Blogginlägg från februari, 2008

Tomas Andersson Wij setlist

Postad: 2008-02-29 21:21
Kategori: Setlists

TOMAS ANDERSSON WIJ
Najz Prajz, Örebro 29 februari 2008
Konsertlängd: 18:03-18:30 (27 minuter)
Recensentens plats: 7 meter från scen längs högra butikssidan


Typiskt skivsigneringsframträdande. Gratis är bäst! Några nya låtar, några gamla låtar. Akustisk gitarr och ensam på scen inför ett 40-tal intresserade. Skivbutiksägaren Anders Damberg hälsade välkomna: Kom längre fram, Tomas är nyduschad…
   Tomas inledde med ett ”tusen tack” innan han framförde ”Sena tåg”, en av de bättre låtarna från senaste skivan ”En sommar på speed” fast den precis spelats i högtalarna innan. Han förklarade att det kanske är kul att höra hur den lät när den skrevs.
   Sedan kom en önskelåt, ”So long” (också en av de bättre från senaste skivan), fast Tomas förklarade att den var lång och frågade om vi inte hade bråttom hem. Hans Odelholm, pappa till Jerker, basist skivan, som Tomas innan förklarat sin Örebro-relation till, ropade glatt nej på den frågan. Där sjöng Tomas fel vers och fick börja om. Precis så spontant som man önskar att det vore på fler konserter.
   På uppmaning av Tomas fick det önskas och någon initierad Andersson Wij-fantast längst fram önskade ”En vän till mig” (b-sidan till ”Blues från Sverige”) men Tomas gav upp för han kunde inte den. Istället fick han se Majsan, fru till Tomas vän och chefredaktören för Trots Allt Magnus Sundell, som alltid brukar önska låten ”Hej då” (från ”Ett slag för dig”) men aldrig får höra den.. En låt som avslutades med ett ”hej då” men det var ändå inte slut på kvällens framträdande.
   Tomas avslutade med ”Hälsingland”, en av de mest kända låtarna i hans repertoar. Sedan blev han inklappad och kunde naturligtvis inte låta bli att köra Carola-coverlåten ”I evighet” och drog några anekdoter kring Tomas mindre genombrott i förra årets Melodifestival.

Låtarna:
Sena tåg
Vitt brus
So long
Hej då
Hälsingland

Extralåt
I evighet

/ Håkan

Veckans bild: 1969

Postad: 2008-02-29 07:22
Kategori: Veckans bild



Resande i musik. Bilden finns på baksidan av omslaget till Delaney & Bonnie and Friends ”On tour”-skiva. Livekonserten är inspelad i Croydon, England i december 1969 men bilden är uppenbart tagen i USA.
   Från vänster Tex Johnson, percussion, Eric Clapton, gitarr, en oidentifierad person, Carl Radle (lätt skymd), bas, Delaney Bramlett, sång, Bonnie Bramlett, sång, Bobby Keys, saxofon, Bobby Whitlock, keyboards, Jim Gordon, trummor, och Jim Price, trumpet.
   Ett fantastiskt gäng musiker där kärnan mindre än ett halvår senare debuterade som Claptons nya grupp Derek & the Dominoes.

/ Håkan

#12: Big smash!

Postad: 2008-02-28 07:55
Kategori: 80-talets bästa

WRECKLESS ERIC: Big smash!
(Stiff, 1980)

När Eric Goulden (a k a Wreckless Eric) 29 februari 1980 kom med sin tredje fullängdare hade nog inte framgångarna varit så stora som de, enligt skivbolaget Stiff, borde ha varit. Därför tog de till ett klassiskt knep i kriget om skivköparna: Den som köpte ”Big smash!” fick med en extraskiva med de hittills mest kända Wreckless-låtarna samlade. En skiva, döpt till ”Whole wide world” efter den mest kända låt han någonsin levererat, med singlar och extraordinära albumspår.
   Här i Sverige, där extraskivan redan kommit ut separat ett år innan vilket även var fallet i USA, kom ”Big smash!” som en enkelskiva och det var så Eric ville ha det. Han har berättat att i England hamnade det nya materialet i kläm när folk skulle jämföra mellan gamla mindre hits och helt nyproducerat.
   På helt egen hand håller ”Big smash!” en fantastisk kvalitativ nivå. Ändå är det kanske inte Eric all-time-high skiva, som jag tycker ”The wonderful world of Wreckless Eric” (1978) är, men är i varje detalj synnerligen stark. Mest tack vare Erics fina låtskrivande där många låtar håller singelstatus fast han bara släppte tre av låtarna, ”A popsong” (Stiff BUY 64) ”Broken doll”/”I need a situation” (Stiff BUY 75) på singel.
   ”Tonight (is my night)”, “Back in my hometown”, “It'll soon be the weekend”, “Excuse me” och “Out of the blue” är i min värld också potentiella singellåtar. “Break my mind” är kanske en udda och galen cover på John D Loudermilks låt men å andra sidan är ”Strange towns” en historiskt fantastisk låt stöpt i en blandning av musichall, Doors och Ray Davies.
   ”Broken doll” fick sin uppmärksamhet 1981, men inte med Eric utan på en coverversion av Cliff Richard.
   Förstasidan på ”Big smash!”, som inleds med ”A popsong”, är så gott som helt perfekt. Från popinspirerat material till rak rock. På andrasidan visar Wreckless i många arrangemang att han känner sympatier för 60-talets melodistyrka. Den poppiga Farfisa-orgeln används exempelvis.flitigt.
   Som sångare har Eric en härlig cockney-accent och musikaliskt balanserar på ett genialt sätt mellan kommersiella tongångar och fullkomligt förträfflig originalitet. Han behärskar engelsk rock och pop långt ut i fingerspetsarna.
   Wreckless Eric blev skivbolaget Stiffs längsta signing, tre år, tre album och sju singlar, men efter ”Big smash!” var det ironiskt nog stopp på Eric karriär. Både på Stiff i synnerhet och i artistvärlden i allmänhet.
   Till min respektlösa hyllning av ”Big smash!” hör säkert den inte helt objektiva händelsen att jag såg Wreckless Eric live, och intervjuade honom (läs om det här), i samband med releasen av skivan.
   Skivan släpptes även på kassett, och då med extralåten ”A little bit more”, 7 mars 1980.

/ Håkan

Staffan Hellstrand tog sig musikaliska friheter

Postad: 2008-02-27 07:35
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/2 2008.

KONSERT
Staffan Hellstrand
Mitt Andra Hem, Örebro 24 februari 2008
Konsertlängd: 21.02-22.07 (65 minuter)
Recensentens plats: Stående 10 meter rakt framför scenen, några trappsteg upp.


Är det något jag, som icke-musiker, imponeras över är det låtskrivare som har en hänsynslös känsla för melodier och refränger. Staffan Hellstrand passar perfekt in i den exklusiva skaran av underbara låtsnickare. Visserligen har han på skivorna hjälp av diverse musiker, som lägger på någon magisk orgelslinga eller något häftigt gitarriff, men melodierna och sångerna har en kvalitativ styrka som håller lyssnaren engagerad låten igenom.
   På egen hand, som i söndagskväll inför en liten men fanatisk publik, var det inte så mycket svårare att hitta de där unika och omedelbara detaljerna i Staffans musik. Ty de flesta låtar han har skrivit är, enligt popskolans formulär 1A, bra melodier till engagerande texter som fungerar i alla sammanhang, såväl enkla spartanska som vidlyftiga arrangemang.
   På Mitt Andra Hem bjöd Staffan på det simpla receptet en röst och två instrument (akustisk gitarr/piano) och det räckte gott och väl för att skapa jubel, handklapp och allsång. Jag gissar att tekniska problem med pianot reducerade repertoaren bakom det instrumentet. Det gjorde helhetsbilden lite skev för de blott två pianolåtarna, ”Becca” och ”Ingen ska få andas”, han framförde hade klanger som i variationens namn påverkat konserten i en ännu mer positiv riktning.
   Vid såna här tillfällen, när Staffan Hellstrand står själv på en scen, blir det fler och allvarligare snack om vad texterna handlar om och han framstod som en mer eller mindre övervintrad protestsångare med både svarta, allvarliga och miljömedvetna textrader. Och den melodiska ådran tog sig dessutom musikaliska friheter åt både suggestiv rock (”Mehkong whiskey”) och närmast vildsint riffande på den akustiska gitarren.
   De tre låtarna från senaste skivan ”Spökskepp” tillhörde konsertens fräschaste ögonblick. Där repertoaren i övrigt var väldigt identisk, fast lite mer kortfattad, med Örebrokonserten för i stort sett ett år sedan. Med det stora publiknumret ”Lilla fågel blå” som sedvanlig extralåt och en accapellaversion av Dan Anderssons ”Spelmannen” som överraskande slutkläm.

Staffan Hellstrands låtar:
Fanfar
Den första snön
Hela vägen hem
Kromad, svart
Ditt tak ska falla ner
Becca
Ingen ska få andas
Spökskepp
Decemberblommor
Låt det inte dö
Mehkong whiskey
Romeo i Stocksund

Extralåtar
Lilla fågel blå
Spelmannen

/ Håkan

Veckans 2 små filmklipp (7)

Postad: 2008-02-26 07:53
Kategori: Filmklipp

På den här sidan älskar vi att vältra oss i det förflutna. Och när det genom YouTubes försorg nästan går att ta på den egna historien blir det än mer upphetsande. Förra året firade The Police stora återföreningstriumfer, på en världsomspännande turné som ska sträcka sig fram till i sommar.
   Succén var given men det finns all anledning att leta sig tillbaka till den tid när gruppen slog igenom. Jag minns speciellt Pink Pop-festivalen i Holland 4 juni 1979. Där jag var på plats för att i första hand njuta av Dire Straits men åkte därifrån mest imponerad av The Police.
   45 tajta minuter mellan halv två och kvart över två mitt på dagen i pressande solsken och oerhörd värme. ”Roxanne”, som här, var det stora numret och finalen i huvudavdelningen. Jag stod i fållan mellan den stora publiken (47 000 människor) och scenen.

