Blogginlägg från november, 2015

60: #22. THE SHANES (1963-1968)

Postad: 2015-11-30 07:56
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Tor-Erik Rautio, trummor, Kit Sundqvist, keyboards, gitarr och sång, Lennart Grahn, sång och munspel, Svante Elfgren, bas, och Tommy Wåhlberg, gitarr och sång.

THE SHANES Topp 3:

1. Blue feeling (1966)
2. I don't want your love (1965)
3. Let me show you who I am (1964)


SVENSK POP PÅ 60-TALET KOM TILL STÖRRE DELEN från Göteborg, Malmö, framförallt Stockholm, i viss mån Vansbro men också - Tuolluvaara. The Shanes var Norrlands mest kända popband men också det långhårigaste och mest r&b-influerade. Tuolluvaara var en del av Kiruna, världens (till ytan) största stad fick vi lära oss i skolan ungefär samtidigt som Shanes profilerade sig och kommersiellt kom att tillhöra Sveriges pop/rock-elit strax efter Hep Stars, Tages och Ola & Janglers. Det fanns mycket pop på kartan de här åren i mitten på 60-talet men Shanes var som sagt i sina bästa stunder både tuffare, rockigare och först.
   Shanes skivdebuterade våren 1963 och var fram till hösten 1964 en kvartett utan någon särpräglad sångare, Staffan Berggren, sång/gitarr, Svante Elfgren, bas, Tor-Erik Rautio, trummor, och Tommy Wåhlberg, gitarr/sång. Inte så överraskande dominerades bandets första singlar av instrumentallåtar som dessutom hade Vilda Västern-tema. Shanes spelade tidigt instrumentalpop och Bröderna Cartwright var populära på svensk tv. Shanes med Berggren i spetsen skrev låtar som "Gunfight saloon", "Pistoleros" (singel-b-sida) och "Gun rider" utan att få de riktiga singelframgångarna.
   Innan gruppen rekryterade sångaren och munspelaren Lennart Grahn från Luleå och gruppen The Marshalls fick Shanes sitt stora genombrott (1:a på Tio i Topp) med ännu en låt av Berggren, som också sjöng, "Let me show you who I am". Staffan Berggren var bandets store låtskrivare som också utvecklade soundet från snäll pop till sensationell r&b-kryddad rock. Han skrev merparten av bandets låtmaterial, både på singlar och första albumet "Let us show you!".
   Den musikaliska utvecklingen mot tuffare rock följdes strikt men nästa singel, "Georgia's back in town", blev ingen hit och missade Tio i Topp. Kanske var den med sina 3:38 alldeles för lång och pretentiös när speltid på singlar i övrigt låg mellan två och tre minuter. Men Shanes och Berggren var snart tillbaka med den alldeles fantastisk singeln, "I Don't Want Your Love", som min vän Pelle Magnusson mycket riktigt konstaterade den här artikeln, "placerade Shanes bland engelska giganter som tidiga Animals, Yardbirds och Pretty Things." Inte minst tack vare den nye medlemmen Grahns energiska munspel.
   Oförklarligt gick bandet sedan tillbaka till covermaterial och några riktigt svaga och opersonliga singlar med låtar hämtade från 50-talet och artister som The Johnny Otis Show ("Crazy country hop") och Bill Haley & the Comets ("Skinny Minnie"). Samtidigt lämnade den ledande låtskrivaren Staffan Berggren gruppen efter en schism och ersattes av stockholmaren Kit Sundqvist, som tidigare hade spelat både gitarr och keyboards i Blue Clinters och Wild Ones, i gruppen som nu var stationerade i Stockholm.

SUNDQVIST VAR OCKSÅ LÅTSKRIVARE men under resten av 60-talet var det huvudsakligen covers på Shanes-singlarna som hade en tynande kvalitetsnivå. Men först "Blue feeling", en låt som gruppen hittat på ett Animals-album och ni kan läsa mer om låtens historia här, som jag nog rankar högst av alla gruppens 60-talssinglar. Berggren var visserligen borta från gruppen men hans ande svävade över både sound och arrangemang på den låten.
   Återigen försökte gruppen, Grahn, Rautio och Sundqvist, skriva en singelhit, "I don't care, babe", men misslyckades både kommersiellt och delvis musikaliskt. En envis distad fuzzgitarr lät sympatisk men låten var melodiskt medioker.
   Tillbaka till covermaterial hämtade från tveksamt håll. Bandet gjorde visserligen en hyfsad version av Dinah Shores 1952-hit "Hi-lili, hi-lo" och jag alltid har trott att Shanes plankade av Alan Price Sets aktuella version men det visar sig nu att Shanes släppte sin singel en månad före Price. Den italienska schlagerlåten "Can I trust you" var däremot en ren och skär katastrof fast den nådde Tio i Topps andraplats.
   Nästa singel, Sundqvists "Chris Craft no. 9", var ett seriöst försök av gruppen och producenten Anders Henriksson att 1967 följa den rådande poptrenden i världen, inspelad i Abbey Road-studion, och resultatet var klart godkänt. Men läget i den tidigare så r&b-baserade rockgruppen var minst sagt instabilt. Efter den simpla poplåten "Drip-drop", ännu ett Sundqvist-original, tangerade Shanes i slutet på 1967 alla bottennoteringar med några oförklarliga covers, Drifters gamla redan då uttjatade "Save the last dance for me" och Mantovani-orkesterns "Cara mia" från 1954 som amerikanska sånggruppen Jay & the Americans hade haft en USA-hit med två år tidigare.
   Nu var Shanes goda rykte ett minne blott och det hjälpte inte så mycket att utanför all uppmärksamhet avsluta 60-talskarriären med två 1968-singlar, Sundqvists "Faces, faces" och den obskyra Barry/Greenwich-låten "Friday kind of Monday".

/ Håkan

En karamell att suga länge på

Postad: 2015-11-29 12:20
Kategori: Live-recensioner



CARLA
East West Sushi, Örebro 27 november 2015
Konsertlängd: 22:00-23:33 (93 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 m från scenen.


Plura, Plura och Plura. I den massmediala stormen runt Plura har de övriga Eldkvarn-medlemmarnas betydelse visuellt förminskats men det är, om sanningen ska fram, musikerna som har givit Plura plattformen till succé. Lillebror Carla är kanske den som har kommit mest i kläm. OK, han har fått med en och annan låt på skivorna och konserterna men har bokstavligen fått stå i skuggan av sin numera rikskände släkting.
   När nu Eldkvarn sjunger på sista versen (som Carla ihärdigt påpekar när jag träffar honom efter konserten) borde det vara öppet spår för den yngre Eldkvarn-brodern och en starkt försenad solokarriär. Det underströk om inte annat fredagens konsert där Carla stod i centrum med sina sånger, poetiska ordvändningar, lärorik information (jag fick i efterhand lära mig var Kungsklippan ligger i Stockholm), fantastiska anekdoter och gott humör. Tillsammans med Eldkvarn-kollegan Claes von Heijne på piano blev det en helt underbar föreställning där Carla visade sig vara helt bekväm i sin huvudroll.
   I förväntningarna inför konserten fanns Carlas 22 år gamla soloalbum "Skakad & rörd" som en central del men den skivan spelade långtifrån någon huvudroll med sina blott tre låtar, "7:e våningen", "Ölhund" och "Sekonderna lämnar ringen". Vi fick så mycket mer av riktigt obskyra Eldkvarn-spår, "När ryssar kysser ryssar" (cd-spår på "Kungarna från Broadway"), "Kom hit igen" (cd-spår på "Karusellkvällar") och "Var det inte vi igår?" (bortvalt spår på "Limbo"), en helt nyskriven låt ("Långe Jan") och givetvis hans allra mest kända Eldkvarn-bidrag, "Konfettiregn" och "Kungsholmskopplet". Plus en mäktigt imponerande version av "Kom till kusten" från "Genom ljuva livet"-albumet.
   Mellan låtarna i den fenomenala raden av personliga sånger stod Carla och harklade sig lite innan han målade ut mellansnacken i helt fantastiska anekdoter om minnen från låtskrivande, skivinspelningar och även Örebro-relaterade ämnen som Svampen och Ronnie Peterson. Han höll en spontan dialog med sin tystlåtne pianist som egentligen inte behövde svara. Det här var duons tredje konsert på sin lilla turné och det vore mer än rättvist om den med tiden skulle få större uppmärksamhet. Konceptet skulle utan svårigheter kunna växa och bli fantastisk underhållning för en bra mycket större publik än de få som hade letat sig till East West på fredagskvällen.
   Carlas konsert blev på alla sätt en karamell att suga på väldigt länge.
   Tack till Carla-fantasten Mattias Lagerqvist, vanligtvis gitarrist och låtskrivare i DSH5, som hjälpte mig att identifiera de mest obskyra låtarna i Carlas arsenal av personliga sånger.

Stränderna
Lilla Sofie
7:e våningen
Sekonderna lämnar ringen
När ryssar kysser ryssar
Täby galopp
Konfettiregn
Runt solen
Å hej å hå
Kom hit igen
Salta skor
Ölhund
Kom till kusten
Ingen lätt match Bobbo
Ett litet finger
Följer den väg
Kungsholmskopplet

Extralåtar
Var det inte vi igår?
Långe Jan

/ Håkan

Covers: Ramones

Postad: 2015-11-27 07:58
Kategori: Cover-skivor

RAMONES: Acid eaters (Radioactive/Chrysalis, 1993)

Kanske producerades det här albumet alldeles för sent i Ramones karriär, nästan 20 år efter bildandet av gruppen, för att uppfattas som intressant? Med bara två (men de viktigaste?) originalmedlemmar kvar, Joey och Johnny Ramone, så hade gruppnamnet i början på 90-talet tappat en viss dignitet. Min förutfattade mening om det här albumet var tydlig men jag blev glatt överraskad.
   Det är genomgående hög energi, snabbt tempo och övervägande fräscha Ramones-versioner av nästan bara 60-tals-låtar. I de flesta fall blir det underbar adrenalinförstärkt powerpop när Joey Ramone och bandet gör sitt bästa för att sätta personlig prägel på låtarna.
   Joey sjunger på nio av skivans tolv låtar och bandets siste basist, C J Ramone, sjunger tre låtar, "The shape of things to come", "My back pages" och "Journey to the center of the mind", med bravur.
   Bakom min inledningsvis pessimistiska förväntan finns också uppgiften att det är den färske Scott Hackwith som har producerat skivan. Han var vid tillfället annars sångare och gitarrist i alt poprock/kvintetten Dig men har gjort ett grymt jobb i sin ambition att återuppleva Ramones klassiska 70-talssound. I bästa Ed Stasium-still.
   De snabba, tajta versionerna av "Journey to the center of my mind", Jefferson Airplane-hitlåten "Somebody to love", den verkligt omgjorda "My back pages" och den rent aggressiva punkversionen av "Have you ever seen the rain" lyser starkast på en oväntad stark coverskiva.


Låtarna:
1. "Journey to the Center of the Mind" (Ted Nugent/Steve Farmer) – 2:52
1968. Singel med Amboy Dukes.
2. "Substitute" (Pete Townshend) – 3:15
1966. Singel med The Who.
3. "Out of Time" (Mick Jagger/Keith Richards) – 2:41
1966. Från albumet "Aftermath" med The Rolling Stones.
4. "The Shape of Things to Come" (Barry Mann/Cynthia Weil) – 1:46
1968. Från albumet med samma namn med Max Frost and the Troopers.
5. "Somebody to Love" (Darby Slick) – 2:31
1966. Singel med The Great Society.
6. "When I Was Young" (Eric Burdon/John Weider/Vic Briggs/Danny McCulloch/Barry Jenkins) – 3:16
1967. Singel med Eric Burdon and The Animals.
7. "7 and 7 Is" (Arthur Lee) – 1:50
1966. Singel med Love.
8. "My Back Pages" (Bob Dylan) – 2:27
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan" med låtskrivaren.
9. "Can't Seem to Make You Mine" (Sky Saxon) – 2:42
1965. Debutsingel med The Seeds.
10. "Have You Ever Seen the Rain?" (John Fogerty) – 2:22
1970. Från albumet "Pendulum" med Creedence Clearwater Revival.
11. "I Can't Control Myself" (Reg Presley) – 2:55
1966. Singel med The Troggs.
12. "Surf City" (Brian Wilson/Jan Berry) – 2:26
1963. Singel med Jan & Dean.

/ Håkan

Fräck konsert med Wilmer X

Postad: 2015-11-25 07:53
Kategori: 80-talskonserter

Foto: Magnus Fond


Efter succén med "Teknikens under"-albumet på våren 1988 åkte Wilmer X på en 50 spelningar lång sommarturné som avslutades på Strömpis i Örebro. Bandets sättning var den vanliga med Hellberg, Lorensson, Ossler, Björk och Sticky Bomb, nu förstärkta med en extramusiker, keyboardkillen Mats Bengtsson.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 1988.

WILMER X
Strömpis, Örebro 28 augusti 1988


Wilmer X avslutade på söndagskvällen sin långa sommarturné med en fartig och fräck konsert på ett inte(!) fullsatt Strömpis. Publiken i Örebro har tydligen inte växt i samma takt som gruppens framgångar. Men det var en god och varm stämning både på och framför scenen under den drygt timmen långa konserten.
   Gruppens traditionella sound känns fortfarande fräscht och deras kantstötta och smått malätna logotyp är på inget sätt representativ för gruppens sätt tackla den rock- och popmusik de älskar att spela.
   Skivbolagsbytet, från MNW till EMI, har onekligen haft en positiv effekt på gruppens popularitet. Senaste albumet "Teknikens under" har nämligen, påhejad av en singel med samma titel, sålt mer än någon tidigare Wilmer X-skiva.
   Gruppen har samtidigt blivit något av allmänhets rockband. Från att ha varit den lille rockfanatikerns älsklingar är de nu också omtyckta på dansgolvet.
   Publiken trivdes när gruppen de älskar hämtade majoriteten av scenmaterialet från senaste albumet. En bra skiva, en av årets bästa, och följaktligen en mycket bra konsert fast Wilmer X aldrig nådde upp till det helt fantastiska konsertljud Lolita Pop hade tre veckor tidigare på samma plats.
   Ännu en gång slogs jag av Nisse Hellbergs sätt att skriva och sjunga rock och pop och sedan höra gruppen utveckla sig inom en så starkt begränsad genre som rock'n roll.
   Nisse sjöng bättre än någonsin och hela bandet var ett lysande kollektiv fast jag förstår inte riktigt tanken bakom den sjätte medlemmen Mats Bengtssons roll. Wilmer X är ett utpräglat gitarrband fast de med titlar som "Teknikens under" lurar oss att tro något annat.
   Det var Wilmer X:s 50:e och sista konsert på en sommarturné som pågått sedan i början på maj. Men det var ingalunda ett trött och hängigt band som stod på scen. Wilmer X har mycket kvar att ge. Den kunde vi både se och höra i söndags.

/ Håkan

Där existerar inga mellandagar

Postad: 2015-11-23 23:24
Kategori: Konserter

THE TEMPERANCE MOVEMENT
HANNAH ALDRIDGE & JETBONE
JETBONE
Clarion Hotel, Örebro 23 november 2015
Konsertlängd: 20:03-20.23 (HA&J, 20 min), 20:23-20:40 (J, 17 min) och 21:13-22:16 (TM, 63 min)
Min plats: Stående ca 8 m till höger om scenen.


