Blogginlägg

”The tango bar”

GREG COPELAND
The tango bar
(F&H/Hemifrån/Paraply)

AMERIKANEN GREG COPELAND DYKER plötsligt och överraskande upp som en skugga från det förflutna. Det är ”bara” tolv år sedan han senast gav ut ett album, den för mig fram till idag ganska okända ”Diana and James”, men hela 38 år sedan den Jackson Browne-producerade ”Revenge will come” skapade en viss uppståndelse. Snacka om sporadisk artist som nu gör sin karriärs andra comeback utan att ha några musikaliska ambitioner att bjuda på högljudda kommersiella arrangemang.
   Hans tidigare skivor har båda haft Jackson Browne-kopplingar men den här gången har Gregs mentor inte aktivt medverkat men finns ändå med i tack-listan på omslaget utan att soundmässigt ha inspirerat. Greg har ett extremt anspråkslöst sätt att förmedla sina sånger och sin musik. Både innehållsmässigt och uttrycksfullt håller han en mycket låg profil på sitt tredje album.
   Han håller till och med en så låg profil att han låter två gästsångerskor framföra fyra av skivans nio låtar men resultatet är ändå underhållande, djupt personligt och stundtals magiskt i den genomgående lågmälda genren.
   En av gästsångerskorna är Inara George, Lowell Georges dotter, som inleder ”The tango bar” med att sjunga ”I'll be your sunny day”, så vackert det rimligtvis går att göra, till producenten Tyler Chesters piano/bas-komp. Naket och avskalat och personligt fast Greg lite märkligt inte finns på plats.
   Det är svårt att inte sikta in sig på de kvinnliga rösterna ty både ovannämnda George och Nashville-baserade Caitlin Canty, på tre låtar, ger Gregs sånger mycket karaktär. Låtarna växer till något stort och förvandlas till höjdpunkter på ett visserligen redan jämnstarkt album.
   Låtarna med kvinnlig sång är kanske skivans mest uppenbart melodiska inslag men Greg Copelands egna insatser ska inte undervärderas. Personlig röst, som har John Hiatts djup men är inte lika intensiv, i en trygg lite tillbakalutad musikalisk omgivning, där man kan dra små paralleller med J J Cale, ger albumet en homogen känsla med lång livslängd.
   Producenten Chester och ett begränsat gäng musiker, med den legendariske steelgitarristen Greg Leisz i spetsen, gör varje arrangemang på varje låt till något unikt och extra. Ibland sparsmakat elegant som ovannämnda ”I'll be you sunny day” och ”Beaumont taco bell” och ibland lite mer elektriskt och energiskt i låtar som ”Scan the beast” och ”Lou Reed” (utan att nämna rockprofilen vid namn i texten) utan att höja tempot nämnvärt.
   Vid varje lyssning hamnar albumets favorithöjdpunkter bland de tre Caitlin Canty-sjungna låtarna som följer på rad mot slutet av skivan. Och det är en ren smaksak om det är någon av de två lågmälda, lite loja låtarna ”Mistaken for dancing” och ”Beaumont taco bell” eller den lite mer försiktigt catchy låten ”Better now” som blir mitt val för stunden.
   Det är numera sällan som musik fastnar så plötsligt och tydligt i både öronen och känslorna som på ”The tango bar”. Jag sitter precis med månadens bästa skivor framför mig och försöker bestämma om det är Jason Isbell eller Steve Earle som har tagit hem priset när Greg Copelands lågmälda pärla till album kommer och sopar alla konkurrenter av banan.

FOTNOT: Greg Copeland skivdebuterade alltså 1982 med ”Revenge will come” och fick lite uppmärksamhet tack vare Jackson Brownes och hans musikergängs närvaro men skivbolaget (Geffen) visade inget intresse och skivan hamnade ganska omedelbart i skymundan. Däremot överlevde en av låtarna från albumet, den lätt politiska ”El Salvador” om konflikten i samma land under 80-talet.
   Dels hamnade låten genom Dan Hylanders försorg i Raj Montanas scenrepertoar redan 1983 och dels fick låten ännu större uppmärksamhet när Joan Baez 1989 gav ut låten som en duett med Jackson Browne.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.