Blogginlägg från maj, 2016

Beatles-b-sida: I'll get you

Postad: 2016-05-30 07:56
Kategori: Beatles



DET KAN TÄNKAS VARA TÄMLIGEN LOGISKT att b-sidan till "She loves you" i historisk mening hamnat i skymundan av Beatles legendariska singel. Jag minns den speciellt bra eftersom singeln fanns i ett av mina julklappspaket 1963. Och med inga andra skivor i samlingen spelades skivans båda sidor vid upprepade tillfällen den julen. Med hjälp av en annan julklapp, romerska bågar (choklad med apelsinsmak), känner jag den smaken fortfarande i munnen när jag lyssnar på "I'll get you".
   "I'll get you", eller "Get you in the end" som den först kallades, skrevs tillsammans av Paul McCartney och John Lennon och var kanske en konventionell b-sida, i alla fall i jämförelse med den slagkraftiga a-sidan, men hade dock sina oförglömliga ögonblick. John och Paul överdriver sin Liverpooldialekt och "oh yeah"-frasen låg typiskt i tiden.
   Filmen nedan är hämtad från det engelska tv-programmet "Ready, Steady, Go!", 4 oktober 1963.



/ Håkan

Trött på gitarrsolon? Nåja...

Postad: 2016-05-26 07:53
Kategori: Blogg

PRINCE SOM FLYHÄNT GITARRIST. Det tog mig tolv år att upptäcka det här konsertklippet från 2004. I det celebra gänget med bland annat Tom Petty, Steve Winwood, Jeff Lynne och många andra är det Prince som tar priset när han går loss i slutet på George Harrisons "While My Guitar Gently Weeps".



/ Håkan

Richard Williams om Motown-b-sidor

Postad: 2016-05-25 07:48
Kategori: Blogg



TEMAT FRÖR TILLFÄLLET på Håkans Pop är singel-b-sidor och då passar det förträffligt att länka till sportjournalisten(!) Richard Williams blogg The Blue Moment där han sätter fokus på några av skivbolaget Motowns b-sidor som, enligt Richard, håller en hög kvalitetsnivå. Han räknar också upp ett antal starka singel-b-sidor på https://thebluemoment.com/2016/03/23/motown-part-1-of-3-the-b-sides/

/ Håkan

Tack för allt, David

Postad: 2016-05-24 07:55
Kategori: Blogg

EFTER DAVID BOWIES TRAGISKA OCH PLÖTSLIGA DÖD, i januari 2016, letade jag levande musikbilder med engelsmannen. Det första jag ramlade på var en 1:26 lång och intressant dokumentär med titeln "Sound and vision". En film som berättar Bowies historia både privat och professionellt. Intervjuer med Bowie och många andra närstående plus livebilder från en lång karriär. Och givetvis låtar som "Young Americans", "Space Oddity" och "Heroes".



"Sound and vision" är ju också en låt, från albumet "Low", som ni kan höra här. Lyssnar man noggrant finns Mary Viscontis röst i kören. Mary, tidigare känd som Mary Hopkin, var vid tillfället gift med Bowies producent Tony Visconti. Saxofonen spelas av David själv.



Bowie var i mitten på 70-talet kompis med John Lennon. Tillsammans skrev de låten "Fame" till albumet "Young americans". På samma skiva finns också Lennons "Across the universe" med där den gamle Beatles-medlemmen spelar gitarr.



/ Håkan

Beatles-b-sida: P.S. I love you

Postad: 2016-05-23 07:55
Kategori: Beatles



I ETT LÅNGT PERSPEKTIV SKULLE JAG nog vilja se och höra den här tidiga Beatles-låten som framsida, a-sida, på gruppens första Parlophone-singel. "Love me do", a-sidan på Beatles debutsingel, var ju i grund och botten en ganska opersonlig och harmlös låt som också nådde en anspråkslös listplacering (17) i december 1962. Det var ju inte så konstigt att producenten George Martin ville övertyga gruppen att spela in en cover, "How do you do it", istället.
   "P.S. I love you", huvudsakligen skriven av Paul McCartney under Hamburg-tiden, är ju en poppigare och mer fulländad låt och produktion. Om än fortfarande väldigt snäll efter dagens mått mätt. Låten fanns tillsammans med "Love me do", "Ask me why" och "Besame mucho"(!) med vid provinspelningarna för skivbolaget EMI i Abbey Road-studion 6 juni 1962. Då Pete Best fortfarande spelade trummor i gruppen.
   I augusti fick Best sparken men nye Ringo Starrs första inspelningsdag, 4 september, blev inte heller så lyckad ty 11 september bokades studion på nytt med studiomusikern Andy White på trummor. På första upplagan av singeln, som släpptes 5 oktober, var det Ringo som spelade fast från våren 1963 på första ep:n och första albumet var det den senare inspelningen, med White, som användes.



/ Håkan

Let it be (hela filmen)

Postad: 2016-05-20 15:51
Kategori: Beatles


Let It Be - 'The Beatles' - FULL Movie (Filmed... by cosmo2161

Dokumentärfilmen om Beatles albuminspelning i januari 1969, drygt ett år senare fick den biografpremiär under namnet "Let it be", är så mytomspunnen att den drygt 46 år senare knappast kan leva upp till sitt rykte. Jag såg filmen på bio när den var aktuell och, vad jag minns, tyckte den var gränslöst intressant.
   När jag nu tittar på filmen orkar jag i stort sett bara 6-7 minuter av dessa mer eller mindre oorganiserade repetitioner. Men jag ska ge den en hjärtlig chans i sin helhet men det får nog ske en dag när sommaren är långt borta och höststormen viner utanför fönstret. Med förhoppning om att filmen ligger kvar på nätet får det här blogginlägget följaktligen bli en påminnelse längre fram.

/ Håkan

Tack för allt, Olle

Postad: 2016-05-18 07:49
Kategori: Blogg



DET HÄR ÄR MIN FÖRSTA ARTIKEL på Håkans Pop som har ett kort bäst före-datum, 3 juni. Visst är det med ett förskräckligt samvete man varje gång någon pop- eller rockartist går bort börjar leta bland skivor, lyssnar och minns, och YouTube-klipp. Efter Olle Ljungströms tragiska bortgång för två veckor sedan gick jag förlorad i Svt:s Öppet Arkiv, grottade ner mig i konsertinslag och intervjuer och hittade många intressanta ögonblick. Men det tråkiga är att inslagen inte ligger i all evighet och i de här fallen bara fram till 3 juni.

"Nästa Nybroplan" 2 april 1993.
En uppenbart nervös Olle intervjuas, i samband med första soloalbumet, av Eva Beckman och är lite osäker och får, som han uttrycker det, hjärnkollaps men var redan här en mästare i formuleringskonst. Efter intervjun framförs "Tivoli" live tillsammans med Olles dåvarande band med gitarristerna Sten Booberg och Heinz Liljedahl, trummisen och Reeperbahn-medlemmen Peter Korhonen och den unge basisten Jerker Odelholm.

"Carin med C" 27 september 1993.
Carin Hjulström presenterar och hans band (se bilden ovan), där Lars Halapi har ersatt Booberg, som framför "Jag spelar vanlig" och "Min trädgård" med elegant akustiskt gitarrsolo med Halapi.

Dynamo 28 februari 1994.
Olles andra soloalbum "Världens räddaste man" är aktuell och tillsammans med sitt band, utökad med gitarristen Mattias Torell, framförs "Tysk indian" och "Vatten, sol och ängar".

Stockholm 11 augusti 1995.
Innan "Tack"-skivan släpps intervjuas Olle återigen av Eva Beckman i ett samtal om hans karriär.

Söndagsöppet 25 november 2001.
Olle samtalar med Rickard Olsson och framför sedan låten "Du sköna värld" från samlingsskivan "Bäst".

/ Håkan

Undervärdera aldrig baksidan!

