Blogginlägg från februari, 2009

Håkan Hellström setlist

Postad: 2009-02-27 22:46
Kategori: Setlists

KONSERT
Håkan Hellström
Conventum, Örebro 27 februari 2009
Konsertlängd: 20.04-21.44 (100 minuter)
Min plats: 20 meter snett till höger från scenen.


Håkan Hellström är ändå Håkan Hellström. Jag kan inte jämföra honom med någon annan. Han ger konsertupplevelsen en helt annan innebörd. Så naturligt personlig att man varje gång tycker att man är med om någonting väldigt unikt.

Lars-Erik "Labbe" Grimelund (trummor)
Finn Björnulfsson (slagverk)
Oscar Wallblom (bas och sång)
Simon Ljungman (gitarr och sång)
Daniel Gilbert (gitarr och sång)
Stefan Sporsén (trumpet, klaviatur och sång)
Håkan Hellström (gitarr och sång)

Jag har varit i alla städer
Ramlar
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Brännö serenad
Gårdakvarnar och skit
Tro och tvivel
Uppsnärjd i det blå
Klubbland
En vän med en bil
Hurricane Gilbert
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnatts dröm
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extralåtar
För sent för Edelweiss
För en lång, lång tid
Kom igen Lena
Nu kan du få mig så lätt

/ Håkan

Ringo Starr

Postad: 2009-02-27 07:56
Kategori: Mina favoriter


RINGO STARR var ju egentligen ingen riktig stjärna (förlåt ordvitsen!) eller favorit men som en ¼-medlem av The Beatles och en trumslagare av extraordinära kvalitéer blev han givetvis automatiskt en i raden av skivsamlande objekt hos mig. Men från början, 1963, förstod jag nog inte vikten av duktigt trumspel och han framstod nog då mer som lustigkurre än seriös musiker.
   Jag tror hans tidiga framtoning på gruppens konserter, skivor och presskonferenser låg åt det genomgående komiska hållet. Han fick sjunga en låt på varje Beatles-album och det bjöds inte på några musikaliska höjdpunkter direkt. Både ”Boys” och ”I wanna be your man” var väl direkt mediokra insatser. Och jämförelsen med Rolling Stones på den senare låten, på den gruppens andra singel, blev ungefär 10-0 i Mick Jaggers favör.
   På Beatles fjärde och femte album började Ringo anpassa sina begränsade sångresurser till materialet och Carl Perkins ”Honey don’t” och Buck Owens ”Act naturally” hade båda countryfierade arrangemang. Det skulle så småningom bli Ringos område.
   På ”Rubber soul” (1965) fick han dessutom låtskrivarcredit, tillsammans med Lennon-McCartney, på ”What goes on” som han naturligtvis sjöng också. Och det stora genombrottet som sångare blev på ”Yellow submarine” 1966. En låt som inte bara fanns med på ”Revolver”-skivan utan också gavs ut på singel.
   1967, på ”Sgt Pepper”-skivan, fortsatte Ringos framträdande sångroll med ”With a little help from my friends”. Ringos bästa sånginsats så långt i karriären.
   För att sedan blomma ut ännu mer på det vita dubbelalbumet året därpå med den helt egenskrivna ”Don’t pass me by”. Även på ”Abbey Road” fick Ringo med en egen låt, ”Octopus’s garden”.
   Innan Beatles gav ut sitt sista album, ”Let it be”, i maj 1970, solodebuterade Ringo Starr i mars 1970 med ”Sentimental journey”. En samling evergreens som musikaliskt inte gav så mycket. Innan det året var slut gav Ringo ut ännu ett soloalbum, ”Beaucoups of blues”, och nu hade han fått göra sitt country & western-album han så länge drömt om. En genuint kärleksfull affär inspelad i amerikanska Nashville med countrymusiker i kompet och steelgitarristen Pete Drake som producent. Och massor med specialskrivet material som han hade fått från sina amerikansks vänner.
   Men det var 1971 som Ringo Starrs popkarriär skulle ta fart på allvar. Först med några fantastiska singlar, ”It don’t come easy” och ”Back off boogaloo”, och 1973 skulle han nå toppen av sin solokarriär. Varken förr eller senare skulle han musikaliskt och kreativt toppa singeln ”Photograph” och det efterföljande ”Ringo”-albumet. En skiva där alla Beatles-medlemmarna fanns med, både John Lennon och Paul McCartney hade specialskrivit låtar, och George Harrison hade både producerat och skrivit material till skivan.
   Fortsättningen på Ringos karriär gick obevekligt neråt. ”Goodnight Vienna” var ett försök att återupprepa ”Ringo”-succén med samma recept, John Lennons skrev titellåten, men på nästan alla punkter var det ett sämre album. Ett plus dock för Elton Johns specialskrivna ”Snookeroo” som också gavs ut på en hyfsat framgångsrik singel.
   Redan 1975 försökte skivbolaget Apple, som Ringo var på väg att lämna, ge ut en greatest hits-samling på bara två album, ”Blast from your past”, medan Ringo resten av 70-talet koncentrerade sig på att göra och ge ut alltmer mediokra album. ”Ringo’s rotogravure” (1976), ”Ringo the 4th” (1977), ”Bad boy” (1978) och ”Stop and smell the roses” (1981) var visserligen överlägsna skivorna jag räknar upp i slutet på den här artikeln men ändå inte mycket att hänga i julgranen. Medan Ringo Starrs eskalerande alkoholism i övrigt tog bort alla kreativa möjligheter.
   Då var det roligare att jaga skivorna där Ringo medverkade som musiker. Med artister som Doris Troy, Stephen Stills, Howlin Wolf, BB King, Peter Frampton, Bobby Keys, Harry Nilsson, Lon & Derrek Van Eaton, Jimmy Webb, Keith Moon, Carly Simon, Manhattan Transfer, Kinky Friedman, Alpha Band, Lonnie Donegan, The Band, Ian McLagan och Bob Dylan.
   Även ”Old wave” (1983), producerad av Joe Walsh, var en ganska oinspirerad historia och Ringo tog lång paus för att läka alla musikaliska och medicinskt sjuka sår. Innan All-Starr Bandet föddes 1989. Därefter har Ringos studioskivor med originalmaterial haft en och annan poäng och det har åtminstone inte varit smärtsamt att lyssna på hans skivor.
   Ändå är ”Time takes time” (1992), ”Vertical man” (1998), ”Ringorama” (2003), ”Choose love” (2005) och ”Liverpool 8” (2007) inga milstolpar i pophistorien.


Ringo Starr and his All-Starr Band

I snart 20 år har Ringo Starr varit ett kringvandrande museum. OK, han har sporadiskt givit ut några nyproducerade studioskivor med nyskrivet material men hans All-Starr Band (ett i sammanhanget väldigt fyndigt och logiskt gruppnamn) är ju repriser på repriser i en enda lång rad. Där namnen på medlemmarna för varje turné har förändrats men standarden och digniteten hos medverkande musiker har ständigt devalverats. I takt med att repertoaren har blivit så ospännande och förutsägbar att den på det sättet väcker uppmärksamhet.
   Jag har här nedan räknat upp alla skivorna som är utgivna i All-Starr Bands namn. Inte för att de bjuder på några överraskningar eller är musikaliskt spännande. Utan för att jag genom åren lyckats förtränga den här Ringo Starr-karriären och hela tiden glömmer bort ordningen på uppsättningarna, skivorna och de upprepande låtarna. Jag äger alla skivorna, men till vad nytta?
   Vi ser här baksidan på vad en skivsamlare av Beatles-relaterade skivor måste stå ut med. Dessutom finns det ytterligare några skivor som tillhör den tveksamma genren i Ringo Starrs diskografi. "VH1 Storytellers" (Island Def Jam), som släpptes 20 oktober 1998, och "Live at Soundstage" (Koch), som släpptes 10 april 2007. Med enbart Starr-låtar inspelade live.
   Vi ska inte heller glömma (eller kanske ska vi det...?) ett antal samlingsskivor, "The anthology... so far" (2001) och "Ringo Starr & Friends" (2006).
    Av naturliga skäl (de flesta av nedanstående skivor är bara släppta i USA) är det genomgående amerikanska skivbolag/nummer.

Ringo Starr and his All-Starr Band
(Rykodisc RCD-10190)

Turnerade 23 juli-3 september 1989)
Release: 12 oktober 1990


• Ringo Starr - drums, vocals
• Joe Walsh - guitar, vocals
• Nils Lofgren - guitar, accordion, vocals
• Dr. John - keyboards, vocals
• Billy Preston - keyboards, vocals
• Rick Danko - bass, vocals
• Levon Helm - drums, vocals
• Jim Keltner - drums
• Clarence Clemons - saxophone, vocals
• Garth Hudson - accordion

1. "It Don't Come Easy" (Richard Starkey)
2. "The No-No Song" (Hoyt Axton/David Jackson)
3. "Iko Iko" (Rosa Lee Hawkins/Barbara Ann Hawkins/Joan Marie Johnson/James Crawford)
4. "The Weight" (Robbie Robertson)
5. "Shine Silently" - (Nils Lofgren/Dick Wagner)
6. "Honey Don't" (Carl Perkins)
7. "You're Sixteen" (Bob Sherman/Dick Sherman)
8. "Quarter To Three" (Frank Guida/Eugene Barge/Joseph Royster/Gary Anderson)
9. "Raining In My Heart" (Buddy Holly)
10. "Will It Go Round In Circles" (Billy Preston)
11. "Life In The Fast Lane" (Joe Walsh/Glenn Frey/Don Henley)
12. "Photograph" (Richard Starkey/George Harrison)
Bonus CD (RCD5-1019)
1. "It Don't Come Easy" (Richard Starkey)
2. "The Weight" (Robbie Robertson)
3. "Rocky Mountain Way" (Rocke Grace/Kenny Passarelli/Joe Vitale/Joe Walsh)
4. "Act Naturally" (Russell/Morrison)

Ringo Starr and his All-Starr Band Volume 2
Live From Montreux
(Rykodisc 20264)

Turnerade 2 juni-6 september 1992
Release: September 1993

• Ringo Starr - drums, vocals
• Joe Walsh - guitar, vocals
• Nils Lofgren - guitar, vocals
• Todd Rundgren - guitar, vocals
• Dave Edmunds - guitar, vocals
• Burton Cummings - keyboards, vocals
• Timothy B. Schmit - bass, vocals
• Zak Starkey - drums
• Timmy Cappello - saxophone

