Blogginlägg

Pubrockens ständigt skiftande sound och arrangemang

För några veckor sedan, på det traditionella morgonfikat på Ritorno på Odengatan, överräckte min vän Tommy i Stockholm några intressanta skivor. Tommy älskar pubrock liksom jag och skivorna representerade tre typiska pubrockband från 70-talet. Vars karriärer utspelade sig i England men inte alltid ursprungligen kom från det landet. De här tre skivorna är perfekt anpassade för genren. Nämligen att det musikaliska ständigt skiftar sound och arrangemang och att de stora influenserna har sina rötter på andra sidan Atlanten.
   Lite kort beskriver och recenserar jag skivorna här:

EGGS OVER EASY: Good‘n’cheap (Hux, 2006)
Den engelska pubrockens pionjärer var ironiskt nog amerikaner. Trion tillbringade några år i England mellan 1971 och 1972 och satte oerhörda avtryck i samtidens engelska band. De påverkade band som Bees Make Honey (se nedan) och Brinsley Schwarz och deras musik med det amerikanska ursprunget fann plötsligt en naturlig mötesplats på de brittiska pubarna.
   Deras ”Good’n’cheap”, ursprungligen utgiven 1972, är som en prototyp av hela pubrockgenren. Splittrad men fantastiskt fint varierad med stor musikalisk bredd. I några countryklingande låtar, ”Arkansas” och ”Runnin’ down to Memphis”, förstår man hur Nick Lowe och grabbarna i Brinsleys så direkt influerades av det melodiskt och jordnära amerikanska soundet.
   Skivan innehåller också ren rock’n’roll, underbar pop med fina körer och flera låtar som inte hade gjort bort sig på en The Band-skiva. På återutgivningens extralåtar finns det också prov på ganska traditionell jazz, ”111 Avenue C”, och då det blir kanske för spretigt för att enkelt kategorisera gruppen som en typisk pubrockgrupp.
   Men refrängen i en annan extralåt, ”Bar in my car”, visar klockrent var de här tre amerikanska killarna hör hemma: ”Put a bar in the backseat of my car/And drive myself to drink”.

CHILLI WILLI & THE RED HOT PEPPERS: Bongos over Balham (Castle, 2006)
Den här engelska gruppen låter mer amerikansk och countryinfluerad än någon annan från England. Det är verkligen traditionell country, flitigt med steelguitar och snygga körer. Det var här Pete Thomas, trummisen i Attractions, först gjorde sig ett namn. Men det var Phil Lithman som var gruppens starke man som sångare, gitarrist och låtskrivare.
   Slutet av 60-talet hade Lithman, som också spelade steelguitar, fiol och piano, tillbringat i San Francisco och där påverkats av amerikansk musik.
   Rötterna i countrymusiken var djupa men där fanns också western swing, r&b, fioldominerad folkmusik och lite modernare countryrock. Faktiskt härleder jag flera av de latininspirerade låtarna till exempelvis Stephen Stills Manassas.
   Skivan, som ursprungligen gavs ut 1974, har titlar som ”Truck driving girl”, ”Desert island woman” och märkliga ”9-5 songwriting man”. På återutgivningen har originalets elva låtar utökats med ytterligare nio, studioouttakes och livelåtar.
   Där finns exempelvis ”Goodbye Nashville, Hello Camden Town” (som blev titel på en hel pubrocksamling härom året) och på skivans sista låt, den liveinspelade gamla countrylåten ”Six days on the road” presenterar Lithman låten som ”the national anthem of the pubrock”.

BEES MAKE HONEY: Anthology: Back on track (Acadia, 2003)
Pubrockexplosionen definierades mest som ett engelsk fenomen eller rent av något som utspelade sig lokalt I London. Men den här gruppen hade alla sina rötter på Irland bland det landets rena showband. Därför låter det väldigt traditionellt och omodernt om mycket av gruppens låtar på den här samlingen. En dubbel-cd med dels studiolåtar från 1972-75 och sedan en liveskiva inspelad 1976.
   Bandet leddes av basisten Barry Richardson, som också skrev det mesta av gruppens repertoar fast den soundmässigt lutade sig mot countryrock. Men gruppen ändrade skepnad ofta och medlemmar byttes flitigt. Studiolåtarna är övervägande original men bland liverepertoaren återfinns en del uppseendeväckande covers, exempelvis Eagles ”Tequila sunrise”.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.