Blogginlägg från 2015-11-23

Där existerar inga mellandagar

Postad: 2015-11-23 23:24
Kategori: Konserter

THE TEMPERANCE MOVEMENT
HANNAH ALDRIDGE & JETBONE
JETBONE
Clarion Hotel, Örebro 23 november 2015
Konsertlängd: 20:03-20.23 (HA&J, 20 min), 20:23-20:40 (J, 17 min) och 21:13-22:16 (TM, 63 min)
Min plats: Stående ca 8 m till höger om scenen.


Det blev en fullmatad konsertupplevelse denna simpla måndagskväll. Det engelska rockbandet Temperance Movement fick hastigt och tämligen lustigt några förband som gjorde konsertkvällen än mer värd fast huvudbandet, inte så nöjda med att publiken i restaurangen tvingades sitta ned under konserten, kortade ned sitt set och därmed också slopade eventuella extralåtar.
   Hannah Aldridge delade pÃ¥ sina 40 minuter som uppvärmare med sitt svenska kompband Jetbone. Hon gjorde ett genomgÃ¥ende rockigare intryck pÃ¥ sina fem lÃ¥tar än i lördags. Lite tajtare men ocksÃ¥ lite mindre personligt men fortfarande imponerade Hannahs spontant drivna mellansnack.
   Jetbone fick chansen att köra ett eget kort set med sina egna lite tyngre repertoar, som jag tyvärr missade i lördags, och det är ju ett klart talangfullt band med medlemmar kring 20-Ã¥rsÃ¥ldern som redan har en överraskande scennärvaro.
   TvÃ¥ och ett halvt Ã¥r efter Temperance Movements debut i Örebro 2013 kan bandet med sÃ¥ngaren Phil Campbell i spetsen inte längre överraska med sin energiskt elektrifierade rockmusik. Men Campbell längst fram hade som vanligt en otroligt intensiv scenshow där han flaxade med armarna (FÃ¥geldansen?), bjöd pÃ¥ ett intressant okonventionellt rörelsemönster och spelade upp en allmänt sympatisk roll vid mikrofonen.
   Bandet har ett nytt album pÃ¥ gÃ¥ng, "White bear" som släpps i januari, och hade därför utökat repertoaren med nya för publiken okända lÃ¥tar. Vi kan konstatera att bandet, i jakt pÃ¥ utveckling, har lagt till med mer instrumentala passager. Exempelvis avslutades "Smouldering" med en lÃ¥ngt utdragen avslutning där Campbell gick och satte sig vid sidan av scenen.
   För Temperance Movement finns inga mellandagar. PÃ¥ sin dryga timme pÃ¥ scen, som slutade för drygt en timme sedan, var det huvudsakligen högt tempo och energisk rockmusik som slungades ut ur högtalarna. Och även gott humör fast de var missnöjda med lokalens ordningsregler och helt sonika kortade ned sitt set.

/ HÃ¥kan

60: #23. SPENCER DAVIS GROUP (1964-1968)

Postad: 2015-11-23 07:54
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Pete York, trummor, Spencer Davis, gitarr, Muff Winwood, bas, och Stevie Winwood, sång och orgel.

THE SPENCER DAVIS GROUPS TOPP 3:

