Blogginlägg från mars, 2009

En bländande blandning av gammalt och nytt

Postad: 2009-03-31 07:51
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 2009.

KONSERT
Eldkvarn
Conventum Club 700, Örebro
28 mars 2009
Konsertlängd: 21.00-22.59
(119 minuter)
Min plats: Stod bredvid mixerbordet
ca 15 meter rakt framför scenen.


Eldkvarn höll sig bara delvis till den oskrivna regel som säger att konserten alltid ska inledas med första låten från senaste skivan. I Eldkvarns fall hade det betytt ”Bröllopssång #1” men de kombinerade den låten med ”Bröllopssång #2”. Så det blev ingen direkt revolutionerande start på en konsert, inför ca 300 personer, som bjöd på både en dryg handfull nya låtar, några överraskningar och givetvis en skopa trygga klassiker.
   Eldkvarn har en mycket anspråkslös förmåga att uppdatera sin liverepertoar för varje gång de besöker Örebro. Sedan jag senast såg bandet live i Örebro i maj 2007 hade de i lördagskväll bytt ut repertoaren till 2/3-delar. Av lördagskonsertens 22 låtar var det bara åtta som upprepades. Det tyder på en mycket utvecklad ambition att aldrig trampa i gamla musikaliska hjulspår. Nu var det mer mellansnacken som gick på rutin och delvis kändes upprepande.
   Jag har genom åren lärt mig leva med att den långlivade gruppen ständigt förändrar den flexibla liverepertoaren och låter den senaste skivan leva live enbart fram till nästa skiva, nästa succé och nästa hit. För hits kan detta snart 40-åriga band fortfarande producera. Eller vad säger ni om ”Fulla för kärlekens skull” som nog fastnat i Eldkvarns liverepertoar för tid och evighet. I lördags var låten en av de större publikfavoriterna.
   Däremot har jag allt som oftast desperat saknat den härliga låten ”Konfettiregn” i konsertsammanhang sedan den kom ut för fyra år sedan. Och den dök inte upp nu heller
   Nej, det var som sagt inte överraskningars kväll som gjorde den nästan två timmar långa konserten till en magnifik helhet och en bländande blandning av gammalt och nytt. Det är ju just pendlandet mellan det oerhört klassiska och det senaste nytt som gör varje Eldkvarn-konsert till en sådan stor upplevelse. Förutsägbar eller inte.
   Det kändes som kvällens konsert hade ambition att innehålla allt och till slut sträckas ut till nästan två timmar (så när som på en minut!). Utan minsta nostalgiingrediens drog de igenom ruskigt intensiva versioner av ”Bröllop i Bolivia”, ”Kärlekens tunga” och ”Pojkar pojkar pojkar”. Låtar som stod i fin kontrast till de nästan ännu mer energiska nya låtarna som i form, arrangemang och rytm skulle kunna vara hämtade från ”Genom ljuva livet”.
   Årets upplaga av Eldkvarn-konsert blandade det bästa med det mesta där jag nog inte saknade en enda låt förutom ovannämnda ”Konfettiregn”. Och konsertljudet var bland det bästa jag har upplevt i den svåra lokalen. Jag råkade stå bredvid ljudmixaren Ove Karlsson, som också dök upp med sin trumpet på scenen vid några tillfällen, som jobbade sensationellt aktivt för att framkalla ett synnerligen perfekt konsertljud.

Eldkvarns låtar:
Bröllopssång #1/#2
27
Vägen till paradiset
Be-bop-a-lula-land
Barn av sommarnatten
Bröllop i Bolivia
Älskaren från det öde landet
Blues för Bodil Malmsten
Mina stjärnor har slocknat
Hunger Hotell
Söder om midnatt, c/o himmelen
Lilla Sofie
Kommit hem
Fulla för kärlekens skull
En ledig man
Kärlekens tunga
3:ans spårvagn
Tag min hand

Extralåtar:
Alice
Inget bra för mig själv
Kungarna från Broadway

Extra extralåt:
Pojkar pojkar pojkar

/ Håkan

STIFF#2: The Pogues

Postad: 2009-03-30 07:45
Kategori: Stiff


THE POGUES: A pair of brown eyes/Whiskey you’re the devil
(Stiff BUY 220)
Release: Mars 1985


Redan på sin tredje singel, våren 1985, växte det röjiga och smått punkiga engelsk/irländska bandet Pogues till ett band med stor dignitet. Där också de sugande, personliga och de otroligt effektiva balladerna skulle få en framträdande position i bandets repertoar. Annars var de fram ”A pair of brown eyes” mest kända för sin vilda framfart och folkpoplåtar i ett rasande tempo. Båda deras tidigare singlar, ”Dark streets of London” och ”Boys from the county hell”, tillhörde den genren.
   ”A pair of brown eyes” var något helt annorlunda. En personligt melankolisk sång om ett par bruna ögon som låtskrivaren Shane MacGowan vemodigt inte kunde glömma. Den handlade sedvanligt också mycket om fest, dryck och pubbesök. Inledningen är smått legendarisk där MacGowan uttrycker sig både finstilt och grovt på samma gång. Och musikaliskt var man som lyssnare fastnaglad i den spännande historien och det underbart hypnotiska arrangemanget. Där vi nog ska tacka producenten Elvis Costello för goda råd. Så här inleds sången:
   One summer evening drunk to hell
   I stood there nearly lifeless
   An old man in the corner sang
   "Where The Water Lilies Grow"
   And on the jukebox Johnny sang
   About a thing called love


Elvis Costello hade just kommit in i Pogues liv, intresserad av bandets basist Cait O’Riordan som han senare gifte sig med, och det var naturligtvis han som gav gruppen ett ännu större självförtroende korsat med den överdådiga produktionen signerad just Mr Costello.
   ”A pair of brown eyes” var startpunkten för Pogues storhetstid som band. Singeln följdes av ytterligare framgångsrika singlar, ”Sally MacLennane” och ”Dirty old town”, innan det Costello-producerade albumet ”Rum, sodomy & the lash” släpptes. Enligt min mening höjdpunkten på Pogues hela karriär på skiva.
   Första gången låten hördes offentligt var på en Pogues-konsert i Skottland. Det var när de uppträdde på Queen Margaret Union i Glasgow 1 februari 1985. Då låg ”A pair of brown eyes” fint inbäddad mellan ”Whiskey you’re the devil” (mer senare) och ””Dark streets of London”.
   Promotionvideon till den här låten har också en egen liten historia. Den regisserades av Liverpool-födde Alex Cox, kultregissören mest känd för ”Repo man”, som åren efter skulle göra två långfilmer med mycket musikaliskt innehåll, ”Sid & Nancy” (1986) och ”Straight to hell” (1987). Den förstnämnda handlar givetvis om Sid Vicious och hans flickvän och den andra handlar om, enligt IMDb, ”blood, money, guns, coffee, and sexual tension”. Här hade hela Pogues, Joe Strummer, Dennis Hopper, Grace Jones och Jim Jarmusch mer eller mindre framträdande roller.
   Cox har berättat hur han en gång hamnade i Pogues sällskap och friheten han fick när han gjorde videon, som du kan se här nere, för låten:
   "I went to see the Pogues and the reaction they got was one I'd never seen a band get in England before – people doing battle on the dancefloor. Even in the days of English punkdom it was all very restrained. People would pogo up and down in their little space and clap politely after each song. But the Pogues got the kind of reaction Suicidal Tendencies get in L.A. "We were really given a lot of freedom, there was no pressure from Stiff to make a conventional rock video. They knew they were going to get something weird. The only problem is that it is difficult to get airplay because it suggests that Britain is perhaps not entirely free and absolutely perfect. That political aspect tends to put the BBC and ITV off showing it. Plus there's things like the dog eating the eyeball."

I mars 1985 var Pogues samma sextett som året innan debuterade på skiva och scen. På baksidan av skivomslaget till singeln, där Shane MacGowan sitter vemodig med hatt, radade övriga medlemmar upp sig snyggt: Shane, Jem Finer, James Fearnley, Cait O’Riordan, Andrew Ranken och Spider Stacey. Men innan sommaren hade Philip Chevron anslutit till gänget. En irländare med nära band till Costello, han hade gjort en singel på Costellos skivbolag, som redan i mars fanns med i gänget bakom Pogues.
   Han producerade b-sidan på singeln, den traditionellt hejdlösa dryckesvisan ”Whiskey you’re the devil”. En vanligt förekommande låt i pubkretsar och versionen med The Clancy Brothers är nog den mest kända.
   Chevron producerade även extralåten ”Muirshin Durkin”, även den en gammal traditionell låt, som fanns med på 12”-versionen av ”A pair of brown eyes”. Johnny McEvoy hade en hit 1966 med ”Muirshin Durkin” och The Irish Rovers spelade in en variant på samma låt 1967, då med titeln “Goodbye Mrs Durkin”. ”Whiskey you’re the devil” är också
   Men det är naturligtvis framförallt låten ”A pair of brown eyes” som gjort att Pogues har hamnat på min Stiff-lista på en mycket hedrande andraplats. En låt som textmässigt avslutas lika effektivt och grandiost poetiskt som den började:
   So drunk to hell I left the place
   Sometimes crawling sometimes walking
   A hungry sound came across the breeze
   So I gave the walls a talking
   And I heard the sounds of long ago
   From the old canal
   And the birds were whistling in the trees
   Where the wind was gently laughing


På cd: ”A pair of brown eyes” finns på nyutgåvan av ”Rum, sodomy & the lash” (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004) och de andra två singellåtarna återfinns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
Video: Promotionvideon till “A pair of brown eyes”.
YouTube: Finns ett otal mer eller mindre bra, ofta det senare, privata liveupptagningar från 00-talet med Pogues. Därför har jag valt en audioversion från 1987, inspelad på Barrowlands i Glasgow.





/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 15

Postad: 2009-03-29 12:32
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 28/3 2009 i en omredigerad form.

WEEPING WILLOWS: Broken promise land (Grand Recordings, 1996)
Stockholmsgruppen Willows kom för 13 år sedan och gav 60-talets praktfulla pop ett svenskt ansikte. Gruppen gjorde då en insmickrande men och trovärdig debut. Magnus Carlson sjöng med hela sitt brustna hjärta och bandet fyllde i de suveränt slagkraftiga melodierna med dramatisk elegans. Och när inte bandets dignitet räckte till kom en hel symfoniorkester och lyfte upp arrangemangen till nivån där Roy Orbison en gång var kung.

THE ROLLING STONES: Exile on Main Street (1972)
Det här klassiska dubbelalbumet är inte bara Stones bästa 70-talsskiva i kvantitet utan även kvalité. Inspelningarna må ha varit röriga, ojämna och splittrade men resultatet är fantastiskt. Keith Richards har beskrivit skivan som världens första grungeskiva men de 18 låtarna över fyra skivsidor visar upp en större variation än så.
   Med hjälp av inspirerade blåsarrangemang och en tjejkör på tårna blir resultatet stundtals mer gospel än traditionell rock. Men skivan innehåller egentligen allt från typisk Stonesrock via bluesinfluerade låtar till rena countrysoundet på vissa spår. Det senare är resultatet av Richards kamratskap med Gram Parsons.

THE ROLLING STONES: Some girls (1978)
Efter några konventionella och inte speciellt inspirerade album blixtrade kvintetten till rejält i slutet på 70-talet. Fast de både sneglade mot disco, ”Miss you”, och inkluderade en Motown-cover, den mycket starka ”Just my imagination”, så var skivan i övrigt väldigt homogen med både attack och ett utpräglat gitarrsound i arrangemangen.
   Titellåten, ”Before they make me run” (med Keith vid mikrofonen) och ”Beast of burden” hette topplåtarna på skivan.

