Blogginlägg från juni, 2016

Förvandlade samkväm till rockkonsert

Foto: Thomas Wahlström (tack!)Rayland Baxter.

Foto: Magnus Sundell (tack!)Richard Smitt



RAYLAND BAXTER
RICHARD SMITT
Rosengrens Skafferi, Örebro 29 juni 2016
Konsertlängd: 20:10-20:40 (30 min, RS) och 21:03-22:28 (85 min, RB)
Min plats: Sittande ca 7 m från scenen

Efter en misslyckad sportkarriär gick Rayland Baxter i sin fars fotspår som musiker och artist. Pappa Bucky Baxter spelade bland annat steelguitar i Bob Dylans band på 90-talet och det kanske förklarar att Rayland som singer/songwriter också har ambitioner som gitarrist. Det var något som stundtals förvandlade onsdagskvällens förmodade samkväm till rena rockkonserten.
   När jag i veckan analyserade Rayland Baxters hela diskografi kunde jag lätt jämföra den mer avskalade artisten, senaste ep:n "Soho", med mer arrangerade versioner på senaste albumet "Imaginary man" eftersom fyra av fem låtar var gemensamma. Jag fastnade för den första varianten låtar och blev, överraskad av mig själv, på förhand lite besviken när jag fick informationen att Rayland skulle uppträda med ett band bakom sig.
   Nu fick vi på det välfyllda Rosengrens Skafferi båda delarna av kakan men vid några av kvällens överdimensionerade gitarrsolon satt jag och var mer orolig för min frus öron än att riktigt älska ett band, gitarr/trummor/keyboards (med baspedaler), som tog ut svängarna rejält genom att öka volymen och visa upp sina virtuosa färdigheter på sina instrument.
   Men det var en mängd låtar från Raylands hela än så länge ganska begränsade produktion som gav konserten mening. Började så fint med "Mr Rodriguez" fast basen på keyboarden durrade i hela lokalen. Fortsatte med "Marjoria", "Mother mother", "Olivia", "Young man", jag kan ha missat någon låt, innan medmusikanterna efter en dryg halvtimme lämnade scenen och lät Rayland underhålla på egen hand med några av konsertens höjdpunkter men också med konversation och ödmjukhet.
   Det var minst lika mycket rockmusik i den lågmälda avdelningen. "Oh my captain", "The mtn song", publikens önskemål "Yellow eyes" och "Willy's song" blev mina favoriter för kvällen innan bandet var tillbaka för några längre elektrifierade utbrott. I "Dreamin'", Neil Youngs "Vampire blues" och den än så länge outgivna "22 letters" visste energin inga gränser och slutade med att Raylands gitarr helt enkelt gick sönder!
   Det var på många sätt överraskningarnas kväll på Rosengrens. Och det började redan med svensken Richard Smitt ensam på scen. Jag upptäckte honom i trion We Met Tomorrow på Rolling Rootsy Revue-konserten i Uppsala för nästan exakt två år sedan. Richard, som då gick under sitt riktiga namn Rickard Lindgren, var bandets sångare och imponerade både som artist och verbalt mellan låtarna. Nu som soloartist kan han givetvis inte kalla sig för Rickard Lindgren då han lätt skulle förväxlas med skåningen Richard Lindgren som han av en händelse dessutom råkar vara skivbolagskollega med.
   Via mitt minne från konserten för två år sedan och flera aktuella YouTube-uppvisningar där det ofta fanns bluesiga undertoner vände Richard inledningsvis uppochned på de förutsättningarna. Började med en kort instrumental uppvisning på akustisk gitarr av klassiskt snitt och fortsatte, lika överraskande, med Cornelis Vreeswijks "Visa i vinden". Där satt jag ganska förvånad och hade inte en aning var konserten med denne kraftfulle sångaren skulle ta vägen. Men det blev ytterligare sex låtar av vilka fem var hans egna, plus Tom Waits "If I have to go", som förmodligen finns med på hans nya Rayland Baxter-producerade skiva som Richard inte kunde lova när den skulle komma ut.
   Richard gjorde ett kraftfullt men ändå ödmjukt intryck. Tog fram elgitarren efter fyra låtar och repertoaren övertygade redan i det här lilla formatet. Richard Smitt-namnet skvallrar om internationella ambitioner och han är nog musikaliskt på väg åt det hållet. Han har, som man lite vårdslöst brukar säga, framtiden för sig.

Richard Smitts låtar:
Visa i vinden
Home is good enough
Her love
Paper man
If I have to go
Caroline
Black weather

/ Håkan

Intervju med Nils Lofgren 1975

HÄR BLICKAR CHRIS CHARLESWORTH TILLBAKA på sin blogg Just Backdated till en intervju med Nils Lofgren från maj 1975. Lofgrens grupp Grin har splittrats, han har slutat spela med Neil Young och med sitt första soloalbum ute satsar han nu på en solokarriär. Han har uppenbara problem att bilda ett band med önskade musiker men med facit i hand vet vi att soloframgångarna och turnéerna snart skulle komma och mindre än tio år senare skulle Springsteen-samarbetet utvecklas till något stort och långlivat.