Setlistan för hela framträdandet var:
Can't Stand Losing You
Truth Hits Everybody
So Lonely
Fall Out
Born In The 50's
Hole In My Life
Message In A Bottle
Peanuts
Roxanne

Extralåtar
Next To You
Can't Stand Losing You



Efter Dire Straits, som kom efter Police, följde Elvis Costello & the Attractions som representeras av ”Watching the detectives”. I ett plötsligt skyfall av regn. Märk väl Elvis gigantiska glasögon och hans delvis våta rosa kostym.



/ Håkan

"War song"

Postad: 2008-02-25 07:51
Kategori: Veckans 7"-singel


NEIL YOUNG & GRAHAM NASH: War song (Reprise REP 1099)
Idag och i framtiden döper jag om kategorin Måndagslåten till Veckans 7”-singel. Det har ju nästan uteslutande handlat om singlar, som illustrerats med singeletiketter eller omslag, så jag har bestämt mig för att skriva om en singel, den klassiska vinylsingeln, där låten givetvis har en stor del i singelns betydelse.
   Jag inleder den nygamla följetongen med en exklusivt udda singel från 1972. En unik duettskiva med Neil Young och Graham Nash. Som sedan 1970 förknippats inom samma kvartett, Crosby, Stills, Nash & Young, men varken förr eller senare gjort en skiva tillsammans under sina respektive namn.
   ”War song” är ännu en anti-krigslåt från Neil Youngs vassa penna. Två år innan hade Neil Young skrivit den svidande kritiska ”Ohio” och här kommer en låt som gavs ut till support för anti-Vietnamkrigets kampanj för presidentkandidaten George McGovern. Den spelades in på Youngs ranch Broken Arrow, Woodside, California 22 maj 1972 med Nash, trummisen Kenny Buttrey, basisten Tim Drummond, pianisten Jack Nitszche och steelguitar-killen Ben Keith. Ett komp som gick under det kollektiva namnet Stray Gators. Skivan, som producerades av Elliot Mazer, Tim Mulligan, L.A. Johnson & Neil Young, släpptes i samband med det demokratiska partiets primärval i Kalifornien, 24 juni 1972. Bara en dryg månad efter inspelning. Redan då agerade Neil Young snabbt.
   Men singeln floppade rejält. Och det gjorde McGovern i valet också. Det är kanske därför låten aldrig någonsin figurerat på skiva igen. Bara på denna enda vinylsingel utgiven vid ett enda tillfälle.
   Young (och även Nash) var en hängiven Nixon-hatare, lyssna bara på ”Ohio”, och protesterar här stort mot både den sittande presidenten och kriget i Vietnam:

There's a man who says he can
put an end to war
They shot George Wallace down
He'll never walk around
Mines are sleeping in the sea
Blow those bridges down
Burn that jungle down and kill those Vietnamese.


B-sida på "War song" blev en ren Neil Young-låt, den redan utgivna (på "Harvest" från 1 februari 1972) och mycket uppmärksammade "The needle and the damage done".

/ Håkan

Vemodig saknad av gamla rocklokaler

Postad: 2008-02-24 10:05
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 2008.

Att efter nästan 40 år som trogen konsertbesökare få uppleva ett nytt konsertställe i en ny miljö är en stimulerande känsla. Clarion Hotel, där Linda Gail Lewis spelade i lördags med stadshotellkänsla och allt, försöker fånga upp den musik och mogna publik som gamla Sombrero lämnade i ett stort hål efter sig. Satsningen bör uppmuntras i en stad där möjligheterna för levande konserter i små format stadigt krymper.
   Det har genom åren funnits både bra och mindre lämpliga konsertlokaler i Örebro. Men det har aldrig existerat så få som just nu. Och talar viskande rykten sant kan det bli än mer katastrofalt.
   Jag har upplevt konserter i ett 50-tal olika lokaler och på olika scener i Örebro Kommun. Inomhus och utomhus, på krogar, slott och i kyrkor, idrottshallar och pubar, skolor och hotell, traditionella konsertlokaler eller i ett litet hörn i en butik.
Jag står hellre än jag sitter på konsert, om jag får välja, men jag ska inte gradera eller ranka de olika konsertställena. Det är helt omöjligt. Det är som att jämföra äpplen med päron, eller den lilla tajta Klubb Smart-scenen med den monstruösa konstruktionen som Per Gessle uppträdde på i somras. Det är liksom olika grenar på olika träd.
   Ändå spelar miljön en mindre roll. Ibland kunde det var trångt, svettigt och (förr i tiden) rökigt med en pelare framför scenen utan att konserten tappade i värde. Sedan har jag också upplevt det paradoxala: I den gemytligaste och mest grönskande utomhusmiljön kunde showen inte förmedla något annat än en avslagen känsla.
   Men det minnet av alla saknade lokaler som dominerar. Restaurang Continentals lokaler, där Lord Nelson var aktiv under 80-talet, har blivit bostäder. Gamla Röda Kvarn (exempelvis Kent 1996), Loftet (där Refreshments inledde sina turnéframgångar på 90-talet), Stora Hotellet (där Clash spelade 1977), Rockmagasinet (nationellt känt på 80-talet), Sombrero (med sin intensiva livesatsning) och, om man går några år tillbaka, Power House (där rock- och blueskändisarna minglade på 60-talet) är också borta.

Sedan måste jag givetvis acceptera förändring och utveckling. Klassiska 70-tals-konsertstället Prisma heter numera Klaras och har nästan inget levande rockutbud, på Stortorget gick Mono (före detta Kexfabriken) från Stereo och Udda till Mitt Andra Hem, just nu en av stadens mest levande livescener, på kort tid. Det vi idag kallar Backstage (underbar scen, dessvärre utan livetillstånd) har sedan 90-talets inledning hetat både Palladium, Svensson & Co och K5. Gamla ärevördiga Ritz blev Scruffy Murphys, Kellys och Attityd innan livemusiken upphörde permanent. Till glädje bara för bingolokalens gäster vägg-i-vägg.
   I den negativa spiralen, där livescenen lever en tynande tillvaro, hör jag nu också hot om att bygga om Satin till bostäder.
   Nya Conventum Arenas gigantiska lokal (premiär 21 mars med Kent-konsert), som ska svälja 4 500 personer och därmed placera Örebro på den internationella kartan, kan inte ersätta behovet av små livescener men är ändå en spännande nyetablering på den i övrigt minskande skaran av konsertlokaler.

Bonusinformation, samtliga ställen jag har besökt för konserter i Örebro:
Konserthuset
Idrottshuset
Club 700
Prisma/P2/Klaras
Brunnsparken/Parkteatern/Regnbågen
Virginska Skolan
Stora Hotellet
Karolinska Skolan
Hjalmar Bergmans Teatern
Rockmagasinet/Kulturhuset
Lord Nelson/Contan/Nöjesdepartementet
Power House
Ishallen
Strömpis
Café Oscar/Gamla Folkets Hus/Café Deed
Freden/
Renés
Royal Arms
Högskolan/Kåren
Ritz/Scruffy Murphys/Kellys
Åhléns
Örebro Mässan
Frimis/Stadsfesten
Fake
Stadsparken
Palladium/Svensson & Co/K5/Backstage/
Slottsfestivalen
Gamla Röda Kvarn
Loftet
Babar
El Sombrero/Downtown/Sombrero
Stortorget
Resecentrum/Postterminalen
Wadköping/Teaterladan
Mono/Stereo/Udda/Mitt Andra Hem/
Järntorget
Olivers
Festivalborg
Eyravallen
Vinterstadion
Skebäcksparken
Najz Prajz
Harrys
Conventum
Conventum Club 700
Badhuset
Rikssalen
Nikolaikyrkan
Clarion Hotel

/ Håkan

En smart dj på klubben

Postad: 2008-02-23 10:07
Kategori: Blogg



Min vän Joakim, en av de styrande på Klubb Smart i Örebro, bad mig spela skivor på Niccokick-aftonen som inträffar just ikväll.
   - Kör all slags rockmusik, rakt av bara, sa han osedvanligt simpelt och utan några krav på speciellt tema.
   Jag kunde naturligtvis inte tacka nej. Och har laddat hårt, som vanligt inför ett dj-uppdrag, och lyssnat ännu mer.
   Det kommer att bli en vansinnigt kul kväll. Det är jag redan övertygad om. Har nämligen totat ihop en spännande spellista med både Hives, Libertines, Hästpojken, Mando Diao, Maharajas och även lite äldre grejer. Mycket gitarr i högtalarna vill jag lova.
   Nyupptäckte gammal hederlig Iggy Pop-rock som jag tror ska passa ungdomarna perfekt. Skulle också förvåna mig mycket om det inte blir en och annan Wreckless Eric-låt också.
   Vi ses väl där?!