/ Håkan

The Electric Light Orchestra

Postad: 2009-03-27 07:50
Kategori: Mina favoriter




Begreppet ELO, eller utskrivet ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA som jag tycker är ett värdigare gruppnamn, har så många grenar och så många olika rötter att det är svårt att veta var man ska inleda beskrivningen. Rötterna är ju den engelska Birmingham-gruppen The Move som på 60-talet var en anmärkningsvärt originell hitgrupp med den store låtskrivaren Roy Wood som idéspruta och udda personlighet.
   Egentligen borde både The Move och Wood vara värda egna rubriker i min följetong, och det kanske kommer, för det är mäktiga karriärer jag pratar om. Och skivorna som släpptes i slutet på 60-talet och början på 70-talet hade stort utrymme i mitt intresse.
   Från ”Night of fear” (1966) till ”Curly” (1969) var The Move stora favoriter. Låtar som “Flowers in the rain”, “Fire brigade”, “Wild tiger woman” och “Blackberry way” är ju alla fantastiska låtar och fantastiska skapelser. Som albumgrupp var gruppen mindre imponerande och personlig. Det var först 1970 och ”Shazam” som jag föll för gruppens album.
   Då hade gruppen utökats med Jeff Lynne, profilstark ledare för en annan Birmingham-grupp, The Idle Race. Redan när Lynne kom med i gruppen började han och Woods idéer om ett nytt och helt annorlunda band med symfoniska och klassiska drag växa fram. Men det skulle dröja till 1971 innan de planerna förverkligades i Electric Light Orchestra.
   Då hade jag uppfattningen att det var Roy Woods hela idé. Han hade ju styrt Move mot allt högre nivåer med sin personliga rockpop och därför trodde jag ELO var ännu ett infall från detta geni/galning. Men nu när jag återvänder till ELO:s första album och läser bakgrunden förstår jag att Lynne hade minst lika mycket att säga till om. Om inte mer.
   Lynne skrev förstasingeln ”10538 Overture” och det var ju en fantastisk presentation. I programförklaringen för ELO lät beskrivningen att de skulle bjuda på en fortsättning på vad Beatles och ”I am the walrus” hade inlett flera år senare. Det skapade naturligtvis förväntningar hos mig, en gammal kär Beatles-vän, och när jag sedan hörde resultatet blev jag 100% tillfredsställd. Det lät verkligen Beatles, men kanske snarare likt ”Strawberry fields forever”, symfoniskt med härligt sträva cellostråkar och Lynne sjöng inte så lite influerad av John Lennon.
   Första albumet ”Electric Light Orchestra” (1971) blev snabbt en favorit men när jag lyssnar idag så känns den lite ojämn i sin balans mellan pop och klassisk musik, mellan konventionella låtar och instrumentaler. Och Lynne och Wood skrev alla låtar utan att samarbeta, var och en skrev på sitt håll.
   Det fanns väl en underliggande skillnad mellan Lynne och Wood men de skulle tillsammans i alla fall genomföra en gemensam turné 1972 under namnet ELO. Innan Woods skaparglädje och rasande kreativa ådra sprängdes inom det här bandets ramar. Det var även samarbetsproblem mellan de båda artisternas management så Wood lämnade och gick vidare till Wizzard, ett storband med blås och mycket influerad av Phil Spectors vägg av ljud.

Inför ELO:s andra album, ”ELO 2” (1973), stod Lynne som ensam ledare för ett band som bestod av både rockmusiker och klassiska musiker. Andra skivan var ingen hit för mig, en överlastad version av ”Roll over Beethoven” kändes som ett desperat rop efter en hit. Så jag tappade lite kontakt med det här bandet under några år.
   Jag struntade helt sonika i bandets tredje album, ”On the third day” (också 1973), och började så smått få tillbaka Jeff Lynne-intresset 1974 och bandets fjärde album, ”Eldorado”, mycket tack vare den fina låten ”Can’t get it out of my head”. Beatles-influerade tongångar fick en renässans i mitt liv.
   Sedan utvecklades bandet mot fantastiska kommersiella framgångar parallellt med otroligt skickligt skriven popmusik av Jeff Lynne. Efter ”Evil woman” (1975) följde hit på hit och under albumen ”Face the music” (1976), ”A new world record” (1977) och ”Out of the blue” (1978) växte och utvecklades hitkänslan till något riktigt stort.
   Så stort och mäktigt att jag i april 1978 inte kunde motstå frestelsen att se och verkligen uppleva ELO live i Stockolm på Johanneshovs Isstadion, som det hette då. På eftermiddagen 22 april 1978 var jag dessutom på presskonferens på Sheraton i Stockholm och fick några standardsvar på några standardfrågor.
   Senaste skivan var naturligtvis i centrum i repertoaren under konserten med stora hits i ”Turn to stone”, ”Mr blue sky” och ”Standin’ in the rain”. Men konserten var ju också en mycket visuell upplevelse med laserstrålar som bäddade in Hovet i ett spindelnät av blå strålar. Allt det här gick att återuppleva på en dvd som släpptes 2006.
   Det här var utan tvekan höjdpunkten i ELO:s karriär och det började gå utför redan på nästa album, ”Discovery” (1979), och även om bandet turnerade och producerade skivor så var det svårt att upptäcka gnistan och den genomgående höga standarden på materialet. Men skivorna fortsatte komma fram till 1986, om än mer sporadiskt och av allt blekare kvalité.
   Ändå fortsatte jag känna en viss fascination för Jeff Lynnes sätt att skriva låtar och producera andra artister som George Harrison, Dave Edmunds (”Information” är dock inget bra exempel!), Duane Eddy, Brian Wilson, Everly Brothers, Roy Orbison och Tom Petty. Och sedan det fantastiska jobbet i Traveling Wilburys. Plus några egna soloskivor och på 90-talet när han fick det otroligt förtroendegivande uppdraget att kombinera nyinspelad musik från Paul, George och Ringo med gamla John Lennon-demos. Där fanns återigen Beatleskänslan hos Jeff Lynne.
   Jag vill avsluta med en exklusiv koppling Beatles/ELO. 1983 spelade gruppen in låten "Beatles forever". Den har aldrig givits ut men låter så här:


/ Håkan

Tributes: Hank Williams

Postad: 2009-03-25 07:37
Kategori: Tribute-skivor


”Hank Williams Timeless” (Lost Highway, 2001)
Den legendariske countrysångaren och låtskrivaren Hank Williams, som dog 29 år gammal, hyllas av en mängd kända artister. Ingen presentation av Williams och inga texter eller tankar om de medverkande artisternas förhållande till Hank. Men det är tre, mindre kända, producenter som gjort hela projektet till en fantastisk musikalisk helhet.

”Timeless” är inte bara en succé för att den har samlat så många stora och betydelsefulla artister. Även innehållet, från tolkningarna till urvalet, är genomgående av mycket hög kvalité. Och då saknas ändå ”Lost highway” (som givit namn åt skivbolaget som ger ut den här skivan), ”Why don’t you love me” och ”Jambalaya”
   Exempelvis låter Bob Dylan osedvanligt inspirerad i ”I can’t get you off of my mind” och vilket sväng bandet, med bland annat gitarristen Larry Campbell och dragspelaren Brian Mitchell, lyckas få igång. Arrangemanget stämmer överens med Dylans senaste skivor, som har varit av väldigt traditionellt stuk, men här överträffar han det mesta.
   Även Sheryl Crows läckra joddlande i ”Long gone lonesome blues”, Tom Pettys fullblodscountry, där Tom spelar alla instrument utom steelguitar, ”You're Gonna Change (Or I'm Gonna Leave)” och Keith Richards nästan stillastående tolkning av ”You win again” tillhör skivans toppar.
   Ofta är det sparsmakade versioner eller väldigt countryfierade arrangemang. Hanks sonson Hank III:s ”I’m a long gone daddy” och och Johnny Cashs ”I dreamed about mama last night” tillhör den senare kategorin. Cash pratar och läser, inte alltid med klockren stämma, och det är ren känsla i framförandet.
   Mark Knopflers och Emmylou Harris båda låtar rimmar väldigt bra med skivan de gjorde tillsammans häromåret. Deras båda olika röster blir en fin kombination.
   Ryan Adams, uppenbart inspelad live i studion, och Beck imponerar också med sina akustiska och sparsmakade detaljer.

Skivans innehåll:
1. I Can't Get You off of My Mind - Bob Dylan
2. Long Gone Lonesome Blues - Sheryl Crow
3. I'm So Lonesome I Could Cry - Keb' Mo'
4. Your Cheatin' Heart - Beck
5. Lost on the River - Mark Knopfler & His Band with Emmylou Harris
6. You're Gonna Change (Or I'm Gonna Leave) - Tom Petty
7. You Win Again – Keith Richards
8. Alone and Forsaken - Emmylou Harris with Mark Knopfler & His Band
9. I'm a Long Gone Daddy - Hank III
10. Lovesick Blues - Ryan Adams
11. Cold, Cold Heart - Lucinda Williams
12. I Dreamed About Mama Last Night - Johnny Cash

/ Håkan

Två tips om gamla skivor, del 14

Postad: 2009-03-24 07:34
Kategori: Skivtips

De här två helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 21/3 2009 i en omredigerad form.

EBBA FORSBERG: True love (MNW, 2001)
Den rutinerade körsångerskan (och dragspelaren) Ebba Forsberg hade gjort en hantverksmässigt helt okej debut 2000, en skiva som Madonna föll för och marknadsförde i USA, men det var Ebbas nästa skiva, ”True love”, som var riktigt imponerande och mer personlig. Både i sättet att skriva låtar och att sedan sjunga dem. Som en något rockigare Sophie Zelmani träffar hon rätt hela tiden med både låtar, arrangemang och sång. Och det går till och med att dra kvalitativa paralleller med Chrissie Hynde ("This pain") men inget på skivan känns plagierat eller ens lånat. Det är Ebbas succé från början till slut.

WILMER X: Primitiv (EMI Hi Fidelity, 1998)
Efter många år i branschen behövde det kända skånska rockbandet en energikick. Med en skön urladdning och härlig nytändning till skiva. Rak rock och positiv pop. Med all den omväxling och fantasifulla arrangemang som en sådan målmedveten attack kräver.
   Det röjer, det svänger och det poppar från första till sista sekund. Det är Nisse Hellbergs låtar och Jalles munspel som regerar. Stones-klingande gitarriff och Rockpile-doftande pop om vartannat. Med små korta nedslag i garage, Jimmy Reed-blues och gospel(!). Som låter mer live än en inspelad Wilmer-konsert och stundtals radar upp så starka låtar i en följd att det nästan slår en "Greatest hits"-samling med gruppen.

/ Håkan

STIFF#3: Nick Lowe

Postad: 2009-03-23 07:43
Kategori: Stiff


NICK LOWE: So it goes/Heart of the city (Stiff BUY1)
Release: 14 augusti 1976


Vi är nästan framme vid finalen på den här nedräkningen av mina Stiff-favoriter. Om två veckor avslöjas topplaceringen men redan idag är vi framme vid startpunkten. Första skivan som gavs ut på Stiff.
   Märkligt nog har jag berättat det mesta om de här båda singellåtarna för snart ett år sedan här. Men då siktade jag in mig på den amerikanska varianten (Columbia 3-10734) vars visuellt snygga etikett under en tid prydde sin plats till höger på den här sidan.
   Men ”Heart of the city” var singel-b-sida i USA (om än i en Rockpile-inspelad liversion) och den var b-sida även i England. Ändå blev just ”Heart of the city” utnämnd till veckans singel i två engelska musiktidningar samtidigt när Stiff-singeln släpptes.
   De engelska musikjournalisterna hade alltså vänt på Lowe-singeln och ”Heart of the city” är ju den logiska singel-a-sidan och den typiska hitlåten. Det råder inget tvivel om annat. Den här klassiska Nick Lowe-låten blev sedan ett stadigt inslag på Rockpile-konserterna och även Dave Edmunds gav ut sin tolkning på skiva, på albumet ”Tracks on wax 4” i en liveversion.
   Men det var alltså ”So it goes” som var prestigeladdad a-sida på Stiffs första skivutgivning i augusti 1976. En låt som kanske inte är lika omedelbar och lika avväpnande catchy som ”Heart of the city”.
   Båda singellåtarna spelades ursprungligen in som demo, tillsammans med ytterligare en låt som aldrig gavs ut, på samma session som kostade £45. Nick Lowe har senare fällt följande korta kommentar till inspelningen:
    “I just bash it down and tart it up later”.
   Skivan är i högsta grad en lågbudgetproduktion som omfattade endast två musiker. Nick själv, på gitarr och bas, och Steve Goulding, trummor. Goulding var vid tillfället mer känd som trummis i Graham Parkers kompgrupp The Rumour.
   I texthäftet till återutgivningen av Nick Lowes ”Jesus of cool” påstås det att ”Heart of the city” innehåller lån från Jonathan Richman och the 101ers (Joe Strummers grupp) och Nick ursäktar sina ambitioner att plagiera:
   ”I felt… I’m a fan. I’ll write songs about pop music. I thought I would comment on it, steal a bit here and there and if anyone pulls me up, I’ll say ‘sure…’. It was a sort of forerunner to sampling”.
   "Heart of the city" med Nick Lowe inleder på ett lysande sätt Mats Olssons pubrocksamling som kom ut förra våren.

