Blogginlägg

Lundells bästa konsert någonsin i Örebro

Postad: 2008-11-02 09:53
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen på Nerikes Allehanda/Meny Webb 30/10 2008.

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 30 oktober 2008
Konsertlängd: 19.35-22.27 (172 minuter)
Min plats: På rad 12, plats 771, rakt framför scenen.


Efter en osedvanligt lång turnépaus på drygt två år är Ulf Lundell tillbaka med konserter som på många sätt är unika. Aldrig tidigare har han gjort så flexibla, oförutsägbara och musikaliskt spännande konserter och Conventum på torsdagskvällen var inget undantag. En totalt avslappnad, spontant öppen och helt närvarande Lundell bjöd på sin kanske allra bästa konsert någonsin i den här staden.
   En artist med över 30 år bakom sig på turné har givetvis många generationer att tillfredsställa men på den här höstens konserter är det de genuina fansen, de långlivade fanatikerna, som är prioriterade. De som ständigt kräver spänning, nyheter och rent spontana infall (jag är en av dessa…) fick sina önskemål uppfyllda. Och vi slapp för en gångs skull en massa sönderspelade hits på rutin.
   Det var full koncentration från första sekund. När Ulf kom in ensam, i svart tröja och blåjeans, slog sig ned på en stol bredvid det lilla bordet med munspel, plektrum och ett glas vatten. Och två akustiska gitarrer bredvid sig. Där inledde han med att framföra en fantastisk inbjudan, ”Kom in, kom in”, och alla på det stora Conventum befann sig plötsligt i det berömda ”vardagsrummet”. Där historierna, de akustiska sångerna och överraskningarna avlöste varandra på ett ganska euforiskt sätt och riktade sig till var och en av de 1200 åhörarna.
   Han ansträngde sig, utan att egentligen anstränga sig…, för att ta tid på sig mellan låtarna. Pauserna blev till egna föreställningar och Ulf ville verkligen beröra och personligt berätta om minnen och händelser av lokalt slag. I resonemanget kom han naturligtvis inte förbi Nature, hans första kompband, och påstod att all blues kom från Örebro, räknade upp exempel som Finn Sjöberg, Lasse Wellander och Mats Ronander, och de vilda åren på Power House som han dock själv missade.
   Ulf Lundell hösten 2008 är musikaliskt allt annat än vild. Under den lugna lågmälda inledningen gjorde han om volymskadad rock (”Hungerdepartementet”) till en känslig akustisk visa eller tog en klassiker som en avskalad ”Snön faller och vi med den” och den talade direkt till publiken. Eller en bortglömd akustisk raritet, ”Hon måste va en kristen kommunist”, och gav den några minuter i rampljuset.
   När bandet från åttonde låten gjorde sällskap med Lundell på scen blev det följaktligen lite mer arrangerat utan att varken tempo eller volym märkbart höjdes. Konserten därefter blev en underbart spännande resa mot finalen och det var märkligt hur bandet var både tungt och smidigt, hade ett sällsynt markerat groove och gav arrangemangen en ljuvlig luftighet som beredde plats för den allt bättre sjungande Lundell.
   Hans sång, som lät lika bra på första låten som sista, är en av nycklarna till dagens suveräna Ulf Lundell-form. Han har verkligen lärt sig att sjunga och varje stavelse gick att identifiera.
   Borta var den andfådda stressen, Janne Barks Flying V-gitarr och de rossliga mellansnacken. Nu blev det istället en andlöst underhållande och engagerande föreställning med en genomgående nyarrangerad repertoar. En fröjd för oss veteraner i publiken men kanske inte lika klockrent för ”greatest hits”-intresserade öron.

I Örebro släppte inte Lundell nyheten att hans turnerande nu nått sitt slut. Han gjorde ”Din tid är ute”, en av konsertens två helt nya låtar, utan kommentarer men i övrigt gjorde han flera filosofiska utläggningar till mellansnack under konserten.
   Av naturliga skäl var repertoaren som mest flexibel under de inledande låtarna när Lundell var ensam på scen men även under huvudavdelningen så bjöds det på hisnande överraskningar i arrangemangen som gjorde en koncentrerad publik än mer koncentrerad.
   Det träskinspirerade introt till en fantastiskt nyrestaurerad ”Folket bygger landet”, ”Hon gör mig galen” omgjord till en suggestiv hymn i flera delar medan scenen badade i blodrött ljus och den Rickenbacker-dekorerade ”En eld ikväll”, med fina avslutande körer, var bara några av konsertens väldigt många höjdpunkter.
   Alla de här genomgående nya arrangemangen gav bandet plats att briljera på många händer. Kvällens favorit var trummisen Andreas Dahlbäck som såg ut att ha så kul och ändå vara ett under av musikalitet i varje detalj. Slutet på ”Skaka på dom” stopp/gå-spelade han så att klockorna stannade.
   Även om konserten aldrig blev någon berusande show så stegrade sig stämningen mot slutet i några välvalda, men ändå inte uttjatade, showstoppers som ”Lycklig man”, ”Gå ut och var glad”, ”St Monica” och ”Ut ikväll”. En något mer publikfriande men ändå läcker final. Som fick sitt definitiva slut i ännu en både vacker och effektiv slutpunktpunkt, ”En eld ikväll”.
   Inledningsvis insinuerade jag något att det här kan ha varit Ulf Lundells bästa konsert i Örebro men jag ska, eller kan, inte jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar, 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg med dagens åldrande och suveräna dignitet. Alla epoker har en stor plats i mitt hjärta men just nu känns det som Ulf Lundell nått bergets topp - men fortsätter ändå upp, för att citera en gammal pärla från 1978.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jens Frithiof, gitarr, lapsteel och sång
Marcus Olsson, keyboards, saxofon och sång
Jerker Odelholm, bas
Andreas Dahlbäck, trummor, percussion och sång
Fredrik Rönnqvist, gitarr, mandolin, bouzouki och sång

Ulf Lundells låtar:
• Kom in kom in
• Hungerdepartementet
• Venus & Jupiter
• Snön faller och vi med den
• Hon måste va en kristen kommunist/
• En fri man i stan
• Kär och galen
• Din tid är ute
• En bättre värld
• Folket bygger landet.
• Kvar där för gott
• Kärlekens hundar/
• Förlorad värld
• Hon
• Lär dig älska mörkret
• Hon gör mig galen
• Jag saknar dig
• Lycklig man
• Gå ut och var glad

Extralåtar:
• Baby om morgonen
• St Monica
• Skaka på dom
• Ut ikväll

Extra extralåt:
• En eld ikväll

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2008 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.