1. "The Really "Serious" Introduction"
2. "I'm The Greatest" (John Lennon)
3. "Don't Go Where The Road Don't Go" (Richard Starkey/Johnny Warman/Gary Grainger)
4. "Yellow Submarine" (John Lennon/Paul McCartney)
5. "Desperado" (Don Henley/Glenn Frey)
6. "I Can't Tell You Why" (Don Henley/Glenn Frey/Timothy B. Schmit)
7. "Girls Talk" (Elvis Costello)
8. "Weight Of The World" (Brian O'Doherty/Fred Velez)
9. "Bang The Drum All Day" (Todd Rundgren)
10. "Walking Nerve" (Nils Lofgren) –
11. "Black Maria" (Todd Rundgren)
12. "In The City" (Joe Walsh/Barry DeVorzon)
13. "American Woman" (Burton Cummings/Randy Bachman/Gary Peterson/Michael Cale)
14. "Boys" (Luther Dixon/Wes Farrell) – 3:50
15. "With A Little Help From My Friends" (John Lennon/Paul McCartney)

Ringo Starr and his Third All-Starr Band
Volume 1
(Blockbuster 00010-52451)

Turnerade 2 juni-28 augusti 1995)
Release: 12 augusti 1997

• Ringo Starr - drums, vocals
• Randy Bachman - guitar, vocals
• Mark Farner - guitar, vocals
• Billy Preston - keyboards, vocals
• Felix Cavaliere - keyboards, vocals
• John Entwistle - bass, vocals
• Zak Starkey - drums
• Mark Rivera - saxophone

1. "Don't Go Where The Road Don't Go" (Starkey-Warman-Grainger)
2. "I Wanna Be Your Man" (Lennon-McCartney)
3. "It Don't Come Easy" (Starkey)
4. "Loco Motion" (Goffin-King)
5. "Nothin' From Nothin'" (Fisher-Preston-Puckett)
6. "No Sugar Tonight" (Bachman)
7. "People Got To Be Free" (Cavaliere-Brigati)
8. "Boris the Spider" (Entwistle)
9. "Boys" (Dixon-Farrell)
10. "You Ain't Seen Nothin' Yet" (Bachman)
11. "You're Sixteen" Sherman-Sherman
12. "Yellow Submarine" (Lennon-McCartney)

Ringo & His 4th All Starr Band
1997/1998 (28 april 1997– 7 juni 1998)
I bandet: Gary Brooker, keyboards och sång, Jack Bruce, bas och sång, Peter Frampton, gitarr och sång, Simon Kirke, trummor och sång, och Mark Rivera, saxofon.

Ringo & His 5th All Starr Band
1999 (12 Februari–29 mars)
I bandet: Gary Brooker, keyboards och sång, Jack Bruce, bas och sång, Timmy Cappello, saxofon, keyboards, gitarr och sång, Simon Kirke, trummor, och Todd Rundgren, gitarr och sång.

Ringo & His 6th All Starr Band
2000 (12 maj-1 juli 2000)
I bandet: Jack Bruce, bas och sång, Eric Carmen, keyboards, gitarr och sång, Dave Edmunds, gitarr och sång, Simon Kirke, trummor, och Mark Rivera, saxofon

Ringo & His New All-Starr Band
(King Biscuit Flour Hour Records 88003-2)

Turnerade 12 maj-1 juli 2001
Release: 6 augusti 2002

• Ringo Starr - drums, vocals
• Roger Hodgson - guitar, keyboards, vocals
• Ian Hunter - guitar, keyboards, vocals
• Howard Jones - keyboards, guitar, vocals
• Greg Lake - bass, vocals
• Sheila E. - drums, vocals
• Mark Rivera - saxophone

1. "Photograph" (Richard Starkey/George Harrison)
2. "Act Naturally" (Voni Morrison/Johnny Russell)
3. "Logical Song" (Rick Davies/Roger Hodgson)
4. "No One Is To Blame" (Howard Jones)
5. "Yellow Submarine" (John Lennon/Paul McCartney)
6. "Give a Little Bit" (Rick Davies/Roger Hodgson)
7. "You're Sixteen" (Richard Sherman/Bob Sherman)
8. "The No-No Song" (Hoyt Axton/David Jackson)
9. "Back Off Boogaloo" (Richard Starkey)
10. "Glamorous Life" (Prince)
11. "I Wanna Be Your Man" (John Lennon/Paul McCartney)
12. "Lucky Man" (Greg Lake)
13. "Take The Long Way Home" (Rick Davies/Roger Hodgson)
14. "All The Young Dudes" (David Bowie)
15. "Don't Go Where The Road Don't Go" (Richard Starkey/Johnny Warman/Gary Grainger)
16. "With a Little Help from My Friends" (John Lennon/Paul McCartney)

Ringo Starr & his All Starr:
Extended versions
(BMG 75517465252)

Turnerade 12 maj-1 juli 2001
Release: 1 juni 2003

1. "Yellow Submarine" (Lennon-McCartney)
2. "Karn Evil 9" (Emerson, Lake, Palmer)
3. "It Don't Come Easy" (Starkey)
4. "I Still Love Rock N' Roll" (Starkey/Hunter) .
5. "Act Naturally" (Morrison, Russell)
6. "Photograph" (Starkey/Harrison)
7. "Love Bizarre" (Escovedo)
8. With a Little Help from My Friends (Lennon-McCartney)
9. Everlasting Love (Jones)
10. "Glamorous Life" (Prince)

Ringo Starr & his All-Starr Band:
Tour 2003
(Koch 9549)

Turnerade 24 juli-7 september 2003
Release 23 mars 2004

• Ringo Starr - drums, vocals
• Colin Hay - guitar, vocals
• Paul Carrack - keyboards, vocals
• John Waite - bass, vocals
• Sheila E. - drums, vocals
• Mark Rivera - saxophone

1. "It Don't Come Easy" (Richard Starkey)
2. "Honey Don't" (Carl Perkins)
3. "Memphis In Your Mind" (Richard Starkey/Mark Hudson/Gary Burr/Steve Dudas/Dean Grakal)
4. "How Long?" (Paul Carrack)
5. "Down Under" (Ron Strykert/Colin Hay)
6. "When I See You Smile" (Diane Warren)
7. "A Love Bizarre" (Pete Escovedo)
8. "Boys" (Luther Dixon/Wes Farrell)
9. "Don't Pass Me By" (Richard Starkey)
10. "Yellow Submarine" (John Lennon/Paul McCartney)
11. "The Living Years" (Mike Rutherford/B.A. Robertson)
12. "Missing You" (John Waite/Mark Leonard/Charles Sandford)
13. "The Glamorous Life" (Prince)
14. "I Wanna Be Your Man" (John Lennon/Paul McCartney)
15. "Who Can It Be Now" (Colin Hay)
16. "With A Little Help From My Friends" (John Lennon/Paul McCartney)

Ringo Starr & His All Starr Band:
Live 2006
(Koch KOC-CD-4542)

Turnerade 14 juni-20 juli 2006
Release: 7 juli 2008

• Ringo Starr - drums, vocals
• Billy Squier - guitar, vocals
• Richard Marx - guitar, keyboards, vocals
• Edgar Winter - keyboards, saxophone, vocals
• Rod Argent - keyboards, vocals
• Hamish Stuart - bass, vocals
• Sheila E. - drums, vocals
• Graham Russell - guitar,vocals

1. "Introduction" ("With A Little Help From My Friends" (Lennon/McCartney)/"It Don't Come Easy" (Richard Starkey))
2. "What Goes On" (Lennon/McCartney/Starkey)
3. "Honey Don't" (Carl Perkins)
4. "Everybody Wants You" (Billy Squier)
5. "Free Ride" (Daniel Earl Hartman)
6. "A Love Bizarre" (Prince/Sheila Escovedo)
7. "Don't Mean Nothing" (Richard Marx/Bruce Gaitsch)
8. "She's Not There" (Rod Argent)
9. "Yellow Submarine" (Lennon/McCartney)
10. "Frankenstein" (Edgar Winter)
11. "Photograph" (Richard Starkey/George Harrison)
12. "Should've Known Better" (Richard Marx)
13. "The Glamorous Life" (Sheila Escovedo)
14. "I Wanna Be Your Man" (Lennon/McCartney)
15. "Rock Me Tonite" (Billy Squier)
16. "Hold Your Head Up" (Rod Argent/Chris White)
17. "Act Naturally" (Johnny Russell/Voni Morrison)
18. "With a Little Help From My Friends" (Lennon/McCartney)

/ Håkan

Tributes: ABBA – The Tribute

Postad: 2009-02-25 07:25
Kategori: Tribute-skivor


”ABBA – The Tribute” (Polar)
Utgiven på ABBA:s gamla skivbolagsetikett och på omslaget förekommer Owe Sandströms gamla ABBA-scenkläder. Så nära en auktoriserad coverskiva som det går att komma men förutom några korta artistuttalanden kring varje låt förekommer det inga hyllande och analyserande texter om fenomenet ABBA.

En svensk samling, nåja Sanne Salomonsen är ju danska, ABBA-covers med både väntade, oväntade och rejält överraskande tolkningar. Med bara två undantag, ”Dum dum diddle” (en låt från ”Arrival) och ”King kong song” (från ”Waterloo”), är det kända och världsberömda låtar som kanske totalt sett kräver lite mer vågade grepp för att till slut bli mer spännande att lyssna på.
   Eller annars var kanske Pop-Sverige 1992 inte tillräckligt moget för att personligt tolka det så välkända materialet. Jag menar att Army Of Lovers, Pelle Almgren & Wow Liksom, Rob’N’Raz, Stonecake och Beagle var ju alla tillfälliga stjärnor på svensk pophimmel. Och ingen av dessa namn imponerar mer än att låtarna är ju klassiker, måhända vilken version de än framförs i.
   Då är skivans rockigare minoritet av lite vassare prägel. Mats Ronanders ”On and on and on”, en låt som alltid fanns med bland extralåtarna på Ronander-konserter under 1992 och några år därefter, och Sators ”Ring ring”, en mindre hit det året, är verkligen uppfriskande takter på skivan. Medan Irma Schultz sjunger sedvanligt ljuvligt och vackert på ”The name of the game”.
   Däremot är Freda’s version av ”The winner takes it all” oväntat blek och både Rob’N’Raz och Papa Dee misslyckas i sina ambitioner att förändra och utveckla ABBA-klangerna.