/ Håkan

#13: The river

Postad: 2008-02-22 08:00
Kategori: 80-talets bästa

BRUCE SPRINGSTEEN: The river (Columbia, 1980)
Två år och fyra månader, en oerhört lång paus på den här tiden, efter “Darkness on the edge of town” exploderade Springsteen och hans band. Hela 20 låtar över fyra skivsidor vinyl som än i dag står för den största enskilda release, i material räknat, som Bruce har släppt ifrån sig på samma dag. Dagen var 10 oktober 1980 och dubbelalbumet ”The river” blev i mycket den höstens stora soundtrack.
   Hjärtat säger mig att både genombrottsskivan ”Born to run” och det efterföljande mästerverket ”Darkness…” är totalt bättre album men ”The river” är ett makalöst starkt album med en gränslös mångfald som få artister i pop- och rockhistorien kan matcha.
   Du har de alldeles sagolika balladerna med de episka berättelserna som gått till historien som stora konsertfavoriter fast de tillhör den lågmälda repertoaren. Titellåten, ”Independence day”, ”Point blank” och ”Stolen car” är helt igenom perfekta.
   Sedan har vi motsatsen, de bångstyriga och rastlöst furiösa rocklåtarna som närbesläktade med Mitch Ryders framrusande partyrock kanske är för odisciplinerad för att framkalla magiska känslor. Ändå innehåller ”The river” en handfull regelrätta showstoppers som exempelvis ”Out in the street”, ”You can look (but you better not touch)”, “Ramrod” och “Cadillac ranch”.
   Men skivans i mitt tycke allra bästa stunder är de där poprockiga, melodiöst förtjusande men ändå grymt effektiva låtarna. Inte bara publikfavoriter som ”Sherry darling”, ”Hungry heart” och ”Cadillac ranch” utan ocksaå de där underbara låtarna som befinner sig mellan slagkraftig pop och effektiv rock. Med titlar som ”Jackson cage”, ”The ties that bind” (som höll på bli titel på hela albumet, då tänkt som ett enkel-album) och ”The price you pay”.
   Materialet till ”The river” är både gammalt och nyskrivet. Fyra låtar figurerade exempelvis redan 1978 på konserterna och ”Two hearts” är ännu äldre, den fanns ursprungligen med på den demotejp som Bruce tidigt 70-tal lämnade in till John Hammond på skivbolaget Columbia.
   Åren efter ”Darkness…” var en mycket produktiv och kreativ period i Bruce Springsteens liv. Som de 20 låtarna på ”The river” är bevis för. Fast han spelade in ännu fler under de här åren. Låtar som 1998 släpptes i den utmärkta 4 cd-boxen ”Tracks”, som alla har kvalitéer att finnas med på ”The river”.
   Av det materialet märks ”Restless night”, ”Roulette”, "Held up without a gun" (b-sida till "Hungry heart"-singeln), ”Dollhouse”, ”Where the bands are”Loose ends”, ”Living on the edge of the world”, #”Take ’em as they come”, ”Be true” (hamnade som b-sida till ”Fade away”), “I wanna be with you” och “Mary Lou”. Vi ska i sammanhanget inte heller glömma “From small things (big things one day come)”, en låt Bruce spelade in 1979 men kom ut först 2003 på samlingen ”The essential”. Men redan 1982 gavs den ut av Dave Edmunds.
   Av det genomgående starka materialet på ”The river” är det varje gång Bruce ger ut en samlingsskiva med sina mest kända låtar bara två låtar som plockas från detta klassiska dubbelalbum, titellåten och ”Hungry heart”. Den senare låten, där gamle Turtles-sångarna Howard Kaylan och Mark Volman finns med i kören, blev faktiskt en hitlåt i USA med en 5:e-plats som bästa placering. Bruce hade först tänkt skänka låten till Ramones men ångrade sig.
   I mitt tycke innehåller skivan ytterligare 18 låtar av fantastisk kvalité. Kanske påverkas jag i den bedömningen av den efterföljande turnén som kom till Sverige i maj 1981 där många låtar från ”The river” naturligtvis fanns i blickpunkten under de tre konserterna på svensk mark.

/ Håkan

Neil Young hösten 1984

Postad: 2008-02-21 07:32
Kategori: Bootlegs


NEIL YOUNG & The International Harvesters
KLRU-TV Studios, Austin, Texas September 25, 1984


En fantastisk konsert med Neil Young och ett i alla hans sammanhang ovanligt kompband. När han hösten 1984 turnerade hade Neil Young sin mest countryfierade period, någonsin. Han var djupt inne i en övertygad fiol/steelguitar-period. Det resulterade så småningom (i augusti 1985) med en alldeles för respektfull countryskiva, ”Old ways”, när vi istället satt och väntade på gränslös och tuff Neil Young-country.
   Konserterna med International Harvesters var något helt annat. Där fanns visserligen flera exempel på material som skulle komma på ”Old ways” men dels var det live med inte alls så putsade countryarrangemang och dels var hela liverepertoaren uppblandad från många olika epoker i Neil Youngs karriär. En alldeles lysande mix.
   International Harvesters var ett delvis traditionellt countryband med flera killar som aldrig, varken förr eller senare, kompat Neil Young på scen. Vilket har gjort blandningen inom bandet så spännande och intressant. Fiolspelarna Anthony Crawford (han ingår faktiskt i den turné som Neil Young genomför just nu!) och Rufus Thibodeaux var då tillfälliga Young-musiker medan Ben Keith, steelguitar, och Spooner Oldham, keyboards, får betraktas som veteraner i detta sammanhang. Och det samspelta teamet Tim Drummond, bas, och Karl Himmel, trummor, är lika sammansvetsade som någonsin Talbot-Molina. Bandet avrundas med roadiekillen Larry Cragg på banjo som hoppar in och ut i konserten.
   Men det är det fina pendlandet mellan material från så många olika tider som gör den här konserten så otroligt intressant. Där exempelvis ”Roll another number”, från ”Tonight’s the night”, blir en perfekt countrylåt. Och den supertunga “South pacific”, från ännu tyngre “Reactor”, blir rent sensationell tågcountry. Även ”Powderfinger” är en pärla.
   Mellan det oväntade materialet klämmer Young in klassiker som “Heart of gold”, “Helpless” och “Down by the river” (enda gången Neil Young kliar ordentligt på elgitarren), och de låter inte det minsta förutsägbara – bara än mer passionerade.
   Slutet på min brända skiva är egentligen så överraskande att det inte stämmer. Både den gamla Buffalo Springfield-låten ”Flying on the ground (is wrong)” och finalen med en oväntad cover, Bob Dylans ”Forever young”, är hämtade från helt andra sammanhang. Med en mer konventionell rocksättning. Men ändå mycket passande titel för Neil Young. För kanadensaren har kommit för att stanna – för evigt!

Låtarna:
Are you ready for the country
Hawks & doves
Comes a time
Bound for glory
Are there any more real cowboys?
Heart of gold
Roll another number
Southern Pacific
Helpless
Field of opportunity
Old man
Powderfinger
Down by the river
Flying on the ground (is wrong)
Forever young

/ Håkan

Krig och fred med John Lennon

Postad: 2008-02-20 07:28
Kategori: Blogg


Det fladdrade förbi en nyhet på BBC häromdagen, om att någon hittat ett gammalt bevis på att John Lennon var militärt intresserad i skolåldern.
   Jag vill påstå att den förvandlingen kom fortare än så. 1967 spelade John Lennon Musketeer Gripweed i filmen ”How I won the war” och några år senare sjöng han högt och tydligt ”Give peace a chance”.
   Från militär till pacifist på bara några år. Men filmen spelades in i Spanien på hösten 1966, innan Lennon träffade Yoko Ono (6 november 1966) och kom på andra tankar.

/ Håkan

Linda Gail Lewis spelade perfekt dansmusik

Postad: 2008-02-19 07:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/2 2008.

KONSERT
Linda Gail Lewis & the Rockarounds
Clarion Hotel, Örebro 16 februari 2008
Konsertlängd: 21.18-22.05 + 22.35-23.30 (47+55=105 minuter)
Recensentens plats: Stående längs vänstra sidan, 10-12 meter från scenen


Om konserten i lördagskväll med Linda Gail Lewis var starten på en ny tradition av mogna rockkonserter på Clarion Hotel, som ambitionen tycks vara, var det kanske inte den mest spännande premiär man kan tänka sig. Ändå var det en svängig rock’n’roll-afton av anspråkslös karaktär som tack vare en danssugen publik gjorde den traditionellt utformade konserten till en mycket underhållande upplevelse.
   Linda Gail har som artist inte så mycket att tillföra rockhistorien förutom att hon är lillasyster till den store Jerry Lee. Därför blev majoriteten av hennes tvådelade konsert en förhållandevis förutsägbar vandring genom rockhistorien i allmänhet och, naturligtvis, en tribut till hennes bror i synnerhet.
   Vi slapp alla de verbala detaljerna om hans liv och fick istället en rad rockklassiker i tajta tolkningar som med hjälp av Lindas svenska komp fick det tämligen uttjatade materialet att svänga.
   Med trummisen Ingemar Dunker som motor i the Rockarounds var det egentligen aldrig någon fara att något skulle gå snett i det musikaliska. Speciellt i den inledande avdelningen när hon fyrade av låtar som normalt brukar figurera bland extralåtarna i konventionella konserter.
   Att i en enda rad framföra ”All shook up”, ”Long tall Sally” och ”Blue suede shoes” kan ju betyda identitetsproblem men just kompet, det fysiska svänget och en publik som var på tårna gjorde kvällen till mer än en konventionell coverafton.
   Det växlade mellan rena rock’n’roll-nummer och countrylåtar utan att den röda tråden försvann. Däremot blev det lite svårnavigerat när Linda valde några bluesklingande låtar däremellan.
   Vid sidan av det tajta svenska kompet fanns Linda Gails dotter Anne Marie Dolan som gjorde en slät figur bakom den nedmixade mikrofonen. Hon presenterades som duettsångerska men stod helt i skuggan av sin mor.
   I en konsert där man helst inte ska diskutera några konstnärliga detaljer eller analysera några djupare ambitioner. Utan helt enkelt konstatera att som dansmusik fungerade de sammanlagt 25 låtarna helt perfekt.

