Blogginlägg från november, 2011

Bara ett stort skämt

Postad: 2011-11-30 07:57
Kategori: Rockmagasinet Live





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 1985.

THE JESUS & MARY CHAIN
Rockmagasinet, Örebro 14 maj 1985


The Jesus & Mary Chain kom till Sverige omgivna av en ryktesflora av imponerande storlek. Engelska och nu även svenska journalister har tävlat i superlativer om detta gäng som påstås vara årtiondets pophändelse. Framträdandet, som jag definitivt inte vill kalla konsert, för en vecka sedan kunde verkligen inte understryka de förhandsrapporterna. De fyra lynniga slynglarna från Skottland framstod enbart som ett stort skämt.
   Ett tag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag skrattade mest som många andra men det var väl egentligen inte meningen? The Jesus & Mary Chain misslyckades i sina försök att förolämpa publiken.
   Konserten var 30 minuters rundgång där de påstådda melodierna låg djupt dolda i det fruktansvärda oväsendet. William Reid, gitarrist, och Douglas Hart, basist, stod under hela konserten med ryggen mot publiken och pressade sina gitarrer mot förstärkaren hela tiden på jakt efter den ”perfekta” rundgången.
   Däremot visade sångaren Jim Reid mer av sitt ”kunnande”. Han snubblade omkring, sparkade på sin egen liggande gitarr, rev ner det redan knapphändiga trumsetet och skrev oavbrutet ”fuck Jesus fuck” när han inte kravlade omkring på scengolvet utan minsta mening.
   Stundtals klarade han inte ens av att hålla sig kvar på scenen utan försökte mucka gräl med en liten publik som log eller höll händerna för öronen. Skadorna på instrument och utrustning var omfattande.
   Jag blev en erfarenhet rikare men The Jesus & Mary Chains konsert var ett odrägligt avbrott i den ljumma sommarkvällen.



/ Håkan

LIVE#22: Lolita Pop 1990

Postad: 2011-11-28 07:48
Kategori: Bästa konserter



LOLITA POP
Ritz, Örebro 1 juli 1990


Som jag skrev redan förra veckan i den här serien, om Eldkvarns konsert, är det ofta så mycket fräschare att uppleva en konsert när artisten eller bandet inte har någon ny skiva att marknadsföra utan kan välja fritt från hela sin karriär. Är det dessutom så, som i Lolita Pops fall, att de provar på nya ännu ej publicerade låtar stiger spänningen tveklöst och allt blir väldigt intressant, nytt och spännande.
   1990 befann sig Lolita Pop, vid tillfället en av Sveriges bästa rockgrupper, på sin högsta nivå som grupp. Både kommersiellt och musikaliskt. Gruppen hade våren 1989 levererat sin allra största höjdpunkt som skivartist, ”Love poison”. En skiva som i mina öron var det årets allra bästa utgivna album alla kategorier. Men samma sommar drabbades gruppen av två medlemsförändringar när trummisen Per Eriksson och gitarristen Benkt Söderberg lämnade gruppen.
   Gruppen utsåg snabbt ersättare i rutinerade Christer Björklund, trummor, och Fredrik Blank, gitarr, och hösten 1989 var gruppen åter på turné i sin nya sättning. Våren 1990 blev det dags att spela in den med spänning emotsedda uppföljaren till ”Love poison”. Inspelningarna inleddes i mars och resulterade genast i en hitsingel, ”Pay the piper”, som släpptes direkt och blev en aptitretare inför höstens album, ”Blumenkraft”.
   Efter ytterligare inspelningar tog gruppen paus och passade samtidigt på att genomföra en konsert av inofficiell karaktär på hemmaplan i Örebro innan de skulle återvända till skivstudion och slutföra inspelningarna för albumet. En konsert helt utanför alla turnéproduktioner och ett sätt att exklusivt bjuda örebroarna på något väldigt unikt med flera smakprov från den nya skivan. Eller som sångerskan Karin Wistrand sa till mig i en intervju några dagar innan konserten:
   ”Det blir som att flytta ut replokalen på restaurang för en kväll. Ritz-konserten blir rätt och upp och ned som vi är. Vi kommer att testa nya låtar men givetvis också bjuda på gamla favoriter”.
   Efter inspelningarna i juli skulle låtarna mixas i september och Karin trodde då att albumet, som sedan fick titeln ”Blumenkraft”, skulle finnas ute i oktober vilket faktiskt kom att stämma.
   Det nya bandets medlemmar bodde då på tre olika platser i Sverige, Fredrik i Stockholm, Christer i Gävle och resten i Örebro, och Karin erkände vissa praktiska problem.
   ”Det är inte helt friktionsfritt. Vi kan inte spontant testa nya låtar hur och när som helst. Så när vi samlas i Örebro brukar vi kalla det arbetsläger”.
   Karin gav också en aktuell rapport från inspelningarna där fem olika hjärnor, fem olika idéer och fem olika viljor skulle komma överens.
   ”Det är vårt jobb just nu. Att göra en homogen produkt av ett material som för tillfället spretar åt alla möjliga håll”, sa Karin och lovade ett spännande och liveinriktat sound på skivan.
   Lolita Pop hade 1990 inte helt givit upp tanken på en utlandslansering. Förra försöket, 1987, resulterade paradoxalt nog i ett kommersiellt genombrott i Sverige. Den då nyinspelade engelska skivan, med ett urval gamla låtar och några nya, såldes i 25 000 ex och ”Love poison” i fantastiska 40 000 ex och singlarna ”Mind your eye”, ”Bang your head” och ”Hey winner” hade alla varit listnoterade.
   Men 1 juli på lilla Ritz på Stortorget i Örebro, en regnig kväll för övrigt, var det inte utlandet som gällde utan en fantastiskt inspirerande konsert inför en fullsatt lokal med hemmafans.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1990.

"REPETITION" BLEV HÄRLIG UPPVISNING

Mittemellan två turnéer och skivor ställer sig en av landets bästa grupper på scen högst inofficiellt. Lolita Pop på Ritz var trångt (fullsatt!), trivsamt och svettigt.
   I förväg har det talats om en offentlig repetition och Ritz är inte nämnvärt större än Lolitornas replokal.
   Men Lolita Pop genomförde i vanlig ordning en rutinerad och proffsig spelning utan att ta alltför seriöst på uppgiften. Helt i min smak och, vad jag kunde uppfatta, helt i publikens smak.
   Nu vågade gruppen inte riktigt prova på så många helt nya låtar som jag hade hoppats på. Nästa vecka går de in i studion och slutför inspelningarna till nästa album så material finns det ett överflöd av.
   Vi nyhetstörstiga fick ändå tre riktigt smakfulla godbitar från den kommande skivan. Trelåtar som visade upp Lolita Pops nuvarande imponerande bredd.
   ”Here she comes” är melodiös rock dom gruppen blivit mästare på under de senaste åren. ”Live forever” är en vilt rockig och rå sak som definitivt inte blir melodiradiofavorit.
   Och så pärlan ”Precious you” som är Karin Wistrand i ett nötskal. I en låt som dramatiskt byggs upp och Karin både viskar och skriker. Suveränt.
   Lägg därtill ”Pay the piper” och ”Come to me (som är värd ett bättre öde än som singel-b-sida), låtar från de senaste skivorna och ett hejdundrande jam på ”Tarzan on a big red scooter” med stickspår åt fem-sex andra låtar. En ren uppvisning.
   Men mindre resurser och mindre officiell status blev Ritz-konserten i långa stycken bättre, roligare och intressantare än turnékonserten i höstas på Café Oscar.
   Då kunde gruppen, som just skiftat medlemmar, inte stå upp mot de förväntningar som ”Love poison”, förra årets allra bästa album, trissat upp.
   Dagens upplaga av Lolita Pop är nu ett lika sammansvetsat gäng som någonsin de gamla kompisarna. Dessutom är de nya medlemmarna, trummisen Christer Björklund och gitarristen Fredrik Blank, mer aktiva och hemtama i både nya och gamla låtar.
   Lolita Pops Ritz-konsert i söndagskväll var en ”repetition” av nära nog världsklass.

Karin Wistrand: sång
Sten Booberg: gitarr och sång
Fredrik Blank: gitarr
Christer Björklund: trummor
Henrik Melin: bas



/ Håkan

Skarpa betraktelser

Postad: 2011-11-25 07:49
Kategori: 80-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 1980.

KONSERT
TOTTE WALLIN
Konserthuset, Örebro 25 september 1980


Totte Wallin är en vaken man och en uppsluppen trubadur. En samhällsanalytiker som beskriver maskineriet högst personligt på ett underhållande sätt. Det tyder försäljningsframgångarna för han senaste skiva, ”Kanotsyndromet” på och torsdagskvällens konsert där han trollband ett välfyllt Konserthus.
   Hans repertoar bestod av både allvarliga, genomtänkta sånger och uppsluppna drifter med överheten. De sistnämna uppskattades mest och ligger också närmast i tiden. I ”Morronpasset”, ”Gud var glad” och ”Jag protesterar” var ironin och parodin tydlig och mycket tacksam.
   Totte omgav sig på scen av ett litet komp med gitarristen Finn Sjöberg och basisten Tommy Cassemar i spetsen. Som hade förmågan att ändå arrangera låtarna suveränt. Totte Wallins skarpa betraktelser skulle nog aldrig nå sitt mål utan de fascinerande melodierna.

/ Håkan

Mannen med det amerikanska uttrycket

Postad: 2011-11-24 08:00
Kategori: Intervjuer


                                                                         Foto: Terése Andersson
Richard Lindgren hade mycket att berätta innan han senare på lördagskvällen stod för underhållningen tillsammans med Lars Bygdén på en restaurang i det centrala Örebro.