På cd: Båda singellåtarna finns på det återutgivna albumet ”Jesus of cool” (Proper, 2008)
YouTube: ”Heart of the city” i en stökig liveversion från Stiff-turnén 1977. Sedan en senare Rockpile-version. Och slutligen ännu en liveversion med Nick i ett annat band tillsammans med John Hiatt och Paul Carrack. Vi ska väl inte heller glömma bort a-sidan ”So it goes”, här med Rockpile live 1978.





/ Håkan

Ett stundtals brutalt konsertljud

Postad: 2009-03-22 22:13
Kategori: Konserter

ULF LUNDELL
Ericsson Globe, Stockholm 21 mars 2008
Konsertlängd: 19.45-22.40 (175 minuter)
Min plats: På den vänstra långsidan ca 30 meter från scenen.
Läktare A, Sektion A10, Rad 15, Plats 18.


Nu är jag hemma i Örebro och kan i lugn och ro sammanfatta och analysera gårdagens Ulf Lundell-konsert i Stockholm i det som numera heter Ericsson Globe. Den sista konserten i den korta turnésväng som omfattat endast sex konserter En mycket välfylld hall som välkomnade den förlorade sonen med jubel.
   Uppskattningsvis sju-åtta tusen personer tog emot Lundell med öppen famn och kärleken besvarades på scen med en högljudd rockkonsert i ett övervägande högt tempo.
   En icke så snacksalig Lundell inledde med att konstatera att ”våren närmar sig city” och förklarade flera gånger sin kärlek till Stockholm och att han kan tänka sig att flytta tillbaka.
   Vårens konsertupplägg var helt annorlunda mot höstens mjuka, stillsamma och akustiska inramning. Nu var det verkligen elektrisk rock som gällde och förutom fyra helt akustiska låtar ensam på scen var det elgitarrer, elbas och två keyboards som dundrade ut ett stundtals brutalt konsertljud. Med motorn bakom trummorna, Andreas Dahlbäck, som helt vansinnigt energisk. Som vore han tagen från Muppet Show.
   Vi har hört det förut men med hjälp av en mycket uppdaterad låtlista kändes inget förutsägbart utan bara spännande och fräscht. Dels låtarna från senaste skivan ”Omaha”, några fina gamla repriser (”Håll mej!...åh, ingenting” och ”Kitsch”) och en udda liten överraskning som ”Elden”, Lundells svenska version av David Bowies ”Lady grinning soul” från ”Aladdin sane”.
   En annan cover som nu återvänt till Lundells liverepertoar var Steve van Zandts ”I’ve been working too hard”, en låt som Southside Johnny spelade in för albumet ”Better days”. ”Jag har jobbat för hårt” gjorde sin entré på konserterna våren 1997.
   Då liksom nu avslutade låten ett långt medley av upptempo-låtar. Men den här gången var det nog den värsta energiurladdning av tempo och rock’n’roll jag någonsin har hört från Ulf Lundell. Hela första delen av extralåtar var en enda lång extas och det var där ett visuell nöje att se trummisen Dahlbäck jobba stenhårt.
   Till detta hårda tempo och konsertens övervägande sound kom de helt nakna och avklädda akustiska låtarna helt till sin rätt som en effektiv kontrast. Med ”Rött”, ”Spike” och ”Rialto” i ett eget parti mitt i konserten och den underbart sköna ”Koltrastsången” mitt i extasen av extralåtar.
   Mina stora favoriter för kvällen var ”Kapten Kidd”, en bortglömd låt från ”Ok baby ok”, ”Kitsch” och ännu en fantastiskt nytt arrangemang av ”Hon gör mej galen”. Från Johan Perssons inledande folkmusikinspirerade gitarrintro till Tomas Hallonstens mycket vackra trumpetsolo.
   Ulf Lundell var genom hela konserten på mycket gott humör, pratade visserligen inte så mycket, och meddelade på slutet, när han just hade presenterat sitt band som ”det bästa jag har haft”, att han ska turnera i sommar.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor
Johan Persson: gitarr, dragspel och sång
Tomas Hallonsten: keyboards, trumpet och sång

Omaha
Butiken
Hitza hitz
Ut i kväll
Håll mej!... Åh, ingenting
Underbar morgon
Rik man
Katt i fönstret
Rött
Spike
Rialto
Kapten Kidd
Förlorad värld
Kitsch
Jolly Roger
Elden / Dikt: Vier Jahrseiten
Hon gör mej galen
Om det här är vintern
Chans
Gå ut och var glad

Extralåtar:
Medley: Den vassa eggen / Fem minuter / Fyra hjul som rullar / Öppen väg, öppen bil / Hela huset skakar / Om jag hade henne / Farligt farligt, härligt härligt / Jag har jobbat för hårt

Extra extralåtar:
Koltrastsången
Folket bygger landet

/ Håkan

ABBA

Postad: 2009-03-20 07:49
Kategori: Mina favoriter




ABBA. Finns det någon bokstavskombination som bättre beskriver popmusik? Som med signifikativt stora bokstäver står för 70-talets bästa pop- och hitmusik. Jo, jag följde ABBA från början till slut eller egentligen långt innan bokstavskombinationen blev ett begrepp och långt efter när ABBA tog ner skylten i början på 80-talet. Det gick på 70-talet bra att kombinera intresset för Nationalteatern och, för att ta ett namn i högen, Nils Lofgren med ABBA:s utstuderade men professionellt tillverkade hitpop.
   Som sagt, jag köpte troget varje ny ABBA-skiva när den kom ut. Jag recenserade faktiskt inte en enda skiva med kvartetten men däremot recenserade jag konserten på Johanneshovs Isstadion 1979. En konsert där kungligheter och andra celebriteter kom för att titta. ”En konsert utan överraskningar”, som jag skrev.
   LP för LP med ABBA blev en favorit tack vare alla catchy låtar, skrivna av gruppens Benny Andersson-Björn Ulvaeus, och den effektiva popproduktionen, signerad tekniker Micchael B Tretow, som gjort alla ABBA:s låtar så fantastiskt tidlösa i en genre där dagsländor avlöser varandra hela tiden. Albumen var späckade med hits och även övriga låtar var ofta av väldigt hög kvalité. Ändå kan nog inte någon av ABBA-albumen komma ifråga när 70-talets bästa album någon gång ska sammanfattas. (Om jag nu ska ge en hint om vad som kommer att förekomma på de här sidorna i höst och framöver…).
   Naturligtvis grundlades mitt ABBA-intresse redan på 60-talet via lyssnandet på Svensktoppen och Tio i Topp. Björn Ulvaues grupp Hootenanny Singers sneglande mot svensk historisk viskonst var kanske inte direkt min kopp te men de gjorde välgjorda skivor och produktioner som lät väldigt bra i mina öron. Och låtar som ”Jag väntar vid min mila”, ”Gabrielle”, ”Björkens visa” och ”Blomman” sitter i minnet. Men det var 1966 och 1967 när de började sjunga på engelska som de onekligen var på väg åt rätt håll. ”No time” och ”Baby, those are the rules” hamnade till och med på Tio i Topp.
   1966 träffade Björn första gången Benny Andersson vars band Hep Stars aldrig låg nära mitt hjärta. Nästan alla andra svenska band, Tages, Ola & Janglers, Shanes, Mascots (you name it!), imponerade mer på mig. Hep Stars gick från att vara ett coverband till ett mer genuint 60-talsgäng när Benny Andersson började skriva låtar av hög kvalité.
   Björn och Bennys första komposition tillsammans, ”Isn’t it easy to say”, kom på Hep Stars tredje album ”The Hep Stars”. Där fanns även Björns ”No time”, Hootenanny Singers låt, med. Sedan fortsatte deras låtskrivarsamarbete med känt resultat som följd.
   Under Hep Stars sista år tillsammans pågick även Hootenanny Singers karriär och vid sidan om gjorde Björn en solokarriär helt inriktad på Svensktoppen ofta med översatta covers på repertoaren. ”Raring” och ”Fröken Fredriksson” är ju inget som nämns som speciellt viktigt i Björn Ulvaeus långa karriär. Snälla, mesiga och såsiga och ofta hopplöst sentimentala sånger.
   Men Björn och Benny bestämde sig 1969 för att utveckla ett eget projekt, mest tänkt som låtskrivarteam. De hade haft en del framgångar med låtar de skrivit åt bland annat Brita Borg, ”Ljuva sexitital”, och Jan Malmsjö, ”Hej clown” (2:a i Melodifestivalen 1969). Det fanns klass och kvalité i allt de skrev, även när det var riktat mot Svensktoppen, och jag noterade varje liten nyhet från paret med tillfredsställelse.
   I november/december 1969 gick Björn & Benny in i studion och spelade in sin första låt tillsammans, ”She’s my kind of girl”, som släpptes på singel i mars 1970. Inte någon speciellt framgångsrik skiva, förrän den släpptes i Japan 1972 och sålde en halv miljon ex, men samarbetet fungerade och framtiden tillsammans var given.
   Jag, som hade haft ögon och öron på de här grabbarnas produktion i flera år, köpte givetvis parets första (och hittills enda) skiva som duo, ”Lycka”, där många fantastiska låtar fanns med. 2006 kom det en nyutgåva av skivan som hade åtskilliga bonusspår hämtade från singlar från den här tiden. De skrev och sjöng på svenska och singlar som ”Det kan ingen doktor hjälpa” och ”Tänk om jorden vore ung” byggde på den melodiösa ådran av pop och schlager. Hela tiden så genuint framfört och gediget tillverkat att jag kände mig tvungen att uppleva det här live. Björn & Benny gjorde en turné sommaren 1971 och jag var på plats i Brunnsparken i Örebro. Men jag minns varken datum eller några större detaljer av konserten men det var välskriven pop som fungerade även live.
   Allt paret rörde vid blev till guld och kvalitetsmässig pop. De producerade och skrev åt andra artister, inklusive flickvännerna Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad (som de träffat våren 1969), hann skriva ”Säg det med en sång” åt Lena Andersson till Melodifestivalen 1972 (3:a) innan de själva, under namnet Agnetha Anni-Frid Björn Benny, ställde upp 1973 med ”Ring ring”. Kraftigt segertippade blev slutplaceringen ändå bara en tredjeplats.
   Ännu så länge var namnet ABBA inte uppfunnet och första skivan som kvartetten släppte tillsammans, som också hette ”Ring ring”, titulerade de sig exakt Björn & Benny, Agnetha & Frida. Det är förödande för mig, som vill placera skivor i exakt bokstavsordning i skivsamlingen, där det nu tog ett tag innan jag hittade ”ABBA”:s första album stå mellan Bizarros och någon som hette Björnson.
   På etiketten skrivs det Björn & Benny, Agnetha & Frida medan det på ryggen på vinylomslaget står, helt inkonsekvent, Agnetha, Björn, Benny & Anni-Frid. För mig som till slut litar mest på skivetiketter placerar alltså skivan på B.
   Vid 1974 års Melodifestival var det stor revansch när ABBA, som de nu kallade sig, tävlade med ”Waterloo” och vann allt – överlägset. Både den svenska uttagningen (9 februari) och finalen i Brighton (6 april). I februari släpptes den första skivan, singeln med den svenska versionen av ”Waterloo”, med ABBA på etiketten. För säkerhets skull stod det Björn, Benny, Agnetha & Frida inom parentes.
   Efter den fantastiska finalen så är det lätt att tro att det var spikrakt för vinstmaskinen ABBA men i England dröjde det till hösten 1975 innan ”Waterloo” kunde följas upp med ännu en singelhit. Det har i alla år talats så mycket om hur Stikkan Anderson var så förberedd på ett internationellt genombrott. Ändå ter det sig väldigt märkligt att uppföljaren till ”Waterloo” blev ”Ring ring”, över ett år gammal, och att dansbandsinspirerade ”I do I do I do I do I do” kom sedan. Ingen av de låtarna nådde någon bättre plats än 32.
   Det var först när ”SOS” släpptes hösten 1975 som ABBA åter ockuperade listorna i England. Kvartetten noterade ytterligare 17 Topp 10-singlar i England. Pophistoriskt oöverträffat! Och det är näst intill omöjligt att utse någon favorit av ABBA:s alla album. Men rent spontant och så här i efterhand finns det en känsla av att gruppen utvecklade och förfinade sitt extremt fina sound under karriärens gång och då hamnar vi ju på ABBA:s sista album, ”The visitors” (1981).
   Där finns, bland mycket annat, en av mina stora ABBA-favoriter till låt, ”When all is said and done”. Ingen singel men ändå en sugande fantastiskt fint sjungen (Frida) poplåt med klart dramatiska inslag. Den ska tydligen handla om Bennys och Fridas skilsmässa och då känns det mer än motiverat att sluta den här artikeln med just den eftersom hela ABBA, förutom B&B, skilde sig i dessa tider.