Postad: 2016-05-17 07:50
Kategori: Blogg



IGÅR PUBLICERADE JAG FINALARTIKELN I KATEGORIN om mina 60-talsfavoriter, en följetong om decenniets bästa singelartister. The Beatles var inte oväntat nummer ett och det tog mig många veckor att sätta ihop den artikeln. Dels för att singlarna var många, övervägande fantastiskt starka och nästan genomgående historiska och stora popögonblick som knappt går att rangordna på ett rättvist sätt. Jag gjorde dock ett försök och är väl tillfredsställd med det men konkurrensen var mördande. Urval och rangordning har lämnat mig sömnlös många nätter under våren.
   Vad som däremot har gnuggat mitt samvete ännu mer är att många, fantastiskt många Beatles-singlar, har haft så kallade dubbel-a-sidor med starka personliga låtar på singelns båda sidor. Kollar man närmare på matrisnumren på varje singeletikett förstår jag att Beatles-medlemmarna, medarbetare och skivbolag redan vid utgivningen var villrådiga och inte visste vilken låt som skulle prioriteras eller vilken singellåt som skulle bli favorit hos skivlyssnarna.
   Med start från den officiella listnoterade dubbel-a-sida-singeln "We can work it out"/"Day tripper" (1965) kom det ytterligare Beatles-singlar med två utomordentligt starka låtar på båda sidor. På singlar som "Penny Lane"/"Strawberry fields forever" (1967), "Hello, goodbye"/"I am the walrus" (1967) och "Something"/"Come together" (1969) är det omöjligt att välja huvudlåt.
   Sedan finns det givetvis många kommersiellt logiska a- och b-sidor på singlarna från Beatles 60-tal. Låtar som på baksidan av en Beatles-singel hamnade lite i skymundan men som ofta inte var så mycket sämre eller mindre intressanta för det.
   Därför tänkte jag från nästa vecka och under sommarveckorna lite anspråkslöst ägna uppmärksamhet åt låtarna som hamnade på pophistoriens skuggsida. Av Beatles 23 officiellt utgivna singlar i England har jag valt ut 11 kronologiska singel-b-sidor utan att rangordna dem. Lite text om historien bakom låtarna, fakta runt inspelningarna plus en YouTube-länk som kommer göra sommaren 2016 till en sommar i Beatles tecken. Runt 50 år för sent.
   Håkans Pop analyserar alltså backspegeln på nytt och låter Beatles bli fokus elva veckor framöver med start på måndag.
   Med risk att göra sidan lite seg och trött i sommar kommer jag även att lägga ut lite udda Beatles-klipp från en tid när det begav sig. Håkans Pop tar inte helt sommarledigt. Jag kommer under sommaren även att tipsa om läsvärda internetsidor och underbart intressanta krönikor som jag har sprungit på genom åren. Sedan tänkte jag i sommar ägna lite djupare uppmärksamhet, med musikaliska illustrationer, åt vårens alla tragiska dödsfall i musikbranschen. Börjar imorgon med Olle Ljungström.

I ÖVRIGT LADDAR JAG FÖR HÖSTEN på Håkans Pop där jag under nästa säsong kommer att koncentrera mig på VHS och DVD med musik. Bredvid den sedvanliga kategorin med gamla konsertrecensioner, från 80-talet, kommer jag att syna mina späckade vinylhyllor och rent slumpmässigt plocka fram intressanta skivor som står och gömmer sig bland alla gamla skivor.

Tack för den här säsongen, hoppas alla kan hänga med i sommar på en avslappnande resa runt Beatles-b-sidor, och efter några sköna veckors vila är Håkans Pop tillbaka i rutinerna med nya tag i mitten på augusti.

/ Håkan

60: #1 THE BEATLES (1962-1969)

Postad: 2016-05-16 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Paul McCartney, sång och bas, George Harrison, sång och gitarr, Ringo Starr, trummor och sång, och John Lennon, sång och gitarr.

THE BEATLES TOPP 3 (4):

1. Help! (1965)
2. Penny Lane/Strawberry Fields forever (1967)
3. All you need is love (1967)


JAG BEHÖVER INTE SÄGA SÅ MYCKET MER. Jag har under mina många år som musikintresserad inte följt någon annan artist/grupp mer än The Beatles. Och det finns eller fanns, varken subjektivt eller objektivt, naturligtvis inget annat band eller någon annan soloartist som slår The Beatles singelutgivning. På placeringarna närmast under nummer ett på min 60-talslista har det varit små marginella skillnader mellan Kinks, Small Faces, Tim Hardin och de andra men Beatles förstaplats var suveränt överlägsen.
   Som George Martin, den nyligen avlidne mästerproducenten, vid något tillfälle så elegant förklarade när han beskrev de fyra medlemmarna i The Beatles: John Lennon var själen, George Harrison var sinnesstämningen, Paul McCartney var hjärtat och Ringo Starr var trumslagaren. Och vem kan bättre än George Martin förklara storheten, komplexiteten och det helt gränslöst underbara samarbetet som skapade världens bästa popgrupp. Med så många positiva och musikaliska sidor att det inte går att beskriva The Beatles på bara ett enda sätt.
   5 oktober 1962, dagen då Beatles första Parlophone-singel "Love me do" släpptes, är det magiska datumet för alla Beatles-fans. Men det finns naturligtvis många fler viktiga datum ännu tidigare i historien om Liverpool-kvartetten som skulle ta 60-talets popvärld med storm både kommersiellt och musikaliskt.
   Som exempelvis 6 juli 1957 när John Lennon första gången träffade Paul McCartney. Eller 21 februari 1961 när The Beatles spelade på Cavern i Liverpool första gången, 27 mars 1961 när gruppen gjorde sin första spelning i Hamburg, 22 juni 1961 när gruppen för första gången klev in i en inspelningsstudio i Tyskland för att kompa Tony Sheridan, 1 januari 1962 i en refuserad provinspelning för Decca och 6 juni 1962 på första EMI-inspelningen.
   The Beatles slog inte igenom över en natt direkt. Det var hårt slit, oändliga turnéer och långa konserter i Hamburg som svetsade samman gruppen som till slut fick producenten George Martin att tro på gruppens framtid.
   Av naturliga skäl, Beatles var egentligen kompgrupp, har jag lämnat Hamburg-inspelningarna utanför gruppens professionella karriär som alltså inleddes med "Love me do". Den kan knappast kallas magnifikt genombrott varken musikaliskt eller kommersiellt. En ganska naivt simpel melodi i ett tunt arrangemang, där John Lennons munspel var en imitation av Delbert McClintons solo på Bruce Channels "Hey baby", som nådde en 17:e-plats som bäst i England. Ett bevis på att Beatles ännu var ett okänt fenomen var att låtskrivarna på skivetiketten stavades Lennon-McArtney(!).
   Var det något som var Beatles styrka under de här magiska åren på 60-talet var det den stigande utvecklingskurvan och den ständiga förnyelsen som skapade nya historiska avtryck gång på gång. Redan på nästa singel, "Please please me", var det originella hitkonceptet ett faktum och redan vid inspelningstillfället utlovade en nöjd George Martin att låten snart skulle toppa listorna. Men nådde "bara" andraplatsen i England. Men snart skulle gruppens fyra år långa obrutna rad av elva nummer ett-singlar inledas och bli ett oslagbart rekord för tid och evighet.