Malmös RICHARD LINDGREN, sångare, extraordinär låtskrivare och stor personlighet, gästade Örebro i helgen. Jag beslutade mig tidigt för att lära mig lite mer om hans liv, hans karriär och var han har hittat all inspiration. Det finns ingen samlad hemsida för information om Richard Lindgren men han berättar att den är på gång. Förmodligen finns den klar och färdig när nästa skiva släpps i april nästa år.
   Det går även att söka en hel del information om Richard Lindgren på den här sidan ty jag fastnade redan 2006 för hans visor, de ofta vemodiga sångerna, soundet av americana, country och singer/songwriter i ett enda handgrepp, de ofta självömkande texterna och en alldeles unik och genuin känsla för melodier.
   Det måste ha varit på våren 2006 när jag första gången hörde ”Salvation hardcore”, Richards tredje album, och trodde att jag lyssnade på en amerikansk skiva med en amerikansk artist. Den skivan hamnade bland det årets tre bästa svenska album utan att jag knappt hade lärt mig hans namn.
   Två år senare, 2008, var jag än mer imponerad och fullständigt överväldigad av dubbelskivan ”A man you can hate”. 20 låtar av en alldeles enastående kvalité som var fyllda med så mycket personlighet att det i mina öron det året bara fanns en enda svensk skiva (Caesars) som var bättre än Richard Lindgrens.
   Det var två skivor med Lindgren som onekligen satte sig djupt i mitt medvetande och inte minst gjorde de outplånliga intryck. Så när jag första gången mötte Richard, på ett minst sagt spontant sätt på puben Bishops Arms i Örebro för nästan exakt ett år sedan, var det ett sammanträffande som jag, och även Richard, aldrig glömmer. De ögonblicksbilderna har jag berättat om här.
   Kvällen efter vårt oplanerade möte spelade Richard uppvärmare till Mary Gauthier, en konsert där han knappast fick den tid i rampljuset han behövde för att rättvist kunna visa upp hela sin repertoar. I september i år var han tillbaka i Örebro och lyckades då framträda fyra gånger på två dagar på festivalen Live At Heart. Minikonserter som jag har berättat om här och här.
   Planerna på ett rejält möte med mannen växte fram veckan innan hans paketturné med Lars Bygdén landade i Örebro i lördags. Men ”intervjun” blev mer eller mindre ett ostrukturerat samtal om allt mellan himmel och jord och allt däremellan. Men jag lyckades nog notera men det blev som sagt ett mer familjärt samtal över några Guinness (Richard älskar den irländska drycken och på Bishops Arms i Örebro serveras enligt honom den allra bäst i hela Sverige) än några genomtänkta frågor och några rakt levererade svar.
   Det är svårt med ålder när jag betraktar Richard Lindgren som jämnårig när han i själva verket är nästan 16 år yngre än mig men har så mycket erfarenhet av oändliga resor i världen och så mycket intresse om klassiska låtskrivare som Townes Van Zandt, Hank Williams och Bob Dylan. Just Dylan blev startskottet på hans egen karriär som gitarrspelare.
   Jag var 13 år när jag första gången hörde Dylan och genast ville bli som han. Spela gitarr och skriva sånger. Låste in mig i min farfars husvagn, lånade hans gitarr och kom inte ut förrän efter tre dagar när jag hade lärt mig spela och skrivit min första låt. Sedan lånade jag min systers piano och lärde mig spela även det instrumentet.

Richard har som sagt rest mycket och skrivit många sånger på olika platser i världen. Några förekommer i titlarna på hans sånger, exempelvis Brno, Bleecker Street eller Aberdeen, men andra ställen han har besökt som inspirerat till texter och låtar är La Jonquera i Pyreneerna, Austin, Wien, Olomouc i Tjeckien, Prag, New York, Berlin och Barcelona. Alla finns omnämnda i Richards makalöst intressanta trippel-cd-box ”Memento” som innehåller 46 låtar och har en speltid på över tre timmar.
   Jag bodde utanför Barcelona i byn Sitges i tre veckor medan jag vaktade min systers katter, satt på krogen och skrev låtar varje dag mellan 4 och 8. Ett litet fuktskadat ställe med spindelväv i taket.
   När jag sedan berättade för Richard att Warren Zevon på 70-talet bodde i samma by blev han alldeles fascinerad ty Zevon är en av Richards favoriter. Och när jag dessutom kunde meddela att även Zevon hängde där på en krog som ägdes av en amerikansk före detta legosoldat, David Lindell som han dessutom skrev en låt tillsammans med, ”Roland the headless Thompson gunner”, blir han än mer upphetsad.
   Som kringresande trubadur har Richards språk alltid varit engelska och hans texter och hans historier är ofta snillrika skapelser med ett väldigt utvecklat språk.
   Jag läser mycket på engelska. Jag har ingen egen dator så jag går ofta till biblioteket och när jag går därifrån lånar jag ofta en bok och den blir nästan alltid engelskspråkig. Men nu håller jag på med en diktsamling på svenska, berättar Richard överraskande.
   Den samlingen kan komma att innehålla ett 40-tal dikter och Richard har kontakt med ett förlag. Han berättar också att han har skrivit en låt på svenska, ”Regn över Möllan”, som är utgiven på samlingen ”Blådårar II” (2002). Richard har också skrivit en låt med Stockholmssångerskan Lisen Elwin, ”Falling into you”, som återfinns på hennes album ”Coming home” från 2004. En låt som Richard även sjunger på. Och han berättar också att Lisen har en ny skiva på gång – på svenska.
   Så långt historia i vårt samtal. Richard har spelat in sitt nästa album i Andrarum hemma hos Jon Eriksson, gitarristen som kompade Richard när han senast var i Örebro.
   Den planeras att släppas i april med en konsert med fullt band och en härlig releasefest på Viktoriateatern i Malmö. Det förekommer ett maffigt New Orleans-blås på en låt där jag vill ha och verkligen önskar tre stora svarta sångerskor i kören. Numera är det ju så enkelt att skicka en låt över Internet som de sedan kan lägga på sång och skicka tillbaka.
   Arbetsnamnet på nya albumet är ”Grace”, ett ord som allmänt förekommer flitigt i flera texter på skivan men vackrast i textraden ”I fell from your grace into oblivion”. På en låt där för övrigt ragtime-pianisten Nils Bondesson spelar.
   Mitt långa samtal med Richard i lördagseftermiddag tangerade både nutid och dåtid men hade ofta musik som gemensam nämnare. I förbifarten nämnde han namnen på två tidigare band han hade spelat med, Kettlefish och Brilliant Mistakes (efter en låt av Elvis Costello), tyckte att samarbetet med Lars Bygdén fungerade perfekt (”vi har samma humor och är två ledsna trubadurer”), att han har varit i Prag minst 35 gånger, att musik med Ronnie Lane plötsligt hade blivit intressant i bilen på väg från Göteborg till Örebro, att han hatar Eric Saade hur han lyssnat mycket på Bessie Smith på sistone och att gemenskapen i ett band är fint men kan också vara jobbig och krävande.

/ Håkan

Covers: Sarah Hotnights

Postad: 2011-11-23 07:52
Kategori: Cover-skivor

SARAH HOTNIGHTS: Sparks (2009)

2007 fick Sahara Hotnights sin största och bästa hitlåt, ”Cheek to cheek” från albumet ”What if Leaving is a Loving Thing”. Om beslutet att två år senare göra en coverskiva berodde på en kreativ kris eller ett dåligt självförtroende för att kunna upprepa hitkonceptet låter jag vara osagt. ”Sparks” är inte genomgående någon samling med kända hitlåtar men däremot ligger utförandet i linje med den ambitionen. Och med facit i hand, i år kom bandets poppigaste album ”Sahara Hotnights”, är ”Sparks” ett logiskt steg mot den kommersiella popbranschen.
   Jag hade inte lyssnat på ”Sparks” innan årets album men märker nu med tydlighet var utvecklingen är på väg ty här trängs både Suzi Quatro-låtar, ljudet av amerikansk flickpop på 60-talet och ”My Sharona”-riff i gitarrerna.
   Samtidigt förlorar det här bandet mycket av sin personlighet på den här skivan. Som när de på ”In private” försöker återskapa det typiska Pet Shop Boys-soundet och till och med kopierar Dusty Springfield rakt av. Eller när de helt enkelt upprepar hitlåten ”Japanese boy” för att den har självklara hitingredienser för alla. Utom för oss som en gång i tiden upplevde originalet…
   Många låtar på skivan har en snäll nästan syntpoppig framtoning och blir därför bortglömda i skuggan av skivans höjdpunkter. ”Big me” är typisk lättpop och ”City of brotherly love”, med sitt klassiska Ronettes-tempo genom hela låten, är 60-tal och ”My Sharona” i symbios.
   Då är det betydligt roligare när de gräver lite djupare och lite bredare i sin jakt på intressanta låtar. Som exempelvis öppningslåten ”Wide river”, en Steve Miller-låt som åtminstone jag inte har koll på, som med sina upprepande rytmer och röjiga hitmässighet är en underbar start på skivan.
   Även ”Calm down”, den nästan obskyra låten från Nya Zeeland, faller under det vinnande receptet. Rockig, tajt och ett härligt drag i arrangemanget.
   Men skivans största och roligaste ögonblick återfinns i den syntiga duettballaden ”Mess around”. En vacker, snygg och fin låt där rösterna av Maria Andersson och New York-killen Andrew W.K. möts på ett så naturligt och effektivt sätt.

Låtarna:
1. "Wide River" (Chris McCarty/Steve Miller) – 2:27
1993. Singel med Steve Miller Band.
2. "In Private" (Chris Lowe/Neil Tennant) – 3:41
1989. Singel med Dusty Springfield.
3. "Big Me" (Dave Grohl) – 3:58
1996. Singel med Foo Fighters.
4. "Mess Around" (Redd Kross) – 3:20
1997. Singel med Redd Kross.
5. "Japanese Boy" (Bobby Heatlie) – 3:44
1981. Singel med Aneka.
6. "City of Brotherly Love" (Cass McCombs) – 6:09
2005. Från albumet "PREfection" med låtskrivaren.
7. "Calm Down" (Birdy) – 3:19
20??. Av Birdy från Nya Zeeland.
8. "Love Will Never Do (Without You)" (James Harris III/Terry Lewis) - 3:33
1991. Singel med Janet Jackson.
9. "If You Can't Give Me Love" (Nicky Chinn/Mike Chapman) – 2:56
1978. Singel med Suzi Quatro.
10. "Be Forewarned" (Bobby Leibling) – 3:24
1972. Singel med Macabre.

/ Håkan

Norrländskt intellekt och skånskt gemyt

Postad: 2011-11-22 07:53
Kategori: Live-recensioner


                                                                                     Foto: Kristin Wester
Lars Bygdén och Richard Lindgren bjöd på underhållande 70 minuter på Restaurang Kungsgatan 1 på lördagskvällen.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/11 2011.

KONSERT
Richard Lindgren
Lars Bygdén
Kungsgatan 1, Örebro 19 november 2011
Konsertlängd: 22:10-23:22 (72 minuter)
Min plats. Ca 5 meter snett till vänster från scenen.


Medlemmar ur den amerikanska singer/songwriter-traditionen hade på lördagskvällen tillfälligt flyttat in på en restaurang i det centrala Örebro. Nu var visserligen de båda soloartisterna Richard Lindgren och Lars Bygdén varken amerikaner eller hade speciellt USA-inspirerade namn. Men likafullt doftade det genuina låtskrivarkvalitéer, med inspiration från väster, om de två när de på drygt 70 minuter framförde ett urval av sina låtar på scen inför en uppenbart intresserad publik.
   Malmös Richard Lindgren och Sundsvalls Lars Bygdén, nu boende i Stockholm, har sitt ursprung nästan 100 mil från varandra men skriver musik och texter som vore de uppvuxna nära varandra i landet långt västerut. Trots den geografiska skillnaden har Lindgren och Bygdén i grund och botten det mesta gemensamt. De är liksom olika grenar på samma musikaliska träd.
   Med samma vemod och ofta självömkande ton i texterna valde de ändå att framföra låtarna på olika sätt. Bygdén med sin kraftfulla stämma och utmejslade gitarrspel och Lindgren med sin mörka förkylda röst och autentiska ton i gitarren gjorde kvällen varierad och underhållande. Det var personligt, det var oerhört engagerande och det var musikaliskt fulländat trots de sparsmakade arrangemangen.
   Paret valde smart och genomtänkt att genomgående avlösa varandra med sina låtar, sina långtifrån planerade mellansnack och låta de egna låtarna, fast de var okända för den större delen av publiken, spela huvudrollen.
   Richard Lindgren fick ett mindre genombrott i Örebro under årets Live At Heart-festival och hans material har en förmåga att växa för varje gång du hör låtarna. ”Five pints and a wink from Gwendolyn ”, ”From Camden Town to Bleecker Street” och ”I came, I went and I don’t know where I’m going” (skriven på Bishops Arms i Örebro för ett år sedan) är ju så nära fullbordade hits det går att komma men även mer tillbakalutade ballader hade kvalitéer att bita sig fast i medvetandet långt efter de tre-fyra minuterna i strålkastarljuset.
   Lars Bygdén är som artist lågmäld men hade live mycket power i rösten och hans fina gitarrspel kryddade sånger som ”This road”, nyskrivna ”The hole” och ”A very special Christmas” som var så långt från konventionell julmusik det gick att komma.
   Turnépaketet Lindgren/Bygdén är en mer naturlig konstellation än ens Gud hade kunnat uppfinna. Det norrländska strama intellektet mötte det fröjdiga skånska gemytet och musik uppstod. Och vi i publiken kunde bara ta allt till vårt hjärta. I en lokal, mest känd för sina goda mat, som kändes som gjord för små intima konserter och där den anspråkslösa konsertmagin fick fritt spelrum.