Skivans innehåll:
1. Army of Lovers - Hasta Manana
2. Sanne Salomonsen - Knowing Me, Knowing You
3. Pelle Almgren & Wow Liksom - Does Your Mother Know
4. Freda' - The Winner Takes It All
5. Rob'n'Raz DLC - Dancing Queen
6. Papa Dee - Eagle
7. Irma - The Name of the Game
8. Sator - Ring Ring
9. Stonecake - SOS
10. Beagle - Dum Dum Diddle
11. Mats Ronander - On and On and On
12. Electric Boys - King King Song

/ Håkan

STIFF#7: Elvis Costello

Postad: 2009-02-23 07:50
Kategori: Stiff


ELVIS COSTELLO: Watching the detectives/ELVIS COSTELLO
& THE ATTRACTIONS: Blame it on Cain/Mystery dance (Stiff BUY 20)
Release: 21 oktober 1977


Våren 1977 hade Stiff och Elvis Costello släppt tre singlar på kort tid, ”Less than zero”, ”Alison” och ”Red shoes”, utan större kommersiellt genomslag. I juli släpptes debutalbumet ”My aim is true” till lite större uppmärksamhet, den låg på de engelska försäljningslistorna under större delen av hösten. Men fortfarande inga hits.
   Förrän ”Watching the detectives”-singeln släpptes och blev Stiffs första Topp 20-singel. Ironiskt nog skulle det också bli Elvis Costellos sista singel på Stiff. Under uppseendeväckande former följde han sin manager Jake Riviera till Radar men hann innan uppbrottet medverka på Stiffs första paketturné under oktober 1977.
   1977 var startpunkten på en gränslöst intressant artistkarriär som gick under namnet Elvis Costello och hans riktiga namn, Declan Patrick MacManus, skulle inte avslöjas på många år. Namnet Costello kom från hans mammas sida och Elvis var Rivieras spektakulära påhitt.
   Costellos historia innan Stiff innehöll jobb som folkmusiksångare och medlem av gruppen Flip City, då under namnet DP Costello, medan han ständigt skickade demoinspelningar till alla tänkbara skivbolag (som omgående returnerade dem…). Hösten 1976 annonserade Stiff efter nya talanger och Costello lämnade in ännu en demo som både Nick Lowe, husproducenten, och Riviera imponerades av.
   Kontraktet skrevs tämligen omedelbart och Costello gick in i studion redan i november och de sporadiska inspelningarna avslutades 26 januari 1977. Men i praktiken spelades hela albumet in på 24 timmar. Innan kompbandet Attractions existerade blev det, på Rivieras förslag, det amerikanska bandet Clover som anonymt (av kontraksskäl) backade upp Costello på inspelningarna.
   Våren 1977 spelades också ”Watching the detectives” in, i Pathway-studion i Islington, men då fanns tanken på att bilda ett fast kompband till Costello.
   På den pop/rock/reggae-doftande ”Watching…”, med äkta deckarinspirerade gitarriff, kompas Elvis av två Rumour-medlemmar, Steve Goulding, trummor, och Andrew Bodnar, bas, och en kommande Attractions-medlem, pianisten Steve Nieve, på orgel och keyboards.
   27 maj gjorde Elvis scendebut under sitt nya namn. Han supportade Graham Parker & the Rumour på The Nashville Room i London. Positiva reaktioner efter framträdandet gjorde att Stiff annonserade efter musiker till hans kompband. Och efter auditions fastställdes Attractions sättning med Pete Thomas (tidigare Chili Willi & the Red Hot Peppers), trummor, Bruce Thomas (tidigare Sutherland Brothers & Quiver), bas, och redan nämnde Nieve, som egentligen hette Nason i efternamn, och som till vardags studerade på Royal Academy of Music.
   Bandet gjorde sin debut 14 juli i Penzance och redan här, innan albumet ”My aim is true” släpptes, figurerade ”Watching the detectives” i scenrepertoaren. Elvis och bandet turnerade flitigt och konserten på Nashville Rooms 7 augusti spelades in av vilka två låtar, ”Blame it on Cain” och ”Mystery dance”, valdes till singel-b-sida till ”Watching the detectives” som släpptes först i oktober.
   Båda låtarna var hämtade från albumet, studioversionerna är exakt två minuter långa, och även liveversionerna är producerade av Nick Lowe. Men låtlängden är annorlunda, ”Blame it on Cain” (2.58) och ”Mystery dance” (1:50). Allt enligt den nya gråa Stiff-etiketten som däremot stavat fel (se ovan!) på den ena låttiteln, ”Blame it on Caine”.
   Sommaren 1977 var Elvis Costello så gott som okänd i Sverige, Phonogram (som distribuerade Stiff i Sverige) väntade med albumreleasen till hösten och fick då draghjälp av ett svenskt tv-framträdande. Och här blir mina minnen lite otydliga och jag får ta hjälp av andra källor.
   Med hjälp av Lennart Persson, Lasse Kärrbäck, Tobbe Stuhre, Torbjörn Calveros bok ”Från ABBA till Zeppelin” och flera andra har jag kommit fram till följande teori: 29 september 1977 spelade Elvis Costello in ett tv-inslag till Berndt Egerbladhs program ”Nöjesliv”. Han gjorde dels ”Mystery dance”, kompad av delar av husbandet, och dels ”Watching the detectives”, ensam med sin elgitarr. Jag minns bestämt att jag såg programmet, uppgifter vill göra gällande att det sändes på fredagen 30 september 1977, och jag kunde naturligtvis inte undvika att bli mäkta imponerad av denne nykomling som så underbart kaxigt tog plats i strålkastarljuset.
   Bara någon vecka efter tv-programmet släpptes ”My aim is true” i Sverige (jag recenserade skivan 11 oktober) – utan ”Watching the detectives”. Sedan finns det uppgifter, Tobbe och andra, på att det kom en svensk specialpressning av Costellos första album där låten fanns med.

På cd: På deluxe-utgåvan av ”My aim is true” (Commercial Marketing, 2007) finns både ”Watching the detectives” och hela konserten där ”Blame it on Cain” och ”Mystery dance” ingår.
YouTube: ”Watching the detectives” live på Eric’s i Liverpool 2 augusti 1977 fast konsertklippet på YouTube felaktigt daterats till oktober 1977. Sedan samma låt live på Stiff-turnén 28 oktober 1977, på Lyceum i London, med Terry Williams som extratrummis. Och sedan följer den autentiska ljudfilen på liveversionen av ”Blame it on Cain”.







/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 11

Postad: 2009-02-22 09:40
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 21/2 2009.

Paul McCartney: Band on the run (1973)
Förutsättningarna för inspelningarna till den här skivan, som skulle göras i afrikanska Laos, kunde ha varit bättre. Gitarristen och trummisen i bandet Wings hade precis hoppat av så Paul, fru Linda och Denny Laine fick ta hela ansvaret och lyckades, mest tack vare ett starkt låtmaterial, ro hela projektet i land. Med en av pophistoriens bästa album som resultat.
   Paul har skrivit några av sina bästa låtar, titellåten, ”Jet” och ”Let me roll it”, och tillsammans med Laine en låt med samma kvalitéer, ”No words”.

George Harrison: Cloud nine (1987)
“All things must pass”, Harrisons första soloförsök 1970, var väl hans definitiva höjdpunkt i solokarriären. Efter några mediokra skivor i slutet på 70-talet gjorde han oväntad stark comeback på 80-talet, där ”Cloud nine” rankas som den bästa.
   Här fick han ordning på rösten, som låtit alltmer gnälligt obekväm genom åren, och tillsammans med producenten Jeff Lynne blev det ren hitpotential på många låtar. Främst på “Got my mind set on you” men även ”Devil’s radio” och ”This is love” var melodiskt starka.

John Lennon: Walls and bridges (1974)
Den här skivan är kanske inte Lennons höjdpunkt på solokarriären, ”Imagine” och ”Plastic Ono Band” tar nog den positionen, men är ändå en homogen skiva fast det låtmässigt spretar åt många olika håll. Efter några turbulenta år och temporär skilsmässa från Yoko Ono var det ändå en stor revansch och en liten comeback för John.
   Låtarna som står ut mest är ”Whatever gets you thru the night” (med Elton John i kompet), ”#9 dream” och den lätt självbiografiska ”Nobody loves you when you’re down and out”.   

/ Håkan

Mickey Jupp

Postad: 2009-02-20 07:52
Kategori: Mina favoriter





Ber ni mig nämna en enda artist, ett enda namn, som ska symbolisera 70-talets pubrockgenre allra bäst finns det ingen bättre än MICKEY JUPP. En formidabel låtskrivare, en underbart personlig artist och en högst egensinnig person. Namnet är ren poesi, hans musik tillhör det bästa jag vet och hans historia har jag berättat delar ur vid åtskilliga tillfällen tidigare på den här sidan.
   På samma sätt som jag förra veckan (Wreckless Eric) drog ihop länkar till tidigare skriverier kan jag också här tipsa om gamla Jupp-noteringar. Exempelvis den stora övergripande presentationen som jag gjorde här, detaljer om ”Rooms in your roof”-singeln och Jupps enda bidrag till min Stiff-topp-lista.
   Som så många andra av mina favoriter så var jag inte närvarande när Jupp började ta plats i den engelska rockhistorien. Hans karriär är ju en märkligt lång och osammanhängande följetong. Något som inleddes i början på 60-talet, fortsatte i den legendariska(!) gruppen Legend för att sedan (när punken hade sina höjdpunkter) nå sin musikaliska kulm på Stiff och "Juppanese" 1978. Sedan har hans karriär varit både sporadisk, stundtals genialiskt underbar och under senare år mest frånvarande.
   Ändå går vi Jupp-fans i dessa dagar i väntans tider. Ty Jupp har det senaste året smugit sig ut ur sin självvalda exil i Cumbria och spelat in flera skivor som väntas inom kort. Lars Kärrbäck (se intervju nedan) har precis presenterat nyheterna på sin Mickey Jupp-sida och jag kan fylla i att om bara en dryg vecka, 1 mars, släpps den omåttligt efterlängtade comebackskivan med Legend.
   Och det räcker inte med releasedatumet för Legends första nyinspelade album på drygt 37 år! För gruppen har även gått in i studion och spelat in en country-influerad skiva som väntar på release. Som om inte det vore nog så finns det också en skiva på gång med gamla och nyskrivna demos med Mickey Jupp själv.
   Legend idag är en kvintett och består av förutom Jupp också Chris East, gitarr, John Bobin, bas, Bobby Clouter, trummor och Mo Witham, gitarr. Det är en kombination av del 1 och del 3 av Legend-uppsättningar. East var gitarrist i den första upplagan av gruppen som bildades 1968, de gjorde ett helt album men gav bara en enda konsert. East och Jupp återförenades tillfälligt på albumet ”X” (1988). De övriga fyra medlemmarna i 2009-bandet är identisk med uppsättningen som spelade in gruppens tredje album ”Moonshine” som gavs ut i januari 1972.
   Det är alltså ren rockhistoria som möts och spelar in en ny skiva tillsammans. En skiva som har fått titeln ”Never too old to rock” och omslaget är en variant på Legends mest berömda skiva, ”Legend” (1970), som genom åren gått under namnet ”Red boot” med anledning av omslaget med bilden på den röda stinkande skon.
   För mig har gruppens allra första skiva, som också den hette ”Legend” och paradoxalt återutgavs sist av tre Legend-skivorna, blivit en mycket stor favorit. Och jag fick inte skivan i händerna förrän i höstas vilket bara det är en mindre skandal. Jag hade läst Lennart Perssons hyllningar i Larm och jag hade tålmodigt skaffat tidigare Legend-skivor i slutet på 70-talet men lyckades inte ringa in något exemplar av den första. Förrän nu när den gavs ut igen av Repertoire.
   Den har ett enkelt och akustiskt baserat sound och det spelas så elegant och tajt som det bara går. Dessutom sjunger Mickey på toppen av sitt kunnande och har skrivit några av sina bästa och mest tidlösa låtar. Repertoires återutgivning är ju dessutom ett under av smakfull kvalité. En skiva som inte bara bjuder på de konventionella tolv albumlåtarna i stereo utan också samtliga låtar i mono, i andra mixningar, och alla de olika singelvarianterna från samma tidsperiod plus den lysande ”Foxfield junction”-låten som bara finns tillgänglig på samlingsskivan ”Heads together first round”.