TREDJSINGELN "FROM ME TO YOU" var en given succé. Återigen med Lennons munspel som under de tidiga åren blev något av varumärke för Beatles-soundet tillsammans med en avancerad körsång inklusive falsett och en klockren refräng. Ett recept som kom att fulländas på nästa singel, "She loves you", fast nu utan munspel men med en "yeah-yeah"-refräng, som öppnade öronen inte bara på mig under gruppens Sverigebesök hösten 1963. Tillsammans med ett huvudskakande "ooh" blev låten den definitiva höjdpunkten på gruppens liverepertoar år framöver.
   Framgångarna för Beatles visste inga gränser och med nästa singel, "I want to hold your hand", hakade även ett tidigare så avvaktande USA på succévågen. Beatles amerikanska skivutgivning, som var uppdelad på många olika skivbolag, hade halkat efter i starten men i april 1964 (se höger) var den up-to-date och gruppen ockuperade de fem översta placeringarna på den amerikanska försäljningslistan. Med den färska nyligen inspelade "Can't buy me love" i topp. Ännu ett Lennon-McCartney-mästerverk, som kom att bli en del i soundtracket till Beatles första långfilm "A hard day's night". Som låtskrivare började de båda Beatles-profilerna dock att glida isär och den här låten, med bara en sångare, var huvudsakligen McCartneys verk.
   Titeln till nästa historiska Beatles-singel, "A hard day's night", kom ur Ringo Starrs mun när han beskrev det hårda arbetet under filmandet till gruppens långfilm som ännu inte hade något namn. Nu blev det Lennon som blev huvudansvarig för den slagkraftiga låt som också blev titellåt till den komiska film som hade premiär sommaren 1964.
   Nästa singel, "I feel fine", blev starten på lite mer experimenterande sound när låten inleds med en tydlig rundgångsgitarr i en låt som egentligen var ganska konventionell och traditionell i Beatles värld. Men också gränslöst kommersiellt framgångsrik med en sex veckor lång sejour på förstaplatsen i England.
   Våren 1965 började Beatles sikta in sig på nästa film, "Help!", och "Ticket to ride" var första låt som spelades in till nästa soundtrack men blev också nästa singel. En låt som kanske inte har den helt uppenbara kommersiella profilen men soundmässig var den med sina feta lager av elektriska gitarrer lite rockigare och lite tyngre än tidigare Beatles-singlar. Även nästa singel var en filmlåt och blev efter en titelkompromiss också titellåt, "Help!". John Lennons låt var också hans personliga rop på hjälp medan turnétrötthet, droger och äktenskapsproblem höll på att slita sönder honom. Det var inga förklaringar som kom upp till ytan när jag första gången hörde låten på svensk radio ("Pop 65 Special") 18 juli 1965 några dagar innan den officiellt släpptes. En lyssning som skakade om och vibrationerna känns fortfarande idag när jag hör detta mästerverk till låt.
   Lennon-McCartneys kreativa låtskrivande började hösten 1965 ta sig så stora proportioner att valet av singellåt blev alltmer bekymmersamt och resulterade i två officiella a-sidor när den svåra konsten att prioritera blev övermäktigt. Således fick Lennons "Day tripper" tampas med McCartneys "We can work it out" om uppmärksamhet och det var den senare som vann den kommersiella kampen med radiospelningar men själv kan jag inte välja den ena före den andra.
   1966 och Beatles når en ännu högre musikalisk nivå samtidigt som gruppens livehistoria på sommaren når vägs ände och turnerandet når sin slutstation. Det finns naturligtvis ett samband mellan de alltmer komplicerade skivinspelningarna och en livescen som inte kan leva upp till alla ljudmässiga infall.
   "Paperback writer" var ännu ett fint McCartney-verk. En fantastisk poplåt kryddad med studioeffekter som dekorerar både text och sound. Så var det dags för ännu en dubbel-a-sida-singel med två låtar av väldigt olika prägel. Dels McCartneys "Eleanor Rigby", som jag vill påstå är singelns framsida, och "Yellow submarine", även den skriven av McCartney, som är en naiv och barnslig ramsa som inte blev mer seriös när de lät Ringo sjunga den. Stråkarrangemanget på den förstnämnda låten tillhör de definitivt bästa ögonblicken i Beatles hela diskografi.
   Hösten 1966 var det en osäker grupp med stor prestationsångest som samlades för att inleda inspelningarna för nästa album, "Sgt Pepper". Popvärlden i övrigt hade närmat sig Beatles nivå, Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beach Boys "Pet sounds" hade släppts tidigare under 1966, och nu skulle Liverpoolkvartetten kontra.

DE FÖRSTA FÖRMODADE ALBUMINSPELNINGARNA blev istället nästa Beatles-singel. En klassisk John/Paul-uppdelad skiva där poppigt uppspelta "Penny Lane" står i bjärt kontrast med den vemodigt vackra och nostalgiskt insvepta "Strawberry Fields forever". En fantastisk singel av oerhört stark musikalisk prägel, med Liverpool-relaterade texter, där jag omöjligt kan prioritera den ena låten före den andra.
   Paradoxalt nog missade den här dubbelt så starka singeln förstaplatsen i England ty Engelbert Humperdincks "Release me" höll England i ett järngrepp just då. Men Beatles skulle snart vara bandet på allas läppar. Hårt och skoningslöst slog de till med världens mest kända album, "Sgt Pepper", 1 juni 1967 och mindre än en månad senare gick de in i studion igen och inför hela världens tv-publik spelade de in "All you need is love" och mindre än två veckor senare fanns den i skivbutiken. En massiv succé och musikaliskt en makalöst mäktig låt där arrangemang (med "Marseljäsen"-introt) och texttema var så pricksäkert när Summer Of Love stod i zenit.
   Den tämligen simpla McCartney-låten "Hello, goodbye" blev a-sida på nästa Beatles-singel men i rättvisans namn borde singelns båda sidor ha listnoterats. Lennons "I am the walrus" är ju en minst sagt lika legendarisk Beatles-låt i både text och arrangemang.
   Våren 1968 blev McCartney tilldelad ännu en Beatles-a-sida på singel, "Lady Madonna". Det gick en nostalgisk rock'n'roll-våg över världen den här våren och naturligtvis fick den här Little Richard/Fats Domino-inspirerade pianostänkaren en ledande roll i den vågen. En komprimerad musikalisk knockout!
   För att bevisa variation, omväxling och utveckling blev nästa Beatles-singel en ballad av historisk storlek, "Hey Jude". Både längd- (6:57) och arrangemangsmässigt en betydelsefull McCartney-låt som med ökande intensitet växte till en popklassiker och musikalisk milstolpe alla kategorier. Med den singeln introducerades också Beatles nya skivetikett, Apple, och succén var ganska given.
   Efter den klassikern vill jag påstå att Beatles tappade den där extraordinära styrkan under resten av 60-talet. "Get back" har väl med åren blivit en uppenbar liveklassiker men är som låt en ganska konventionell rocklåt. "The ballad of John & Yoko" har väl textmässigt sin poäng men är musikaliskt enkel inspelad med bara John och Paul i studion. George Harrisons "Something" är väl kanske Beatles näst största evergreen, efter "Yesterday", men var ju ingen överraskande singel eftersom den redan fanns tillgänglig på skiva en månad tillbaka på "Abbey Road".
   Där tar Beatles 60-tal slut och bara några månader senare är Beatles-eran också slut. Efter några turbulenta år på slutet av decenniet var också det unika samarbetet över.

FOTNOT: Beatles-temat blir något av följetong på måndagar under sommaren på Håkans Pop. Jag har siktat in mig på några intressanta singel-b-sidor och kommer presentera fakta och musik i ämnet.

/ Håkan

En nyhet: 60-talet är slut!

Postad: 2016-05-15 10:32
Kategori: 60-talets bästa



BREAKING NEWS I FÖRSOMMARTID: 60-talet är slut! 50-listan över mina 60-talsfavoriterna, som har gått som en följetong på Håkans Pop sedan i höstas, har efter sedvanlig nedräknande modell nått nummer 1 som avslöjas i morgon. För att i någon mån lämna utrymme för spekulationer kring vem eller vilka som är i topp ser ni listan fram till nummer 2, med länkar till artiklarna, här nedan.

2. THE KINKS (1964-1969)
3. SMALL FACES (1965-1969)
4. TIM HARDIN (1966-1969)
5. THE WHO (1964-1969)
6. THE ROLLING STONES (1963-1969)
7 THE BEACH BOYS (1961-1969)
8. DONOVAN (1965-1969)
9. THE HOLLIES (1963-1969)
10. TAGES (1964-1968)
11. THE BEE GEES (1967-1969)
12. DUSTY SPRINGFIELD (1963-1969)
13. THE LOVIN SPOONFUL (1965-1969)
14. FOUR TOPS (1960-1969)
15. MANFRED MANN (1963-1969)
16. BOB DYLAN (1962-1969)
17, THE ANIMALS (1964-1966)
18. THE DOORS (1967-1969)
19. THE TROGGS (1966-1969)
20. CREAM (1966-1969)
21. THE MOVE (1966-1969)
22. THE SHANES (1963-1968)
23. SPENCER DAVIS GROUP (1964-1968)
24. JIMI HENDRIX EXPERIENCE (1966-1969)
25. MARIANNE FAITHFULL (1964-1969)
26. ARETHA FRANKLIN (1960-1969)
27. SIMON AND GARFUNKEL (1965-1969)
28. NEIL DIAMOND (1963-1969)
29. THE TEMPTATIONS (1961-1969)
30. THE SEARCHERS (1963-1969)
31. THE RONETTES (1962-1969)
32. THE MONKEES (1966-1969)
33. CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL (1968-1969)
34. THE BYRDS (1965-1969)
35. TRAFFIC (1967-1968)
36. YARDBIRDS (1964-1968)
37. PROCOL HARUM (1967-1969)
38. ROY ORBISON (1960-1969)
39. THE TURTLES (1965-1969)
40. THE MASCOTS (1964-1969)
41. PAUL REVERE & THE RAIDERS (1960-1969)
42. NEIL YOUNG (1968-1969)
43. THE YOUNG RASCALS/THE RASCALS (1965-1969)
44. THE DAVE CLARK FIVE(1962-1969)
45. SAM & DAVE (1961-1969)
46. BUFFALO SPRINGFIELD (1966-1968)
47. STEVIE WONDER (1961-1969)
48. THE MAMAS AND THE PAPAS (1965-1968)
49. CILLA BLACK (1963-1969)
50. OTIS REDDING (1962-1969)