Det blev en fullmatad konsertupplevelse denna simpla måndagskväll. Det engelska rockbandet Temperance Movement fick hastigt och tämligen lustigt några förband som gjorde konsertkvällen än mer värd fast huvudbandet, inte så nöjda med att publiken i restaurangen tvingades sitta ned under konserten, kortade ned sitt set och därmed också slopade eventuella extralåtar.
   Hannah Aldridge delade på sina 40 minuter som uppvärmare med sitt svenska kompband Jetbone. Hon gjorde ett genomgående rockigare intryck på sina fem låtar än i lördags. Lite tajtare men också lite mindre personligt men fortfarande imponerade Hannahs spontant drivna mellansnack.
   Jetbone fick chansen att köra ett eget kort set med sina egna lite tyngre repertoar, som jag tyvärr missade i lördags, och det är ju ett klart talangfullt band med medlemmar kring 20-årsåldern som redan har en överraskande scennärvaro.
   Två och ett halvt år efter Temperance Movements debut i Örebro 2013 kan bandet med sångaren Phil Campbell i spetsen inte längre överraska med sin energiskt elektrifierade rockmusik. Men Campbell längst fram hade som vanligt en otroligt intensiv scenshow där han flaxade med armarna (Fågeldansen?), bjöd på ett intressant okonventionellt rörelsemönster och spelade upp en allmänt sympatisk roll vid mikrofonen.
   Bandet har ett nytt album på gång, "White bear" som släpps i januari, och hade därför utökat repertoaren med nya för publiken okända låtar. Vi kan konstatera att bandet, i jakt på utveckling, har lagt till med mer instrumentala passager. Exempelvis avslutades "Smouldering" med en långt utdragen avslutning där Campbell gick och satte sig vid sidan av scenen.
   För Temperance Movement finns inga mellandagar. På sin dryga timme på scen, som slutade för drygt en timme sedan, var det huvudsakligen högt tempo och energisk rockmusik som slungades ut ur högtalarna. Och även gott humör fast de var missnöjda med lokalens ordningsregler och helt sonika kortade ned sitt set.

/ Håkan

60: #23. SPENCER DAVIS GROUP (1964-1968)

Postad: 2015-11-23 07:54
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Pete York, trummor, Spencer Davis, gitarr, Muff Winwood, bas, och Stevie Winwood, sång och orgel.

THE SPENCER DAVIS GROUPS TOPP 3:

1. Gimme some loving (1966)
2. I'm a man (1967)
3. Keep on running (1965)


MANNEN VARS NAMN OCKSÅ GAV NAMN åt hela gruppen, Spencer Davis, fick stå i skuggan av sångaren och den uppseendeväckande unge Stevie Winwood. Gruppen skivdebuterade samma månad, maj 1964, som Stevie fyllde 16 år men som det underbarn han beskrevs som debuterade han mycket tidigare. Redan 1959, som elvaåring(!), hade Stevie gruppen Johnny Star and The Planets med sin bror Muff. Med en pappa som var saxofonist i ett jazzdansband kom jazzintresset tidigt och några år senare, 1963, hade bröderna tillsammans bandet Muff-Woody Jazz Band när de träffade walesaren och gitarristen Spencer Davis på puben Golden Eagle i Birmingham där alla spelade på den tiden.
   Davis tog med sig ytterligare en jazzmusiker, trummisen Pete York, till den nya gruppen. Kvartetten uppträdde som The Rhythm and Blues Quartette men Muff tyckte att "åldermannen" i gruppen, då 23-årige Davis, också skulle vara ansiktet utåt och gruppnamnet blev därför The Spencer Davis Group. Förutom jazz älskade Stevie, som sjöng och spelade gitarr, orgel och piano, både gospel, blues, country och folkmusik och influenserna kom uppenbart från det svarta USA.
   Redan innan namnbytet hade gruppen upptäckts av promotorn, skivbolagschefen och producenten Chris Blackwell som var född i England men hade växt upp på Jamaica. 1959 hade han startat det numera legendariska skivbolaget Island Records på den västindiska ön för att han älskade reggae och ska med de inhemska artisterna.
   1962 flyttade Chris tillbaka till England, tog med sig skivbolaget och artister som Derrick Morgan, Jimmy Cliff, John Holt - och Millie (Small) . Millie fick våren 1964 en jättehit över hela världen med "My boy lollipop" och var den första kommersiellt framgångsrika singeln som introducerade skamusiken internationellt. I maj 1964 nådde den skivan som högst på världens topplistor och samma månad, när Stevie Winwood fyllde 16, släpptes Spencer Davis Groups debutsingel "Dimples".
   Första året som skivgrupp hade SDG uteslutande amerikanska covers på sin repertoar. Redan på John Lee Hookers åtta år gamla "Dimples" visade unge Stevie oanade kvalitéer som sångare och munspelare. Imponerade även på nästa singel, Soul Sisters ganska aktuella "I can't stand it", och exploderade verkligen på pianoballaden "Every little bit hurts", en underbar version av Brenda Holloways ett år gamla Motown-låt. Stevie var verkligen huvudperson i det här bandet men hos skivbolaget var hans namn tydligen ännu så länge okänt. På singel-b-sidan "It hurts me do", som han skrev, blev han kallad "S Windword" och på en ep ett halvår senare fick han namnet "S Windward"...

SÅ HÄR LÅNGT VAR LISTFRAMGÅNGARNA INGA eller väldigt blygsamma och det fortsatte även på "Strong love", Houston-gruppen The Malibus bara några månader gamla soulstänkare, och Blackwell började bli otålig på alla uteblivna framgångar. Med sig från Jamaica hade han några år tidigare haft skaartisten och låtskrivaren Wilfred "Jackie" Edwards, en av det landets största artister, och bad honom skriva passande material för gruppen. Det blev "Keep on running" och gruppens genombrott var ett faktum. I januari 1966 toppade bandet Englandslistan, där de efterträdde Beatles "We can work it out", och Stevies fuzzgitarr (modell Stones "Satisfaction") var en av de viktiga ingredienserna till succé.
   Den slagkraftiga kombinationen Winwood/Edwards fortsatte på nästa singel, nästan lika starka "Somebody help me", som också blev en listtoppare. På uppföljaren "When I come home", som var ett låtskrivarsamarbete Edwards/Winwood, kokade de soppa på samma spik och listframgångarna blev lite ljummare. Men snart skulle 18-årige Stevie Winwoods karriär nå oförglömliga höjder som både sångare och låtskrivare.
   Hösten 1966 skulle Winwoods låtskrivande blomma ut ordentligt. Först "Gimme some loving" som enligt officiella uppgifter (notblad) har skrivits av Stevie, Muff och Spencer tillsammans men på singeletiketten står det endast Winwood som sjunger bättre än någonsin och spelar den frodiga och flödande hammondorgeln. Det blev gruppens och kanske också Stevies all time high. Amerikanen Jimmy Miller, som på uppmaning av Blackwell just hade anlänt från USA där han hade producerat skivor sedan 1963, remixade "Gimme some loving" och gav hela låten ett fläskigare sound.
   På nästa singel, "I'm a man" som skulle bli Stevies sista med gruppen, står det "An Island Record Prod." som producent på etiketten men är i praktiken ett verk av just Jimmy Miller som dessutom delade låtskrivarcredit med Winwood. Planerna på en ny grupp, Traffic, fanns redan hos både Winwood och Miller när den mäktiga singeln släpptes i januari 1967.
   Båda bröderna Winwood lämnade alltså Spencer Davis Group i april 1967 men gruppen fortsatte producera skivor i många år med olika ersättare. Förutom de hyfsade singlarna "Time seller" och "Mr Second class", som dock inte går att jämföra med gruppens Winwood-era, var det dock en medioker fortsättning på ett legendariskt gruppnamn.

/ Håkan

Rubber Duck Saturday-start

Postad: 2015-11-22 15:04
Kategori: Konserter


Bobby Sant på Havana Grill & Bar med Emil Sinkkonen.


Sean Tyla på Havana Grill & Bar med Ludvig van Rock.


Hannah Aldridge i Kulturhuskällaren med Jetbone.


Mohlavyr (Ulrika Mohlin) på Heavens Door med Emelie Sjöström.



"RUBBER DUCK SATURDAY"
Bobby Sant
Sean Tyla
Hannah Aldridge & Jetbone
Mohlavyr
Sean Tyla
Örebro 21 november 2015


Ännu en helg med levande musik i en stad där just den ingrediensen börjar bli mer regel än undantag. Någon hade räknat ut att det för några helger sedan arrangerades 21 konserter under fredag-lördag i Örebro. Scandinavian Centre of Live Music, som projektet heter och lite kaxigt vill marknadsföra staden och regionen.
   Rubber Duck Saturday är en minifestival på tre restauranger runt Järntorget där en redan annonserad konsert i Kulturhuskällaren plötsligt ingick i sista stund och alltså gav festivalen fyra olika scener. Arrangörer är de pigga Live at Heart-killarna Anders Damberg och Lars-Göran Rosén som inte räds november-mörkret utan vill engagera musikpubliken med ungefär samma koncept fast i en lite mindre omfattning. Den här festivalen är inte lika hårt strukturerad med exakta starttider och ett tidsmässigt välplanerat program. Jag fick avbryta en konsert för att hinna till nästa.
   Med Live at Heart-armbandet på började vi på Havana Grill & Bar där Bobby Sant, från Karlstad, med en medhjälpare på gitarr (Emil Sinkkonen) presenterade nytt och gammalt material (låtlista till vänster) med sin uttrycksfullt starka röst som framträdande instrument.
   Av tekniska skäl fick de förkasta tanken på både piano och gitarr i kompet men det blev ändå en underhållande stund. Med den nya låten "Crossing borders" som höjdpunkt. En aktuell låt om flyktingkrisen som Bobby har skrivit, spelat in och sedan skänker pengarna till Röda Korset. Givetvis en stark text men Bobby tar röstmässigt ut svängarna rejält, bland annat ett imponerande falsettparti, och det kan vara en intressant start på hans nya kommande projekt. Äldre låtar som "My dead town" och "That ain't why" gjorde framträdandet än mer starkt.
   På samma plats, samma scen och inför nästan samma publik satte sig sedan den legendariske pubrockaren Sean Tyla. Tillsammans med den unge elgitarristen Ludwig van Rock (Ludwig Henriksson) bjöd han sedan på en blandning av egna låtar, några covers och en helt ny låt. Tveklöst mer rock än trubadurunderhållning. Sean har kvar sin kraftfullt distinkta röst som gjorde "Breakfast in Marin", Tom Waits "Hold on", "West Texas trucking board", nya låten "Holy dogs" och Stones "Dead flowers" till ryggrad i en intressant repertoar.
   Till nöjet att uppleva Sean Tyla live hör också mellansnacket när han med bitsk och typisk engelsk ironi berättar sanningar om både det ena och det andra. Efter "Dead flowers"-låten mitt i Tylas framträdande skyndade jag till Kulturhuskällaren där amerikanskan Hannah Aldridge skulle äntra scenen med sin rockiga och souliga framtoning musik som brukar beskrivas som dark country. Och med sina rötter i Muscle Shoals levde hon upp till förväntningarna med både låtar, röst och ett spontant underhållande mellansnack.
   Hannah turnerar just nu i Sverige med Sundvallsbandet Jetbone och de fem killarna i bandet, som på egen hand spelar lite hårdare southern rock-inspirerad musik, gjorde ett imponerande slipat och smidigt intryck bakom Hannah. Tyvärr hade jag inte möjlighet att uppleva Jetbone på egen hand på scen. Först mellanlandade jag mitt i Mohlavyrs spelning på Heavens Door innan pubrockgenerna i min själ återigen ville se och höra Sean Tyla i en dryg timmes konsert från början till slut. Och fick mig ännu en gång till livs en blandad kompott Tyla med följande låtar:
   Pink café
   It's gonna rain
   West Texas trucking board
   Hold on
   Breakfast in Marin
   Amsterdam dog
   Holy dogs
   Red dust highway
   Willin'
   Knockin' on heaven's door
   Fireball

Foto: Carina ÖsterlingSean Tyla och Ludvig van Rock på Sweet Chili.

/ Håkan

Tributes: Cornelis Vreeswijk

Postad: 2015-11-20 07:59
Kategori: Tribute-skivor

"Poem ballader och lite blues - Återbesöket" (Amigo, 2007)

Nya moderna versioner av Cornelis Vreeswijk-låtar med en rad svenska artister var för mig under många år tills rätt nyligen symboliserat av EMI-strategen Kjell Anderssons två mäktiga volymer "Den flygande holländaren" som släpptes 1988 och 1998. Och ytterligare tio år senare släpptes båda skivorna i en 3-cd-box som jag förövrigt recenserade i Nerikes Allehanda. Märkligt nog har jag inte återberättat eller skrivit en ny text om detta praktverk på Håkans Pop men det bör naturligtvis göras snart.
   Tanken på EMI-boxen får jag när jag lyssnar på det här Amigo-projektet som har ett helt annat upplägg. Dels är urvalet låtar enbart hämtat från en och samma Cornelis-skiva, "Poem ballader och lite blues" (1970), dels är friheten total i artisternas tolkningar fast det genomgående har varit Nina Ramsby och Martin Hederos som ansvarat för inspelningarna och dels har originalmaterialet utökats med en mängd mer eller mindre korta instrumentala stycken.
   Alla de förutsättningarna har inte överraskande givit ett ojämnt och stundtals splittrat intryck men inte utan flera uppenbara höjdpunkter och intressanta versioner. Artisterna är, till skillnad från ovannämnda EMI-projektet, hämtade från den mer moderna och inte alltid allmänt kända svenska generationen. Tillsammans med kapellmästaren och pianisten Martin Hederos har de som sagt väldigt fritt tolkat Cornelis skiva från 1970. Musikaliska tolkningar som blandas med åtskilliga recitationer precis som på originalet.
   Nyinspelningarna har dessutom utökats med flera instrumentala infall, ofta kallade "Epilog" eller "Prolog" och är nykomponerade av väldigt varierad art, som gör förhållandet till originalet nästan ohållbart. Som exempelvis Jonas Kullhammars saxofon, trummisen Fredrik Sandstens jazzrocksolo i en pratande folkmassa, vibrafonisten Mattias Ståhls jazzrock, Nisse Bergs basklarinettjazz, Johan Berthlings ståbassolo och Martin Hederos orgelinstrumental med både fiol och symfoniska inslag.
   Fritt tolkande Nina Ramsbys "Rosenblad, rosenblad" mynnar ut i ett jazzrockigt improviserande, "Huvudlösen för aftonen" blir ett stökigt möte mellan Ebbot Lundberg och Timbuktu och Mattias Hellberg pratsjunger den annars så vackra "Elisabeth". Låtar som anstränger tålamodet något.
   Höjdpunkterna är fler. Som Britta Perssons personligt rockande "Hajar'u de då Jack?". Sedan fastnar jag för Ane Bruns minimalistiska och mycket personliga tolkning av "Märk hur vår skugga" på svensknorsk accent. Thåströms bidrag "Cool Water - På Den Gyldene Freden" ligger av naturliga skäl nära därpå, givetvis och knappast överraskande ett av skivans bästa bidrag. Suggestivt och mäktigt.
   Christian Kjellvander gör också en av skivans bästa tolkningar. Han kombinerar Cornelis version med en egen modern variant och sjunger sällsynt nog på svenska.
   Sedan finns det massor med låtar som hamnar i den berömda mittzonen som varken upprör eller är anmärkningsvärt bra men ändå fastnar i minnet. Som Hans Appelqvists knastriga recitation av "Hemställan", Kristofer Åströms intensiva tolkning av "Blues för Inga-Maj", Sofia Karlsson gör ingen märkvärdig insats men hennes "Ett gammalt bergtroll" är ändå lyssningsvärd och Miss Li gör en uttrycksfull, elektrisk och provocerande tolkning av "Sonja och Siw" med högljudd rock i bakgrunden.
   Dan Berglunds mäktigt orgelbaserade "Ågren" ger mest intryck för att han sjunger så likt Fred Åkerström och Dan Viktors akustiska gitarr-blues "Hopplös blues" står ut i sammanhanget.