/ Håkan

In memory of Ritz

Postad: 2009-03-19 07:55
Kategori: Blogg


Man brukar lite allmänt säga att minnet spelar små spratt men är det inte mest så att minnet sviker. Meddelandet från Debaser om att för en kväll göra en Ritz Reunion drog igång minnet från det numera klassiska rockstället nere i källaren i hörnet Götgatan/Folkungagatan i på söder i Stockholm. Kom man från tunnelbanan behövde man inte ens gå upp på gatan. Och köerna i trappan upp var ofta långa och då var det besvärligt och grinigt när kön skulle passeras och vakterna granskade en från topp till tå för att sedan motvilligt kolla upp gästlistan för kvällen.
   Det var som sagt ett klassiskt rockställe i storstaden, på både gott och ont, och jag minns det tämligen klart fast det var runt 30 år sedan jag satte min fot där.
   Men det är då minnet verkar svika och blir extra tydligt med just Ritz för när jag kollar närmare bland mina konsertbesök så blir det blott ett fåtal. Ändå gjorde plats och ställe så oerhörda intryck där nere i källaren. Ingen perfekt plats för konserter med sina många välvda tak i de lokalerna och till slut en lite större konsertlokal med scen. Ingalunda perfekt när stället var knökfullt och man hamnade lite ”utanför”.
   Som sagt, i mina noteringar, hittar jag bara tre regelrätta konserter på Ritz och två tämligen okonventionella besök. Jag vet att jag också besökte lokalen privat utan konserter på programmet och det kanske har hjälpt till att förstärka minnet. Men allvarligt talat så borde inte just de besöken, bland drinkar, öl och annat, förstärka någonting.
   Om vi ska ta det från början så hette Ritz från början Club Malmen uppkallat och kanske ägt av hotellet som fortfarande heter Malmen eller omdöpt till Scandic som hälften av landets hotellsbestånd numera verkar vara.
   Det var förresten på just det hotellet jag gjorde en intervju med City Boy, bandet med hitlåten ”5705”, i januari 1979. Men det var inte det jag i första hand skulle berätta.
   Första konserten för mig på Malmen var i november 1978. Steve Gibbons Band hade precis släppt ”Down in the bunker” och just den konserten, inför ett Malmen som var fyllt till bristningsgränsen, betydde genombrottet för Gibbons i Sverige. I ljus kavaj och Jerry Lee Lewis-t-shirt sjöng Gibbons med klockren känsla och stark röst. Inför en publik där både Ted Gärdestad och Bert Karlsson trängdes.
   Till våren 1979 var Gibbons och bandet tillbaka och gjorde en längre Sverige-turné som inkluderade Örebro där jag träffade Gibbons för intervju.
   Nästa gång jag återkom till Malmen var i maj 1979. Det var ingen konventionell konsert och det var ingen vanlig presskonferens. I ett rum i källaren på Malmen genomförde Robert Fripp en föreställning, inför en specialinbjuden skara människor, där han spelade gitarr genom två rullbandspelare och fick fram ett märkligt ljud som lät långt bortom 1984. Jag har beskrivit allt här.
   På hösten samma år hamnade jag ännu en gång på en typ av pressträff efter Undertones konsert på näraliggande Göta Lejon. Då bjöd skivbolaget på en typ av kräftskiva med bandet och mer eller mindre spontana intervjuer.
   Sedan börjar mina riktiga Ritz-minnen. I mars 1982 spelade Squeeze där. Paul Carrack hade precis lämnat bandet, bandet hade precis spelat in men inte givit ut sin mindre bra uppföljare till ”East side story”, ”Sweets from a stranger”, men det var sedvanligt fantastisk popmusik som rullade ut ur högtalarna.
   Nästa gång jag besökte Ritz, i januari 1983, skulle jag hamna i artistlogen och komma kvällens artister väldigt nära. Fotografen Anders och jag träffade Dan Hylander och Py Bäckman på kineskrogen på Götgatan för en intervju. Sedan tog vi tillsammans bakvägen på Tjärhovsgatan genom en hiss in på Ritz innan konserten drog igång med bandet som inkluderade Anne-Lie Rydé och för kvällen gästades av Mats Ronander.
   I september 1983 fick jag uppleva den väldigt tillfälliga artistkonstellationen Nick Lowe-John Hiatt-Paul Carrack. Bandet saknade tyvärr den ryggskadade Martin Belmont och Hiatt fick ersätta gitarristen med hjälp av sin Gretsch. Det var tre konserter i en och en rad profilstarka låtar på 90 minuters uppträdande. Där både Carrack och Hiatt bjöd vilt på låtar från kommande skivor och det var naturligtvis en ynnest att få uppleva "Riding with the king"-låtar live innan skivan fanns ute.
   Det var mina små minnen från en lokal där både en rad utländska och svenska artister spelade. Syl Sylvain spelade där liksom Duran Duran, Mink DeVille, Eldkvarn, Docent Död, Fleshtones, Wilmer X, Barracudas, Nomads, Gun Club, Reeperbahn, Ratata, Lustans Lakejer, Orup, DiLeva, Dag Vag, Dream Syndicate, Stevie Ray Vaughan, Tom Verlaine och LL Cool J. Bland många, många andra. Och Imperiet gjorde sin sista spelning i Sverige på rockklubben Ritz den 11 september 1988.
   På lördag är det alltså Ritz Reunion på näraliggande Debaser Medis med Nevermindtheorchestra och en samling djs.

/ Håkan

Tributes: Nöel Coward

Postad: 2009-03-18 07:45
Kategori: Tribute-skivor


”Twentieth century blues” (Red Hot/EMI, 1998)
Nöel Coward var inte bara låtskrivare utan också poet, pjäsförfattare, regissör, skådespelare och sångare. Men här är det hans sånger, utmärkt presenterade i omslaget, som står i centrum och artisterna som bidrar här har skänkt sina inkomster för skivan till The Red Hot AIDS Charitable Trust. I omslaget får vi också en kortare historiebeskrivning av Coward skriven av Phillip Hoore som också skrev biografin om Nöel Coward.

Nöel Coward föddes redan 1899 och verkade från 20-talet och framåt och den klassiska gamla prägeln av engelsk musik genomsyrar det mesta på den här skivan, med undertiteln ”The songs of Nöel Coward”, som gömmer sig bakom ett sobert och elegant tråkigt omslag.
   Även om arrangemangen ofta är moderna och produktionen ibland är klart påverkad av Pet Shop Boys-killen Neil Tennants närvaro som executive producer.
   De största och tyngsta namnen på samlingen rör sig i väldigt traditionella spår. Både Paul McCartney, Bryan Ferry, Sting och Elton John är omsvärmade av stråkar och/eller storband långt från spännande och modern pop. Men Marianne Faithfull är däremot som klippt och skuren för rollen som 30-talssångerska i låten ”Mad about the boy”.
   Texas, Shola Ama, Robbie Williams, Suede, Damon Albarn och givetvis Pet Shop Boys gör sitt bästa för att uppgradera Coward-katalogen. Ibland med hjälp från gästartister eller musiker.
   Arrangören och producenten Craig Armstrong kryddar Shola Amas bidrag med stråkar, Brian Eno spelar omnichord på Robbie Williams-låten, den färgstarka sångerskan Raissa (Khan-Panna) gör ett spektakulärt inhopp med Suede och när Blur-sångaren Damon Albarn möter orkesterledaren och filmlåtskrivaren Michael Nyman blir det storslaget, suggestivt och elegant.

Skivans innehåll:
1. Parisian Pierrott - Texas
2. I've Been To A Marvellous Party - Divine Comedy
3. Room With A View – Paul McCartney
4. Sail Away - Pet Shop Boys
5. Some Day I'll Find You – Shola Ama & Craig Armstrong
6. There Are Bad Times Just Around The Corner – Robbie Williams
7. I'll See You Again – Bryan Ferry
8. Mad About The Boy – Marianne Faithfull
9. Mad Dogs And Englishmen - Space
10. Poor Little Rich Girl - Suede & Raissa
11. I'll Follow My Secret Heart - Sting
12. London Pride – Damon Albarn & Michael Nyman
13. Mrs Worthington – Vic Reeves
14. 20th Century Blues – Elton John

/ Håkan

Lá ’le Pádraig

Postad: 2009-03-17 08:00
Kategori: Blogg

Idag firar vi St Patrick’s Day, irländska nationaldagen, med att utbringa ett ”Lá ’le Pádraig” eller ”Lá Fhéile Pádraig”. Då tycker jag det passar att spela något lämpligt. Inget traditionellt irländskt den här gången utan Pogues med ”London calling” med Joe Strummer som sångare. Inspelat just på St Patrick’s Day 1988.



