Blogginlägg

The Tubes

Postad: 2008-11-14 09:36
Kategori: Mina favoriter




Bland alla jordnära, naturliga och så kallade vanliga favoriter dyker det ibland upp ganska udda figurer i min serie och mitt minne. Amerikanska THE TUBES var ett udda på gränsen till märkligt band som jag fastnade för i mitten på 70-talet. Omslaget till bandets första skiva var nog inledningen till vårt ”förhållande”. När det stod där i nyhetsfacket på min favoritskivaffär i Örebro, LP-skivan på Nygatan. Där jag under de här åren gjorde åtskilliga fynd och underbara upptäckter och nästan varje besök resulterade i något nytt.
   I augusti 1975 drog den till sig mina blickar. Jag läste Al Kooper som producentnamn och det lät som en garanti på att skivan skulle låta bra.
   Jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda och skrev bland annat ”Musik och körcollage som får mig att tänka på Frank Zappa. Tubes är Zappa på bred basis där samtliga sju medlemmarna plus producenten Al Kooper alla bidrar med musikaliska infall. Tubes debut-LP är för bra för att gå hem i stugorna, det är den bittra sanningen.”
   När jag nu lyssnar på Tubes första skiva är det en nästan skrämmande upplevelse. Var jag så avancerad i min musiksmak för Zappa-referenserna i recensionen stämmer tämligen bra. Första låten, ”Up from the deep”, har ett skumt intro med något som låter som japansk engelska(?) och teatral popmusik. Och andra låten, ”Haloes” med blås, är som en mix av Blood Sweat & Tears och just Zappa. Förvisso en logisk slutsats då det var just Kooper som var med och startade BS&T.
   Tredje låten ”Space baby” är i sammanhanget mer konventionell och ett barn av sin tid då jag främst jämför med David Bowie. Sedan är det tillbaka till det svåranalyserade med ”Malagueña Salerosa”, den gamla spanska låten från 1947 sjungen på spanska med kastanjetter och ett olé till slutpunkt. Onekligen en spännande skivsida och jag skulle idag kunna betala mycket för att komma ihåg mina första tankar när jag lyssnade på skivan första gången där i augusti 1975.
   Eller var det så att några starka låtar på andrasidan helt skuggade den märkliga inledningen av skivan? För på sida 2 följer det som jag minns bäst från skivan. ”What do you want from life” har en nästan hitmässig refräng fast arrangemanget sticker ut åt alla håll och en alltmer speedad röst kör en lång dialog. ”Boy crazy” är mer Bowie-inspirerat.

Så den fenomenala finalen med ”White punks on dope”. Ett år innan Ramones och den engelska punkvågen satt vi i pojkrummet och skränade om ”White punks” ty låten har ju ett övertygande sväng, arrangemanget är oemotståndligt och slutet är fantastiskt med körer och ett stort crescendo.
   Med den avslutningen på skivan var det inte svårt att vänta på nästa Tubes-skiva. ”Young and rich”, som kom i maj 1976, har ett inte lika iögonfallande omslag, fast det även denna gång är designat av gruppmedlemmarna Michael Cotten och Prairie Prince, men låtar som pendlar mellan rent arrangerat kaos och tydliga hitlåtar.
   Sjumannagruppen hade utökat med sångerskan Re Styles och nu hette producenten Ken Scott, som tidigare hade jobbat med just Bowie (”Ziggy Stardust”) och Supertramp.
   Överlag var materialet inte lika starkt som på debuten men det var en låt, ”Don’t touch me there”, som var russinet i kakan på skivan och egentligen på gruppens hela karriär. Duetten mellan Styles och Tubes sångare Fee Waybill är en magisk 60-talspastisch men full av magiska detaljer. Inte minst Phil Spector-arrangören Jack Nitzsche oerhört fina arrangemang med stråkar, tjejkörer och vacker dramatik.
   Efter de här två första Tubes-albumen försvann min fascination för gruppen men jag upptäcker idag, ganska överraskande, att jag äger ytterligare tre skivor på vinyl med gruppen. På ”Now” (1977) gör de inte så överraskande en Captain Beefheart-låt, ”Remote control” (1979) har Todd Rundgren producerat och ”Love bomb” (1985), även den Rundgren-producerad, minns jag inte alls.
   Men låtarna ”White punks on dope”, ”Don’t touch me there” och Tubes minst sagt udda framtoning kan jag omöjligt sudda bort från mitt minne.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2008 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.