Blogginlägg från maj, 2020

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-31 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanDOUG SEEGERS 2014.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-30 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanJOHN HIATT 1985.

/ Håkan

”The tango bar”

Postad: 2020-05-29 16:16
Kategori: Skiv-recensioner



GREG COPELAND
The tango bar
(F&H/Hemifrån/Paraply)


AMERIKANEN GREG COPELAND DYKER plötsligt och överraskande upp som en skugga från det förflutna. Det är ”bara” tolv år sedan han senast gav ut ett album, den för mig fram till idag ganska okända ”Diana and James”, men hela 38 år sedan den Jackson Browne-producerade ”Revenge will come” skapade en viss uppståndelse. Snacka om sporadisk artist som nu gör sin karriärs andra comeback utan att ha några musikaliska ambitioner att bjuda på högljudda kommersiella arrangemang.
   Hans tidigare skivor har båda haft Jackson Browne-kopplingar men den här gången har Gregs mentor inte aktivt medverkat men finns ändå med i tack-listan på omslaget utan att soundmässigt ha inspirerat. Greg har ett extremt anspråkslöst sätt att förmedla sina sånger och sin musik. Både innehållsmässigt och uttrycksfullt håller han en mycket låg profil på sitt tredje album.
   Han håller till och med en så låg profil att han låter två gästsångerskor framföra fyra av skivans nio låtar men resultatet är ändå underhållande, djupt personligt och stundtals magiskt i den genomgående lågmälda genren.
   En av gästsångerskorna är Inara George, Lowell Georges dotter, som inleder ”The tango bar” med att sjunga ”I'll be your sunny day”, så vackert det rimligtvis går att göra, till producenten Tyler Chesters piano/bas-komp. Naket och avskalat och personligt fast Greg lite märkligt inte finns på plats.
   Det är svårt att inte sikta in sig på de kvinnliga rösterna ty både ovannämnda George och Nashville-baserade Caitlin Canty, på tre låtar, ger Gregs sånger mycket karaktär. Låtarna växer till något stort och förvandlas till höjdpunkter på ett visserligen redan jämnstarkt album.
   Låtarna med kvinnlig sång är kanske skivans mest uppenbart melodiska inslag men Greg Copelands egna insatser ska inte undervärderas. Personlig röst, som har John Hiatts djup men är inte lika intensiv, i en trygg lite tillbakalutad musikalisk omgivning, där man kan dra små paralleller med J J Cale, ger albumet en homogen känsla med lång livslängd.
   Producenten Chester och ett begränsat gäng musiker, med den legendariske steelgitarristen Greg Leisz i spetsen, gör varje arrangemang på varje låt till något unikt och extra. Ibland sparsmakat elegant som ovannämnda ”I'll be you sunny day” och ”Beaumont taco bell” och ibland lite mer elektriskt och energiskt i låtar som ”Scan the beast” och ”Lou Reed” (utan att nämna rockprofilen vid namn i texten) utan att höja tempot nämnvärt.
   Vid varje lyssning hamnar albumets favorithöjdpunkter bland de tre Caitlin Canty-sjungna låtarna som följer på rad mot slutet av skivan. Och det är en ren smaksak om det är någon av de två lågmälda, lite loja låtarna ”Mistaken for dancing” och ”Beaumont taco bell” eller den lite mer försiktigt catchy låten ”Better now” som blir mitt val för stunden.
   Det är numera sällan som musik fastnar så plötsligt och tydligt i både öronen och känslorna som på ”The tango bar”. Jag sitter precis med månadens bästa skivor framför mig och försöker bestämma om det är Jason Isbell eller Steve Earle som har tagit hem priset när Greg Copelands lågmälda pärla till album kommer och sopar alla konkurrenter av banan.

FOTNOT: Greg Copeland skivdebuterade alltså 1982 med ”Revenge will come” och fick lite uppmärksamhet tack vare Jackson Brownes och hans musikergängs närvaro men skivbolaget (Geffen) visade inget intresse och skivan hamnade ganska omedelbart i skymundan. Däremot överlevde en av låtarna från albumet, den lätt politiska ”El Salvador” om konflikten i samma land under 80-talet.
   Dels hamnade låten genom Dan Hylanders försorg i Raj Montanas scenrepertoar redan 1983 och dels fick låten ännu större uppmärksamhet när Joan Baez 1989 gav ut låten som en duett med Jackson Browne.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-29 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA GRYTT 2011.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-28 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanJACKSON BROWNE 1997.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-27 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL SIMON Globen Stockholm 5 maj 1991.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-26 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanDISNEYLAND AFTER DARK 1986.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-25 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCLAS OLOFSSON & KARIN WISTRAND (Jeremias Session Band) 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-24 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanL-P ANDERSSON (Voodoo Dolls) 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-23 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanGYLLENE TIDER 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-22 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTHE GO-BETWEENS 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-21 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTONI HOLGERSSON 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-20 07:47
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanVAN MORRISON Trägårn Göteborg 6 juni 1992.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-19 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanNIKOLA 2012.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-05-18 07:40
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF DAGEBY 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-17 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN Stadsträdgården Örebro 10 november 2012.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-16 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL McCARTNEY Isstadion Stockholm 29 september 1989.

/ Håkan

”Rampljus vol 1”

Postad: 2020-05-15 17:03
Kategori: Skiv-recensioner



HÅKAN HELLSTRÖM
Rampljus vol 1
(Tro och Tvivel/Woah Dad!)


Jag har skrivit om Håkan Hellström vid ett otal tillfällen på Håkans Pop. I tidiga konsertrecensioner, namnet har jag droppat vid många tillfällen och han har genom åren funnits med på flera årsbästalistor. Men jag har faktiskt aldrig nyhetsrecenserat en skiva med Håkan – förrän nu. Fick idag fredag, när nya skivan precis hade släppts, en spontan vilja att lite mer kritiskt granska den numera hårt mediabevakade Håkans nya minialbum.
   Håkan har ju haft för vana att ständigt byta producent för sina skivor men 2008 och 2010 var det Jocke Åhlund som var ansvarig för albumen ”För sent för edelweiss” och ”2 steg från Paradise”, två skivor i en kvalitetsmässig jämn produktion som soundmässigt står ut lite. Och nu har Håkan återförenats med just Jocke som gör det lite spännande.
   ”Rampljus vol 1” får väl med sina sju låtar anses vara ett minialbum (populärt format på 70/80-talet). Med två redan släppta singellåtar blir nyhetsvärdet kanske lite magert eller, om man ska se det bekvämt och positivt, en lagom dos Håkan-nytt.
   Så långt var det förutsättningar innan jag lyssnade och kunde konstatera att första delen på hans ”Rampljus”-album är både ojämn och stundtals lite flummig fast det tveklöst finns några höjdpunkter.
   Inledningen är mer än överraskande. Under de första 25 sekunderna tror öronen att det är sydkoreansk pop i högtalarna innan ”Alla drömmar är uppfyllda” sparkar igång efter The Who-modell i ett arrangemang som doftar Springsteen och rytmfestival. Åhlund, duktig på att renodla sound, har dekorerat med både häftig elgitarr, körer och ett anspråkslöst klockspel.
   Albumet inleds betryggande och nästa låt, den redan kända ”Tillsammans i mörker”, är skivans definitiva höjdpunkt. De ypperligt fina gitarrerna vandrar upp och ner i arrangemanget. En modern Håkan-klassiker i mina öron.
   Skivan håller stilen på ”Vägen med regnbågen över”. Mer akustiskt arrangerad där körer förstärker melodin. Den nästan hitmässiga elgitarren tonas tyvärr bort när den precis har kommit upp i varv.
   På skivans fjärde låt, ”Bit dig i läppen”, börjar det spåra ur något. En person talar och förklarar i en halv minut musikens positiva sidor innan keyboards och latininspirerade rytmer leder till en soulig, lätt flummig låt i ett svävande arrangemang utan melodi. Ett experiment flera minuter för långt.
   Arrangemanget på ”Studentfylleflaken” bottnar i traditionell visa, jag tänker på Mats Paulsson, med fågelsång och akustisk gitarr. Men texten, som Håkan sjunger med naken röst, smeker allt annat än medhårs. Stor kör formar låten till en allsång som efter två minuter förändras med utflippade högljudda elgitarrer som nog helt medvetet ska symbolisera just studentflak.
   Ett så kallat spontant fejkintro inleder ”Va inte född att följa efter” som i sin helhet inklusive Canned Heat-flöjten känns lite ofärdig. Jag hittar inte riktigt in i låten men det kanske ändå kan bli en allsång hos de mest hängivna Hellström-fansen.
   En nästan sex minuter lång ”Snälla släck inte ljusen” avslutar albumet, ännu en splittrad låt med många olika sekvenser som både talas och sjungs. Det härliga Håkan Hellström-drivet finns i refrängen men talade sekvenser stör helheten. Låter som party i studion, flummigt och spontant men också ojämnt men gitarren på låtens sista 30 sekunder är vackert och effektivt.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-15 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Olle Unenge & Co) Stadsträdgården Örebro 12 april 2013.