Låtarna:
Boogie woogie country girl
Roll over Beethoven
The blues is allright
Mean woman blues
One night with you
All shook up
Long tall Sally
Blue suede shoes
Rockin’ my life away
Shake rattle & roll
Boppin’ at the hop

Who’s that guy
Me and the boys in the band
Let’s talk about us
Jambalaya
Pour me
Old black Joe
You win again
Blue moon of Kentucky
Good Golly miss Molly
You can have my husband
Rip it up
Whole lotta shakin’ going on
Great balls of fire

Extralåt:
Where could I go

/ Håkan

"We love you"

Postad: 2008-02-18 07:57
Kategori: Måndagslåten

The Rolling Stones ville verkligen framstå som en ruffig kontrast till The Beatles. Ändå hamnade de påfallande ofta i kölvattnet och utvecklade ett lillebrorskomplex. Ibland förklarligt, som när de i tidernas begynnelse valde den mediokra Beatles-låten ”I wanna be your man” som sin andrasingel, och ibland helt omotiverat. Som när de 1967 försökte hänga på den våg av psykedeliska Summer Of Love-budskap som spreds över världen.
   När allt kommer omkring var nog 1967 Stones mörkaste och blekaste tid som pop- och rockgrupp. Efter en rad fantastiska, rockiga och klassiska singlar, ”Satisfaction”, ”19th nervous brekdown” och ”Let’s spend the night together”, förvandlades gruppen till en flummig institution.
   Första tecknet var den här ”We love you”-singeln. Inspelad 12 juni 1967, exakt 12 dagar efter Beatles presenterat ”Sgt Pepper”-skivan, och släppt på singel 18 augusti, drygt en månad efter ”All you need is love”. Uppfattningen att Stones gick i andras fotspår var mer än tydligt.
   Än mer desperat blev läget när Stones i december 1967 kom med ”Their satanic majesties request”, deras svar på just ”Sgt Pepper” fast sammantaget en mycket svag skiva. Helt enkelt Stones bottennivå som grupp.
   Men låten ”We love you” är ingen katastrof fast den inte riktigt passar in i Stones karaktär som rockgrupp. Även kommersiellt, med en 8:e-plats på Englandslistan, var det trots allt godkänt. Ändå är låten misshandlad och bortglömd i Stones diskografi, som om de så här i efterhand skäms för dess existens. Exempelvis fanns den inte med på den mäktiga karriärsammanfattande ”40 licks” och på väldigt få samlingar i övrigt.
   ”We love you” är den sista låten som Stones spelade in med sin manager Andrew Loog Oldham som producent. Låtskrivarna benämns Mick Jagger-Keith Richard (det var innan han la till ett ”s” på slutet) och Decca-logotypen är den klassiska. Men även den hade snart gjort sitt i Rolling Stones karriär. 1970 lanserade de sitt eget skivbolag Rolling Stones Records med den röda, slickande tungan som logo.
   Påverkad av den tidens sound stoppade de in både skumma ljud, celldörrar som stängs, udda instrument (Brian Jones surrealistiska mellotron i bakgrunden) och fördröjda rösteffekter. Studiomusikern Nicky Hopkins intensiva pianoriff och ett uppmärksammat körinhopp av ”rivalerna” John Lennon och Paul McCartney gjorde singellåten till den underligaste i Stones långa karriär.

/ Håkan

#14: Suburban voodoo

Postad: 2008-02-17 07:42
Kategori: 80-talets bästa

PAUL CARRACK: Suburban voodoo
(F-Beat, 1982)

Efter det korta äventyret i Squeeze fortsatte klaviaturspelaren och sångaren Paul Carrack i kompgrupperna bakom Nick Lowe och Carlene Carter. Men han hann också göra en egen skiva av underbar kvalité. Han hade visat upp hittendenser redan i Squeeze (Paul sjöng ”Tempted” som kanske är den gruppens största hit någonsin) och under Nick Lowes befäl som producent var de uppenbart på jakt efter fler hits på den här skivan.
   Precis som Carlene Carters ”Blue nun” doftar det mycket Motown men också genuin popkänsla a la Glenn Tilbrook/Chris Difford (Squeeze). Skivan innehåller övervägande originalmaterial men inte bara skrivet av Carrack, Lowe och Carter i olika kombinationer.
   Exempelvis är ”Call me tonight” skriven av basisten Alan Spenner och ”I found love” av gitarristen Neil Hubbard, två rutinerade engelska musiker som inte fanns med på den här skivan men hjälpte till på Carracks första soloskiva, ”The nightbird” (1980). Även de tidigare arbetsgivarna Difford-Tilbrook bidrog med en låt, ”Out of touch”.
   Kompet är identiskt med det som fanns på skivorna med Nick Lowe och Carlene Carter från den här tiden. Så både Martin Belmont, gitarr, James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, återfinns i det homogena kompet. Där gitarren har en underordnad roll när piano/orgel-soundet regererar bland de många Motown-skumpande arrangemangen.
   Som sagt väldigt hitinriktat, tack vare Nick Lowes produktion, men ”Suburban voodoo” är som helhet ett album som försvunnit från pophistorien i allmänhet och tillhör så här i efterhand parenteserna i Paul Carracks senare så framgångsrika karriär i synnerhet.
   Men vi ska glatt konstatera att en låt från skivan, ”I need you” (skriven av Carrack-Lowe-Belmont), blev en Top 40-hit i USA.

/ Håkan

Dubbel-album inte alltid dubbelt så bra

Postad: 2008-02-16 09:25
Kategori: Blogg

Tiden krymper och speltiden på skivor växer. Det är en ekvation som inte går ihop. Vi pratade om långa album, Johan S och jag. Skivor med lång speltid, alltså. Diskussionen uppkom efter Drive-By Truckers senaste release ”Brighter than creation’s dark”, 19 låtar och en speltid på närmare 80 minuter. Vi är båda tämligen överens om att inga skivor per automatik blir bättre ju längre speltiden är eller ju fler låtar som räknas upp på omslaget.
   Ändå är vi överraskande överens om att Drive-By Trucks-skivan är bra tack vare sin variation och genomgående omväxlande form. För det är ju där frågeställningen uppstår. Att kunna variera sig i närmare 80 minuter utan att periodvis gå ned på tomgång eller rutinmässig upprepning.
   Drive-By Truckers presenterar sin skiva visuellt som en dubbel vinyl med fyra skivsidor. Ett psykologiskt viktigt grepp för att den långa raden av låtar inte ska uppfattas som ett enda långt och ogenomträngligt sjok av musik. Detsamma gäller Per Gessles projekt Son Of A Plumber häromåret som helt utformades som en klassisk dubbel-LP fast musiken och alla låtarna med lätthet hade fått rum på en enkel-cd.
   Johan och jag enades om att det generella motståndet mot långa album också handlar om ålder (där vi med åren blivit trötta och inte lika beredda på överkonsumtion), en alltmer större brist på fritid och att hungern efter mer och mer har avtagit.
   Vi kom naturligtvis in på det här med dubbel-album som var en exklusiv konstart under vinylepoken från 60- till 80-talet. Där en dubbel-LP, med nyproducerad studioinspelat material, vägde tungt och hade stor dignitet.
   Inte så sällan känns dubbelformatet för ambitiöst och för pretentiöst. Kom ihåg att Chicagos fyra (4!) första utgivningar var dubbelskivor och Ulf Lundells stora produktion innehåller en besvärande majoritet av dubbelskivor, många dessutom i cd-format.
   Men det går givetvis att räkna upp många klassiska exempel och personliga favoriter vars anseende, i många fall, inte växt med tiden men ändå har en given plats i mitt hjärta. Om jag först sållar bort liveskivor och samlingsskivor så tänker jag i första hand på Beatles vita (nummer ett av alla skivor jag äger!), Derek & the Dominoes ”Layla and other assorted love songs”, Fleetwood Macs ”Tusk”, George Harrisons ”All things must pass” (innehöll dessutom en tredje skiva med jamsessions), Elton Johns ”Goodbye yellow brick road”, Stephen Stills Manassas första, John Lennons ”Sometime in New York City”, The Clashs "London calling", Rolling Stones ”Exile on Main Street” och Bruce Springsteens ”The river”.
   Jag kan väl inte heller komma runt ämnet utan att nämna Bob Dylans ”Blonde on blonde”, min research vill placera skivan som den första dubbel-LP:n. En klassiker i alla Dylan-fanatikers ögon och öron.
    Speltiden på de ovannämnda historiska skivorna passerade nästan aldrig (”The river” är ett ovanligt undantag) 80 minuter och ryms därmed idag på en enda cd. Inte ens den så omfattande och konceptbaserade ”Tommy”, The Whos klassiska rockopera, sträcker sig längre än 74 minuter.
Fotnot: Jag har konsekvent stavat cd med små bokstäver som man generellt gör i vanlig tidningstext. Men jag har lika genomgående skrivit LP med stora bokstäver som man gjorde på 70- och 80-talet. Ursäkta förvirringen.