Min vän Kärrbäck, som har ett stort kontaktnät med pubrockmänniskor i allmänhet och Legend-medlemmar (utom Mickey) i synnerhet, har genom åren berättat många specifika och intressanta detaljer i Mickey Jupp-historien. som jag ber att få att återberätta här.
   Sverige och Mickey Jupp har ett visst förhållande. Exempelvis kom Mickey hit våren 1994 och skulle spela in ett nytt album tillsammans med det då tämligen färska och okända Gävle-bandet Refreshments. Det äventyret slutade med att skivan gjordes med svenska studiomusiker som Svante Persson, Matts Alsberg och Åke Sundqvist med Jerry Williams som exekutiv producent.
   I slutet på 90-talet skulle ytterligare en svensk Jupp-skiva spelas in. Den ultimata rock & roll-skivan skulle göras. Studio var bokad och musiker var bokade (The Refreshments). Allt var klart men det blev ändå aldrig av. Mickey bokade av med ett fax samma dag som allt skulle börja, sa att han inte skulle komma och att han aldrig mer skulle spela in en skiva.
   Lasse berättar vidare:
   ”Skam den som ger sig, jag fortsatte att via Micke Finell (Refreshments-saxofonisten) och kontakt i England att bearbeta Mickey för att äntligen göra denna cd. Musiken skulle spelas in i Sverige och Mickey göra sin pålägg i den egna studion. Detta blev inte heller av, av skäl som jag inte vill gå in på närmare, men Micke och jag försökte nog under en 5-årsperiod få till det…”
   Mickey Jupp har i sina låtar skrivit mycket om brustna förhållanden och flygrädsla. Han gillar inte att flyga, vilket gjorde att han inte följde med till USA när Stiff-turnén 1978 förlängdes, men scenfrossan har också ställt till det i hans karriär. Den tilltog med åren så att han till slut beslutade sig för att inte utsätta sig för något mer och att han därför därför slutade spela överhuvudtaget.
   När Mickey nu ändrat uppfattning om skivinspelningar så finns det kanske ändå ett visst hopp om framtida spelningar.
   Bilden i toppen på den här artikeln är från 15 januari 1983 på Dublin Castle i London. Fotograf är min vän Jan-Ola Sjöberg.


INGEN ÄLSKAR MICKEY JUPP MER ÄN LASSE

I det här exklusiva Mickey Jupp-sammanhanget är det verkligen på sin plats att lyfta fram entusiasten, skivsamlaren och Jupp-kännaren Lars Kärrbäck (se bilden) i rampljuset. Han driver den bästa hemsidan om Jupp och är den stora informationsbasen och nyhetskanalen när det gäller Jupps liv och leverne, karriär och icke-karriär och fullständiga diskografi. Och då gäller det inte bara den simpla officiella engelska utgivningen utan Lasse går i sedvanlig stil på djupet och redovisar både covers, åtskilliga låttexter, biografier, demolyssning, många YouTube-länkar till Jupp-relaterat material och en massa gamla unika tidningsklipp.
   Lasse har med andra ord mer koll på Mickey Jupp än Jupp själv har. Att återutgivningen av Legends första skiva, hösten 2007, fick ett så fullpackat och genomarbetat innehåll var faktiskt hans förtjänst. Han bidrog först med bilder på skivetiketter som illustrationer till häftet i cd-fodralet. Sedan blev Lasse mer inblandad när han påpekade att stereo- och monomixningarna och även singelmixningarna skilde sig åt så märkbart.
   Repertoire använder nästan aldrig gamla masterband för återutgivningar utan spelar av vinylskivor som de anser har ett bättre ljud än gamla, ofta fellagrade, ömtåliga masterband har. Nu visade det sig att ingen hade dessa skivor, ingen i Legend, inte ens Mickey och ingen på skivbolaget. Det blev Lasses skivor som användes till nyutgåvan av Legends första album.
   Lasse är 63 år, bor med sambo i Solna men föddes i Trollhättan men har bott i Stockholmsområdet i 59 år. Han har fyra barn och har alltid varit musikintresserad mycket tack vare sin far som också var det.
   ”Jag började att spela in musik på en trådbandspelare i början på 50-talet. För er som inte vet vad en trådbandare är så är det kort utryckt en rulle ståltråd 0,5 mm som man spelar in på. Vansinnigt bra ljud, tyckte man då. Övergick sedan till modernare grejer när den riktiga bandspelaren kom. 2-spårs mono, uppgraderades till en i stereo så fort denna kom. Det som gällde då var radiostationerna Voice of America, Radio Luxemburg och Radio Caroline som var det först piratradiofartyget om jag inte minns fel.
   Sedan så blev ju självklart Radio Nord och därefter P2 i radion när dom förbjöd Radio Nord. Köpte min först skiva 1953, en 78:a som jag fortfarande har kvar (hel).”

   Lasse har sett dom flesta av sina idoler men, paradoxalt nog, aldrig Mickey Jupp.
   ”Alla de gånger som Mickey befunnit sig i Sverige och nära Stockholm så har jag befunnit mig utomlands i jobbet eller av andra skäl. Och har jag varit i London så har Mickey inte spelat… Kalla det gärna ödets ironi. , jag har heller inte pratat med Mickey, han kräver ett visst mått av privatliv och det respekterar jag. Däremot så pratar jag med de andra i Legend som är sanslöst trevliga.
   Alla låtar med Mickey har givit ett outplånligt intryck på mig, jag kan nog inte riktigt förklara varför. Kemi bara. Men jag gillar ju inte bara Mickey. Johnny Cash och alla rockers som kom på 50-talet och senare, Rockpile och Brinsley Schwarz fram till dagens moderna rock. Men med Jupp var det något speciellt och är så fortfarande.”

   Idén med Lasses hemsida om Mickey Jupp började för drygt tio år sedan.
   ”Jag började att leta info om Mickey på nätet och hittade inte något runt 1997-98 eller så. Jag hade ju samlat på skivorna sedan en tid och nu började jag samla på sådant som skrivits om Mickey. Min tanke var att få ihop en ganska komplett hemsida. Innan jag hade gjort färdigt min sida så hade en kille, Paul Moules, i England hunnit före 2003.
   Hans sida var så dålig, tyckte jag, att jag bad honom om ett samarbete vilket han samtyckte till. Det gav inte så mycket så jag tog över hans sida och gjorde den till ”min” och där är vi idag. Nu började en jakt på material, jag skrev eller ringde till folk för att få använda deras skriftliga alster eller foton.
   Alla har sagt ja med glädje, det är killar som Bert Muirhead (boken om Stiff) , Will Birch (från The Records), John Bobin (i Legend), Pete Frame (som skrev Rock Family Trees Vol. 1 - 4). I Sverige har Micke Werkelin, Lennart Persson, Frank Östergren, Micke Finell och andra välvilligt ställt upp och låtit mig använda deras alster. Jag har också skrivit till massor av musiker och skivbolag i min jakt på material. Det har också lett till att jag idag har kontakter med folk i alla väderstreck.”

   När jag ber Lasse nämna sin största Mickey Jupp-favorit blir det, inte överraskande, en lång lista med låtar. “Heather On The Hill”, “So Long”, “If Only Mother”, “Old Rock’n’roller”, “Standing At The Crossroads”, “Taxi Driver”, “Guitar Picker Slim” men till slut bestämmer han sig för “Somebody in love”, en låt från “Red boot”-skivan.
   ”En fantastisk låt, det kunde lika gärna ha varit en Fats Domino-låt. Ett fantastiskt fett Fats-sound”.

/ Håkan

Perssons Pack setlist

Postad: 2009-02-19 18:54
Kategori: Setlists

PERSSONS PACK
Najz Prajz, Örebro 19 februari 2009


Konsertlängd: 18:03-18:17 (14 minuter)
Min plats: 7 meter från scen längs högra butikssidan

Per Persson: akustisk gitarr och sång
Magnus Lind: dragspel

Uppträdande i butiken kanske inte kan kallas konsert utan snarare ”konsert”. Men på bara 14 minuter hann Per Persson, klädd i samma hatt som på skivomslaget till ”Öster om Heden”, visa upp en mycket förenklad men tydlig personlighet ackompanjerad av dragspelsvirtuosen Magnus Lind, med spretigt, vildvuxet och glest hår, som pressade fram rent overkligt känslosamma toner på sitt gamla Zero Sette-dragspel.
   Det var alltså bara en del av Perssons Pack som stod på skivbutiken Najz Prajz lilla scen och det frustande tempot och de vildsinta rytmerna var för kvällen undanskuffade för en balladbaserad kvartett låtar.
   Persson sjöng rakt ut i luften utan mikrofon och det fanns nog ingen i publiken, ett 50-tal personer, som saknade Annika Norlins ljuvliga duettstämma just då. Även övriga låtar var hämtade från nya skivan och visst blev det lite känsligare, lite mer avskalat och mycket personligare i denna anspråkslösa situation.