/ Håkan

Moon Martin (1950-2020)

Postad: 2020-05-14 11:51
Kategori: Minns

EFTER NÅGRA DAGAR AV OTÄCKA OBEKRÄFTADE RYKTEN att MOON MARTIN hade avlidit blev det till slut en bitter sanning med stor sorg som följd. På 70-talet, när musiken hade sin största betydelse, tillhörde Moon den exklusiva skaran av mina största favoriter. Jag lyckades på något märkligt sätt förena fyra engelsmän och två amerikaner, utan några musikaliskt gemensamma rötter, i min lilla klubb och Moon Martin var en av favoriterna. Övriga namn i klubben kan du läsa i den här krönikan och för övrigt har jag skrivit ett antal artiklar om Moon Martin tidigare på Håkans Pop, exempelvis en historiskt heltäckande artikel och recensionen av andraalbumet ”Escape from domination”.
   Den där sex soloartister långa listan av exklusiva favoriter var nästan i samtliga fall inspirerade av Lennart Perssons artiklar i Larm, i synnerhet den fullständigt fascinerande historien om John Moon Martin i Larm #10 (april 1979). Som blev startskottet på min förtvivlade jakt på John Martins musikaliska rötter och långa karriär.
   Jag nosade upp gruppen Southwinds samtliga tre album, ”Southwind” (1968), ”Ready to ride” (1970) och ”What a place to land” (1971), hittade ett Linda Ronstadt-album (”Linda Ronstadt”, 1972) där han sjöng och spelade gitarr och givetvis de båda Mink DeVille-skivorna 1977 och 1978 som han skrev låtar till. Jag lyckades dock aldrig fånga in de tre singlarna som hans tidigaste band The Disciples gav ut mellan 1966 och 1967.
   Men det var alltså de båda Moon Martin-albumen ”Shots from a cold nightmare” (1978) och ”Escape from domination” (1979) som på kort tid sparkade igång det intensiva intresset för en ny amerikansk rockare med en snäll melodisk framtoning. Kanske var jag såld och överväldigad redan efter första låten (”Hot night in Dallas”) på första albumet...
   John Martin döpte om sitt förnamn till Moon under 70-talet, han skrev nämligen många låtar som handlade om månen. Moon Martin fick aldrig sitt stora breda genombrott som artist, visserligen spelade han i Sverige någon gång och på Måndagsbörsen, men det är nog som låtskrivare han borde ha varit mest känd. Robert Palmers tidiga version av Moons ”Bad case of loving yuo” blev en stor hit över hela världen och Moons Mink DeVille-låtar ”Cadillac walk” och ”Rolene” är ju 70-talsklassiker. Man får i sammanhanget inte heller glömma bort Mamas & Papas-sångerskan Michelle Phillips soloalbum "Victim of romance" (1977), producerades av Jack Nitzsche, som innehöll tre Moon Martin-låtar. Han spelade också gitarr på skivan.
   På 70-talet blev Moon Martins musik ännu snällare, lite mindre personlig och fick stundtals även ett syntigare sound. Men album som ”Street fever” (1980), ”Mystery ticket” (1982) och ”Mixed emotions” (1985) står ändå stolt på vinylskivhyllornas exklusiva avdelning.
   Moon Martin avled i måndags, 11 maj 2020, av naturliga orsaker.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-14 07:44
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCHUCK BERRY Himmelstalundshallen Norrköping 28 oktober 1984.

/ Håkan

Mathilda Wahlstedt i Wirénsalen

Postad: 2020-05-13 23:19
Kategori: Live-recensioner



MATHILDA WAHLSTEDT
Wirénsalen, Örebro 13 maj 2020
Konsertlängd: ca 35 min
Min plats: Live, datorn hemmavid.
https://www.youtube.com/watch?v=ygtN6mldWGU
(startar efter ca 30 min)

STREAMADE KONSERTER ÖVERSVÄMMAR NÄTET just nu och det kan vara svårt att navigera fram till guldkornen i det enorma konsertutbudet. Att inte missa Mathilda Wahlstedts framträdande på onsdagskvällen stod högt på min dagordning. Har följt henne på scen sedan 2014, på flera Folk at Heart- och Live at Heart-festivaler och en Bob Dylan-kväll i Nikolaikyrkan, och noterat hur hon på de här åren har växt från talangfull singer/songwriter till en personlig artist med ett eget uttryck.
   Tidigare var hon uteslutande en sångerska med akustisk gitarr, i en överbefolkad genre, men har i dagarna tagit ett viktigt musikaliskt steg mot ett mer utvecklat och intressant sound som fick fritt spelrum under den drygt halvtimmen långa streamade konserten. Mathilda på halvakustisk gitarr tillsammans med Sebastian Ekberg på klaviatur och Julia Löf på elgitarr gav på alla sätt hennes sånger en mycket snygg och njutbar inramning.
   Bakom sin till synes anspråkslösa keyboard lyfte Sebastian upp arrangemangen på vackert skimrande höjder och Julia spelade läcker elgitarr och dekorerade Mathildas sånger på ett utmärkt sätt. Låtar som genomgående hade starkt melodiska detaljer bakom hennes ödmjuka personlighet.
   Mathilda inledde med den vackra ”The light”, den nya aktuella singeln, och fortsatte med ytterligare egenskrivet material med titlar som jag bland annat uppfattade som ”Dreamer”, ”Always on her mind”, ”The ceiling” och nästa singel ”Thinkin' about you”. Hann också med den mindre kända Smiths-coverlåten ”Please, please, please”. En repertoar som efter ytterligare några genomlyssningar växte till något riktigt stort.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-13 07:39
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL Prisma Örebro 23 augusti 1978.