CD 1
1. "Rosenblad, Rosenblad" (5.16) - Nina Ramsby   
2. "Generalens visa" (3.25) - Annika Norlin
3. "Apollinaire" (1.16) - Kristina Lugn
4. "Fåglar" (2.56) - Stefan Sundström
5. "Epilog" (instrumental) (2.57) - Jonas Kullhammar
6. "Jag" (1.05) - Zinat Pirzadeh
7. "Hajar'u de då Jack?" (2.43) - Britta Persson
8. "Epilog" (instrumental) (2.51) - Fredrik Sandsten
9. "Morbror Frans" (1.38) - Moneybrother
10. "Prolog" (instrumental) (2.29) - Goran Kajfes
11. "Huvudlösen för aftonen" (4.52) - Ebbot Lundberg/Timbuktu
12. "Etta" (1.30) - Mian Lodalen
13. "Märk hur vår skugga" (6.27) - Ane Brun
14. "Blues för Inga-Maj" (4.33) - Kristofer Åström
15. "Ett brev" (1.20) - Pamela Jaskoviak
16. "Cool Water - På Den Gyldene Freden" (3.47) - Joakim Thåström
17. "Cool Water - På Den Gyldene Freden - Epilog" (instrumental) (2.25) - Mattias Ståhl

CD 2
1. "Ett gammalt bergtroll" (5.03) - Sofia Karlsson
2. "Sonja och Siw" (5.42) - Miss Li
3. "Predikan" (1.34) - Ingvar Hirdwall
4. "Elisabeth" (3.24) - Mattias Hellberg
5. "Hemställan" (2.39) - Hans Appelqvist
6. "En visa till Gagga - Prolog" (4.29) (instrumental) - Nils Berg
7. "En visa till Gagga" (5.11) - Nicolai Dunger
8. "Ågren" (4.33) - Dan Berglund
9. "Hopplös blues" (4.14) - Dan Viktor
10."Skulle iagh söria såå wore iagh tokott" (1.38) - Shima Niavarani
11. "Transkription till d'Artagnan" (5.01) - Christian Kjellvander
12. "Epilog" (instrumental) (3.29) - Johan Berthling
13. "Anna själv tredje" (1.29) - Shanti Roney
14. "En viss sorts samba" (3.42) - Jaqee
15. "Epilog" (instrumental) (2.54) - Martin Hederos

/ Håkan

P F Sloan (1945-2015)

Postad: 2015-11-18 09:56
Kategori: Minns

Ni som regelbundet läser Håkans Pop känner till min fascination och mitt intresse för namnen mellan parenteserna, låtskrivarna, och när jag upptäcker att P F Sloan inte längre finns med oss är det på sin plats med några minnesord. Han hade på 60-talet en egen om än sporadisk karriär som sångare men det är som låtskrivare han gjorde sig mest känd.
   Jag har redan nämnt hans namn två gånger på min 60-talslista med singelartister som publiceras här varje måndag. Dels i den lilla texten om The Turtles och dels som upphovsman till "Take me for what I'm worth", en av i The Searchers allra bästa singlar.
   P F Sloan, föddes som Philip Gary Schlein, inledde sin så kallade karriär redan som 14-åring med en singel 1959, "She's my girl" som blev en hit med The Turtles 1967, då han uppträdde som Flip Sloan. Efter ytterligare en singel 1960, där han kallade sig Phil Sloan, fastnade han för förnamnsinitialerna P F och satsade då mer som låtskrivare och studiomusiker än på en artistkarriär.
   Kommersiellt exploderade det för P F sommaren 1965 med hans protestlåt "Eve of destruction" som gjorde New Christy Minstrels-sångaren Barry McGuire till ett känt namn i hela världen. Låten toppade alla världens listor (även Tio i Topp) men teamet McGuire/Sloan hade svårt att följa upp de framgångarna fast receptet upprepades på några singlar. (1971 blev McGuire kristen och 1975 uppträdde han i Örebro men vägrade sjunga sin enda kända låt...).
   Samtidigt som "Eve of destruction" toppade alla listor stod många artister i kö för att spela in P F Sloan-låtar. Både The Grass Roots ("Where were you when I needed you"...) och The Turtles ("Let me be"...) baserade under flera år sina karriärer på Sloan-låtar och den lättviktiga engelska popgruppen Herman's Hermits fick en hit med Sloans "A must to avoid" i januari 1966 samtidigt som Searchers härjade på Englandslistan med hans "Take me for what I'm worth". Bara några månader senare fick dessutom Johnny Rivers en hit med hans "Secret agent man".
   P F Sloan fortsatte försöka göra starka album, bland annat "Measure of pleasure" (1968) inspelad i Muscle Shoals-studion med Tom Dowd som producent, men utan att nå en stor publik och sålde följaktligen dåligt. Då blev hans namn mer uppmärksammat när etablerade låtskrivaren Jimmy Webb 1970 skrev en låt, "P F Sloan", om sin låtskrivarkompis.
   P F Sloan dog av cancer i bukspottskörteln i söndags 15 november 2015.

/ Håkan

Inte en meningslös sekund

Postad: 2015-11-18 07:56
Kategori: 90-talskonserter

Det här var tidigt i Göteborgsgruppen The Soundtrack Of Our Lives historia. Bara några månader innan den här konserten hade gruppen skivdebuterat med mycket starka "Welcome to the infant freebase", trea på min årsbästalista 1996.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1997.

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
Contan, Örebro 17 januari 1997


Ebbot Lundberg, Soundtracks karismatiske sångare, må vara crazy/förvirrad/galen/skämtsam/utflippad/genial (efter att ha läst fredagsintervjun i NA kan ingen beskrivning strykas) men han är en av rock-Sveriges få riktiga personligheter.
   Han kan ensam ge en konsert klassisk stämpel. Contan-spelningen i fredags var väl ingen genuin milstolpe men onekligen en minnesvärd afton och natt.
   Ebbot gjorde ingen, absolut ingen, besviken när han i ett enormt rökmoln uppenbarade sig i ett vitt stort skynke och sandaler.
   Han stod där som den Jesus-figur han säkert inbillar sig vara. Höjde armen och lärj..., förlåt publiken, svarade med samma sak.
   Han frälste en redan Soundtracks-frälst publik och piskade upp den stämning som redan var på topp.
   Redan under andra låten stagedivade Ebbot, balanserade sedan livsfarligt på högtalarna, var vid ett tillfälle, under "Blow my soul", på väg upp genom innertaket och när han hängde på sig cittran (som knappt hördes) i pärlan "Grand Canaria" var hippiestuket fulländat.
   Det är inte lätt att vara visuell på en trång krogscen på en sprängfylld klubb men Ebbot var ypperlig.
   Men vi ska inte för ett ögonblick glömma bort att The Soundtrack Of Our Lives är ett musikaliskt underbart gäng.
   Gruppens kraftfulla pop på debuten i höstas var en knytnäve åtminstone i min mage. Den lånar och stundtals stjäl friskt från 60-talets melodiösa era men energin är tveklöst 1996 och nu också 1997.
   Precis en timmes spelning, inklusive två extralåtar, bjöd på allt det viktiga och storslagna från debuten plus någon nyhet i samma genre, det vill säga Beatles cirka 1969.
   Kvällens stora allsång hette givetvis "Instant repeater '99" men nedlastad av blytunga förväntningar ville den aldrig riktigt lyfta.
   Men när slutet kom, som det oundvikligt måste göra även på oförglömliga konserter, med nedtonade "Endless song" och boogiefyrverkeriet "Confrontation camp" svävade vi i väg i ett svettigt lyckorus.
   I dagens konsertsnåla verklighet hade jag faktiskt glömt hur fysiskt laddad och vällustig en levande attraktion, av Soundtracks kaliber, kan vara.
   Och med en ledare som Ebbot Lundebergs totala utstrålning blev inte en sekund tråkig eller meningslös.

Ebbot Lundberg – sång
Ian Person – gitarr
Martin Hederos – klaviatur
Kalle Gustafsson Jerneholm – bas
Fredrik Sandsten – trummor
Mattias Bärjed – gitarr

/ Håkan

"Gå upp på klippan" live i lördags

Postad: 2015-11-17 12:41
Kategori: Blogg

SKA VI FORTSÄTTA VÄLTRA OSS I MINNET av Ulf Lundells nära nog fantastiska konsert på Conventum i Örebro i lördags bör ett välformulerat brandtal till mellansnack följt av en underbar version av "Gå upp på klippan" vara på sin plats. Gabriel Rådström har perfekt fångat en engagerad Lundell som går till angrepp mot världens alla religioner och sedan sjunger låten starkare än han har gjort på 27 år(!) - och faktiskt bättre än på skivan "Evangeline".



/ Håkan

Ulf Lundells outtröttliga energi

Postad: 2015-11-16 10:04
Kategori: Live-recensioner



Alla bilder: Anders ErkmanDet var inte utan hjälp från kompbandet som Ulf Lundell lyckades hålla energin levande under konsertens dryga tre timmar. Marcus Olsson (ovan) blåste rent med sina saxofoner och Janne Bark var som vanligt en klippa på gitarr.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/11 2015.

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 14 november 2015
Konsertlängd: 19:31-22:51 (200 min)
Min plats: Rad 11, plats 678


Lördagens uppladdning med påföljande förväntningar inför Ulf Lundells konsert fick sig en rejäl törn av tragiska världshändelser och plötsligt är tyckande om musik av ganska oväsentligt värde. Men musik kan också trösta och i många sammanhang ha helande effekter. Med engagemang och en total närvarokänsla (skällde på "Gott att leva" ut en i publiken som tittade i mobilen) stod Ulf Lundell på scen och var på sitt mest energiska humör och förmedlade så stora känslor att jag efter konserten stapplade ut från Conventum fullständigt nöjd och tillfredsställd.
   Ulf Lundells konsert närmade sig rekordlängd (2002 spelade han på Idrottshuset i drygt fyra timmar) men stannade vid tre timmar och tjugo minuter. Jag har skrivit det tidigare och vill ännu en gång påminna om att musik inte är en sportgren där den får högst betyg som spelar längst. Men Lundells urladdning på lördagskvällen var en makalöst energisk knockout som överträffade alla tidigare Örebrokonserter och förvandlade samtidigt den stora konsertlokalen till en svettig rockklubb. Jag har sett totalt bättre och upplevt mer variationsrika konserter med Ulf Lundell men engagemanget och den outtröttliga energin han visade upp den här kvällen var av historiskt högsta klass.
   Konserten gick på knock direkt där de tempoladdade låtarna följde på rad utan paus men som även innehöll dramaturgiska detaljer av ren hypnotisk kraft. Där arrangemangen tonades ned och sedan hetsades upp för att vid upprepade tillfällen nå absolut maximal effekt. Mycket uppenbart under den långa gospelhetsande finalen som aldrig riktigt ville ta slut.
   Efter fem rasande effektiva låtar gjorde Lundell sitt första statement, "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now", innan han tillsammans med sitt högexplosiva slängde sig in i "Levande och varm". Med en häpnadsväckande ork lyckades den snart 66-årige Lundell hålla ett högt tempo genom hela konserten och mot slutet dela ut många musikaliska knytnävar, "Den vassa eggen", "Omaha", "Gott att leva" och hela sjoket av extralåtar med "Folket bygger landet" och "Jag har jobbat för hårt" (Lundells svenska version av Steve Van Zandts "I've been working too hard") som höjdpunkter, innan "Club Zebra"-albumets långa men lite ojämna titellåt blev naturlig slutfinal.
   Energi och urladdning kräver också andhämtning och variation och det var kanske just där, när tempot dämpades och arrangemangen blev lågmält magiska, som det brände till på allvar. Som när Lundell efter "Sommarens sista servitris" tog till orda och förklarade sin avsky för världens alla religioner, förebådade ett tredje världskrig och sedan framförde en fin version av "Gå upp på klippan" som möttes med stående ovationer. Följdes av en lika passionerad version av "Främmande stad" som trots sina 30 år på nacken är så aktuell i den just nu infekterade flyktingdebatten.
   En lika gammal men musikaliskt uppgraderad "En fri man i stan", där Surjo Benigh spelade en framträdande mycket effektiv bas, visade att Lundell nådens år 2015 har ett kompband som tillför nya arrangemang med stor kreativitet. Sedan kom, med undantag av balladen "Rialto", den långa rockiga finalen på konsertens huvudavdelning. Där varje låt lät som den perfekta slutlåten men hela tiden avlöstes av ytterligare energi och rockigt ös. "Kampsånger mot mörkret", som en då svettig Lundell så passande beskrev det.
   Jag är sällan vän av överdimensionerade blixtrande gitarrsolon och oändligt långa konserter men just den här ödesmättade dagen kändes det nödvändigt att rensa hjärnan med några Janne Bark-uppvisningar där även andregitarristen Jens Frithiof fick sola sig i strålkastarskenet, avgrundsdjupa saxofonbröl från Marcus Olsson och ett oöverträffat driv på Andreas Dahlbäcks trummor.
   Den tretton år gamla "Club Zebra"-skivan blev något av kvällens tema på konserten som både inleddes och avslutades med låtar från det albumet. Och Lundell hade dessutom lyckats hitta en bortglömd pärla som "Senare år", med vackert Roy Bittan-inspirerat pianospel av David Nyström, från just den skivan som också blev kvällens lågmälda höjdpunkt.
   Om det här var sista konserten i Örebro under den sista turnén, som Lundell hotat med, återstår väl att se. Tillåt mig tvivla. Men ska han sluta på topp så var Conventum-konserten definitivt ett utmärkt tillfälle men för oss andra lämnar han ett smärtsamt tomrum efter sig.