/ Håkan

Mer forskning än musik

Postad: 2008-02-15 07:45
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/2 2008.

LITTERATUR
Björn Horgby
Rock och uppror
(Carlsson Bokförlag)


Jag har under de senaste året läst många biografier inom rock- och popavdelningen. Snygga och innehållsrika böcker där jag ofta saknat analyser. Fakta och snygga bilder har gått före fördjupningen och förklaringen.
   Nu får jag allt på en gång. Björn Horgby, professor i historia vid Örebro universitet, levererar 370 sidor av analys, funderingar och diskussioner kring rockmusikens utveckling från 1955 till 1969.
   Innehållet i boken är resultatet av ett forskningsprojekt och boken i sig ger många och omfattande svar på Horgbys alla frågor. Några kapitel heter Begreppet hegemoni, Teoretiska och metodiska redskap och Kampen om den politiska diskursen. Det är minsann djup forskning och en fullständig redovisning. Till och från ogenomträngliga och akademiska funderingar för en läsare, som undertecknad, som är uppfödd på ”WopBopaLooBopLopBamBoom”.
   Horgby rör sig med många vetenskapliga begrepp där exempelvis ord som hegemoni och diskurs tidigare var okända i min värld. Därför blir boken en aning tung när jag läser om hur han ska redovisa sina egna funderingar, diskutera källmaterialet och samtidigt beskriva rock- och poputvecklingen under de aktuella åren.
   Referenserna är många och åtskilliga sidor ägnas åt redovisning av dessa. Och fotnoterna på slutet är så omfattande och många att de bildar ett helt eget kapitel på slutet.
   Hursomhelst försöker Horgby bena ut den ständiga frågan om rockens roll i demokratins, jämställdhetens och hela samhällets utveckling. Det kräver naturligtvis sitt utrymme men det blir mycket pedagogik, historiebeskrivning och egna kvalificerade gissningar. Och Horgby skriver om allt.
   Han har dessutom analyserat låttexter och kommit fram till att Stones texter innehöll många kvinnoförnedrande detaljer medan Beatles på alla sätt var snällare. Ingen nyhet, direkt.
   Sedan väver han in den musikaliska utvecklingen i samhällshistorien och vi får en bok som jag sorterar in bland forskningsrapporterna och inte bland musikböckerna.

/ Håkan

Pubrockens ständigt skiftande sound och arrangemang

Postad: 2008-02-14 07:50
Kategori: Pubrock

För några veckor sedan, på det traditionella morgonfikat på Ritorno på Odengatan, överräckte min vän Tommy i Stockholm några intressanta skivor. Tommy älskar pubrock liksom jag och skivorna representerade tre typiska pubrockband från 70-talet. Vars karriärer utspelade sig i England men inte alltid ursprungligen kom från det landet. De här tre skivorna är perfekt anpassade för genren. Nämligen att det musikaliska ständigt skiftar sound och arrangemang och att de stora influenserna har sina rötter på andra sidan Atlanten.
   Lite kort beskriver och recenserar jag skivorna här:

EGGS OVER EASY: Good‘n’cheap (Hux, 2006)
Den engelska pubrockens pionjärer var ironiskt nog amerikaner. Trion tillbringade några år i England mellan 1971 och 1972 och satte oerhörda avtryck i samtidens engelska band. De påverkade band som Bees Make Honey (se nedan) och Brinsley Schwarz och deras musik med det amerikanska ursprunget fann plötsligt en naturlig mötesplats på de brittiska pubarna.
   Deras ”Good’n’cheap”, ursprungligen utgiven 1972, är som en prototyp av hela pubrockgenren. Splittrad men fantastiskt fint varierad med stor musikalisk bredd. I några countryklingande låtar, ”Arkansas” och ”Runnin’ down to Memphis”, förstår man hur Nick Lowe och grabbarna i Brinsleys så direkt influerades av det melodiskt och jordnära amerikanska soundet.
   Skivan innehåller också ren rock’n’roll, underbar pop med fina körer och flera låtar som inte hade gjort bort sig på en The Band-skiva. På återutgivningens extralåtar finns det också prov på ganska traditionell jazz, ”111 Avenue C”, och då det blir kanske för spretigt för att enkelt kategorisera gruppen som en typisk pubrockgrupp.
   Men refrängen i en annan extralåt, ”Bar in my car”, visar klockrent var de här tre amerikanska killarna hör hemma: ”Put a bar in the backseat of my car/And drive myself to drink”.

CHILLI WILLI & THE RED HOT PEPPERS: Bongos over Balham (Castle, 2006)
Den här engelska gruppen låter mer amerikansk och countryinfluerad än någon annan från England. Det är verkligen traditionell country, flitigt med steelguitar och snygga körer. Det var här Pete Thomas, trummisen i Attractions, först gjorde sig ett namn. Men det var Phil Lithman som var gruppens starke man som sångare, gitarrist och låtskrivare.
   Slutet av 60-talet hade Lithman, som också spelade steelguitar, fiol och piano, tillbringat i San Francisco och där påverkats av amerikansk musik.
   Rötterna i countrymusiken var djupa men där fanns också western swing, r&b, fioldominerad folkmusik och lite modernare countryrock. Faktiskt härleder jag flera av de latininspirerade låtarna till exempelvis Stephen Stills Manassas.
   Skivan, som ursprungligen gavs ut 1974, har titlar som ”Truck driving girl”, ”Desert island woman” och märkliga ”9-5 songwriting man”. På återutgivningen har originalets elva låtar utökats med ytterligare nio, studioouttakes och livelåtar.
   Där finns exempelvis ”Goodbye Nashville, Hello Camden Town” (som blev titel på en hel pubrocksamling härom året) och på skivans sista låt, den liveinspelade gamla countrylåten ”Six days on the road” presenterar Lithman låten som ”the national anthem of the pubrock”.

BEES MAKE HONEY: Anthology: Back on track (Acadia, 2003)
Pubrockexplosionen definierades mest som ett engelsk fenomen eller rent av något som utspelade sig lokalt I London. Men den här gruppen hade alla sina rötter på Irland bland det landets rena showband. Därför låter det väldigt traditionellt och omodernt om mycket av gruppens låtar på den här samlingen. En dubbel-cd med dels studiolåtar från 1972-75 och sedan en liveskiva inspelad 1976.
   Bandet leddes av basisten Barry Richardson, som också skrev det mesta av gruppens repertoar fast den soundmässigt lutade sig mot countryrock. Men gruppen ändrade skepnad ofta och medlemmar byttes flitigt. Studiolåtarna är övervägande original men bland liverepertoaren återfinns en del uppseendeväckande covers, exempelvis Eagles ”Tequila sunrise”.

/ Håkan

#15: The up escalator

Postad: 2008-02-13 07:53
Kategori: 80-talets bästa

GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
Typical English! Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

Omöjligt att inte imponeras av Jill

Postad: 2008-02-12 07:35
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 2008.

KONSERT
Jill Johnson
Konserthuset, Örebro 10 februari 2008
Konsertlängd: 19.02-20.30 (88 minuter)
Recensentens plats: Sittande på 14:e bänkraden


Förutsättningar och förväntningar är a och o när jag bedömer konserter. Du kommer till konserten mer eller mindre förberedd med både en bild och en tanke om vad du kommer att få uppleva. Överraskningar och oförutsedda händelser hamnar ofta på pluskontot.
   För elva månader sedan, på exakt samma plats som igår, slog Jill Johnson till rejält med en överraskande och häpnadsväckande stark konsert i en avskalad, nedtonad och dämpad skepnad.
   Av förklarliga skäl, efter förra årets fina prestation, höjdes förväntningarna inför gårdagskvällens konsert men överraskningsmomentet, som är viktigt när intryck ska sammanfattas, var den här gången decimerat till ett delvis tyngre, tuffare och mer elektriskt sound. Som i de sekvenserna ohjälpligt förvandlade soundet till mer hantverk än känslor.
   Visserligen var det till stor del en ny repertoar men eftersom senaste skivan ”Music row” är en naturlig förlängning av den förra turnésvängen, där covers i personliga tolkningar spelade den stora huvudrollen, så var det på den fronten inte så mycket nytt att rapportera om.
   Däremot är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte imponeras av Jill Johnson som artist med en naturlig och personlig utstrålning. Där hon utan minsta konstgjord andning pratade, skojade och var allmänt underhållande i mellansnacken.
   Jills konsert byggde alltså fortfarande på ett väldigt kärleksfullt förhållande till amerikansk countrymusik och på den punkten håller denna svenska sångerska en ganska exklusiv nivå i vårt nordliga klimat.
   Inför ett så gott som fullsatt Konserthus pendlade Jills kompband mellan det där muskulöst amerikanska, snygga accapella-körer och en nedtonad akustiskt baserad bluesgrassorkester. I samma grad pendlade kvalitén på repertoaren.
   Från de innerligt underbara och lågmälda inslagen ”Angel of the morning”, ”Too late to be drinkin’” och nyskrivna ”Baby blue paper” till de rockigare men också klumpigare och opersonligare ”Tumbling dice” och ”Life in the fast lane”. Som ledde fram till blueslåten ”Need your love so bad”, där skicklige Göran Eriksson fick stort utrymme med sin gitarr, som nog inte riktigt är Jill Johnsons hemmaplan. Hur duktig hon än är som sångerska.
   Då kom extralåtarna som en befrielse. Oerhört vackra ”Angel from Montgomery”, med en starkt sjungande Jill, och Neil Youngs ”Love is a rose”, traditionellt framförd som accapella samtidigt som Jill och bandet lämnade scenen och gick ut genom publiken och ut genom dörrarna.

