Blogginlägg

Ulf Lundells outtröttliga energi

Postad: 2015-11-16 10:04
Kategori: Live-recensioner



Alla bilder: Anders ErkmanDet var inte utan hjälp från kompbandet som Ulf Lundell lyckades hålla energin levande under konsertens dryga tre timmar. Marcus Olsson (ovan) blåste rent med sina saxofoner och Janne Bark var som vanligt en klippa på gitarr.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/11 2015.

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 14 november 2015
Konsertlängd: 19:31-22:51 (200 min)
Min plats: Rad 11, plats 678


Lördagens uppladdning med påföljande förväntningar inför Ulf Lundells konsert fick sig en rejäl törn av tragiska världshändelser och plötsligt är tyckande om musik av ganska oväsentligt värde. Men musik kan också trösta och i många sammanhang ha helande effekter. Med engagemang och en total närvarokänsla (skällde på "Gott att leva" ut en i publiken som tittade i mobilen) stod Ulf Lundell på scen och var på sitt mest energiska humör och förmedlade så stora känslor att jag efter konserten stapplade ut från Conventum fullständigt nöjd och tillfredsställd.
   Ulf Lundells konsert närmade sig rekordlängd (2002 spelade han på Idrottshuset i drygt fyra timmar) men stannade vid tre timmar och tjugo minuter. Jag har skrivit det tidigare och vill ännu en gång påminna om att musik inte är en sportgren där den får högst betyg som spelar längst. Men Lundells urladdning på lördagskvällen var en makalöst energisk knockout som överträffade alla tidigare Örebrokonserter och förvandlade samtidigt den stora konsertlokalen till en svettig rockklubb. Jag har sett totalt bättre och upplevt mer variationsrika konserter med Ulf Lundell men engagemanget och den outtröttliga energin han visade upp den här kvällen var av historiskt högsta klass.
   Konserten gick på knock direkt där de tempoladdade låtarna följde på rad utan paus men som även innehöll dramaturgiska detaljer av ren hypnotisk kraft. Där arrangemangen tonades ned och sedan hetsades upp för att vid upprepade tillfällen nå absolut maximal effekt. Mycket uppenbart under den långa gospelhetsande finalen som aldrig riktigt ville ta slut.
   Efter fem rasande effektiva låtar gjorde Lundell sitt första statement, "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now", innan han tillsammans med sitt högexplosiva slängde sig in i "Levande och varm". Med en häpnadsväckande ork lyckades den snart 66-årige Lundell hålla ett högt tempo genom hela konserten och mot slutet dela ut många musikaliska knytnävar, "Den vassa eggen", "Omaha", "Gott att leva" och hela sjoket av extralåtar med "Folket bygger landet" och "Jag har jobbat för hårt" (Lundells svenska version av Steve Van Zandts "I've been working too hard") som höjdpunkter, innan "Club Zebra"-albumets långa men lite ojämna titellåt blev naturlig slutfinal.
   Energi och urladdning kräver också andhämtning och variation och det var kanske just där, när tempot dämpades och arrangemangen blev lågmält magiska, som det brände till på allvar. Som när Lundell efter "Sommarens sista servitris" tog till orda och förklarade sin avsky för världens alla religioner, förebådade ett tredje världskrig och sedan framförde en fin version av "Gå upp på klippan" som möttes med stående ovationer. Följdes av en lika passionerad version av "Främmande stad" som trots sina 30 år på nacken är så aktuell i den just nu infekterade flyktingdebatten.
   En lika gammal men musikaliskt uppgraderad "En fri man i stan", där Surjo Benigh spelade en framträdande mycket effektiv bas, visade att Lundell nådens år 2015 har ett kompband som tillför nya arrangemang med stor kreativitet. Sedan kom, med undantag av balladen "Rialto", den långa rockiga finalen på konsertens huvudavdelning. Där varje låt lät som den perfekta slutlåten men hela tiden avlöstes av ytterligare energi och rockigt ös. "Kampsånger mot mörkret", som en då svettig Lundell så passande beskrev det.
   Jag är sällan vän av överdimensionerade blixtrande gitarrsolon och oändligt långa konserter men just den här ödesmättade dagen kändes det nödvändigt att rensa hjärnan med några Janne Bark-uppvisningar där även andregitarristen Jens Frithiof fick sola sig i strålkastarskenet, avgrundsdjupa saxofonbröl från Marcus Olsson och ett oöverträffat driv på Andreas Dahlbäcks trummor.
   Den tretton år gamla "Club Zebra"-skivan blev något av kvällens tema på konserten som både inleddes och avslutades med låtar från det albumet. Och Lundell hade dessutom lyckats hitta en bortglömd pärla som "Senare år", med vackert Roy Bittan-inspirerat pianospel av David Nyström, från just den skivan som också blev kvällens lågmälda höjdpunkt.
   Om det här var sista konserten i Örebro under den sista turnén, som Lundell hotat med, återstår väl att se. Tillåt mig tvivla. Men ska han sluta på topp så var Conventum-konserten definitivt ett utmärkt tillfälle men för oss andra lämnar han ett smärtsamt tomrum efter sig.

Låtarna:
Venus & Jupiter
På den andra sidan
Tillsammans vi två
Ut i ikväll
Den här vägen
Levande och varm
Evangeline
Senare år
Sommarens sista servitris
Gå upp på klippan
Främmande stad
En fri man i stan
Den vassa eggen
Omaha
Rialto
Om det här är vintern
Kär och galen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Gott att leva

Extralåtar:
Hon gör mej galen
Kapten Kidd
Förlorad värld
Folket bygger landet
Jag har jobbat för hårt
Gå ut och var glad

Extra extralåt:
Club Zebra

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.