/ Håkan

Beatles-b-sida: Yes it is

"YES IS IT", B-SIDAN TILL "TICKET TO RIDE", har jag nog alltid betraktat som en banal och opersonlig låt som har försvunnit i Beatles enorma repertoar. Men när jag lyssnar närmare nu är det en fantastiskt stämningsfull låt där gruppens stämsång når en ny oväntad nivå.
   För första gången på en Beatles-singel har John Lennon skrivit båda singellåtarna och "Yes it is" är inte långt efter den mästerliga "Ticket to ride" i exklusiv och njutbar kvalité.

/ Håkan

Medarbetare på Motown

JAG HADE, SOM JAG SÄKERT HAR NÄMNT TIDIGARE, en gång i tiden ett initierat intresse för skivbolaget Tamla Motown. Inte bara musiken och inte bara den långa raden av hits utan också om människorna som jobbade på det amerikanska bolaget. Här berättar Richard Williams om Barney Ales, en av väldigt få vita medarbetare i skivbolagschefen Berry Gordys omgivning.

/ Håkan

Beatles-b-sida: She`s a woman

DE TVÅ SENASTE BEATLES-SINGLARNA i min sommarföljetong om singel-b-sidor har handlat om låtar som senare hamnade på album. Men nu är vi tillbaka på exklusivt singelmaterial som var mer regel än undantag i Beatles-historien. "She's a woman" är en Paul McCartney-låt (b-sida till John Lennons "I feel fine") och har en härlig återhållen energi som spricker ut i en underbar refräng. McCartney sjunger följaktligen och spelar piano på låten.
   Spelades in 8 oktober 1964, samma dag som den skrevs, och Pauls röst och piano med rytmer som doftar reggae gör det här till en för den tiden experimentell inspelning.

/ Håkan

Unplugged Timo inför stor publik

Där någonstans i fjärran på den stora scenen går det att med lite god vilja upptäcka Timo och hans medmusikanter.

"Putte i Parken"
TIMO RÄISÄNEN
Slottsparken, Örebro 18 juni 2016
Konsertlängd: 18:31-19:38 (67 min)
Min plats: Ungefär 100 m från scenen.

När Timo Räisänen någon gång i framtiden ska sammanfatta sin karriär kommer förmodligen skivan med Ted Gärdestad-covers följt av turnén i samband med skivan att bara vara en parentes i hela historien. Men just för ögonblicket har hans liverepertoar 100-procentig fokus på just de låtarna och det albumet.
   På den stora scenen långt bort i fjärran stod Timo med sina medmusikanter Henrik Cederblom, akustisk gitarr, och Martin Holmlund, ståbas, och försökte att göra sig hörda inför tusentals människor. Jag trodde nog i min enfald att Timos rockmusik skulle få lite mer utrymme när han nu fick möjlighet att spela inför så många människor. Nej, det blev istället ett typiskt Unplugged-framträdande och inte riktigt så maffigt som på skivan.
   Framförallt var konserten ett spontanframträdande där väldigt ogenomtänkta mellansnack och fotograferande tog ned tempot i hela uppträdandet.
   Tio av Ted-skivans tretton låtar fanns med i den tidiga lördagskvällens repertoar. Att lämna "Come give me love" utanför liverepertoaren gjorde mig lite besviken men å andra sidan spelade Timo och killarna en Ted Gärdestad-låt som inte finns med på skivan, "Buffalo Bill".
På en konsert som avslutades lika snyggt och proffsigt som på skivan fast här saknades den gospelinfluerade kören som kryddar skivvversionen.

Kom i min fantasi
Viking
Jag vill ha en egen måne
Helena
Buffalo Bill
Eiffeltornet
Satellit
Himlen är oskyldigt blå
Angela
Jag ska fånga en ängel

Extralåt

För kärlekens skull

/ Håkan

Ett annorlunda Keith Emerson-minne

I VÅRAS AVSTOD JAG FRÅN ATT BERÄTTA mina personliga minnen om Keith Emerson i samband med hans död i mars. Men Will Birch drog sig till minnes ett alldeles speciellt tillfälle när Birch och Emerson skulle samarbeta i ett filmmusikprojekt, "Best revenge". Enligt Birch ett komplicerat och onaturligt samarbete som resulterade i missförstånd...

/ Håkan

Henry McCullough (1943-2016)