Låtarna:
Rhythm guitar
Country song
Angel of the morning
Why´d you come in here looking like that
Jolene
Mama he's crazy
Calling my children home
Too late to be drinkin´
When love doesn´t love you
Papa come quick
Baby blue paper
Say something
Same everything
Tumbling dice
Life in the fast lane
Need your love so bad

Extralåtar
Angel from Montgomery
Love is a rose

/ Håkan

”Across the universe”

Postad: 2008-02-11 22:44
Kategori: Måndagslåten

Att The Beatles var jordens största popgrupp under 1900-talet råder det inte delade meningar om. Nu, nästan 40 år efter splitrringen, håller de också på att erövra hela universum. Natten till i tisdags skickade den amerikansks rymdstyrelsen NASA Beatles-låten ”Across the universe” ut i rymden, riktad mot Polstjärnan 431 ljusår bort, med en hastighet av nästan 300 000 km i sekunden.
   4 februari 1968, exakt 40 år tidigare, påbörjade Beatles inspelningen av låten.
   Förra veckan sa Paul McCartney att det var en fantastisk upplevelse och Yoko Ono, John Lennons änka, sa att det var början på en ny tidräkning. Dr Barry Geldzahler, programdirektören på NASA:s huvudkontor i Washington, sa att han hade varit Beatlesfan i 45 år och att just ”Across the universe” var hans favoritlåt av alla Beatleslåtar.
   Den uppfattningen delas inte av Ian MacDonald, författaren till den prestigefyllda boken ”En revolution i huvudet”, som menar att John Lennons barnsligt klagande besvärjelse är ledsamt att lyssna på. Han menar vidare att ”Across the universe” är Lennons mest formlösa låt som föddes ur en mental utmattning.
   Förra veckans positiva McCartney-uttalande står i stark kontrast med låtens historia runt 1968 och 1969. Enligt MacDonald tog han inte låten på allvar och satte sig på tvären när Lennon ville ha den som A-sida på nästa Beatles-singel. Det blev den McCartney-baserade ”Lady Madonna” istället med George Harrison ”The inner light” som B-sida.
   Inspelningarna av låten, från 4 och 8 februari, blev sedan liggande och glömdes i stort sett bort när Lennon i december 1969, nästan två år senare, gav bort låten till en välgörenhetsskiva för World Wildlife Fund. Låten speedades upp en halvton och försågs med fågelljud. Skivan, som var ett samlingsalbum med olika artister, gavs ut på uppmaning av komikern Spike Milligan och fick titeln ”No one’s gonna change our world” (se omslaget uppe till höger) efter refrängen i just ”Across the universe”.
   Skivan gavs ut på skivbolaget Regal Starline, skivnumret var SRS5013, är idag ett samlarobjekt bland samlare av Beatles-relaterade skivor.
   Låten ”Across the universe” fick oväntat nytt liv bara några månader senare när inspelningarna till skivan som från början skulle heta ”Get back”, men som sedan ändrades till ”Let it be”, kom i händerna på Phil Spector. Han saktade ner låten till ursprungstempot, smetade på Disney-stråkar och en tjock sockrig kör och plötsligt smälte den flera år gamla låten in bland det nyinspelade materialet.
   Under skivinspelningarna den 4 februari kom John och Paul fram till en slutsats att låten krävde två kvinnliga falsettröster. Paul gick därför helt sonika ut från Abbey Road-studion och bjöd in två av fansen som ständigt stod utanför studion när Beatles var där. Det blev engelskan Gayleen Pease, 17, och brasilianskan Lizzie Bravo, 16, och den senare berättar här om minnen från inspelningen.
   Uppseendeväckande är ju att John Lennon vid den här tidpunkten 1968 när han skrev "Across the universe" var så osäker och pessimistisk med refrängen "no one's gonna change our world" som central del i den här sången. Det var ju ändå han som bara några år senare sträckte den knutna handen i luften och utropade både "Give peace a chance" och "Power to the people".
   Det är inte bara NASA-projektet som givit låten nytt liv. Om några veckor har den amerikanska filmen med samma namn svensk premiär. En film som inte bara innehåller en mängd Beatles-låtar, Bono gör ”Lucy in the sky with diamonds” och Jeff Beck ”A day in the life”, utan också många rollfigurer uppkallade efter kända figurer ur Beatles låtar. Exempelvis Prudence, Lucy, Jude och Sadie.

/ Håkan

Skanfors låtar fick en respektfull behandling

Postad: 2008-02-10 11:16
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 2008.

KONSERT
Henrik Skanfors
Harrys, Örebro 8 februari 2008
Konsertlängd: 21.15-22.10 (55 minuter)
Recensentens plats: Stående bakom de sittande närmast scenen


Det starkt försenade arrangemanget, bland annat på grund av en elakartad lunginflammation i höstas, att celebrera Henrik Skanfors nya soloskiva ”The last gash” kunde äntligen genomföras i fredagskväll. Det var optimism i ögonen och förväntningarna surrade i öronen inför hans presentation av låtarna från skivan på scen. Kanske var förhoppningarna lite för positiva för att det ska vara nyttigt eller mänskligt. Han är trots allt en solodebutant.
   ”The last gash” som redan i höstas slog an med kraft är en mjukt singer/songwriter-baserad platta. Främst var det rösten, som hade så många varierade känslolägen, och låtskrivandet som imponerade. Nu var det upp till bevis att materialet skulle hålla live inför publik.
   Med ett fullständigt kompetent gäng musiker vid sidan och bakom sig låg det inte någon större utmaning i det musikaliska. Här fanns det folk som visste hur pauser och lågmälda sekvenser lyfter fram det känsloladdade i Henriks låtar. Ett band vars största ambition, lät det som, var att stundtals spela så lite som möjligt. Mycket smakfullt och balanserat.
   På det viset fick ju Henriks låtar en mycket respektfull behandling rakt igenom hela konserten. Och när det lät som bäst, och magin vandrade så fint mellan Clas Olofssons steelguitar och Peter Nygrens piano, var det inte utan att jag saknade en och annan uptempo-låt. Något som säkert hade uppskattats av den lätt otåliga och fredsgsstimmiga publiken.
   Men i övrigt har jag få klagomål att framföra. De sju närmast perfekta albumlåtarna i mycket ambitiöst artikulerade arrangemang. Som fick publiken till slut att med lätthet klappa in Henrik och bandet för ytterligare två låtar och då höjde sig intrycken ytterligare en klass.
   Först starka ”The walls”, som Henrik skrev på kvällen efter ”Hemlösa”-konserten i oktober, och min egen favorit från skivan, ”Osidius”. En låt som med falsett och finstilta känslor är så oerhört vacker i sin nakna skönhet. På scen i fredagskväll höjdes tempot mot slutet och finalen formade låten till en överraskande potentiell showstopper.

Låtarna:
Valentine’s day
The boat
Smoker’s widow
Sam Hill
Volatile street
Silver screen lids
Grey autumn sweater

Extralåtar
The walls
Osidius

/ Håkan

Veckans bild: 1973

Postad: 2008-02-09 10:18
Kategori: Veckans bild


Trots väldigt mycket research har jag inte funnit något exakt datum för den här bilden. Men den är från 1973 och föreställer en härlig samling personligheter. Ingen helt naturlig samling folk då personerna knappast har så mycket gemensamt.
   Bilden är tagen på The Troubadour i Los Angeles i samband med en konsert av Anne Murray, den enda damen på bilden. Hon var en snäll och beskedlig kanadensisk sångerska som här omsvärmas närmast av John Lennon och Harry Nilsson, två profiler som vid den här tidpunkten hade blivit dödspolare och röjde hårt på den amerikanska västkusten. Perioden när de besökte nöjeslokalerna mycket frekvent har senare kommit att kallas ”The lost weekend”.
   John Lennon hade uttalat sig berömmande om Anne Murrays version av Beatles-låten ”You won’t see me” som han tyckte att hon gjorde bättre än Beatles till och med. 1973 hade Murray en hit med Kenny Loggins låt ”Danny’s song” och hon har uttalat sig om sällskapet på just det här fotografiet:
   - They look like a bunch of reprobates. And there I am, Miss Innocence, right in the middle of these guys who were totally all three sheets to the wind.
   De övriga personerna på bilden är Alice Cooper och Micky Dolenz, en gång trumslagare och sångare i The Monkess.

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp (6)

Postad: 2008-02-08 07:19
Kategori: Filmklipp

Det är dags att åter minnas Jayhawks hittills största stund som grupp. Det är låten ”Blue” från det fantastiska albumet ”Tomorrow the green grass”, 1995 års bästa skiva enligt mig. Strax efter den här skivan lämnade Mark Olson gruppen som aldrig blev sig riktigt lik med bara Gary Louris som frontman.
   På videon figurerar både Olson och Louris i små huvudroller och nu ryktas det om en återförening och ett album tillsammans och det låter som en lovande nyhet. I väntan på den skivan, som kan komma i höst, njuter jag just nu av Gary Louris exklusiva soloplatta ”Vagabond” som släpps om någon vecka. En lågmäld pärla i klass med Olsons soloförsök under senare år.



