Blogginlägg

The Moody Blues

Postad: 2008-11-21 07:36
Kategori: Mina favoriter





Minnet kan ibland spela stora spratt. Nog var jag tämligen säker på att ”Go now” med Birmingham-gruppen THE MOODY BLUES firade stora triumfer på Tio i Topp 1965. Så tydligt känner jag igen låten, det sugande introt med Denny Laines röst och den pianodrivna melodin som gör gruppens genombrott till ett faktum. Men gruppen hamnade aldrig på Tio i Topp, inte med en enda låt visar det sig när jag kollar upp det. Inte ens den snygga balladen ”Nights in white satin” från 1968 hamnade där.
   Gruppen var 1964 representant för det framgångsrika engelska r&b-soundet. ”Go now” var en cover av ett mindre känt amerikanskt original av Bessie Banks men det var det ingen som brydde sig om ty Moody Blues gjorde låten till sin egen.
   Genombrottslåten var så mäktig, nummer ett i England 30 januari 1965, att gruppen hade svårt att följa upp succén. Cover på cover släpptes utan någon respons innan Laine tillsammans med en annan gruppmedlem, Mike Pinder, skrev ”From the bottom of my heart” och gruppen befann sig ännu en gång på listorna fast i de lägre regionerna. Men framgångarna var sporadiska och medlemmarna tvivlade.
   1966 fick de ny manager i Brian Epstein (som hade samma position med Beatles) men det hände ändå ingenting. Mot slutet av året lämnade Denny Laine gruppen för en solokarriär, för att i augusti 1971 hamna i Paul McCartneys Wings, och han kom att ersättas av två medlemmar, John Lodge och Justin Hayward. Då gick gruppen in i en helt ny era som skulle resultera i stora skivframgångar under några år mellan 1968 och 1972.
   Pianisten Mike Pinder började spela mellotron, ett stråkliknande instrument, och kring det soundet skulle Moody Blues så småningom utveckla en helt ny karriär.
   Första albumet med det nya nästan klassiska soundet hette ”Days of future passed”, släppt i november 1967, och från den skivan plockades den pampiga och sensuellt starka ”Nights in white satin” som blev gruppens första singelhit sedan ”Go now”.
   Nästa skiva, ”In search of the lost chord” (1968), byggde på samma koncept men det var först i april 1969, med nästa album ”On the threshold of a dream” som jag slutligen föll för gruppen. Förmodligen lockad av singelframgången ”Never comes the day”, Justin Haywards mycket vackra och stämningsfulla låt, kände jag mig hemma i deras sound som i England kallades för ”progressive” som jag själv vid den här tidpunkten var omedveten om.

Gruppens skivor var alla medlemmarnas skapelse. Hayward stod ofta för singelstyrkan men både John Lodge, Mike Pinder, Ray Thomas och Graeme Edge bidrog med både låtar och sång. Ytterst sällan skrev killarna låtar tillsammans.
   Det här var en tid för kvicka kreativa skivor och Moody Blues släppte material med en rasande effektivitet. Redan till hösten 1969 var det dags för nästa stora Moody Blues-skiva, ”To our children’s children’s children”, och nu hade gruppen ett eget skivbolag, Threshold, och deras skivor var lika genomarbetade i studion som på det visuella skivomslaget som konstnären Phil Travers skapade för varje ny skiva.
   I augusti 1970 kom ”A question of balance”, “Every good boy deserves favour” (juli 1971) och “Seventh sojourn” (november 1972), samtliga nämnda skivor står stolt i skivsamlingen, följde därefter och då var nog kulmen nådd både för mig och den stora publiken.
   Då inleddes en ny epok i det tvångsmässiga skivsamlandet – soloskivorna. Alla medlemmarna radade upp album och jag gick snällt och medvetet till skivaffären och skaffade dem alla utom Graeme Edge Band. De är väl idag så gott som olyssningsbara och det omdömet fäller jag utan att lyssna nu för jag har försökt med några Moody Blues-skivor och de kan väl i några små doser vara intressanta men blir i sin helhet väldigt stela och gammalmodiga ljudslott.
Tyvärr.
   När det gäller Moody Blues skivor har tiden inte varit så nådig och det är väl egentligen bara Justin Haywards och John Lodges duettskiva ”Blue jays”, från 1975, som jag tycker håller än idag. Tyvärr innehåller albumet inte den lysande singeln ”Blue guitar” som kanske var duons allra bästa låt alla kategorier.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2008 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.