DET VAR SOM WINGS-GITARRIST BREDVID Paul McCartney som jag tydligast ska minnas den nordirländska gitarristen HENRY McCULLOUGH. Han var medlem av McCartneys grupp i 18 månader under 1972 och 1973 men historien om hans bakgrund, karriär och betydelse är så mycket längre.
   Född i den norra kuststaden Portstewart i Nordirland började Henry spela med lokala band innan han först hamnade i rockgruppen Eire Apparent och sedan i det traditionella bandet Sweeney's Men. Hösten 1968 blev Henry en del av gruppen Grease Band som var Joe Cockers kompband och bland annat spelade tillsammans på Woodstock-festivalen 1969. Bandet hoppade dock av det samarbetet precis innan Cockers amerikanska äventyr med Leon Russell och Mad Dogs & Englishmen, som för övrigt innehöll väldigt få engelsmän.
   Grease Band blev då en fristående enhet som gav ut ett album under eget namn, musikerna spelade på originalskivan till "Jesus Christ Superstar" och Henry var under en kort tid även medlem i Spooky Tooth innan han i januari 1972 fick erbjudandet från McCartney att bli turnerande medlem i Wings. Som omgående genomförde en lågprofilerad turné i England och sommaren 1972 en Europaturné i sex länder som inkluderade Sverige och en konsert i Örebro 8 augusti.
   En konsert där Henry fick stort utrymme med sin gitarr och även fick framföra solonumret "Henry's blues". Och fick live också stå i rampljuset och spela det spektakulära solot på den kommande Wings-singeln "My love". I ett solo som senare har beskrivits av Henry som helt uppstyrt av McCartney och indirekt anledningen till att Henry sommaren 1973 lämnade Wings. Dagens kommentar från Paul McCartney om Henrys död rimmar därför lite illa:
   "He was a pleasure to work with, a super talented musician with a lovely sense of humour. The solo he played on 'My Love' was a classic that he made up on the spot in front of a live orchestra. Our deepest sympathies from my family to his."
   Under uppseendeväckande former lämnade Henry tillsammans med trummisen Denny Seiwell precis innan avresan till Lagos för att spela in Wings album "Band on the run" vilket fick till följd att McCartney fick spela både bas, gitarr och trummor på skivan. Efter det äventyret blev Henry en flitig studiogitarrist (Pink Floyd, Roy Harper med flera), ombildade Grease Band och gjorde sedan sitt första soloalbum, "Mind your own business", som gavs ut på George Harrisons skivbolag Dark Horse 1975. Blev samtidigt medlem i Frankie Millers band under några år.
   Sedan 80-talet var Henry sitt Nordirland trogen och gjorde under senare år bara några småprofilerade uppträdanden i mindre familjära sammanhang. Fick en hjärtattack 2012.
   Henry skrev alla låtarna på "Mind your own business", en bluesrockig skiva, men var inte känd som någon stor låtskrivare. Däremot spelade Nick Lowe in hans "Failed Christian", utgiven av Henry på singel 1998, till sitt album "Dig my mood".
   Henry McCullough avled igår tisdag 14 juni 2016.

/ Håkan

Försommarskivor recenseras

Då har jag lyssnat igenom några av skivorna som samlat damm under den senaste månaden:

NORTHERN INDIANS: No shelter in sight (Rootsy)
Nästan på dagen ett år efter debuten ger Piteå-bandet/duon ut sitt andra album och den har ett lite svårt utgångsläge. Förra årets "The great escape" var ett sensationellt genombrott. Både sound- och låtmässigt lät det redan där mycket imponerande långt från tafatta förstaförsök. Därmed höjdes ribban och förväntningarna inför den här skivan. Och kanske har det gått lite för fort och lite för snabbt att sätta ihop uppföljaren.
   Soundet är fortfarande tryggt jordnära inspelat på få människor. Josef Eriksson sjunger med ett norrländskt självförtroende och hans kompanjon John Andersson spelar de flesta instrument med bravur. Men däremot saknar jag till stor del låtarna, de magnifika melodierna som gjorde debuten så övertygande. Kanske kan tiden framöver och flera genomspelningar ge skivan mer tyngd och växa till sig. Den som lever får se (och höra).

ANDERS WESTIN: House by the lake (Millhouse)
I ett litet anspråkslöst pappomslag kommer skivan som tillhör topparna av dagens genomgång. Westin är så gott som debutant som artist, mer rutinerad som tekniker och producent, men har fått hjälp av rutinerade basisten Tommy Cassemar och musiker och sångerskor för att producera en övervägande lugn men intressant singer/songwriter-skiva.
   Det finns en viss tillbakalutad dignitet i både låtar och sound och jag kan ofta jämföra med min skånska favorit Richard Lindgren. Westin har skrivit samtliga åtta låtar själv och det finns uppenbara kvalitéer i hans skrivande och soundmässigt innehåller skivan faktiskt uppseendeväckande americana. En låt heter "Tom Dowd", efter den amerikanske producentlegendaren, men i mina öron klingar "Faded summer" allra bäst.

BY THE BLUEBIRD: By The Bluebird (Rootsy)
Artistnamnet är lika med soloartisten Gustav Leeb-Lundberg. I botten på hans musik finns en singer/songwriter-tradition, på vissa låtar är Gustav ensam med sin akustiska gitarr, men med amerikansk hjälp blir hans musik och sound så mycket mer. Skivan är inspelad i Applehead-studion i Woodstock och till sin hjälp har han haft Felice Brothers som onekligen lyfter låtar och arrangemang över den lite jämntjocka och allmängiltiga genren.
   Simone Felice, som producerat, har med hjälp av sin bror James spetsat Leeb-Lundbergs låtar med åtskilliga instrument utan att förlora den så viktiga personliga touchen. Och som låtskrivare har By The Bluebird verkligen framtiden för sig.