Låtarna:
Venus & Jupiter
På den andra sidan
Tillsammans vi två
Ut i ikväll
Den här vägen
Levande och varm
Evangeline
Senare år
Sommarens sista servitris
Gå upp på klippan
Främmande stad
En fri man i stan
Den vassa eggen
Omaha
Rialto
Om det här är vintern
Kär och galen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Gott att leva

Extralåtar:
Hon gör mej galen
Kapten Kidd
Förlorad värld
Folket bygger landet
Jag har jobbat för hårt
Gå ut och var glad

Extra extralåt:
Club Zebra

/ Håkan

60: #24. JIMI HENDRIX EXPERIENCE (1966-1969)

Postad: 2015-11-16 07:52
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Noel Redding, bas, Jimi Hendrix, sång och gitarr, och Mitch Mitchell, trummor.

JIMI HENDRIX EXPERIENCES Topp 3:

1. Hey Joe (1966)
2. Purple haze (1967)
3. The wind cries Mary (1967)


ENLIGT ALLA OFFICIELLA LISTOR FIGURERAR Jimi Hendrix som solonamn eller tillsammans med sitt band Experience på ett 50-tal olika singlar. En majoritet av dessa är återutgivningar och liveinspelningar och har släppts efter Hendrixs sorgliga död i september 1970 och är på det viset inte involverade i min rent 60-talsbaserade lista. I Hendrix namn gavs det mellan december 1966 till oktober 1969 ut bara tio singlar av vilka tre är gamla inspelningar med Curtis Knight. Det är med andra ord en ganska koncentrerad mängd Hendrix-singlar att bedöma och rangordna.
   Det var först i december 1967 som jag, och även övriga världen, blev medvetna om Jimi Hendrix, en amerikan som just hade kommit till England, hade fått kontakt med sin nye manager/producent Chas Chandler (före detta basist i Animals), släppt den makalösa singeln "Hey Joe", skrev sedan på kort tid ytterligare några klassiska låtar och gav på mindre än 18 månader ut tre omtumlande album inspelade tillsammans med sitt brittiska band Experience.
   Jimi hade tidigare under 60-talet haft en omväxlande karriär, måhända ganska anonym, borta i USA. Hade först ett eget band, kompade tidigt artister som Wilson Pickett, Sam Cooke och Jackie Wilson, spelade i Isley Brothers band, turnerade sedan med Little Richard, blev medlem i Curtis Knight & the Squires (som resulterade i några singlar), turnerade med Joey Dee & the Starliters, spelade in med King Curtis och bildade 1966 till slut sitt eget band Jimmy James & the Blue Flames strax innan han blev upptäckt.
   Han var ju som gitarrist historisk har jag förstått och de riktiga Hendrix-anhängarna älskade/älskar den gränslöst respektlösa gitarristen när han live inte visste var gränsen gick. När han på sin distade vänsterhänta gitarr skapade ett nytt och dittills okänt sound genom att slicka och bita i gitarrsträngarna och spela bakom ryggen på ett minst sagt personligt sätt.

MEN PÅ SINGLARNA ÄR DET INTE I FÖRSTA HAND som utpräglad gitarrist Hendrix har skapat historia. Den otyglade gitarren ger givetvis hans version av "Hey Joe" en magisk personlig karaktär där tjejkören (The Breakaways) satte sina viktiga avtryck i arrangemanget. Låten var under 1966, innan Hendrix, en av de mest inspelade låtarna. Blev först populär i garagerockkretsar, The Leaves gjorde den mest framgångsrika versionen men fanns även med på repertoaren hos Love, Standells och Shadows Of Knight. Då som konventionell rocklåt.
   Den amerikanske sångaren Tim Roses tolkning av "Hey Joe" som en lång, sugande och intensiv ballad och Music Machines långsamma version samma år blev på något sätt vägledande när Jimi, bandet och Chandler gick in i studion 23 oktober 1966 och skruvade till låten ytterligare. Och kom ut med en personlig hitlåt.
   Succén var ett faktum och Jimi och bandet, med trummisen Mitch Mitchell och basisten Noel Redding, följde upp med ytterligare två starka singellåtar, nu skrivna av Hendrix själv. Först släpptes den intensiva "Purple haze" (med sitt klassiska gitarriff), skivbolaget Tracks premiärskiva, och sedan den överraskande mer softa "The wind cries Mary" inom bara sju veckor.
   Bara tre månader senare kom nästa klassiska Jimi Hendrix Experience-singel, "Burning of the midnight lamp", ännu en tämligen soft ballad där wah-wah-gitarr och cembalo var färgstarka ingredienser. Singlarna hade kommit tätt efter varandra, kanske för tätt, ty skivpubliken hade nu tappat lite intresse. Det dröjde ett drygt år innan nästa singel kom, en elektrisk cover på Bob Dylans "All along the watchtower" så långt från originalet som det gick att komma. En låt på under fyra minuter på singeln men som live blev lång och majestätisk. Jimi var tiilbaka på topplistan, nummer fem, och tolkningen av Dylan-låten blev på sätt och vis det nya originalet.
   Hendrix avslutande 60-talssinglar är parenteser i hans diskografi i stort och rörde om historien kronologiskt. "Crosstown traffic" var en medioker albumlåt ("Electric ladyland") och den nästan tre år gamla inspelningen "Let me light your fire" (från "Are you experienced?") är verkligen inte någon oförglömlig Hendrix-låt.

/ Håkan

Ulf Lundell sjöng för Paris

Postad: 2015-11-15 14:18
Kategori: Konserter

Imorgon publiceras den långa recensionen av lördagskvällens Ulf Lundell-konsert på Conventum i Örebro på Håkans Pop. I väntan på den kommer här en kortrecension som jag skickade till Nerikes Allehanda direkt efter konserten sent på lördagskvällen.

Foto: Anders Erkman

Den här kortrecensionen publicerades ursprungligen på na.se 15/11 2015.

Lördagens uppladdning med påföljande förväntningar inför Ulf Lundells konsert fick sig en rejäl törn av tragiska världshändelser och plötsligt är tyckande om musik av ganska oväsentligt värde. Men musik kan också trösta och i många sammanhang ha helande effekter. När en så engagerad och numera fullständigt närvarande artist (skällde ut en i publiken som tittade i mobilen) som Ulf Lundell stod på scen och var på sitt mest energiska humör som jag efteråt stapplade ut från Conventum efter 3 timmar och 20 minuter fullständigt nöjd och tillfredsställd.
   På en konsert där han tillsammans med det högexplosiva bandet bjöd på allt från mullrande rockmusik via några lågmälda pärlor till en lång, lång gospelhetsande final som aldrig riktigt ville ta slut. Inklusive ett brandtal ("Det är en vämjelse med all världens religioner") där han förebådade ett tredje världskrig och sedan sjöng en magisk version av "Gå upp på klippan" som möttes med stående ovationer.

/ Håkan

Allen Toussaint (1938-2015)

Postad: 2015-11-13 08:44
Kategori: Minns

DET KRÄVDES LITE TID TILL EFTERTANKE för att reagera på Allen Toussaint plötsliga dödsfall. Jag känner givetvis till hans ikoniska betydelse i den amerikanska musikhistorien men jag har ändå inte lyckats få alla hans historiskt klassiska inspelningar att närma sig mitt hjärta på rätt sätt. Naturligtvis hade jag önskat att jag hade haft kunskap i ämnet och den heliga känslan för Toussaints musik att skriva minnesrunor som den här, den här eller Richard Williams sedvanligt välskrivna krönika och jag har fått ägna några dagar åt att leta minnen och blir inte lottlös. Jag "bläddrar" bland sidorna på Håkans Pop och Allen Toussaints vackra namn dyker upp på överraskande många sidor.
   Först de mer sakliga detaljerna som skapat hans plats, som många i dessa dagar vill göra gällande, som den störste låtskrivaren/producenten från New Orleans. Låtar som "Working in the coal mine" (Lee Dorsey), "Southern nights" (Glen Campbell), "Get out of my life woman" (med många olika artister), "I like it like that" (Dave Clark Five) och hela album med Dr John, Joe Cocker, Robert Palmer och Jess Roden, som Toussaint producerade, kan jag inte heller förtränga.
   Men jag har aldrig ägt någon Allen Toussaint-skiva men däremot finns han med i många andra sammanhang i min skivhylla. Den kanske största kopplingen har han till Elvis Costello. 1983 producerade han "Walking on thin ice" åt Costello på en Yoko Ono-tribute-skiva, spelade sedan vackert piano på "Spike"-albumet och samarbetet fulländades på duettskivan "The river in reverse" (2006).
   Från Costello är steget inte långt till Paul McCartney. Wings-albumet "Venus and Mars" spelades delvis in i Toussaints studio Sea Saint i New Orleans 1975. Han medverkade på skivan och inspelningarna resulterade i ytterligare en låt, "My carnival", som släpptes först tio år senare. Toussaint producerade dessutom en låt med McCartney till en Fats Domino-tribute-skiva.
   Men det är kanske som arrangör åt The Band han har betytt mest för mig. Först på liveskivan "Rock of ages" där han arrangerade blåset och gjorde samma sak med några låtar på "The last waltz"-konserten. Hans himmelska blåsarrangemang på "The night they drove old Dixie down" tar låten till en helt ouppnåelig nivå.
   Jag kommer inte att glömma hans mycket särpräglade och intressanta blåsarrangemang på Steve Earles ”This city” från albumet "I´ll Never Get Out Of This World Alive".
   Allen Toussaint dog av en hjärtattack i tisdags 10 november 2015.

/ Håkan

Extranummer för Ronander

Postad: 2015-11-13 07:55
Kategori: 80-talskonserter


Mats Ronander med band spelade förband till Bob Dylan på Ullevi.


Bilder: Anders ErkmanCarlos Santana spelade också förband.

Med stora bokstäver på affisch och biljett förkunnades det att Dylan-Santana var dagens och kvällens huvudartister på den stora Ullevi-konserten 1984. Den anonyma raden Special Guests stod för engelsmannen Nick Lowe med sitt kompband Cowboy Outfit och svensken Mats Ronander. Båda aktuella med helt nya album. Ronanders "50/50" släpptes i april och Lowes "Nick Lowe & his Cowboy Outfit" släpptes i maj men jag fick den inte i mina händer förrän efter Dylan-konserten.
   Bandet Santana, som hade en imponerande omfattning (se nedan), var inte aktuella med någon skiva i samband med Dylan-turnén.
   Vid sidan av den stora Bob Dylan-recensionen skrev jag också en recension av de övriga konserterna på Ullevi samma dag och kväll.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/6 1984.

NICK LOWE & COWBOY OUTFIT
MATS RONANDER
SANTANA
Ullevi, Göteborg 9 juni 1984


Dagen D som i Dylan började i moll med mörka regntunga moln över Göteborg för att sluta i enm rasande vacker lördagskväll om än något kylslagen. Musikaliskt blev "Årets rockkonsert" på Ullevi en stor organisatorisk succé. De traditionella förseningarna var få och nästan obefintliga på ett jättearrangemang som i år inte lockade fullt hus men ändå drygt 51 000 åskådare. Människor som fick se Nick Lowe inleda i regn, Mats Ronander och Santana fortsätta i solsken och Bob Dylan avsluta i strålande solnedgång.
   Exakt kl 15:00 inleddes Ullevi-galan med Nick Lowe och hans nya kompgrupp Cowboy Outfit som inte är mer nytt än själva namnet. De har spelat ihop i över två år, under ett annat gruppnamn (His Noise To Go) och innehåller bland annat klaviaturkillen Paul Carrack och gitarristen Martin Belmont. Repertoaren var till stor del ny med låtar från det nya albumet som kommer snart.
   Mats Ronanders band följde därpå och fick solsken fast Malla tidigare hade förklarat att han helst ville ha mulet för att riktigt kunna kontrollera det utgående ljudet. Vid sådana här jättekonserter existerar inte soundcheck så konsertinledningen blir alltid prövande och lite osäker.
   Ronanders inledning hade uppenbara ljudproblem då hans vanligtvis starka röst fladdrade lite oroväckande i vinden. I ljusgrön kavaj och samma fina kompband som alltid hade han dock snart större delen av publiken i sin hand. Och framträdandet kan bara rubriceras som succé inför sitt livs största publik.
   Låtarna från senaste albumet togs emot med extra jubel och när han i slutlåten "50/50" tog fram munspelet var det rena ovationer som slutade med att gruppen mycket överraskande fick göra två extralåtar.
   Efter Ronanders femtio minuter långa succé dröjde det bara 25 minuter innan Santana och det stora bandet stod på scenen och drog igång sin rytmiska och mycket instrumentala rockmusik. Ledd av den svartklädde Carlos Santana som är en supergitarrist med en alldeles egen klang i sitt instrument. Som med sina långa, andlöst skickliga solon visade att det inte bara är snabbhet som gör en bra gitarrist.
   Santana-konserten började i rappt tempo med många klassiker och avslutades med några senare hitlåtar men däremellan mattades tempot märkbart och blev en sorts uppvisning i tråkighet med långa likgiltiga solon från nästan alla i bandet. Då kunde inte ens genuint duktiga musiker rädda situationen.
   Santana blev på scen en 90 minuter lång gäspning som följdes av 50 minuters förberedelser och paus inför kvällens stora huvudattraktion.

SANTANA:
Carlos Santana, gitarr, percussion, sång
Alphonso Johnson, bas
Alex Ligertwood, gitarr, sång
David Sancious, keyboards
Raul Rekow, percussion, sång
Chester Cortez Thompson, trummor
Chester Thompson, keyboards, sång
Orestes Vilato, percussion, sång
Armando Peraza, percussion, sång
Greg Walker, sång

MATS RONANDER:
Mats Ronander, gitarr, munspel, sång
Hasse Olsson, keyboards
Sam Bengtsson, bas
Henrik Jansson, gitarr
Åke Sundqvist, trummor

NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Nick Lowe, bas, sång
Paul Carrack, keyboards, sång
Martin Belmont, gitarr
Bobby Irwin, trummor

/ Håkan

Andy White (1930-2015)

Postad: 2015-11-12 14:00
Kategori: Minns

Som Beatles-fantast har jag genom åren även noterat musiker som mer eller mindre regelbundet medverkade på bandets skivinspelningar. Skotten och trummisen Andy White gjorde ett av de kortaste men också ett av de viktigaste inhoppen på inspelningen av Beatles första singel, "Love me do". En inspelning som har gått till historien som Ringo Starrs debut i studion med bandet 4 september 1962.
   15 augusti 1962 spelade den tidigare trummisen Pete Best sin sista konsert med Beatles. Efter två konserter med en tillfällig trummis (Johnny Hutchison) gjorde Ringo sin livedebut med bandet 18 augusti men hans första skivinspelning, 4 september, blev ett litet fiasko. Skivproducenten George Martin tyckte inte att Ringo, under senare decennier ansedd som en av världens bästa trummisar, höll måttet på den dagens inspelningar.
   Martin ersatte honom en vecka senare, 11 september, med studiomusikern Andy White när de båda singellåtarna "Love me do" och "P.S. I love you" spelades in på nytt. Den gången med teknikern Ron Richards som producent. Och det var White-versionerna som först gavs ut som Beatles debutsingel på Parlophone. Men när låtarna sedan hamnade på gruppens första album "Please please me" var det plötsligt inspelningarna med Ringo som fanns med där och även på alla nypressningar av singeln.
   32-årige White hade rutin som inhoppande trummis och spelade vid det här speciella tillfället i BBC Radio Orchestra i Glasgow men kom senare under 60-talet att spela på skivor med Herman's Hermits, Tom Jones och Lulu.
   Andy White, som sedan många år bodde i USA, dog av en stroke i måndags 9 november 2015.