/ Håkan

Tributes: Olle Ljungström

Postad: 2016-05-13 07:51
Kategori: Tribute-skivor

"Andra sjunger Olle Ljungström" (Telegram, 2008)

Ingen sjöng Olle Ljungström-låtar bättre än Olle Ljungström. Min hyllning till denne tveklöst store personlighet en vecka efter bortgången blir bland annat genom att lyssna på skivan där delar av svensk rocksocietet hyllar Olle. Skivan producerades långt innan Olle blev folkkär tv-kändis och innan "Jag och min far" blev en hel nations angelägenhet (må vara i Magnus Ugglas mun).
   Olle hade fram till 2008, när den här skivan gavs ut, givit ut sex album och urvalet till den här hyllningen är hämtade från de fem första. Men det var då sex år sedan Olle gav ut sitt eget album "Syntheziser" och jag kan så här i efterhand misstänka att suget efter Olle Ljungström-låtar kan ha varit märkbart just då. Bara ett år senare gav Olle ut sitt sjunde album, "Sju", och kanske var det uppmärksamheten här som skyndade på den processen.
   Med pianisten Robert Qvarfordt som sammanhållande producent har givit de lågmälda och sparsmakade arrangemangen en dominans. Det är också Qvarfordts favoritlåtar av Olle som står för urvalet och han har inte fallit för frestelsen att välja rent uppenbara hits som exempelvis "Tysk indian" och "Norrländska präriens gudinna".
   I original är det ofta Olles vingliga accent som personifierar låtmaterialet. Därför är det så befriande att på den här skivan låta Olles många geniala textrader komma ur andras munnar. Inledningen på den här skivan understryker den tesen. Som när Bo Sundström med sin norrländska närhet tolkar "Tivoli" eller när Sara Isaksson förvandlar "Som man bäddar" till något ännu större. För att inte tala om när Joakim Berg gör "Nåt för dom som väntar" till sin egen precis som han gjorde på "Plura 50". Det här skulle kunna vara en Kent-låt eller är det så att Jockes låtskrivande hela tiden varit influerat av Olle?
   Uno Svenningssons röst engagerar mer än på många år på "Kaffe Och En Cigarett" och jag tror att jag aldrig har hört Eric Gadd sjunga så imponerande som på "Som du" där han kombinerar falsett med soulprogrammerade lager av syntar.
   De extremt olika rösterna hos Ane Brun och Emil Jensen gör den vanligtvis anonyma "Vissa funktioner" till en fantastisk sång.
   Även Love Olzon lyckas utmärkt med den numera sönderspelade "Jag och min far" i sitt långsamma gospelstuk. "En Apa Som Liknar Dig" är egentligen skräddarsydd för Di Leva och i det här himmelska syntarrangemanget doftar det hit lång väg.
   Andreas Mattssons "Du Och Jag" och Tomas Andersson Wijs "Med Eller Utan" befinner sig däremot långt från några kommersiella funderingar i sina avklädda och djupt personliga versioner.

1 –Bo Sundström: Tivoli   
2 –Sara Isaksson: Som Man Bäddar   
3 –Joakim Berg: Nåt För Dom Som Väntar   
4 –Uno Svenningsson: Kaffe Och En Cigarett   
5 –Eric Gadd: Som Du   
6 –Love Olzon: Jag Och Min Far   
7 –Alf: Hur Långt Kan Det Gå   
8 –Di Leva: En Apa Som Liknar Dig   
9 –Lisa Miskovsky: Vatten, Sol Och Ängar   
10 –Andreas Mattsson: Du Och Jag   
11 –Tomas Andersson Wij: Med Eller Utan   
12 –Ane Brun / Emil Jensen: Vissa Funktioner

/ Håkan

Härlig pubrock i stök och stim

Postad: 2016-05-11 07:55
Kategori: 80-talskonserter

Hösten 1983 gav Örebrobandet Rockfashion ut singeln "Working"/"Rockin train" (Aktiv musik). Bandets fyra medlemmar uppträdde efter klassisk modell under pseudonym: Rocke Olsson (Folke Olsson), gitarr, sång, Mangan Swedeson (Magnus Terrac). gitarr, sång, Hasse Laney (Hans Byrehn), bas, sång, och Ragge Puka (Roger Backlund), trummor.
   På långfredagen 1985 uppträdde bandet i den så kallade backfickan på Hotell Continental. Några år innan pubar blev en realitet i Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 1985.

ROCKFASHION
Continental, Örebro 5 april 1985


Pubrockmusiken är en härlig engelsk tradition som hade sina gyllene år i början på 70-talet som ett nyttigt angrepp på hårdrockmusikens överdimensionerade utbredning. Att föra traditionen vidare i Sverige är lättare sagt än gjort med svenska ölpriser och svenskens sitta-hemma-framför-tv:n-attityden. Men ett tappert och berömvärt försök gjorde Örebrogruppen Rockfashion och Continental, som är det närmaste gemytlig pub vi har i Örebro, i torsdagskväll.
   I den stimmiga, trånga, svettiga, intima, glada, naturliga och framförallt opretentiösa miljön gjorde sig den renläriga rockmusiken allra bäst. Och med den tacksamma inramningen gjorde Rockfashion, som just spelar rock med djupa rötter i traditionell bluesrock livedebut på hemmaplan.
   De körde två långa set och visst kände jag igen mig utan att egentligen ha hört låtarna tidigare. Det är så bra pubrock fungerar: många covers, lätt att sjunga med och bara minnas. Bra rock utan dunkla budskap eller djupare innebörd.
   Under två långa timmar hann Rockfashion visa sig vara ett härligt liveband perfekt anpassad till en stökig pubmiljö. De hade också en oväntat stor repertoar av både egna och andras låtar som gör bandet till en utpräglad liveattraktion.

/ Håkan

60: #2 THE KINKS (1964-1969)

Postad: 2016-05-09 07:58
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Pete Quaife, bas och gitarr, Dave Davies, gitarr och sång, Ray Davies, sång och kompgitarr, och Mick Avory, trummor.