/ Håkan

Sommaren blir en lång hyllning till Anders

Postad: 2020-05-12 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanSANNE SALOMONSEN & MATS RONANDER Hjalmar Bergmanteatern, Örebro 28 oktober 2015.
(Innan konserten letade sig Anders upp till logen bakom scenen och fotograferade Sanne och Mats i spegeln och hamnade därmed på samma bild som artisterna...)

IGÅR AVSLUTADES DEN SENASTE HÖST- OCH VÅR-säsongen på Håkans Pop när jag presenterade nummer ett på min favoritlista över 00-talets bästa album. Och imorgon inleds den tre månader långa sommarverksamheten på sidan som i år blir en enda lång, regelbunden och mäktig hyllning till min fotograferande vän Anders Erkman som sorgligt avled i mars tidigare i år.
   Det är dags att genom alla hans bilder minnas Anders och hans fantastiska skicklighet att fånga verkligheten, till 99 procent med en musikalisk touch, genom sin kameralins. Sommaren 2020 på Håkans Pop blir som en lång fotoutställning om vårt samarbete under nästan 42 år, med bilder från 1978 till 2020.
   Jag ska varje dag hela sommaren publicera ett nytt förstklassigt fotografi signerat Anders. Många bilder är repriser och förekommer på andra ställen på Håkans Pop, där i konkurrens med texter och andra bilder, men kommer nu publiceras i sin egen ensamma prakt. Månader framöver kommer det också visas upp en hel del exklusiva tidigare ej publicerade bilder, som Anders knäppte utan min närvaro, som gör samlingen av de närmare 90 bilderna till ett gränslöst imponerande livsverk. Både till antal och musikaliskt intresse är det tillräckligt exklusivt för att kunna beskrivas som något helt unikt.
   Nästan varje bild kommer inkludera en blåfärgad länk (se exempel ovan under Sanne/Mats-bilden) som leder till en text som jag har skrivit och är fördjupning och förklaring som i detalj berättar ett exakt datum på historien om bilden och fotoögonblicket. I en majoritet av fallen är det en recension när det handlar om autentiska livekonsertbilder, som kan vara både stora och små sammanhang, eller en intervju när bilden är ett personporträtt.
   Under alla år gjorde Anders bilder mina blogginlägg så mycket mer intressanta. Hans konsertbilder ökade tveklöst värdet på mina texter till närmare hundra procent och hans fotografier kom genom åren att dekorera hundratals texter på Håkans Pop. Och under de närmaste månaderna kan vi återigen navigera oss igenom den långa historien av ovärderliga konsertminnen.
   Välkommen till en cirka 90 dagar lång vandring längs Memory Lane. Och ännu en gång kan vi konstatera att en (konsert)bild säger mer än tusen ord eller en skapligt lång konsertrecension.
   
MATS RONANDER EFTER BESKEDET ATT Anders Erkman hade gått bort: "Gud va´tråkigt att Anders gått bort... fattar ingenting. En så oerhört skön människa och VÄN! Fantastisk rock-fotograf! Får så många sköna minnen o möten längs vägarna... Jag sörjer och är väldigt ledsen denna trista o märkliga tid.

NÄR JAG PLANLÖST LETAR BLAND EN MASSA tidningsklipp springer jag på en Gyllene Tider-recension av Mats Olsson i Expressen 17 mars 1984. Platsen är Köpings Folkets Park, jag och Anders är på plats vid turnépremiären och på en av Expressen-bilderna (se nedan) syns Anders jobba hårt längst fram vid scenkanten. En position som blev hans arbetsområde på hundratals konserter genom åren.


Anders Erkman in action vid scenkanten: Gyllene Tider i Köpings Folkets Park 1984.

/ Håkan

00: #1. SWEET CHARIOTS

Postad: 2020-05-11 07:59
Kategori: 00-talets bästa

SWEET CHARIOTS: Beat Based/Song Centered/Spirit Led (Virgin, 2000)

EFTER DRYGT 40 VECKOR, INKLUSIVE JUL- OCH nyårsuppehåll, är det dags att utse en ”segrare” i kampen om nummer ett-positionen på min lista över favoritalbum från 00-talet. Det är många parametrar som ska stämma, musikaliskt fulländat, känslomässigt starkt och historiskt betydelsefullt, för att en sådan bedömning ska vara slutgiltigt motiverad. Med bestämd övertygelse har jag blivit överens med mig själv och valt ett svenskproducerat album, helt i linje med säsongens genomgående trend, med en duo, Sweet Chariots, vars hela diskografi bara omfattar ett album och några singlar.
   Det är sällan jag så tydligt minns när jag första gången hörde en låt som när det handlar om Sweet Chariots premiärsingel ”Cry no more tears”. Det var tidigt 2000, kan ha varit i januari och var följaktligen hela decenniets första skivfavorit, när Johan Hedberg, nöjeschefen på Nerikes Allehanda, första gången spelade upp singeln på sitt arbetsrum uppe på tidningen. Jag föll pladask! Det var en blind lyssning, ingen som helst information om artistnamn eller medverkande människor. Jag kände direkt att det här var något extraordinärt bra och starkt personligt samtidigt som hitkänslan var överväldigande.
   När jag sedan fick vetskap om vilka namn/artister/musiker/låtskrivare som stod bakom duon, Niclas Frisk och Andreas Mattsson, blev jag ändå inte så imponerad. Deras musikaliska bakgrund i den svenska pophistorien under 90-talet hade bara delvis tangerat min musikaliska sfär. Naturligtvis kände jag till både Atomic Swing, Niclas gäng, och Popsicle, Andreas grupp, och hade hört mycket. Ändå hade jag inte fullständigt fastnat för deras musik och sound på ett genuint sätt. Jag tyckte nog allmänt att Atomic Swing och Popsicle var två helt olika grenar på samma svenska popträd, traditonell poprock respektive norrländsk indiepop.
   Därför blev det nya samarbetsprojektet Sweet Chariots plötsligt en överraskande, imponerande och glädjande upplevelse på samma gång. Jag visste inte då, i slutet av mars 2000 när hela albumet med den komplicerade titeln ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led” släpptes, att de båda 30+-arna Niclas och Andreas ändå hade ett gemensamt förflutet i musikbranschen. Och jag visste inte mer om deras tidigare samarbeten när jag för en månad sedan grävde mig ner i Sweet Chariots-albumet och började undersöka rötterna hos de båda musikerna närmare.
   Niclas Frisks historia låg mig närmast sedan han var en del av den tidiga upplagan av Perssons Pack. Minns en konsert på Ritz i Örebro med det bandet i december 1989. 20-årige Niclas gjorde ett blygsamt intryck i ett hörn på scenen bakom Per Perssons stora sånger, Magnus Linds ännu större dragspel och Magnus Adells mäktiga ståbas. Den Mora-födde Niclas, som för övrigt stavade sitt förnamn lite folkligare (Niklas) vid den här tidpunkten, hade liksom Persson en bakgrund i det ännu mer genuint folkrockiga gänget Traste Lindéns Kvintett.
   På den här tiden, vi pratar sent 80-tal, var inte Andreas Mattssons Popsicle en verklighet men en tidig upplaga av bandet gick under namnet Genre Hippy som skivdebuterade 1988 med singeln ”Hit the happiness”. Med stor mediauppmärksamhet drog Popsicle igång sin karriär på allvar 1991. Efter några album, alla med korthuggna titlar som ”Lacquer”, ”Template” och ”Abstinence”, gick de 1995 in i studion och spelade in ”Popsicle”-albumet med Niclas som producent. Han stod även för stråkarrangemangen.
   Frisk och Mattsson möttes faktiskt första gången redan 1992 när deras respektive band vid ett tillfälle i Lund delade scen. Men det första musikaliska fröet till ett seriöst samarbete mellan Popsicle-sångaren Mattsson och Atomic Swing-gitarristen/låtskrivaren Frisk började gro 1995 och nästan fem år senare resulterade det i fantastiska Sweet Chariots. Artistmässigt en kortvarig duo men som låtskrivarteam kom de att bli flitigt anlitade vars låtmaterial hamnade på skivor med Carola, Shebang, Jerry Williams, Peter Jöback, Tityo och Brolle Jr. Och i mitten på 00-talet var de halva gruppen av Sverige/Frankrike/USA-projektet Vanessa & the O's.
   Sweet Chariots blev aldrig någon fungerande liveturnéakt förutom några tillfälliga tv-spelningar när de uppträdde som ett helt band tillsammans med andra musiker. På albumet finns det ingen notering om vad Frisk/Mattsson spelar för instrument men de lär väl spela alla gitarrar och keyboards. Tillsammans med bland annat studioproffsen Anders Hernestam, trummor, och Jerker Odelholm, bas, som först åtta år senare blev ett helgjutet team i Lars Winnerbäcks grupp. Till det där popsoulrockiga soundet bidrar viktiga faktorer som blås, leds av Per ”Texas” Johansson, och en flitigt anlitad intensiv tjejkör.
   Jag inbillar mig att namnet Sweet Charlots var inspirerat av den gamla traditionella gospeldängan ”Swing low, sweet charlot”, en klassisk negro spiritual-låt som också till stor del perfekt beskriver albumsoundet. I recensionerna förekom ofta ord som ”soulrock”, ”retrorock” eller ”soulmättad gospelsvängig rock”. Till det spirituella soundet bidrog tre damer som gick under det inte så blyga samlingsnamnet Superbirds men hette Lotta Hedlund, Karin Stigmark och Beverly Glenn. En fantastisk trio sångröster som en gång tidigare i den svenska pophistorien, 1973, gav det klassiska albumprojektet Baltik ett värdefullt lyft vid mikrofonerna.