Låtarna:
From Camden Town to Bleecker Street (R)
Rosie (L)
Five pints and a wink from Gwendolyn (R)
The hole (L)
I came. I went and I don't know where I'm going (R)
Truce (L)
How long (R)
This road (L)
Reconsider me (R)
A very special Christmas (L)
If only she came walking by (R)
Good times (L)

Extralåtar
The mess you've made (L)
Goodbye Rosie (R)

/ Håkan

LIVE#23: Eldkvarn 2006

Postad: 2011-11-21 07:55
Kategori: Bästa konserter



ELDKVARN
Musikscen Örebro/K5, Örebro 27 december 2006


Nu börjar den här livekonsertlistan bli drabbad av väldigt otäcka tillfälligheter. När jag i somras satte samman hela listan, graderade konserterna från nr 36 till nummer ett, visste jag naturligtvis inte att de vid vissa tillfällen skulle krocka med helt aktuella konserter. För två veckor sedan såg jag Magnus Lindberg på lördagen och två dagar senare återfanns en konsert från 1989 med Magnus på min lista. Och nu har det hänt igen. I fredags såg jag Eldkvarn på Konserthuset i Örebro och i dag, några dagar senare, presenteras deras fantastiska konsert från 2006 just här. Det är på inget sätt förutbestämt.
   Jag har sett Eldkvarn på konsert fler gånger än jag på rak arm kan komma ihåg. Och deras bästa konsertögonblick, som inträffat vid upprepade tillfällen från mitten av 00-talet, överträffar många tidigare intressanta men ojämna och ofokuserade konserter, där kanske det spontant hjärtliga överskuggat det rent musikaliska. Tack vare numera fokuserade, naturliga, mänskliga och nyktra(!) musiker tillsammans med en ännu mer skärpt men avslappnad Plura som numera är naturligheten personifierad på scen. Och på några år har de presenterat ett starkare och nyskrivet material än de tidigare gjort på hela sin långa karriär.
   Sedan 1994 har bandets sättning varit intakt och de har under årens lopp, på ständiga turnéer, jobbat sig genuint samspelta och konsertmässigt alltmer säkra och jämna. Men det var med albumet ”Atlantis” våren 2005 som allt vände och plötsligt var Eldkvarns namn på var mans tunga. Även de hippa recensenterna föll för skivan, ”Konfettiregn” med Håkan Hellström vid mikrofonen blev populär hos ungdomarna och Pluras alltmer folkliga utstrålning fick gemene man att gilla Eldkvarn.
   Den här fina konserten, som framstår som mitt bästa Eldkvarn-ögonblick på scen, genomfördes mellan två album och som alltid i sådana sammanhang fanns det inga påtvingade låtar, förutsägbara hits eller någon aktuell skiva att marknadsföra.
   De var på väg in i studion för att spela in ”Svart blogg” men valde att inte framföra några försmaker från den kommande skivan. Ändå blev det en Eldkvarn-konsert som jag sent ska glömma.
   

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2006.

ELDKVARN FÖRVANDLAT TILL ETT AMBITIÖST OCH GENERÖST BAND

Vi befinner oss mittemellan jul och nyår men i Eldkvarns värld, nu för tiden ska tilläggas, existerar inga mellandagar. De ska precis gå in i inspelningsstudion och jag tyckte mig i onsdagskväll inför ett överfullt K5 (275 personer) uppleva ett rutinerat band fånga inspirationen och stämningen i lokalen och förvandlas till ett ambitiöst och generöst band där låtlistan blev mycket intressant.
   Det fantastiskt fina ljudet, kändes stundtals som all time high i den lokalen, och de ömsesidiga vibrationerna gjorde naturligtvis sitt för att konsertupplevelsen skulle förflyttas från riktigt bra till närmast magisk på sina ställen.
   Och allra mest avgörande för den känslan var bandet själv. Som var fokuserat, koncentrerat och slipat som aldrig förr.
   De bjöd inte på några spännande och avslöjande låtar från det nyskrivna materialet. Men kombinationen av låtar, den lugna inledningen som sedan stegrade sig och nådde en sorts crescendo i den fantastiska ”Konfettiregn”, gjorde faktiskt hela konserten till en osedvanlig helhet.
   Pluras totala avsaknad av klädstil, svart keps, slitna säckiga jeans, flera nummer för stor urtvättad t-shirt och eleganta röda gympaskor, fick sin revansch i en musikaliskt skärpt föreställning. Med en rytm i urvalet av låtar som jag sällan upplevt i deras fall. Och då ska vi veta att konsertlängden blev betydligt mer omfattande än den var planerad.
   Det var till och med så att när allting stämde som bäst och akustiken slog nya rekord, fast den knappt överröstade glammet i baren, så blev elegansen paradoxalt nog nästan tråkig och händelsefattig för några låtar.
   Men det fanns så många andra positiva detaljer i det här bandet så det är egentligen väldigt svårt att på allvar klaga på skicklighet, det tajta soundet, en uppsjö starka låtar och längst fram Plura som med en mix av stor karisma och självklar naturlighet den här kvällen ledde bandet från höjdpunkt till höjdpunkt.
   På samma gång pånyttfött och majestätiskt tog de sig igenom alla de 22 låtarna med nästan samma ackuratess. Och när jag äntligen slapp ”Somliga går med trasiga skor” bland extralåtarna förstod jag att inspirationen som spred sig från scen var äkta och trovärdig. I exempelvis den vemodiga ”En regnmetares sång”, med bara komp från gitarr och piano, och den perfekta finalen, efter nästan två timmar, med ”Jag är det hjärta” och ”3:ans spårvagn”.

Plura: gitarr och sång
Carla Jonsson: gitarr och sång
Claes von Heijne: keyboards
Werner Modiggård: trummor
Tony Thorén: bas

Som om du är här
Allt det här som gör så ont
Du älskar inte mig
Samma sort
Två hjärtan
Stockholm 05:00
Man över bord
I skydd av mörkret
Kungarna från Broadway
Tag min hand
Kärlekens tunga
Största skvallret i stan
Ett hus på stranden
Nånting måste gå sönder
Män som mig
Landsortsgrabb
Konfettiregn
Pojkar, pojkar, pojkar
Alice

Extralåtar:
En regnmetares sång
Jag är det hjärta
3:ans spårvagn genom ljuva livet

Låtkommentaren: En mängd mer eller mindre kända Eldkvarn-låtar från åren 1979-2005. Att inleda med fem låtar från den inte helt aktuella "Limbo" (1999) var lite oväntat.

/ Håkan

Eldkvarn bjöd på allt men ändå inte

Postad: 2011-11-20 09:43
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/11 2011.

KONSERT
Eldkvarn
Konserthuset, Örebro 18/11
Konsertlängd: 20:04-21:34 (90 minuter)
Min plats: Ca 25 meter rakt framför scenen på plats 533, rad 19 strax bakom ljusmixaren.


Plura & Co, det vill säga Eldkvarn, har en alldeles färsk och uppmärksammad skiva i bagaget, ”De berömdas aveny”. Fylld med både enkelt livebaserat material, några sedvanligt intressanta texter och en hel del låtar som ekar bekant. Kort sagt en utmärkt ny repertoar som passar bra att framföra inför en Eldkvarn-tokig publik i ett helt utsålt Konserthus. Därför blev mitt ständigt hungriga hjärta efter nyheter mycket tillfredsställt i fredagskväll.
   Men efter närmare 40 års existens, av vilka drygt 30 har varit i det starka strålkastarljuset, har Eldkvarn kommit till den punkt i karriären där bandet egentligen kan bjuda på allt och ändå inte tillfredställa alla. Too much ain’t enough, liksom. Därför var det nog många i publiken som rynkade på näsan när de saknade så kallade säkra kort som ”Alice” och ”Ett hus på stranden”. Själv tycker jag ”Somliga går i trasiga skor” borde ha gjort sitt i Eldkvarns liverepertoar och på förhand spännande ”3:ans spårvagn” slirade märkbart i framförandet.
   Men jag tycker det var kul och uppfriskande att de chockstartade med en handfull nya låtar. Som i huvudsak verkligen inte smekte medhårs och just då var Eldkvarn en mer effektiv rock’n’roll-maskin i det musikaliska utförandet än den elegans som omsvärmat bandet under senare år. Heder åt sådana ambitioner.
   Föreställningen i fredagskväll ingen maratonkonsert, en och en halv timme, men musikaliskt bjöd Eldkvarn på en fin blandning av rocklåtar och ballader i en låtlista som var noggrant komponerad där rytmen och variationen i urvalet av låtar var bedövande väl sammansatt. Där väl egentligen ingenting var sämre än väldigt bra men där ljudet överraskande inte var samma glasklara triumf som vanligt. Jag har tidigare faktiskt hört bättre ljud med bandet på både krogen och på Club 700.
   Det var också ljudet, fast då på grund av tekniska strul, som kortade konserten med två låtar under extranumren. Jag och publiken gick då dessvärre miste om ”Skydd av mörkret” och ”Jag är det hjärta”
   Extramusikerna Marcus Olsson, saxofon, och Adrian Modiggård, slagverk och sång, har för tillfället utökat bandet och Olssons sax gav ett autentiskt sound åt Eldkvarns låtar från de senaste skivorna. Men det gav också ett eko från 1979 när blås ingick i bandet. Och när ljudmixaren Ove Karlsson gick upp med sin trumpet i ”Pojkar pojkar pojkar” blev det än mer tydligt.
   Som sagt en genomgående helt godkänd insats i fredags fast jag saknade ”På andra sidan regnet”, bästa låt på nya skivan, och en låt av Carla, förslagsvis ”Ett litet finger”. Men så inspirerad, spännande och intressant fick den här kvällen inte bli.