THE KINKS TOPP 3:

1. Till the end of the day (1965)
2. Waterloo sunset (1967)
3. See my friend (1965)


INNAN KINKS BLEV THE KINKS VAR 3/4-DELAR AV DET KOMMANDE BANDET, Ray Davies, Dave Davies och Pete Quaife, med i olika grupper under många olika namn. The Ray Davies Quartet, The Boll-Weevils (eller The Bo Weevils som ibland kompade sångaren Robert Wace, som senare skulle bli Kinks manager), The Ramrods och slutligen The Ravens som spelade in den demo som just Wace levererade till förlaget Mills Music på 20, Denmark Street i London hösten 1963. Den hamnade i händerna på den amerikanske producenten Shel Talmy som gillade den och fick skivbolaget Pye att skriva kontrakt med gruppen.
   Under de här åren hade bröderna Davies och Quaife spelat med många olika trummisar men genom en annons hittade de Mick Avory som kom från jazz- och bluesmusiken där han bland annat tillfälligt hade spelat i en tidig upplaga av Rolling Stones. Avory blev medlem i Ravens i januari 1964, samtidigt som gruppen bytte namn till The Kinks och spelade in första singeln. Som så många andra band vid den här tiden, The Who, Small Faces och just Stones, blev Kinks inledningsvis en del av den växande r&b-scenen i London och repertoaren var givetvis till stor del covers.
   Singeldebuten blev därför inte överraskande en version av Little Richards "Long tall Sally" från 1956. Tidigt 1964 var Talmy ännu så länge ett oskrivet blad som frilansande producent på Decca, men det skulle ändra sig ett år senare när The Who med buller och bång slog igenom med "I can't explain". Kinks debut saknar all energi och kraft som snart skulle bli gruppens särdrag. Upprepande "yeah yeah" i texten avslöjar Liverpool-influenserna men jämfört med Paul McCartney och Beatles explosion till version av samma låt, som dock spelades in efter Kinks, förstår vi att gruppens debutsingel floppade totalt kommersiellt.
   Redan på nästa singel fick Ray Davies förtroende att skriva a-sidan, "You still want me", men den snälla nästan menlösa framtoningen gjorde att recensenterna jämförde med Beatles medan jag tänker på namn som Gerry & the Pacemakers, Swinging Blue Jeans eller kanske en singel-b-sida med Mascots. Följaktligen en ännu större kommersiell flopp (127 ex sålda!) och nu var gruppens skivkontrakt i fara.
   I detta riskabla läge skriver Ray Davies en klassiker, broder Dave spelar sitt livs distade gitarriff, Talmy låter uppenbart mixerreglagen slå i botten på rött och musikhistorien fick en ny milstolpe, "You really got me"! Hård och primitiv rock slog världen med häpnad musikaliskt och kommersiellt toppade den Englandslistan två veckor i september 1964.
   Efter det magnifika genombrottet gjorde Ray Davies, Kinks och Talmy en alltför vanlig variant genom att upprepa hitreceptet på gränsen till att kopiera sig själva på uppföljaren "All day and all of the night". Ännu ett mäktigt gitarriff plus taggtrådssolo från Dave och refrängen, som nästan är än mer slagkraftig, gör faktiskt låten till min största Kinks-favorit.

MEN KINKS SKULLE INTE BLI GRUPPEN SOM BARA upprepar sig eller förutsägbart fortsätter gå i samma fotspår och än idag är det förtvivlat svårt att bara välja tre topplåtar ur en repertoar sanslöst fina Ray Davies-låtar från 60-talet som till minst 80 procent är av högsta exklusiva kvalité. Och efter gruppens två milstolpar till rocksinglar är det givetvis mycket imponerande att byta spår och ge ut en halvballad, "Tired of waiting for you".
   Bottennoteringarna är få i Kinks singeldiskografi och efter tre kanonsinglar var det mycket överraskande att Ray Davies släppte ifrån sig en så ordinär och opersonlig låt som "Ev'rybody's gonna be happy", en lättglömd dussinlåt som knappt platsar på ett Kinks-album.
   På nästa singel, "Set me free", var Davies och Kinks tillbaka på sedvanlig hög kvalitetsnivå. Öppnar med ännu ett patenterat gitarriff i en låt som håller lägre tempo och ekar därmed lika förträffligt som "Tired of waiting...". Via österländska influenser skulle snart psykedelisk pop vara på modet och det visar sig att Kinks med "See my friend" sommaren 1965 tidsmässigt slår både Beatles ("Norwegian wood") och Rolling Stones ("Paint it, black") på fingrarna. För övrigt en alldeles lysande poplåt.
   Fram till nu, november 1965, hade sex av Kinks åtta engelska singlar varit exklusivt singelmaterial utanför albumutgivningen. Men "Till the end of the day", ännu en fantastiskt stark Kinks-singel, gavs samtidigt ut som centralt viktigt spår på albumet "The Kink kontroversy". En låt som har sitt musikaliska släktskap, distade gitarrer och catchy melodi, med "You really got me" och "All day and all of the night" och tangerar låtmässigt de höjdpunkterna.
   Hösten 1965 börjar Ray Davies profilera sitt låtskrivande och främst textmässigt kommentera det engelska klassamhället. Det började med "A well respected man", Europasingel och Tio i Topp-etta, och fortsatte med modeprotest-låten "Dedicated follower of fashion" som är Kinks första singel som passerar den magiska treminutersgränsen. Intressant halvakustiskt arrangemang och textmässigt anmärkningsvärd 60-talspop, som en vandring i de centrala delarna av London, men allsångskaraktären är mer music hall än pop. Men Kinks skulle snart nå historiska höjder på sina singlar.
   Sommaren 1966 kanske inte går att jämföra med den klassiska Summer Of Love 1967 men Kinks "Sunny afternoon" är verkligen en av 60-talets allra mest legendariska singlar. En loj lagom tempoladdad sommardänga med en Ray Davies-kommenterande text långt utanför det trendiga popspråket. "Dead end street" är väl i jämförelse bara hälften så känd men är lika genuint engelsk att det nästan doftar fish and chips om den dixieland-doftade trombonen i arrangemanget.

RADEN AV KLASSISKA KINKS-SINGLAR ÄR INTE SLUT ty i maj 1967, samma månad som "A whiter shade of pale", "Paper sun", "Carrie Anne" och "The wind cries Mary" släpps, kommer den oerhört vackra pärlan "Waterloo sunset". Sparsamt arrangerad och Ray Davies text och röst är ett under av magisk kombination. Vi minns Shel Talmys tid med The Who som kortlivad men effektiv och med en turbulent avslutning i domstolen. Talmy/Kinks-samarbetet höll längre, nästan fyra år, och var totalt sett mer fruktbar men det tog slut i och med "Waterloo sunset". Och det är givetvis ett besynnerligt mysterium att det är en amerikan som har producerat Kinks allra mest typiska engelska singlar.
   Ray Davies tog nu över producentrollen, och låtarna skrev han under sitt kompletta namn Raymond Douglas Davies, och på icke-albumlåten "Autumn almanac" var Kinks kvar på nästan samma himmelska nivå med blåsarrangemang och kör som extra krydda. Här doftar det engelsk trädgård om hösten.
   På nästa singel, "Wonderboy", började Kinks och Ray Davies tappa lite av sitt geniala kunnande och kommersiellt svajade det något. Men på "Day's" (precis så stavas låttiteln på Kinks singeletikett) eller "Days" (som den officiellt heter), inspelad samtidigt som albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society", är bandets sista fullblodsklassiker. Ett sent mästerverk i Kinks diskografi som tveklöst är i nivå med de blott tre favoriter jag har listat här ovan.
   Mot slutet av 60-talet ägnade Kinks alltmer tid och energi åt sina album men första 1969-singeln "Plastic man" är en icke-albumlåt som varken kommersiellt eller musikaliskt har gjort några avtryck i Kinks-historien fast den är lekfull med bland annat låtsastrombon.
   Under resten av 1969 låg gruppens hela fokus på konceptalbumet "Arthur (Or the Decline and Fall of the British Empire)" som trots det genomgående och sammanhållande temat (om den uppdiktade karaktären, golvläggaren och arbetargrabben Arthur Morgan) ynglade av sig tre singelspår, "Drivin'", "Shangrila" (båda släpptes innan albumet och var knappast singelpotentiella val) och "Victoria", med en popularitetskurva som var i stigande. Den sistnämnda singeln gav faktiskt gruppen en blygsam listplacering i England som sedan bäddade för en kommersiellt framgångsrik comeback 1970 med låtarna "Lola" och "Apeman".

/ Håkan

Rickfors lyfter inte

Postad: 2016-05-06 07:57
Kategori: 80-talskonserter



Hösten 1988 fick Mikael Rickfors sitt andra genombrott, nu på svenska med hitlåten "Vingar" och ett album med samma titel. Och gav sig ut på turné med sitt kompband Radio Rip-Off med musiker som spelade på albumet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 1988.

