Blogginlägg från 2020-05-02

Richard Lindgren på Folk å Rock

Postad: 2020-05-02 16:16
Kategori: Live-recensioner


 
RICHARD LINDGREN & GRAND JUBILEE
Folk å Rock, Malmö 30 april 2020
Konsertlängd: ca 60 min.
Min plats: Live, framför tv:n.
https://vimeo.com/412098439?fbclid=IwAR0H2jhPnqrdCHjNwfNRKE2OfrB9ZwAtiKW-mhLLfraa-TbUcBhp8Hfw3VY

 
”NO EVIL THAT HAS NO GOOD WITH IT” (som de säger i England), ”inget ont som inte har något gott med sig”, är ord som skänker tröst i dagens tidevarv. I England toppar en hundraåring topplistorna, i samma nedstängda land har Noel Gallagher hittat en gammal outgiven Oasis-låt och på närmare håll får Richard Lindgren en möjlighet att spela live för hela världen. Och alla händelserna träffar oss ”tack vare” den pågående corona-pandemim. Små ljusglimtar i ett kompakt mörker i en huvudsakligen blockerad värld som är överfull av pessimism, död och en massa praktiska problem.
   Jag upplevde Richard Lindgrens konsert i realtid i torsdagskväll. Jag ber så mycket om ursäkt för att min notering har blivit försenad, en eftersläpning (populärt uttryck nu) då jag har hämtat inspiration, inväntat eftertankar, framkallat bilder och smält intryck.
   Malmös Lindgren blev tredje artist att kliva upp på Folk å Rocks scen i en annars folktom lokal. Med sitt alltmer yngre kompband, Grand Jubilee, bjöd han huvudsakligen på en mängd nya ännu ej utgivna låtar, från ett kommande album som också har titeln ”Grand Jubilee”. Sin vana trogen vill Richard blicka framåt mot nyskrivna alster, gärna hoppa över legendariska men lite utslitna klassiker (”Gwendolyn” och ”From Camden Town...”). Men han kunde naturligtvis inte låta bli att spela den över tio minuter långa ”How long” (min fru Carinas önskemål) och ”Back to Brno”.
   För bara tre månader sedan hade jag nöjet att uppleva Richard och det nya manskapet i kompbandet i en inspirerande live-på-riktigt-konsert, för övrigt på samma scen som i torsdags, som också innehöll en hel del nytt material.
   Nu hade bandet föryngrats ytterligare med klaviaturkillen Oscar Johansson (från Tingseks band) och tillsammans med bandets övriga tre medelmmar sjuder Richards komp av ungdomlig energi och obegränsad musikalisk skicklighet. Jag vill ogärna jämföra det här bandet med Richards tidigare suveräna komp, som jag ibland jämförde med E Street Band, men det här är fyra jordnära killar som svänger enormt.
   Gitarristen Jocke Svensson tog under flera låtar i torsdags steget ut att bli den där spontana och superskicklige musikern. Och fick naturligtvis hjälp av en sedvanligt stabil rytmsektion, trummisen Christoffer Olsson och basisten Ale Williams Sjöström, att nå de där magiska höjdpunkterna.
   Jag fick nya favoriter i ”No more colours”, med klart kommersiella inslag, och ”Big fat nothing”, vars smygande nerviga profil växer för varje lyssning, men ”Dunce's cap” och ”Down on my luck” har kommit för att stanna i Lindgrens liverepertoar. Sedan gjorde ”Return to me mi corazon”, från kommande albumet, en välkommen återkomst i konsertsammanhang.

Dunce's cap
Big fat nothing
Sundown on a lemon tree
Cinghiale grin song
No more colours
How long
Down on my luck
Return to me mi corazon
Back to Brno

/ Håkan

April 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-05-02 11:15
Kategori: Blogg


Konserten med Wilmer X på Kulturbolaget i Malmö tillhör det bästa som jag någonsin upplevt på nätet.


DENNA MÄRKLIGA SENVINTER, DENNA KONSTIGA vår, den här ojämförligt annorlunda tid vi upplever och denna märkvärdigt underliga värld vi lever i just nu har naturligtvis även påverkat Håkans Pop. På två månader har jag personligen inte besökt en enda konsertlokal och kroppen börjar utveckla en sorts abstinens som är svår att beskriva men känns lätt klaustrofobisk. Jag har därför så smått börjat recensera streamade konserter på nätet i brist på den äkta varan.
   Under en dryg vecka ”har jag varit” på ett flertal konserter, ibland i direktsändning men ibland i efterhand, och där upplevt grupper uppträda helt utan konventionell publik. Det har fungerat överraskande bra från artisternas sida som uppträtt väldigt naturligt fast publikreaktionerna har varit noll. Det har jag kunnat se och höra med Dalaplan, True Lies, Wilmer X (se hela konserten ovan) och Billy Bremner's Rockfiles. Jag skrev också en allmän artikel om konserter på nätet.
   I övrigt har den senaste månaden på Håkans Pop varit sig lik med alla fasta kategorier. Där spänningen på min lista över favoritalbum från 00-talet har närmat sig det absoluta toppskiktet. I april redovisade jag platserna 3 till 6 på min svenskdominerade 36-lista och berättade närmare om skivor med Warren Zevon, Eldkvarn, Lisa Miskovsky och Håkan Hellström.
   Bland återblickarna i min serie av gamla publicerade intervjuer blev det dags för Ulrica Carnell, Pelle Alsing/Clarence Öfwerman (Passagerarna), Karin Wistrand (Lolita Pop), Pontus & Amerikanerna och Sten Booberg (Lolita Pop).
   Och i den till synes oändliga listan på coverskivor intresserade jag mig under april för album med Status Quo, The Beach Boys, Joan Osborne och Jeff Healey Band.
   Jag hade också den sorgliga plikten att rapportera om ett dödsfall i musikbranschen (Adam Schlesinger från Fountains Of Wayne).
   Jag gav dessutom en historisk återblick på det svenska bluesbandet Blues Qualitys karriär med en fullständig diskografi.