/ Håkan

Covers: Dwight Yoakam

Postad: 2015-11-12 07:52
Kategori: Cover-skivor

DWIGHT YOAKAM: Under the covers (Reprise, 1997)

När den amerikanska countrystjärnan första gången gör en coverskiva 1997 är urvalet låtar minst sagt blandad. Hämtat från så olika artister som Roy Orbison och Clash till Rolling Stones, Kinks och Beatles. Det kanske inte är någon förutsägbar blandning för att komma från en countryikon som Yoakam, en mix som jag i nio fall av tio verkligen brukar gilla. Men jag får känslan av att Dwight med den här skivan vill tillfredsställa så många som möjligt och inte vill visa upp sin egen bredd. Som exempelvis när storbandsjazzpubliken(!) får sitt stora lystmäte i den revolutionerande omarrangerade Kinks-låten "Tired of waiting for you". Annorlunda och överraskande men om det är så lyckat är jag mindre övertygad om.
   Jag hade ändå förhoppningar på Dwight Yoakim som en bra coversångare. Han hade innan "Under the covers" vid flera covertillfällen, "Mystery train" på Elvis Presley-hyllningen "It’s now or never" tre år tidigare och "Suspicious minds" från soundtracket "Honeymoon in Vegas" (1992), gjort anmärkningsvärda insatser på området.
   Här blir det varken hackat eller malet, varken succé eller fiasko, utan mest ett spretigt låturval där en duett med Sheryl Crow eller en förvånansvärt fräsch popversion av Them-klassikern "Here comes the night", med 12-strängad gitarr i arrangemanget, är höjdpunkter. Sedan är det oväntat att Dwight, eller vem det nu är, har hittat en gammal Marvelettes-singel, "Playboy", och gjort konventionell country av den. Och vem har kommit på idén att knycka Vanilla Fudges intro på bandets version av "You keep me hanging on" till introt på Dwights "Wichita lineman"?
   Däremot är det kanske mer väntat att introt till Roy Orbisons "Claudette" är mycket likt "Oh, pretty woman" och liknar som helhet Roys nyinspelning av "Claudette", producerad av T-Bone Burnett, från 1987. Men att countryfiera Stones och Beatles på rad går ganska spårlöst förbi på den här skivan. Och då hjälper det inte med ett vildsint gitarrsolo på "Things we said today".
   Bonuslåten "T for Texas" är är hämtad från Jimmie Rodgers-hyllningsskivan ”The songs of Jimmie Rodgers – A tribute” som släpptes samma år som den här skivan.


1. "Claudette" (Roy Orbison) - 2:59
1958. Singel-b-sida med The Everly Brothers.
2. "Train in Vain" (Mick Jones/Joe Strummer) - 3:23
1979. Från albumet "London calling" med The Clash.
3. "Tired of Waiting for You" (Ray Davies) - 2:59
1965. Singel med The Kinks.
4. "Good Time Charlie's Got the Blues" (Danny O'Keefe) - 3:17
1969. Singel-b-sida ("Tunesmith") med The Bards.
5. "Baby Don't Go" (with Sheryl Crow) (Sonny Bono) - 4:01
1964. Singel med Sonny And Cher.
6. "Playboy" (Robert Bateman/Brian Holland/Gladys Horton/William "Mickey" Stevenson) - 2:23
1962. Singel med The Marvelettes.
7. "Wichita Lineman" (Jimmy Webb) - 2:54
1968. Singel med Glen Campbell.
8. "Here Comes the Night" (Bert Berns) - 3:20
1964. Singel med Lulu.
9. "The Last Time" (Mick Jagger/Keith Richards) - 3:58
1965. Singel med The Rolling Stones.
10."Things We Said Today" (John Lennon/Paul McCartney) - 3:51
1964. Singel-b-sida ("A hard day's night") med The Beatles.
11. "North to Alaska" (Mike Phillips) - 3:43
1960. Singel med Johnny Horton.
Hidden Track: "T For Texas" (Jimmie Rodgers)
1927. Inspelning med låtskrivaren.

/ Håkan

Ett besök på Eel Pie Island

Postad: 2015-11-11 15:04
Kategori: Blogg


Liam Grundy framför gångbron till det musikhistoriskt intressanta Eel Pie Island i Twickenham.

EFTER ETT MYCKET TREVLIGT MÖTE och lunch med Liam Grundy, aktuell med albumet "Houston", i torsdags på den lilla mysiga italienska restaurangen Masaniello på Church Street i Twickenham, sydvästra London, tog han med oss på en informell men intressant guidning på det närliggande legendariska Eel Pie Island. Jag har berättat de musikhistoriska detaljerna om ön tidigare men jag har aldrig vågat gå över den lilla privata gångbron som skiljer ön i Themsen från fastlandet.


Som ni kan se på kartan ovanför är det ett begränsat antal hyresgäster på ön och många vill leva sina liv i avskildhet utan att få påhälsning av nyfikna människor och/eller turister. Skyltar som "Strictly private" och höga plank skiljer många bostadshus från gångvägen som skär igenom det långsmala Eel Pie Island som i sina ändar har vildvuxen skog. Men det finns också några små fina gemytliga hus, som exempelvis Hurley Cottage (se ovan).
   Där det en gång i tiden, fram till 1971, stod ett legendariskt hotell är det nu privata hus under namnet Aquarius som skyms av insynsskyddade plank. Ön rymmer också flera mindre båtvarv, roddklubbar och åtskilliga små konstnärshus under samlingsnamnet Eel Pie Island Artists’ Studios. Här finns konstnärer, glasskulptörer, krukmakare och juvelsmeder.


Liam Grundy berättar att förre skivbolagschefen på Stiff, Jake Riviera, numera äger ett av de större husen på ön, Lion's Boathouse. Och det känns ju tämligen naturligt med tanke på öns musikaliska historia. Vi närmar oss dörren (se ovan) och mycket riktigt står det "Riviera" bredvid dörrklockan. Och dessutom namnet "Alan Ward". Alan Ward är en av direktörerna i Rivieras bolag Lions Moorings Ltd och 1974 var han sångare i bandet Bastard 1974 tillsammans med Brian James som sedan bildade The Damned och fick kontrakt med Rivieras Stiff Records. 1978 till 1980 gav Alan Ward ut singlar som Elton Motello, namnet låter uppenbart som en Riviera-uppfinning.


Eel Pie Island från Twickenham-sidan. Det vänstra trähuset är Jake Rivieras Lion's Boathouse.

/ Håkan

Englands näst mest kända inspelningsstudio

Postad: 2015-11-11 07:54
Kategori: Blogg



SÖNDAG LUNCH PÅ CHURCH STREET I BARNES. Här finns inget övergångsställe som drar åt sig turister, inget klottrande på staket och stolpar och numera inte heller någon spännande publikdragande inspelningsstudio som en gång hette Olympic Sound Studios. Men ur musikhistorisk synvinkel är adressen 117-123 Church Road nästan lika legendarisk som Abbey Road. Dessutom hade Londons två mest kända inspelningsstudios fram till 2009 samma ägare, EMI.
   Huset och fasaden vill gärna påminna om gamla legendariska tider där "Olympic Studios" pryder väggen ovanför entrén till den biograf som sedan oktober 2013 återigen är inhyst i den gamla lokalen. Kön med skrålande barn som ska gå på matiné är lång just den här söndagen.
   Hela huset har en lång historia, byggdes 1906 som Byfield Hall med teater och biograf fram till 1925 när det bytte namn till först The Barnes Theatre och sedan The Ranelagh Cinema. Under 50-talet gjordes lokalen om till filmstudio innan det som kom att bli legendariska Olympic Sound Studios startade i januari 1967.
   Studion hade mellan 1961 och 1966 haft sin hemvist i centrala London på Carlton Street, en tvärgata till nedre Regent Street, men det var efter flytten till Barnes som Olympic Sound Studios blev en populär inspelningsplats för många, många artister. Studion öppnade alltså officiellt i januari 1967 men redan 8 november 1966 spelade Rolling Stones in delar av albumet "Between the buttons" där. Vilket sedan skulle bli bandets huvudsakliga studio fram till "Exile on Main Street" 1972.
   Även Beatles, som vanligtvis hade Abbey Road som hem, utnyttjade studion i Barnes vid olika tillfällen. Som exempelvis vid grundinspelningarna av "All you need is love" och "Baby you're a rich man". Och det var dit som teknikern och senare skivproducenten Glyn Johns tog alla de turbulenta Beatles-inspelningarna för att mixa om låtarna till det som skulle bli albumet "Let it be".
   Som producent hade Johns Olympic Sound Studios som favorit. Han inledde sin karriär med Steve Miller Bands "Children of the future" 1968 och producerade sedan Led Zeppelin, Family, Humble Pie och Faces innan han producerade Eagles två första album just här.
   På min 60-talslista, som publiceras på måndagar, har redan tre olika band, Traffic, Procol Harum och Yardbirds, haft Olympic Sound Studios som inspelningsplats. Och det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer fler artister på listan som har koppling till studion i Barnes.
   Bland övriga namn som spelat in där märks Blind Faiths enda album (se vänster), två album med Brinsley Schwarz, Kirsty MacColls "Kite", Led Zeppelins tre första, Eric Claptons "Slowhand", majoriteten av Jimi Hendrixs inspelningar, The Motors och Kursaal Flyers första album och Small Faces "Ogden's nut gone flake".
   Det var just i Olympic Sound-studion som teknikern George Chkiantz 1967 uppfann fasförskjutning som en teknisk innovation vid inspelningen av Small Faces singel "Itchycoo park".
   60- och 70-talet var det givetvis högtryck på Olympic Sound Studios men med skivbranschens ekonomiska ras har problemen med tiden också ökat för inspelningsstudios. Som fick studion i december 2008 att gå i konkurs och hela huset på Church Street var hotat att byggas om till lägenheter. Men 2013 återuppstod biografverksamheten i huset där nu också en restaurang huserar.

/ Håkan

Beatles-afton på Turks Head

Postad: 2015-11-10 22:05
Kategori: Blogg



I VÅRAS BERÄTTADE JAG OM ST MARGARETS-puben Turks Heads musikrelaterade historia. Att Nick Lowe hade spelat in delar av albumet "The impossible bird" i en av lokalerna och att pubscenerna i Beatles-filmen "A hard day's night" är tagna på just den puben. Passerade puben i söndags, innan öppningsdags(!), och upptäckte att Beatles-kopplingen blir än mer relevant om några veckor.
   27 november gör ett av alla världens oräkneliga Beatles-tribute-band, The Beatles with an A, en föreställning för en kväll.

/ Håkan

Från "Imagine" till en lerig rugbyplan

Postad: 2015-11-10 19:24
Kategori: Blogg


Bilder: Carina Österling
IBLAND HÄNDER DET NÄR MAN MINST ANAR DET. I söndags stod vi på ett familjepräglat Bonfire-arrangemang vid Richmond Athletic Grounds rugbyplan och väntade på fyrverkerier ackompanjerade av historiskt kända musikallåtar. De vuxna drack mulled wine och försökte hålla värmen och de yngre barnen for omkring bland hisnande attraktioner på ett tillfälligt nöjesfält medan den leriga rugbyplanen låg öde.
   Då presenterades plötsligt den så kallade uppvärmande förakten i form av två äldre gentlemän med blott två akustiska gitarrer på en jättelik gräsplan inför ett tusental måttligt upphetsade åskådare. Den ena killen presenterades som Rod Linton och en musiker som spelade på John Lennons "Imagine"-album från 1971. I den sekunden var det nog bara jag som inte ryckte på axlarna i publiken.
   Rod Linton? Jag försökte minnas det snurriga inneromslaget till Lennon-skivan, där namnen på musikerna radade upp sig, och mycket riktigt kom jag faktiskt ihåg namnet Rod Linton. Inte för att han gör någon mer framskjuten insats på skivan eller på något annat sätt gör något musikaliskt ovärderligt utan för att han är ett av få okända namn på skivan.
   Bland alla stjärnglänsande namn som George Harrison, King Curtis, Nicky Hopkins, några Badfinger-medlemmar, Jim Keltner, Klaus Voormann var det inte så konstigt att Linton hamnade i skuggan fast han spelar akustisk gitarr på låtarna "Crippled inside", "Gimme some truth", "How do you sleep?" och "Oh Yoko!". Men det kanske märkligaste i hela historien är att Linton sedan inspelningarna i Ascot Sound Studios (John Lennons hemmastudio) mellan 20 och 28 maj 1971 inte har medverkat på några andra skivor eller musikaliska sammanhang av rang.
   Duon kom in på gräsplanen och gjorde några ganska energiska versioner av "Summertime blues", "Get back" och "That's alright, mama" innan jag tröttnade på att anteckna mer...

/ Håkan

60: #25. MARIANNE FAITHFULL (1964-1969)

Postad: 2015-11-09 07:51
Kategori: 60-talets bästa



MARIANNE FAITHFULLS Topp 3:

1. Something better (1969)
2. As tears go by (1964)
3. Come back and stay with me (1965)


FRÅN DET ENA TILL DET ANDRA. FRÅN FÖRRA VECKANS Aretha Franklin, amerikansk färgad soulsångerska, till dagens Marianne Faithfull, ung och blond engelsk popsångerska, kan steget inte vara längre. Men i 60-talets popvärld fanns alla varianter, långa/korta karriärer och gamla/unga artister, och alla var lika älskade av mig så länge de gjorde bra och oförglömlig popmusik. Och jag lärde mig stava till Faithfull tidigt.
   17-åriga Marianne Faithfull, som inlett en anspråkslös karriär som folksångerska, råkade i mars 1964 hamna på en fest där sångerskan Adrienne Poster skulle lansera sin nya singel "Shang a doo lang", specialskriven av Mick Jagger och Keith Richard (än så länge utan ett s på slutet...). Där fanns också Rolling Stones skivproducent/manager Andrew Loog Oldham, han låg bakom Posters singel, som bara med Mariannes utseende som grund lovade göra henne till en stjärna.
   Oldham bad Jagger/Richard, som än så länge var ganska oerfarna låtskrivare i allmänhet (blott några Stones-b-sidor) och inte alls några popmusikförfattare i synnerhet, att specialskriva en låt till Marianne. Det blev den oerhört vackra och sorgset vemodiga balladen "As tears go by" som med Mike Leanders fina barockinspirerade oboearrangemang blev en av 1964 års vackraste hits. Låten, där Oldhams synpunkter på bland annat titeln (bytte "time" till "tears") gav honom låtskrivarcredit, skulle Stones inte spela in förrän hösten 1965 för den amerikanska marknaden.
   Singeln blev ett magnifikt genombrott för Marianne, plats nio på Englandslistan, och "As tears go by" skulle på många sätt förändra hennes liv både privat och som sångerska. Med ens var hon en i gänget kring Stones och det skulle på både gott och ont påverka hennes karriär som sångerska.
   Nästa singel var ett litet negativt steg tillbaka till folkmusiken med två låtar från Bob Dylans tidiga repertoar, "Blowin' in the wind" och "House of the rising sun". Bra sjunget men opersonligt på något sätt.
   På nästa singel "Come and stay with me" anlitades den flitigt eftertraktade och heta ("When you walk in the room" och förband på Beatles USA-turné) låtskrivaren Jackie DeShannon. Pop med klassiska inslag, nu med cembalo och stråkar ännu en gång arrangerade av Leander. Nu hade Oldham lämnat över producentjobbet till affärskollegan Tony Calder, båda skulle tillsammans starta skivbolaget Immediate senare under 1965.

