Blogginlägg från 2011-11-12

Eva tog priset vad gäller musikalisk bredd

Postad: 2011-11-12 22:39
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 12/11 2011.

KONSERT
Eva Eastwood
Växthuset/Stadsträdgården, Örebro
11 november 2011
Konsertlängd: 19:07-19:44 och 20:05-20:49 (81 minuter)
Min plats: På en stol ca 7 m snett till vänster från scenen.


Jag kanske är gammalmodig men när jag i veckan nåddes av nyheten om nästa års deltagare i Melodifestivalen saknade jag de klassiska svenska låtskrivarna, med kanske efternamn som Ledin, Gessle, Strömstedt, Orup, LeMarc, Hellberg eller Jonsson, bland bidragen. Och givetvis också en så fullständigt lysande låtskrivare som Eva Eastwood. Som utan krusiduller eller påklistrad image kan skriva tidlösa men refrängstarka och klassiska pophits med hela sin naturlighet som grund.
   På fredagskvällen, i det som vanligt ombonade Växthuset i Stadsträdgården, fick vi dock inte så många bevis på det. Eva Eastwood ville över allt annat bjuda på sig själv utan att paradoxalt nog framhäva sig själv och valde då att huvudsakligen framföra covers. På sitt givetvis alldeles speciella och personliga sätt.
   Det borde kanske vara förbjudet att göra så och det kanske var kommersiellt självmord eller en musikalisk miss att inte lita på sitt eget material. Men det blev ju ändå en smått fantastiskt underhållande kväll just därför. Ingenting var planerat, allting kändes spontant och blev därför en sanslöst ljuvlig afton med ett rekordspretigt innehåll som musikaliskt pekade åt alla håll samtidigt.
   Man brukar vid sådana tillfällen lite schablonmässigt kritisera artisten för att sakna musikalisk linje eller vara splittrad. Men Evas dryga 80 minuter, över två set, vid mikrofonen tog priset vad gäller musikalisk bredd.
   Bara på de fyra första låtarna lyckades hon avslöja influenser från både Buck Owens (country), Elvis Presley (”finns inget i modern tid som slår det”), dansband och Ella Fitzgerald. Fortsättningen blev inte mindre gastkramande då hon fortsatte med en egen schlagerlåt, Patsy Cline, hårdrock(!) och två egna låtar innan paus. Repertoarmässigt spretigt men samtidigt höll Eva materialet i ett järngrepp med sin egen oerhört hjärtliga framtoning. Och med sin enda akustiska gitarr som musikalisk hjälp och en röst som stundtals var både kraftfull och smekande.
   I andra avdelningen fortsatte det pendla mellan musikhistoriens olika ytterligheter när hon tangerade både blues, gospel och Siw Malmkvist mellan sina små egna mästerverk av rockabilly, schlager och Tom Petty-inspirerade ballader. Och Eva lyckades däremellan klämma in en exklusiv försmak från nästa svenska skiva, ”Inte alls som dom”, och den kändes redan som en genuin hit.
   När finalen närmade sig med hjälp av två egna svenska uptempolåtar och en Sven-Ingvars-evergreen, som första extralåt, var det inte överraskande lätt att avsluta med en allsång tillsammans med den så dags lättövertalade publiken.

Evas låtar:
Love’s gonna live here again
Don’t be cruel
Optimisten
Sentimental journey
Ny stil i stan
Never no more
Laugh and a half
Vårt liv i repris
My My My

Paus

Boogien i blodet
Jumpin’ at shadows
Landslide
Tunna skivor
Inte alls som dom
Soon One Mornin' (Death Come A-Creepin' in My Room)
I wanna do more
No headlines
Allting om Kjell
Lyckost

Extralåtar
Min gitarr
I natt jag drömde

/ Håkan

Trouble Boys setlist

Postad: 2011-11-12 22:37
Kategori: Setlists


Som ni vet älskar den här sidan intressanta setlists och en av de trogna läsarna, Hans Schönning, har bidragit med: Trouble Boys, med Sean Tyla och Billy Bremner, på Café August i Karlstad i torsdagskväll.
   Hans berättar:
   ”Vi var 30-35 passionerade själar, min plats 3 m från "scenen" närmast Billy. Stundtals väldigt tight spelning. Lite trötta kanske, med bara en extralåt, Adios Mexico. Extra plus till "I Knew The Bride" (som var så tätt så tätt), "Ju Ju Man", "In a Heartbeat" och som vanligt "West Texas Trucking Board".”
   Som vanligt stämde inte låtlistan till hundra procent i praktiken. På listan saknas nämnda "Ju Ju Man" och "Dead Flowers" (trea-fyra från slutet), berättade Hans.