Låtarna:
De berömdas aveny
Låt det rulla
En liten kyss av dig
Tårar från en clown
Sång från Koster
Kärlekens tunga
Mina stjärnor har slocknat
Den sorgliga orkestern
Tid för dig att gå
Full för kärlekens skull
Vägen till paradiset
Be-bop-a-lula-land
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Somliga går i trasiga skor
Kungarna från Broadway
Pojkar pojkar pojkar

Extralåtar
Tag min hand
Ikväll

/ Håkan

Richard och Lars på Najz Prajz

Postad: 2011-11-19 19:57
Kategori: Blogg


                                                                            Foto: Kristin Wester
Lars Bygdén och Richard Lindgren spelade sammanlagt sex låtar på lördagseftermiddagen på scenen i fönstret på Najz Prajz

Idag var det stor invigning i Örebro Stad. Nyöppnandet av skivbutiken Najz Prajz på Nygatan drog till sig uppmärksamhet från när och fjärran. Till det senare hörde Eldkvarn och turnéduetten Richard Lindgren/Lars Bygdén som just nu drar land och rike runt.
   Vid tolvslaget gjordes den officiella invigningen av Plura och strax därefter signerade hela bandet nya skivan "De berömdas aveny" och trängseln var stor långt ut på gatan. Det var nästan så att man tyckte att polisen skulle komma och dirigera om trafiken...
   Klockan 15 tog Lindgren och Bygdén den anspråkslösa scenen i besittning och inför en nästan packad butik framförde de tre låtar var endast ackompanjerade av sina akustiska gitarrer och munspel. Richard sjöng "From Camden Town to Bleecker Street", "Five pints and a wink from Gwendolyn" och "I came, I went and I don't know where I'm going" medan Lars spelade "Broken", "Dream on" och nyskrivna "The hole".
   Storslagna svenska singer/songwriters från norr (Lars) och söder (Richard) med mycket amerikanskt blod i ådrorna gjorde reklam inför kvällens konsert på restaurang Kungsgatan 1 i det centrala Örebro. Och lyckades öka spänningen till det dubbla.



/ Håkan

Soundtracks: "The Color of money"

Postad: 2011-11-18 07:55
Kategori: Soundtracks

THE COLOR OF MONEY (MCA, 1986)

Som av en märklig tillfällighet inleds detta soundtrack med en Don Henley-låt precis som på den förra soundtrackskivan jag skrev om, ”Leap of faith”. Fast den här gången är det en originallåt, skriven av Henley tillsammans med Danny Kortchmar och J D Souther. Det senare namnet är ju en utpräglad countryrocklåtskrivare men låt, arrangemang och produktion doftar slamrigt 80-tal med en tjejtrio i kören (bland annat Joni Mitchell) på en monoton och upprepande melodi.
   Henley-låten, som kom mellan hans båda soloskivor ”Building the perfect beast” (1984) och ”The end of the innocence” (1989), är som sagt ingen av Henleys mest profilstarka låtar.
   Den Martin Scorsese-regisserade filmen innehåller nästan uteslutande specialskrivna låtar. Låtar som är uppräknade i fel ordning på skivomslaget. Det är bara Warren Zevons legendariska ”Werewolves of London” som är utgiven tidigare.
   Scorsese-vännen Robbie Robertson, de hade samarbetat innan på ”The last waltz” och ”King of comedy”, har stor del i soundtracket då han har skrivit och producerat, tillsammans med trumpetaren och arrangören Gil Evans, både huvudtemat och ”Modern blues” på skivan/i filmen. Men Robbie har även producerat (och skrivit) Willie Dixon-spåret och sedan skrivit Clapton-låten (tillsammans med Clapton).
   Dixon inleder med att sjunga i falsett i en stötig rock’n’roll-låt med New Orleans-influenser. Munspelet spelar en viktig roll i en låt av jam-karaktär. Clapton gör en typisk 80-talslåt, producerad av Tom Dowd, och är skivans bästa ögonblick.
   Robert Palmers två låtar är överraskande mediokra. Dels en viskande ostrukturerad låt med syntblås och dels en 50-talsaktig låt i en galopperande rytm.
   Eftersom soundtracket har ett visst bluestema är det tämligen logiskt att BB King bidrar med en låt av sedvanlig King-kvalité med en lysande gitarr.
   Den alltmer i filmkretsar engagerade Mark Knopfler bidrar med en smygande men också anonym instrumentallåt.

Innehåller:
1. Who Owns This Place? - Don Henley
2. It's In The Way You Use It - Eric Clapton
3. Let Yourself In For It - Robert Palmer
4. Don't Tell Me Nothin' - Willie Dixon
5. Two Brothers And A Stranger - Mark Knopfler
6. Standing On The Edge Of Love - B.B. King
7. Modern Blues
8. Werewolves Of London - Warren Zevon
9. My Baby's In Love With Another Guy - Robert Palmer
10. The Main Title

/ Håkan

Publiksuccé

Postad: 2011-11-16 07:49
Kategori: 90-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 1996.

GARMARNA
Slottsfestivalen, Örebro 25 juli 1996


Garmarna, färgstark folkmusikgrupp med tungt sound från Sundsvall, fick det tvivelaktiga nöjet att komma efter Orup på Slottsfestivalens stora scen.
   Spelningen på Slottsfestivalen blev ett kraftprov inför en publik som lite vårdslöst brukar tituleras vanligt folk, som i detta speciella sammanhang även inkluderade undertecknad.
   Med bravur besegrade Garmarna medel-Svenssons skepsis och konserten får nog betraktas som en smärre publiksuccé.
   Inte minst tack vare sångerskan Emma Härdelins närvaro. Som en av sensationellt få kvinnliga inslag på årets Slottsfestival var det hennes fint utmejslade röst som gav gruppens stundtals tunga taktfasta sound ett mänskligt ansikte.
   Rötterna till Garmarnas musik är traditionell, om än i modern skepnad, och var perfekt anpassad till miljön framför det gamla slottet. Uråldrig musik på historisk mark.
   Med bland annat vevlira, lutgitarr, mungiga och fiol svängde det stundtals mer än det gör om mycket rockmusik i dag.

/ Håkan

LIVE#24: Del Amitri 1997

Postad: 2011-11-14 07:55
Kategori: Bästa konserter


Del Amitri som spelade i Stockholm i september 1997 leddes av (från vänster) Andy Alston, Iain Harvie och Justin Currie.

DEL AMITRI
Electric Garden, Stockholm 27/9 1997


Glasgow-bandet Del Amitri nådde sina största kommersiella och musikaliska höjdpunkter under 90-talet men hade då en lång historia bakom sig. Som nybildat skotskt band i tidigt 80-tal var sångaren/basisten Justin Currie, gitarristen Iain Harvie & Co oundvikligt inspirerade av några andra mer kända band, Orange Juice, Josef K och Aztec Camera med det skotska skivbolaget Postcard som gemensam nämnare, från samma nordliga trakter. Eller som Currie uttrycker det med en viss självdistans på återutgivningen av bandets debutskiva från 1985, ”Del Amitri”:
   ”Like a great many of these Postcard pretenders Del Amitri got it painfully wrong. Years of listening to The Fall, Television, John Cooper Clarke and The Fire Engines were somehow warped through the kaleidoscope of Orange Juice’s “Simply thrilled Honey” to produce something oddly English in character. Hip it was not. ”
   Gruppmedlemmarna befann sig runt 20-årsåldern och charmen och attityden överskuggade den musikaliska kunskapen. Jag har ett tämligen tydligt minne av att bandet under något av åren på mitten av 80-talet besökte Sverige och faktiskt spelade på Rockmagasinet i Örebro. Jag har inte fått det bekräftat av någon och det enda jag är riktigt säker på är att jag dessvärre missade konserten och det kan utlösa en viss ånger än idag.
   Men å andra sidan hade Del Amitri i mitten på 80-talet musikaliskt inte så mycket gemensamt med det band som från 1989 gjorde tämligen fantastiska skivor och redan 1992 i mina öron nådde sitt all time high med det helt underbara ”Change everything”-albumet.
   1995 kom ”Twisted”-skivan och sommaren 1997 släpptes ”Some Other Sucker's Parade” inför den turné som skulle nå Stockholm i september. Medlemsförändringar har varit ofta och många i Del Amitri genom åren och inget album har samma sättning. Currie och Harvie var kärnan under gruppens produktiva år på skiva mellan 1985 och 2002 medan musikerna i övrigt flitigt skiftade plats i bandet. Keyboardkillen Andy Alston anslöt till gruppen 1989 på ”Waking hours” och var kvar till slutet men gitarrister och trummisar har passerat i en strid ström.
   Så var det också inför turnén 1997. Ashley Soan, trummor, och Jon McLoughlin, gitarr, lämnade bandet direkt när ”Some Other Sucker’s Parade” var färdiginspelad och nya musiker inför turnén blev Mark Price, trummor, som spelat med All About Eve, och Kris Dollimore, gitarr, som jag vid två tidigare tillfällen hade sett som medlem i The Godfathers.
   Turnén inleddes i Tyskland i början på juli, fortsatte under augusti i USA innan Del Amitri efter en paus på nästan en månad fortsatte Europaturnén med start just i Stockholm 27 september. På den lilla indierockklubben Electric Garden, en klubb som sporadiskt hade existerat i Stockholm från 1982 och ständigt bytte lokal. Just den här kvällen låg Electric Garden på Gamla Brogatan, strax bredvid Oscarsteaterns sceningång på baksidan av den klubb (Rock Palais) där jag såg Police 1979.
   Jag var väldigt imponerad av Del Amitri-konserten. Jag gav konserten 5 av 5 i betyg i Nerikes Allehanda.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/9 1997.

EN MAGISK AFTON MED DEL AMITRI

Vi var förberedda, vi var laddade och atmosfären på klubben Electric Garden i Stockholm andades förhoppning och positiva vibrationer. Skottarna i Del Amitri har gjort en handfull mycket bra, extremt förbisedda, skivor, så gruppen har egentligen en obegränsad repertoar att gräva ur.
   Vi fick en liten munsbit, "bara" 21 låtar, i lördagskväll som var nästan jämnt fördelade från deras bästa skivor. Sedan har gruppen tveklös karisma i sångaren Justin Currie som utan större åthävor lät musiken tala och de underbara melodierna omfamna publiken.
   Där tjejer stod och sjöng med i hela låtar och överlag var det en fanatisk, oerhört kunnig publik som bidrog till att upplevelsen steg över de redan högt ställda förväntningarna. Bakom en nyklippt Justin och gitarristen Iain Harvie, en annan viktig del i Del Amitri-underverket, var det gitarr-keyboards-trummor som kunde konsten att överfalla lågmält. Så tajt, så överdådigt känsligt fast två av killarna är nya i bandet.
   Efter en knockoutstart på fem låtar, alla hämtade från "Change everything" och "Some other suckers parade", drogs tempot effektivt ned. En ny låt fick oss att hämta andan innan de fortsatte att rada upp pärlor på löpande band.
   Live var de naturligtvis lite lösare, lite spontanare än på skiva. Lät låtarna ofta komma i en andravåg som ytterligare underströk de melodiska kvalitéerna. Ibland med små inslag från sin rika coverrepertoar. Buffalo Springfields "For what it's worth" och ABBA:s "Mamma Mia" framfördes mer som spontana infall än strikta konsertlåtar.
   "Mamma Mia" kom som en bisats till den helt mästerliga balladen "Be my downfall" komplett med dragspel och allsång då magin gick att känna i lokalen och nästa fånga med handen. Så långt hade huvudavdelningen avslutats med "Stone cold sober" följt av två extralåtar plus "Downfall".
   Nya extralåtar följde, "Driving with the brakes on", och magin var kvar, och gamla hitlåten (deras enda!) "Kiss this thing goodbye" avslutade konserten som blev som en önskedröm.
   Just då, efter ett 90 minuters hundraprocentigt framförande, stod vi mållösa med ett lyckligt leende på läpparna och ville ändå ha mer fast vi innerst inne var så tillfredsställda som vi någonsin kan bli.