/ Håkan

STIFF#4: Kirsty MacColl

Postad: 2009-03-16 07:42
Kategori: Stiff


KIRSTY MacCOLL: A new England/Patrick (Stiff BUY 216)
Release: December 1984


Den begåvade sångerskan och låtskrivaren Kirsty MacColl gjorde ett uppseendeväckande avbrott i sin Stiff-karriär. Som 19-åring gjorde hon solodebut 1979 med ”They don’t know” men precis innan uppföljaren ”You caught me out” skulle släppas skrev hon kontrakt med Polydor där singeln ”There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis” är en stor klassiker.
   Det uppföljande albumet ”Desperate character” levde inte upp till förväntningarna, varken kommersiellt eller musikaliskt, och Kirsty var snart tillbaka på Stiff. Först som låtskrivare och producent åt Tracey Ullman, sedan den egna singeln ”Terry”, oktober 1983, som är en underbar poppärla gjord efter 60-talets flickpopmodell. I november 1983 träffade hon den firade skivproducenten Steve Lillywhite, som då hade producerat namn som XTC, Peter Gabriel, Ultravox, Joan Armatrading, Big Country och Marshall Crenshaw.
   Kirsty och Steve träffades under en skivinspelning med Simple Minds, ”Sparkle in the rain” som Steve producerade och Kirsty körade på. I juni 1984 gifte de sig. Och första barnet, sonen Jamie, föddes samma vecka i februari 1985 som ”A new England” gick in på den engelska försäljningslistan. Den singeln och den låten var det första professionella samarbetet mellan Lillywhite och MacColl, en cover på Billy Braggs låt ”A new England”. Hon har berättat hur hon hittade låten:
   "Well I went to see Billy play. He just got up on stage with his guitar and a tiny little amp and sang. I thought this bloke's. brilliant. The sign of good song writing is if the song's good it will stand up on its own. People do great productions on songs that aren't really there. When I met Billy he turned out to be a great fan of mine - he'd even bought a couple of my records that I didn't know anybody had got. So that gave me confidence to ask him what he thought if I had a go at New England, he said 'yeah definitely', so I decided to do it. I used to sing all the harmonies that I'd do on record along to Billy's version. It's really a great song with a strong melody."
   Efter åren i gruppen Riff Raff (1977-1981) jobbade Billy Bragg i skivaffär och intresserade sig för politisk folkmusik innan han satsade på sin egen karriär helt solo. Med bara gitarr som komp uppträdde han som ett ”one man Clash” och lyckades få till stånd en skivinspelning på skivbolaget Charismas indieetikett Utility. Skivan fick titeln ”Life’s a riot with spy vs spy”, där låten ”A new England” var en av sju låtar, och släpptes först i maj 1983 till ingen uppmärksamhet. Det var när skivan återutgavs på det nystartade skivbolaget Go! Discs/Utility i november 1983 som folk i gemen upptäckte Bragg och skivan tog sig in bland de 30 mest sålda albumen i England.
   I dåvarande England, som styrdes med järnhand av Margaret Thatcher, var det naturligtvis väldigt provokativt att sjunga om ett nytt England. Men det hindrade varken Bragg från att skriva låten och Kirsty från att sjunga den och ge den än mer publicitet. Hon tyckte ursprungligen att låten var lite för kort och ville att Bragg skulle skriva en extra vers. Han skrev två men Kirsty kombinerade de två verserna till en. Efter Kirsty tragiska död i december 2000 började Billy Bragg offentligt sjunga låten med extraversen som en hyllning till Kirsty.
   När Kirsty sjöng ”A new England” gav hon dessutom Billy Braggs text ett kvinnligt perspektiv. Soundet på skivan är helt klart modernt, Lillywhites påverkan är tydlig med gitarrer, keyboards och ekon à la U2, Simple Minds och Big Country. Men det var först när jag hörde den 12”-mixade versionen, ”Extended version”, på nästan 8 minuter som jag en gång föll för låten, arrangemanget, sången, Kirsty och hela produktionen.
   Jag hörde den långa versionen första gången i Virgins stora skivaffär på Oxford Street i London i januari 1985 och däckades fullständigt av denna fulländade skiva. Inledningen med över två minuter av trummor, körer, ekon och gitarrer innan Kirsty börjar sjunga är ganska makalös. Soundet är kanske inte tidlöst men skönheten i Kirstys röst, Braggs melodiskt fina låt och helheten, under alla de nästan åtta minuterna, håller än idag fantastiskt bra.

B-sidan ”Patrick”, som Kirsty själv har skrivit och producerat, har samma typ av produktion, säkert influerad av Lillywhites sätt att producera, med en text av typiskt engelskt och realistiskt stuk. Med inledningsvis en vemodig ton:
   He was a stranger in London at night
   And he felt alone so he followed a light
   Into a bar where the music was loud
   He ordered a pint and got lost in the crowd
   He asked a girl if she wanted to dance

   She turned up her nose and she told him "No chance!"
   He felt rejected and stood by the wall
   And wondered why he'd ever bothered at all
   He missed his family and wished he was home
   With all of those strangers he felt so alone


   Men redan i nästa vers vände lyckan för "Patrick":
   He stood in silence, looked round for a while
   Then he saw a girl and she looked back and smiled
   Then he went over and started to talk
   She looked a bit like his sister in Cork
   He bought her a drink with his last two quid
   When he said "Come back for a coffee" she did


12”-skivan (BUYIT 216) har en extralåt som bara förekommer på maxisingeln, ”I’m going out with an eighty year old millionaire”. Ännu en typisk engelsk MacColl-text, hälften på skämt hälften på allvar. Arrangemanget är dessutom latinamerikansk svängigt och har musikaliska paralleller med Kirstys sista skiva i livet, ”Tropical brainstorm”.
   ”A new England”-singeln är utgiven med två olika omslag. Den första utgivna varianten hade den engelska Union Jack-flaggan i topp över några bombade hus. På den andra varianten flyttades den kontroversiella bilden till baksidan på omslaget och ersattes med en konventionell men väldigt snygg bild på Kirsty. Skivan är också utgiven som 7”-bildskiva (formad som Storbritannien).
   Kirstys singelsuccé följdes märkligt nog aldrig av något album. Efter nästa singel, ”He’s on the beach” (juni 1985) som också producerades av Lillywhite, fick Stiff ekonomiska problem och Kirstys skivkontrakt upplöstes. Då blev hon, paradoxalt nog, inblandad i sin största kommersiella framgång, som duettsångerska till Shane MacGowanPogues ”Fairytale of New York”. Först 1989 återupptog hon sin solokarriär och första albumet hette ”Kite”.

På cd: Samtliga tre singelllåtar ingår på “The Essential Collection” (Stiff, 1993)
YouTube: Först originalvideon från 1984 och sedan Billy Braggs liveversion från 2008 (med den extra slutversen). Sedan följer en ljudupptagning från 1991 när Kirsty och Billy duettsjunger ”A new England”. Och slutligen den nästan åtta minuter långa 12”-versionen i audio.









/ Håkan

Två tips om gamla skivor, del 13

Postad: 2009-03-15 09:55
Kategori: Skivtips

De här två helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 14/3 2009 i en omredigerad form.

EVA DAHLGREN: Lai lai (Anderson, 1999)
Eva gjorde något av comeback med den här skivan. 1991 var hon en stor och firad artist med ”En blekt blondins hjärta” (en halv miljon ex sålda) men försökte under hela 90-talet tona ned det kommersiella och testade till och med det symfoniska området. Här är hon tillbaka på musikalisk hemmaplan. Inte utan okonventionella insatser.
   Hon spelar alla instrument själv men produktionen är ändå så otroligt naturlig, levande och händelserik. Inte ett spår av studiokänsla här. Låtarna är kanske inte så tydligt hitmässiga men efter upprepade lyssningar framträder en handfull låtar som rena Dahlgren-klassiker. "Tavlor utan ram", en sorts överraskande blues, "Ja", en läcker vals, och "Rik och ökänd", skivans mest catchy låt.

NILS ERIKSON: Albert, tyfonen (Epic, 1997)
Den specielle och personlige skåningen Nils Erikson slog igenom överraskande 1996 med debutskivan men uppföljaren året därpå var minst lika utmärkande. Med sin runda skånska accent och ett osvenskt ljudbygge balanserade han återigen på gränsen till det pretentiösa men hamnade hela tiden rätt. Men här finns fler konkreta melodier och färre äventyrliga arrangemang. En vemodig klang av atmosfäriska ljud möter svensk vistradition på ett mycket imponerande sätt.
   "Kungen", "Ingen lever som de lär", "Stjärnfall", "Flaskposten" och "Ibis" är små lågmälda diamanter

/ Håkan

Gerry Rafferty

Postad: 2009-03-13 07:49
Kategori: Mina favoriter





När jag besökte London i somras läste jag den här lilla notisen i The Sun. Under rubriken ”Rafferty dash” stod det:
   ”Fallen pop star Gerry Rafferty has vanished from a hospital where he was being treated for booze-related liver failure. Alcoholic Raffery, 62 – who hade a 1978 hit with ‘Baker Street’ – sneaked out of London’s St Thomas hospital, leaving all his belongings behind. A sourze said last night ‘No one saw him leave or has a clue where he is’. The singer had been kicked out of a London hotel after wrecking his room during a binge”.
   Det var naturligtvis en uppseendeväckande sorglig nyhet. Och en i minsta detalj överraskande tragisk liten nyhet om en av 70- och 80-talets vackraste popröster och en extremt duktig låtskrivare. Att Gerry som artist var snäll, beskedlig, melodiös och poppigt ofarlig kunde inte hindra mig från att ha GERRY RAFFERTY som favorit under slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet.
   Det var faktiskt inte den mycket framgångsrika hitlåten, ”Baker street” och Raffertys definitiva genombrott, som fick mig att bli genuint intresserad av skotten. Just det albumet som följde upp hitlåten, ”City to city”, är en av få Rafferty-skivor jag saknar i skivsamlingen. Jag tror så här i efterhand att låten med sitt inledande framträdande saxsolo spelades sönder på radion att jag tyckte det räckte med det. Det var först på nästa skiva, ”Night owl” (1979), som jag hoppade på tåget.
   Men egentligen vaknade mitt Rafferty-intresse långt, långt tidigare. Stealers Wheel var en grupp där Rafferty var medlem och en av två sångare och låtskrivare. Joe Egan hette den andra. Då hade Rafferty redan gjort ett soloalbum, ”Can I have my money back” (1971), men det var 1972 och Stealers Wheels första album, ”Stealers Wheel”, som fångade mitt intresse. Inte bara för gruppens stora hit ”Stuck in the middle”, skivan innehöll fler andra bra spår. ”Stuck in…” fick en oväntad revival i Quentin Tarantinos film ”Reservoir dogs” 1992.
   Sedan skulle det konstnärliga omslaget till ”Night owl” följa Rafferty under många år som soloartist. Samme illustratör, skotten John Patrick Byrne, gjorde också omslaget till ytterligare tre Rafferty-soloskivor. Och samma exemplariska popmusik, med underbar sång och underbart smeksamma arrangemang, gjorde Raffertys namn känt under många år och lika många skivor. Efter ”Night owl” kom ”Snakes and ladders” (1980), ”Sleepwalking” (1982) och ”North & south” (1988) och sångerna, sången och det lätt folkpopinspirerade soundet gjorde Gerry Rafferty till ett stort namn i den honungslena genren.
   Han var ett så pass stort namn att när jag tillsammans med min blivande hustru Carina stod högst upp på Edinburgh Castle sommaren 1988 så var Rafferty det enda namn som jag kunde komma på när jag skulle söka rötterna i något känt skotskt namn.
   Då hade väl Rafferyty passerat kulmen på sin karriär men han fortsatte på en hyfsad nivå en bit in på 90-talet. Även ”On a wing & a prayer” (1992) och ”Over my head” (1994) är utmärkta skivor fast den sistnämnda är nyinspelningar av gamla låtar som går tillbaka till Stealers Wheel-tiden plus en cover på John Lennons ”Out the blue”.
   Sedan tappade jag kontakten med Gerry Rafferty på samma sätt som han tydligen själv tragiskt nu har tappat kontakten med verkligheten, enligt senare rapporter. Han gjorde skivor 1999 och 2000, ”Blood & glory” respektive ”Another world”, men det är inget som jag har koll på.
   För bara några veckor sedan kom det ytterligare en rapport om Gerry Raffertys problematiska liv.

/ Håkan

Tributes: George Harrison

Postad: 2009-03-11 07:52
Kategori: Tribute-skivor


”Songs from the material world” (Koch/Edel, 2003)
Skivan har undertiteln “A tribute to George Harrison” och innehåller alltså tolv George Harrison-låtar hämtade från både Beatles-katalogen och solo-karriären. Inte överraskande går delar av överskottet från den här skivan till Material World Charitable Foundation, organisation som Harrison en gång grundade 1973. Samma år som han gjorde en skiva som hette ”Living in the material world”. Inkomsterna från den skivan skänktes till organisationen.