I APRIL SLÄPPTES MATS RONANDERS FÖRSTA svenska album på en massa år, ”Malla Motell”, och jag hadre nöjet att göra en längre recension av skivan. Av månadens övriga nya skivor var det några singlar som drog åt sig uppmärksamheten mer än något annat. Men jag inleder sammanfattningen av nya skivreleaser med två nya album:
   En av mina största favoriter under de senaste 25 åren är Ron Sexsmith. Ibland har han varit oemotståndlig, ibland bara personlig men förutsägbar. Nya ”Hermitage” tillhör dessvärre den senare kategorin. Lite snällare än vanligt sitter han huvudsakligen vid pianot och smeker fram sina låtar. Ok, mjukt och fint och inte alls så tålamodskrävande men låtmässigt är det tunnsått med stora ögonblick. ”When love pans out” kan jag däremot inte få ur mitt huvud.
   Lucinda Williams har alltid varit bäst när hon har balanserat på gränsen mellan country och rock men på sitt nya album ”Good souls better angels” gränsar hennes rock till elektrisk högljudd blues som helt tar bort fokus från hennes personligt spruckna stämma. Som sjunde spår kommer dock den lågmälda, smått magiska ”Shadows & doubts” och räddar hela albumet från katastrof.
   Jag har lyssnat på många andra aktuella album under månaden men inte riktigt funnit det där klart positiva på album med Israel Nash, The Strokes, The Rhymes, Fiona Apple, Laura Marling och Ashley McBryde.
   Då tar vi oss över till månadens stundtals intressanta skara av nya singlar:
   Louise Hoffsten och Peter LeMarc samarbetade redan 2007, resulterade i albumet ”Så speciell”, och gör nu ett nytt försök och lyckas alldeles fantastiskt bra med låten ”En vacker värld”. En väldigt vacker sång och Louise sjunger så personligt, ödmjukt och innerligt vackert om en önskan på en vacker värld. Ett önskemål som just nu behövs mer än någonting annat.
   Det är nästan fyra år sedan Eva Dahlgren släppte albumet ”Jag sjunger ljuset”, en av mina största favoriter 2016, och laddar nu för en fortsättningen. På försmaken/singeln ”En liten sång om flykt” känner jag igen klangerna, de atmosfäriska och innerliga, och kanske håller konceptet för ännu ett starkt album.
   Även Tomas Andersson Wij passar in i det vackra pianobaserade konceptet med sin nya singel ”Dit du går”. Jag misstänker att medproducenten Axel Jonsson-Stridbeck (Pluras son) ligger bakom det dominerande klaviatursoundet men Tomas själv har skrivit en av sina vackraste låtar.
   Jag förväntade mig något förutsägbart och mindre överraskande från Jeremias Session Band med ”Om våren” och får både och. Arrangemanget med munspel, akustiska gitarrer och slide är så effektivt men också traditionellt. Däremot sjunger Staffan Ernestam bättre och lite mer annorlunda än tidigare. Faktiskt så starkt att jag för en gångs skull inte saknar Karin Wistrands väna stämma, som finns där i bakgrunden, så mycket.
   Mauro Scocco är en skön figur med båda fötterna ofta anspråkslöst på jorden. Men varje gång jag väntar mig något personligt från honom blir jag besviken. Och nya singeln ”Långt härifrån” ekar lite för mycket ”Sarah” och produktionen är alldeles för tung och pampig för mina öron.
   Rolling Stones coronainspirerade låt ”Living in a ghost town” låter som något överblivet spår från ”Emotional rescue”, defintivt inte mitt favorit-Stones-album, men är naturligtvis modernare och souligare men också mindre personligt än jag hade väntat mig från rockgubbarna.
   Den typiske singer/songwriter-artisten Toni Holgersson överraskar soundmässigt på sina nya singel ”Så mycket vi vill kärlek ska va”. En delvis ny omgivning, medproducenten Eric Palmqwist, har skapat ett skimrande atmosfäriskt arrangemang till den innerliga texten.
   Avslutningsvis något helt annat, en outgiven Oasis-låt (lyssna nedan) som härstammar från ett souncheck med bandet 2009 i Hong Kong. Med anledning av oändliga lockdown-tider i England hittade Noel Gallagher (som sjunger "Don't stop") en gammal demo med låten och tyckte att den inte bör försummas. Absolut inget förbisett mästerverk men ändå något som bör uppmärksammas musikaliskt.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (434)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (225)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (127)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2020 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Björn Stein 9/05: True Legend R.I.P, bara Jerry Lee Lewis kvar!...

Björn Stein 1/05: Instämmer helt med dig, hjärtat klarar knappt av att lyssna. Värdigt, tänker...

Håkan Gustafsson 29/04: Väldigt bra konsert! Jag inser alltid hur viktig Jalle Lorensson är för sound...

Björn 20/04: Hej Håkan! Håller med dig, bra låtar och Eldkvarn brinner. Men mixning, vad h...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.