MIKAEL RICKFORS
Club 700, Örebro 14 december 1988


Under de senaste tio åren har jag nog sett och upplevt Mikael Rickfors ett handfull gånger på Örebros scener. Just nu är han inne i sin kommersiellt mest framgångsrika period någonsin men på Club 700:s scen i onsdagskväll var han en blek skugga av sitt forna jag.
   Blek men otroligt populär. Sedan han började sjunga på svenska igen har hans publik breddats och ökat i antal. Senaste albumet "Vingar" är förmodligen hans största succé så det var ingen större överraskning att finna ett välfyllt dansgolv i den tråkiga lokalen.
   Att albumet sålt i sådana massor är en skymf både mot rockmusiken och Rickfors. Han är inte direkt misslyckad på svenska men han ska givetvis sjunga på engelska och inget annat språk.
   På skiva blir hans språkbruk och även uttal pinsamma. På konserten försvann lyckligtvis de värsta grodorna. Jag stod mer och retade upp mig på den otroligt opersonliga framtoningen av hans kompband Radio Rip-Off.
   I närheten av hårdrockens suddiga gräns försökte fem kvalitativt duktiga musiker så till den milda grad eliminera Rickfors insatser att göra soul och rock till något individuellt.
   "Vingar" är titeln på albumet, singeln och turnén och den senaste skivans repertoar dominerade konserten som även innehöll de udda låtarna "En frusen bild" och "Minnenas hotell" då rockarna fick sällskap av bleckblåsare på scen.
   Även den gamla jazzinfluerade pärlan "Easy street" framfördes med den sättningen och då brände det till första och enda gången. Med en spröd ton och stark röst blev det personligt och bra.
   I övrigt kastade sig Rickfors handlöst mellan ytterligheter denna kväll. Genom hög volym och spektakulär ljusramp som for upp och ned fick konserten en hårdrocksinramning som inte hade något berättigande i Rickfors musikvärld.

/ Håkan

Olle Ljungström (1961-2016)

Postad: 2016-05-05 21:13
Kategori: Minns

Olle Ljungström, 54. Alldeles för tidigt gick han bort men hann ändå med att skapa sig en ikonliknande status i svensk musikhistoria och presentera så många djupt personliga ögonblick under sin tid på jorden. Det började alltså i Reeperbahn 1979 där Olle var sångare, huvudsakligen låtskrivare och genomgående medlem innan bandet splittrades 1984. "Havet ligger blankt" är en underbar inledningslåt på första albumet innan jag tappade kontakten med bandet som sedan hamnade på Stranded Rekords, blev skivbolagskollegor med bland annat Ratata och Lustans Lakejer, utökade med keyboards och hamnade som en del i den poserande genren av svensk rockmusik.
   Det skulle dröja många år, medan Olle jobbade i reklambranschen, innan han dök upp som soloartist 1993 och redan då ryktades det om drogproblem och ett allmänt osunt leverne. Men vilka låtar och vilka texter. Men det tog till tredje albumet "Tack" (1995), där han återförenades med gamle Reeperbahn-kollegan och producenten Dan Sundqvist, innan jag blev ett utpräglat Olle-fan. På den följande turnén fick jag i december 1995 uppleva Olle Ljungström live i en splittrad konsert som musikaliskt motsvarade förväntningarna men pratmässigt var Olle en katastrof som levererade skämt på kiss- och bajsnivå.
   Tre år senare på Slottsfestivalen i Örebro var Olle tidigt på kvällen en av artisterna i en konsert som jag minns varken som katastrof eller kanonupplevelse. Däremot minns jag tydligt att Olle missade möjligheten att dyka upp som duettsångare på Wilmer X:s konsert några timmar senare på samma plats. Han medverkade nämligen på Wilmers album "Hallå världen" på låten "Jag är bara lycklig när jag dricker" och det hade varit ett ljuvligt ögonblick med ett sånt samarbete. Det årets Ljungström-album, "Det stora kalaset" (1998), fick en given plats på min lista över 90-talets bästa album.
   Albumen "En apa som liknar dig" (2000) och "Synthesizer" (2002) förstärkte Olles starkt personliga ställning i svensk rock men däremot föll jag ännu mer handlöst för singel-b-sidan "Vit som snö".
   Sedan var det skrämmande tyst från Olle i många år. 2008 hyllade svenska artister som Joakim Berg, Tomas Andersson Wij och Lisa Miskovsky Olle på albumet "Andra sjunger Olle Ljungström" (skriver om skivan nästa vecka på Håkans Pop) och året efter var han själv tillbaka med albumet "Sju" som lite överraskande faktiskt var Olles sjunde album. Under de tysta åren hade han brutit samarbetet med låtskrivaren Heinz Liljedahl och Torsten Larsson, Stonefunkers-gitarrist, var ny kompanjon.
   Hösten 2009 såg vi Olle på Hornstull Strand på ännu en splittrad konsertupplevelse. Han sjöng inte klockrent eller var inte ens nära sin normala falsksång och han pratade alldeles för mycket strunt mellan låtarna. Ändå var vi efteråt överens om att vi upplevt något vi aldrig kommer att glömma.
   Men Olle skulle hämta sig även efter den blamagen och blev 2012 helt oväntat tv-kändis i Så Mycket Bättre. En programserie som jag av princip bojkottat i alla år, står helt enkelt inte ut med alla regisserade tårar, men förstod i efterhand att jag missat några oförglömliga ögonblick med Olle i centrum. Efter det breda genombrottet i de svenska vardagsrummen fick Olle året efter ett nytt starkt liv som konsertartist.
   Först släpptes albumet "Släng in en clown", som hamnade på min årsbästalista igen, och en av hans konserter hade jag inga svårigheter att ge rubriken "I sitt livs strålande form". Under framträdandet på Södra Teatern i Stockholm i april 2013, en av fem spelningar på tre dagar, fick jag uppleva det otänkbara: Olle var under närmare en och en halv timme full av energi, dansade på sitt speciella sätt, sjöng på sitt ännu mer speciella sätt och tillsammans med bandet blev det en så gott som helgjuten konsert som avslutades med "Världen är så mycket bättre nu". Men efter gårdagens nyhet om Olles död är tyvärr världen lite sämre igen.
   Sommaren 2013 gjorde Olle ett inhopp på festivalen Sommar Deluxe i Örebro, en splittrad konsertupplevelse där han återigen var lite kärv och ofokuserad och den annars så elegante Olle var klädd i en urtvättad t-shirt och var inte fullt lika sprittande pigg som under vårens konserter.
   På 90-talet hade Olle några Örebro-relaterade musiker i sina band. Här följer några kommentarer:

Jerker Odelholm:
Olle.....! En av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Så oerhört varm snäll omtänksam rolig knasig och intelligent människa. Vi hängde i stort sett varje dag från början av -93 när jag fick åka med på första soloturnén, fram till "Apan"-plattan 2000, senare skildes våra vägar åt men det var med Olle o Heinz allt liksom tog fart för mig. Det var en rätt bra start för en landsortskille i storstan. Vi hade så sjukt roligt, och en hel del bra musik blev det, trots allt......för allt var inte alltid helt lätt med Olle. Är så oändligt tacksam för alla underbara dagar och år vi fick ihop....! Vila i frid Olle.
Sten Booberg:
När jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv ringde Olle Ljungström, Han behövde gitarrist till turnén. I min bil på vägen till replokalen pratade vi om en på skivbolaget. "Han kunde lika gärna knacka dörr och sälja taiwanesiska förlossningstänger i plast", sa Olle. Han sa många roliga saker. Hans hjärna var inte som andras.

Olle Ljungström avled av oklara orsaker igår onsdag 4 maj 2016.