Att delar av inkomsterna för skivan skänks till välgörande ändamål lär väl göra den här hyllningen till George Harrison auktoriserad och seriös. Men musikaliskt och innehållsmässigt är det en tämligen blek samling.
   Det är alldeles för många halvnamn som bidrar och det känns som det är gitarristen George Harrison som hyllas mer än sångaren och låtskrivaren. Dessutom är det soundmässigt övervägande tunga tolkningar som presenteras.
   Därför är det på de mer känsliga och akustiska låtarna som skivan överraskande är som bäst. Som när Dave Davies, Kinks mer anonyme bror, överraskar med en småtrevlig och anspråkslös version av ”Give me love (Give me peace on earth)”.
   Även They Might Be Giants udda och annorlunda tolkning av ”Savoy truffle” tillhör skivans toppar. Duon är som alltid väldigt personliga.
   Efter två Beatles-covers-skivor, ”Meet the Smithereens” och ”B-sides the Beatles” (där inte “I want to tell you” ingår), får The Smithereens betraktas som rutinerade på Beatles-material och visar här att materialet håller även på 2000-talet.
   I övrigt är det mycket muskulöst och överambitiöst på skivan. Från Todd Rundgren via John Entwistle till Leslie West är det bara tungt, opersonligt och anonymt.
   Men Wayne Kramer överraskar så smått på slutet. I en tung, mäktig och psykedelisk version av ”It’s all too much” med snygga gitarrer fast kompet är okänt.

Skivans innehåll:
1. While My Guitar Gently Weeps – Todd Rundgren
2. Devil's Radio - Masters Of Reality
3. I Me Mine – Marc Ford & the Sinners
4. Give Me Love (Give Me Peace On Earth) – Dave Davies
5. Here Comes The Sun – John Entwistle & Torque
6. Within You Without You - Big Head Todd & The Monsters
7. Savoy Truffle - They Might Be Giants
8. I Want To Tell You – The Smithereens
9. Old Brown Shoe – Leslie West & Torque
10. Taxman – Bill Wyman’s Rhythm Kings
11. It's All Too Much - WayneKramer
12. Isn't It A Pity – Jay Bennett & Edward Burch

/ Håkan

Demo-recension: Mickey Jupp

Postad: 2009-03-10 07:26
Kategori: Skiv-recensioner

MICKEY JUPP: Favourites (demo)
Mickey Jupps nya cd med demolåtar bryter ingen ny mark men är ändå ett skönt bevis på att vår pubrockguru är tillbaka med sina sprudlande och välskrivna låtar. Här i några lätt statiska arrangemang på piano, orgel, synt, akustisk gitarr och trummaskin. Ändå framträder materialet i all sin prakt. Men det är inte bara nyskrivna låtar, här finns låtar som både Refreshments, Legend och Jupp själv gjort tidigare.
   Låtarna finns att lyssna på här, under "Audio Demos", och skriv gärna ett utlåtande till Lasse Kärrbäck.

   01. Got no God (Sep 1994)
   En gitarrlåt med tung refräng och ett ännu tyngre sväng. Där den dubblerade sången och kören förstärker hela låtens prägel. Roligt när Jupp föreslår ”solo” och spelar en syntslinga.
   02. Just a thing (Okt 1994)
   Vemodig låt med bra sång, naturligt och bättre än någon färdig produktion. En låt med en fin hook. Gitarr och piano, enkelt men genialt. Hade varit perfekt för Johnny Cash.
   03. Someplace where it's Monday (Maj 1995)
   Lätt smörig Jupp på sitt bästa Fats Domino-humör. Även här kommer vemodet fram men ingen saxofon i arrangemanget. Ändå tänker jag på dansband och ”Gråt inga tårar”. Den här gjorde Refreshments, med saxofon, på sin ”Real songs on real instruments”.
   04. I should be lovin' this (Feb 1995)
   Ännu en Jupp-låt som Refreshments redan gjort en cover på. Sanslöst sväng i doo-wop-inspirerat arrangemang med boogie-woogie-piano och ”Go Mickey, go”-text.
   05. Seeing Simone (Sep 1995)
   En låt i halvfart med piano där den här anspråkslösa demoformen passar låten allra bäst.
   06. The difference (Jan 2007)
   En konventionell Jupp-låt på piano där man kan tänka sig saxofon i arrangemanget. Även den borde passa Refreshments repertoar.
   07. Things I could be doing (Nov 2007)
   En simpel och enkel låt på akustisk gitarr och piano.
   08. Up snakes - down ladders (Jan 1997)
   Låt i halvfart med dubblerad sångröst och nästan New Orleans-gungande rytmer.
   09. Wildlife (Sep 1992)
   Tämligen traditionell blueslåt på piano med en bra refräng och texttemat ”Let’s get back to natural”.
   10. All I ask (Sep 2006)
   Anspråkslöst vemod på piano som är Mickey Jupps kanske bästa utgångsläge. En bra ballad från en man som inte begär så mycket, ”That’s all I ask”.
   11. Function to function (Jan 1989)
   Finns också på Legends nyutkomna album. En rullande shuffle som utvecklar sig till en stor allsångslåt.
   12. Out on the edge (Aug 1991)
   En ballad som kan uppfattas som smörig med orgel, kör och eko.
   13. Not now baby (Nov 2004)
   En snabb rock’n’roll-låt på piano efter temat Rockpile+Geraint Watkins.. Bra.
   14. I will be everything (Jan 1991)
   Bra låt med en rolig och intressant text, han nämner exempelvis Jackson Browne…
   15. David (Okt 1996)
   Demoskivans kanske bästa låt. En låt vi har hört på mickeyjupp.com-sidan ett tag. En klassisk Jupp-låt på piano som hade passat Rockpiles rock’n’roll-repertoar mycket bra. Jämför med ”Switchboard Susan”.
   16. Part of the furniture (Maj 1992)
   Fanns med redan på ”You say rock”-skivan med den alternativa titeln ”Part of your furniture”. Mycket bra refräng. Och texten är helt identisk med den Jupp skrev i maj 1992.

/ Håkan

STIFF#5: The Damned

Postad: 2009-03-09 07:41
Kategori: Stiff


THE DAMNED: New rose/Help (Stiff BUY 6)
Release: 22 oktober 1976


Jag som tidigare strikt hållit mig efter skivbolaget Stiffs officiella releaseanteckningar (?/11/77, som det står där) måste den här gången gå ifrån ordningen och, efter noga researcharbete. notera 22 oktober 1976 som riktig releasedag för ”New rose”.
   The Damned är världens första engelska punkgrupp. I alla fall den punkgrupp som gav ut första skivan. På vakna och nyfikna bolaget Stiff givetvis. I konkurrens med Eddie & the Hot Rods, som innan oktober 1976 hade släppt flera skivor, men de spelade mer r&b-kryddad rock än punk, med bland annat Lew Lewis som medlem. Fast just i oktober släppte Hot Rods singeln ”Teenage depression” som ju har klara punkvibrationer i ämnesval och tempo.
   Jag minns att sommaren 1976 var amerikanska bandet Ramones säsongens soundtrack. Med låtar som ”Beat on the brat”, ”Blitzkrieg bop” och ”Judy is a punk”. Och vi förstod då åt vilket håll musiken var på väg. Och det förstod nog Stiff också redan från start i augusti 1976. Och ”New rose” bygger på samma recept som Ramones-soundet. Tajt, intensiv, tempoladdad och frenetisk rock med en oemotståndligt aggressiv refräng.
   Låten, skriven av bandets gitarrist Brian James, är naturligtvis klassisk musikhistoria i England och även i övriga världen. Så känd att till och med Guns ’N’ Roses gjorde en cover på låten 1983.
   Damned-singeln producerades av Nick Lowe och i bandet, förutom James, fanns sångaren Dave Vanian, basisten Captain Sensible och trummisen Rat Scabies. Vars riktiga namn var Dave Letts, Raymond Burns respektive Chris Millar. De hade tidigare spelat i band som Masters Of The Backside och London SS (där medlemmar till Clash också fanns med). Damned gjorde scendebut 6 juli 1976 när de supportade Sex Pistols på 100 Club i London. Men det skulle, av olika skäl, dröja länge innan Pistols skivdebuterade.
   ”New rose” spelades in i Pathway-studion i London 20 september och gavs alltså ut bara en månad senare. Inspelningen inleds med Dave Vanians ”Is she really going out with him?” som är direkt kopierad från Shangri-Las hitsingel från 1964, “Leader of the pack”. Sedan kommer följande sanslöst effektiva textrader:
   I got a feeling inside of me
   It's kind of strange like a stormy sea
   I don't know why I don't know why
   I guess these things have got to be

   I gotta new rose I got her good
   Guess I knew that I always would
   I can't stop to mess around
   I got a brand new rose in town


B-sida på singeln blev en cover på Beatles-låten “Help”, versionen av Damned beskrivs ofta som dubbelt så snabb som Beatles original och på bara 1:43 hinner de ta sig igenom den låten. ”New rose” (men inte ”Help”) fanns också med som första låt på sida 2 på Damneds första album, ”Damned Damned Damned” (Stiff SEEZ 1), som släpptes 18 februari 1977.
   ”New rose” återutgavs av Stiff 1985 som 12”:a med skivnummer BUYIT 238. Då fick de båda ursprungliga singellåtarna sällskap med ”Neat neat neat”, deras andra Stiff-singel, ”Stretcher case baby” och ”Sick of being sick”.
   Efter ”New rose” gjorde Damned ytterligare tre singlar och två album i snabb takt på Stiff och ett år senare, i november 1977, splittrades bandet. Men har ombildats otaliga gånger sedan dess och existerar än idag i någon form.
På cd: Båda låtarna finns på den återutgivna versionen (med extralåtar) ”Damned Damned Damned” (Castle Music, 2007).
YouTube: Först promovideon och sedan två liveversioner, en engelsk och en spansk.







/ Håkan

16 Mickey Jupp-demos

Postad: 2009-03-08 11:01
Kategori: Blogg

Vilken uppiggande nyhet denna gråtrista söndagsmorgon! Klockan elva minuter över tolvslaget, när jag sov för fullt, meddelade outtröttlige Lasse Kärrbäck att nu ligger samtliga 16 demos med Mickey Jupp-låtar uppe på hans sida.
   Under ”Audio Demos”-avdelningen ligger hela skivan ”Favourites” streamad. Där kan du också lämna ett omdöme om låtarna genom att skriva till lars@karrback.se som vidarebefordrar kommentarer och synpunkter, positiv som negativ, direkt till Mickey inför kommande skivinspelningar.
   Från vemodiga ballader via blueskryddade låtar till typisk Jupp-svängande rock’n’roll. Och enligt min mening, det kommer en detaljerad recension på den här sidan om några dagar, ligger de bästa låtarna på slutet.

/ Håkan

Happy birthday, Mickey Jupp!

Postad: 2009-03-06 15:05
Kategori: Blogg

Just idag fyller Mickey Jupp 65 år. Och mannen, som på den här sidan beskrevs som ”den som symboliserar 70-talets pubrockgenre allra bäst” för två veckor sedan, är mer aktuell än på 15 år.
   I söndags släpptes Legends återföreningsskiva ”Never too old to rock”, jag recenserade skivan samma dag, och gruppen, med Mickey i spetsen, jobbar nu med en c&w-inspirerad skiva. Sedan är det en skiva med Mickey Jupp-demos också på g. Lasse Kärrbäck meddelade just att han kommer att lägga upp demoskivan som streaming på sin Jupp-sida.
   Lasse, och medlemmarna i Legend, vill att folk ska höra av sig med kommentarer om låtarna, vad de tycker och så. Alla svar är anonyma men sammanställs och skickas till Mickey. Beroende på vad folk tycker och inte tycker om låtarna kommer det att avspegla sig på nästa cd från Mickey och Chris. De vill helt enkelt veta vilka låtar och vilken stil låtarna ska ha för att appellera på fansen. Med andra ord, här har fansen möjlighet att påverka vad killarna ska göra och hur.
   Med anledning av min lätt positiva recension i söndags fick jag igår ett kärleksfullt mejl från basisten i bandet, John Bobin:
   
Hi Hakan
   Many thanks for the review of NTOTR on your website. I am glad that you enjoyed the album. I read the review via an automatic GOOGLE translation so it was not 100% understandable as the English on the auto translations is sometimes a bit hit and miss!
   Cheers
   John
   John Bobin

www.myspace.com/johnbobin

Legend var förr en typisk Southend-grupp men är nu snarare stationerad uppe i Cumbria i Lake District där Mickey Jupp, Chris East och Mo Witham bor medan John Bobin och Bobby Clouter bor i London-trakten. Allt enligt Sveriges störste Jupp-expert, Lasse Kärrbäck.

