Blogginlägg

00: #2. ULF LUNDELL

ULF LUNDELL: I ett vinterland (Rockhead/EMI, 2000)

”FÅ UPPENBARA SVACKOR – MÅNGA STARKA HÖJDPUNKTER” är en ganska sanningsenlig beskrivning av Ulf Lundells långa karriär på skiva. Som sagt är de musikaliska djupdykningarna väldigt sporadiska men jag har hittat en liten märklig period i slutet på 90-talet som kanske kan analyseras som en kreativitetskris.
   Några homogena album 1996 och 1997 följdes 1998 av en soundmässig förändring mot det hårdare och det mer avskalade på ”Slugger”. Efter det tuffare och nästan Neil Young-elektriska albumet ägnade han två års turnerande åt brötig och stökig rock, ofta med enbart en trio utan keyboards bakom sig. Den perioden avslutades på skiva med en av Lundell-epokens mest ifrågasatta album, den groteskt splittrade live/studio-skivan ”Fanzine” som inte hade varken struktur eller tydliga höjdpunkter.
   Det var i ekot efter det ibland överdimensionerade larmet som Ulf Lundell 2000 valde att musikaliskt gå en helt annan väg. Han samlade ett huvudsakligen nytt gäng musiker bakom sig, sökte sig till en helt ny inspelningsplats (studion Miraval i Le Val i franska Provence) för att sedan tillsammans med de i sammanhanget nya producenterna Michael Ilbert och Christoffer Lundquist producera sitt vackraste album någonsin.
   På ett år gick Ulf Lundell från provokativt primitiva arrangemang till en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion med en rent sensationellt spännande ljudbild. Utsmyckning och dekor, i vidunderliga arrangemangslösningar, som fallit platt till marken om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt ibland sällsynt positiva sätt, hade skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är så imponerande på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag vill utnämna den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla år som skivartist.
   Imponerande är också musikgänget bakom Lundell som med gränslösa arrangemangsidéer får alla möjligheter att visa upp sina färdigheter på både kända och okända instrument. Janne Bark (på omslaget heter han genomgående Jan Bark), den enda rutinerade Lundell-musikern på skivan, spelar både bouzouki, e-bow och mandolin förutom alla möjliga gitarrer. Pianisten Martin Hederos spelar på ett otal olika klaviaturinstrument inklusive mellotron och celeste.
   Ny i gänget och det mest överraskande namnet i studion tillsammans med Lundell var norrmannen Jørn Christensen, gitarristen som under 80-talet spelade i Can Can (i Örebro oktober 1985 som förband till Wilko Johnson) och Mercury Motors. Han var dock inte kvar i bandet, ersattes av Ola Gustafsson, när Lundell följde upp skivan med en turné våren 2001. Då var för övrigt ärrade Lundell-musiker som Jerker Odelholm och Magnus Norpan Eriksson tillbaka i turnégänget.
   ”I ett vinterland” kan nog innehållsmässigt beskrivas som ett ganska traditionellt Ulf Lundell-album. Men där finns också udda spännande detaljer i de ibland vidlyftiga arrangemangen där oväntat annorlunda musiker kan dyka upp på centrala positioner. Musiker med arabiskt klingande namn (Ayman Sedki, Gaber El Girgawi och Edip Akinci) spelar instrument som dof, sagat, neyflöjt, darbuka, mizmar, erbane och davul som jag varken vill eller kan berätta ursprunget till. Det räcker att räkna upp instrumenten som Ale Möller använder sig av på några låtar, skalmeja, hackbräde och bordunflöjt, för att sätta mig på det hala. Men det är hela tiden viktiga ingredienser i Lundells 2000-sound.

Favoritlåt: "Regn". I min recension av ”I ett vinterland” i Nerikes Allehanda 17 november 2000 namnger jag nio låtar men inte ”Regn” och jag har ingen bra förklaring till det. Kanske tog det ett tag innan ”Regn” fastnade i mitt medvetande? ”Regn” är kanske inte så omedelbar i melodi, arrangemang och saknar egentligen en slagkraftig refräng. Men låten är i alla fall min absoluta favorit just nu på ett album med nästan genomgående fantastiska låtar.
   Ovannämnda arabiska musiker plus Ale Möller ger det redan vackra arrangemanget en österländsk touch och med betydelsefull hjälp av Svante Henryssons cello skapas ett enormt vackert musikaliskt mosaikmönster. Melodin är som sagt inte alldeles tydlig och skiftar i karaktär under sina nästan 7 minuter. Ännu en gång imponerar Ulf Lundells kreativitet som låtskrivare. Poeten och författaren har skrivit en väldigt vacker sång.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.