FJÄRDE SINGELN "THIS LITTLE BIRD", nu med en framträdande harpa i arrangemanget, och återigen en amerikansk låtskrivare bakom, John D Loudermilk. Han var känd för bland annat "Indian reservation" och "Tobacco road" och hade som artist gjort Mariannes singellåt på skiva tre år tidigare, då med titeln "The little bird". En märklig tillfällighet i historien är att samma dag 1965, 30 april, släpper den engelska gruppen Nashville Teens samma låt på samma skivbolag - producerad av Andrew Oldham! Som inte var i närheten av att bli en hit.
   På "Summer nights", faktiskt en engelsk originallåt, var det åter cembalo i arrangemanget med lite tyngre komp mot Mariannes fortfarande snälla men inte mesiga röst. Och nu hade Mike Leander befordrats till producent eller "director" som det står på etiketten. Den här singeln skulle bli Mariannes sista riktigt stora hit. Som följdes av flera mycket mediokra singlar.
   Först en högtidlig version av "Yesterday" som pianoballad med en himmelsk känslokall kör bakom. Hon hade vid den här tidpunkten börjat pola med Mick Jagger men Stones-kopplingen rimmade för närvarande illa med hennes musikaliska inriktning. "Tomorrow's calling" låter som en seriös sångerska och Bob Linds "Counting" är utformad lika ointressant.
   Det är först hennes cover på Ronettes "Is this what I get for loving you?", där Oldham är tillbaka i producentstolen, som liknar hederlig gammal Faithfull-pop med cembalo i arrangemanget. En sorts Phil Spector light med ett överraskande trumpet-solo i slutet och en liten dixieland-flirt. Påminner dessutom lite om Beach Boys.
   Intresset för musik var inte prioritet ett för Marianne vid den här tidpunkten. Droger och allmänt stökigt leverne gjorde att det tog exakt två år till nästa singel, "Something better", som var märkvärdigt oemotståndlig. Bakom den udda låtskrivarkombinationen Gerry Goffin/Barry Mann dolde sig en låt som var mer personlig än hitmässig. Mick Jagger producerade, Jack Nitzsche arrangerade, i kompet fanns bland annat Ry Cooders slide och Marianne sjöng med en hjärtskärande och sargad röst. Där fanns också en bekant oboe i introt och på något sätt var cirkeln sluten på "Something better" fast den musikaliskt och sångmässigt hade mer gemensamt med Marianne Faithfulls 80-talscomeback.

/ Håkan

Covers: Laura Nyro & LaBelle

Postad: 2015-11-06 07:58
Kategori: Cover-skivor

LAURA NYRO AND LABELLE: Gonna take a miracle (Columbia, 1971)

Under 60-talet, som just nu sysselsätter mitt intresse med texter på måndagar på Håkans Pop, var jag bekant med Laura Nyros namn enbart som låtskrivare. Visserligen släppte hon mellan 1967 och 1969 tre album men det var ju hennes otaliga singellåtar åt The 5th Dimension, "And when I die" till Blood, Sweat & Tears och "Eli's comin'" till Three Dog Night som gjorde hennes namn känt i min värld.
   På sitt fjärde album, "Christmas and beads of sweat" (1970), gjorde Laura en cover på Goffin-King-låten "Up on the roof" och där väcktes idén att göra ett helt coveralbum med soul- och poplåtar från förr som tema. Dessutom skulle skivan göras tillsammans med sångtrion LaBelle som precis hade kortat sitt namn från Patti LaBelle & the Bluebelles bara några månader innan inlett sin nya karriär på skiva, med bland annat Laura Nyro-låten "Time & Love", på ett helt annat skivbolag.
   Ett annat märkligt och svårförklarligt beslut var att kalla in producenterna Kenny Gamble/Leon Huff som låg bakom namn som Archie Bell & the Drells, Jerry Butler och The O'Jays. Duon hade precis startat skivbolaget Philadelphia International Records som en konkurrent till Motown men det hindrade inte repertoaren på skivan att innehålla åtskilliga låtar från Detroit-bolaget.
   Laura Nyro, som står med stora bokstäver på skivomslaget, har en personlig, sensuell men ändå stark röst som jag vill jämföra med en lite mer soulig version av Carole King som 1971 hade startat en mycket framgångsrik solokarriär.
   Både röster och produktion på skivan doftar soul och med Labelle i ryggen blir den känslan än mer tydlig. Som på första låten "I met him on a Sunday" som inleds snyggt med acappella, fyra röster, och handklapp. Känslorna flödar speciellt i balladerna, "Desiree", den mindre hitmässiga Marvin Gaye-låten "The bells", titellåten, nästan kyrkliga "The wind" och en helt omgjord "You've really got a hold on me", medan övriga Motown-låtar följer originalen.


1. "I Met Him on a Sunday" (Doris Coley/Addie Harris/Beverly Lee/Shirley Owens) - 1:55
1958. Singel med The Shirelles.
2. "The Bells" (Marvin Gaye/Anna Gordy Gaye/Iris Gordy/Elgie Stover) - 2:56
1970. Singel med The Originals.
3. "Monkey Time/Dancing in the Street" (Curtis Mayfield; Marvin Gaye/Ivy Jo Hunter/William "Mickey" Stevenson) - 4:57
1963/1964. Singel ("The monkey time") med Major Lance/Singel med Martha & the Vandellas.
4. "Désiree" (L.Z. Cooper/Danny Johnson) - 1:52
1957. Singel ("Deserie") med The Charts.
5. "You've Really Got a Hold on Me" (Smokey Robinson) - 4:07
1962. Singel med The Miracles.
6. "Spanish Harlem" (Jerry Leiber/Phil Spector) - 2:52
1960. Singel med Ben E King.
7. "Jimmy Mack" (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland) - 2:56
1966. Från albumet "Watchout" med Martha & the Vandellas.
8. "The Wind" (Devora Brown/Bob Edwards/Nolan Strong) - 2:58
1954. Singel med Nolan Strong & The Diablos.
9. "Nowhere to Run" (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland) - 5:08
1965. Singel med Martha & the Vandellas.
10. "It's Gonna Take a Miracle" (Teddy Randazzo/Bob Weinstein/Lou Stallman) - 3:24
1965. Singel med The Royalettes.

/ Håkan

Vilken underbar kväll, Lundell

Postad: 2015-11-04 07:54
Kategori: 90-talskonserter



För fjärde året i rad gav sig Ulf Lundell ut på en traditionell sommarturné och lika traditionellt hade han inget nysläppt album i bagaget. Däremot skulle han släppa dubbelalbumet "På andra sidan drömmarna" på hösten 1996. Men strax innan sommaren, i juni, släppte Lundell singeln "Folket bygger landet".
   Efter sitt mäktiga genombrott 1992 hade Stefan Anderssons karriär varit lite svajig men under våren 1996 släppte han sitt tredje album, "Under a low-ceilinged sky".
   Deep Blue Something fick bara en hit, "Breakfast at Tiffany's", och inget mer. Splittrades 2001.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1996.

ULF LUNDELL
STEFAN ANDERSSON
DEEP BLUE SOMETHING
Stranddagarna, Karlskoga 27 juli 1996


Länets festivalarrangörer har under några dagar haft problem att prioritera stjärnorna i festivalprogrammet. Med en del märkliga beslut som följd.
   I torsdags hade Garmarna den otacksamma uppgiften att efterträda Orup på Slottsfestivalens stora scen.
   Och på Karlskogas Stranddagar i lördags gjorde de misstaget att låta Ulf Lundell inleda i solsken och en soft Stefan Andersson avsluta i mörkret. Med högljudda Deep Blue Something som ett störande moment däremellan.
   Punktlig, taggad till tusen och på ett underbart spelhumör tog Lundell scenen i besittning exakt kl 19.
   Han satte omedelbart en hög nivå och avslöjade direkt att lördagskvällens konsert inte skulle blir någon nostalgisk återblick eller smeka den vanlige Lundell-älskaren medhårs.
   Lundell 96 är tuffare och tyngre, mycket tack vare ett tajtare och mindre komp, och har städat bort många av de tidigare så oundvikliga klassikerna. Inte en dag för tidigt.
   Han inledde med två helt nya låtar, "Den natt som aldrig dagas" och "Idiot city", från höstens kommande skiva, ännu en dubbel-cd hotar han med.
   Det var långa, episka texter men också brinnande, brännande rock. Inget finlir och absolut inget publikfrieri.
   De tre första låtarna löpte oavbrutet i 20 minuter och tog nästan andan ur oss men lovade något stort och mäktigt till slut.
   Janne Bark hade fritt spelrum i det ytterst gitarrorienterade soundet men Hasse Engström, en annan Lundell-veteran, spelade en tämligen tillbakadragen roll bakom klaviaturerna.
   De nya killarna Norpan Eriksson, trummor, och Jerker Odelholm, bas, har tillfört massor med positiv energi och spelade med gott självförtroende i skuggan av Den Store.
   De slopade klassikerna, "67". "Snön faller", "När jag kysser havet", "Lycklig, lycklig", "Ooh la la" och "Öppna landskap" var några, har bäddat för de mindre kända men inte mindre starka låtarna.
   "Cobra rax" tror jag mig inte ha hört live tidigare. Introt var något alldeles extra.
   "Älskling", "Folket bygger landet", "Hon gör mig galen" och "Soldat kommer hem" är modernare material men precis lika framträdande låtar.
   Tillsammans med ännu en ny låt, "Du har jobb", som var en vildsint, otrolig boogie. Med en energi och spelglädje som blir svår att fästa på skiva i höst.
   Det späckade festivalprogrammet i Karlskoga kortade Lundell-konserten med några låtar. Men en akustisk "Kär och galen", som vanligt intensiva "Aldrig nånsin din clown", en omgjord "Stockholm city" och en underbar och alldeles naturlig coverversion av Imperiets "Var e' vargen" avslutade i stor still.
   Med redan nämnda "Älskling" som definitiv slutpunkt.
   Så långt, efter två timmar, stod det helt klart. Lundell utklassar allt jag har sett i år.
   Vad behövs då för toppbetyget fem tuppar, frågar sig kanske vän av ordning. Jag har faktiskt sett Lundell ännu bättre (1982 och 1993) och femtuppsnivån kan mycket väl infinna sig på den inomhusturné han lovar till hösten. Om sommarens form står sig.
   Texas-bandet Deep Blue Something bet oroligt på naglarna under Lundells konsert. Kända för blott en låt, radiohitlåten "Breakfast at Tiffany's", så blev repertoaren inte överraskande tunn och betydelselös.
   Lättpop efter Tracks-modell som bandet försökte kompensera medhög, öronbedövande volym. Som ett A-ha på speed.
   Sitt Texas-ursprung dolde de effektivt men massakrera John Lennons "Dear Prudence" var de duktiga på.
   När natten blivit sval och mörk försökte Stefan Andersson skapa uppmärksamhet med sin mjuka och mediokra musik. Med låtar om månen, solen, paradiset och änglar.
   Det ofta och nästan easy listening-liknande soundet från senaste skivan, "Under a low-ceilinged sky", blev givetvis lite tyngre på scen. Men ändå blodfattigt. Betyget slätstruken låter nästan som en komplimang.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Hasse Engström: keyboards

Den natt som aldrig dagas
Idiot city
In i det vilda igen
Främlingar
Min vandrande vän
Cobra rax
Den vassa eggen
Hon gör mej galen
Soldat kommer hem
Folket bygger landet
Du har ett jobb
Chans
Rött
Ute på vägen igen

Extralåtar
Kär och galen
Stockholm city
Aldrig nånsin din clown
Var e' vargen (Imperiet)
Älskling

/ Håkan

Stiff Records – skivsamlarens mardröm

Postad: 2015-11-03 08:00
Kategori: Diskografier



JAG HAR EN VÄN, LASSE KÄRRBÄCK, som är en hängiven skivsamlare och gärna går till botten i sin jakt på alla olika utgåvor som kan förekomma i samband med en skivutgivning, vad gäller olika pressningar, färger på vinylen, promotionskivor och så vidare.
   Den här artikeln skulle från början bli en ganska enkel och kortfattad diskografi om fem skivor som släpptes samma dag i oktober 1978 i samband med en paketturné som genomfördes med ett tåg som for härs och tvärs över England och Skottland. Jag har berättat mer om den här turnén, Be Stiff Route 78 Tour, i en tidigare artikel.
   Här ska främst Lasse med lite hjälp från mig berätta om den mer än snåriga skivutgivningen i samband med turnén där artisterna LENE LOVICH, MICKEY JUPP, RACHEL SWEET WRECKLESS ERIC och JONA LEWIE medverkade.
   Stiff Records startade i augusti 1976 och började ganska omgående med att ställa till det för skivsamlare. Teamet Dave Robinson och Jake Riviera var ju mästare på att dra blickarna åt sig med ganska innovativ marknadsföring. Redan på Stiffs första album, The Damneds ”Damned, Damned, Damned" med skivnummer SEEZ 1 (februari 1977) var det dags att driva skivsamlarna till vansinne. På 2000 felpressade ex av skivan återfinns på baksidan en bild på Eddie and the Hot Rods och en etikett som berättade att det var ett tryckfel. Allt naturligtvis iscensatt av Riviera.
   I maj 1978 kom nästa Stiff-påhitt. Samlingsskivan ”Mickey Jupp's Legend" (GET 2), som skulle etablera Mickey Jupp och hans historia från gruppen Legend 1969-1971 och några nyproducerade låtar. Originalomslagen är numrerade, allt från 1 – 44444, men det pressades bara 1500 ex...
   Genom åren genomsyrades Stiff av så kallade feltryck eller LBR (Lunch Break Records) som gjordes när chefen vände ryggen till. Ena sidan vit och den andra svart, eller en artist på ena sidan och en på den andra. Bara som exempel.

