Blogginlägg

#17: Blue nun

CARLENE CARTER: Blue nun (F-Beat, 1981)
Mitt under Rockpiles storhets dagar, 1979, gifte sig engelsmannen Nick Lowe med amerikanskan Carlene Carter, dotter till June Carter och uppfostrad med countrymusik 24 timmar dygnet.
   Lowe och Carters första samarbete, ”Musical shapes” (1980) där Rockpile huvudsakligen kompade och Lowe producerade, var en blandning av rock, country och allt traditionellt däremellan. Uppföljaren ”Blue nun”, som jag personligen rankar högre var modernare och poppigare.
   Nick Lowe var återigen producent och hans band, som Lowe på sina skivor kallade Noise To Go, kompade även Carlene Carter. Och bandets Paul Carrack, keyboards, gjorde flera duetter med Carlene på den här skivan, Edwin Starrs gospelsvängiga ”Oh how happy”, John Fogertys ”Born to move” och ”Do me lover”. Carter och Carrack hade underbara duettröster.
   Övriga engelsmän i bandet var Bobby Irwin, trummor, James Eller, bas, och Martin Belmont, gitarr, och skivan spelades in i två studior i London, Eden och Ampro. Och soundet var, som sagt, mer pop och Tamla Motown än country.
   Låtttitlar som "Love is a 4 letter verb", "Me and my .38" och "I need a hit" är långtifrån det enda som gör "Blue nun" till en mycket trivsam 80-talspärla.
   ”Blue nun” var tydligen så typiskt engelskt influerad att Carters amerikanska skivbolag först vägrade ge ut skivan. Ett bevis för att hon hade smält in bra i den engelska nya vågen och skrev låtar både med sin make, Carrack och Eller.
   Dock blev ”Blue nun” ingen kommersiell succé och Carlene fanns sig snart vara tillbaka i USA och countryrockfåran. Och till råga på allt skiljde sig Nick och Carlene i mitten på 80-talet. Bandet fortsatte spela med Lowe, nu under namnet Cowboy Outfit, under större delen av 80-talet.
   Efter många framgångar och tragedier är Carlene Carter tillbaka med en ny skiva 4 mars, "Stronger". Producerad av Carlenes halvbror John Carter Cash.

/ Håkan

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.