Favoritlåt: "Frankly". Sweet Charlots album har en alldeles fantastisk mix av både extremt långa och konventionellt korta låtar men också rykande rocklåtar bredvid soulmättade ballader. När jag lyssnar på hela skivan får jag ofta känslan att en majoritet av albumlåtarna är ett genuint samarbete mellan Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Båda lockar fram det bästa hos sin partner och ofta skapar de tillsammans fantastiska låtar.
   Den genuint effektiva balladen ”Frankly” är däremot i huvudsak Niclas Frisks (mäster)verk som gör hela albumet så fantasifullt varierat. Som överlåter hitpotentialen till andra låtar, ”Cry no more tears” och ”Good love gone bad”, och tar själv hand om den långsiktiga kvalitén i en låt som låter lika fantastisk och tidlös idag som för tjugo år sedan.
   Den akustiska gitarren och det tunga Lennon-pianot i arrangemanget ger plats för Niclas mest soulinspirerade ögonblick. Den vattenfallsliknande klaviaturen dekorerar snyggt och den suggestiva elgitarren ligger effektivt nerbäddad i det långa nedtonade slutet.

/ Håkan

Mats Ronander på Kulturbolaget

Postad: 2020-05-10 00:04
Kategori: Live-recensioner



MATS RONANDER MED BAND
Kulturbolaget, Malmö 9 maj 2020
Konsertlängd: 72 min
Min plats: tv:n hemmavid
https://www.youtube.com/watch?v=iHDZzXA_OEs


VAR DET MATS RONANDERS ÅTERKOMST TILL den stora scenen? I denna märkliga tid när konventionella konserter är bannlysta njuter vi av streamade konserter på nätet, tv eller mobilen. Och tycker att det substitutet är bättre än ingenting alls. Jag slipper halka iväg till någon lokal sen kvällstid för att komma hem ännu senare och sätta mig och notera synpunkter. Men jag saknar naturligtvis det fysiska, känna bastrumman i magtrakten, vi-känslan i publiken och den kollektiva upplevelsen. Det kan ingen tv-bild förmedla.
   Men när det är som det är får man ta skeden i vacker hand och acceptera. Och får man förmånen att uppleva Mats Ronander live med sitt skånska kompband har jag så här strax efteråt svårt att klaga.
   Konserten annonserades som Mats Ronander med band men Mats ville hellre kalla bandet Malla & the Malmoes. Ett i rejäl mening samspelt band som gav de nya låtarna, de gamla låtarna och någon bluescover full rättvisa under den dryga timmen på scen.
   Den stora anledningen att Mats fick möjlighet att ställa sig på Kulturbolagets etablerade scen var det senaste helt aktuella albumet ”Malla motell” och det bjöds på några smakprov från den stundtals sensationellt starka (comeback)skivan.
   I ett rödskimrande ljus äntrade bandet scenen och avfyrade direkt ”Tokig”, Jag kunde då inte känna den riktiga konsertkänslan, sång och text hördes lite för bra men naturligtvis blev det bättre ju längre konserten gick och öronen acklimatiserade sig. Låtmässigt pendlade konserten intressant mellan karriärens olika sololåtar, både svenska och engelska, en egen Low Budget Blues Band-låt plus Lightning Hopkins ”Have you veer been mistreated”. En underbart fungerande mix och bandet var ju så välrepeterat som man någonsin kan önska sig.
   Gitarristen bredvid Mats, Pelle Jernryd, hade skickligheten och inspirationen att både kompa och utnyttja tiden i strålkastarljuset. Hans lap steel i ”Water from the moon” och soloinsatserna i ”Man av sten” tillhörde konsertens musikaliska höjdpunkter. Men i centrum stod Mats som både sångare och gitarrist och i det senare fallet var han verkligen glimrande vid ett flertal tillfällen. Kanske bättre gitarrist än jag någonsin tidigare uppfattat honom som. Samspelet med klaviaturspelaren Magnus Nörrenberg gav bandet tyngd och dignitet i bland annat ”Avenue Junot”.
   Basisten Micke Björk och trummisen Staffan Brodén gav bandet stabilitet och tyngd.

Tokig
Loser's game
Water from the moon
Man av sten
En gång till, måne
Luft under vingarna
Avenue Junot
Sverige
Have you ever been mistreated
God bok
För kärleks skull
Klubbrock
Kött och blod

/ Håkan

Little Richard (1932-2020)

Postad: 2020-05-09 19:48
Kategori: Minns

FÖR NÄSTAN EXAKT ETT ÅR SEDAN, 6 maj 2019, skrev jag på Håkans Pop en lång text om LITTLE RICHARD: Beskrev honom då som ”den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten” och borde naturligtvis ha placerat honom som nummer ett på min lista över 50-talets bästa artister. Men stundens ingivelse ville just då rangordna Eddie Cochran och Larry Williams före honom på listan. Men idag, denna sorgsna dag när Little Richard dog, är Richard Penniman naturligtvis den störste av dem alla. Ty med den rösten och visuella utspel hade Little Richard inga övermän.
   Det var visserloigen en lång startsträcka på Little Richards karriär men när han till slut slog igenom och exploderade i hits som ”  ”Tutti-frutti”, ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” så var hitframgångarna ganska oöverträffade. Han var dessutom en av de tidigaste legendarerna på 50-talet, innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och gav ut skivor innan Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Gene Vincent hade släppt sina första skivor.
   Jag har inte direkt något minne av Little Richard när han hade sina odödliga höjdpunkter, därtill är jag dessvärre för ung, men hans låtar och sångstil påverkade naturligtvis många av mina 60-talsfavoriter. Inte minst Beatles. Redan på 50-talet fanns ”Long tall Sally” och ”Lucille” med på bandets liverepertoar och från 1960 fanns även Little Richard-låtar som ”Good Golly miss Molly”, ”Ooh my soul”, ”Tutti-frutti” och ”Kansas City” på repertoaren innan bandet ens spelade in skivor.
   Naturligtvis fick jag lära mig Little Richard-låtar via andra artister och grupper som exempelvis Swinging Blue Jeans (”Good Golly miss Molly”) och Shanes (”Keep-a-knockin'”) men ingenting, inte ens Paul McCartneys ”Long tall Sally” och ”Lucille”, kan överträffa originalen.
   Och vi ska denna dag och år framöver med värdig tystnad förbise Little Richard-epoken från 1958 när han började sjunga religiös gospel.
   Richard Penniman avled 9 maj 2020 i skelettcancer.