MEN DET HÄR SKA HANDLA OM EN SERIE skivor som till en början verkade både enkel och självklar att samla. Allt började när Stiff bestämde sig för att åka på turné och hyrde ett helt tåg för ”Be Stiff Route 78 Tour”. Turnén skulle bli en magnifik marknadsföring för fem nysläppta Stiff-LP med samtliga medverkande artister.
   13 oktober 1978, tre dagar EFTER turnéstarten, släpptes skivorna i tre olika versioner, samtliga i olika färgade vinyl, bildskiva och med en mindre upplaga i svart. Med andra ord, i sann Stiff-anda, tvärtemot alla vedertagna regler och rutiner.
   Skivorna var Lene Lovich med ”Stateless” (SEEZ 7, röd vinyl), Jona Lewie med ”On the other hand there’s a fist” (SEEZ 8, gul), Wreckless Eric med “The wonderful world of Wreckless Eric” (SEEZ 9, grön), Mickey Jupp med “Juppanese” (SEEZ 10, blå), och Rachel Sweet med “Fool around” (SEEZ 12, vit).
   Så långt var allt okej, Lene Lovich album var röd med grå etikett, Jona Lewie skulle ha gul vinyl med lila etikett, Wreckless Eric fick grön vinyl med röd etikett, Mickey Jupp fick blå vinyl med gul etikett och Rachel Sweet släppte en vit med skär etikett. Alla etiketter var märkta med Be Stiff Route 78 Tour-logon.
   Skivorna gavs självklart ut i olika stora upplagor, varför göra det enkelt. Färgad vinyl var ju relativt ovanligt vid den här tiden och förmodades vara den svåråtkomliga varianten, den så kallade rariteten. Men Stiff ville givetvis annorlunda, vände helt sonika på begreppen, och pressade upp 2000 svarta, 5000 bildskivor och ett okänt antal färgade. Folk tror än idag att den färgade är den ovanliga. Man ser det dagligen på exempelvis eBay där de anger den färgade som raritet.

Lasse Kärrbäck:
   "Ganska enkelt att samla eller hur, tre skivor av varje artist. Men detta är ju Stiff Records så självklart var det inte så enkelt. Än idag upptäcks det varianter. Att vi upptäcker nya färger är inte så konstigt, vi får bättre och bättre kameror och skannrar. Folk lägger ner lite mer jobb på foton och beskrivningar. Och hur frågar man annars en säljare på eBay eller Tradera, hur ljus eller hur mörk är färgen på vinylen, och är den transparent eller solid. Tilläggas ska att den så kallade ”solida” inte är solid som en svart, men den som är transparent är lite tydligare än så. Men hur frågar man..."

LASSE KAN OCKSÅ BERÄTTA ATT AV DE FEM parallellt utgivna skivorna är Wreckless Eric faktiskt enklast att få ihop, han släppte ”bara” tre skivor. Med Mickey Jupp finns det två blå versioner, en lite ljusare och en lite mörkare blå vinyl, och sedan har de mixtrat med matrisen och vad som finns etsat där, olika budskap eller olika nummer.
   Rachel Sweets skiva var ju vit men det finns en gråmelerad variant också. Jona Lewies skiva var ju gul men i två olika varianter, en är transparent och den andra är i solid vinyl. Sedan gav de ut en orange också som dessutom är både i transparent och solid vinyl. Och för att ytterligare stöka till det gav man ut en limegrön i solid vinyl. Det börjar onekligen likna kaos i skivutgivning och fullständig förvirring för skivsamlarna.
   Men utgivningen av Lene Lovich-albumet slår alla rekord i sammanhanget med alla sina röda versioner, ljusröd, röd och mörkröd, transparenta och solida. En svart med gul etikett och utan Be Stiff logon, pressad i få ex där man på etiketten kan läsa att 6 spår är ommixade - men i själva verket är inget spår ommixat...
   Stiff gav även ut tre skivor i så kallade ommixade versioner på svart vinyl med gul etikett där en etikett säger att sex låtar är ommixade av Roger Bechirian - vilket de faktiskt också är. En kom med en etikett på omslaget som sa ”Re-mix version”. Sex låtar påstods vara om-mixade men i själva verket var det nio låtar som var det. Samma skiva gavs ut igen men då utan ”Re-mix” etiketten men med en ”Plug Copy”-etikett och en handskriven ”Re-mix”-etikett istället. För säkerhets skull gav Lene ut en kassett också, vilket de andra artisterna inte gjorde…
   I dagarna har det också kommit fram att de amerikanska utgåvorna av Lene Lovichs album skiljer sig från de engelska. Lite långsammare låtar som i vissa fall saknar studiopålägg.

FÖRVIRRINGEN FORTSATTE NÄR STIFF i samband med turnén gav ut två olika album där alla medverkande artister gör extremt olika versioner av Devos låt "Be Stiff". Två så kallade tågversioner, en med ett helt svart omslag (Stiff DEAL-1) och ett med ett helt vitt omslag (Stiff ODD-2). Den med vitt omslag kunde beställas av de som varit på en konsert om man skickade in en del av biljetten samt £1 för porto. Återigen stökar man till det, någon på kontoret utrustas med ett par stämplar och stämplar lite hursomhelst på det vita omslaget, minst fem olika omslag finns förutom ett som bara hade en stämpel med ”Either you’re Either On The train Or You’re Off The Train”.
   För de som åkte med tåget delades det ut ett album med en karta i form av en poster. Dessutom så gjorde Stiff en ”Dealer Copy” som istället för karta innehöll ett häfte på 16 sidor, det albumet delades ut till EMI dealers. Båda pressades i c:a 500 ex vardera.




DISKOGRAFIER


LENE LOVICH



Cassette - Stateless, Stiff Records, ZSEEZ 7, UK, 1978,*
"Stiff Tapes" blue label, with "alternative picture" inlay card.
No Be Stiff Route 78 Tour logo on label.
Same track listing as LP-album.



LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Opaque Light Red Vinyl, Grey label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
SEEZ 7 A-1, S.ANGEL, A HEAD OF OUR BODY
SEEZ 7 B-1, S.A., NOSTERATU MUCH

LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Opaque Red Vinyl, Grey label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
Same as above

LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Opaque Dark Red Vinyl, Grey label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
Same as above

LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Black Vinyl, Grey label, "Be Stiff", 2000 copies only.
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
Same as above



LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ P 7, UK, 1978,
Picture Disc, 5000 copies only.
Matrix etched:
AR 957-1-7, QT-2, no messages
AR 957-2-7, QT-2, no messages

LP - Stateless, Plug Copy, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Black Vinyl, Yellow label, "Be Stiff",
Be Stiff info inner sleeve, rear of album cover has numbered white "Plug Copy" sticker & states "Made and produced in England by Robor Ltd".
Matrix etched:
SEEZ 7 A, LENE IS LEADER
SEEZ 7 B, IF IT'S LENE YOU'LL LOVICH
Label states 6 tracks are remixed but actually, non are.

Stateless (Re-mix versions)



LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Black Vinyl, Yellow label,
Be Stiff info/inner sleeve
Label states 6 tracks are remixed by Roger Bechirian.
Matrix etched:
SEEZ 7 A1, SA,EG-, S13 LENE IS LEADER
SEEZ 7 B1, EG-, 2-12, IF IT'S LENE YOU'LL LOVICH! STEVE
Label states & record contains 6 tracks remixed by Roger Becherian:
Lucky Number, Tonight, Writing On The Wall, Telepathy, Momentary Breakdown, Say When(slight).

LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978,
Black Vinyl, Yellow label. "Re-Mix version" stickered sleeve.
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
SEEZ 7 A 4 RM, SAY WHAT STEVE
SEEZ 7 B 4 RM, no message
Label states & record contains 6 tracks remixed by Roger Becherian,
but has 9 remixed versions, as above, plus
Sleeping Beauty, Home, Say When(full).

LP - Stateless, Stiff Records, SEEZ 7, UK, 1978, Promo
Black Vinyl, Yellow label. without "Re-Mix version" stickered sleeve.
But has "PLUG COPY" (hand written "REMIX" sticker on front of cover.
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
SEEZ 7 A 4 RM, SAY WHAT STEVE
SEEZ 7 B 4 RM, no message
Label states & record contains 6 tracks remixed by Roger Becherian,
but has 9 remixed versions.


JONA LEWIE



LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Opaque Pale Yellow vinyl, Purple label, Regular release*
Matrix etched:
SEEZ 8 A-2, ENOUGH RESEARCH---'
SEEZ 8 B-1, '---TENDS TO SUPPORT YOUR THEORY'

LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Opaque Dark Yellow vinyl, Purple label, Regular release*
Matrix etched:
Same as above

LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Translucent Dark Yellow vinyl, Purple label, Regular release*
Matrix etched:
Same as above

LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Translucent Orange vinyl, Purple label, Regular release*
Matrix etched:
Same as above


LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Opaque Orange vinyl, Purple label, Regular release*
Matrix etched:
Same as above


LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Opaque Light Green vinyl, Purple label, Regular release*
Matrix etched:
Same as above


LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ 8, UK, 1978,
Black vinyl, Purple label, 2000 copies only
Matrix etched:
Same as above



LP - On The Other Hand There's A Fist, Stiff Records, SEEZ P 8, UK, 1978,
Picture Disc, 5000 copies only,
no Be Stiff info/inner sleeve, plain white with inlay
Matrix etched:
AR-953-1-8, no messages
AR-953-2-8, no messages


WRECKLESS ERIC



LP - The Wonderful World Of..., Stiff Records, SEEZ 9, UK, 1978,
Green vinyl, Red label, "Be Stiff", Regular release*
Be Stiff info/inner sleeve, Laminated sleeve
Rear of cover states:
"Join Wreckless Eric's Girls In The Nude Fun Club! Write to Stiff Records......
Matrix etched:
SEEZ 9-A1, STRAWBERRY, DUE TO LACK OF INSPIRATION - !
SEEZ 9-B1, STRAWBERRY, THERE IS NO MESSAGE! WHY!

LP - The Wonderful World Of..., Stiff Records, SEEZ 9, UK, 1978,
Black vinyl, Red label, "Be Stiff", 2000 copies only
Be Stiff info/inner sleeve, Laminated sleeve
Rear of cover states:
"Join Wreckless Eric's Girls In The Nude Fun Club! Write to Stiff Records......
Matrix etched:
SEEZ 9-A1, S-4, STRAWBERRY, DUE TO LACK OF INSPIRATION - !
SEEZ 9-B1, S-3, STRAWBERRY, THERE IS NO MESSAGE! WHY!



LP - The Wonderful World Of..., Stiff Records, SEEZ P 9, UK, 1978,
Picture Disc, 5000 copies only
Rear of cover states:
"Join Wreckless Eric's Girls In The Nude Fun Club! Write to Stiff Records......
Matrix etched:
AR-964-1-9, QT - 2, no message
AR-964-2-9, QT - 2, no message


MICKEY JUPP


LP - Juppanese, Stiff Records, SEEZ 10, UK, 1978,
Dark Blue vinyl, Pale Orange label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve,
Matrix etched:
SEEZ 10 A1, LYN 6031, SA, IF YA FEELING GOOD
SEEZ 10 B1, LYN 6032, SA, DON'T WORRY YOU'LL GET OVER IT



LP - Juppanese, Stiff Records, SEEZ 10, UK, 1978,
Light Blue vinyl, Yellow label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve,
Same Matrix but without LYN Numbers   


LP - Juppanese, Stiff Records, SEEZ 10, UK, 1978,
Black vinyl, Pale Orange label, "Be Stiff", 2000 Copies only
Be Stiff info/inner sleeve,
Matrix Etched:
SEEZ 10 A1, S-6, IF YA FEELING GOOD -/-
SEEZ 10 B1, S-1, SA, DON'T WORRY YOU'LL GET OVER IT



LP - Juppanese, Stiff Records, SEEZ P 10, UK, 1978,
Picture Disc, 5000 Copies only,
no Be Stiff info/inner sleeve, plain white with inlay
Matrix etched:
AR-955-1-10, QT-2, no messages
AR-955-2-10, QT-2, no messages

LP - WLTP, Juppanese, Stiff Records, SEEZ 10, UK, 1978,
Black vinyl, Plain White label, Plain White sleeve, window for label,
white inner sleeve, no promo sheet
Matrix Etched:
SEEZ 10 A1, B, IF YA FEELING GOOD
SEEZ 10 B1, SA, DON'T WORRY YOU'LL GET OVER IT   


RACHEL SWEET



LP - Fool Around, Stiff Records, SEEZ 12, UK, 1978,
White vinyl, Pale Pink label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
SEEZ 12 A2, TO UNSUNG HEROES..... ANGEL
SEEZ 12 B2, 2, ANGEL - PETE SOLLEY - HI Pete... Yes you got a mention


LP - Fool Around, Stiff Records, SEEZ 12, UK, 1978,
Marbled Grey vinyl, Bright Pink label, "Be Stiff", regular release*
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
as above


LP - Fool Around, Stiff Records, SEEZ 12, UK, 1978,
Black vinyl, Bright Pink label, "Be Stiff", 2000 copies only
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
SEEZ 12 A2, S-1, ANGEL, TO UNSUNG HEROES.....
SEEZ 12 B2, S-1, ANGEL - PETE SOLLEY - HI Pete... Yes you got a mention


LP - Fool Around, Stiff Records, SEEZ P 12, UK, 1978,
Picture Disc, 5000 copies only
no Be Stiff info/inner sleeve, plain white with inlay
Matrix etched:
SEEZ 12 Side#1, QT-2, AR-934-1-12
SEEZ 12 Side#2, QT-1, AR-934-2-12


LP - Fool Around, Stiff Records, SEEZ 12, UK, 1978,
Black vinyl, Yellow label, Re-issue???, Rare, Not easy to find *
Be Stiff info/inner sleeve
Matrix etched:
SEEZ 12 A2, S-6, TO UNSUNG HEROES..... ANGEL
SEEZ 12 B2, S-2, ANGEL - PETE SOLLEY - HI Pete... Yes you got a mention


PROMOTION AND FAN RELEASES



LP - Be Stiff Tour, Stiff Records, ODD 2, UK, 1979
Red and yellow "Be Stiff" label.   
500 copies, plain white sleeve, black inner
All six artist sings a version of Devo's "Be Stiff" Live,
Could only be bought by postal orders.
Matrix etched:
BE STIFF A, ODD 2 A
BE STIFF B, ODD 2 B



LP - Be Stiff Tour, Stiff Records, ODD 2, UK, 1979
Red and yellow "Be Stiff" label.
Promo with hand stamped cover by someone at the Stiff office.
There exist at least 4 different stamp versions.   
Matrix etched:
Same as above



LP - Be Stiff Tour, Stiff Records, ODD 2, UK, 1979
Red and yellow "Be Stiff" label.
Promo with hand stamped cover by someone at the Stiff office.
"You're either on the Train
or off the Train".   
Matrix etched:
Same as above

LP - Be Stiff Tour, Stiff Records, ODD 2, UK, 1979
Red and yellow "Be Stiff" label.
Promo with Colour Xeroxed label stuck to white card sleeve.
Matrix etched:
Same as above



LP - Be Stiff Tour, Dealer Copy, Stiff Records, DEAL 1, UK, 1978
Plain black sleeve, Not For Resale, 500 copies pressed with a 16 page marketing booklet.
Sent out to EMI dealers only.
Grey label with white print which states:
"Not for Resale, You're Extremely Lucky To Get This, You Probably Don't Deserve It"
Matrix etched:
DEAL-1 ????, WHAT SELLS BEST IS THE BEST!
DEAL-1 ????, IF WE MAKE IT, YOU'VE GOT IT MADE




LP - Be Stiff Tour, Train version, Stiff Records, DEAL 1, UK, 1978
Plain black sleeve,
500? copies pressed with map/poster.
Grey label with white print which states: "Train Version".
Given away on the tour train.
Matrix etched:
DEAL-1 ????, WHAT SELLS BEST IS THE BEST!
DEAL-1 ????, IF WE MAKE IT, YOU*VE GOT IT MADE

Ett stort tack till Lasse Kärrbäck för info och bilder.