/ Håkan

#16: Calypso

Postad: 2008-02-07 07:56
Kategori: 80-talets bästa

DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Calypso (Amalthea, 1983)
Det kanske låter som en rapport från stenåldern, en annan tid eller helt enkelt ett annat sekel. Dan Hylander och hans då trogna kompanjon och sambo, Py Bäckman, var tillsammans med sitt skickliga kompband, Raj Montana Band, de största svenska artister som turnerade regelbundet under åren 1982-1984.
   Egentligen var det två karriärer som växte under de här åren. Både Dan och Py delade visserligen kompband men skivorna de gjorde hade två helt olika förutsättningar. Det stenhårda arbetet med att ständigt vara på turné gav i detta fall kommersiell utdelning. ”Calypso” var det stora, breda genombrottet för Dan Hylander. Py skulle snart få sitt stora sologenombrott innan bandet nådde sin sista turné och final i december 1984.
   Framgången med ”Calypso” grundlades med singeln innan, ”Vild är den längtan” (som dock inte fanns med på albumet), som faktiskt hade de exotiska rytmer som albumet saknade trots sin titel. Skivan var främst en uppvisning i Hylanders metodiska skrivande och Raj Montana Bands suveräna musikalitet.
   - ”Calypso” är en känsla, ett sinnestillstånd, förklarade Hylander titeln på skivan.
   Skivan var den hittills mest ambitiösa och genomarbetade från Hylander. Det började med en vecka i oktober 1982 i Hookfarm studio, Köpenhamn, där bakgrunderna till halva skivan spelades in. I februari 1983 fortsatte detta arbete ytterligare en vecka i samma studio.
   Därefter gjordes pålägg. Sång och mixning under tre veckor i mars i Park studio i Stockholm. Stor tonvikt lades på sången där Dan, som sjunger bättre än någonsin, är förstärkts med den tre kvinnor starka kören Py Bäckman-Emily Gray-Agneta Olsson där de två förstnämnda var fasta medlemmar av kompgruppen.
   Vardagsrealismen och vemodet i texterna gick hand i hand med de bitterljuva melodierna och starka balladerna. Hylander la ner känslor och noggrannhet i både text, musik och arrangemang som ingen annan svensk gjorde vid det här tillfället.
   Karaktärer som Silver, Anna och Maria dök åter upp i nya skepnader omfamnades av logiska arrangemang där gruppmedlemmarnas samarbete under många år fick sitt fullkomliga resultat. Större delen av bandet hade året innan turnerat med Ulf Lundell så det var ett genuint samspelt komp som gav arrangemangen sin utformning.
   Av skivan tio låtar var det två covers, Elvis Presleys ”Burning love” och ”Love has no pride” (känd med Linda Ronstadt), med svenska texter av Dan själv som fullbordade hans mästerverk.
   I april 1983 släpptes ”Calypso”. En månad senare var detta stora kollektiv på turné och bjöd på konserter där de snabbaste låtarna från skivan, ”Vykort, vykort”, ”21/3” (djupt Motown-influerad) och ”Brinner än”, redan agerade hörnstenar i repertoaren.

/ Håkan

Maharishi Mahesh Yogi RIP

Postad: 2008-02-06 12:39
Kategori: Blogg


Den indiske gurun Maharishi Mahesh Yogi dog igår, 91 år gammal, i sin hemstad Vlodop i Holland.
   Han var under 60-talet inflytelserik i pop- och rockkretsar och hade Beatles (se bilden), Beach Boys, Donovan och kända skådespelare som lärjungar.
   Uppståndelsen kring hans transcendentala meditationsteknik avtog snart och det var egentligen bara George Harrison som var trogen sin indiska tro fram till sin död 2001.

/ Håkan

Begränsade arrangemang med gränslösa kvalitéer

Postad: 2008-02-06 07:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 2008.

KONSERT
Plura & Carla
Mitt Andra Hem, Örebro 3 februari 2008
Konsertlängd: 21.00-22.38 (98 minuter)
Recensentens plats: Stående bortom baren, några trappsteg upp


Det är variation vi eftersträvar här i livet. Eller hur? I variationens tecken är det nämligen väldigt lämpligt att mellan alla numera stadigt högklassiga Eldkvarn-konserter få uppleva en avskalad konsert med många spontana infall från Plura och hans bror. Vi fick i söndagskväll chansen att uppleva något annorlunda men ändå behålla tryggheten i den repertoar som etsat sig fast i vårt inre, allra heligaste, rum.
   Till kravet av variation hörde också den lilla konsertlokalen Mitt Andra Hem som det var några år sedan jag senast besökte. Långsmala lokaler är en styggelse i konsertsammanhang. Ändå fungerade det utmärkt i söndagskväll inför en lagom stor, lagom exalterad men väldigt intresserad och kunnig publik. Framför en verbal och helt avslappnad Plura Jonsson medan gitarristen Carla som vanligt var koncentrationen personifierad. Som blundade, snabbt letade upp sina gamla riff i en plötslig önskelåt och var den musikaliska ryggraden genom hela den hundra minuter långa konserten.
   Pessimisten som trodde att Plura & Carla utan band skulle bjuda på en rutinmässig och lite okoncentrerad spelning utanför det professionella programmet trodde helt fel. Som ni ser på låtlistan är det en fint avvägd samling låtar där de udda och lite ovanliga nedslagen i Eldkvarns omfattande repertoar låg som russinen i kakan.
   Fantasterna längst fram spetsade menyn med ytterligare några önskelåtar som bröderna Jonsson med glädje utökade sin repertoar med. Som ökade på den spontana ambitionen att levandegöra Pluras låtar i det lilla formatet.
   För den inbitne Eldkvarn-fantasten så var större delen av kvällens repertoar mer eller mindre cementerade klassiker så innehållsmässigt var konserten knappast någon vågad balansakt. Däremot var det givetvis en annorlunda fröjd att höra de kända låtarna i så begränsade arrangemang och ändå ha kvar så mycket av sina gränslösa kvalitéer. Det hörde man redan, om inte annat, på demoversionen av den senaste ”Svart blogg”-skivan.
   Nu fick vi 19 låtar på ett bräde, ett urval från nästan hela Eldkvarns karriär, av genomgående samma personliga charm. Som visade att Plura inte är någon oäven gitarrist fast han som låtskrivare, sångare och berättare är så mycket mer unik i svensk musikhistoria.

Låtarna:
Tennsoldater
Huvudet högt
Solen och månen
Fulla för kärlekens skull
Mil efter mil
Min systers kavalkad
Kungsholmskopplet
Bröllop i Bolivia
Minnenas motell
Kärlekens tunga
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Mörkret knackar på min dörr
Ett litet finger
Nerför floden
Inget bra för mig själv

Extralåtar
En clowns historia
Jag följer den väg
Jag är det hjärta
Pojkar pojkar pojkar

/ Håkan

Rätt artist på fel ställe

Postad: 2008-02-05 07:45
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 2008.

KONSERT
Christian Kjellvander
Millencolin Music Prize, Club 700, Örebro 2/2 2008
Konsertlängd: 21.52-22.45 (53 minuter)
Recensentens plats: Stående mitt i lokalen


Det var nästan festivalkänsla i Club 700 igår kväll. Kanske inte så mycket på publikplats men på scen avlöste artisterna och banden varandra i en rasande fart och konserterna var korta och komprimerade som just festivalspelningar brukar vara.
   Christian Kjellvander, det mest amerikanska jag tror vi har i det här landet, efterträdde Kristofer Åström på scen. En van inarbetad procedur ty de har turnerat tillsammans hela hösten. Artistnamn som på pappret och i genre befinner sig i gränslandet till varandra men igår på scen kunde jag inom en timme konstatera hur olika personligheter de egentligen är.
   När Kjellvander smög in på scenen till orgeltonerna i ”Big black sky” gick konsertkvällen över från det moloket dystra till det monotont magiska. Om jag nu ska hårddra eller motvilligt göra en jämförelse mellan två olika artister.
   I Kjellvanders musik möts det svenska vemodet ute på de ödsliga amerikanska vidderna. Ofta i sällskap med många hypnotiska och äventyrligt oprofilerade låtar. Som dock med ett annat ord kan sammanfattas under rubriken magi, en känsla som kröp under huden allt som oftast under hans korta konsert.
   För ett ögonblick uppfattade jag Christian Kjellvander som helt rätt artist på helt fel ställe. Det oavbrutna pladdret från baren påverkade inte föreställningen men låg där som ett lätt störande inslag.
   Då hjälpte det att koncentrera sig på konserten och Kjellvanders ofta omväxlande låtar som ibland påminner mycket om varandra men också har en djupt personlig ton som inte går att förväxla med någon annan.
   I tid fick han minimalt utrymme att ta ut svängarna så de dryga 50 minuterna innehöll av naturliga skäl inga mellansnack men ändå blev det en alldeles för kortfattad dos, nio låtar, för att konsertens helhet skulle nå de där riktigt magiska höjderna.
   Ändå gjorde han och hans band, där gitarristen Tias Karlsson gjorde en fin insats, det yttersta för att bjuda på en lagom blandning av gamla och nya låtar. Där jag tycker att ”Poppies and peonis” och ”Two souls” redan är nog så kvalitativa utmanare till äldre publikfavoriter som ”Paige” och ”Portugal”. Vi fick just förmånen att göra den jämförelsen under gårdagskvällens konsert.
   Precis som på de riktiga festivalspelningar så fanns det heller inte utrymme för några extralåtar fast banjon stod där och väntade på att utnyttjas.