/ Håkan

Covers: Rumer

Postad: 2020-05-08 07:57
Kategori: Cover-skivor

RUMER: Boys don't cry (Atlantic, 2012)

NÄR JAG BÖRJAR LYSSNA PÅ DEN HÄR skivan är jag så gott som omedveten om den engelska sångerskan Rumers bakgrund och historia. Namnet drog iväg min okunniga fantasi åt det brittiskt souliga hållet men första ögonkastet, eller ”öronkastet” när det handlar om att lyssna, ger mig helt andra associationer. Snäll välsjungen radiopop med en klassisk kvalitetsstämpel som jag en gång i tiden, i början av 70-talet, hade en fascination för medan jag också starkt gillade ”Tumbleweed connection”, ”Band on the run”, ”Crazy Horse”, ”Hollywood”, ”After the gold rush”, ”Sordin” och ”Just an old fashioned love song”.
   Det sista exemplet i den spontana raden av tidiga 70-talsalbum, den amerikanske låtskrivaren Paul Williams album, faller ganska naturligt in i soundet, arrangemangen och urvalet av låtar på Rumers album från 2012. En skiva, hennes andra album, där hon uteslutande ägnar sig åt covers. Varför inte The Cure-låten med samma titel som hennes album inte finns med frågar jag mig utan att få något svar.
   Paul Williams namn finns också med som låtskrivare liksom några andra samtida artister, Jim Webb, Clifford T Ward, Gilbert O'Sullivan och Stephen Bishop, ur den snälla men mycket respekterade genren med popmusik. Just de låtarna får Rumers röst att väldigt tydligt klinga så ljuvligt och vänligt att min jämförelse hamnar hos Karen Carpenter innan jag läser att Rumer (född Sarah Joyce) allmänt jämförs med Carpenters-sångerskan. Paul Williams levererade för övrigt många låtar till skaran av Carpenters-hits tidigt 70-tal.
   Men bredden i urvalet av låtar till ”Boys don't cry” är ändå fantasifull när hon, eller hennes rådgivare och producent, har letat upp en obskyr Ronnie Lane-låt, en ganska bortglömd Terry Reid-låt från kvalitetsstämplade ”Seed of memory”-albumet eller den underbart fina Townes Van Zandt-pärlan ”Flyin' shoes”. Då tänker man definitivt utanför boxen av snäll radiovänlig popmusik.
   Att välja in låtar av i sammanhanget ganska udda namn som Isaac Hayes och Todd Rundgren tydliggör en ambition att överraska också.
   Soundet på den här skivan ger en ganska bra föraning om hur en kommande Rumer-skiva, ”This girl's in love” (2016) där hon uteslutande gör Bacharach-David-låtar, kommer att låta. Ett album som jag med stor säkerhet kommer att återvända till under nästa Håkans Pop-säsong.

1. "P.F. Sloan" (Jimmy Webb) 4:10
1970. Från albumet ”Words and music” med låtskrivaren.
2. "It Could be the First Day" (Richie Havens) 2:27
1970. Från albumet ”Stonehenge” med låtskrivaren.
3. "Be Nice to Me" (Todd Rundgren) 3:27
1971. Från albumet ”The ballad of Todd Rundgren” med Runt.
4. "Travelin' Boy" (Paul Williams/Roger Nichols) 3:20
1972. Från albumet ”Life goes on” med Paul Williams.
5. "Soulsville" (Isaac Hayes) 3:46
1971. Från albumet ”Shaft” med låtskrivaren.
6. "The Same Old Tears On A New Background" (Stephen Bishop) 2:50
1975. Från albumet ”Breakaway” med Art Garfunkel.
7. "Sara Smile" (Christopher Bond/Daryl Hall/John Oates) 3:33
1975. Från albumet ”Daryl Hall & John Oates” med Daryl Hall & John Oates.
8. "Flyin' Shoes" (Townes Van Zandt) 4:04
1978. Från albumet "Flyin' shoes" med låtskrivaren.
9. "Home Thoughts From Abroad" (Clifford T. Ward) 3:27
1973. Singel-b-sida (”Gaye”) med låtskrivaren.
10. "Just For a Moment" (Ron Wood/Ronnie Lane) 2:39
1976. Från albumet ”Mahoney's last stand” med Ron Wood & Ronnie Lane.
11. "Brave Awakening" (Terry Reid) 4:10
1976. Från albumet ”Seed of memory” med låtskrivaren.
12. "We Will" (Gilbert O'Sullivan) 4:00
1971. Singel med låtskrivaren.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1994)

Postad: 2020-05-06 07:56
Kategori: Intervjuer

JAG AVSLUTAR MIN LÅNGA SERIE MED gamla intervjuer på ett naturligt sätt med Mats Ronander, den artist som jag kanske har gjort flest intervjuer med. Sommaren 1994 stod han inför ett ganska ovanligt uppdrag, att kompa Graham Parker. Det gjorde att hans planerade semester fick flyttas framåt och förberedelser för nästa album som skulle följa upp succéskivan "Himlen gråter för Elmore James" (1992) fick skjutas på framtiden. Det dröjde faktiskt till 1996 innan Ronanders nästa skiva "Innanför staden" såg dagens ljus.
   1994 var det några år sedan Parker gav ut en skiva, albumet "Burning questions" (1992), men han hade, som jag skriver i texten nedan, material från många skivor att välja från.
   Intervjun med Mats var ett förmiddagsprojekt när jag nådde honom på telefon i Stockholm på onsdagen, 20 juni 1994, två dagar innan turnéstarten och konserten i Örebro.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 1994.