Justin Currie: gitarr och sång
Iain Harvie: gitarr och sång
Andy Alston: keyboards och dragspel
Kris Dollimore: gitarr
Mark Smith: trummor

Some other sucker's parade
Just like a man
Always the last to know
Cruel light of day
Not where it's at
Paper thin
Here and now
What I think she sees
Roll to me
Move away Jimmy Blue
For what it's worth
The ones that you love lead you nowhere
Hatful of rain
Won't make it better
Start with me
Stone cold sober

Extralåtar
Medicine
To last a lifetime
Be my downfall (inkl "Mamma mia" (ABBA))

Extra extralåtar
Driving with the brakes on
Kiss this thing goodbye

Låtkommentaren: Konsertens samtliga originallåtar var hämtade från Del Amitris fyra album som gavs ut 1989-1997 med, givetvis, en majoritet (7) från den senaste aktuella skivan "Some other sucker's parade". Buffalo Springfields 31 år gamla "For what it's worth" som en överraskande cover medan de spontana fraserna från ABBA:s "Mamma mia" var mer väntade.

/ Håkan

”De berömdas aveny”

Postad: 2011-11-13 09:58
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 11/11 2011.

ELDKVARN
De berömdas aveny
(Capitol/EMI)


För oss gamla Eldkvarn-fantaster sedan drygt tre decennier tillbaka, med musiken som främsta ledstjärna, är det både besvärande och oerhört befriande med Pluras och bandets folkliga framgångar och breda succé i hus och hem över hela landet.
   Besvärande för att i positionen som allmänna idoler (då främst Plura) följer ofta en omedveten lättja och en minskande koncentration på det viktiga (musiken) som kan skada det homogena arvet i bandets musik. Och befriande för att den gränslösa succén som Eldkvarn just nu upplever är så oerhört rättvis och tacksamt logisk. Det finns med andra ord flera sätt att närma sig bandets nya studioskiva, den första på tre år, på ett kritiskt och subjektivt sätt.
   Jag kan inte uppleva Eldkvarns ”De berömdas aveny”, en klassisk albumtitel i min värld, som något annat än en skiva byggd på naturlighet. Som pendlar mellan stundtals intressanta självbiografiska texter och arrangemang på en ofta konstnärligt anspråkslös nivå. Från det ”Sgt Pepper”-influerade omslaget via Pluras poetiska/realistiska texter till sound och låtar känns det 40-årsjubilerande bandet 2011 lika hungrigt och inspirerat som alltid.
   Utan minsta påverkan av uppmärksamheten runt om håller Eldkvarn fanan högt och går genom stormen av hyllningar med raka ryggar som musikaliska föredömen. Skivan är fylld av en jordnära känsla av mänsklig närvaro medan det blåser både varmt och kallt runt hörnet. Jag upptäcker inga tillgjorda eller opersonliga krumbukter på den här skivan som nog måste betraktas som bandets musikaliskt minst spektakulära och därmed också den mest naturliga på många, många år.
   Vi ska i detta sammanhang, där även matprogram på tv, kokböcker, bloggar, drogskandaler, "Så mycket bättre", litografier och andra bokprojekt trängs med det sedvanliga musicerandet, inte glömma bort att dagens succé också beror på en mognad mixad med nyfikenhet, bottenlös inspiration och en närmast sensationell energikick på det musikaliska området. Och där är producenten Jari Haapalainen, som från 2005 och skivan ”Atlantis” styrt Eldkvarns utveckling, en nyckelperson vars gärning påverkat bandet på både scen och skiva under de senaste åren. Så även här fast ”De berömdas aveny” inte tillhör någon av bandets mer äventyrliga produktioner. Med rak, stabil och enkel poprock.
   Inledningen på skivan, med titellåten, är ett fyrverkeri i tempo och arrangemang med en ton som doftar Eldkvarn 1979 med attackerande blås och en huggande primitiv rytm i botten. Den där mycket okomplicerade känslan håller i sig under några låtar. De suggestiva rytmerna i ”Låt det rulla” blandas med en blueskänsla. ”En liten kyss av dig” är stor och typisk Eldkvarn-poprock och ”På andra sidan regnet” är en jordbävning i attackerande rytmer. Jag är så dags beredd på att utnämna ”De berömdas aveny” till Eldkvarns bästa skiva på länge.
   Sedan blir upprepningarna från förr lite för många, repriserna i tonfallet lite för ofta och de kända Eldkvarn-harmonierna lite för tydliga för att den fräscha starten ska kunna ge näring till ett helgjutet album.
   Det är då de självbiografiska och förklarande texterna hamnar i fokus medan Plura stjäl både ackordsföljder från sitt förflutna eller en titel av Smokey Robinson (”Tårar från en clown”). Broder Carlas två bidrag, ”Täby Galopp” och ”Stränderna”, går också på tomgång men det kanske är meningen för balansen på hela albumet med sina plottriga rytmer och annorlunda ordvändningar till texter.
   ”De berömdas aveny” lever inte riktigt upp till sina förväntningar i sin helhet men det är ändå imponerande av en rutinerad och ålderstigen grupp som Eldkvarn, med en massmediaperson som Plura i centrum, att producera så inspirerade låtar av så hög kvalité och presentera allt med energiska och nästan ungdomliga arrangemang i denna pressade situation.

/ Håkan

Eva tog priset vad gäller musikalisk bredd

Postad: 2011-11-12 22:39
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 12/11 2011.

KONSERT
Eva Eastwood
Växthuset/Stadsträdgården, Örebro
11 november 2011
Konsertlängd: 19:07-19:44 och 20:05-20:49 (81 minuter)
Min plats: På en stol ca 7 m snett till vänster från scenen.


Jag kanske är gammalmodig men när jag i veckan nåddes av nyheten om nästa års deltagare i Melodifestivalen saknade jag de klassiska svenska låtskrivarna, med kanske efternamn som Ledin, Gessle, Strömstedt, Orup, LeMarc, Hellberg eller Jonsson, bland bidragen. Och givetvis också en så fullständigt lysande låtskrivare som Eva Eastwood. Som utan krusiduller eller påklistrad image kan skriva tidlösa men refrängstarka och klassiska pophits med hela sin naturlighet som grund.
   På fredagskvällen, i det som vanligt ombonade Växthuset i Stadsträdgården, fick vi dock inte så många bevis på det. Eva Eastwood ville över allt annat bjuda på sig själv utan att paradoxalt nog framhäva sig själv och valde då att huvudsakligen framföra covers. På sitt givetvis alldeles speciella och personliga sätt.
   Det borde kanske vara förbjudet att göra så och det kanske var kommersiellt självmord eller en musikalisk miss att inte lita på sitt eget material. Men det blev ju ändå en smått fantastiskt underhållande kväll just därför. Ingenting var planerat, allting kändes spontant och blev därför en sanslöst ljuvlig afton med ett rekordspretigt innehåll som musikaliskt pekade åt alla håll samtidigt.
   Man brukar vid sådana tillfällen lite schablonmässigt kritisera artisten för att sakna musikalisk linje eller vara splittrad. Men Evas dryga 80 minuter, över två set, vid mikrofonen tog priset vad gäller musikalisk bredd.
   Bara på de fyra första låtarna lyckades hon avslöja influenser från både Buck Owens (country), Elvis Presley (”finns inget i modern tid som slår det”), dansband och Ella Fitzgerald. Fortsättningen blev inte mindre gastkramande då hon fortsatte med en egen schlagerlåt, Patsy Cline, hårdrock(!) och två egna låtar innan paus. Repertoarmässigt spretigt men samtidigt höll Eva materialet i ett järngrepp med sin egen oerhört hjärtliga framtoning. Och med sin enda akustiska gitarr som musikalisk hjälp och en röst som stundtals var både kraftfull och smekande.
   I andra avdelningen fortsatte det pendla mellan musikhistoriens olika ytterligheter när hon tangerade både blues, gospel och Siw Malmkvist mellan sina små egna mästerverk av rockabilly, schlager och Tom Petty-inspirerade ballader. Och Eva lyckades däremellan klämma in en exklusiv försmak från nästa svenska skiva, ”Inte alls som dom”, och den kändes redan som en genuin hit.
   När finalen närmade sig med hjälp av två egna svenska uptempolåtar och en Sven-Ingvars-evergreen, som första extralåt, var det inte överraskande lätt att avsluta med en allsång tillsammans med den så dags lättövertalade publiken.

Evas låtar:
Love’s gonna live here again
Don’t be cruel
Optimisten
Sentimental journey
Ny stil i stan
Never no more
Laugh and a half
Vårt liv i repris
My My My

Paus

Boogien i blodet
Jumpin’ at shadows
Landslide
Tunna skivor
Inte alls som dom
Soon One Mornin' (Death Come A-Creepin' in My Room)
I wanna do more
No headlines
Allting om Kjell
Lyckost

Extralåtar
Min gitarr
I natt jag drömde

/ Håkan

Trouble Boys setlist

Postad: 2011-11-12 22:37
Kategori: Setlists


Som ni vet älskar den här sidan intressanta setlists och en av de trogna läsarna, Hans Schönning, har bidragit med: Trouble Boys, med Sean Tyla och Billy Bremner, på Café August i Karlstad i torsdagskväll.
   Hans berättar:
   ”Vi var 30-35 passionerade själar, min plats 3 m från "scenen" närmast Billy. Stundtals väldigt tight spelning. Lite trötta kanske, med bara en extralåt, Adios Mexico. Extra plus till "I Knew The Bride" (som var så tätt så tätt), "Ju Ju Man", "In a Heartbeat" och som vanligt "West Texas Trucking Board".”
   Som vanligt stämde inte låtlistan till hundra procent i praktiken. På listan saknas nämnda "Ju Ju Man" och "Dead Flowers" (trea-fyra från slutet), berättade Hans.

Tack till Hans för både låtlista och bild.


