Blogginlägg

En underhållande om än inte magisk konsert

KONSERT
Marah
Willie Nile
Jesse Malin
Joe D’Urso
2.35:1/Berns, Stockholm
29 november 2008
Konsertlängd: ca 19.30-ca 21.30
(120 minuter)
Min plats: ca 5 meter från scenen snett till höger.

Det stod Marah, Willie Nile, Jesse Malin och Joe D’Urso på affischen, kanske inte just den ordningen, och allt utspelade sig i en källare på Berns i Stockholm under några timmar i lördagskväll. Att de tre senare namnen är soloartister är ganska begripligt men Marah är ju ett gruppnamn men blev för en kväll artistnamn åt gruppens sångare och låtskrivare David Bielanko utan att han för en sekund presenterades med sitt rätta namn. Märkligt.
   Hursomhelst var det en artistkonstellation som just nu reser runt och samlar in pengar till Parkinson-sjuka. Så också i Stockholm på en klubb som går under namnet 2.35:1 och senare på kvällar och nätter är en discoklubb. Och det gick utmärkt att fantisera om discofierade rytmer i den spejsiga lokalen där det blåtonade ljuset gav en kall modern känsla. Men det var en otroligt mänsklig storlek på lokalen och man kom som publik närmare artisterna än nästan någonsin och det förhöjde givetvis känslan av närvaro och personlig kontakt.
   Annars var det en två timmar lång artistkavalkad där varje kille körde en låt i taget med akustisk gitarr och även keyboards-tjejen Christine Smith, som också ingår i Marah, till komp. Det blev på det sättet full variation hela tiden och det blev en underhållande om än långtifrån magisk kväll.   
   Det blev givetvis en alltför kort bekantskap med varje artists repertoar och när de dessutom envisades med att spela några covers, ”The river”, ”I shall be released” och ”I wanna be sedated”, också blev det till slut inte plats för så mycket originalitet.
   Bland annat gjorde D’Urso ”Let it go”, Nile ”Les Champs Elysses” och ”Hard times in America” medan jag hade svårt att att identifiera Bielenkos och Malins låtar fast vi stod och misstänkte att en av de snabbare låtarna på slutet var hämtad från Malins tidigare band, rockiga D Generation.
   Sedan slutade allt i en tillsammans-show där låtar som ”I shall be released”, ”Twist & shout” och ”Santa Claus is coming to town” formade sig till kvällens extralåtar.

Willie Nile vid mikrofonen och Jesse Malin sittande.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.