Spännande turnépremiär på Fake i Örebro
MATS RONANDER OCH "MR NICE GUY"


EFTER KORTA MEN INTENSIVT GIVANDE REPETITIONER är det dags för den udda konstellationen Mats Ronander/Graham Parker att ha turnépremiär. Det sker i kväll på restaurang Fake i Örebro, Mats forna hemstad.
   - Det ska bli en spännande kväll med mycket folk, säger Thomas Dahl på Fake där det också är premiär för en konsert i stort format.
   - Repetitionerna har varit lite stressiga men fungerat väldigt bra så allt ska säkert sitta perfekt, säger Mats Ronander på telefon från Stockholm.
   Mats berättar att han aldrig träffat Graham Parker tidigare men genom Ian Hunter och Mick Ronson, som han har gjort liknande turnéer tillsammans med, kommit i kontakt med mycket folk från New York där Graham sedan länge bor.
   - En kul, nice guy med mycket sympati, säger Mats om Graham som kom till Sverige på midsommarafton.
   Tillsammans med bandet Gone Fishing har de repeterat in ett tjugotal låtar men inte så många covers.
   - Det är en 50/50-grej med Grahams och mina låtar. "Back to schooldays", "Don't ask me questions" och liknande låtar men även nyare material.
   - Graham gillar faktiskt mina svenska låtar fast han har naturligtvis svårt med texterna.
   Jag pratar med Mats tidigt på förmiddagen (onsdag) men han är redan på väg till Café Opera...
   - Ja, skrattar han, vi ska faktiskt göra en oannonserad spelning där ikväll så det är soundcheck som gäller den här gången.
   Gone Fishing är ett svenskt band med rutinerade musiker som mest spelar covers på småskaliga ställen. Bandet leds egentligen av Kjell Segebrant som i sista stund dock är förhindrad att följa med på den tolv konserter långa Ronander/Parker-turnén.
   - Kjelle fick hoppa med på Lundell-turnén (premiär ikväll i Varberg) så jag fick i all hast tag i min danske gitarrist Henrik Tvede som nu följer med.
   Övriga medlemmar i Gone Fishing är Tommy Cassemar, bas, Johan Åkerfeldt, trummor, och Håkan Werner, keyboards.
   Mats Ronander solodebuterade redan 1981 och har sedan gjort sju album i eget namn, tre tillsammans med Lasse Wellander i Low Budget Blues Band och har genom åren gjort ett otal gästinhopp i andra band och bakom olika artister.
   Graham Parker har en ännu längre och omfångsrik karriär bakom sig.
   Han kom direkt från bensinmacken, där han jobbade, när han gjorde sitt första nu klassiska album "Howlin' wind" tillsammans med gruppen Rumour, ett raffinerat hopplock av musiker från den engelska pubrockvågen.
   Parker har sammanlagt 16 album bakom sig och gör fortfarande poprock av mycket hög kvalité fast den numera mediamässigt framförs i skymundan.
   Under sina storhetsdagar, i slutet på 70-talet, var Parker i Sverige ett par gånger men återkom tillfälligt också hösten 1991 och gjorde då en turné med Johan Wahlström Band förstärkt med den nu bortgångne Mick Ronson på gitarr. Bland annat spelade de i Örebro.
   Det var ursprungligen meningen att Mats Ronander skulle vara ledig i sommar för att förbereda nästa skiva i eget namn, uppföljaren till den mycket framgångsrika "Himlen gråter för Elmore James" (50 000 ex).
   - Ja, det blev i vanlig ordning ändrade planer och inte riktigt som jag från början hade tänkt mig. Och efter den här turnén ska jag till Danmark och jobba, producera bland annat.
   - Så det blir ledigt först i augusti då jag får vara hemma och jobba på nästa skiva som kommer först nästa år, avslutar Mats och berättar att dottern Gina Lee mår bra och fyllde ett år för några dagar sedan.

/ Håkan

00: #2. ULF LUNDELL

Postad: 2020-05-04 07:52
Kategori: 00-talets bästa

ULF LUNDELL: I ett vinterland (Rockhead/EMI, 2000)

”FÅ UPPENBARA SVACKOR – MÅNGA STARKA HÖJDPUNKTER” är en ganska sanningsenlig beskrivning av Ulf Lundells långa karriär på skiva. Som sagt är de musikaliska djupdykningarna väldigt sporadiska men jag har hittat en liten märklig period i slutet på 90-talet som kanske kan analyseras som en kreativitetskris.
   Några homogena album 1996 och 1997 följdes 1998 av en soundmässig förändring mot det hårdare och det mer avskalade på ”Slugger”. Efter det tuffare och nästan Neil Young-elektriska albumet ägnade han två års turnerande åt brötig och stökig rock, ofta med enbart en trio utan keyboards bakom sig. Den perioden avslutades på skiva med en av Lundell-epokens mest ifrågasatta album, den groteskt splittrade live/studio-skivan ”Fanzine” som inte hade varken struktur eller tydliga höjdpunkter.
   Det var i ekot efter det ibland överdimensionerade larmet som Ulf Lundell 2000 valde att musikaliskt gå en helt annan väg. Han samlade ett huvudsakligen nytt gäng musiker bakom sig, sökte sig till en helt ny inspelningsplats (studion Miraval i Le Val i franska Provence) för att sedan tillsammans med de i sammanhanget nya producenterna Michael Ilbert och Christoffer Lundquist producera sitt vackraste album någonsin.
   På ett år gick Ulf Lundell från provokativt primitiva arrangemang till en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion med en rent sensationellt spännande ljudbild. Utsmyckning och dekor, i vidunderliga arrangemangslösningar, som fallit platt till marken om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt ibland sällsynt positiva sätt, hade skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är så imponerande på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag vill utnämna den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla år som skivartist.
   Imponerande är också musikgänget bakom Lundell som med gränslösa arrangemangsidéer får alla möjligheter att visa upp sina färdigheter på både kända och okända instrument. Janne Bark (på omslaget heter han genomgående Jan Bark), den enda rutinerade Lundell-musikern på skivan, spelar både bouzouki, e-bow och mandolin förutom alla möjliga gitarrer. Pianisten Martin Hederos spelar på ett otal olika klaviaturinstrument inklusive mellotron och celeste.
   Ny i gänget och det mest överraskande namnet i studion tillsammans med Lundell var norrmannen Jørn Christensen, gitarristen som under 80-talet spelade i Can Can (i Örebro oktober 1985 som förband till Wilko Johnson) och Mercury Motors. Han var dock inte kvar i bandet, ersattes av Ola Gustafsson, när Lundell följde upp skivan med en turné våren 2001. Då var för övrigt ärrade Lundell-musiker som Jerker Odelholm och Magnus Norpan Eriksson tillbaka i turnégänget.
   ”I ett vinterland” kan nog innehållsmässigt beskrivas som ett ganska traditionellt Ulf Lundell-album. Men där finns också udda spännande detaljer i de ibland vidlyftiga arrangemangen där oväntat annorlunda musiker kan dyka upp på centrala positioner. Musiker med arabiskt klingande namn (Ayman Sedki, Gaber El Girgawi och Edip Akinci) spelar instrument som dof, sagat, neyflöjt, darbuka, mizmar, erbane och davul som jag varken vill eller kan berätta ursprunget till. Det räcker att räkna upp instrumenten som Ale Möller använder sig av på några låtar, skalmeja, hackbräde och bordunflöjt, för att sätta mig på det hala. Men det är hela tiden viktiga ingredienser i Lundells 2000-sound.

Favoritlåt: "Regn". I min recension av ”I ett vinterland” i Nerikes Allehanda 17 november 2000 namnger jag nio låtar men inte ”Regn” och jag har ingen bra förklaring till det. Kanske tog det ett tag innan ”Regn” fastnade i mitt medvetande? ”Regn” är kanske inte så omedelbar i melodi, arrangemang och saknar egentligen en slagkraftig refräng. Men låten är i alla fall min absoluta favorit just nu på ett album med nästan genomgående fantastiska låtar.
   Ovannämnda arabiska musiker plus Ale Möller ger det redan vackra arrangemanget en österländsk touch och med betydelsefull hjälp av Svante Henryssons cello skapas ett enormt vackert musikaliskt mosaikmönster. Melodin är som sagt inte alldeles tydlig och skiftar i karaktär under sina nästan 7 minuter. Ännu en gång imponerar Ulf Lundells kreativitet som låtskrivare. Poeten och författaren har skrivit en väldigt vacker sång.