/ Håkan

Covers: Cat Power

Postad: 2016-05-04 07:50
Kategori: Cover-skivor

CAT POWER: The covers record (Matador, 2000)

Jag har redan skrivit om en coverskiva med Cat Power, "Jukebox" från 2008, och siktar nu in mig på ännu en. Kronologin blir lite omkastad ty den här coverskivan gavs ut redan 2000 och var Cat Powers tillbakalutade svar på de enorma förväntningar som ställdes på henne efter den kommersiella genombrottsskivan "Moon pix" (1998) med enbart originallåtar.
   När man snabbt analyserar innehållet och upptäcker att Rolling Stones "Satisfaction" inleder coverrepertoaren låter det väl bara lagom upphetsande. Men blandningen av låtar i övrigt på skivan är närmast gränslös med både rocklåtar (Moby Grape och Velvet Underground), gamla filmlåtar och material från både 20- och 30-talet.
   Men det som gör skivan mest intressant är att Cat Power valt att spela in alla låtar, med ett undantag (traditionella "Salty dog" där Matt Sweeney hjälper till på gitarr), på helt egen hand på gitarr, både elektrisk och akustisk, och piano. Det gör allt så mycket mer personligt och spännande.
   "Satisfaction", utan karaktäristisk refräng och elektriska riff, som en singer/songwriter-låt med akustisk gitarr till komp är en underbar start på skivan. Även den annars så uttrycksfulla Cat Powers röst är nedtonad men ändå engagerande. Traditionella "Kingsport town", i monotont tempo, viskar hon nästan fram och tonläget består skivan igenom och kan i längden kanske uppfattas som händelsefattigt. Dock är det genomgående inget fel på engagemanget och Cat Power har trots den breda blandningen av låtar lyckats få ihop ett homogent slutresultat.
   Hon gör även cover på en av sina egna låtar i en nyinspelning av "In this Hole", från "What Would the Community Think" från 1996, med enbart piano till komp. Och med ett lite snabbare pianoklink har hon fått Bob Dylans "Paths of victory" att bli ett av de bättre ögonblicken här.
   Cat Power har på "The covers record" lyckats smälta ihop låtar av låtskrivare som Lou Reed, Bill Callahan och Michael Hurley till en personlig helhet långt från covergenrens konventionella område.


1. "(I Can't Get No) Satisfaction"   (Mick Jagger/Keith Richards)
1965. Singel med The Rolling Stones.
2. "Kingsport Town" (Traditional)
1962. Utgiven av Bob Dylan 1991 i boxen "The Bootleg Series Volumes 1-3".
3. "Troubled Waters" (Sam Coslow/Arthur Johnston)
1934. Från filmen "Belle of the Nineties" med Mae West & Duke Ellington and his Orchestra.
4. "Naked If I Want To" (Jerry A. Miller Jr.)
1967. Från albumet "Moby Grape" med Moby Grape.
5. "Sweedeedee" (Michael Hurley)
1970. Från albumet "Armchair boogie" med låtskrivaren.
6. "In This Hole"   (Chan Marshall)
Original.
7. "I Found a Reason"   (Lou Reed)
1970. Från albumet "Loaded" med Velvet Underground.
8. "Wild Is the Wind" (Dimitri Tiomkin/Ned Washington)
1957. Från filmen med samma namn med Johnny Mathis.
9. "Red Apples"    (Bill Callahan)
1997. Från albumet "Red apple falls" med Smog.
10. "Paths of Victory" (Bob Dylan)
1963. Utgiven av Bob Dylan 1991 i boxen "The Bootleg Series Volumes 1-3".
11. "Salty Dog" (Traditional)
1925. Singel med Papa Charlie Jackson.
12. "Sea of Love" (John Philip Baptiste/George Khoury)
1959. Singel med Phil Phillips (=John Philip Baptiste) & the Twilights.

/ Håkan

60: #3 SMALL FACES (1965-1969)

Postad: 2016-05-02 07:56
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Steve Marriott, sång, gitarr och munspel, Ronnie Lane, bas och sång, Ian McLagan, keyboards och sång, och Kenny Jones, trummor och sång.

SMALL FACES TOPP 3:

1. Tin soldier (1967)
2. Itchycoo Park (1967)
3. All or nothing (1966)


DET SKA BÖRJAS I TID... MEDLEMMARNA I SMALL FACES var alla tonåringar när en av 60-talets bästa singelgrupper startade i juli 1965. Men det här var framåtsträvande ungdomar från de östra delarna av London som hade tagit sina första stapplande steg i artistbranschen ännu tidigare. Exempelvis bildade sångaren och gitarristen Steve Marriott sin första grupp som 12-åring(!) 1959 och de övriga killarna i originalgruppen, basisten Ronnie Lane, trummisen Kenny Jones och organisten Jimmy Winston, hade alla spelat i olika grupper innan Small Faces var ett faktum.
   Marriott hade dessutom givit ut en singel, "Give her my regards", i eget namn i mars 1963. Sedan hade han gruppen The Moments, där Winston för övrigt spelade bas, som upptäcktes av Pete Meaden (se The Who) och spelade in en cover på Kinks hitlåt "You really got me". Lane, då som gitarrist, och Jones spelade tillsammans först i The Outcasts och sedan i The Pioneers innan Small Faces uppstod.
   Den ökände managern Don Arden trodde stenhårt på ungdomarna, och jagade snabbt fram ett skivkontrakt. Omgående, 5-6 juli 1965, spelade Small Faces in sin första singel. Arden lät den rutinerade låtskrivaren Ian Samwell skriva (tillsammans med Brian Potter) och producera "Whatcha gonna do about it" i Decca-studion i West Hampstead. En låt som lånat sin titel från en Doris Troy-singel och påminde starkt om Solomon Burkes "Everybody needs somebody to love". Det hindrade dock inte Small Faces-debuten att bli en hit, ett stökigt och r&b-kryddat utbrott under två minuter.
   Inför gruppens andra singel fick medlemmarna förtroendet att skriva a-sidan tillsammans, "I've got mine", som dock floppade totalt. Förutom Marriott, som både i ålder och sångröst faktiskt var Steve Winwoods jämlike, var det en mycket snällare och balanserad produktion. Redan innan singeln släpptes hade Winston, som spelar framträdande orgel på singeln, fått sparken för att han hade lite för högtflygande planer i gruppen. Han ersattes av Ian McLagan som även han hade spelat i flera grupper innan, The Muleskinners och Boz People.
   Efter det kommersiella fiaskot vände sig manager Arden till två professionella låtskrivare, amerikanen Mort Shuman (bland annat "Save the last dance for me") och den engelske sångaren, låtskrivaren och Beatles-vännen Kenny Lynch (han finns med på omslaget till Paul McCartneys "Band on the run") som på en kafferast slängde ihop "Sha-la-la-la-lee". Mycket riktigt en enkel låt med en simpel refräng men Marriotts hesa röst regerar och återkomsten till hitlistorna (3:a i England) var föga överraskande.
   Under manager Ardens överinseende som producent fick det framtida succélåtskrivarteamet Marriott/Lane, som från nu skulle skriva samtliga gruppens singlar, nytt förtroende med "Hey girl". Ännu en enkel hitlåt och jämförelsen med soundet hos The Who börjar bli alltmer relevant. Powerpoprock i ordets rätta mening.

LÅTSKRIVANDET, PRODUKTIONEN OCH SOUNDET på Small Faces singlar började under 1966 bli en alltmer helgjuten enhet och hitsen avlöste varandra. Listettan "All or nothing", gruppens dittills största hit, och "My mind's eye" (i en demoversion!) är ju underbara klassiker i en osedvanligt jämn diskografihistoria.
   Manager Ardens maffiametoder (han kallades "The Al Capone of Pop") gjorde honom ökänd och fruktad i artistbranschen och hans makt över Small Faces var fullkomlig under bandets första år. Arden styrde och ställde och gav medlemmarna en minimal ersättning som gjorde att de tröttnade och 1967 sökte sig vidare till den nästan lika skrupelfrie Andrew Loog Oldham, mest känd som Rolling Stones manager och producent, och hans skivbolag Immediate. Vilket givetvis skapade bittra relationer mellan grupp/manager/skivbolag och stökade också om i skivutgivningen.
   Nytt kontrakt men bandet hade fortfarande skyldigheter att leverera till det gamla skivbolaget. På singeln "I can't make it", som Small Faces struntade i att marknadsföra, har Marriott och Lane (under namnet Plonk Lane) uppgraderats till producenter, och är väl helt okej men den lilla parentesen "Patterns" är verkligen försumbar och uppenbart hämtad från arkivet med refuserade låtar. Utgiven av Arden enbart för att störa nystarten på Small Faces på en ännu mer framgångsrik del 2.
   Med det nya Immediate-kontraktet följde obegränsat med studiotid och från första singeln "Here come the nice" kan du höra att gruppen har utvecklats från ett råstarkt liveband till ett experimentellt och delvis psykedeliskt spännande popband. Avslutningsackordet svajar betänkligt och vi befinner oss tydligt i juni 1967 en dag efter "Sgt Pepper"-release.
   24 juli 1967, när "Itchycoo Park" spelas in, skapas en milstolpe i Small Faces karriär och hela pophistorien. Akustiska gitarrer, orgel, Steve Marriotts röst och den drömlika effekten med fasförskjutning får sin världspremiär. En underbart vacker popsång mitt i Summer Of Love 1967.
   Kreativiteten för låtskrivarna och producenterna Marriott/Lane visste inga gränser vid den här tidpunkten och "Tin soldier" är en ännu starkare singel. Uppbyggnaden är smått magisk, energin är gränslös, elpianot/orgeln mot de effektiva trummorna är ren extas och P P Arnolds gospelinfekterade stämma tar låten till nya himmelska höjder.
   Popvärlden älskade Small Faces som dock inte ville lämna fotfästet i sin engelska tradition. "Lazy Sunday" är som en barnramsa på cockneyaccent mixad med music hall-tradition och placerad i en psykedelisk popdröm.
   På "The universal" tar Small Faces, eller främst Marriott, ytterligare ett steg mot sina engelska rötter. Hade precis släppt albumet "Ogden's Nut gone flake", en sannerligen hyllad klassiker, och nu kom en enkel, jordnära och huvudsakligen akustisk sång uppenbart inspelad på landet medhundskall och andra ljudillustrationer. Tillbaka till rötterna liksom och att Marriott mindre än ett år senare skulle bilda det hårdrockande Humble Pie, tillsammans med Peter Frampton, tycks helt otänkbart.
   Small Faces sprack alltså våren 1969 och när det utmärkta singelvalet från "Ogden's Nut gone flake", "Afterglow of your love", släpptes var bandet redan ett avslutat kapitel.