Låtarna:
Stenad i Stockholm
Bortom Månen och Mars
Ikväll tar vi över stan
Taskiga tänder, spetsiga skor

/ Håkan

Musikdokumentärfestival i Malmö

Postad: 2009-02-19 16:15
Kategori: Blogg


Joe Barry? Namnet var fram till i tisdags, när jag fick ett mejl från L-P Andersson, inte det minsta bekant. Nu när jag har surfat runt och sökt information så är det annorlunda. Han borde ingå i varje skivsamlares hem, där det dyrkas cajunrock, lika naturligt och logiskt som Johnnie Allens ”Promised land” har jag förstått nu.
   L-P mejlade om musikfilmfestivalen Music Doc i Malmö som drar igång nästa vecka. Han ska själv presentera några filmer, bland annat ”Been down that Muddy Road – The legacy of Joe Barry”, regisserad av Carol Carimi Acutt som finns på plats 26-27 februari. Dessutom tipsar L-P om filmen "A Message To The World - The Jesse Hector Story". Historien om sångaren i Hammersmith Gorillas.
   Både musikaliskt och när det gäller oregelbunden karriär påminner Barry väldigt mycket om just Johnnie Allen. Barry (född Joseph Barrios), cajunrockare från södra Louisiana, debuterade 1958 och med sin andra singel 1961, ”I’m a fool to care”, fick han sin största hit. Karriären fortsatte blygsamt på 60-talet innan han helt försvann. För att överraskande göra comeback 1977 med ett countryalbum som följdes av en religiös skiva.
   Trots diverse sjukdomar, som bland annat begränsade hans möjligheter att kunna sjunga längre än 30 sekunder i sträck, gjorde han skivor in på 2000-talet men skivan som kom 2003, som också har titeln ”Been down that Muddy Road” blev hans sista då han 65 år gammal dog 2004. Det är inte så konstigt att L-P Andersson följer det intressanta livsödet i hälarna. Bara trailern är gripande.
   Hammersmith Gorillas kände jag däremot till innan. Inte minst huvudpersonen Jesse Hectors spektakulära frisyr med sin superkorta lugg. Har lite orättvist sorterats in bland 70-talets engelska punkgrupper men debuterade långt innan. Gruppen hade trots namnet ingen koppling till Londons stadsdel Hammersmith. Hector härstammade från Kilburn och musikaliskt hade de mer gemensamt med pubrock och Hectors ansträngda stämma jämfördes ofta med Steve Marriott. Dessutom gav gruppen, som snart skippade Hammersmith i sitt namn, ut några skivor på skivbolaget Chiswick.
   Nej, Joe Barrys och Hammersmith Gorillas musik finns inte på Spotify om det händelsevis är någon som undrar.
   Music Doc-festivalen får en fortsättning senare i vår i både Göteborg, Stockholm och Lund.

/ Håkan

Tributes: Totta

Postad: 2009-02-18 07:39
Kategori: Tribute-skivor


”Bra dagar” (Capitol, 2006)
Dagen efter Tottas död 19 juni 2005 fick Mats Ronander frågan vad Totta betydde för honom och han svarade att ”han var min bäste vän”. Då började planerna för den här skivan, enligt Kjell Andersson som är initiativtagare tillsammans med musikern Johan Lindström. Gamla inspelningar med Totta blandas med låtskrivarnas egna versioner av låtar de en gång skänkt till Totta.

Jag var inte så förtjust i den här skivan när den kom hösten 2006. Naturligtvis var den sedvanligt kärleksfullt sammanställd av Kjell Andersson men den blev i mastigaste laget med 22 låtar på drygt 79 minuter. När jag nu lyssnar och tänker tillbaka på den här skivan och Tottas sista år kan jag inte gnälla lika mycket.
   Visserligen tycker jag fortfarande att de fantastiska låtarna som Mauro Scocco, Nisse Hellberg, Tomas Andersson Wij, Peter LeMarc, Plura och Dan Hylander en gång skrev åt Totta knappast går att toppa när de själva här framför låtarna i de övervägande avskalade varianterna. När jag idag hör Hylander sjunga är han nog 10 gånger bättre som låtskrivare än som sångare.
   Men hela skivan är ju väldigt lågmäld, avskalad och hyllande i den naturliga karaktären. Det ska givetvis vara så när personen de saknar och älskar en gång var så cool som Torsten Näslund var.
   Hela skivan är okonventionellt gjord, inspelad på ovanliga platser och i annorlunda sammanhang. Pluras ”Mil efter mil” är mycket logiskt inspelad på Centralstationen i Stockholm, Peter LeMarc gör sin titellåt i sin egen trädgård och ”He was a friend of mine” är inspelad av Mats Ronander tillsammans med sin egen familj (inklusive Tottas guddotter Suzy Ronander) hemma i köket.
   Producenten Lindström har utökat de redan många låtarna med ett antal instrumentala pausmelodier (låttitlarna utan artistnamn nedan) som tillsammans med det andlöst vackra skivomslaget (Kjell Andersson) gör albumet till ett riktigt praktverk.
   En skiva som musikaliskt toppas av Freddie Wadling och Per Persson. Wadling gör den magiskt suggestiva ”Aldrig mera krig” från Tältprojektet 1977 kompad av bland annat Bengan Blomgren på en gudomligt vacker slide.
   Persson gör sin egen ”Bortom månen & mars” och har i texten naturligtvis bytt ut namnet Eddie Cochran mot Totta Näslund. Men på omslaget lyckas de stava både Kurt Cobain (felaktigt Curt) och Niclas Frisk (felaktigt Niklas) fel.
   Det var förresten Perssons mästerliga låt, den finns med på Perssons Packs nya skiva ”Öster om Heden” som släpps just idag, som fick mig att ta fram den här samlingen. På den nyutgivna versionen sjunger Persson ”Presley, Eddie Cochran, Kurt Cobain och Dee Dee Ramone”…
   Det kan tilläggas att Totta gör tre engelska covers på skivan. Leadbellys "Alberta", Mississippi John Hurts "Pay day" och Bob Dylans "Farewell" avslutar mycket passande hela skivan.

Skivans innehåll:
1. Intro: Bra dagar/Ranger's command
2. Bra dagar - Peter LeMarc
3. Litanie des saints
4. He was a friend of mine - Mats Ronander & Familj
5. På drift - Mauro Scocco
6. Mil efter mil - Plura
7. Alberta - Totta
8. Aldrig mera krig - Freddie Wadling
9. Jag har tänkt på dej - Jenny Silver
10. En clown i mina kläder - Dan Hylander
11. Ride Jonny, ride
12. En svensk rockstjärnas död - Tomas Andersson Wij
13. Min lycka har vänt - Nisse Hellberg
14. Jag är en fattig stackare - Mikael Wiehe
15. Tomorrow is a long time
16. Pay day - Totta
17. Louis Collins
18. Stranger blues - Sven Zetterberg & Bluesbandet
19. Hjärtat är ett trubbigt instrument - Dan Hylander
20. Bortom månen & Mars - Per Persson
21. Sex fot under - Mauro Scocco
22. Farewell - Totta

/ Håkan

Jag vs Spotify 1-1

Postad: 2009-02-17 16:54
Kategori: Blogg

Jag hade ju mina tvivel om Spotify för några dagar sedan. Igår kväll kvitterade Spotify när jag snabbt och behändigt kunde kolla upp en textrad i en låt istället för att ägna minuter åt att leta upp den i min skivsamling. Bra gjort, Spotify.
   Det gällde låten "Bortom månen & mars", Per Perssons storartade låt. Som först Totta gjorde, sedan Persson själv på en hyllningsplatta och nu finns den åter på Perssons Packs nya utmärkta skiva "Öster om Heden". Av någon anledning kan ni läsa om Totta-hyllningen imorgon på den här sidan och få en detaljerad beskrivning av bland annat Persson-låten.

/ Håkan

STIFF#8: Graham Parker

Postad: 2009-02-16 07:49
Kategori: Stiff


GRAHAM PARKER: Love without greed/Mercury poisoning (Stiff BUY 82)
Release: 27 juni 1980


Det blev aldrig ”Women in charge”, ursprungligen b-sida på ”Stupefaction”, som gavs ut som nästa Graham Parker-singel från ”The up escalator”-albumet. Som jag skrev för några veckor sedan. Det blev istället den tionde och sista låten på albumet, ”Love without greed”, som singel-a-sida. Ännu en sedvanligt musikalisk och melodiskt stark singellåt med en lika sedvanligt vass text, av Parker, om kärlekens glupska aptit på avstånd:
   I can see a man, well dressed and tanned
   Collecting you in secret in a long sedan
   I can hear you laugh at all his jokes
   Taking everything that's offered until it chokes

   And it makes me want to get a lock and key
   Hold you down in one place for me
   Can't own the flesh and blood I need
   Can't have love without greed, without greed oh oh oh


“Love without greed” var som albumet i övrigt producerad av amerikanen Jimmy Iovine men b-sidan ”Mercury poisoning” var något alldeles sensationellt: En hatlåt till ett amerikanskt skivbolag.
   Efter ”Stick to me” (för övrigt ett i mina öron alldeles utmärkt Nick Lowe-producerat album) och den svaga liveskivan ”The Parkerilla” hade Parker och managern Dave Robinson tappat tålamodet på sitt amerikanska skivbolag Mercury. De tyckte distribution och promotion var en katastrof. Vilket gjorde att de inför ”Squeezing out sparks” bytte skivbolag till Arista i USA och fick Parker att skriva den här hätska låten. Så här låter några rader i texten:
   No more pretending that advertising's dying in its nest
   The company is crippling me, the worst trying to ruin the best
   Their promotion's so lame, they could never ever take me to the real ball game
   Maybe they think I'm a pet, well I got all the diseases,
   I'm breaking out in sweat, you bet, 'cause

   I've got mercury poisoning, it's fatal and it don't get better,
   I've got mercury poisoning, the best-kept secret in the West.


De följande verserna är inte ett dugg snällare. Och Robinson, som är van att utnyttja det okonventionella, tyckte att Parker skulle skriva ett helt album med hatlåtar till skivbolaget. Så långt gick det aldrig och låten gavs aldrig ut officiellt 1979 när den skrevs. Den släpptes ursprungligen på en promo-12” i februari 1979 på etiketten Stiff/Arista fast Parker i övrigt gav ut skivor på enbart Arista i USA.
   Den liveinspelade versionen av låten, som är identisk med "Love withour greed"-b-sidan, hämtades från någon av konserterna som Graham Parker & the Rumour gav i Chicago och San Francisco. Inför utgivningen av ”Squeezing out sparks” gavs liveinspelningarna ut på en promotionskiva, ”Live sparks”. På de konserterna var bandet sedvanligt förstärkta med en blåskvartett som gick under namnet The Rumour Brass: John "Irish" Earle (saxofon), Chris Gower (trombon), Dick Hanson (trumpet), och Ray Bevis (saxofon).
   Hela den liveskivan släpptes inte officiellt i USA förrän 1996 när den gavs ut tillsammans med cd-återutgivningen av ”Squeezing out sparks”.
   Liveinspelningen av ”Mercury poisoning” hamnade som sagt på Stiff-b-sidan året efter. ”Not included on any album” står det på etiketten tillsammans med tillägget ”Live on you record player” som kanske förklarar att låten är liveinspelad. Ron Wolfe, som mixat inspelningen, får också ett tack.
   I samband med ”Squeezing out sparks”-inspelningarna, under ledning av den amerikanske producenten Jack Nitzsche, gjordes också en studioinspelning av ”Mercury poisoning” som såg dagens ljus först 2001 som en av bonuslåtarna på återutgivningen av ”Squeezing out sparks”.