/ Håkan

Richard Lindgren på Folk å Rock

Postad: 2020-05-02 16:16
Kategori: Live-recensioner


 
RICHARD LINDGREN & GRAND JUBILEE
Folk å Rock, Malmö 30 april 2020
Konsertlängd: ca 60 min.
Min plats: Live, framför tv:n.
https://vimeo.com/412098439?fbclid=IwAR0H2jhPnqrdCHjNwfNRKE2OfrB9ZwAtiKW-mhLLfraa-TbUcBhp8Hfw3VY

 
”NO EVIL THAT HAS NO GOOD WITH IT” (som de säger i England), ”inget ont som inte har något gott med sig”, är ord som skänker tröst i dagens tidevarv. I England toppar en hundraåring topplistorna, i samma nedstängda land har Noel Gallagher hittat en gammal outgiven Oasis-låt och på närmare håll får Richard Lindgren en möjlighet att spela live för hela världen. Och alla händelserna träffar oss ”tack vare” den pågående corona-pandemim. Små ljusglimtar i ett kompakt mörker i en huvudsakligen blockerad värld som är överfull av pessimism, död och en massa praktiska problem.
   Jag upplevde Richard Lindgrens konsert i realtid i torsdagskväll. Jag ber så mycket om ursäkt för att min notering har blivit försenad, en eftersläpning (populärt uttryck nu) då jag har hämtat inspiration, inväntat eftertankar, framkallat bilder och smält intryck.
   Malmös Lindgren blev tredje artist att kliva upp på Folk å Rocks scen i en annars folktom lokal. Med sitt alltmer yngre kompband, Grand Jubilee, bjöd han huvudsakligen på en mängd nya ännu ej utgivna låtar, från ett kommande album som också har titeln ”Grand Jubilee”. Sin vana trogen vill Richard blicka framåt mot nyskrivna alster, gärna hoppa över legendariska men lite utslitna klassiker (”Gwendolyn” och ”From Camden Town...”). Men han kunde naturligtvis inte låta bli att spela den över tio minuter långa ”How long” (min fru Carinas önskemål) och ”Back to Brno”.
   För bara tre månader sedan hade jag nöjet att uppleva Richard och det nya manskapet i kompbandet i en inspirerande live-på-riktigt-konsert, för övrigt på samma scen som i torsdags, som också innehöll en hel del nytt material.
   Nu hade bandet föryngrats ytterligare med klaviaturkillen Oscar Johansson (från Tingseks band) och tillsammans med bandets övriga tre medelmmar sjuder Richards komp av ungdomlig energi och obegränsad musikalisk skicklighet. Jag vill ogärna jämföra det här bandet med Richards tidigare suveräna komp, som jag ibland jämförde med E Street Band, men det här är fyra jordnära killar som svänger enormt.
   Gitarristen Jocke Svensson tog under flera låtar i torsdags steget ut att bli den där spontana och superskicklige musikern. Och fick naturligtvis hjälp av en sedvanligt stabil rytmsektion, trummisen Christoffer Olsson och basisten Ale Williams Sjöström, att nå de där magiska höjdpunkterna.
   Jag fick nya favoriter i ”No more colours”, med klart kommersiella inslag, och ”Big fat nothing”, vars smygande nerviga profil växer för varje lyssning, men ”Dunce's cap” och ”Down on my luck” har kommit för att stanna i Lindgrens liverepertoar. Sedan gjorde ”Return to me mi corazon”, från kommande albumet, en välkommen återkomst i konsertsammanhang.

Dunce's cap
Big fat nothing
Sundown on a lemon tree
Cinghiale grin song
No more colours
How long
Down on my luck
Return to me mi corazon
Back to Brno

/ Håkan

April 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-05-02 11:15
Kategori: Blogg


Konserten med Wilmer X på Kulturbolaget i Malmö tillhör det bästa som jag någonsin upplevt på nätet.


DENNA MÄRKLIGA SENVINTER, DENNA KONSTIGA vår, den här ojämförligt annorlunda tid vi upplever och denna märkvärdigt underliga värld vi lever i just nu har naturligtvis även påverkat Håkans Pop. På två månader har jag personligen inte besökt en enda konsertlokal och kroppen börjar utveckla en sorts abstinens som är svår att beskriva men känns lätt klaustrofobisk. Jag har därför så smått börjat recensera streamade konserter på nätet i brist på den äkta varan.
   Under en dryg vecka ”har jag varit” på ett flertal konserter, ibland i direktsändning men ibland i efterhand, och där upplevt grupper uppträda helt utan konventionell publik. Det har fungerat överraskande bra från artisternas sida som uppträtt väldigt naturligt fast publikreaktionerna har varit noll. Det har jag kunnat se och höra med Dalaplan, True Lies, Wilmer X (se hela konserten ovan) och Billy Bremner's Rockfiles. Jag skrev också en allmän artikel om konserter på nätet.
   I övrigt har den senaste månaden på Håkans Pop varit sig lik med alla fasta kategorier. Där spänningen på min lista över favoritalbum från 00-talet har närmat sig det absoluta toppskiktet. I april redovisade jag platserna 3 till 6 på min svenskdominerade 36-lista och berättade närmare om skivor med Warren Zevon, Eldkvarn, Lisa Miskovsky och Håkan Hellström.
   Bland återblickarna i min serie av gamla publicerade intervjuer blev det dags för Ulrica Carnell, Pelle Alsing/Clarence Öfwerman (Passagerarna), Karin Wistrand (Lolita Pop), Pontus & Amerikanerna och Sten Booberg (Lolita Pop).
   Och i den till synes oändliga listan på coverskivor intresserade jag mig under april för album med Status Quo, The Beach Boys, Joan Osborne och Jeff Healey Band.
   Jag hade också den sorgliga plikten att rapportera om ett dödsfall i musikbranschen (Adam Schlesinger från Fountains Of Wayne).
   Jag gav dessutom en historisk återblick på det svenska bluesbandet Blues Qualitys karriär med en fullständig diskografi.