/ Håkan

“Demolition expert – rare acoustic demos”

Postad: 2011-11-12 09:15
Kategori: Skiv-recensioner



JIM FORD
Demolition expert – rare acoustic demos
(Bear Family)


På måndag släpps den här skivan som är ännu ett kapitel om arvet efter den amerikanske låtskrivaren och sångaren Jim Ford. En historia som inleddes 2006 när hans mer än legendariska skiva ”Harlan county” från 1969 gavs ut på nytt, med lika många bonusspår som originalet och under samlingsnamnet ”The sounds of our time”. En av 2000-talets starkaste återutgivningar alla kategorier.
   Framgången krävde en fortsättning och projektet med den profetiska titeln ”Point of no return” (Jim Ford avled nämligen innan skivan gavs ut) var ytterligare en lysande samling Ford-låtar som höll samma höga kvalité som den första.
   Den samlingen följdes av flera återutgivningar, nu i form av återskapande av ej utgivna album på skivbolagen Paramount och Capitol. Med låtar som i huvudsak figurerat på tidigare återutgivningar.
   Nu är vi framme vid kapitel fem i den tämligen framgångsrika följetongen med Jim Ford-material, ”Demolition expert – rare acoustic demos”. Fortfarande är det några låtar i repris men det är framförallt tidigare okända demolåtar inspelade under mer eller mindre ordnade förhållanden runt 1970. Riktigt när får vi aldrig veta ty dokumentationen kring inspelningarna saknas. Men vi kan räkna ut att det borde rimligtvis vara någon gång efter ”Harlan county”-skivan.
   Bakom titeln, som förklaras av att Ford var rivningsexpert under sin tid i den amerikanska armén i Tyskland, döljer sig 29 mer eller mindre avslutade inspelningar gjorda i Fords vardagsrum. Inte på egen hand, han omger sig här ofta av andra musiker och även andra kamrater som skrattar, stojar och stimmar och gör att Ford ibland avbryter framförandet, pratar, förklarar och häller upp en ny drink.
   Den här skivan är ofta mer intressant än alla återutgivningar. Skivan är en fantastisk inblick i Jim Fords liv som måhända vid tillfället var kaotiskt och många inspelningar doftar också party och irrationella känslor. Men här finns ju även ett fantastiskt rikt råmaterial av låtar och starka idéer som jag ofta uppfattar som oslipade diamanter.
   Dessutom är Ford som sångare anmärkningsvärt personlig, som en turbulent mix av Johnny Cash, Tony Joe White, soul och John Fogerty när han tämligen naturligt musikaliskt pendlar mellan country, soul och rock. Hans starka röst är ofta som en klippa fast han kanske är mer utpräglad som låtskrivare.

Som demoinspelningar är materialet inte alltid tekniskt perfekt, ibland distade och ofta slarviga, men materialet som här lyfts fram är närmast sensationellt starkt fastän flera covers har smugit sig in bland Fords egna låtar. Ford känner på låtar av Harlan Howard, Hank Williams, Roy Acuff, Dr Hook och Ray Price. Howards ”Heartaches by the numbers” är stark country med en tjej i kören men ibland blir det också mer prat och parodi än seriös sång just på coverlåtarna.
   Jag får ibland uppfattningen att Ford komponerar och skriver text medan han sjunger och spelar och det resulterar också i en sorts närhet och autentisk känsla. Allra bäst fungerar det på ”Three kinds of woman”, ”Too much man” (fyndig text!), den Dylan-influerade ”Jessie” med omfångsrik röst och hitrefräng, den röststarka ”Just cause I can” med kaos runt om, ”It’s just a picture show”, ”Out of scool, educated fools”, ”L.A. girl” och de båda versionerna av ”Looking over my shoulder (still right after all)”. Och givetvis titellåten, klassisk singer/songwriter-pop fast texten inte känns riktigt färdig.
   Projektsamordnaren L-P Anderson och återutgivningsproducenten Per Magnusson har gjort ett digert jobb i sammanställningen av den här skivan. De spontana demoinspelningarna saknar visserligen dokumentation men de musikaliska guldkornen är desto fler. Och det är en ynnest att få återvända till sedermera klassiker som ”Go through Sunday”, en 40 sekunder kort ”I’d be ahead if I could quit while I’m behind” och en extremt långsam ”Ju ju man” innan det ringer på telefonen och en knarkaffär görs upp… Det var innan Ford i april 2006 fick höra Dave Edmunds version och villigt erkänna att det var just så här han ville höra låten.

/ Håkan

Han sjöng och spelade också

Postad: 2011-11-11 07:55
Kategori: 90-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/5 1996.

MIKAEL WIEHE
Gamla Röda Kvarn, Örebro 8 maj 1996


Mellan Hoola Bandoola-repetitioner och komponerande av tv-musik har Mikael Wiehe givit sig ut på en kortare soloturné.
   Med sina sånger, akustisk gitarr, vältalighet och en kavaj i bagaget.
   Vid samkvämet på gamla Röda Kvarn i onsdagskväll berättade Mikael, i lika stor utsträckning som han sjöng, om sakernas tillstånd i världen. Hela tiden färgad av sin egen övertygelse. En till synes korrekt och för all del ofta underhållande presentation.
   Mellan scenens röda ridåer satt han med en magisters auktoritet och attackerade sossarna, tog (död) på Björn Afzelius och hyllade kvinnan. I olika grader av skämtsamma aspekter.
   Och avslöjade sin ungdoms hjältar som antingen är döda eller insvepta i filt.
   Han sjöng och spelade också. Ur sin rika repertoar plockade han utan prestige från alla sina epoker. Låtar förvandlade till en trubadurrepertoar av klassisk, traditionell svensk viskonst. Fullt jämförbar med alla gamla legender på området.
   Från några strofer ur ”Garanterat individuell” via ”Vem kan man lita på?” till helt nyskrivet material, bland annat en charmig cowboy-låt, blev till ett koncept för kvällen. Låtar från olika tider sammanfogade till en enhet.
   Upptäckte att hans gitarrspel minsann inte är något nödvändigt ont. ”Flickan och kråkan” hade kvar sitt dramatiska arrangemang med blott en akustisk gitarr till komp.
   På en konsert där det behövdes mer än en brusten gitarrsträng för att få Mikael Wiehe osäker.

/ Håkan

Covers: Marie Fredriksson

Postad: 2011-11-09 07:59
Kategori: Cover-skivor

MARIE FREDRIKSSON: Min bäste vän (Mary Jane/Capitol, 2006)

Med stor tyngdpunkt på tidigt 70-tal har Marie valt ut sina personliga favoriter, av huvudsakligen svenska original, och tolkat dessa på ett både avskalat, modernt och stundtals helt nytt sätt. Det är inte så konstigt att det i cd-häftet finns gamla bilder på Marie som tonåring. När majoriteten av låtarna här var populära, 1972, var Marie 14 år.
   Arrangemangen är både moderna och minimalistiska. Marie och hennes man Mikael Bolyos har suttit i Vinden, namnet på deras hemstudio i Danderyd, och utarbetat grunderna till de flesta låtarna och sedan med några få musiker (Ola Gustavsson, Per Lindvall, Kalle Moraeus med flera, gjort några få pålägg i efterhand.
   Marie har kring varje låt gjort en personlig reflektion i cd-häftet kring varje låt som förhöjer lyssnandet och placerar materialet i en autentisk historia. Men det är som sagt det personliga urvalet av låtar som är mest intressant här. Inget brett urval direkt ty Maries favoriter kan sammanfattas i några få namn: John Holm, Pugh Rogefeldt och Mikael Wiehe.
   Tonen på skivan skiftar från den sällsamt vackra sången ”Jag ger dig min morgon”, med bara piano i kompet, till det nästan Roxette-rockiga wailiga introt i en överraskande svängig ”Om jag vore arbetslös”. Två bevis på att det går att tolka svensk visa på så två helt olika sätt.
   Att Marie åter ger uppmärksamhet åt John Holms bästa sånger, samtliga hämtade från Holms bästa 70-tal, är ju alltid välkommet. Hon kanske inte höjer kvalitén på originallåtarna nämnvärt men det är åtminstone väldigt intressant. Sedan kan det vara av kuriost värde att kunna jämföra hennes version av ”Den öde stranden”, med endast akustisk gitarr i kompet, med kollega Per Gessles på hans första soloskiva 1983.
   Ett annat intressant ögonblick är när hon gör Pugh Rogefeldts ”Jag har en guldgruva”, här med den koncentrerade titeln ”Guldgruva”, med Mats Ronander på munspel. Det ger versionen en autentisk klang ty låten fanns alltid med på repertoaren när Mats tillsammans med Nature turnerade med Pugh 1972. Dock är Maries version av låten fri från sensationer.
   Inte heller Pughs ”Här kommer natten” görs på något speciellt nytt sätt. Där gitarristen Staffan Astner stundtals går bananas på sin elgitarr.
   Däremot tar hon ut svängarna lite med de båda Wiehe-låtarna som görs i latinamerikanska och småjazziga tolkningar med viss reggaepåverkan.

Låtarna:
01. Din bäste vän (John Holm)
1974. Från albumet "Lagt kort ligger" med låtskrivaren.
02. Sommaräng (John Holm)
1972. Från albumet "Sordin" med låtskrivaren.
03. Om jag vore arbetslös (Tim Hardin/Cornelis Vreeswijk)
1967. Singel med Cornelis Vreeswijk.
04. Guldgruva (Pugh Rogefeldt)
1972. Under titeln "Jag har en guldgruva" från albumet "Hollywood" med låtskrivaren.
05. Ingen kommer undan politiken (Philippe Tatartcheff/Anna McGarrigle/Ola Magnell)
1976. Från albumet "Närma mig" med Marie Bergman.
06. Jag ger dig min morgon (Tom Paxton/Fred Åkerström)
1972. Från albumet "Två tungor" med Fred Åkerström.
07. Aftonfalken (Ulf Lundell/Pugh Rogefeldt)
1981. Från albumet "Het" med Pugh Rogefeldt.
08. Man måste veta vad man önskar sig (Mikael Wiehe)
1972. Från albumet "Vem kan man lita på?" med Hoola Bandoola Band.
09. Vem kan man lita på? (Mikael Wiehe)
1972. Från albumet "Vem kan man lita på?" med Hoola Bandoola Band.
10. Den öde stranden (John Holm)
1972. Från albumet "Sordin" med låtskrivaren.
11. Här kommer natten (Pugh Rogefeldt)
1969. Från albumet "Ja dä ä dä" med låtskrivaren.

/ Håkan

LIVE#25: Magnus Lindberg 1989

Postad: 2011-11-07 07:54
Kategori: Bästa konserter


Foto: Anders ErkmanGladare och starkare än någonsin. Magnus Lindberg på scen med sitt kompband från Örebro.

