Blogginlägg

60: #22. THE SHANES (1963-1968)

Postad: 2015-11-30 07:56
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Tor-Erik Rautio, trummor, Kit Sundqvist, keyboards, gitarr och sång, Lennart Grahn, sång och munspel, Svante Elfgren, bas, och Tommy Wåhlberg, gitarr och sång.

THE SHANES Topp 3:

1. Blue feeling (1966)
2. I don't want your love (1965)
3. Let me show you who I am (1964)


SVENSK POP PÅ 60-TALET KOM TILL STÖRRE DELEN från Göteborg, Malmö, framförallt Stockholm, i viss mån Vansbro men också - Tuolluvaara. The Shanes var Norrlands mest kända popband men också det långhårigaste och mest r&b-influerade. Tuolluvaara var en del av Kiruna, världens (till ytan) största stad fick vi lära oss i skolan ungefär samtidigt som Shanes profilerade sig och kommersiellt kom att tillhöra Sveriges pop/rock-elit strax efter Hep Stars, Tages och Ola & Janglers. Det fanns mycket pop på kartan de här åren i mitten på 60-talet men Shanes var som sagt i sina bästa stunder både tuffare, rockigare och först.
   Shanes skivdebuterade våren 1963 och var fram till hösten 1964 en kvartett utan någon särpräglad sångare, Staffan Berggren, sång/gitarr, Svante Elfgren, bas, Tor-Erik Rautio, trummor, och Tommy Wåhlberg, gitarr/sång. Inte så överraskande dominerades bandets första singlar av instrumentallåtar som dessutom hade Vilda Västern-tema. Shanes spelade tidigt instrumentalpop och Bröderna Cartwright var populära på svensk tv. Shanes med Berggren i spetsen skrev låtar som "Gunfight saloon", "Pistoleros" (singel-b-sida) och "Gun rider" utan att få de riktiga singelframgångarna.
   Innan gruppen rekryterade sångaren och munspelaren Lennart Grahn från Luleå och gruppen The Marshalls fick Shanes sitt stora genombrott (1:a på Tio i Topp) med ännu en låt av Berggren, som också sjöng, "Let me show you who I am". Staffan Berggren var bandets store låtskrivare som också utvecklade soundet från snäll pop till sensationell r&b-kryddad rock. Han skrev merparten av bandets låtmaterial, både på singlar och första albumet "Let us show you!".
   Den musikaliska utvecklingen mot tuffare rock följdes strikt men nästa singel, "Georgia's back in town", blev ingen hit och missade Tio i Topp. Kanske var den med sina 3:38 alldeles för lång och pretentiös när speltid på singlar i övrigt låg mellan två och tre minuter. Men Shanes och Berggren var snart tillbaka med den alldeles fantastisk singeln, "I Don't Want Your Love", som min vän Pelle Magnusson mycket riktigt konstaterade den här artikeln, "placerade Shanes bland engelska giganter som tidiga Animals, Yardbirds och Pretty Things." Inte minst tack vare den nye medlemmen Grahns energiska munspel.
   Oförklarligt gick bandet sedan tillbaka till covermaterial och några riktigt svaga och opersonliga singlar med låtar hämtade från 50-talet och artister som The Johnny Otis Show ("Crazy country hop") och Bill Haley & the Comets ("Skinny Minnie"). Samtidigt lämnade den ledande låtskrivaren Staffan Berggren gruppen efter en schism och ersattes av stockholmaren Kit Sundqvist, som tidigare hade spelat både gitarr och keyboards i Blue Clinters och Wild Ones, i gruppen som nu var stationerade i Stockholm.

SUNDQVIST VAR OCKSÅ LÅTSKRIVARE men under resten av 60-talet var det huvudsakligen covers på Shanes-singlarna som hade en tynande kvalitetsnivå. Men först "Blue feeling", en låt som gruppen hittat på ett Animals-album och ni kan läsa mer om låtens historia här, som jag nog rankar högst av alla gruppens 60-talssinglar. Berggren var visserligen borta från gruppen men hans ande svävade över både sound och arrangemang på den låten.
   Återigen försökte gruppen, Grahn, Rautio och Sundqvist, skriva en singelhit, "I don't care, babe", men misslyckades både kommersiellt och delvis musikaliskt. En envis distad fuzzgitarr lät sympatisk men låten var melodiskt medioker.
   Tillbaka till covermaterial hämtade från tveksamt håll. Bandet gjorde visserligen en hyfsad version av Dinah Shores 1952-hit "Hi-lili, hi-lo" och jag alltid har trott att Shanes plankade av Alan Price Sets aktuella version men det visar sig nu att Shanes släppte sin singel en månad före Price. Den italienska schlagerlåten "Can I trust you" var däremot en ren och skär katastrof fast den nådde Tio i Topps andraplats.
   Nästa singel, Sundqvists "Chris Craft no. 9", var ett seriöst försök av gruppen och producenten Anders Henriksson att 1967 följa den rådande poptrenden i världen, inspelad i Abbey Road-studion, och resultatet var klart godkänt. Men läget i den tidigare så r&b-baserade rockgruppen var minst sagt instabilt. Efter den simpla poplåten "Drip-drop", ännu ett Sundqvist-original, tangerade Shanes i slutet på 1967 alla bottennoteringar med några oförklarliga covers, Drifters gamla redan då uttjatade "Save the last dance for me" och Mantovani-orkesterns "Cara mia" från 1954 som amerikanska sånggruppen Jay & the Americans hade haft en USA-hit med två år tidigare.
   Nu var Shanes goda rykte ett minne blott och det hjälpte inte så mycket att utanför all uppmärksamhet avsluta 60-talskarriären med två 1968-singlar, Sundqvists "Faces, faces" och den obskyra Barry/Greenwich-låten "Friday kind of Monday".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.