Blogginlägg från 2015-11-13

Allen Toussaint (1938-2015)

Postad: 2015-11-13 08:44
Kategori: Minns

DET KRÄVDES LITE TID TILL EFTERTANKE för att reagera på Allen Toussaint plötsliga dödsfall. Jag känner givetvis till hans ikoniska betydelse i den amerikanska musikhistorien men jag har ändå inte lyckats få alla hans historiskt klassiska inspelningar att närma sig mitt hjärta på rätt sätt. Naturligtvis hade jag önskat att jag hade haft kunskap i ämnet och den heliga känslan för Toussaints musik att skriva minnesrunor som den här, den här eller Richard Williams sedvanligt välskrivna krönika och jag har fått ägna några dagar åt att leta minnen och blir inte lottlös. Jag "bläddrar" bland sidorna på Håkans Pop och Allen Toussaints vackra namn dyker upp på överraskande många sidor.
   Först de mer sakliga detaljerna som skapat hans plats, som många i dessa dagar vill göra gällande, som den störste låtskrivaren/producenten från New Orleans. Låtar som "Working in the coal mine" (Lee Dorsey), "Southern nights" (Glen Campbell), "Get out of my life woman" (med många olika artister), "I like it like that" (Dave Clark Five) och hela album med Dr John, Joe Cocker, Robert Palmer och Jess Roden, som Toussaint producerade, kan jag inte heller förtränga.
   Men jag har aldrig ägt någon Allen Toussaint-skiva men däremot finns han med i många andra sammanhang i min skivhylla. Den kanske största kopplingen har han till Elvis Costello. 1983 producerade han "Walking on thin ice" åt Costello på en Yoko Ono-tribute-skiva, spelade sedan vackert piano på "Spike"-albumet och samarbetet fulländades på duettskivan "The river in reverse" (2006).
   Från Costello är steget inte långt till Paul McCartney. Wings-albumet "Venus and Mars" spelades delvis in i Toussaints studio Sea Saint i New Orleans 1975. Han medverkade på skivan och inspelningarna resulterade i ytterligare en låt, "My carnival", som släpptes först tio år senare. Toussaint producerade dessutom en låt med McCartney till en Fats Domino-tribute-skiva.
   Men det är kanske som arrangör åt The Band han har betytt mest för mig. Först på liveskivan "Rock of ages" där han arrangerade blåset och gjorde samma sak med några låtar på "The last waltz"-konserten. Hans himmelska blåsarrangemang på "The night they drove old Dixie down" tar låten till en helt ouppnåelig nivå.
   Jag kommer inte att glömma hans mycket särpräglade och intressanta blåsarrangemang på Steve Earles ”This city” från albumet "I´ll Never Get Out Of This World Alive".
   Allen Toussaint dog av en hjärtattack i tisdags 10 november 2015.

/ Håkan

Extranummer för Ronander

Postad: 2015-11-13 07:55
Kategori: 80-talskonserter

Med stora bokstäver på affisch och biljett förkunnades det att Dylan-Santana var dagens och kvällens huvudartister på den stora Ullevi-konserten 1984. Den anonyma raden Special Guests stod för engelsmannen Nick Lowe med sitt kompband Cowboy Outfit och svensken Mats Ronander. Båda aktuella med helt nya album. Ronanders "50/50" släpptes i april och Lowes "Nick Lowe & his Cowboy Outfit" släpptes i maj men jag fick den inte i mina händer förrän efter Dylan-konserten.
   Bandet Santana, som hade en imponerande omfattning (se nedan), var inte aktuella med någon skiva i samband med Dylan-turnén.
   Vid sidan av den stora Bob Dylan-recensionen skrev jag också en recension av de övriga konserterna på Ullevi samma dag och kväll.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/6 1984.

NICK LOWE & COWBOY OUTFIT
MATS RONANDER
SANTANA
Ullevi, Göteborg 9 juni 1984


Dagen D som i Dylan började i moll med mörka regntunga moln över Göteborg för att sluta i enm rasande vacker lördagskväll om än något kylslagen. Musikaliskt blev "Årets rockkonsert" på Ullevi en stor organisatorisk succé. De traditionella förseningarna var få och nästan obefintliga på ett jättearrangemang som i år inte lockade fullt hus men ändå drygt 51 000 åskådare. Människor som fick se Nick Lowe inleda i regn, Mats Ronander och Santana fortsätta i solsken och Bob Dylan avsluta i strålande solnedgång.
   Exakt kl 15:00 inleddes Ullevi-galan med Nick Lowe och hans nya kompgrupp Cowboy Outfit som inte är mer nytt än själva namnet. De har spelat ihop i över två år, under ett annat gruppnamn (His Noise To Go) och innehåller bland annat klaviaturkillen Paul Carrack och gitarristen Martin Belmont. Repertoaren var till stor del ny med låtar från det nya albumet som kommer snart.
   Mats Ronanders band följde därpå och fick solsken fast Malla tidigare hade förklarat att han helst ville ha mulet för att riktigt kunna kontrollera det utgående ljudet. Vid sådana här jättekonserter existerar inte soundcheck så konsertinledningen blir alltid prövande och lite osäker.
   Ronanders inledning hade uppenbara ljudproblem då hans vanligtvis starka röst fladdrade lite oroväckande i vinden. I ljusgrön kavaj och samma fina kompband som alltid hade han dock snart större delen av publiken i sin hand. Och framträdandet kan bara rubriceras som succé inför sitt livs största publik.
   Låtarna från senaste albumet togs emot med extra jubel och när han i slutlåten "50/50" tog fram munspelet var det rena ovationer som slutade med att gruppen mycket överraskande fick göra två extralåtar.
   Efter Ronanders femtio minuter långa succé dröjde det bara 25 minuter innan Santana och det stora bandet stod på scenen och drog igång sin rytmiska och mycket instrumentala rockmusik. Ledd av den svartklädde Carlos Santana som är en supergitarrist med en alldeles egen klang i sitt instrument. Som med sina långa, andlöst skickliga solon visade att det inte bara är snabbhet som gör en bra gitarrist.
   Santana-konserten började i rappt tempo med många klassiker och avslutades med några senare hitlåtar men däremellan mattades tempot märkbart och blev en sorts uppvisning i tråkighet med långa likgiltiga solon från nästan alla i bandet. Då kunde inte ens genuint duktiga musiker rädda situationen.
   Santana blev på scen en 90 minuter lång gäspning som följdes av 50 minuters förberedelser och paus inför kvällens stora huvudattraktion.

SANTANA:
Carlos Santana, gitarr, percussion, sång
Alphonso Johnson, bas
Alex Ligertwood, gitarr, sång
David Sancious, keyboards
Raul Rekow, percussion, sång
Chester Cortez Thompson, trummor
Chester Thompson, keyboards, sång
Orestes Vilato, percussion, sång
Armando Peraza, percussion, sång
Greg Walker, sång

MATS RONANDER:
Mats Ronander, gitarr, munspel, sång
Hasse Olsson, keyboards
Sam Bengtsson, bas
Henrik Jansson, gitarr
Åke Sundqvist, trummor

NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Nick Lowe, bas, sång
Paul Carrack, keyboards, sång
Martin Belmont, gitarr
Bobby Irwin, trummor

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.