/ Håkan

April 2016 på Håkans Pop

Postad: 2016-05-01 09:14
Kategori: Blogg

APRIL 2016 ÄR AVSLUTAD OCH VI VÄNTADE varje dag i drygt fyra veckor, 30 dagar, efter den vårlika värmen som är så förförande och positiv. Även musikaliskt var månaden ett sökande och resulterade i några fina konsertögonblick och på skiva upptäckte jag ett album som jag förmodar har en plats på årsbästalistan framåt jul. Till månadens sorgliga nyheter hörde ännu ett avsked från en stor musikpersonlighet.
   Månadens konsert blev två inom loppet av några dagar i mitten av april. Först underhöll Gunnar Danielsson med både sånger och mellansnack. Sedan kom den alltmer permanenta duon Lindgren & Unenge (se höger) och visade sig ha mycket nytt på programmet. Många musikaliska höjdpunkter på en tämligen spontan men ändå koncentrerad konsert.
   Beskedet om Princes död kom plötsligt på kvällen 21 april. Jag zappade planlöst runt på tv:n och hamnade på CNN och BBC som båda hade breaking news om rockstjärnans död. Han var aldrig någon stor idol för mig men när jag sökte i mitt minne erinrade jag mig ändå några viktiga detaljer i hans karriär och skrev därefter minnet av Prince.
   Månadens fasta avdelning i 60-talsföljetongen fick en fortsättning med långa artiklar om The Beach Boys, The Rolling Stones, The Who och möjligen lite oväntat och överraskande Tim Hardin . Bland mina gamla konsertminnen letade jag upp recensioner av Jerry Williams (1989), Dag Vag (1982), Chapter 2 (Nisse Landgren/Johan Norberg) (1989) och Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band (1984).
   Tillbakablickarna på skiva hamnade på tre tributskivor (med låtar av Sufjan Stevens, Roky Erickson och The Bear Quartet ) och en coverskiva ( Paul Thorn ). Men under månaden recenserade jag även nyproducerade skivor med Thomas Wahlström, Graham Nash, Bobby Sant och The Bland.

MÅNADEN HAR GIVIT OSS MÅNGA INTRESSANTA SKIVOR. Eva Dahlgrens "Jag sjunger ljuset" tog mig med storm och gör det fortfarande efter en dryg vecka. "Gamlingen" Eva tar upp kampen med ungdomar som Anna Ternheim och det spännande soundet är stundtals i nivå med Kent. Eva litar inte på det förflutna utan söker nya musikaliska vägar och tillsammans med producenten Johannes Berglund (Amason) har det blivit suggestivt och melodiöst på samma gång.
   Öppningen med "Säg mitt namn" är ju underbar. Det är något i rytmen som attraherar när flödet av vacker musik pulserar fram. Och det fortsätter likadant på många låtar. Okej, kanske lite själlöst när musiken kräver maskinella hjälpmedel men arrangemang, melodier, röst och Evas låtar gifter sig på ett sällsynt underbart sätt. Klangerna är närmast sagolika.
   Efter en lång paus är Marit Bergman tillbaka med nytt sound och med svenska låtar på "Molnfabriken". Skivan har ett visst soundmässigt släktskap med Dahlgrens skiva vilket är förklarligt med två Amason-relaterade killar i producentstolarna. Det är klaviaturklangerna som dominerar även här men på ett lite ljusare och poppigare sätt. Många härligt positiva poplåtar, en vackrare låt med titeln "Dra åt helvete" har jag aldrig hört, och Marit sjunger naturligt men lite mer nedtonat på svenska.
   Mitt i Markus Krunegårds solokarriär har kvartetten Laakso, där han sjöng i mitten på 00-talet, gjort plötslig comeback med det överraskande starka albumet "Grateful Dead". Skivan har naturligtvis inga musikaliska beröringspunkter med det gamla hippiebandet utan Laakso gör sin egen ofta intensiva rockmusik på ett förvånansvärt varierat sätt. Som en blandning av The Ark och Millencolin, och mycket annat, har bandet gått från det udda indiestuket för tio år sedan till tämligen kommersiella men intressanta ljud.
   Vidar är det tre tjejer starka bandet från Karlstad som drog uppmärksamheten till sig 2012 på den privata VIP-mottagningen för Polarpristagaren Paul Simon. På Live at Heart senare samma år trollband trion mig och den övriga publiken med främst sina klockrena stämmor som finaste vapen. Vägen till första albumet, som producerats av Anna Ternheim i Woodstock, har varit lång. Tillsammans med varsamma arrangemang börjar låtarna nu mogna. Med några fler dagar till lyssning, skivan släpptes i onsdags, är jag övertygad om att albumet kommer växa till något mycket större.
   Fem år efter senaste albumet vet förhoppningarna och förväntningarna på The Jayhawks "Paging Mr Proust" nästan inga gränser. Ännu en gång har ursprungsmedlemmen Mark Olson lämnat bandet och precis som förra gången, i mitten på 90-talet, är det ett band med starkt försvagade resurser som ska försöka stå pall. Men precis som Paul McCartney utan Lennon, Chris Difford utan Tilbrook och Mick Jagger utan Richards blir dagens Jayhawks inte riktigt detsamma men inte heller dramatiskt så mycket sämre som vid förra splittringen. Soundet, låtarna och produktionen blir inte fulländade i sin helhet fast "Quiet corners & empty spaces", "Pretty roses in your hair" och "Devil is in her eyes"" räcker väldigt långt.
   Jag har även lyssnat på några månader gamla skivor som jag tidigare missat. Som exempelvis Ebbot Lundberg & The Indigo Childrens "For the ages to come". Efter några singlar och ep-skivor solodebuterar Ebbot här på riktigt med en skiva som blandar allt från lättaste popmusik, jag hör luftigt vackra akustiska gitarrer och Burt Bacharchs trumpeter ibland, till riffig kraftfull rockmusik. Och Ebbot är en mästare på att skriva lika starka melodier i varje genre.
   Jag minns Jonas Game för sin slagkraftiga poprock för många år sedan men när Jonas Lundqvist ger ut ett album under eget namn, "Vissa nätter", blir det inte lika personligt upphetsande.
   April har också singelmässigt varit en händelserik månad. Lars Winnerbäcks "Granit och morän" är en låt efter traditionell Winnerbäck-modell. Inte så överraskande men ändå intressant. Håkan Hellströms "Brinner in the shit" är rockigare än på länge. Fina, tuffa gitarrer och låten har en så bra hook att jag misstänker att han har lånat den någonstans. Just det där allergiframkallande hitreceptet är Per Gessle en mästare att trolla fram. På Roxettes nya "It just happens" är introt med aaah-aaah/oooh-oooh genialt men i övrigt är det en powerballad efter modell 1A som det räcker att höra en gång och inte mer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2016 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.