Grattis Legend och grattis Mickey! Congratulations, Mickey Jupp!

/ Håkan

Nationalteatern

Postad: 2009-03-06 07:57
Kategori: Mina favoriter




Den här serien är åter på svensk mark och landar någon gång i det tidiga 70-talet när jag var som mest lättpåverkad från både höger och vänster. Det fanns inga direkt politiska grubblerier hos mig eller min vänkrets. Vi hade väl visserligen arbetarbakgrund men det var ju faktiskt lika mycket ABBA som NATIONALTEATERN i högtalarna.
   Bra musik var ju bra musik redan då. Och när det handlade om svensk progg var det tämligen svårt att hitta produktioner som höll, sångare som kunde sjunga och låtskrivare som var lika duktiga på att skriva musik som ord.
   Jag hade svårt för grupper som Blå Tåget, Arbete & Fritid, Gudibrallan och Träd, Gräs och Stenar. Där politiska texter var det enda viktiga och musik, melodier och arrangemang som kom i tredje, fjärde hand.
   När det gällde högklassig progg var Mikael Wiehe (och Hoola Bandoola Band) naturligtvis i en egen division och först på plan. ”Garanterat individuell”, ”Vem kan man lita på?” och ”På väg” var stora favoriter utan att jag ägde originalskivorna, faktiskt. Men de fanns i umgängeskretsen. Sedan kom Nationalteatern och ”Livet är en fest” 1974 och tog över allt. Gruppens Ulf Dageby hade kunnandet att balansera ord och musik på ett så fantastiskt slagkraftigt sätt.
   ”Livet är en fest” satte musik till livet som vid den här tidpunkten var mycket fest. Det skrålades med i titellåten, sjöngs med i den ytterst fina ”Hanna från Arlöv” och lyssnades andäktigt på den mycket engagerande ”Mr John Carlos”. Det var brinnande poesi men det framfördes med melodisk briljans som var omöjlig att stå emot vid den här tiden.
   Då skulle allt vara ytterst demokratiskt i vänstersvängen och ingen medlem i bandet skulle stå framför någon annan. Ingen fick ta åt sig äran av att ha skrivit en låt utan all credit skulle delas lika mellan alla gruppmedlemmar. Därför var personerna i gruppen Nationalteatern i stort sett anonyma i många år framöver.
   ”Livet är en fest” är nog en av de flitigaste mest spelade skivor jag äger. Omslaget håller ihop men är riktigt skamfilat. I det rejält tummade texthäftet med ackordanalyser får vi veta att de flesta av skivans innehåll är hämtat från föreställningarna ”Livet är en fest” (1972) och ”Speedy Gonzales” (1973), Men det var ändå svårt att förstå att Nationalteatern också var en teatergrupp.
   Engagemanget i gruppen gjorde att de skrev låtar även i andra sammanhang. ”Mr John Carlos” var skriven till ett program i ungdomsradion Gbg 1974, ”Stena Olssons Compagnie” hämtades från cabarevyn ”Å harre jävvlar” 1974 och ”Hanna från Arlöv” var skriven efter en intervju med Hanna, tvätteriarbeterska i tidningen Proletären under valupptakten 1973. Engagemanget var stort men låtarna var faktiskt ännu större.
   Ingenstans på omslag eller texthäfte gick det att läsa vilka medlemmarna i gruppen var. Gästartisternas namn, exempelvis Jussi Larnö, Tord Bengtsson och Torbjörn Falk, avslöjades däremot men inget mer. Och text & musik: Nationalteatern var det enda som stod på MNW:s svarta skivetikett.
   Det är först på senare år som gruppen fått personliga medlemmar och låtskrivarna har fått namn. Som att exempelvis Ulf Dageby skrev titellåten, ”Hanna från Arlöv” och ”Mr John Carlos” vilket underströk mina senare misstankar att det var han som var den musikaliske motorn och arrangemangens ryggrad i Nationalteatern.

Nationalteatern gjorde som sagt inte bara popskivor utan både barnmusik, politiska singlar som ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” och ”Rädda varven” och arrangemang tillsammans med andra grupper som ”Vi kommer att leva igen” (om USA:s indianer tillsammans med Nynningen) och Tältprojektet ”Vi äro tusenden” med en mängd andra grupper.
   Nästa poprockskiva från gruppen skulle dröja till 1978 då ”Barn av vår tid” släpptes. En smått fantastisk skiva med många starka låtar. Fortfarande utan individuella låtskrivare, förutom översättningen (av Ulf Dageby) av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”, men det var inte svårt att höra att det var just Dageby som låg bakom de flesta och bästa låtarna.
   Däremot var gruppmedlemmarna den här gången identifierade och både Torsten Näslund, senare känd som Totta, och Hans Mosesson, numera känd som ”Stig” i ICA-reklamen, sjöng i gruppen.
   Ännu en rockteaterföreställning följde, ”Rockormen” (1979), innan Nationalteatern avslutade den första delen av sin karriär som rockgrupp med ännu en lysande skiva, ”Rövarkungens ö” (1980) med enbart låtar av Ulf Dageby. Samma sommar såg jag gruppen, som nu titulerade sig Nationalteaterns Rockorkester, live och det jag minns allra bäst var när ljudmixaren Kurt Bünz ställde sig upp mitt i ”Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö” och drog ett gitarrsolo från sin plats bakom mixerbordet!
   Mitt intresse för Ulf Dageby var nu fullständigt. Uppmärksammade naturligtvis hans filmmusik, Stefans Jarls ”Ett anständigt liv” (1979) var lika intressant för musiken som för filmen. Och Dageby lämnade snart Nationalteatern och de politiska sångerna vbakom sig och inledde en solokarriär 1983 som också hade sina toppar, bland annat ”En dag på sjön” (1983).
   Nationalteatern har på senare år återförenats vid flera tillfällen och det handlar ofta mer om nostalgi än något annat. Låtarna lever givetvis fortfarande ett liv men konserterna har inte varit några stora upplevelser. Varken 2002, 2005 eller 2006.

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 12

Postad: 2009-03-05 07:38
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 28/2 2009 i en omredigerad form.

SWEET CHARIOTS: Beat based/song centered/spirit led (Virgin, 2000)
Med tanke på Niclas Frisks nuvarande framgångar i gruppen A Camp passar det bra att titta tillbaka på en tidigare skiva med honom. Det här är första samarbetet med Andreas Mattsson och det blev riktigt lyckat när de hittade kombinationen av pop och gospel. Här utvecklade låtskrivarparet sina färdigheter till att skriva en rad fantastiska låtar inom både soul, pop och lite rock.
   Popmästerverk som ”Cry no more tears”, ”Good love gone bad” och ”All I want is what I had” trängs med några långa sugande gospellåtar, ”Ship ahoy” och ”Sing your troubles away”. Plus några anspråkslösa ballader som också hade melodiska kvalitéer. Med arrangemang som spetsats med framträdande tjejkör och saxofon som bäddat för låtarna, arrangemangen och Frisks och Mattssons röster.

PUGH: Maraton (Metronome, 1999)
En nästan bortglömd Pugh-platta från det senaste decenniet. En skiva som återskapade det åldriga 70-talssoundet där Pugh enkelt, tajt, primitivt men ändå genialt har skrivit sina bästa sånger på år och dag. Här finns den pricksäkert personliga Pugh-mixen av akustiska och elektriska arrangemang som påminner om förr.
   "En medelklass lågutbildad man" (bara Pugh kan uppfinna en sån titel utan att kultstämpeln naggas i kanten) är riffig och stark som en 90-tals-variant på "Hogfarm". De anspråkslösa rocklåtarna ”Välkommen hem”, ”Jeans och läder” och ”Nästa hållplats blues” ligger där i brytpunkten mellan blues, boogie och shuffle som Pugh gör till sin egen rock med hjälp av finurligt ihopsnickrad svensk vardagspoesi.

LARS WINNERBÄCK: Med solen i ögonen (Universal, 1998)
Winnerbäcks första kommersiella triumf. Med en titel som nyligen återanvändes till en dokumentär-dvd. Här pendlar han fortfarande mellan trubadurgenren och rockfacket medan han har skrivit texter av novelliknande karaktär.
   Titellåten har gått till historien som en klassiker på Winnerbäcks konserter.

/ Håkan

Tributes: Doc Pomus

Postad: 2009-03-04 07:54
Kategori: Tribute-skivor


”Till the night is gone” (Rhino, 1995)
Låtskrivartributer är kanske mitt favoritämne i den här kategorin och Doc Pomus var en legendarisk låtskrivare. En fantastisk samling artister, underbara versioner och ett väldokumenterat omslag om Pomus historia och även låtarnas detaljer skriven av författarinnan Gerri Hirshey. Delar av inkomsterna för skivförsäljningen gick till Rhythm & Blues Foundation, en organisation som Pomus bildade 1998 som supportar artister i genren.

Doc Pomus föddes som Jerome Felder 1924. Fick polio som barn, började som r&b-sångare och hade vissa framgångar på bluesklubbarna i New York-området. Sedan bestämde han sig för att låtskrivande var ett bättre liv för en gift man.
   Tillsammans med Mort Shuman skrev han, som en del av Brill Building i New York, så otroligt många klassiska låtar. Som i stort sett alla stora artister sjöng in.
   Precis så här ska seriösa tribute-skivor vara. Hyllningsuttalanden till Pomus, som dog 1991, från en mängd kända artister, bidrag från ännu fler och sedan underbart starka tolkningar av ett genomgående bra material.
   Vi får höra ett skitigare och mer svängigt Los Lobos än någonsin i ”Lonely avenue” som Pomus faktiskt skrivit helt ensam.
   John Hiatt kompas av ett band som spelar för livet, 90-talsversionen av The Band gör en doo-wop-variant på ”Young blood”, Bob Dylans tolkning svänger enormt, Irma Thomas är soulsångerska extraordinaire på ”There must be a better world somewhere” och Rosanne Cash förvandlas till nästan popsångerska på ”I count the tears”.
   Sedan avslutas skivan på hög nivå med en soulballad från Solomon Burke, en ovanligt simpel poplåt med Brian Wilson och en storartad final med gudomligt sjungande Aaron Neville. I den konkurrensen framstår Lou Reed, Dion och B B King i det här sammanhanget som tämligen medelmåttiga.

Skivans innehåll:
1. Los Lobos: Lonely Avenue
2. Bob Dylan: Boogie Woogie Country Girl
3. Shawn Colvin: Viva Las Vegas
4. John Hiatt: A Mess of Blues
5. Lou Reed: This Magic Moment
6. B.B. King: Blinded by Love
7. The Band: Young Blood
8. Irma Thomas: There Must Be a Better World Somewhere
9. Dion: Turn Me Loose
10. Rosanne Cash: I Count the Tears
11. Dr John: I'm on a Roll
12. Solomon Burke: Still in Love
13. Brian Wilson: Sweets for My Sweet
14. Aaron Neville: Save the Last Dance for Me

/ Håkan

Februaris bästa skivor

Postad: 2009-03-03 07:57
Kategori: Blogg

Månaden var kort men skakade ändå fram tre utmärkta skivor, samtliga av svenskt ursprung. Medan U2 svek så steg en rutinerad svensk sångare och gjorde sin bästa skiva på många, många år, en legendarisk svensk grupp gjorde storstilad comeback och ännu en ung svensk popsångerska överraskade.

MIKAEL WIEHE: Sånger från en skilsmässa (Warner Sweden)
Mikael Wiehes nya skiva ruskar verkligen om både textmässigt och musikaliskt. En man som genom hela sitt liv skrivit känslomässigt starka texter, ofta med politisk vinkel, tar här ett steg till med mycket personligt laddade texter om chocken när hans fru lämnade honom. Det är så underhållande att läsa så geniala formuleringar från en man som är så påverkad av hat och ilska. Produktionen av Johan Lindström förstärker sambandet mellan de ursinniga textraderna och arrangemangen.