MAGNUS LINDBERG BAND
Ritz, Örebro, 20 sepember 1989


1989 var Magnus Lindbergs stora återkomst till livescenen och det skedde i Örebro med upprepade konserter. Efter 1983 med konserter och en bortglömd singel, "Bortom horisonten", försvann Magnus från rampljuset fast han i en intervju för mig hösten 1983 förklarade att det var så skönt att vara på ett mindre skivbolag (Moonshine) och han planerade nästa album som han hoppades skulle vara inspelad till hälften innan julen 1983. Nästa skiva kom inte förrän hösten 1989...
   Våren 1989 började Magnus dyka upp i Örebro flera gånger. Uppträdde ibland ensam men hade också skaffat sig ett stadigt kompband, Fabulous Barfly under ledning av Staffan Ernestam, som hade rötterna i Örebro. Under våren, 23 mars bland annat, var repertoaren blandad mellan gamla Lindberg-låtar och covers men parallellt höll Magnus också på och spelade in ett nytt album med nya låtar och Lasse Lindbom som producent.
   I september släpptes den skivan, "Det kommer en vind", samtidigt som Magnus och bandet gav sig ut på en turné. Premiären var i Örebro på Ritz och jag fick nya skivan i min hand efter konserten. Förutom singellåtarna "Starkare" och "Chans" hade jag alltså inte hört någon av de nya låtarna innan konserten. Men det var otroligt starkt material han och bandet presenterade och livesoundet, skulle det visa sig, var så mycket mer spännande (och levande) än det tämligen maskinella 80-talsljudet på skivan.
   Dagen efter på samma plats upprepades en så gott som identisk konsert men Magnus passade då på att ta bort "Diamanter" av någon anledning.
   Planerna på en ny skiva med Örebrobandet fanns men Magnus råkade springa på Mikael Rickfors och Pugh Rogefeldt och ur det mötet föddes Grymlings och Örebro-samarbetet lades helt ned.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/9 1989.

MAGNUS LINDBERG TRIVS MED TILLVARON

Att uppleva en turnépremiär med Magnus Lindberg, i Örebro på Ritz, efter så många år är en förväntansfull och mycket behaglig upplevelse. Han är starkare än på länge och trivs uppenbart med sitt nya kompband som har sina rötter i just Örebro.
   Det var efter vårens coverkonsert på Ritz som Magnus bestämde sig för att fortsätta att spela med Örebrobandet som leds av gitarristen Staffan Ernestam som har en duktig kvartett bakom sig.
   Via två utgivna singlar och ett album som släpps i dagarna är Magnus åter aktuell för de stora strålkastarna. Själv är han inte intresserad av rampljuset men hans rockmusik har idag en lika tidlös och klassisk prägel som den hade när han ”försvann” för sex år sedan.
   Det märktes på de gamla, populära Lindbergsklassikerna ”Lite lugnare”, ”I en hand”, ”Röda läppar”, ”Tårar över city” och några till vilken dignitet hans forna hits åldrats med.
   Men det var en ännu större och nästan andlös tillfredsställelse att höra de nya låtarna. Förra singeln ”Starkare” har jag visserligen hört bättre förr men nya ”Chans” fick sig en rejäl uppryckning jämfört med den tunna singelversionen.
   De rikliga smakproven från nya albumet lovade genomgående mycket gott. OK, några påminner om gamla låtar men med den scenintensitet som Magnus Lindberg har träffade varje låt rätt i hjärtat och jag stod glad och upprymd.
   Med låtar som ”Jag kan gå ända till Kina”, blev över från albuminspelningen, ”Blind leder en blind”, med akustisk gitarr och slide, ”Bara hjärtat slår” och ”Det faller regn” är det bara att konstatera att Magnus Lindberg är i sitt livs form.
   När sedan titellåten från nya albumet ”Det kommer en vind” avslutade konserten var det så bra att jag inte trodde det var sant. En riktig Lindberg-klassiker och bandet var i fin form.
   De nya låtarna var så levande och storslagna på scen att jag oroar mig inför det Lasse Lindbom-producerade albumet där många maskiner har använts.

Magnus Lindberg: gitarr och sång
Staffan Ernestam: gitarr och sång
Per "Päron" Andersson: trummor
Åke Jennstig: bas och sång
Niclas Bäcklund: saxofon

Starkare
Tystnaden
Lite lugnare
Jag kan gå ända till Kina
Blind leder en blind
I en hand
Chans
Bara hjärtat slår
Det faller regn
Tårar över city
Röda läppar
Det kommer en vind

Extralåtar
Diamanter
Dom som aldrig ger upp

Låtkommentaren: Den helt nya skivan "Det kommer en vind" representerades av sju låtar och resten var hans mest kända låtar från albumen "Röda läppar" och "I en hand". Plus den helt nya outgivna låten "Jag ska gå ända till Kina" som skulle dyka upp först ett år senare på Grymlings debutalbum.

/ Håkan

Engagerad Magnus bjöd på stora känslor

Postad: 2011-11-06 21:44
Kategori: Konserter

MAGNUS LINDBERG
JOHAN SEIGE BAND
Clarion Hotel 5 november 2011
Konsertlängd: Johan Seige Band 20:30-21:21 (51 min)
Magnus Lindberg 21.28-22:42 (74 min)
Min plats: Sittande vid ett bord ca 5 meter från scenen till höger och stående ca 4 meter rakt framför scenen.


Lördagskvällens konsertpaket med två akter på Clarion Hotel saknade totalt marknadsföring och det blev följaktligen svårt, för att inte säga omöjligt, att locka publik. Ett fåtal personer fick ändå uppleva en intressant konsert med Västeråsbandet Johan Seige Band som inledde med sin soulkryddade popmusik i en ovanlig sättning som sedan följdes av den alldeles oemotståndlige Magnus Lindbergs soloframträdande.
   Johan Seige Band var fram till i lördags ett oskrivet blad. Leddes av den synskadade Johan Seige på gitarr och mycket soulinfluerad sång men de båda tjejerna i bandet., Susanne Porswald, tamburin, och Sofia Svensson, tamburin och cajun drum, gjorde också framträdande sånginsatser medan gitarristen Jim Uusikartano spelade fin akustisk gitarr och stundtals underbar slide. Med musik som hade drag av både blues, soul och country.
   När Magnus Lindberg äntrade scenen vid halv tio-tiden, satte på sig gitarren och utan att säga ett enda ord började sjunga ”Lycklig man” blev det plötsligt på allvar och en närvarokänsla som nästan gick att ta på. Han hade en fin klang i gitarren och spelade ett sedvanligt personligt munspel och med den rösten, som personifierar ordet urkraft, är det svårt att undgå att imponeras och uppfyllas av stor och personlig singer/songwriter-musik.
   Magnus är den typen av sångare där varje ord han sjunger betyder något för honom. I varje ord och i varje stavelse levererade han en känsla och det gällde även på kvällens tre coverlåtar där han förmedlade den där unika känslan av här och nu som numera är så ovanlig i konsertsammanhang.
   Den där känslan inkluderade också några plötsliga avbrott då Magnus inte hittade orden och fick ta om eller börja om. Det var sådana mänskliga och oplanerade pauser som kryddade konsertupplevelsen inför ett fåtal personer i publiken. Men det hindrade inte Magnus framträdande. Kanske tvärtom: Han blev mer personlig, mer engagerad och ännu mer bestämd för att göra ett bra jobb.
   Fast gitarren var akustisk och konceptet var trubadur var det stor rockmusik vi fick i lördagskväll.

Magnus låtar:
Lycklig man
Dansa med mig
Jag har aldrig vart i Memphis
Dina bruna ögons man
När jag ser dig
Factory (Bruce Springsteen)
Allt som jag kan ge dig
Ser du
Från en mörk, mörk himmel
Walking in Memphis (Marc Cohn)
Varje gång du faller ner
När hoppets tänds
Ingen ska få se mig när jag går
En ensam varg

Extralåtar:
Tårar över city
I want you (Bob Dylan)

/ Håkan

Rockabillypop med Nisse

Postad: 2011-11-06 13:35
Kategori: Konserter



                                                                      Foto: Tommy Sundström
Nisse Hellberg med trio på Nalens ståtliga scen.

NISSE HELLBERG
Nalen, Stockholm 3 november 2011
Konsertlängd: 21:04-22:34 (90 minuter)
Min plats: Ca 20 meter rakt framför scenen.


Nisse Hellberg: gitarr och sång
Janne Lindén: gitarr
Marcus Källström: trummor
Affe Östlund: ståbas

Det var ju inte med den allra största spänning eller nyfikenhet vi gick till Nalen i torsdags. Senaste skivan är ju helt okej men ändå inte lika inspirerande och fräsch som förra albumet, den lätt akustiskt baserade ”En modern man”. Samtidigt förväntade vi oss en hantverksmässigt professionell upplevelse och fick väl ungefär det vi trodde.
   Nisse kan bli lite förutsägbar när det gäller bluestakterna och de rena traditionellt rockabillyinspirerade låtarna men texterna räddar ofta allt och då känns inte Nisses låtar, sång och sound som upprepande. Det gällde också i torsdags på Nalens ståtliga scen. Inför en publik av respektabel storlek där vi noterade ”kändisar” som Mats Olsson (Expressen), Sulo, Idde Schultz och den gamle Hammarbymålvakten Lasse Eriksson.
   Senaste skivan ”Flod av eld” stod givetvis i centrum för kvällen med sex låtar, dock av blandad karaktär. Inledande ”Ren o rak”, ”Jag är en skakad man” och ”Nån måste få jobbet gjort” lät som omskrivningar av tidigare Hellberg-låtar men rockabillypoppiga titellåten, ”Den andra kinden” och ”Pil av silver” var härligt svängiga och melodiskt fantastiska. Hade han dessutom lagt till ”Flickan i cement” och ”Min broder Black” hade jag nog uppfattat hela konserten som genomgående ännu bättre.
   I övrigt var repertoaren en blandning av Hellbergs solomaterial med tuffa ”MS Colinda” som äldst. Men allra äldst denna kväll var de tre överraskande Wilmer X-låtarna Nisse hade valt att fläta ihop med det senare materialet. ”Blå vägen hem” och ”Bill och Bull blues” smälte in bra i den övriga repertoaren men ingen låt på hela kvällen kunde utmana den countryfierade ”Jag är bara lycklig när jag dricker” som höjdpunkt när den kom som första extralåt.

Ren o rak
En stad som aldrig vaknar
Flod av eld
En doft av läder
Kalla det drömmar om du vill
Bok i retur
Håller min dörr på glänt
Jag är en skakad man
Den andra kinden
Blå vägen hem
MS Colinda
Pil av silver
När det regnar silver och guld
Kul att ses tack och adjö
Bill och Bull blues
Tufft jobb
Lyckliga gatan

Extralåtar:
Jag är bara lycklig när jag dricker
Nån måste få jobbet gjort

Extra extralåt:
Alltid hem hem hem

/ Håkan

Anna Ternheim i London-kyrka

Postad: 2011-11-05 12:50
Kategori: Setlists


1:41 av "Bow you head" med Anna Ternheim och Matt Sweeney i St Pancras Old Church i London.

Vid speciella tillfällen lägger jag gärna ut setlists från andra konserter än de jag själv har varit på. Ett sådant väldigt exklusivt och speciellt tillfälle var i onsdagskväll när Anna Ternheim uppträdde i en kyrka, St Pancras Old Church, i London.
   Min dotter Emily var där och kunde rapportera om en alldeles lysande och magisk afton i den gamla kyrkan inför ett hundratal åskådare, mest engelsmän faktiskt.
   Hon noterade också vilka låtar Anna och hennes gitarrist Matt Sweeney spelade. Hela nya skivan "The night visitor" minus "Lorelie-Marie" samt de äldre låtarna "Summer rain" och "Shoreline". En av många höjdpunkter var när Anna satte sig vid pianot längst bak i kyrkan och sjöng just "Shoreline".
   Dessvärre fanns det ingen möjlighet att fotografera i kyrkan.