På cd: A-sidan finns på återutgivningen av ”The up escalator” (Lemon, 2003). Och ”Mercury poisoning” gavs ut som bonusspår på återutgivningen av ”Another grey area” (American Beat, 2007)
YouTube: ”Mercury poisoning” från en livekonsert 1979.


/ Håkan

Jag har blivit med Spotify

Postad: 2009-02-15 11:01
Kategori: Blogg


”Spotify is the new shit” utropar familjens ungdomliga representant. Jag blev inbjuden till Spotify av min vän Joakim och igårkväll installerade jag programmet och det känns verkligen som att ta ett steg för mänskligheten. On demand streaming, eller på ren svenska ”att lyssna – inte ladda ner”, är det nya.
   Att äga musik, att samla musik, att sortera skivor i alfabetisk ordning och att visa upp en stor skivsamling är gammalmodigt. Den nya tiden är här och det är ju trots allt musiken som räknas. Att ha tillgång till musik, att när som helst lyssna på den är ju det viktiga. Läsa skivetiketter, analysera skivomslag eller noggrant bläddra i ett cd-häfte är inte lika mycket värt längre. Nu när allt finns tillgängligt i en dator nära dig. Trodde jag.
   Ett fantastiskt koncept, en underbar svensk idé som öppnat för ett gränslöst lyssnande. Som dessutom inte kostar ett öre om du står ut med lite reklam.
   Nu är väl programmet inte färdigbyggt och lagret långtifrån påfyllt med all tänkbar musik för när jag började söka fick jag osannolika svar och motfrågor.
   När jag sökte på Rockpile fick jag frågan ”do you mean Rockville”? Mickey Jupp kände Spotify inte igen. ”Mickey Jump” var förslaget. Och när jag drog till med Ian Gomm så försökte de med ”Ivan Gomma”. Nej, det finns hål att fylla och jag höll nästan på att ge upp när jag sökte på Moon Martin och i alla fall fick några relevanta förslag som albumet ”Louisiana juke-box” och en hitsamling. Men inte hans bästa skivor från 1978 och 1979.
   Nej, Spotify är nog främst konstruerat för dagens musiklyssnare som gillar spellistor, statistik och nyheter. Som exempelvis Thåströms nya singel, ”Kärlek är för dom”, där Anna Ternheim medverkar överraskande anonymt.
   Till slut tog jag mod till mig och skrev in Wreckless Eric utan några som helst förhoppningar och fick en överraskande träff: ”The Donovan of trash”, albumet från 1993, som jag bara äger på vinyl. På cd-varianten, som återfinns på Spotify, finns en bonuslåt, ”The extra bonus track”, som inte bjuder på så mycket mer än talade inslag.
   Det var ändå ett överraskande svar.

/ Håkan

Lördagsunderhållning II

Postad: 2009-02-14 11:14
Kategori: Blogg

…och när vi ändå är inne på ämnet: “Dirty days”.



/ Håkan

Lördagsunderhållning I

Postad: 2009-02-14 09:14
Kategori: Blogg

Vad passar bättre att idag, på Alla Hjärtans Dag, bjuda på ”Valentine” med Bad Cash Quartet. Från deras bästa och mest jämna album, ”Midnight prayer” (2003).



/ Håkan

Wreckless Eric

Postad: 2009-02-13 07:51
Kategori: Mina favoriter




Söker ni på ” WRECKLESS ERIC” i min lysande effektiva och snabba sökmotor till höger så får ni många svar, väldigt många förslag att läsa om den här egensinnige engelsmannen. Ändå kommer här en kort sammanfattning: Eric Goulden, som han heter på riktigt, är född i Newhaven, Sussex 1954, sedan studerade han skulptur på Hull Art School och bor numera i Frankrike med sin amerikanska fru och sångerska Amy Rigby. Jag har som sagt berättat delar av hans historia vid upprepade tillfällen på den här sidan.
   Om hans tredje album ”Big smash!” som fick en framskjuten placering på min 80-talslista, om mitt oförglömliga möte med Eric 1980, hur extremt okommersiell musik han tillverkade senare på 80-talet, singlarna ”A pop song” och ”Hit and miss Judy” finns givetvis med på min aktuella Stiff-lista och den ytterst fina och intressanta, om än inte genomgående helgjutet fantastiska, albumcomebacken på Stiff i höstas. Det finns alltså redan mycket att läsa om Wreckless Eric här men jag tror det saknas en liten pusselbit från hans långa historia.
   När jag lämnade Wreckless Eric senast hade han inlett 90-talet med några vinylskivor ”At the shop” (1990) och ”The Donovan of trash” (1993) som står och samlar damm på vinylskivhyllans vip-avdelning.
   Jag har slaviskt köpt varje skiva som det stått Eric Goulden på. Det är det som gör honom till en av de tyngsta deltagarna i min ”Mina favoriter”-avdelning. Det har inte varit någon betungande finansiell börda att skaffa hans skivor ty de har varit sporadiska och ganska anonyma genom åren. Däremot har det musikaliskt genom åren varit en sällsynt tålamodskrävande hobby att ständigt uppdatera Wreckless Eric-diskografin.
   1996 väcktes mina förhoppningar på en stark comeback för Eric. Bandet som han ledde, skrev låtar till och sjöng i, hade fått namnet The Hitsville House Band och det tyckte jag borgade för en ganska slagkraftig musikalisk profil. Och albumet ”12 o’clock stereo”, utgiven i digipack på det lilla London-skivbolaget Humbug, hade inte alls samma blandning av ojämnt musikaliskt sound och kvalitativt fladdrande karaktär på låtarna. Nej, den var nästan strukturerad och ibland lät det Stones-sound om gitarrerna och ofta var det förvånansvärt lättsam pop.
   Och med titlar som ”The girl with the wandering tree”, The guitar-shaped swimming pool” och ”You can’t be a man (without a beer in your hand)” var det många gånger en fantasieggande upplevelse att lyssna på skivan. Då var det inte så svårt att fortsätta vara besatt av Wreckless Eric fast han just på den här skivan kallade sig enbart för Eric Goulden. Och bland de andra medlemmarna fanns det franskklingande namn som Denis Baudisillart, Fabrice Lombardo och Andre Barreau.
   Sedan tvingade jag mig själv att nu lyssna igenom ”Almost a jubilee” (2003) och ”Bungalow hi” (2005) för att liksom gå i mål med den här långa följetongen.
   ”Almost jubilee” är en mer än spännande samling av Erics BBC-inspelningar genom åren. Från de första stapplande stegen 1977, fortsättningen 1978, Len Bright Combo 1986, Hitsville House Band 1996, Wreckless Eric 2001 till den ovanligt sammanbitna soloversionen av låten ”Joe Meek” från 2002.
   ”Bungalow hi” var dock tyvärr mer splittrad. På den skivan pendlar det mellan olyssningsbart, rå personlighet och några acceptabla låtar.
   Däremellan släppte Eric vinylsingeln "Sweet Jane" (Vibrafonic) 2003. Just det, en cover på Lou Reeds klassiska Velvet Underground-låt från 1970.
   I skenet av Wreckless Erics långa, splittrade, sporadiska och hemskt ojämna karriär är det ändå med tillfredsställelse jag låter cirkeln sluta sig här med den mer än godkända comebackskivan ”Wreckless Eric & Amy Rigby” på Stiff från förra året.

/ Håkan

Tributes: Warren Zevon

Postad: 2009-02-11 07:54
Kategori: Tribute-skivor


”Enjoy every sandwich” (Artemis/Rykodisc, 2004)
“The songs of Warren Zevon” innehåller 14 (egentligen 15…) tolkningar av hans låtar. Med artister som i nästan varje fall var nära Warren när han levde. Texter till varje låt, information kring varje inspelning men ingen förklarande text om artisten och människan Zevon.

Den fantastiske låtskrivaren och artisten Warren Zevon dog i september 2003. Ett år innan, på Lettermans tv-show, myntade han det oförglömliga uttrycket ”Enjoy every sandwich” som förklaring på hur han kunde leva vidare med vetskapen om att den lungcancer han hade drabbats av skulle ta hans liv.
   Det var många som kände sig tunga i sinnet när Warren till slut dog och många av hans musikervänner, närstående artister och andra har bidragit till att göra den här tribute-skivan till en musikaliskt fantastisk upplevelse.
   Det är Warrens son Jordan och musikern Jorge Calderón som hållit i det här projektet och varje låt genomsyras av mycket känslor och varje artist vet och känner varför de bidrar. Därför blir varje spår så känslomässigt större än på tribute-skivor i övrigt.
   Som när Bruce Springsteen ställer sig på scen (SkyDome, Toronto) bara tre dagar efter Zevons dödsfall och inleder sin konsert som en hyllning till Warren Zevon. Med en av Zevons senare låtar, ”My ride’s here”, till ett lågmält komp av akustisk gitarr, dragspel, fiol och mandolin.
   Även Bob Dylans version av ”Mutineer” är liveinspelad. Dylan började hösten 2002 göra flera Zevon-låtar live. Han gjorde även ”Accidentally like a martyr” och ”Lawyers guns and money” på sina konserter.
   Don Henley, Steve Earle, Jackson Browne, Pete Yorn och Jorge Calderón/Jennifer Warnes gör här lysande tolkningar av Zevons mycket fina låtar.
   Men allra bäst och mest överraskande är kanske sonen Jordan när han framför en tidigare oinspelad Zevon-låt, ”Studebaker”, och det låter näst intill identiskt med Warren Zevon själv.
   Skivan har ett hidden track som följer efter de 14 officiella låtarna. Det är en instrumental version av ”Keep me in your heart”, i ett stråkarrangemang av Van Dyke Parks. Men på skivan finns det ingen information om det spåret.