/ Håkan

”Neanderthal man”

Postad: 2008-02-04 07:39
Kategori: Måndagslåten

1970 fick en engelsk trio med det tvivelaktiga namnet Hotlegs en hit med ”Neanderthal man”. Som hade en av pophistoriens mest simpla texter:
   I'm a Neanderthal man
   You're a Neanderthal girl
   Let's make Neanderthal love
   In this Neanderthal world


Det här är inte bara refrängen. Det är hela den kompletta texten! Fast den framförs många gånger. Hela låten är naturligtvis en enda tillfällighet eller ett stort skämt. Men ändå oförglömlig.
   Dessutom låter hela produktionen som helt misslyckad. Med trummorna mixade långt över sången med de simpla korthuggna textraderna. Säkert medvetet och beräknat för att skapa uppmärksamhet i ett pop-England som vid den här tidpunkten dränktes i spektakulära och kortsiktiga one-hit-wonders.
   ”Neanderthal man” är en låt som fick sin form när tre killar höll på att installera ett nytt trumset och mixerbord och en skivbolagsgubbe kom förbi och tyckte sig höra en catchy refräng i all sin enkelhet.
   Allt utspelade sig i Strawberry Studios i Manchester 1970. De tre killarna, som alla hade erfarenhet av att spela i olika grupper under 60-talet, hette Eric Stewart, Lol Creme och Kevin Godley.
   Plötsligt var de en grupp, namnet tog de som en hyllning till sekreteraren på kontoret och låten, som snart släpptes på singel och blev en mäktig hit, såldes i över två miljoner sålda ex över hela världen. Allra bäst fungerade den i Italien där den toppade listorna.
   En enkel låt, en enkel idé och en lika enkel men kort succé. Det gick naturligtvis inte att följa upp en så speciell låt men gruppen fick göra ett helt album, ”Thinks school stinks” (där ”Neanderthal man” inleder hela skivan), och fick också genomföra en turné som förband till Moody Blues.
   På scen utökades trion med Graham Gouldman, ännu en rutinerad låtskrivare, och även om Hotlegs hade en kort historia så återkom snart kvartetten under ett nytt namn, icke helt obekanta 10cc. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.

/ Håkan

Januari månads nominerade:

Postad: 2008-02-03 10:51
Kategori: Blogg

Jag tänkte arkivera mina synpunkter på de bästa skivorna jag lyssnar på varje månad. Så när året har gått och årsbästalistan ska sammanställas har jag redan nominerat de allra bästa, månad för månad.
   Fanfarer och trumpetstötar. Januari månads nominerade är:

DRIVE-BY TRUCKERS: Brighter than creation’s dark (New West)
Den amerikanska gruppen har existerat i tio år och efter flera skivor av goda, men inte lysande, kvalitéer så slår de till hänsynslöst och överraskande med ett nästan otroligt omfattande album. 19 grymt omväxlande låtar som tar ur mig de vanliga argumenten att långa skivor aldrig är bättre än de korta och koncisa.
   Dessutom är skivan finalen på en riktigt turbulent tid i bandets historia. Bandets sångare, låtskrivare och ledare, Jason Isbell, hade hoppat av bandet och plötsligt stiger tre andra fram, Patterson Hood, Mike Cooley och Shonna Tucker, och skriver och sjunger så fantastiska låtar.
   Med en bredd, från elektriskt omruskande rock via renodlad country till lågmälda innerliga ballader, som (gissar jag redan nu) slår det mesta i år.

ANNA STADLING & IDDE SCHULTZ: Hjärtat fullt (OLGA)
Ytterligare två rutinerade sångerskor som gjort en så personligt dallrande skiva att man tror det är debutanter som kommer för att visa sin intensiva närvaro och hungriga attityd. Och definitivt ta bort coverartiststämpeln.
   Visserligen är materialet i väldigt få fall från egna pennor men är nästan uteslutande unikt specialskrivet för duon. Mycket spännande och mycket starkt material från erkänt personliga låtskrivare som Ulf Stureson, Staffan Hellstrand, Kajsa Grytt och Anders F Rönnblom. Plus en riktigt udda Lars Winnerbäck-låt som får agera hemligt gömd extralåt på slutet.

Och månadens outsider:
LIGHTSPEED CHAMPION: Falling Off The Lavender Bridge (Domino)
Den mörkhyade Devonte Hynes ser ut att tillhöra en helt annan genre än den lättsamma men melodiöst låtsnickrande popcirkusen. Många låtar på hans debut doftar både Smiths och Ed Harcourt.
   Jag mäter hans överraskningsstatus med Lenny Kravitz, när han dök upp första gången 1989 med rastahår och sjöng lika smäktande som Elvis Costello med massor av känslostarka poplåtar i bakfickan. Tillsammans med sina originallåtar stoppar Devonte in både Strokes- och ABBA-låtar i sin liverepertoar.

/ Håkan

Rockpile våren 1977

Postad: 2008-02-02 10:43
Kategori: Bootlegs



ROCKPILE
BBC Paris Theatre/John Peel show


Det här utspelar sig i Rockpiles relativa ungdom under två BBC-inspelningar i februari och april 1977. Fem år tidigare gjorde Dave Edmunds ett album som hette ”Rockpile”, och han turnerade sedan med ett kompband som gick under namnet Rockpile, men det var inte förrän Dave mötte Nick Lowe 1974 som det samarbetet ledde fram till det riktiga Rockpile. Världens bästa rockgrupp, som fler än en levande människa kallat dom. I alla fall live då deras energi och tajta spel var något historiskt.
   Jag såg bandet 1979 och 1980 och det var häftiga upplevelser. Otroligt fysiska konserter, korta (runt en timme) och komprimerat högklassiga, som ändå hade allt av fantastiska låtar och avskalat rockiga arrangemang.
   Just så är de här inspelningarna från våren 1977 när det riktiga Rockpile hade börjat ta sin form. Dave, Nick, Terry Williams, trummor, och Billy Bremner, gitarr och sång. 13 liveinspelade låtar inför publik.
    Nio av de 13 låtarna är inspelade i Paris i april 1977 strax efter att Dave Edmunds ”Get it” hade släppts. Därför lät det på konferencieren som att gruppen i huvudsak var Daves kompgrupp och vid något tillfälle säger han också Dave Edmunds’ Rockpile. Och Edmunds sjunger också på majoriteten av låtarna.
   Vilket inte hindrar Billy Bremner att sjunga Elvis Presleys ”A mess of blues” och Nick Lowe göra ”They called it rock” (skriven av Lowe och resten av bandet och inte kom på skiva förrän 1978 som b-sida till ”I love the sound of breaking glass”) och ”Heart of the city”. Även ”Love so fine” (här kallad blott ”So fine”) är en Nick Lowe/Rockpile-komposition och hamnade inte på skiva förrän 1979 på ”Labour of lust”.
   Men det här är 1977 och bandet lider av organiserat spelberoende och det blixtrar verkligen om detta band. Där jag ibland har saknat en pianist men här är två gitarrer, bas och trummor verkligen nog. Enough is enough.
   Liveskivan är inspelad vid två olika tillfällen och vi får några repriser och det är exempelvis i högsta grad intressant att jämföra Dave och Nick när de sjunger ”I knew the bride” varsin gång. Just vid tillfället var det väl Edmunds låt, eftersom den ingår på ”Get it”-skivan, men mannen som skrivit låten, Lowe, gör väl inte direkt en blek version av sin berömda låt.

/ Håkan

#17: Blue nun

Postad: 2008-02-01 07:36
Kategori: 80-talets bästa

CARLENE CARTER: Blue nun (F-Beat, 1981)
Mitt under Rockpiles storhets dagar, 1979, gifte sig engelsmannen Nick Lowe med amerikanskan Carlene Carter, dotter till June Carter och uppfostrad med countrymusik 24 timmar dygnet.
   Lowe och Carters första samarbete, ”Musical shapes” (1980) där Rockpile huvudsakligen kompade och Lowe producerade, var en blandning av rock, country och allt traditionellt däremellan. Uppföljaren ”Blue nun”, som jag personligen rankar högre var modernare och poppigare.
   Nick Lowe var återigen producent och hans band, som Lowe på sina skivor kallade Noise To Go, kompade även Carlene Carter. Och bandets Paul Carrack, keyboards, gjorde flera duetter med Carlene på den här skivan, Edwin Starrs gospelsvängiga ”Oh how happy”, John Fogertys ”Born to move” och ”Do me lover”. Carter och Carrack hade underbara duettröster.
   Övriga engelsmän i bandet var Bobby Irwin, trummor, James Eller, bas, och Martin Belmont, gitarr, och skivan spelades in i två studior i London, Eden och Ampro. Och soundet var, som sagt, mer pop och Tamla Motown än country.
   Låtttitlar som "Love is a 4 letter verb", "Me and my .38" och "I need a hit" är långtifrån det enda som gör "Blue nun" till en mycket trivsam 80-talspärla.
   ”Blue nun” var tydligen så typiskt engelskt influerad att Carters amerikanska skivbolag först vägrade ge ut skivan. Ett bevis för att hon hade smält in bra i den engelska nya vågen och skrev låtar både med sin make, Carrack och Eller.
   Dock blev ”Blue nun” ingen kommersiell succé och Carlene fanns sig snart vara tillbaka i USA och countryrockfåran. Och till råga på allt skiljde sig Nick och Carlene i mitten på 80-talet. Bandet fortsatte spela med Lowe, nu under namnet Cowboy Outfit, under större delen av 80-talet.
   Efter många framgångar och tragedier är Carlene Carter tillbaka med en ny skiva 4 mars, "Stronger". Producerad av Carlenes halvbror John Carter Cash.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2008 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29    

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.