Blogginlägg

60: #22. THE SHANES (1963-1968)

Från vänster: Tor-Erik Rautio, trummor, Kit Sundqvist, keyboards, gitarr och sång, Lennart Grahn, sång och munspel, Svante Elfgren, bas, och Tommy Wåhlberg, gitarr och sång.

THE SHANES Topp 3:

1. Blue feeling (1966)
2. I don't want your love (1965)
3. Let me show you who I am (1964)

SVENSK POP PÅ 60-TALET KOM TILL STÖRRE DELEN från Göteborg, Malmö, framförallt Stockholm, i viss mån Vansbro men också - Tuolluvaara. The Shanes var Norrlands mest kända popband men också det långhårigaste och mest r&b-influerade. Tuolluvaara var en del av Kiruna, världens (till ytan) största stad fick vi lära oss i skolan ungefär samtidigt som Shanes profilerade sig och kommersiellt kom att tillhöra Sveriges pop/rock-elit strax efter Hep Stars, Tages och Ola & Janglers. Det fanns mycket pop på kartan de här åren i mitten på 60-talet men Shanes var som sagt i sina bästa stunder både tuffare, rockigare och först.
   Shanes skivdebuterade vÃ¥ren 1963 och var fram till hösten 1964 en kvartett utan nÃ¥gon särpräglad sÃ¥ngare, Staffan Berggren, sÃ¥ng/gitarr, Svante Elfgren, bas, Tor-Erik Rautio, trummor, och Tommy WÃ¥hlberg, gitarr/sÃ¥ng. Inte sÃ¥ överraskande dominerades bandets första singlar av instrumentallÃ¥tar som dessutom hade Vilda Västern-tema. Shanes spelade tidigt instrumentalpop och Bröderna Cartwright var populära pÃ¥ svensk tv. Shanes med Berggren i spetsen skrev lÃ¥tar som "Gunfight saloon", "Pistoleros" (singel-b-sida) och "Gun rider" utan att fÃ¥ de riktiga singelframgÃ¥ngarna.
   Innan gruppen rekryterade sÃ¥ngaren och munspelaren Lennart Grahn frÃ¥n LuleÃ¥ och gruppen The Marshalls fick Shanes sitt stora genombrott (1:a pÃ¥ Tio i Topp) med ännu en lÃ¥t av Berggren, som ocksÃ¥ sjöng, "Let me show you who I am". Staffan Berggren var bandets store lÃ¥tskrivare som ocksÃ¥ utvecklade soundet frÃ¥n snäll pop till sensationell r&b-kryddad rock. Han skrev merparten av bandets lÃ¥tmaterial, bÃ¥de pÃ¥ singlar och första albumet "Let us show you!".
   Den musikaliska utvecklingen mot tuffare rock följdes strikt men nästa singel, "Georgia's back in town", blev ingen hit och missade Tio i Topp. Kanske var den med sina 3:38 alldeles för lÃ¥ng och pretentiös när speltid pÃ¥ singlar i övrigt lÃ¥g mellan tvÃ¥ och tre minuter. Men Shanes och Berggren var snart tillbaka med den alldeles fantastisk singeln, "I Don't Want Your Love", som min vän Pelle Magnusson mycket riktigt konstaterade den här artikeln, "placerade Shanes bland engelska giganter som tidiga Animals, Yardbirds och Pretty Things." Inte minst tack vare den nye medlemmen Grahns energiska munspel.
   Oförklarligt gick bandet sedan tillbaka till covermaterial och nÃ¥gra riktigt svaga och opersonliga singlar med lÃ¥tar hämtade frÃ¥n 50-talet och artister som The Johnny Otis Show ("Crazy country hop") och Bill Haley & the Comets ("Skinny Minnie"). Samtidigt lämnade den ledande lÃ¥tskrivaren Staffan Berggren gruppen efter en schism och ersattes av stockholmaren Kit Sundqvist, som tidigare hade spelat bÃ¥de gitarr och keyboards i Blue Clinters och Wild Ones, i gruppen som nu var stationerade i Stockholm.

SUNDQVIST VAR OCKSÅ LÅTSKRIVARE men under resten av 60-talet var det huvudsakligen covers på Shanes-singlarna som hade en tynande kvalitetsnivå. Men först "Blue feeling", en låt som gruppen hittat på ett Animals-album och ni kan läsa mer om låtens historia här, som jag nog rankar högst av alla gruppens 60-talssinglar. Berggren var visserligen borta från gruppen men hans ande svävade över både sound och arrangemang på den låten.
   Ã…terigen försökte gruppen, Grahn, Rautio och Sundqvist, skriva en singelhit, "I don't care, babe", men misslyckades bÃ¥de kommersiellt och delvis musikaliskt. En envis distad fuzzgitarr lät sympatisk men lÃ¥ten var melodiskt medioker.
   Tillbaka till covermaterial hämtade frÃ¥n tveksamt hÃ¥ll. Bandet gjorde visserligen en hyfsad version av Dinah Shores 1952-hit "Hi-lili, hi-lo" och jag alltid har trott att Shanes plankade av Alan Price Sets aktuella version men det visar sig nu att Shanes släppte sin singel en mÃ¥nad före Price. Den italienska schlagerlÃ¥ten "Can I trust you" var däremot en ren och skär katastrof fast den nÃ¥dde Tio i Topps andraplats.
   Nästa singel, Sundqvists "Chris Craft no. 9", var ett seriöst försök av gruppen och producenten Anders Henriksson att 1967 följa den rÃ¥dande poptrenden i världen, inspelad i Abbey Road-studion, och resultatet var klart godkänt. Men läget i den tidigare sÃ¥ r&b-baserade rockgruppen var minst sagt instabilt. Efter den simpla poplÃ¥ten "Drip-drop", ännu ett Sundqvist-original, tangerade Shanes i slutet pÃ¥ 1967 alla bottennoteringar med nÃ¥gra oförklarliga covers, Drifters gamla redan dÃ¥ uttjatade "Save the last dance for me" och Mantovani-orkesterns "Cara mia" frÃ¥n 1954 som amerikanska sÃ¥nggruppen Jay & the Americans hade haft en USA-hit med tvÃ¥ Ã¥r tidigare.
   Nu var Shanes goda rykte ett minne blott och det hjälpte inte sÃ¥ mycket att utanför all uppmärksamhet avsluta 60-talskarriären med tvÃ¥ 1968-singlar, Sundqvists "Faces, faces" och den obskyra Barry/Greenwich-lÃ¥ten "Friday kind of Monday".

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.