Blogginlägg från 2015-11-11

Ett besök på Eel Pie Island

Postad: 2015-11-11 15:04
Kategori: Blogg


Liam Grundy framför gångbron till det musikhistoriskt intressanta Eel Pie Island i Twickenham.

EFTER ETT MYCKET TREVLIGT MÖTE och lunch med Liam Grundy, aktuell med albumet "Houston", i torsdags på den lilla mysiga italienska restaurangen Masaniello på Church Street i Twickenham, sydvästra London, tog han med oss på en informell men intressant guidning på det närliggande legendariska Eel Pie Island. Jag har berättat de musikhistoriska detaljerna om ön tidigare men jag har aldrig vågat gå över den lilla privata gångbron som skiljer ön i Themsen från fastlandet.


Som ni kan se på kartan ovanför är det ett begränsat antal hyresgäster på ön och många vill leva sina liv i avskildhet utan att få påhälsning av nyfikna människor och/eller turister. Skyltar som "Strictly private" och höga plank skiljer många bostadshus från gångvägen som skär igenom det långsmala Eel Pie Island som i sina ändar har vildvuxen skog. Men det finns också några små fina gemytliga hus, som exempelvis Hurley Cottage (se ovan).
   Där det en gång i tiden, fram till 1971, stod ett legendariskt hotell är det nu privata hus under namnet Aquarius som skyms av insynsskyddade plank. Ön rymmer också flera mindre båtvarv, roddklubbar och åtskilliga små konstnärshus under samlingsnamnet Eel Pie Island Artists’ Studios. Här finns konstnärer, glasskulptörer, krukmakare och juvelsmeder.


Liam Grundy berättar att förre skivbolagschefen på Stiff, Jake Riviera, numera äger ett av de större husen på ön, Lion's Boathouse. Och det känns ju tämligen naturligt med tanke på öns musikaliska historia. Vi närmar oss dörren (se ovan) och mycket riktigt står det "Riviera" bredvid dörrklockan. Och dessutom namnet "Alan Ward". Alan Ward är en av direktörerna i Rivieras bolag Lions Moorings Ltd och 1974 var han sångare i bandet Bastard 1974 tillsammans med Brian James som sedan bildade The Damned och fick kontrakt med Rivieras Stiff Records. 1978 till 1980 gav Alan Ward ut singlar som Elton Motello, namnet låter uppenbart som en Riviera-uppfinning.


Eel Pie Island från Twickenham-sidan. Det vänstra trähuset är Jake Rivieras Lion's Boathouse.

/ Håkan

Englands näst mest kända inspelningsstudio

Postad: 2015-11-11 07:54
Kategori: Blogg



SÖNDAG LUNCH PÅ CHURCH STREET I BARNES. Här finns inget övergångsställe som drar åt sig turister, inget klottrande på staket och stolpar och numera inte heller någon spännande publikdragande inspelningsstudio som en gång hette Olympic Sound Studios. Men ur musikhistorisk synvinkel är adressen 117-123 Church Road nästan lika legendarisk som Abbey Road. Dessutom hade Londons två mest kända inspelningsstudios fram till 2009 samma ägare, EMI.
   Huset och fasaden vill gärna påminna om gamla legendariska tider där "Olympic Studios" pryder väggen ovanför entrén till den biograf som sedan oktober 2013 återigen är inhyst i den gamla lokalen. Kön med skrålande barn som ska gå på matiné är lång just den här söndagen.
   Hela huset har en lång historia, byggdes 1906 som Byfield Hall med teater och biograf fram till 1925 när det bytte namn till först The Barnes Theatre och sedan The Ranelagh Cinema. Under 50-talet gjordes lokalen om till filmstudio innan det som kom att bli legendariska Olympic Sound Studios startade i januari 1967.
   Studion hade mellan 1961 och 1966 haft sin hemvist i centrala London på Carlton Street, en tvärgata till nedre Regent Street, men det var efter flytten till Barnes som Olympic Sound Studios blev en populär inspelningsplats för många, många artister. Studion öppnade alltså officiellt i januari 1967 men redan 8 november 1966 spelade Rolling Stones in delar av albumet "Between the buttons" där. Vilket sedan skulle bli bandets huvudsakliga studio fram till "Exile on Main Street" 1972.
   Även Beatles, som vanligtvis hade Abbey Road som hem, utnyttjade studion i Barnes vid olika tillfällen. Som exempelvis vid grundinspelningarna av "All you need is love" och "Baby you're a rich man". Och det var dit som teknikern och senare skivproducenten Glyn Johns tog alla de turbulenta Beatles-inspelningarna för att mixa om låtarna till det som skulle bli albumet "Let it be".
   Som producent hade Johns Olympic Sound Studios som favorit. Han inledde sin karriär med Steve Miller Bands "Children of the future" 1968 och producerade sedan Led Zeppelin, Family, Humble Pie och Faces innan han producerade Eagles två första album just här.
   På min 60-talslista, som publiceras på måndagar, har redan tre olika band, Traffic, Procol Harum och Yardbirds, haft Olympic Sound Studios som inspelningsplats. Och det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer fler artister på listan som har koppling till studion i Barnes.
   Bland övriga namn som spelat in där märks Blind Faiths enda album (se vänster), två album med Brinsley Schwarz, Kirsty MacColls "Kite", Led Zeppelins tre första, Eric Claptons "Slowhand", majoriteten av Jimi Hendrixs inspelningar, The Motors och Kursaal Flyers första album och Small Faces "Ogden's nut gone flake".
   Det var just i Olympic Sound-studion som teknikern George Chkiantz 1967 uppfann fasförskjutning som en teknisk innovation vid inspelningen av Small Faces singel "Itchycoo park".
   60- och 70-talet var det givetvis högtryck på Olympic Sound Studios men med skivbranschens ekonomiska ras har problemen med tiden också ökat för inspelningsstudios. Som fick studion i december 2008 att gå i konkurs och hela huset på Church Street var hotat att byggas om till lägenheter. Men 2013 återuppstod biografverksamheten i huset där nu också en restaurang huserar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.