DANIEL ROMANO: Mosey (New West)
Jag missade Romanos förra skiva, "If I've only one time askin'", som skivbolaget hänvisar till i samband med releasen av den här. Men den står prydligt insorterat bland digipack-skivorna så jag avslutar lyssningen på nya skivan med att återvända till fjolårets Romano-skiva. Och jag är glad att jag valde att lyssna på skivornas i omvänd ordning. På förra skivan var Romanos musik djupt rotad i tämligen traditionell countrymusik. På den nya vet fantasin inga gränser och den blir både spretig och spännande, trots allt lite ojämn men också med några himmelskt överraskande höjdpunkter.
   Daniel Romano är en märkvärdigt annorlunda artist. På nya skivan spelar han alla instrument själv, förutom piano, och med hjälp av både stråk- och blåsarrangemang finns här ingredienserna att göra en skiva av en väldigt personlig prägel. Och som helhet, när plus och minus ska sammanfattas, tycker jag han har lyckats utmärkt.

PAUL HENRIKSEN: Time to grow wings (Rootsy)
Norrmannen Henriksen är väl den där typiska americana-artisten utan riktig profil. Skriver och sjunger sina egna låtar och vill gärna jämföra sig med Guy Clark, John Prine och Warren Zevon, underbara förebilder, men som debuterande artist är han inte överraskande några klasser under. Arrangemangsmässigt är det ett gott men inte alltid så personligt hantverk från de norska musikerna. I en mix av konventionella instrument och fiol, dragspel, mandolin och steelguitar gör det klassiskt kända instrumentet hardangerfela en spännande entré på några låtar.
   Jag saknar som sagt de riktigt avgörande personliga detaljerna i Henriksens musik men som låtskrivare hittar jag flera intressanta sånger som "Sinking down", "The mountains" och "Garbage to burn". Som med lite mer vågad fantasi i arrangemangen kunde ha varit rena sensationen på vilken skiva som helst. Sedan är det svårt att förbise hyllningslåten till Townes Van Zandt, "Six foot two".

/ Håkan

Tack för allt, Glenn

GLENN FREY VAR INTE MIN EAGLES-FAVORIT, det var Don Henley, men han var inblandad i många av den gruppens oförglömliga låtar. Som exempelvis debutlåten "Take it easy" som han också sjöng. Här i ett liveframträdande från 1977.



"New kid in town", från "Hotel California"-albumet, var också en låt han sjöng.



Men det var kanske filmlåten "The heat is on" Glenn Frey kommersiellt var mest känd för.



/ Håkan

Olle luftade hela sin repertoar

Bilder: Anders Erkman
OLLE UNENGE
Svalbo Café 12 juni 2016
Konsertlängd: 19:00-20:30 (90 min)
Min plats: Sittande ca 7 m från scenen

Olle Unenges så kallade solokarriär skyndar långsamt på många sätt. Startade på allvar under Live at Heart 2012 i det korta formatet med flera nyskrivna låtar på svenska. Den sporadiska "karriären" har byggts vidare, repertoaren med eget material har målmedvetet utökats och soloskivan "Det kunde förvisso vara värre" kom som ett moget höstäpple häromåret.
   Kvar från "debuten" och den repertoaren finns idag bara två låtar vilket visar vilken kreativ penna Olle har och hur den musikaliska utvecklingen fortsätter. Vid säsongspremiären på Svalbo Café bjöd Olle på helt egen hand med sina två gitarrer på 90 hela minuter där han fick stort utrymme att lufta hela sin repertoar. En produktivitet som just nu har lett till nya studioinspelningar. Två inspelningsdagar har resulterat i tre låtar som inte så överraskande fanns med på Olles konsert på söndagskvällen. Där scenrepertoaren kombinerade gamla låtar med färskare material inklusive några covers. En rejäl dos Olle Unenge med andra ord.
   Olle tog oss bokstavligen med på en resa till både Grekland, Paris, Traneberg, Orust, England, Koster och, kanske inte så överraskande, Irland med sina sånger. Underbart välformad poesi och läckra småtrevliga melodier. I vardagsrumskänslan på Svalbo Café hamnade ju texter och extraordinärt gitarrspel i perfekt fokus där publikkontakten var total under hela konserten.
   De sju låtarna från Olles soloskiva dominerade repertoaren men det var det nya materialet som lockade till koncentration allra mest. Några hade fått smygpremiär på Olles duettspelning med Richard Lindgren tidigare i våras men vi bjöds också på några tidigare okända alster som exempelvis "Resa med järnhäst". En låt från byrålådan, härstammar från tidigt 80-tal, med ett fascinerande tempobyte som extra krydda.
   Med fina ord och väl valda ackord sjöng Olle också några sånger till sina kära familjemedlemmar. "Åter till Marais" till sin dotter Frida och kvällens vackraste sång "Sång till A i C" till närvarande hustrun Agneta.
   På sin väg till det naturliga slutet med "Ett sista glas", den irländska traditionella finallåten "The parting glass" acappella, passerade Olle några Evert Taube-låtar och "Kosters klippor", den fina Peter LeMarc-låten som en gång så vackert tolkades av Totta Näslund i duett med Josefin Nilsson.