1. Solitary move
2. Walking aimlessly
3. What remains?
4. Ghost of a man
5. The longer the waiting (the sweeter the kiss)
6. Shoreline
7. Summer rain
8. Come to bed
9. All shadows
10. God don't know
11. Black light shines
12. Bow your head

Extralåt:
13. Dearest dear

/ Håkan

Soundtracks: Leap of faith

Postad: 2011-11-04 07:57
Kategori: Soundtracks

LEAP OF FAITH (MCA, 1992)

Ibland ramlar det fram soundtracks som innehållsmässigt erbjuder nästan genomgående exklusiva låtar, som inte finns utgivna i andra sammanhang, och ändå håller skivan, i mina öron, sammanfattningsvis en tämligen låg kvalitetsnivå. Men det kanske i det här fallet mer beror på mitt mediokra intresse för gospel ty den genren är i majoritet på skivan.
   Filmen, som jag ännu en gång inte har upplevt, är en blandning av drama och komedi eller ”dramedy” som den ibland kallas. Med Steve Martin och Debra Winger i huvudrollerna men musikaliskt är det förutom det inledande Don Henley-spåret en tämligen monoton historia fast det rent objektivt svänger i alla dessa gospelinfluerade arrangemang med Patti Labelle, nästan okände John Pagano, George Duke, gruppen Angels Of Mercy, Albertina Walker och till och med Lyle Lovett i en duett med ovan nämnde Duke.
   Även Wynonnas bidrag tillhör det monotona i en hopplöst ointressant tolkning av Elton Johns ”Stones throw from hurtin’”. Countrytjejen Wynonna Judd i en amerikanskt smetig och anonym radiorocklåt.
   Det är inte bara på pappret som Don Henleys version av den gamla Broadway-låten ”Sit down you’re rockin’ the boat” gör det här soundtracket åtminstone lite intressant för en sekund. Det är visserligen i en typisk populärreggaeballad, som har sina drag av Elvis Costellos ”Watching the detectives”, men Henley sjunger sedvanligt starkt och personligt.
   Men som jag brukar säga: En låt gör inget bra soundtrack.


Innehållet:
1. Sit Down You're Rockin' The Boat - Don Henley
2. Ready For A Miracle - Patti Labelle
3. Change In My Life - John Pagano
4. Stones Throw From Hurtin' - Wynonna
5. King Of Sin Medley: (Lord Will Make A Way (Somehow)/God Said He Would See You Through/God Will... - Angels Of Mercy
6. Pass Me Not - Lyle Lovett/George Duke
7. Rain Celebration: (Jesus On The Mainline/Ready For A Mircale/It's A Highway To Heaven) - Angels Of Mercy
8. Blessed Assurance - Albertina Walker
9. Paradise By The Dashboard Light - Meat Loaf

/ Håkan

Covers: Mikael Wiehe/Ebba Forsberg

Postad: 2011-11-02 07:52
Kategori: Cover-skivor

MIKAEL WIEHE/EBBA FORSBERG: Dylan på svenska (Rhino/Wea, 2007)

Det långlivade äktenskapet mellan Mikael Wiehe och Bob Dylan går ständigt in i nya kapitel. 1978 översatte Wiehe sina första Dylan-texter, ”Snart lägger båten ut från land”och ”Spanska stövlar” (som för övrigt råkar vara med på skivan som idag spelar huvudrollen här), och har sedan ”gett sig på” Dylan i allt större och helhetsmässigt mer omfattande sammanhang på hela album. ”Den ensligas allé” (1982), ”Dylan” (2006) med Totta och redan året därefter den här duettskivan med Ebba Forsberg.
   Det är kanske omöjligt att inte upprepa texter när de Dylan-dominerade skivorna genom åren varit så många för Wiehe. På den här skivan finns därför några repriser på Wiehes Dylan-texter men ändå uppfattar jag arrangemang, komp och melodier som något nytt och spännande här. Och tillsammans med Ebba Forsberg, en av Sveriges största sångerskor, blir det inte överraskande något helt annat än på tidigare Dylan-tolkningar av Wiehe.
   Ändå är skivan liveinspelad, på Nalen 11-12 maj 2007, men publiken spelar en tillbakadragen roll medan känslorna i sången, klangen i de lyhörda arrangemangen, de ofta starka texterna och ibland duettsamarbetet spelar den stora huvudrollen. Livesammanhanget kanske inte inbjuder till några hisnande personliga nytolkningar men Mikael och Ebba bjuder tillräckligt på sig själva. Och då främst Ebba med sin nakna starka röst och den klangfyllda flygeln.
   De regelrätta duetterna är inte så många på skivan men är när de förekommer ett fint och naturligt samspel mellan Ebbas starka stämma och Mikaels grovhuggna röst men i ”Där anar jag din hand”, skivans vackraste duett och ett av de bästa ögonblicken på albumet, blir det rent sensationellt.
   Annars är det mest de avskalade låtarna som gör den här skivan till en så stor attraktion. På ”För att jag älskar dej”, som är så oerhört vacker och stämningsfylld, ”Ödets sista bud”, (där Mikael och Ebba skrivit texten till ”Simple twist of fate” tillsammans) som är lika fin med ett vackert altsaxsolo av Wiehe, ”Allra minst en morgon” och i ännu en version av ”Men bara om min älskade väntar” (med Ulf Dagebys text!), med känsligt gitarrsolo av Eddie Nyström, är det enbart Ebbas fantastiska röst som lyser tydligast.

Låtarna:
1. Spanska stövlar (Boots of Spanish Leather) (6:00)
1963. Från albumet "The times they are a-changin'".
2. Jag ska va' med dej inatt (I'll Be Your Baby Tonight) (3:30)
1969. Från albumet "John Wesley Harding".
3. När mitt mästerverk blir klart (When I Paint My Masterpiece)(3:58)
1971. Från albumet "Bob Dylan's Greatest Hits, Vol. 2".
4. För att jag älskar dej (Make You Feel My Love) (5:04)
1997. Från albumet "Time out of mind".
5. Jag har tänkt på dej (Mama, You Been on My Mind) (2:52)
1964. Utgiven först 1991 på "The Bootleg Series Vol 1-3".
6. Ödets sista bud (Simple Twist of Fate) (5:32)
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
7. Utan tvekan min Marie (Absolutely Sweet Marie) (4:54)
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
8. Där anar jag din hand (Every Grain of Sand) (5:20)
1981. Från albumet "Shot of love".
9. Allra minst en morgon (One Too Many Mornings) (3:52)
1963. Från albumet "The times they are a-changin'".
10. Blinde Will McTell (Blind Willie McTell) (5:42)
1983. Utgiven först 1991 på "The Bootleg Series Vol 1-3".
11. Adjö, Angelina (Farewell, Angelina) (6:21)
1965. Utgiven först 1991 på "The Bootleg Series Vol 1-3".
12. Ni som tjänar på krig (Masters of War) (5:38)
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
13. Sakta lägger båten ut från land (It's All Over Now, Baby Blue) (5:00)
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
14. Men bara om min älskade väntar (Tomorrow is a Long Time) (6:41)
1963. Utgiven först 1971 på albumet "Bob Dylan's Greatest Hits, Vol. 2".
15. Jag skall bli fri (I Shall Be Released) (5:07)
1967. Utgiven först 1971 på albumet "Bob Dylan's Greatest Hits, Vol. 2".

Svensk text av Mikael Wiehe utom "Men bara om min älskade väntar" (Ulf Dageby) och "Ödets sista bud" (Mikael Wiehe/Ebba Forsberg).

/ Håkan

”Oriole Express”

Postad: 2011-11-01 07:52
Kategori: Skiv-recensioner



ORIOLE EXPRESS
Oriole Express
(VWW)


Om vi försöker komma överens om att rötterna till den engelska pubrockboomen på 70-talet började gro 1963-64 kan vi väl också enas om att medlemmarna i gruppen The Orioles var pionjärer på området. Och då pratar vi om Southend några mil öster om London.
   Jag vet inte om jag riktigt förstod att jag i mars gick på helig pubrockmark i Southend ty puben och konserthallen där Mickey Jupp då gjorde en sällsynt och tillfällig comeback, The Cricketers Pub, var också den autentiska platsen där gruppen The Orioles, med Jupp i spetsen hade sitt hem och spelade regelbundet.
   Starkt influerade av den amerikanska vågen av pianorock’n’roll, som hade sin hemvist i Louisianas närhet, tog Orioles den tacksamt svängiga musiksorten till de brittiska öarna och med den grunden började de utforma och skapa sin egen stil.
   Gruppen Oriole Express är en i högsta grad naturlig fortsättning på det som Jupp och grabbarna startade för närmare 50 år sedan. Medlemmarna i Oriole Express, som leds av pianisten och sångaren John Potter, har starka släktband, mer eller mindre bokstavligen, med det forna Orioles. Potter spelade på den tiden i ett parallellband i Southend, The Flowerpots (där även Will Birch och Wilko Johnson till och från var medlemmar), och hamnade sedan kort i Dr Feelgood innan han blev medlem i Wilkos nya band Solid Senders. Allt medan Orioles förvandlades till Legend och Jupp inledde sin solokarriär.
   I detta Oriole Express ingår ett antal Southend-profiler i en lätt flytande konstellation. Exempelvis byter Mo Witham (Legend) och Gypie Mayo (Feelgood) av varandra vid gitarren. Vic Collins (Kursaals) är den självklara medlemmen bakom steelgitarren och den stadiga kompsektionen leds av Legend-teamet Bill Legend, född Fifield, trummor, och John Bobin, bas.
   Mickey Jupps musikaliska ande svävar över den här skivan, där coverlåtarnas antal är i majoritet, med Potters piano och sång i centrum. Och när materialet i flera fall är hämtat från Huey ’Piano’ Smith och även Jupp (”Standing at the crossroads”) blir de amerikanska influenserna tydliga men också väldigt bra.
   Övriga coverlåtar, från kända namn som Chuck Berry, Carl Perkins och Hank Williams, ger kanske inte direkt anledning till hejarop eller sprida spänning och överraskning men det svänger grymt och Potters egen produktion är fräsch, förhållandevis tung och märkvärdigt up-to-date.
   Att plocka med båda sidorna på en Huey ’Piano’ Smith-singel från 1958, ”High blood pressure” och ”Don’t you just know it”, tyder på god känsla, Hank Williams ”Jambalaya” och ”You win again” får symbolisera countrytouchen i materialet och i Carl Perkins ”Matchbox” och Chuck Berrys ”Little queenie” finns de traditionella rock’n’roll-rötterna.
   Däremot har Potter handskats lite vårdslöst med faktauppgifterna på skivan. Följaktligen påstår han att Ted Daffans evergreen ”I’m a fool to care” är skriven av Joe Barry (som gav ut låten på singel 1961) och att Norman Blake har skrivit 40-talslåten ”You are my sunshine” (för att han sjunger låten på ”O Brother, Where Art Thou?”-soundtracket).
   Här kan ni köpa skivan.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.