Blogginlägg

Nationalteatern

Postad: 2009-03-06 07:57
Kategori: Mina favoriter




Den här serien är åter på svensk mark och landar någon gång i det tidiga 70-talet när jag var som mest lättpåverkad från både höger och vänster. Det fanns inga direkt politiska grubblerier hos mig eller min vänkrets. Vi hade väl visserligen arbetarbakgrund men det var ju faktiskt lika mycket ABBA som NATIONALTEATERN i högtalarna.
   Bra musik var ju bra musik redan då. Och när det handlade om svensk progg var det tämligen svårt att hitta produktioner som höll, sångare som kunde sjunga och låtskrivare som var lika duktiga på att skriva musik som ord.
   Jag hade svårt för grupper som Blå Tåget, Arbete & Fritid, Gudibrallan och Träd, Gräs och Stenar. Där politiska texter var det enda viktiga och musik, melodier och arrangemang som kom i tredje, fjärde hand.
   När det gällde högklassig progg var Mikael Wiehe (och Hoola Bandoola Band) naturligtvis i en egen division och först på plan. ”Garanterat individuell”, ”Vem kan man lita på?” och ”På väg” var stora favoriter utan att jag ägde originalskivorna, faktiskt. Men de fanns i umgängeskretsen. Sedan kom Nationalteatern och ”Livet är en fest” 1974 och tog över allt. Gruppens Ulf Dageby hade kunnandet att balansera ord och musik på ett så fantastiskt slagkraftigt sätt.
   ”Livet är en fest” satte musik till livet som vid den här tidpunkten var mycket fest. Det skrålades med i titellåten, sjöngs med i den ytterst fina ”Hanna från Arlöv” och lyssnades andäktigt på den mycket engagerande ”Mr John Carlos”. Det var brinnande poesi men det framfördes med melodisk briljans som var omöjlig att stå emot vid den här tiden.
   Då skulle allt vara ytterst demokratiskt i vänstersvängen och ingen medlem i bandet skulle stå framför någon annan. Ingen fick ta åt sig äran av att ha skrivit en låt utan all credit skulle delas lika mellan alla gruppmedlemmar. Därför var personerna i gruppen Nationalteatern i stort sett anonyma i många år framöver.
   ”Livet är en fest” är nog en av de flitigaste mest spelade skivor jag äger. Omslaget håller ihop men är riktigt skamfilat. I det rejält tummade texthäftet med ackordanalyser får vi veta att de flesta av skivans innehåll är hämtat från föreställningarna ”Livet är en fest” (1972) och ”Speedy Gonzales” (1973), Men det var ändå svårt att förstå att Nationalteatern också var en teatergrupp.
   Engagemanget i gruppen gjorde att de skrev låtar även i andra sammanhang. ”Mr John Carlos” var skriven till ett program i ungdomsradion Gbg 1974, ”Stena Olssons Compagnie” hämtades från cabarevyn ”Å harre jävvlar” 1974 och ”Hanna från Arlöv” var skriven efter en intervju med Hanna, tvätteriarbeterska i tidningen Proletären under valupptakten 1973. Engagemanget var stort men låtarna var faktiskt ännu större.
   Ingenstans på omslag eller texthäfte gick det att läsa vilka medlemmarna i gruppen var. Gästartisternas namn, exempelvis Jussi Larnö, Tord Bengtsson och Torbjörn Falk, avslöjades däremot men inget mer. Och text & musik: Nationalteatern var det enda som stod på MNW:s svarta skivetikett.
   Det är först på senare år som gruppen fått personliga medlemmar och låtskrivarna har fått namn. Som att exempelvis Ulf Dageby skrev titellåten, ”Hanna från Arlöv” och ”Mr John Carlos” vilket underströk mina senare misstankar att det var han som var den musikaliske motorn och arrangemangens ryggrad i Nationalteatern.

Nationalteatern gjorde som sagt inte bara popskivor utan både barnmusik, politiska singlar som ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” och ”Rädda varven” och arrangemang tillsammans med andra grupper som ”Vi kommer att leva igen” (om USA:s indianer tillsammans med Nynningen) och Tältprojektet ”Vi äro tusenden” med en mängd andra grupper.
   Nästa poprockskiva från gruppen skulle dröja till 1978 då ”Barn av vår tid” släpptes. En smått fantastisk skiva med många starka låtar. Fortfarande utan individuella låtskrivare, förutom översättningen (av Ulf Dageby) av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”, men det var inte svårt att höra att det var just Dageby som låg bakom de flesta och bästa låtarna.
   Däremot var gruppmedlemmarna den här gången identifierade och både Torsten Näslund, senare känd som Totta, och Hans Mosesson, numera känd som ”Stig” i ICA-reklamen, sjöng i gruppen.
   Ännu en rockteaterföreställning följde, ”Rockormen” (1979), innan Nationalteatern avslutade den första delen av sin karriär som rockgrupp med ännu en lysande skiva, ”Rövarkungens ö” (1980) med enbart låtar av Ulf Dageby. Samma sommar såg jag gruppen, som nu titulerade sig Nationalteaterns Rockorkester, live och det jag minns allra bäst var när ljudmixaren Kurt Bünz ställde sig upp mitt i ”Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö” och drog ett gitarrsolo från sin plats bakom mixerbordet!
   Mitt intresse för Ulf Dageby var nu fullständigt. Uppmärksammade naturligtvis hans filmmusik, Stefans Jarls ”Ett anständigt liv” (1979) var lika intressant för musiken som för filmen. Och Dageby lämnade snart Nationalteatern och de politiska sångerna vbakom sig och inledde en solokarriär 1983 som också hade sina toppar, bland annat ”En dag på sjön” (1983).
   Nationalteatern har på senare år återförenats vid flera tillfällen och det handlar ofta mer om nostalgi än något annat. Låtarna lever givetvis fortfarande ett liv men konserterna har inte varit några stora upplevelser. Varken 2002, 2005 eller 2006.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.