Blogginlägg från 2015-11-09

60: #25. MARIANNE FAITHFULL (1964-1969)

Postad: 2015-11-09 07:51
Kategori: 60-talets bästa



MARIANNE FAITHFULLS Topp 3:

1. Something better (1969)
2. As tears go by (1964)
3. Come back and stay with me (1965)


FRÅN DET ENA TILL DET ANDRA. FRÅN FÖRRA VECKANS Aretha Franklin, amerikansk färgad soulsångerska, till dagens Marianne Faithfull, ung och blond engelsk popsångerska, kan steget inte vara längre. Men i 60-talets popvärld fanns alla varianter, långa/korta karriärer och gamla/unga artister, och alla var lika älskade av mig så länge de gjorde bra och oförglömlig popmusik. Och jag lärde mig stava till Faithfull tidigt.
   17-åriga Marianne Faithfull, som inlett en anspråkslös karriär som folksångerska, råkade i mars 1964 hamna på en fest där sångerskan Adrienne Poster skulle lansera sin nya singel "Shang a doo lang", specialskriven av Mick Jagger och Keith Richard (än så länge utan ett s på slutet...). Där fanns också Rolling Stones skivproducent/manager Andrew Loog Oldham, han låg bakom Posters singel, som bara med Mariannes utseende som grund lovade göra henne till en stjärna.
   Oldham bad Jagger/Richard, som än så länge var ganska oerfarna låtskrivare i allmänhet (blott några Stones-b-sidor) och inte alls några popmusikförfattare i synnerhet, att specialskriva en låt till Marianne. Det blev den oerhört vackra och sorgset vemodiga balladen "As tears go by" som med Mike Leanders fina barockinspirerade oboearrangemang blev en av 1964 års vackraste hits. Låten, där Oldhams synpunkter på bland annat titeln (bytte "time" till "tears") gav honom låtskrivarcredit, skulle Stones inte spela in förrän hösten 1965 för den amerikanska marknaden.
   Singeln blev ett magnifikt genombrott för Marianne, plats nio på Englandslistan, och "As tears go by" skulle på många sätt förändra hennes liv både privat och som sångerska. Med ens var hon en i gänget kring Stones och det skulle på både gott och ont påverka hennes karriär som sångerska.
   Nästa singel var ett litet negativt steg tillbaka till folkmusiken med två låtar från Bob Dylans tidiga repertoar, "Blowin' in the wind" och "House of the rising sun". Bra sjunget men opersonligt på något sätt.
   På nästa singel "Come and stay with me" anlitades den flitigt eftertraktade och heta ("When you walk in the room" och förband på Beatles USA-turné) låtskrivaren Jackie DeShannon. Pop med klassiska inslag, nu med cembalo och stråkar ännu en gång arrangerade av Leander. Nu hade Oldham lämnat över producentjobbet till affärskollegan Tony Calder, båda skulle tillsammans starta skivbolaget Immediate senare under 1965.

FJÄRDE SINGELN "THIS LITTLE BIRD", nu med en framträdande harpa i arrangemanget, och återigen en amerikansk låtskrivare bakom, John D Loudermilk. Han var känd för bland annat "Indian reservation" och "Tobacco road" och hade som artist gjort Mariannes singellåt på skiva tre år tidigare, då med titeln "The little bird". En märklig tillfällighet i historien är att samma dag 1965, 30 april, släpper den engelska gruppen Nashville Teens samma låt på samma skivbolag - producerad av Andrew Oldham! Som inte var i närheten av att bli en hit.
   På "Summer nights", faktiskt en engelsk originallåt, var det åter cembalo i arrangemanget med lite tyngre komp mot Mariannes fortfarande snälla men inte mesiga röst. Och nu hade Mike Leander befordrats till producent eller "director" som det står på etiketten. Den här singeln skulle bli Mariannes sista riktigt stora hit. Som följdes av flera mycket mediokra singlar.
   Först en högtidlig version av "Yesterday" som pianoballad med en himmelsk känslokall kör bakom. Hon hade vid den här tidpunkten börjat pola med Mick Jagger men Stones-kopplingen rimmade för närvarande illa med hennes musikaliska inriktning. "Tomorrow's calling" låter som en seriös sångerska och Bob Linds "Counting" är utformad lika ointressant.
   Det är först hennes cover på Ronettes "Is this what I get for loving you?", där Oldham är tillbaka i producentstolen, som liknar hederlig gammal Faithfull-pop med cembalo i arrangemanget. En sorts Phil Spector light med ett överraskande trumpet-solo i slutet och en liten dixieland-flirt. Påminner dessutom lite om Beach Boys.
   Intresset för musik var inte prioritet ett för Marianne vid den här tidpunkten. Droger och allmänt stökigt leverne gjorde att det tog exakt två år till nästa singel, "Something better", som var märkvärdigt oemotståndlig. Bakom den udda låtskrivarkombinationen Gerry Goffin/Barry Mann dolde sig en låt som var mer personlig än hitmässig. Mick Jagger producerade, Jack Nitzsche arrangerade, i kompet fanns bland annat Ry Cooders slide och Marianne sjöng med en hjärtskärande och sargad röst. Där fanns också en bekant oboe i introt och på något sätt var cirkeln sluten på "Something better" fast den musikaliskt och sångmässigt hade mer gemensamt med Marianne Faithfulls 80-talscomeback.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.