Skivans innehåll:
1. Searching for a Heart - Don Henley
2. Werewolves of London - Adam Sandler
3. Reconsider Me - Steve Earle, Reckless Kelly
4. Poor, Poor Pitiful Me - Jackson Browne, Bonnie Raitt
5. My Ride's Here - Bruce Springsteen
6. Lawyers, Guns and Money - The Wallflowers
7. Studebaker - Jordan Zevon
8. The Wind - Billy bOB Thornton
9. Splendid Isolation - Pete Yorn
10. Mutineer - Bob Dylan
11. Monkey Wash Donkey Rinse - David Lindley, Ry Cooder
12. Don't Let Us Get Sick - Jill Sobule
13. Ain't That Pretty at All - Pixies
14. Keep Me in Your Heart - jorge Calderón, Jennifer Warnes
15. Keep Me In Your Heart (Strings Only) - Van Dyke Parks

/ Håkan

STIFF#9: Madness

Postad: 2009-02-09 07:48
Kategori: Stiff


MADNESS: Our house/Walking with mr Wheeze (Stiff BUY 163)
Release: 12 november 1982


Madness var Stiffs största grupp alla kategorier. Ingen artist eller inget band släppte fler singlar på Stiff, ingen var lika framgångsrik och ingen satte samma avtryck (samtliga 18 singlar på Top 20) i skivbolagets historia. ”Our house” är min definitiva Madness-favorit om jag redan nu ska avslöja att det inte finns något mer bidrag från Camden Towns stoltheter på min lista.
   ”Our house” var inte gruppens tveklöst största hit, de hade tidigare samma år (1982) toppat listorna med ”House of fun”, men det var deras största hit i USA (#7) och nådde en hedrande 5:e-plats i hemlandet. Just i USA betraktas Madness som one hit wonders eftersom de aldrig fick någon mer hit.
   ”Our house” är den mest engelska av engelskt inspirerade hits Madness skrev och spelade in. Och för mig kommer den att för evigt förknippas med London-veckan i januari 1983, mer än någonting annat, då låten ständigt spelades på pubarna och var en stor hit just då.
   Madness-singeln producerades sedvanligt av ärrade teamet Clive Langer och Alan Winstanley, eller A Clanger Winstanley Production som det står på etiketten. 1982 började det här producentteamet bli en etablerad enhet. Hade förutom Madness producerat Teardrop Explodes, Dexy’s Midnight Runners och Robert Wyatt. Det senare gällde singeln ”Shipbuilding”, en låt av Elvis Costellosom Clive Langer skrev musiken till.
   Costello blev för övrigt nästa artist de skulle producera. Både ”Punch the clock” (1983) (där Elvis för övrigt gör sin egen version av ”Shipbuilding”) och ”Goodbye cruel world” (1984) var deras verk.
   Langer hade musikbakgrund i Liverpool-gruppen Deaf School och Winstanley hade jobbat som tekniker, bland annat på Buzzcocks tidiga skivor.
   ”Our house” figurerade först på albumet ”The rise & fall” som släpptes i oktober 1982, låten var skriven av bandets trumpetare Cathal Smyth (i gruppen mer känd som Chris Smash) och gitarristen Chris Foreman (Chrissy Boy) . Månaden efter släpptes ”Our house” på singel. För övrigt samma månad som Foreman klarade körkortet.
   Den udda b-sidan ”Walking with mr Wheeze” var en märklig instrumentallåt med scratchade inslag och påstås vara en liten drift med en gammal instrumentalhitlåt från 1971, ”Groovin’ with mr Bloe”. Madness-låten skrevs ensam av bandets klaviaturkille Mike Barson.
   Bildomslaget till singeln är tecknat av 6-åriga Karen Allen och skivan gavs också ut som bildsingel..
   “Our house”-singeln gavs också ut som maxisingel (BUYIT 163) med en sex minuter lång mix (”Special stretch mix”) av huvudspåret. Men det är inte den mixningens förtjänst att Madness-låten ligger nummer 9 på min Stiff-lista.
   “Our house” blev även titel på en hel musikal med Madness-låtar som gick i London mellan oktober 2002 och augusti 2003.
   Och i sommar spelar Madness på Hultsfred. Då är, som vi alltid brukar kalla det, cirkeln sluten.

På cd: A-sidan finns på ”Our house: The original songs” (V2, 2002) och b-sidan på samlingsskivan ”It’s…Madness too” (Virgin, 1991).
YouTube: Video med “Our house”.


/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 10

Postad: 2009-02-08 08:59
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 7/2 2009 i en omredigerad form.

KIRSTY MacCOLL: Galore (Virgin, 1995)
En av Englands mest begåvade låtskrivare och popsångerskor. Hon dog i december 2000 i en tragisk badolycka i Mexico men lever förevigt i mitt minne tack vare sina låtar och sin fantastiska röst. ”Galore” är en samlingsskiva som innehåller det bästa hon har gjort på skiva.
   Här finns de tidiga Stiff-singlarna, samarbetet med Pogues (bland annat den klassiska ”Fairytale of New York”) och de starka låtarna från hennes bästa album på 90-talet. Plus den underbart fina duetten med Evan Dando i Lou Reeds ”Perfect day”.
   Hennes album ”Electric landlady” (1991) och ”Titanic days” (1994) rankar jag som hennes höjdpunkter och låtar som ”A new England” (visserligen skriven av Billy Bragg) och ”There’s a guy works down the chip shop” tillhör engelsk pophistoria.

KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON: Historier från en väg (EMI, 1986)
Kajsa har funnits med länge i svensk pophistoria. Från Tant Strul till soloskivorna på senare år. Men den här skivan, gjord tillsammans med Strul-kollegan Malena, är nog den allra bästa där närvaron i texter, röst och piano är så genomgående levande. Med fantastiska låtar som ”Han säger”, ”Vänd dig bort” och ”Vi kan göra det igen”.

CARLENE CARTER: Blue nun (F-Beat, 1981)
Som dotter till June Carter har Carlene starka countryrötter och majoriteten av hennes skivor tillhör den genren. Men under åren i början på 80-talet, när hon var gift med engelsmannen Nick Lowe, gjorde hon pop och rock av hög kvalité. Den här skivan, som är min favorit, är mer pop och Tamla Motown än country. Lowe har producerat, hans band kompar och tillsammans har de skrivit många bra låtar.

/ Håkan

Moon Martin

Postad: 2009-02-06 07:50
Kategori: Mina favoriter




MOON MARTIN, bara namnet låter som en hitlåt, och hans låtar i slutet på 70-talet var en våt dröm i en popälskares hjärta. Jag vet inte riktigt vad som kom först men jag skrev faktiskt en recension av hans första soloalbum i februari 1979 (fast skivan ”Shots from a cold nightmare” enligt omslaget släpptes 1978), i april samma år läste jag en enastående Lennart Persson-artikel i Larm som berättade hela Martins spännande historia. Sedan var jag fast.
   Jag grävde mig tillbaka i John David Martins (riktiga namnet - Moon fick han av sina kompisar som tyckte han skrev många låtar om månen…) bakgrund, skaffade de tre skivorna med Southwind, gruppen han var medlem i runt decennieskiftet 60/70-talet, och det visar sig nu när jag kollar upp vip-skivhyllan att jag har två exemplar av ”What a place to land”, bandets andra skiva. Så är det nån som är intresserad så hör av er.
   Men det här var långt innan Moon Martin fanns och han spelade en mindre roll i det här bandet. Det var snarare så att det var Fontaine Brown, sångare, låtskrivare, gitarrist, som var den ledande medlemmen. Långt, långt efter Southwind och några år efter Moon Martins genombrott ramlade jag på ett album med gruppen Fast Fontaine som leddes av just Fontaine Brown. Inget oförglömligt dock. På den skivan återfinns Browns låt ”Bootleg woman”, en låt som funnits med under många år. Den började i Southwind, fortsatte på Moon Martins ”Escape from domination”-skiva och sedan på Fast Fontaine-skivan.
   Startpunkten för Moon Martin-fascinationen var alltså ”Shots from a cold nightmare”. Den låg mittemellan pop och rock, eller powerpop som vi också kallade det, och Moon var kungen på området. Fantastiskt välskrivna hits, underbara sångharmonier och en produktion som tog till vara den extremt melodiösa karaktären i Moons låtar. Så var det också ett begåvat band i kompet. Bland annat Gary Valentine från Blondie på bas och trummisen Phil Seymour från Dwight Twilleys band som senare skulle göra solokarriär. Vem kan för övrigt glömma den fantastiska ”Precious to me”-låten? Tragiskt nog dog Phil 1993 i en cancersjukdom.
   Moon skulle egentligen göra skivdebut redan 1974 med Jack Nitzsche som producent. Men Nitzsche fick annat att göra så Moons karriär fick vänta. Däremot dök hans låtar upp här och där. Främst var det på Mink DeVilles båda två första album där han gör Moons ”Cadillac walk” och ”Rolene”, båda producerade av Craig Leon som kom att producera Moons två första skivor.. Men även amerikanska sångerskor som Michelle Phillips (från Mamas & Papas) och Lisa Burns gjorde Moon Martin-låtar innan han själv gav ut dom på skiva.
   Producenten Craig Leon var säkert nyckeln till alla framgångar för Moon. Leon hade producerat Blondie och Ramones men nu handlade det om poprock av relativt snäll karaktär. Det märker jag nu när jag lyssnar men då var det fullständigt häftigt att vara Moon Martin-fan.
   Lennart Perssons artikel i Larm gjorde att jag letade tillbaka i Moons karriär. Och hamnade på Linda Ronstadt, där Moon fanns med i kompet under sitt rätta namn John på skivan ”Linda Ronstadt” (1971). Han finns även med okrediterad på Jesse Ed Davis album ”Ululu” som redan fanns i min samling av en helt annan orsak. Davis fick förmånen att spela in George Harrisons låt ”Sue me, sue you blues” första av alla.
   Det var som sagt mycket Moon Martin under 1979, och redan i oktober kom andra skivan ”Escape from domination” (science fiction-titlar var hans grej!) och då hade Moon ett eget kompband som gick under namnet The Ravens som bestod av Jude Cole0, gitarr och sång (senare i The Records) och bröderna Dennis, bas, och Rick Croy, trummor, och ännu ett gäng starka låtar. Bland annat Mink DeVille-kända ”Rolene”, Fontaine Brown-skrivna Southwind-låten ”Bootleg woman” och en mängd poplåtar och ballader av hög kvalité.
   Så dags var Moon Martin väldigt känd i Sverige men ändå en dold figur i sitt hemland. Därför började det bli lite desperat i hans musik inför tredje skivan ”Street fever” (1980) där han hade tappat den riktiga profilen. Men han kanske inte var så målinriktad ty Robert Palmer hade gjort hans ”Bad case of loving you” till en stor hit och livet som låtskrivare gav nästan mer än som artist.
   Det fanns ett litet lättare anslag på låtarna från ”Street fever” men jag var fortfarande fast i Moon Martin. Då var det svårare att fastna för ”Mystery ticket” (1982) där syntarna tog över soundet från poprockrens gitarrer. Då var han mer desperat och lät namn som Robert Palmer och Andrew Gold producera och soundet gled Moon ur händerna och han försvann under många år från min horisont. Visserligen upptäcker jag även ”Mixed emotions” (1984) i samlingen men har inget större minne av den.
   Det släpptes skivor i andra länder med begränsad spridning som jag helt enkelt missade men ”Dreams on file” (1992) och”Louisians juke-box” (1999) var ändå välkomna comebacker fast de naturligtvis inte går att jämföra med de tidigare Moon Martin-skivorna.
   Men då går det att tänka tillbaka på Moon Martins låtskrivarådra och räkna in en mängd artister som genom åren spelade in Martin-låtar. På den listan finns respektabla namn som Robert Palmer (hans ”Bad case for loving you” blev stor hit i USA 1979), Nick Lowe, Dave Edmunds, Alvin Stardust, Searchers, Paul Rodgers, Rachel Sweet och Bette Midler. Det ger naturligtvis stor dignitet åt en stor låtskrivare.