I APRIL SLÄPPTES MATS RONANDERS FÖRSTA svenska album på en massa år, ”Malla Motell”, och jag hadre nöjet att göra en längre recension av skivan. Av månadens övriga nya skivor var det några singlar som drog åt sig uppmärksamheten mer än något annat. Men jag inleder sammanfattningen av nya skivreleaser med två nya album:
   En av mina största favoriter under de senaste 25 åren är Ron Sexsmith. Ibland har han varit oemotståndlig, ibland bara personlig men förutsägbar. Nya ”Hermitage” tillhör dessvärre den senare kategorin. Lite snällare än vanligt sitter han huvudsakligen vid pianot och smeker fram sina låtar. Ok, mjukt och fint och inte alls så tålamodskrävande men låtmässigt är det tunnsått med stora ögonblick. ”When love pans out” kan jag däremot inte få ur mitt huvud.
   Lucinda Williams har alltid varit bäst när hon har balanserat på gränsen mellan country och rock men på sitt nya album ”Good souls better angels” gränsar hennes rock till elektrisk högljudd blues som helt tar bort fokus från hennes personligt spruckna stämma. Som sjunde spår kommer dock den lågmälda, smått magiska ”Shadows & doubts” och räddar hela albumet från katastrof.
   Jag har lyssnat på många andra aktuella album under månaden men inte riktigt funnit det där klart positiva på album med Israel Nash, The Strokes, The Rhymes, Fiona Apple, Laura Marling och Ashley McBryde.
   Då tar vi oss över till månadens stundtals intressanta skara av nya singlar:
   Louise Hoffsten och Peter LeMarc samarbetade redan 2007, resulterade i albumet ”Så speciell”, och gör nu ett nytt försök och lyckas alldeles fantastiskt bra med låten ”En vacker värld”. En väldigt vacker sång och Louise sjunger så personligt, ödmjukt och innerligt vackert om en önskan på en vacker värld. Ett önskemål som just nu behövs mer än någonting annat.
   Det är nästan fyra år sedan Eva Dahlgren släppte albumet ”Jag sjunger ljuset”, en av mina största favoriter 2016, och laddar nu för en fortsättningen. På försmaken/singeln ”En liten sång om flykt” känner jag igen klangerna, de atmosfäriska och innerliga, och kanske håller konceptet för ännu ett starkt album.
   Även Tomas Andersson Wij passar in i det vackra pianobaserade konceptet med sin nya singel ”Dit du går”. Jag misstänker att medproducenten Axel Jonsson-Stridbeck (Pluras son) ligger bakom det dominerande klaviatursoundet men Tomas själv har skrivit en av sina vackraste låtar.
   Jag förväntade mig något förutsägbart och mindre överraskande från Jeremias Session Band med ”Om våren” och får både och. Arrangemanget med munspel, akustiska gitarrer och slide är så effektivt men också traditionellt. Däremot sjunger Staffan Ernestam bättre och lite mer annorlunda än tidigare. Faktiskt så starkt att jag för en gångs skull inte saknar Karin Wistrands väna stämma, som finns där i bakgrunden, så mycket.
   Mauro Scocco är en skön figur med båda fötterna ofta anspråkslöst på jorden. Men varje gång jag väntar mig något personligt från honom blir jag besviken. Och nya singeln ”Långt härifrån” ekar lite för mycket ”Sarah” och produktionen är alldeles för tung och pampig för mina öron.
   Rolling Stones coronainspirerade låt ”Living in a ghost town” låter som något överblivet spår från ”Emotional rescue”, defintivt inte mitt favorit-Stones-album, men är naturligtvis modernare och souligare men också mindre personligt än jag hade väntat mig från rockgubbarna.
   Den typiske singer/songwriter-artisten Toni Holgersson överraskar soundmässigt på sina nya singel ”Så mycket vi vill kärlek ska va”. En delvis ny omgivning, medproducenten Eric Palmqwist, har skapat ett skimrande atmosfäriskt arrangemang till den innerliga texten.
   Avslutningsvis något helt annat, en outgiven Oasis-låt (lyssna nedan) som härstammar från ett souncheck med bandet 2009 i Hong Kong. Med anledning av oändliga lockdown-tider i England hittade Noel Gallagher (som sjunger "Don't stop") en gammal demo med låten och tyckte att den inte bör försummas. Absolut inget förbisett mästerverk men ändå något som bör uppmärksammas musikaliskt.



/ Håkan

Covers: Ebba Forsberg

Postad: 2020-05-01 07:51
Kategori: Cover-skivor

EBBA FORSBERG: Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen (Eboth/Amigo, 2009)

TVÅ ÅR INNAN DEN HÄR SKIVAN, där Ebba Forsberg med producent och band tolkar Mikael Wiehes svenska texter av Leonard Cohens låtar, inledde Ebba sin karriär som ”coversångerska” med Wiehe/Forsberg-duettskivan ”Dylan på svenska”. Sedan har Ebba gjort flera skivor med svenska texter på utländskt originalmaterial av andra framstående låtskrivare.
   2015 tolkade hon Tom Waits, ”Om jag lämnar dig”, och förra året gav hon ut ännu en Dylan-platta med Mikael Wiehe, ”Med kropp och själ”. Och däremellan, 2017, släppte hon ”Ta min vals” på originalspråket av en anledning jag inte riktigt förstår. Kanske var den enbart riktad till utlandet?
   Jag har lyssnat parallellt på både ”Ta min vals” och ”Take my waltz”, på svenska och på engelska, och alla dagar i veckan föredrar jag Ebba Forsberg på svenska. Det blir tveklöst mer personligt när det strömmar ömma svenska formuleringar ur Ebbas mun och jag inbillar mig att musikerna blir extra passionerade när de spelar in en skiva på svenska. På engelska blir Ebba nästan en traditionell coversångerska. Fast jag misstänker att det är samma musikaliska bakgrunder på båda skivorna.
   På ”Ta min vals” omger sig Ebba av sedvanligt sköra nästan genomskinliga arrangemang. Och det låter i varje detalj, varje fras och varje välformulerad poetisk tolkning av Cohens texter som en originalskiva från början till slut. För det första kan du aldrig jämföra Cohens och Ebbas sångstämmor på samma dag, en grusig ojämn väg på landet eller en spegelblank nyasfalterad gata i stan. För det andra är Wiehes texter skrivna för att läsas utan musik.
   När ”Ta min vals” är som allra mest originell, för mig i de mindre kända Cohen-låtarna ”Here it is”, ”If it be your will”, ”The guests” och ”Who by fire”, är Ebbas album en otroligt underhållande och njutbar skiva. Men även i det mer kända materialet tillför de kreativa nya arrangemangen otroligt mycket. Och det är säkert de redan sammansvetsade musikernas förtjänst, Andreas Dahlbäck (som också har producerat), trummor, Jerker Odelholm, bas, och Christer Karlsson, pianoi/orgel. Sedan är jag glad att jag har anledning att nämna Klas Jervfors, blåsinstrument, för andra gången på en månad på Håkans Pop.
   Jervfors dekorerar flera låtar med sina olika blåsinstrument, inte minst på ”Dansa mej till kärleken” som inleds med intensivt smattrande trummor men utvecklas till rena mariachi-festivalen. Annars föredrar jag nog låtarna där Ebba sjunger till ett pianobaserat arrangemang. Känsligt och tonsäkert men också personligt och lågmält kraftfullt.


Här är det (Here It Is) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
2001. Från albumet "Ten new songs".
Dansa mej till kärleken (Dance Me To The End Of Love) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1984. Från albumet "Various positions".
Ta min vals (Take this waltz) (Federico García Lorca/Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1988. Från albumet "I'm your man".
Halleluja (Hallelujah) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1984. Från albumet "Various positions".
Kärlekens systrar (Sisters of Mercy) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1967. Från albumet "Songs of Leonard Cohen".
Må din vilja ske (If It Be Your Will) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1984. Från albumet "Various positions".
Johanna ifrån Orleans (Joan of Arc) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1971. Från albumet "Songs of love and hate".
Det här är inget sätt att säg’ adjö (Hey, That’s No Way To Say Goodbye) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1967. Från albumet "Songs of Leonard Cohen".
Gästerna (The Guests) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1979. Från albumet "Recent songs".
Vem genom eld (Who By Fire) (Leonard Cohen/Mikael Wiehe)
1974. Från albumet "New Skin for the Old Ceremony".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (437)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (231)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (128)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2020 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Björn Stein 7/06: Ferne är legend från gruppen Risken Finns, då med en annan legend Gunnar Dani...

Silja 7/06: Bilden på Richard och Andi. En meter???...

Björn Stein 6/06: Jag såg Lars Winnerbäck, innan jag läste under bilden......

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.