/ Håkan

Diskografin med Brinsleys lever

Postad: 2015-11-02 14:47
Kategori: Diskografier

Alla diskografier som genom åren har publicerats på Håkans Pop uppdateras ständigt så fort det är aktuellt med någon ny release. Nu senast, oktober 2015, släpptes en konsert från 1974 för första gången med Brinsley Schwarz. Ni hittar för övrigt hela gruppens diskografi här.
   Imorgon på Håkans Pop följer ett nytt intressant diskografi-kapitel i historien om skivbolaget Stiffs märkliga utgivning. Då berättar min vän Lasse Kärrbäck hur märkvärdigt komplicerat det är att samla på skivorna som gavs ut i samband med Stiff-turnén 1978.





23 oktober 2015
BRINSLEY SCHWARZ: Live favourites
(Mega Dodo BSLP1/Mega Dodo BSCDP1)

"Country girl" (Nick Lowe)
"Hooked on love" (Ian Gomm)
"Trying to live my life without you" (Eugene Williams)
"Small town, big city" (Nick Lowe)
"I'm gonna play the honky tonks" (Marie Adams/Don Robey)
"Peace, love and understanding" (Nick Lowe)
"It's been so long" (Ian Gomm)
"Private number" (Booker T Jones/William Bell)
"Happy doing what we're doing" (Bob Andrews/Nick Lowe)
"Surrender to the rhythm" (Nick Lowe)
"You're so fine" (Lance Finney/Willie Schofield/Bob West)
"Hip city - pt 1" (Autry DeWalt/Ed Hollis)
"Ju ju man" (Jim Ford/Lolly Vegas)
   En konsert inspelad med Brinsley Schwarz 19 juni 1974 på den populära klubben Top Rank på Queen Street i Cardiff. Repertoaren är övervägande covers av vilka tre låtar aldrig släpptes på skiva med Brinsleys. "I'm gonna play the honky tonks" var en singel 1952 med Marie Adams, "You're so fine" var en singel 1959 med The Falcons och "Hip city - pt 1" var b-sida på en singel 1968 med Jr Walker And The All Stars.

/ Håkan

60: #26. ARETHA FRANKLIN (1960-1969)

Postad: 2015-11-02 07:59
Kategori: 60-talets bästa



ARETHA FRANKLINS Topp 3:

1. A Natural Woman (You Make Me Feel Like) (1967)
2. Cry like a baby (1966)
3. Think (1968)


SOM NI KAN SE I RUBRIKEN OVAN GAV ARETHA FRANKLIN ut singlar under hela 60-talet men det var under den senare delen hennes röst och hennes låtar gjorde historiska avtryck. Ja, hon skivdebuterade faktiskt redan 1956 som 14-åring. Men det var fyra år senare, 1960, som Arethas professionella karriär sparkade igång på allvar. Då som artist på det stora kända skivbolaget Columbia upptäckt av skivproducenten John Hammond, mannen som ett år senare skulle "springa på" Bob Dylan och ytterligare tio år senare bli övertygad om att han i Bruce Springsteens första demolåtar anade en framgångsrik framtid.
   När jag började planera min serie om 60-talets singelfavoriter var Aretha Franklin ett givet namn, ett beslut baserat uteslutande på hennes fantastiska singlar från 1967 till 1969. Men Aretha hade ju en lång karriär bakom sig som jag då runt 1967, när det kommersiellt började hända saker, var helt omedveten om. Det har gjort att jag ägnat mycket research även åt hennes tidigare produktion som jag minst sagt var obekant med.
   De sex åren på Columbia hade några små framgångar. Den fantastiska rösten var redan då hennes största och bästa tillgång men soundet, med övervägande jazz- och blues-låtar, befann sig i många år i musikens forntid med storband i kompet, jazzcovers och en allt annat än modern repertoar, ofta producerad av just Hammond. Det räcker att jämföra Arethas mjuka smetiga 1962-version av "Try a little tenderness" med den explosion Otis Redding orsakade fyra år senare med samma låt.
   Ibland tolkade hon Hoagy Carmichael, "Skylark" samtidigt som Beatles höll på att besegra världen, och hyllade sedan Dinah Washington 1964, "Unforgettable", men singeln "Soulville" var ett ljus i mörkret innan hon var tillbaka bland smetiga stråkar och trumpetsolon. Men 1966, sista året på Columbia, började det likna något. Ny producent i Bob Johnston, som just hade inlett samarbetet med Bob Dylan, och på låten med den osannolikt långa titeln "Tighten Up Your Tie, Button Up Your Jacket (Make It For The Door)" var det mer fart, mer tryck och mer personlighet. Och på "Cry like a baby" (sista Columbia-singeln), skriven av det framtida Motown-teamet Ashford/Simpson och ej att förväxlas med Box Tops-låten, når Aretha nya höjder med en fantastiskt fin låt.

DEN LÅTEN VAR BARA EN FÖRANING OM vad som komma skulle när hon skrev på Atlantic-kontraktet, fick den legendariske skivproducenten Jerry Wexler vid sin sida och åkte till FAME-studion i Muscle Shoals och spelade in klassiker efter klassiker. "I Never Loved a Man (The Way I Love You)" var en underbar balladdebut på nya bolaget och på "Respect" utmanade hon Otis Reddings egen två år gamla version mycket tufft. Men med hjälp av en brinnande kör, ett knivskarpt komp och King Curtis saxofon-solo överträffade hon faktiskt Otis original.
   Men min oslagbara favorit bland Aretha-singlarna är det rutinerade låtskrivarparet Gerry Goffin/Carole Kings "A Natural Woman (You Make Me Feel Like)" som den hette från början, ännu en magisk och dramatisk ballad. Så mycket inspirerad av producent Wexler att även hans namn hamnade som upphovsman.
   Aretha gjorde många covers under sin karriär men det är ju inte som en simpel coverartist jag minns Queen Of Soul. Låtarna hon gjorde var ju inga kopior utan i högsta grad originaltolkningar med en röst, en produktion och ett låtval som i nästan varje detalj var soulhistoria.
   Sedan kanske coverlåtarna i några fall var lite väl uppenbart kända och i vissa fall ouppnåeliga i sina original. Jag menar, det är ganska svårt för att inte säga omöjligt, att överträffa Rolling Stones "Satisfaction", The Bands "The weight" och Beatles "Eleanor Rigby" som alla gavs ut på singel med Aretha. Däremot gjorde hon ju en hedervärd version av "Let it be" men då är vi inne på 70-talet...
   Men Aretha skrev också låtar. Tillsammans med sin man Ted White skrev hon låtar till albumen och 1968 stod de även för singelmaterial. Först "(Sweet Sweet Baby) Since You've Been Gone" och sedan sanslös soulgospel i "Think" där återigen Arethas brinnande stämma, Spooner Oldhams pianointro, kören (The Sweet Inspirations), blås och övriga kompmusiker skapar historia.

/ Håkan

Energisk poprock gav starkt intryck

Postad: 2015-11-01 20:28
Kategori: Konserter


Björn Lycklig inledde konsertkvällen med några starka låtar som gav stort intryck...


...innan Roger Karlsson med stort och kraftfullt band gav sina nya låtar full rättvisa.


ROGER KARLSSON
BJÖRN LYCKLIG
East West Sushi, Örebro 30 oktober 2015
Konsertlängd: 22:06-22:55 (BW, 49 min) och 23:17-24:20 (RK, 63 min)
Min plats: Hängde i baren ca 6 meter från scenen.


Kvällen började med Wallgren men det var Karlsson som var kvällens huvudartist. Efter senaste albumreleasen, "Kysser Sörmlands jord", är han på turné för att presentera sin skiva, sina låtar och sitt band. Ingenting har sparats när det gäller resurser för det sex personer starka bandet inklusive två keyboards och den mycket aktiva sångerskan Lotta Nilsson.
   Materialet på konserten var till stor majoritet identiskt med senaste skivan som innehåller låtar som har växt sedan skivan släpptes. Och med bandet i ryggen, som hade potential att ge skivsoundet full rättvisa, blev det onekligen både energiskt, känsligt och personligt. Där låtar som "Jag skulle kunna döda", slutlåt i huvudavdelningen, och "Ljusår från varann" tillhör det bästa jag har hört denna höst.
   Roger hade dessutom inga problem att tona ned sin energiska poprock och kunde med stor personlighet framföra "Var inte ängslig, Rosalyn" helt ensam på scen. På en konsert som avslutades med den lite äldre extralåten ""Under solen".
   Han berättade från scen att han 1994 hade spelat på Ritz i Örebro (vid Stortorget) med sitt gamla band och som av en händelse kom det innan konserten fram en tjej i publiken till mig och visade stolt upp två Tuk Tuk Rally-skivor från 1993 och 1994.
   Björn "Björta" Wallgren, som nu kallar sitt projekt för Björn Lycklig, visade upp tendenser på att det finns liv efter punkpoppiga Generalerna som splittrades förra året. Hans debut som förband, med sju man i kompet, innan en Anders F-konsert i december 2014 var en ganska loj föraning till årets betydligt starkare intryck.
   Med bara keyboards, slagverk (Anders F-musikern Björn Rothstein) och gitarr (Niclas Jonsson) blev det mycket personligare och i låtmaterialet, som just nu håller på att spelas in med Johan Johansson som producent, fanns det toppar, bland annat "Jag hoppas du mår bra", "Jockes kalas" och Anders F-hyllningen "Dansa med Dylan", som lovar gott inför framtiden.

/ Håkan

Oktober 2015 på Håkans Pop

Postad: 2015-11-01 11:05
Kategori: Blogg



DET ÄR LÄTT ATT FÖRLEDAS TRO ATT HÅKANS POP-sidorna enbart sysslar med nostalgi eller rotar i det förgångna men det är inte hela sanningen. Visserligen blickar de fasta avdelningarna, 60-talslistan, gamla liverecensioner och huvudsakligen coverskivor, just nu mer eller mindre tillbaka i tiden. Men här finns, som oktobertexterna visar med all önskvärd tydlighet, också skivrecensioner av nya skivor, aktuella konsertrecensioner, sporadiska bokrecensioner och diverse små blogginlägg.
   Bland månadens all ny musik som jag inte har ägnat hela recensioner, se slutet av artikeln, är det en ny låt och en ny video (se ovan) som fick hela min uppmärksamhet under några dagar i mitten på oktober. Det var Lars Winnerbäcks comeback till offentligheten när han live tillsammans med duktiga musiker framförde sin nya "Köpt en bil". Låt och arrangemang, med lager av gitarrer och intensivt trumkomp, tog mig med storm. Det var ett tag sedan ("Daugava"2007) som Winnerbäck skapade sådana känslor. Tills jag upptäckte, med hjälp av vännen Olles Bob Dylan-kunnande, att just låt och arrangemang påminner väldigt mycket om "Series of dreams", en outtake från "Oh mercy"-albumet. Jämför med YouTube-klippet nedan.
   60-talsserien fortsatte under oktober med artiklar om The Searchers, The Temptations, Neil Diamond och Simon & Garfunkel . Coverskivor med The Men, She & Him och Diana Krall mixades med två tributeskivor med tema Johnny Cash och Gordon Lightfoot . Och bland nypublicerade gamla konsertrecensioner lyfte jag under oktober fram de svenska namnen Mats Ronander (1995), Mikael Rickfors (1983), Orup (1996) och Ola Magnell/Per Cussion (1983, två konserter i Örebro på olika ställen samma kväll).
   Men jag lever, tack och lov, också i nuet och har under månaden lämnat min personliga uppfattning om konserter med Fourhands (Mats Norrefalk/Börje Sandberg), Willy Clay Band, Py & Bark, Eilen Jewell där hon fick lite hjälp av Miss Tess och Mats Ronander/Sanne Salomonsen. Liten recension av konserten med Roger Karlsson från i fredags lägger jag ut på sidan lite senare idag. Det lilla löftet i våras att jag i år skulle ta det lite lugnare med konsertbesöken väger väldigt lätt just nu...
   Dessutom har jag recenserat nya skivor med Liam Grundy , Jonas Hjelte, Rolf Carlsson/Roger Karlsson och Jetbone . Och även skrivit om Mike Wades mycket läsvärda bok om Mickey Jupps liv, "Hole in my pocket".
   Sedan har jag som vanligt lyssnat på ett antal nya album utan att riktigt få någon stor favorit. Los Lobos "Gates of gold" inleds så lovande men är lite splittrad och ojämn som helhet. Dock är låtarna "Made to break your heart" och "When we were free" helt underbara. För mig är musik en balansgång mellan musik och text och ska jag erkänna med pistolen mot tinningen är det nog musiken som är viktigast. Därför har jag lite svårt för Uje Brandelius soloskiva "Spring Uje, spring" som är så textkoncentrerad.
   Robert Forsters "Songs to play" har ett lite torrt sound, med pratig Lou Reed/Lloyd Cole-röst, men den gamle Go Betweens-medlemmen är en duktig låtskrivare och en låttitel som "Songwriters on the run" lockar naturligtvis till lyssning. Avskalade gitarrer skapar ganska klockren pop. Nyfikenheten kan inte hålla mig från Aviciis nya skiva "Stories". Han är säkert bra på det han gör. I små doser. någon låt ibland, låter det fräscht men på ett helt album med alla maskiner, programmerade arrangemang och modifierade röster är det långt från det perfekta popreceptet.
   Det tog tid innan jag lyssnade på Kikki Danielssons "Postcard from a painted lady", förutfattade meningar tog emot. Men positiva rapporter från seriöst håll har till slut lockat mig. Med hjälp av producenten och låtskrivaren Sören ”Sulo” Karlsson har Kikki fångat sin personlighet på många låtar här och sjunger genomgående bättre än någonsin. Rayland Baxter har gjort en skiva, "Imaginary man", med en lite oförväntad twist från en Nashville-singer/songwriter. En stark röst och en närvarokänsla som är påtaglig när fingrarna ibland glider över gitarrsträngarna. Och många spännande låtar.
   Omslaget? På den tiden, det kanske är 40 år sedan, när jag stod i skivaffären och letade nyheter och intressanta skivor var ju skivomslaget en viktig vink om musiken på skivan. Hade det varit idag hade jag lätt bläddrat förbi det odödliga engelska popbandet Squeezes nya album "Cradle to the grave". Varken titeln, omslagsbilden (en tecknad styrkelyftare från gamla tider) eller designen (doftar hårdrock/hip hop) lockar men musikaliskt och röstmässigt är det åtminstone intressant. Det naturligt enkla popsoundet från förr finns givetvis inte kvar, modernt och överproducerat (körer, modifierade röster och alltför många instrument) som det ofta blir numera, men här finns några sedvanligt välskrivna låtar av det säkra teamet Difford/Tilbrook.
   Israel Nash, vår gamle "vän", är tillbaka med en ny skiva "Silver season", och hans tidigare så tunga gitarrock är nu ersatt av atmosfäriska arrangemang, psykedeliska undertoner och övervägande långa svepande låtar. Fortfarande går det att ana Neil Young-influenser men det gäller mer röst och körer än taggtrådsgitarr.
   Många bra skivor under oktober alltså men, som sagt, inga direkta utmanare till årsbästalistan.

Bob Dylan: Series of dreams


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.