YouTube: ”Bad case of loving you” 22 januari 1981 i Hamburg med gitarristen Jude Cole I bandet.



/ Håkan

Tributes: Nick Lowe

Postad: 2009-02-04 07:48
Kategori: Tribute-skivor


”Lowe profile” (Brewery, 2005)
En amerikansk samling med Nick Lowe-låtar, ”a tribute to Nick Lowe”. Sammanställd av Walter Clevenger och sedan utgiven på hans eget skivbolag. Han har också skrivit en text om hur alla inspelningar har gått till. Mycket intressant och informativt.

Det här är en mäktig samlings på två cd och 30 låtar men Nick Lowes låtskrivarskatt klarar av en så grundlig genomgång utan att kvalitetsnivån låtmässigt blir lidande. En enda engelsman förekommer och det är den naturligt deltagande Ian Gomm, som skrivit ”Cruel to be kind” tillsammans med Nick Lowe, och här får sjunga den själv i en nyinspelad utmärkt version.
   I övrigt är det inte så många allmänt kända artister som bidrar utan ofta namn som har en naturlig koppling till projektledaren Clevenger. Men det blir inte så mycket sämre för det.
   Några inslag når inte riktigt upp i den annars överlag starka hyllningen. Ron Flynt gör en poänglös cover på ”I knew the bride”, Chris Gaffney har en muskulös, hes och sliten röst i ”Crying in my sleep” och Rex Holmes heavy metal-variant av ”Homewrecker” blir tungt gitarrmangel och väldigt lite melodisk låt och Robbie Rist mördar verkligen ”Love so fine” i en glamrockversion.
   Topparna är däremot många. Gomm redan nämnd, Eric Ambel gör en Rockpile-inspirerad ”Impossible bird”, bortglömda Don Dixon gör powerpop av ”True love travels on a gravel road”, okända australiern Michael Carpenter imponerar också med en powerpop-version av ”Peace love and understanding”, Tipsy Jack överraskar med banjo, dobro och mandolin i den anonyma Lowe-låten ”Marie Provost” och Steve Wynn gör det absolut bästa av Lowes okända ”Truth drug” (b-sida till ”Keep it out of sight”).
   Jamie Hoover, där Don Dixon är inblandad, gör mer powerpop av ”American squirm” och Tiffany Anastacia Lowe, Carlene Carters dotter och Nick Lowes adopterade dotter, gör inte oväntat en underbart ödmjuk version av ”Heart”, en låt som finns med i hennes liverepertoar.
   Duane Jarvis skiner också i ”Cupid must be angry” där fina gitarrer och körer lyfter låten och Monkey Bowl gör ren och imponerande punk av ”Let’s eat”, låten från ”Live Stiffs live”.
   I övrigt är det många godkända försök att tolka Nick Lowe på den här skivan.
   Ett stort tack till Jan-Ola Sjöberg för lånet av skivan.

Skivan innehåller:
Skiva 1
1. 12 Step Program (To Quit You Babe) - Eric Ambel
2. Cruel to Be Kind - Ian Gomm
3. Without Love – Foster & Lloyd
4. Failed Christian – Dave Alvin
5. True Love Travels on a Gravel Road - Don Dixon
6. (I Love the Sound Of) Breaking Glass – Steve Allen
7. There's a Cloud in My Heart – Walter Clevenger & The Dairy Kings
8. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding – Michael Carpenter
9. You Got the Look I Like – Terry Anderson & The Olympic Ass-Kickin Team
10. Couldn't Love You (Anymore Than I Do) – Bryan Shaddix
11. Never Been in Love - Christy McWilson, Rick Shea
12. Marie Provost – Tipsy Jack
13. Crying in My Sleep - Chris Gaffney
14. Homewrecker – Rex Holmes & We Monster
15. Truth Drug – Steve Wynn

Skiva 2
1. I Knew the Bride (When She Used to Rock & Roll) – Ron Flynt & The Bluehearts
2. American Squirm - Jamie Hoover
3. Ugly Things - Eugene Edwards
4. What's Shaking on the Hill - Greg Trooper
5. When I Write the Book – sparkle*jets u.k.
6. Lonesome Reverie - James Intveld
7. Heart - Tiffany Anastasia Lowe
8. Cupid Must Be Angry - Duane Jarvis
9. Love So Fine - Robbie Rist
10. You Make Me - Kim Shattuck
11. I Don't Want the Night to End – The Lowe Beats
12. Let's Eat - Monkey Bowl
13. Everyone - The Brilliant Mistakes
14. Rollers Show – The Glimmer Stars
15. Heart of the City – The ‘lectric Chairs

/ Håkan

STIFF#10: Lew Lewis

Postad: 2009-02-02 07:57
Kategori: Stiff


LEW LEWIS: 1-30 2-30 3-35/The mood I’m in (Stiff BUY 68)
Release: 18 april 1980


Lew Lewis, son av Southend (och född som Keith Lewis), hade redan gjort några Stiff-singlar och ett helt album, ”Save the wail”, innan den här explosiva urladdningen till låt tog plats våren 1980. Lewis skivor, först med ett eget band utan namn och sedan Reformer, hade ofta en slarvig lågbudgetkaraktär och därför var den här singeln ett oerhört lyft med sitt professionella sound, underbara attack, Vic Maile-produktion och helt pardonlösa låt. Lika stark och övertygande idag som då.
   Lewis historia i pop- och rockmusiken började tidigare. Han spelade munspel med Eddie & the Hot Rods, ett annat Southend-baserat band, på deras två första singlar men när bandet blev mer punkinspirerat hoppade r&b-inspirerade Lewis av. ”Wild man of r’n’b”, som han kallades ibland, satsade på eget band.
   Han fick hjälp av en annan Southend-legend, Lee Brilleaux, som tipsade om Stiff (Lee finansierade ju Stiff med startkapital) och tillsammans med ett Dr Feelgood inkognito gav Lewis ut sin första singel under eget namn 1976. Det fortsatte med bandet Lew Lewis Reformer, albumet ”Save the wail” och turnéer med Rockpile innan han gjorde den här singeln på egen hand.
   Legenden säger att det var producenten Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates, Inmates med flera) som hade en färdiginspelad bakgrund liggande som Lew bara gick in och la på sång till.
   Jag har ett Pirates-album från 1979, ”Happy birthday rock’n’roll” (Sonet), där Vic Maile har producerat ett enda spår, just det, ”1:30, 2:30” som den hette då. Skriven av Neville Crozier och sjungen av basisten i Pirates, Johnny Spence. Ingen speciellt märkvärdig version. Då är Lew Lewis version betydligt mer explosiv och kraftfull. Låten, som då fått den längre titeln ”1-30 2-30 3-35”, påstods länge vara Lewis sista skivinspelning.
   Lewis hamnade i sorgliga trubbel med rättvisan, skilsmässa och alkoholism. Det slutade dels med ett sjuårigt fängelsestraff, efter ett väpnat rån (med en leksakspistol) mot ett postkontor i december 1986, och han har under 2000-talet brottats med sjukdomar men ryktas nu så smått vara på väg tillbaka. För mindre än ett år sedan meddelade han följande:
    “I am alive and fairly well. I'm living in Southend and playing and writing music at home with a view to releasing something very soon, probably via and on the internet.”
   När jag gräver mig ner ännu djupare i låtens historia hamnar jag på väldigt udda och absurda ställen. Låtskrivaren Neville Crozier var på 70-talet med i en grupp, Fruit Eating Bears där han sjöng och spelade gitarr, som faktiskt uppträdde i Eurovision Song Contest. Men också producerades av Vic Maile…
   Gruppen släppte 1978 två singlar, bland annat ”Door in my face” (DJM, 1978) som var med i den engelska uttagningen till Melodifestivalen det året. Gruppen hamnade på delad 11:e-plats. Av tolv tävlande…
   Läser man gruppens hemsida så får jag uppfattningen att det är Fruit Eating Bears som kompar Lew Lewis på singeln. Deras egen version finns nu utgiven på det Vic Maile-producerade albumet ”Gentle creatures despite their fierce appearance” (Overground, 1999). Genomgående Maile-producerat material som låg i malpåse i tjugo år. Här kan ni lyssna på gruppen version av "1-30 2-30 3-35".
   B-sidan ”The mood I’m in” är skriven av The Rumours pianist Bob Andrews tillsammans med sin dåvarande fru Pat Mayberry. Den är också producerad av Andrews tillsammans med Paul Bass. På återutgivningar av låten har titeln ofta ändrats till ”I'm In The Mood I'm In”. Låten kallas ibland även för "Don'tcha" (se nedan).

På cd: Båda singellåtarna återfinns som bonusspår på återutgvningen av ”Save the wail” (Hux, 2002).
YouTube: Tack vare kommentaren från Oskar (tack!) hittade jag b-sidan liveinspelad. Fast här går den under titeln "Don'tcha".



/ Håkan

Januari månads nominerade:

Postad: 2009-02-01 14:00
Kategori: Blogg

När det gäller nya fantastiska skivor startar varje år likadant: Skeptiskt. Jag tror av någon anledningen inte att det kommande året kan skaka fram lika bra toppenskivor som året innan. Det känns varje gång som att utgångsläget kommer att bli oöverträffat. Och länge såg det ut som att januari skulle sluta blankt på bra musik. När skivorna med Freddie Wadling och en trio från Sverige dök upp under månadens sista vecka där i alla fall en av skivorna (Wadlings skiva var en ojämn smärre besvikelse) visade sig vara en stark spekulant till årsbästalistan 2009.

A CAMP: Colonia (Wigpowder/Universal)
Den här fantastiska popskivan fick en märklig start i mitt liv. Första lyssningen blev ett tydligt ”jaha” men sedan, för varje lyssning, växte skivan och det finns egentligen inte ett dåligt spår på albumet. Ibland är popharmonierna på gruppens andra album så smittande och sagolikt effektiva att det egentligen bara går att jämföra med ABBA.
   Nina sjunger gudomligt vackert och starkt, Niclas musikaliska hjärna bidrar med genialisk utsmyckning och Nathan håller, om inte annat, ihop allting till en formidabel enhet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28  

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.