Här följer den autentiska låtlistan och nedanför bilden av Olles på förhand planerade. Till stora delar stämmer den med verklighetens konsert. Olle skippade titellåten från soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre" och Olle Adolphsons "Grön kväll i Margretelund" och bytte plats på några låtar. Bland annat flyttades Evert Taubes "En håttespeleman" till extralåtarna.

Kejsarens nya kläder
Långsamt väder
Vid denna blåa dörr
3-stjärnig Metaxa
Resa med järnhäst
Det här gamla tåget
Pensionerade hippies
Åter i Marais/Fina Frida i Paris
Fest i byn
Mellan ebb och flod
Sång till A i C
Skål för min fader
En söndagsmorgon bittida
Traneberg
Kosters klippor

Extralåtar
En håttespeleman
Ett sista glas



/ Håkan

Beatles-b-sida: Things we said today

ÄNNU EN SINGEL-B-SIDA FRÅN Beatles första film, "A hard day's night", vars titellåt var framsida på denna singel som resulterade i ytterligare en miljonsäljare. "Things we said today" skrevs av Paul McCartney under en semester på Bahamas tillsammans med sin dåvarande flickvän Jane Asher.
   Paul sjunger givetvis låten också och hans röst är dubblerad. En snyggt producerad låt med både tamburin och piano (John Lennon) i kompet och allt spelades in under en dag, 2 juni 1964, och gavs ut på singel 10 juli. Båda singellåtarna kom senare på albumet "A hard day's night".

/ Håkan

Gammalt minne om Robert Stigwood

ENGELSMANNEN CHRIS CHARLESWORTH ÄR MUSIKJOURNALISTEN som mellan 1970 och 1977 jobbade på Melody Maker och många av hans publicerade inlägg på sin alltid underhållande blogg Just Backdated är återberättelser plus rena repriser från den tiden.
   I samband med skivbolagspampen Robert Stigwoods död i januari 2016 fick Charlesworth anledning att berätta ett personligt minne från sommaren 1976, . I homosexuelle Stigwoods lägenhet på Central Park West i New York var det party för att fira lanseringen av "Saturday Night Fever"-filmen. Bee Gees var där, champagnekorkarna flög och marijuanaröken låg tät...

/ Håkan

Covers: Richard Lindgren

RICHARD LINDGREN
A hobo's selection
(Rootsy)

På hallmattan innanför dörren låg brevet med Richards coverskiva när vi kom hem från Mallorca-semestern. Den lilla högen med recensionsskivor, som jag målmedvetet lagt åt sidan innan semestern, fick plötsligt en mindre prioriterad plats i cd-spelaren. Med nyfunnen energi slängde vi oss över innehållet på skivan som, om jag har förstått saken rätt, är första delen i en serie av coverskivor från Richard. I rastlös väntan på höstens ordinarie Richard Lindgren-release, "Malmostoso".
   Det här är ett kärleksprojekt för Richard, en samling favoritlåtar som han snabbt och anspråkslöst spelat in i den nystartade Klappland Studios i Malmö under två dagar i april. Som en månad senare ser dagens ljus för att i första hand bara säljas på konserter och via skivbolagets egen webshop.
   På scen har Richard över tid gjort många coverlåtar till sina egna och lyckas även här hålla hög klass och med stor dignitet tolka sina favoriter. Och har här valt från kanske vanliga låtskrivare men i de flesta fall udda långtifrån allmängiltigt covermaterial. Som exempelvis en för mig hittills okänd Tom Waits-låt från hans allra första album som perfekt passar Richards sedvanliga repertoar. Som dessutom mycket lägligt innehåller textraden "Last call for drinks, I'll have another stout". Som klippt och skuren för Richard.
   Arrangemangen är liksom hela inspelningen också anspråkslösa, ofta avskalade, och i det lågmälda formatet kommer Richards röst fram ännu starkare än tidigare och förstärker känslan av en skiva som är producerad av mer kärlek än pengar. Vilket inte hindrar att framförandet är både personligt och starkt. Nära mikrofonen tolkar Richard sina favoritlåtskrivare på ett sedvanligt individuellt sätt.
   Soundet är som sagt till övervägande del singer/songwriter-vänligt men Richard har vid några tillfällen också haft med sig ett helt band i studion. I de uppenbart i studion liveinspelade Hank Williams- och Robert Johnson-låtarna svänger det spontant och mänskligt fast samtidigt är det också skivans mest konventionella ögonblick. Där Richards personliga framtoning är som minst profilerad.
   Då är resultatet på den här skivan så mycket mer värt när Richard kryssar sig fram mellan låtmaterialet från husgudar som Bob Dylan och Townes Van Zandt, ofta med Olle Unenge på akustisk gitarr vid sin sida. Det är då den här skivan når sin högsta nivå i icke alls sönderspelade låtar som "One too many mornings", "Flyin' shoes" och "Dark eyes". Sedan är det givetvis en ren bonus att Richard lyckas leverera en sådan allmän och ofta misshandlad klassiker som Tim Hardins "Reason to believe" på sitt eget sätt.
   Covermaterialet till trots är det skivans enda originallåt som är den definitiva höjdpunkten, "Dunce's cap". Officiellt skriven av Charley Goodride som lite hemligt är Richards alter ego. En helt nyskriven låt som fick sin livepremiär i Örebro bara några dagar innan den spelades in till skivan. Har en lätt irländsk folkmusiktouch som blir än mer naturlig när den följs av legendariska "Raglan road" som vi har hört i många versioner genom åren men knappast så här nedtonad och naken.
   "A hobo's selection" kan betraktas som ett litet sidoprojekt, skivbolaget gör det, men för oss trogna lyssnare är det ännu ett naturligt steg i Richard Lindgrens alltmer imponerande diskografi.