1. Gimme some loving (1966)
2. I'm a man (1967)
3. Keep on running (1965)


MANNEN VARS NAMN OCKSÅ GAV NAMN åt hela gruppen, Spencer Davis, fick stå i skuggan av sångaren och den uppseendeväckande unge Stevie Winwood. Gruppen skivdebuterade samma månad, maj 1964, som Stevie fyllde 16 år men som det underbarn han beskrevs som debuterade han mycket tidigare. Redan 1959, som elvaåring(!), hade Stevie gruppen Johnny Star and The Planets med sin bror Muff. Med en pappa som var saxofonist i ett jazzdansband kom jazzintresset tidigt och några år senare, 1963, hade bröderna tillsammans bandet Muff-Woody Jazz Band när de träffade walesaren och gitarristen Spencer Davis på puben Golden Eagle i Birmingham där alla spelade på den tiden.
   Davis tog med sig ytterligare en jazzmusiker, trummisen Pete York, till den nya gruppen. Kvartetten uppträdde som The Rhythm and Blues Quartette men Muff tyckte att "Ã¥ldermannen" i gruppen, dÃ¥ 23-Ã¥rige Davis, ocksÃ¥ skulle vara ansiktet utÃ¥t och gruppnamnet blev därför The Spencer Davis Group. Förutom jazz älskade Stevie, som sjöng och spelade gitarr, orgel och piano, bÃ¥de gospel, blues, country och folkmusik och influenserna kom uppenbart frÃ¥n det svarta USA.
   Redan innan namnbytet hade gruppen upptäckts av promotorn, skivbolagschefen och producenten Chris Blackwell som var född i England men hade växt upp pÃ¥ Jamaica. 1959 hade han startat det numera legendariska skivbolaget Island Records pÃ¥ den västindiska ön för att han älskade reggae och ska med de inhemska artisterna.
   1962 flyttade Chris tillbaka till England, tog med sig skivbolaget och artister som Derrick Morgan, Jimmy Cliff, John Holt - och Millie (Small) . Millie fick vÃ¥ren 1964 en jättehit över hela världen med "My boy lollipop" och var den första kommersiellt framgÃ¥ngsrika singeln som introducerade skamusiken internationellt. I maj 1964 nÃ¥dde den skivan som högst pÃ¥ världens topplistor och samma mÃ¥nad, när Stevie Winwood fyllde 16, släpptes Spencer Davis Groups debutsingel "Dimples".
   Första Ã¥ret som skivgrupp hade SDG uteslutande amerikanska covers pÃ¥ sin repertoar. Redan pÃ¥ John Lee Hookers Ã¥tta Ã¥r gamla "Dimples" visade unge Stevie oanade kvalitéer som sÃ¥ngare och munspelare. Imponerade även pÃ¥ nästa singel, Soul Sisters ganska aktuella "I can't stand it", och exploderade verkligen pÃ¥ pianoballaden "Every little bit hurts", en underbar version av Brenda Holloways ett Ã¥r gamla Motown-lÃ¥t. Stevie var verkligen huvudperson i det här bandet men hos skivbolaget var hans namn tydligen ännu sÃ¥ länge okänt. PÃ¥ singel-b-sidan "It hurts me do", som han skrev, blev han kallad "S Windword" och pÃ¥ en ep ett halvÃ¥r senare fick han namnet "S Windward"...

SÅ HÄR LÅNGT VAR LISTFRAMGÅNGARNA INGA eller väldigt blygsamma och det fortsatte även på "Strong love", Houston-gruppen The Malibus bara några månader gamla soulstänkare, och Blackwell började bli otålig på alla uteblivna framgångar. Med sig från Jamaica hade han några år tidigare haft skaartisten och låtskrivaren Wilfred "Jackie" Edwards, en av det landets största artister, och bad honom skriva passande material för gruppen. Det blev "Keep on running" och gruppens genombrott var ett faktum. I januari 1966 toppade bandet Englandslistan, där de efterträdde Beatles "We can work it out", och Stevies fuzzgitarr (modell Stones "Satisfaction") var en av de viktiga ingredienserna till succé.
   Den slagkraftiga kombinationen Winwood/Edwards fortsatte pÃ¥ nästa singel, nästan lika starka "Somebody help me", som ocksÃ¥ blev en listtoppare. PÃ¥ uppföljaren "When I come home", som var ett lÃ¥tskrivarsamarbete Edwards/Winwood, kokade de soppa pÃ¥ samma spik och listframgÃ¥ngarna blev lite ljummare. Men snart skulle 18-Ã¥rige Stevie Winwoods karriär nÃ¥ oförglömliga höjder som bÃ¥de sÃ¥ngare och lÃ¥tskrivare.
   Hösten 1966 skulle Winwoods lÃ¥tskrivande blomma ut ordentligt. Först "Gimme some loving" som enligt officiella uppgifter (notblad) har skrivits av Stevie, Muff och Spencer tillsammans men pÃ¥ singeletiketten stÃ¥r det endast Winwood som sjunger bättre än nÃ¥gonsin och spelar den frodiga och flödande hammondorgeln. Det blev gruppens och kanske ocksÃ¥ Stevies all time high. Amerikanen Jimmy Miller, som pÃ¥ uppmaning av Blackwell just hade anlänt frÃ¥n USA där han hade producerat skivor sedan 1963, remixade "Gimme some loving" och gav hela lÃ¥ten ett fläskigare sound.
   PÃ¥ nästa singel, "I'm a man" som skulle bli Stevies sista med gruppen, stÃ¥r det "An Island Record Prod." som producent pÃ¥ etiketten men är i praktiken ett verk av just Jimmy Miller som dessutom delade lÃ¥tskrivarcredit med Winwood. Planerna pÃ¥ en ny grupp, Traffic, fanns redan hos bÃ¥de Winwood och Miller när den mäktiga singeln släpptes i januari 1967.
   BÃ¥da bröderna Winwood lämnade alltsÃ¥ Spencer Davis Group i april 1967 men gruppen fortsatte producera skivor i mÃ¥nga Ã¥r med olika ersättare. Förutom de hyfsade singlarna "Time seller" och "Mr Second class", som dock inte gÃ¥r att jämföra med gruppens Winwood-era, var det dock en medioker fortsättning pÃ¥ ett legendariskt gruppnamn.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (531)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (178)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2015 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.