Tack till Hans för både låtlista och bild.


/ Håkan

“Demolition expert – rare acoustic demos”

Postad: 2011-11-12 09:15
Kategori: Skiv-recensioner



JIM FORD
Demolition expert – rare acoustic demos
(Bear Family)


På måndag släpps den här skivan som är ännu ett kapitel om arvet efter den amerikanske låtskrivaren och sångaren Jim Ford. En historia som inleddes 2006 när hans mer än legendariska skiva ”Harlan county” från 1969 gavs ut på nytt, med lika många bonusspår som originalet och under samlingsnamnet ”The sounds of our time”. En av 2000-talets starkaste återutgivningar alla kategorier.
   Framgången krävde en fortsättning och projektet med den profetiska titeln ”Point of no return” (Jim Ford avled nämligen innan skivan gavs ut) var ytterligare en lysande samling Ford-låtar som höll samma höga kvalité som den första.
   Den samlingen följdes av flera återutgivningar, nu i form av återskapande av ej utgivna album på skivbolagen Paramount och Capitol. Med låtar som i huvudsak figurerat på tidigare återutgivningar.
   Nu är vi framme vid kapitel fem i den tämligen framgångsrika följetongen med Jim Ford-material, ”Demolition expert – rare acoustic demos”. Fortfarande är det några låtar i repris men det är framförallt tidigare okända demolåtar inspelade under mer eller mindre ordnade förhållanden runt 1970. Riktigt när får vi aldrig veta ty dokumentationen kring inspelningarna saknas. Men vi kan räkna ut att det borde rimligtvis vara någon gång efter ”Harlan county”-skivan.
   Bakom titeln, som förklaras av att Ford var rivningsexpert under sin tid i den amerikanska armén i Tyskland, döljer sig 29 mer eller mindre avslutade inspelningar gjorda i Fords vardagsrum. Inte på egen hand, han omger sig här ofta av andra musiker och även andra kamrater som skrattar, stojar och stimmar och gör att Ford ibland avbryter framförandet, pratar, förklarar och häller upp en ny drink.
   Den här skivan är ofta mer intressant än alla återutgivningar. Skivan är en fantastisk inblick i Jim Fords liv som måhända vid tillfället var kaotiskt och många inspelningar doftar också party och irrationella känslor. Men här finns ju även ett fantastiskt rikt råmaterial av låtar och starka idéer som jag ofta uppfattar som oslipade diamanter.
   Dessutom är Ford som sångare anmärkningsvärt personlig, som en turbulent mix av Johnny Cash, Tony Joe White, soul och John Fogerty när han tämligen naturligt musikaliskt pendlar mellan country, soul och rock. Hans starka röst är ofta som en klippa fast han kanske är mer utpräglad som låtskrivare.

Som demoinspelningar är materialet inte alltid tekniskt perfekt, ibland distade och ofta slarviga, men materialet som här lyfts fram är närmast sensationellt starkt fastän flera covers har smugit sig in bland Fords egna låtar. Ford känner på låtar av Harlan Howard, Hank Williams, Roy Acuff, Dr Hook och Ray Price. Howards ”Heartaches by the numbers” är stark country med en tjej i kören men ibland blir det också mer prat och parodi än seriös sång just på coverlåtarna.
   Jag får ibland uppfattningen att Ford komponerar och skriver text medan han sjunger och spelar och det resulterar också i en sorts närhet och autentisk känsla. Allra bäst fungerar det på ”Three kinds of woman”, ”Too much man” (fyndig text!), den Dylan-influerade ”Jessie” med omfångsrik röst och hitrefräng, den röststarka ”Just cause I can” med kaos runt om, ”It’s just a picture show”, ”Out of scool, educated fools”, ”L.A. girl” och de båda versionerna av ”Looking over my shoulder (still right after all)”. Och givetvis titellåten, klassisk singer/songwriter-pop fast texten inte känns riktigt färdig.
   Projektsamordnaren L-P Anderson och återutgivningsproducenten Per Magnusson har gjort ett digert jobb i sammanställningen av den här skivan. De spontana demoinspelningarna saknar visserligen dokumentation men de musikaliska guldkornen är desto fler. Och det är en ynnest att få återvända till sedermera klassiker som ”Go through Sunday”, en 40 sekunder kort ”I’d be ahead if I could quit while I’m behind” och en extremt långsam ”Ju ju man” innan det ringer på telefonen och en knarkaffär görs upp… Det var innan Ford i april 2006 fick höra Dave Edmunds version och villigt erkänna att det var just så här han ville höra låten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.