1. One Too Many Mornings (Bob Dylan)
1964. Från albumet "The times they are a-changin'" med låtskrivaren.
2. Cold, Cold Heart (Hank Williams)
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med låtskrivaren.
3. Flyin' Shoes (Townes Van Zandt)
1978. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
4. I Hope That I Don't Fall In Love With You (Tom Waits)
1973. Från albumet "Closing time" med låtskrivaren.
5. Dunce's Cap (Charley Goodride)
Original.
6. Raglan Road (Pat Kavanaugh)
1946/1873. Dikt/Traditionell melodi.
7. From Four Till Late (Robert Johnson)
1937. Singel med låtskrivaren.
8. Reason To Believe (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
9. Rex's Blues (Townes Van Zandt)
1978. Från albumet "Flyin' shoes" med låtskrivaren.
10. Dark Eyes (Bob Dylan)
1985. Från albumet "Empire burlesque" med låtskrivaren.

/ Håkan

Ingen tid för andhämtning

Foto: Niclas JonssonBanditos under soundcheck.

BANDITOS
THE WINCHESTER WIDOWMAKERS
Kulturhuskällaren, Örebro 8 juni 2016
Konsertlängd: 20:04-20:42 (WW) och 21:00-22:18 (B)
Min plats: Stående i mitten av lokalen

När Alabama-bandet Banditos gjorde sitt smått sensationella framträdande på förra årets Live at Heart (fyra på min lista över 2016 års bästa konserter) förutsåg jag möjligheten till en ännu bättre konsert med bandet under konventionella förutsättningar utan tidspress. Efter onsdagskvällens konsert kan vi alla som var där konstatera att det första mötet med bandet "bara" var en uppvärmning. Nu fick vi den optimala känslan kastad i ansiktet, in i öronen och sedan vidarebefordrad ner genom hela kroppen.
   Med en makalös variation och ett storslaget kunnande bjöd bandet på ett smörgåsbord av musikaliska influenser. Från rock till country, från soul till rock'n'roll och från southern rock till powerpop. Som inte på något sätt kunde uppfattas som spretigt eller osammanhängande utan blev till lång, härlig och homogen underhållning med en energi som stavades ENERGI.
   I riktigt homogena band är det ofta svårt att framhålla specifika delar men i Banditos fall är det givetvis svårt att komma runt den intensiva sångerskan Mary Beth Richardson som sjöng sin Loretta Lynn-country och Janis Joplin-soul med samma övertygande röstresurser och grymt imponerande stämma. Sedan står och faller inte Banditos med sångfågeln i centrum.
   Nej, från vänster till höger var det ett fantastiskt Banditos som ställde upp sina styrkor: Det hade onekligen en poäng när omåttligt tuffe Stephen Pearce (se Thomas Wahlströms bild till vänster) sjöng en nästan Ramones-rockig låt med en banjo i sina händer. Gitarristen Jeffrey Salter, i sin Mötley Crüe-t-shirt, sjöng ingenting men levererade några hisnande solon. Trummisen Randy Wade, lätt skymd av Mary Beth, var ju motorn i detta kraftverk. Basisten Danny Vines, stor, stadig, långhårig och skäggig (som de flesta andra manliga medlemmarna i bandet), stod med en cool Bill Wyman-attityd och höll energin levande. Och Corey Parsons, bandets tredje sångare, spelade fantastisk kompgitarr och bjöd, banne mig, på en fantastisk powerpoplåt.
   Det var som sagt en konsert med många höjdpunkter och inga ögonblick för andhämtning. En konsert som fick sin final i två extralåtar. Först en Waylon Jennings-låt och en andlös tolkning av "I put a spell on you" som säkert fick Screamin' Jay Hawkins att snurra i graven. Mary Beth höll inte igen en sekund och hade definitivt inte dagens Sweden Rock-konsert, på det okristliga klockslaget 11:30, i tanken.
   Det lokala countryrock-bandet The Winchester Widowmakers inledde för övrigt konsertkvällen på ett alldeles charmerande sätt. Ett akustiskt välklingande sound med starka sångstämmor och överlag många underbara låtar i repertoaren. Som också fick Banditos-medlemmarna att stampa med fötterna.
   Hela kvällen var konsertljudet av genomgående fantastisk kvalité och lokalen, som byråkratiskt ibland brukar kallas Kulturhusets B-sal, framstår alltmer som Örebros bästa rockkonsertlokal.

/ Håkan

Ljudvågor av semestermusik

Ljudvågor av musik vid stranden på Mallorca.

