Blogginlägg från 2020-05-11

00: #1. SWEET CHARIOTS

Postad: 2020-05-11 07:59
Kategori: 00-talets bästa

SWEET CHARIOTS: Beat Based/Song Centered/Spirit Led (Virgin, 2000)

EFTER DRYGT 40 VECKOR, INKLUSIVE JUL- OCH nyårsuppehåll, är det dags att utse en ”segrare” i kampen om nummer ett-positionen på min lista över favoritalbum från 00-talet. Det är många parametrar som ska stämma, musikaliskt fulländat, känslomässigt starkt och historiskt betydelsefullt, för att en sådan bedömning ska vara slutgiltigt motiverad. Med bestämd övertygelse har jag blivit överens med mig själv och valt ett svenskproducerat album, helt i linje med säsongens genomgående trend, med en duo, Sweet Chariots, vars hela diskografi bara omfattar ett album och några singlar.
   Det är sällan jag så tydligt minns när jag första gången hörde en låt som när det handlar om Sweet Chariots premiärsingel ”Cry no more tears”. Det var tidigt 2000, kan ha varit i januari och var följaktligen hela decenniets första skivfavorit, när Johan Hedberg, nöjeschefen på Nerikes Allehanda, första gången spelade upp singeln på sitt arbetsrum uppe på tidningen. Jag föll pladask! Det var en blind lyssning, ingen som helst information om artistnamn eller medverkande människor. Jag kände direkt att det här var något extraordinärt bra och starkt personligt samtidigt som hitkänslan var överväldigande.
   När jag sedan fick vetskap om vilka namn/artister/musiker/låtskrivare som stod bakom duon, Niclas Frisk och Andreas Mattsson, blev jag ändå inte så imponerad. Deras musikaliska bakgrund i den svenska pophistorien under 90-talet hade bara delvis tangerat min musikaliska sfär. Naturligtvis kände jag till både Atomic Swing, Niclas gäng, och Popsicle, Andreas grupp, och hade hört mycket. Ändå hade jag inte fullständigt fastnat för deras musik och sound på ett genuint sätt. Jag tyckte nog allmänt att Atomic Swing och Popsicle var två helt olika grenar på samma svenska popträd, traditonell poprock respektive norrländsk indiepop.
   Därför blev det nya samarbetsprojektet Sweet Chariots plötsligt en överraskande, imponerande och glädjande upplevelse på samma gång. Jag visste inte då, i slutet av mars 2000 när hela albumet med den komplicerade titeln ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led” släpptes, att de båda 30+-arna Niclas och Andreas ändå hade ett gemensamt förflutet i musikbranschen. Och jag visste inte mer om deras tidigare samarbeten när jag för en månad sedan grävde mig ner i Sweet Chariots-albumet och började undersöka rötterna hos de båda musikerna närmare.
   Niclas Frisks historia låg mig närmast sedan han var en del av den tidiga upplagan av Perssons Pack. Minns en konsert på Ritz i Örebro med det bandet i december 1989. 20-årige Niclas gjorde ett blygsamt intryck i ett hörn på scenen bakom Per Perssons stora sånger, Magnus Linds ännu större dragspel och Magnus Adells mäktiga ståbas. Den Mora-födde Niclas, som för övrigt stavade sitt förnamn lite folkligare (Niklas) vid den här tidpunkten, hade liksom Persson en bakgrund i det ännu mer genuint folkrockiga gänget Traste Lindéns Kvintett.
   På den här tiden, vi pratar sent 80-tal, var inte Andreas Mattssons Popsicle en verklighet men en tidig upplaga av bandet gick under namnet Genre Hippy som skivdebuterade 1988 med singeln ”Hit the happiness”. Med stor mediauppmärksamhet drog Popsicle igång sin karriär på allvar 1991. Efter några album, alla med korthuggna titlar som ”Lacquer”, ”Template” och ”Abstinence”, gick de 1995 in i studion och spelade in ”Popsicle”-albumet med Niclas som producent. Han stod även för stråkarrangemangen.
   Frisk och Mattsson möttes faktiskt första gången redan 1992 när deras respektive band vid ett tillfälle i Lund delade scen. Men det första musikaliska fröet till ett seriöst samarbete mellan Popsicle-sångaren Mattsson och Atomic Swing-gitarristen/låtskrivaren Frisk började gro 1995 och nästan fem år senare resulterade det i fantastiska Sweet Chariots. Artistmässigt en kortvarig duo men som låtskrivarteam kom de att bli flitigt anlitade vars låtmaterial hamnade på skivor med Carola, Shebang, Jerry Williams, Peter Jöback, Tityo och Brolle Jr. Och i mitten på 00-talet var de halva gruppen av Sverige/Frankrike/USA-projektet Vanessa & the O's.
   Sweet Chariots blev aldrig någon fungerande liveturnéakt förutom några tillfälliga tv-spelningar när de uppträdde som ett helt band tillsammans med andra musiker. På albumet finns det ingen notering om vad Frisk/Mattsson spelar för instrument men de lär väl spela alla gitarrar och keyboards. Tillsammans med bland annat studioproffsen Anders Hernestam, trummor, och Jerker Odelholm, bas, som först åtta år senare blev ett helgjutet team i Lars Winnerbäcks grupp. Till det där popsoulrockiga soundet bidrar viktiga faktorer som blås, leds av Per ”Texas” Johansson, och en flitigt anlitad intensiv tjejkör.
   Jag inbillar mig att namnet Sweet Charlots var inspirerat av den gamla traditionella gospeldängan ”Swing low, sweet charlot”, en klassisk negro spiritual-låt som också till stor del perfekt beskriver albumsoundet. I recensionerna förekom ofta ord som ”soulrock”, ”retrorock” eller ”soulmättad gospelsvängig rock”. Till det spirituella soundet bidrog tre damer som gick under det inte så blyga samlingsnamnet Superbirds men hette Lotta Hedlund, Karin Stigmark och Beverly Glenn. En fantastisk trio sångröster som en gång tidigare i den svenska pophistorien, 1973, gav det klassiska albumprojektet Baltik ett värdefullt lyft vid mikrofonerna.

Favoritlåt: "Frankly". Sweet Charlots album har en alldeles fantastisk mix av både extremt långa och konventionellt korta låtar men också rykande rocklåtar bredvid soulmättade ballader. När jag lyssnar på hela skivan får jag ofta känslan att en majoritet av albumlåtarna är ett genuint samarbete mellan Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Båda lockar fram det bästa hos sin partner och ofta skapar de tillsammans fantastiska låtar.
   Den genuint effektiva balladen ”Frankly” är däremot i huvudsak Niclas Frisks (mäster)verk som gör hela albumet så fantasifullt varierat. Som överlåter hitpotentialen till andra låtar, ”Cry no more tears” och ”Good love gone bad”, och tar själv hand om den långsiktiga kvalitén i en låt som låter lika fantastisk och tidlös idag som för tjugo år sedan.
   Den akustiska gitarren och det tunga Lennon-pianot i arrangemanget ger plats för Niclas mest soulinspirerade ögonblick. Den vattenfallsliknande klaviaturen dekorerar snyggt och den suggestiva elgitarren ligger effektivt nerbäddad i det långa nedtonade slutet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (151)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2020 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Per-anders Karlsson 26/11: Väldigt välskriven artikel. Har länge velat besöka Friar Park. Finns faktisk...

Kjell J 25/11: Vem kan vara utan covern på "Anna"? Inte jag i alla fall....

Hans Odelholm 24/11: Hej Håkan Jag har liksom du lyssnat på podden ’Hundåren’ om Peter LeMa...

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.