Blogginlägg

The Records

The Records Mk 2. Från vänster Jude Cole, Phil Brown, Will Birch och Johnny Wicks.

Sommaren 1977 träffades Will Birch och John Wicks för första gången. Båda killarna härstammade från Southend och Wicks var ny i Kursaal Flyers där Birch spelade trummor. Mindre än ett halvår senare hade Kursaals splittrats och ur den askan uppstod den nya popgruppen THE RECORDS. Med energisk powerpop på programmet.
   Birch var också Kursaals huvudsaklige låtskrivare med expert på texter. Det var Wicks och Birch som kom att skriva majoriteten av The Records material. De blev den gruppens Lennon/McCartney och jämförelsen är inte så tokig ty det fanns åtskilliga Beatles-influenser i gruppens musik och sound.
   Direkt när Kursaals splittrades satte sig Birch och Wicks ner och började skriva låtar, "Teenerama" och "Up all night" hette några av de första. "Revolver" och powerpopgrupper som Raspberries, Badfinger och Big Star var förebilder för soundet. Innan The Records skivdebuterade hade Birch fått med en låt, "A1 on the jukebox", på Dave Edmunds skiva "Tracks on wax 4". Och på Rachel Sweets Stiff-skiva "Fool around" fanns en Birch/Wicks-låt, "Pin a medal on Mary". Det låg nära till hands då Records kom att kompa Sweet på den aktuella Be Stiff Route 78 Tour, utan att själva vara knutna till bolaget.
   - When we were asked to join the Be Stiff Tour, as Rachel Sweet’s backing group, we confidently stated out terms, i.e. ‘give us our own spot in the show’. Stiff agreed and we were on the train. No wonder we were feeling pretty cocky when the record labels came knocking. For a brief moment we were red hot, or at least, fairly warm, har Birch kommenterat.
   Ambitionen med The Records var att bilda en kvartett med John på sång och kompgitarr och Will på trummor. De annonserade efter övriga musiker och hittade då basisten Phil Brown och den vänsterhänte gitarristen Huw Gower.
   Gruppens första singel, ”Starry eyes”, släpptes i samband med Stiff-turnén 1978 medan första albumet kom till sommaren 1979. Det var då jag fick upp ögonen och öronen för The Records på allvar. Lockad av ett album, "Shades in bed", som dessutom innehöll en 12”-ep med fyra covers köpte jag min första Records-skiva någon gång 1979. Jag ser nu att den handskrivna prislappen visar på 19:50!

Strax innan albumet släpptes kom en ny singel, en cover på Tim Moores ”Rock and roll letter”, som dock aldrig blev en hit och därför lämnades utanför albumet och en ny singel, ”Teenerama” släpptes snabbt. En av låtarna på skivan, ”All messed up and ready to go”, var usprungligen skriven till Wreckless Eric, som dock aldrig spelade in den. En annan låt, ”Girls that don’t exist”, var överblivet Kursaals-material.
   1979 turnerade The Records både i England och USA. Tillsammans med The Jam, Rubinoos, The dB’s, Joe Jackson och Cars.
   Innan nästa skiva med Records kom deras låt “Hearts in her eyes” med det legendariska popbandet The Searchers. En perfekt ”Needles and pins”-klingande låt för det då på allvar comebackande klassiska bandet.
   Under sin USA-turné 1979 hade bandet träffat producenten Craig Leon, känd för skivor med Ramones och Blondie, och kommit överens om att samarbeta på nästa Records-skiva, ”Crashes”. Men först lämnade eller sparkades gitarristen Huw Gower. Han ersattes av amerikanen Jude Cole som tidigare hade spelat med Moon Martin.
   Från de nya inspelningarna med Leon i kontrollrummet hämtades nya singeln, just ”Hearts in her eyes”, innan ”Crashes” kom ut sommaren 1980. En skiva som Birch inte riktigt gillar så här i efterhand men jag tycker låtarna och arrangemangen håller än i dag. Nye Jude Coles höga falsettliknande röst spetsar till arrangemangen starkt. Synd bara att inte fler singlar släpptes från skivan. ”Man with a girlproof heart” har ju ren Nick Lowe-klass.
   Fler turnéer väntade, bland annat i USA och det var när gruppen avslutat sejouren däröver och flög hem som Cole blev kvar, problem med managern följde och gruppens framtid var i högsta grad osäker.
   Men gruppen stretade på. Ersatte Cole med både en sångare, Chris Gent, och en gitarrist, Dave Whelan, och spelade in sitt tredje album, ”Music on both sides”, då Birch tröttnat på att spela trummor. Däremot tog han hand om produktionen och bakom trummorna fanns Bobby Irwin, känd i Nick Lowe-sammanhang, och på keyboards figurerade Paul Carrack med samma bakgrund.
   Även den skivan, i sitt fantastiska Barney Bubbles-omslag, har sina fördelar, starka låtar, men bara en singel släpptes, ”Imitation jewellery”. ”Not so much the time” är ju en helt ljuvlig poplåt.
   Och då flyttar vi fram historien om The Records till 1988 för att samtidigt ta oss tillbaka till 1978... 1988 släpptes ett kort album, "A sunny afternoon in Waterloo" (åtta låtar runt en halvtimmes speltid), med gruppens gamla demoinspelningar. Låtar och sound som just låter demo. Åtta låtar skrivna av Will Birch själv som om de var riktade till Dr Feelgood. Rivig, enkel, r&b-kryddad pubrock utan några djupare finesser. Långt från det fina popsound som The Records står för.
   En lustig tillfällighet är att samtliga åtta låtar är förlagda på Stiff Music Ltd.

The Records gjorde alltså tre album under sin existens, alla finns återutgivna på On The Beach-bolaget (alla innehåller extraspår, alla rekommenderas!) av genomgående bra karaktär men gruppen framstod i mina öron som en ännu starkare singelgrupp. Här hittar ni The Records hela diskografi, exklusive samlingsskivorna.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.