FÖRUTOM NÅGRA SOMMARSPRIDDA NOTERINGAR på den här sidan, inklusive kategorin med ett urval av singel-b-sidor med The Beatles, har det under flera veckor varit snålt med dagsaktuella artiklar, recensioner och nyheter på Håkans Pop. Och det finns förklaringar på det och till viss del ursäkter för den relativt händelsefattiga utvecklingen här.
   I samma stund som jag avslutade den senaste säsongens stora följetong om mina 60-talsfavoriter, i mitten på maj, ramlade det in ett flertal intressanta recensionsbenägna skivor medan jag frustrerat däckades av feber och förkylning. Stressad av en semestertripp mindre än en vecka senare prioriterade jag dagarna till att tillfriskna och att klara av reseförberedelser och blev då tvingad att lämna recenserandet därhän. Nyfikenheten kunde dock inte hindra mig från att lyssna på några små smakprov från skivorna men det rena analyserandet fick vänta på friskare förutsättningar.
   Två veckor i en galet underbar vistelse på Mallorca fick alla känslor på rätt köl igen. Där främst lyssnande på podcasts och lite Spotify gav mig suget och intresset på musik och historia tillbaka. Per Gessles Sveriges Radio P4-serie "Gessles nio i topp" blev en stor favorit. I tio entimmesprogram listar Gessle både i tämligen konventionella kategorier som bästa 60-, 70- och 80-talslåtar, bästa sångerskor eller bästa producenter men också mer udda listor som "Nio bästa låtarna sjungna av John Winston Lennon" eller "Nio låtar jag önskar att jag hade skrivit".
   Tillsammans med journalisten och författaren Sven Lindström, han skrev boken "Att vara Gessle", berättas det på ett både underhållande och informativt sätt om historierna kring Gessles val. Att finna Wreckless Eric-låten "Whole wide world" bland hans favoriter tyder både på fingertoppskänsla och ren rättvisa. Men att kalla Eric för en one hit wonder är kanske lite väl magstarkt, Per! Lyssna på hans album " "The wonderful world of Wreckless Eric" " och det finns flera popgodislåtar som den punkpoppande ”Let’s go to the pictures”, den starka refrängen i ”Walking on the surface of the moon”, kompgitarrintrot på singellåten ”Take the cash” och den ännu mer hitmässiga ”Veronica”.
   Nåja, det är hursomhelst ett kul radiokoncept och det är alltid lika roligt att rätta Mr Gessle när han refererar till pophistorien. Som när jag i en intervju med Mr Roxette tvingades berätta för honom vilken sångerska Holly som hade skrivit "Tell that girl to shut up". Jag berättade allt om den här "incidenten" i den här nio år gamla krönikan.
   För mig som aldrig lyssnar på traditionell och konventionell radio, mest av tidsskäl, är poddar en ynnest när man får möjlighet att ladda ned program till telefonen som jag sedan lyssnar på under resor och, som i mitt alldeles aktuella fall, under siesta i ett svalt sovrum eller en strandsession på Ciudad Jardin utanför Palma. Underbart.
   Den ovannämnda Gessle-podden innehåller ju dessutom hela låtar och blir följaktligen både lättsam och underhållande. Men det finns poddinslag som utan en sekund musik kan bli både gripande, intressanta eller komiska. Jag menar givetvis Kristoffer Triumfs mycket uppskattade Värvet där jag genom åren hittat guldkorn i alla kategorier. Långa intensiva intervjuer eller snarare samtal som ofta utvecklas till ett samspel som spontant och naturligt blir både personligt och intressant. Några intervjuer som jag definitivt rekommenderar från Värvets 231 program långa bakgrund är Kristian Gidlund, Jan Gradvall, Björn Ulvaeus och Björn Gustafsson .

