Blogginlägg från 2015-11-23

Där existerar inga mellandagar

Postad: 2015-11-23 23:24
Kategori: Konserter

THE TEMPERANCE MOVEMENT
HANNAH ALDRIDGE & JETBONE
JETBONE
Clarion Hotel, Örebro 23 november 2015
Konsertlängd: 20:03-20.23 (HA&J, 20 min), 20:23-20:40 (J, 17 min) och 21:13-22:16 (TM, 63 min)
Min plats: Stående ca 8 m till höger om scenen.


Det blev en fullmatad konsertupplevelse denna simpla måndagskväll. Det engelska rockbandet Temperance Movement fick hastigt och tämligen lustigt några förband som gjorde konsertkvällen än mer värd fast huvudbandet, inte så nöjda med att publiken i restaurangen tvingades sitta ned under konserten, kortade ned sitt set och därmed också slopade eventuella extralåtar.
   Hannah Aldridge delade på sina 40 minuter som uppvärmare med sitt svenska kompband Jetbone. Hon gjorde ett genomgående rockigare intryck på sina fem låtar än i lördags. Lite tajtare men också lite mindre personligt men fortfarande imponerade Hannahs spontant drivna mellansnack.
   Jetbone fick chansen att köra ett eget kort set med sina egna lite tyngre repertoar, som jag tyvärr missade i lördags, och det är ju ett klart talangfullt band med medlemmar kring 20-årsåldern som redan har en överraskande scennärvaro.
   Två och ett halvt år efter Temperance Movements debut i Örebro 2013 kan bandet med sångaren Phil Campbell i spetsen inte längre överraska med sin energiskt elektrifierade rockmusik. Men Campbell längst fram hade som vanligt en otroligt intensiv scenshow där han flaxade med armarna (Fågeldansen?), bjöd på ett intressant okonventionellt rörelsemönster och spelade upp en allmänt sympatisk roll vid mikrofonen.
   Bandet har ett nytt album på gång, "White bear" som släpps i januari, och hade därför utökat repertoaren med nya för publiken okända låtar. Vi kan konstatera att bandet, i jakt på utveckling, har lagt till med mer instrumentala passager. Exempelvis avslutades "Smouldering" med en långt utdragen avslutning där Campbell gick och satte sig vid sidan av scenen.
   För Temperance Movement finns inga mellandagar. På sin dryga timme på scen, som slutade för drygt en timme sedan, var det huvudsakligen högt tempo och energisk rockmusik som slungades ut ur högtalarna. Och även gott humör fast de var missnöjda med lokalens ordningsregler och helt sonika kortade ned sitt set.

/ Håkan

60: #23. SPENCER DAVIS GROUP (1964-1968)

Postad: 2015-11-23 07:54
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Pete York, trummor, Spencer Davis, gitarr, Muff Winwood, bas, och Stevie Winwood, sång och orgel.

THE SPENCER DAVIS GROUPS TOPP 3:

1. Gimme some loving (1966)
2. I'm a man (1967)
3. Keep on running (1965)


MANNEN VARS NAMN OCKSÅ GAV NAMN åt hela gruppen, Spencer Davis, fick stå i skuggan av sångaren och den uppseendeväckande unge Stevie Winwood. Gruppen skivdebuterade samma månad, maj 1964, som Stevie fyllde 16 år men som det underbarn han beskrevs som debuterade han mycket tidigare. Redan 1959, som elvaåring(!), hade Stevie gruppen Johnny Star and The Planets med sin bror Muff. Med en pappa som var saxofonist i ett jazzdansband kom jazzintresset tidigt och några år senare, 1963, hade bröderna tillsammans bandet Muff-Woody Jazz Band när de träffade walesaren och gitarristen Spencer Davis på puben Golden Eagle i Birmingham där alla spelade på den tiden.
   Davis tog med sig ytterligare en jazzmusiker, trummisen Pete York, till den nya gruppen. Kvartetten uppträdde som The Rhythm and Blues Quartette men Muff tyckte att "åldermannen" i gruppen, då 23-årige Davis, också skulle vara ansiktet utåt och gruppnamnet blev därför The Spencer Davis Group. Förutom jazz älskade Stevie, som sjöng och spelade gitarr, orgel och piano, både gospel, blues, country och folkmusik och influenserna kom uppenbart från det svarta USA.
   Redan innan namnbytet hade gruppen upptäckts av promotorn, skivbolagschefen och producenten Chris Blackwell som var född i England men hade växt upp på Jamaica. 1959 hade han startat det numera legendariska skivbolaget Island Records på den västindiska ön för att han älskade reggae och ska med de inhemska artisterna.
   1962 flyttade Chris tillbaka till England, tog med sig skivbolaget och artister som Derrick Morgan, Jimmy Cliff, John Holt - och Millie (Small) . Millie fick våren 1964 en jättehit över hela världen med "My boy lollipop" och var den första kommersiellt framgångsrika singeln som introducerade skamusiken internationellt. I maj 1964 nådde den skivan som högst på världens topplistor och samma månad, när Stevie Winwood fyllde 16, släpptes Spencer Davis Groups debutsingel "Dimples".
   Första året som skivgrupp hade SDG uteslutande amerikanska covers på sin repertoar. Redan på John Lee Hookers åtta år gamla "Dimples" visade unge Stevie oanade kvalitéer som sångare och munspelare. Imponerade även på nästa singel, Soul Sisters ganska aktuella "I can't stand it", och exploderade verkligen på pianoballaden "Every little bit hurts", en underbar version av Brenda Holloways ett år gamla Motown-låt. Stevie var verkligen huvudperson i det här bandet men hos skivbolaget var hans namn tydligen ännu så länge okänt. På singel-b-sidan "It hurts me do", som han skrev, blev han kallad "S Windword" och på en ep ett halvår senare fick han namnet "S Windward"...

SÅ HÄR LÅNGT VAR LISTFRAMGÅNGARNA INGA eller väldigt blygsamma och det fortsatte även på "Strong love", Houston-gruppen The Malibus bara några månader gamla soulstänkare, och Blackwell började bli otålig på alla uteblivna framgångar. Med sig från Jamaica hade han några år tidigare haft skaartisten och låtskrivaren Wilfred "Jackie" Edwards, en av det landets största artister, och bad honom skriva passande material för gruppen. Det blev "Keep on running" och gruppens genombrott var ett faktum. I januari 1966 toppade bandet Englandslistan, där de efterträdde Beatles "We can work it out", och Stevies fuzzgitarr (modell Stones "Satisfaction") var en av de viktiga ingredienserna till succé.
   Den slagkraftiga kombinationen Winwood/Edwards fortsatte på nästa singel, nästan lika starka "Somebody help me", som också blev en listtoppare. På uppföljaren "When I come home", som var ett låtskrivarsamarbete Edwards/Winwood, kokade de soppa på samma spik och listframgångarna blev lite ljummare. Men snart skulle 18-årige Stevie Winwoods karriär nå oförglömliga höjder som både sångare och låtskrivare.
   Hösten 1966 skulle Winwoods låtskrivande blomma ut ordentligt. Först "Gimme some loving" som enligt officiella uppgifter (notblad) har skrivits av Stevie, Muff och Spencer tillsammans men på singeletiketten står det endast Winwood som sjunger bättre än någonsin och spelar den frodiga och flödande hammondorgeln. Det blev gruppens och kanske också Stevies all time high. Amerikanen Jimmy Miller, som på uppmaning av Blackwell just hade anlänt från USA där han hade producerat skivor sedan 1963, remixade "Gimme some loving" och gav hela låten ett fläskigare sound.
   På nästa singel, "I'm a man" som skulle bli Stevies sista med gruppen, står det "An Island Record Prod." som producent på etiketten men är i praktiken ett verk av just Jimmy Miller som dessutom delade låtskrivarcredit med Winwood. Planerna på en ny grupp, Traffic, fanns redan hos både Winwood och Miller när den mäktiga singeln släpptes i januari 1967.
   Båda bröderna Winwood lämnade alltså Spencer Davis Group i april 1967 men gruppen fortsatte producera skivor i många år med olika ersättare. Förutom de hyfsade singlarna "Time seller" och "Mr Second class", som dock inte går att jämföra med gruppens Winwood-era, var det dock en medioker fortsättning på ett legendariskt gruppnamn.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.