Blogginlägg

Musikdokumentärfestival i Malmö

Joe Barry? Namnet var fram till i tisdags, när jag fick ett mejl från L-P Andersson, inte det minsta bekant. Nu när jag har surfat runt och sökt information så är det annorlunda. Han borde ingå i varje skivsamlares hem, där det dyrkas cajunrock, lika naturligt och logiskt som Johnnie Allens ”Promised land” har jag förstått nu.
   L-P mejlade om musikfilmfestivalen Music Doc i Malmö som drar igång nästa vecka. Han ska själv presentera några filmer, bland annat ”Been down that Muddy Road – The legacy of Joe Barry”, regisserad av Carol Carimi Acutt som finns på plats 26-27 februari. Dessutom tipsar L-P om filmen "A Message To The World - The Jesse Hector Story". Historien om sångaren i Hammersmith Gorillas.
   Både musikaliskt och när det gäller oregelbunden karriär påminner Barry väldigt mycket om just Johnnie Allen. Barry (född Joseph Barrios), cajunrockare från södra Louisiana, debuterade 1958 och med sin andra singel 1961, ”I’m a fool to care”, fick han sin största hit. Karriären fortsatte blygsamt på 60-talet innan han helt försvann. För att överraskande göra comeback 1977 med ett countryalbum som följdes av en religiös skiva.
   Trots diverse sjukdomar, som bland annat begränsade hans möjligheter att kunna sjunga längre än 30 sekunder i sträck, gjorde han skivor in på 2000-talet men skivan som kom 2003, som också har titeln ”Been down that Muddy Road” blev hans sista då han 65 år gammal dog 2004. Det är inte så konstigt att L-P Andersson följer det intressanta livsödet i hälarna. Bara trailern är gripande.
   Hammersmith Gorillas kände jag däremot till innan. Inte minst huvudpersonen Jesse Hectors spektakulära frisyr med sin superkorta lugg. Har lite orättvist sorterats in bland 70-talets engelska punkgrupper men debuterade långt innan. Gruppen hade trots namnet ingen koppling till Londons stadsdel Hammersmith. Hector härstammade från Kilburn och musikaliskt hade de mer gemensamt med pubrock och Hectors ansträngda stämma jämfördes ofta med Steve Marriott. Dessutom gav gruppen, som snart skippade Hammersmith i sitt namn, ut några skivor på skivbolaget Chiswick.
   Nej, Joe Barrys och Hammersmith Gorillas musik finns inte på Spotify om det händelsevis är någon som undrar.
   Music Doc-festivalen får en fortsättning senare i vår i både Göteborg, Stockholm och Lund.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.