RADIO/PODD-TIPS ALLTSÅ MEN MUSIK är ju musik och det var i det tecknet min semesterresa startade - och slutade. 20 maj släpptes Kents nya album "Då som nu för alltid" och samma dag inleddes semesterresan och utan att tänka på det premiärlyssnade jag på skivan när jag satt på en buss på väg till flygplatsen i just Eskilstuna, Kents forna hemstad. Det gjorde att intresset steg i takt med skivans spännande styrka. Kents sista skiva är kanske inte deras allra bästa ("Hagnesta Hill", väl?) album men den bästa på många år.
   På semestertrippens sista dag, 4 juni, släpptes Roxettes nya album "Good karma" och jag såg fram mot en premiärspelning på stranden där wifi gjorde det möjligt att sikta in Spotify och det gränslösa musikutbudet. Men vid den sedvanligt inledande cappucinon i strandbaren fick musikintresset plötsligt ett helt annat fokus. Det plingade till i telefonen och nyheten om Freddie Wadlings död la ett vemodigt filter över den blåa himlen och vinden, i stort sett alltid närvarande på Ciudad-stranden, stannade för någon timme upp i en stillhet som skulle kunna beskrivas som en hyllning till en av Sveriges största men mest lågmälda profiler.
   Wadlings elva år gamla Johan Lindström-producerade album "Jag är monstret" är min favorit och låten "Måla mitt minne" fick just då i denna tomma stund bli mitt minne av Freddie. Men egentligen är albumets inledningslåt "Drömmarna" en ännu starkare låt som just utnyttjar den där lågmälda digniteten som Wadling ägde. Med de låtarna var semestercirkeln på ett nästan spöklikt sätt sluten denna juni-fredag ty den förstnämnda låten är skriven av Per Gessle och Joakim Berg har så fint och ödmjukt skrivit den andra...
   Nåväl, Roxette-skivan fick ett dygn senare det stora ansvaret att muntra upp bussresan på svensk mark som kryssade fram genom ett lantligt Sörmland och lyckades musikaliskt sådär. Som lättsam och kravlös underhållning är "Good karma" väl okej och det finns väl några catchy ögonblick. Men ibland blir effektsökeriet, med ekon och syntetiska röster, alltför genomtänkt via en rad studiofinesser som kanske låter eleganta på ytan men skymmer eventuella låtskrivarambitioner. Så långt från låten Gessle skrev till Wadling som det går att komma och kanske ska man inte jämföra två så olika konstarter från samma geniala låtskrivarpenna som alltid gör mig nyfiken på allt material som Halmstad-sonen sätter sitt namn under.
   Det var några rader om två aktuella album så tajt förknippade med min semestertripp till Mallorca men på Håkans Pop väntar under den närmaste veckan mer konventionella recensioner av skivor släppta i maj och juni.
   Jag vill slutligen också minnas den engelske folkmusikern Dave Swarbrick som avled under mina semesterdagar. Det fanns onekligen mer kända namn i det legendariska folkrockbandet Fairport Convention, exempelvis Sandy Denny, Richard Thompson, Ian Matthews och Ashley Hutchings, men för mig var "Swarb" gruppen personifierad.

/ Håkan

Tack för allt, Josefin

JOSEFIN NILSSONS DÖD TOG HÅRDARE ÄN JAG TRODDE. Inte många svenska sångerskor kunde sjunga med samma brustna dignitet i rösten och det finns massor med fina minnen av hennes insatser i musikhistorien. Börjar med "Älska mej" från Ainbusk Singers tidiga (1991) karriär. En underbart vacker Benny Andersson-låt.



Fortsätter sedan med en låt från Josefins solodebut "Shapes" (1993). Finns massor med fina val från det albumet, "Heaven and hell", "High hopes and heartaches" och "When I watch you in your sleep", men väljer till slut "We won't be going anywhere".



Jag hade förmånen att få uppleva Josefin i den svenska scenversionen av musikalen "Chess" och här framför Florence (Helen Sjöholm) och Svetlana (Josefin Nilsson) duetten "Jag vet vad han vill" från Allsång på Skansen 7 augusti 2001.



/ Håkan

Beatles-b-sida: You can`t do that

I MARS 1964, NÄR "YOU CAN'T DO THAT" släpptes som b-sida till "Can't buy me love", var Beatles en etablerad och framgångsrik grupp. Hade precis fått sitt genombrott i USA och varje ny skiva var en miljonsäljande succé och den här var inget undantag.
   Låten skrevs av John Lennon, och sägs vara influerad av Wilson Pickett, och var lite mer aggressiv än Beatles-låtar i övrigt. Det var också Lennons svar på Paul McCartney som skrivit a-sidan på singeln. Ett förhållande som skulle upprepas många gånger under Beatles karriär.
   Det instrumentala spåret, med George Harrison på sin nya 12-strängade gitarr, spelades in i Paris i januari 1964 medan sången i vanlig ordning gjordes i Abbey Road-studion en månad senare. Bara fyra kompletta tagningar krävdes för att fullända ännu en perfekt singel-b-sida. Och båda singellåtarna kom senare på albumet "A hard day's night".

/ Håkan

Tack för allt, Prince

PRINCE VAR, SOM JAG BESKREV DET I "MINNS"-ARTIKELN, ingen stor idol men hans album "Around the world in a day" innehåller flera popsykedeliska höjdpunkter. Framförallt hans låt "Raspberry beret" men också "Pop life".



Men det var kanske som låtskrivare han gjorde störst intryck på mig. Först på Bangles alldeles underbara popdänga "Manic Monday"...



...men Sinead O'Connors underbara tolkning av "Nothing compares 2 U" blev också en klassiker.



/ Håkan

Wreckless- och Lynne-samarbete i fantasin

TRUMMISEN I GAMLA KURSAAL FLYERS är inte bara musiker och låtskrivare utan också både författare (pubrockboken No Sleep Till Canvey Island och biografin om Ian Dury) och bloggare. Han har döpt sin blogg till A.1. on the Jukebox, en låt han skrev tillsammans med Dave Edmunds. Inte så ofta publicerar han nya inlägg, ungefär en gång i månaden, men det är nästan alltid initierade och intressanta synpunkter han för fram.
   I just det här inlägget från i höstas, Wreckless Eric vs. Jeff Lynne’s ELO, jämförde han de nya skivorna från Wreckless Eric och Jeff Lynne och lite provocerande föreslog han ett samarbete mellan de båda engelsmännen fast de lever "millions of dollars apart".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.