PERSSONS PACK: Öster om Heden (Capitol/EMI)
Efter 14 års paus är Per Persson tillbaka med sitt Pack och det svänger välbekant om både de dragspelsvilda rytmerna och den hemvävda poesin. Samma raffinerade blandning av Clash och folkpop som när bandet tog landet med storm för tjugo år sedan. Det går naturligtvis inte att ge ut en sån här skiva varje år, då skulle lyssnaren tröttna, men efter så många år är den här skivan en underbar comeback.

JONNA LEE: This is Jonna Lee (Razzia)
Det talas om punk, det insinueras ruffig rock och en allt annat än snäll ljudbild i förhandsrapporterna men när jag sedan lyssnar är det i stort sett samma pop som vanligt när den talangfulla tjejen från Linköping blir bättre och bättre för varje skiva. Jonna kan som sångerska nu mäta sig med Nina Persson och Lisa Miskovsky och sångerna är inte heller långt efter. Från spröda singer/songwriter-låtar till några helt fantastiska popkaskader.

/ Håkan

STIFF#6: Billy Bremner

Postad: 2009-03-02 07:39
Kategori: Stiff


BILLY BREMNER: Laughter turns to tears/Tired and emotional (and probably drunk) (Stiff BUY 143)
Release: 24 februari 1982


Billy Bremner är Mr 100% på Stiff. Han gjorde på sin tid blott två singlar på det skivbolaget – och båda finns med på min Stiff-lista. Första singeln ”Loud music in cars” avhandlade jag som första Stiff-singel (#32) i den här serien. Och nu är det dags att premiera Billys andra och sista Stiff-singel som jag tycker är hans fenomenala höjdpunkt i det lilla formatet. Möjligen i konkurrens med ”Shatterproof”-singeln. Men det är ju en helt annan historia på ett helt annat skivbolag.
   ”Laughter turns to tears” är en underbar popinfluerad hitlåt, verkligen snygga gitarrer, en grymt imponerande poprockröst, fina sångstämmor och en härligt bitterljuv refräng som givetvis är värd att hamna på alla världens topplistor. Men eftersom rockbranschen, liksom livet i övrigt, är grym och orättvis så fanns det orättvist inga topplistor som släppte in denna perfekta låt som som efter ett vackert gitarrintro inleds så fint med:
   Makeup on your shoulder silence in the air
   Tonight those telltale signs are everywhere
   As you lay beside her talkin' in your dreams
   The game is up and laughter turns to tears

   Every time you phone her with a dumb excuse
   She starts to think that she's outgrown her use
   You'll be home by midnight workin' late it seems
   The penny drops and laughter turns to tears

   Do you think she's crazy
   Don't you think she knows
   Do you think she's taken in
   Don't you think it shows
   When laughter turns to tears
   Laughter turns to tears


Bremners Stiff-skivor kom efter Rockpile-kraschen och jag inbillar mig att han just här var på väg mot något stort som soloartist. De båda singlarna på Stiff och ”Meek power”-singeln på Demon hade ju alla potential att slå hårt. Kanske var Billy inte motiverad, kanske popsvängen var för lättviktig för denne skotte som ofta bar skinnjacka, kanske hade han tillräckligt med jobb som studiogitarrist (Nick Lowe, Dave Edmunds, Carlene Carter, Phil Everly, Pretenders, Maggie Bell, Paul McCartney, Kirsty MacColl, Shakin Stevens med flera) och, hemska tanke, kanske var skivbolagen inte tillräckligt intresserade?
   Den här singeln var liksom ”Loud music in cars” ännu ett samarbete mellan Billy och producenten, låtskrivaren Will Birch. Inspelad i den klassiska Rockfield-studion i Monmouth, Wales där tekniker som Paul Cobbold, Aldo Bocca och Neill King samsades kring mixerbordet. Och återigen kompades Billy av James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, och Gavin PoveyABBA-influerat piano.
   Will Birch, som stod för texterna till båda singellåtarna, har berättat att a-sidan från början hette ”Laughter turns to screams” men på Stiff-bossen Dave Robinsons uppmaning ändrades titeln till ”Laughter turns to tears”. Tre av Billys fyra Stiff-låtar finns med på albumet ”Bash!” som kom 1984 (på Arista) men inte den starkaste av de alla, ”Laughter turns to tears”. Mycket märkligt.
   Textmässigt var b-sidan med den unikt klatschiga och uppseendeväckande titeln ”Tired and emotional (and probably drunk)” ännu fyndigare. Det boogie woogie-inspirerade pianoarrangemanget överträffas av en fantastisk text där Billy räknar upp en mängd klassiska låtar som alla har Coasters som minsta gemensamma nämnare.
   I en kommentar på facebook 13 november 2017 förklarar Will Birch för mig hur han skrev texten till "Tired And Emotional (And Probably Drunk)": 'The inspiration for the lyric came to me when I was watching The Coasters perform in Chicago in 1980. This is mentioned in the song along with the titles of some Coasters songs. This was at the end of a The Records tour, and I confess I had been drinking. Billy later set it to music and played the amazing guitar solo.'
   I en enda rad nämner Billy ”Along came Jones”, ”Yakety Yak”, Three cool cats”, ”Young blood”, ”Posion Ivy”, ”Riot in cell block #9”, ”Little Egypt” (alla skrivna av Jerry Leiber-Mike Stoller) och slutligen ”Zing! Went the strings of my heart” som en helt naturlig del av texten.
   Låten ”Laughter turns to tears” fick en överraskande revival i maj 1985 när rutinerade Hollies släppte den på en singel (Columbia DB 9110) som även den producerades av Will Birch. Dessförinnan spelade även Stiff-kollegan Alvin Stardust in samma låt till albumet ”A picture of you”. Ett Stiff-album, (ALVIN 1) som aldrig släpptes i England, utan bara kom ut i Tyskland 1983 (6.25482).

På cd: Båda singellåtarna återfinns på det återutgivna albumet “Bash!” (Gadfly, 2001).
YouTube: En enkelt illustrerad ljudfil av "Laughter turns to tears".



/ Håkan

Exklusiv recension: Legend

Postad: 2009-03-01 11:07
Kategori: Skiv-recensioner


LEGEND: Never too old to rock (Wild Bird/Down At Heel)
I veckan var det mycket snack om prinsessor, prinsar och tronarvingar. Själv lyssnade jag på kungen. Kungen av traditionell rock: Mickey Jupp. Idag är en stor dag i våra pubrockiga hjärtan. Då releasas nämligen den engelska gruppen Legends fjärde album, ”Never too old to rock”, och efter definitionen i titeln så blir du aldrig för gammal för rock. Inte heller Jupp som stundtals sjunger bättre än någonsin på den här nya Legend-skivan.
   Den här skivan är väl en alldeles normalt bra skiva men bakgrundshistorien gör ju att aptiten efter ”nya” Mickey Jupp-sånger aldrig riktigt vill svalna. Och att åter bli bekant med Legend, efter närmare 37 års paus, är väl närmast osannolikt.
   Legend existererade mellan 1968 och 1972, med tre album som livsverk. Minnet av gruppen har framförallt levt vidare tack vare sångaren, ledaren och låtskrivaren Mickey Jupps fortsatta högst sporadiska karriär.
   Den här återföreningen är inget luftslott ty sättningen är identisk med den grupp som gjorde ”Moonshine”-albumet 1971, Mo Witham, gitarr, John Bobin, bas, och Bob Clouter, trummor, med tillägget att även Chris East, gitarristen och låtskrivaren i första upplagan av gruppen, ingår i dagens Legend. East har dessutom skrivit samtliga låtar på skivan tillsammans med Jupp.
   Som jag sa är det traditionell rock som är huvudingrediens på den här skivan med betoning på det första: traditionell. Jupp har ju alltid haft en musikalisk förankring i 50-talet, tidlös och trygg, och nyhetens behag är inte så viktig i hans värld. Just därför är inte alla låtar helt nya på skivan. De är dessutom genomgående skrivna i mitten på 80-talet.
   Chris Farlowe, The Judds och 4 Runners har spelat in några av låtarna innan och även Jupp själv återupplivar här några av sina gamla låtar.
   Så det är alltså med både traditionella och tidlösa grepp som gruppen har återsamlats för att göra en skiva som låter gammal och omslaget är, som ni kan se, en parafras på gruppens mest kända skiva, ”Red Boot”-album. Den hette egentligen bara simpelt ”Legend” men fick ett smeknamn. Som även den nya har fått, ”The red brogue album” efter skon på omslaget.
   Ibland vill man ju att tiden ska stå still. Som i höstas när mitt pånyttfödda Legend-intresse rusade uppåt tack vare återutgivningen av Legends debutskiva från 1969. Akustiskt, enkelt och anspråkslöst utan pretentioner. Jag tror ambitionen på den nya skivan hade samma simpla recept men att de inte rikigt kunda hålla sig från att utnyttja elektricitet, några pålägg och moderna arrangemang.

Med reservation för låtordning och exakt innehåll på den officiella skivan (mina rader grundar sig på det förhandsex som Sveriges Mickey Jupp-expert Lasse Kärrbäck levererat till mig) ber jag nu att få bjuda på detaljerna.
   Titellåten inleds på det enkla sättet. En akustisk gitarr, som nästan ekar Mark Knopfler, och de tajta och tillbakalutade rytmerna har ett visst släktskap med J J Cale och när jag mot slutet, efter 3:17, tänker på kopplingen Cale/Eric Clapton blixtrar elgitarrsolot till à la Slowhand 1971. Tjejkören (som egentligen är manipulerade Jupp/East-röster) och den lätt ekodränkta Mickey Jupp-rösten tillhör kategorin överarbetat.
   På ”Good lookin’” är det också eko på sången och blåsarrangemanget på keyboards känns omotiverat pretentiöst. Annars är låten ren och skär Jupp-magi med textrader som ”Driving along in the Cadillac”.
   ”You wear my ring”, en nyinspelning av låten från ”You say rock”, är hederlig Jupp-rock mixad med tryggt Refreshments-liknande sväng. Och den sjungande 64-åringen låter bättre och naturligare än på många år. Cale-soundet gör sig påmint och det här är faktiskt pubrock 2009 av bästa märke.
   ”Teach you children” ekar bokstavligen 50-tal och Jupp är både musikaliskt och textmässig på hemmaplan. ”Route 66”, 50-tal och doo-wop i en skön och naturlig blandning.
   På ”Claggin’ on”, en nyinspelning från ”X”, är det återigen ren Jupp-klass men jämfört med det över tjugo år gamla originalet så bjuder fuzzgitarren och ekosoundet inte på så mycket mer.
   ”Tears for you” är en melodiös pärla. Och det är inte så konstigt att The Judds upptäckte låten redan 1985 och gjorde den på ett album som har sålt i minst två miljoner exemplar. Den raffinerat arrangerade kören, tillsammans med gruppmedlemmarna, lyfter låten till nya fantastiska höjder.
   Jupp har alltid klarat av det simplaste textämnet kärlek med värdighet och en ofta överraskande vinkling. På ”I need a woman” upprepar han låttiteln åtskilliga gånger innan han avslutar med ”…and I don’t mean you”. Piano istället för syntar hade varit det ultimata.
   ”Good enough for you” är ännu en skruvad Jupp-text på det enkla ämnet. Där han försöker övertyga kvinnan men alltid kommer till den bittra slutsatsen att ”you’re looking for a superman”.
   ”Function to function” kunde vara ännu en i raden av många Dr Feelgood-låtar som Mickey Jupp levererat genom åren. Om Lee Brilleaux levt och pubrocken haft evigt liv. En låt som gungar på utan att vara melodisk. R&b kryddad med ”tjejkör” och en härlig textrad som ”country house and a Cadillac car”.
   "Never too old to rock" går att beställa här för £10 inklusive frakt. Dessutom kan ni på sidan höra en hittills okänd Mickey Jupp-låt, "David".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (23)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.