Blogginlägg

Mickey Jupp

Postad: 2009-02-20 07:52
Kategori: Mina favoriter





Ber ni mig nämna en enda artist, ett enda namn, som ska symbolisera 70-talets pubrockgenre allra bäst finns det ingen bättre än MICKEY JUPP. En formidabel låtskrivare, en underbart personlig artist och en högst egensinnig person. Namnet är ren poesi, hans musik tillhör det bästa jag vet och hans historia har jag berättat delar ur vid åtskilliga tillfällen tidigare på den här sidan.
   På samma sätt som jag förra veckan (Wreckless Eric) drog ihop länkar till tidigare skriverier kan jag också här tipsa om gamla Jupp-noteringar. Exempelvis den stora övergripande presentationen som jag gjorde här, detaljer om ”Rooms in your roof”-singeln och Jupps enda bidrag till min Stiff-topp-lista.
   Som så många andra av mina favoriter så var jag inte närvarande när Jupp började ta plats i den engelska rockhistorien. Hans karriär är ju en märkligt lång och osammanhängande följetong. Något som inleddes i början på 60-talet, fortsatte i den legendariska(!) gruppen Legend för att sedan (när punken hade sina höjdpunkter) nå sin musikaliska kulm på Stiff och "Juppanese" 1978. Sedan har hans karriär varit både sporadisk, stundtals genialiskt underbar och under senare år mest frånvarande.
   Ändå går vi Jupp-fans i dessa dagar i väntans tider. Ty Jupp har det senaste året smugit sig ut ur sin självvalda exil i Cumbria och spelat in flera skivor som väntas inom kort. Lars Kärrbäck (se intervju nedan) har precis presenterat nyheterna på sin Mickey Jupp-sida och jag kan fylla i att om bara en dryg vecka, 1 mars, släpps den omåttligt efterlängtade comebackskivan med Legend.
   Och det räcker inte med releasedatumet för Legends första nyinspelade album på drygt 37 år! För gruppen har även gått in i studion och spelat in en country-influerad skiva som väntar på release. Som om inte det vore nog så finns det också en skiva på gång med gamla och nyskrivna demos med Mickey Jupp själv.
   Legend idag är en kvintett och består av förutom Jupp också Chris East, gitarr, John Bobin, bas, Bobby Clouter, trummor och Mo Witham, gitarr. Det är en kombination av del 1 och del 3 av Legend-uppsättningar. East var gitarrist i den första upplagan av gruppen som bildades 1968, de gjorde ett helt album men gav bara en enda konsert. East och Jupp återförenades tillfälligt på albumet ”X” (1988). De övriga fyra medlemmarna i 2009-bandet är identisk med uppsättningen som spelade in gruppens tredje album ”Moonshine” som gavs ut i januari 1972.
   Det är alltså ren rockhistoria som möts och spelar in en ny skiva tillsammans. En skiva som har fått titeln ”Never too old to rock” och omslaget är en variant på Legends mest berömda skiva, ”Legend” (1970), som genom åren gått under namnet ”Red boot” med anledning av omslaget med bilden på den röda stinkande skon.
   För mig har gruppens allra första skiva, som också den hette ”Legend” och paradoxalt återutgavs sist av tre Legend-skivorna, blivit en mycket stor favorit. Och jag fick inte skivan i händerna förrän i höstas vilket bara det är en mindre skandal. Jag hade läst Lennart Perssons hyllningar i Larm och jag hade tålmodigt skaffat tidigare Legend-skivor i slutet på 70-talet men lyckades inte ringa in något exemplar av den första. Förrän nu när den gavs ut igen av Repertoire.
   Den har ett enkelt och akustiskt baserat sound och det spelas så elegant och tajt som det bara går. Dessutom sjunger Mickey på toppen av sitt kunnande och har skrivit några av sina bästa och mest tidlösa låtar. Repertoires återutgivning är ju dessutom ett under av smakfull kvalité. En skiva som inte bara bjuder på de konventionella tolv albumlåtarna i stereo utan också samtliga låtar i mono, i andra mixningar, och alla de olika singelvarianterna från samma tidsperiod plus den lysande ”Foxfield junction”-låten som bara finns tillgänglig på samlingsskivan ”Heads together first round”.

Min vän Kärrbäck, som har ett stort kontaktnät med pubrockmänniskor i allmänhet och Legend-medlemmar (utom Mickey) i synnerhet, har genom åren berättat många specifika och intressanta detaljer i Mickey Jupp-historien. som jag ber att få att återberätta här.
   Sverige och Mickey Jupp har ett visst förhållande. Exempelvis kom Mickey hit våren 1994 och skulle spela in ett nytt album tillsammans med det då tämligen färska och okända Gävle-bandet Refreshments. Det äventyret slutade med att skivan gjordes med svenska studiomusiker som Svante Persson, Matts Alsberg och Åke Sundqvist med Jerry Williams som exekutiv producent.
   I slutet på 90-talet skulle ytterligare en svensk Jupp-skiva spelas in. Den ultimata rock & roll-skivan skulle göras. Studio var bokad och musiker var bokade (The Refreshments). Allt var klart men det blev ändå aldrig av. Mickey bokade av med ett fax samma dag som allt skulle börja, sa att han inte skulle komma och att han aldrig mer skulle spela in en skiva.
   Lasse berättar vidare:
   ”Skam den som ger sig, jag fortsatte att via Micke Finell (Refreshments-saxofonisten) och kontakt i England att bearbeta Mickey för att äntligen göra denna cd. Musiken skulle spelas in i Sverige och Mickey göra sin pålägg i den egna studion. Detta blev inte heller av, av skäl som jag inte vill gå in på närmare, men Micke och jag försökte nog under en 5-årsperiod få till det…”
   Mickey Jupp har i sina låtar skrivit mycket om brustna förhållanden och flygrädsla. Han gillar inte att flyga, vilket gjorde att han inte följde med till USA när Stiff-turnén 1978 förlängdes, men scenfrossan har också ställt till det i hans karriär. Den tilltog med åren så att han till slut beslutade sig för att inte utsätta sig för något mer och att han därför därför slutade spela överhuvudtaget.
   När Mickey nu ändrat uppfattning om skivinspelningar så finns det kanske ändå ett visst hopp om framtida spelningar.
   Bilden i toppen på den här artikeln är från 15 januari 1983 på Dublin Castle i London. Fotograf är min vän Jan-Ola Sjöberg.


INGEN ÄLSKAR MICKEY JUPP MER ÄN LASSE

I det här exklusiva Mickey Jupp-sammanhanget är det verkligen på sin plats att lyfta fram entusiasten, skivsamlaren och Jupp-kännaren Lars Kärrbäck (se bilden) i rampljuset. Han driver den bästa hemsidan om Jupp och är den stora informationsbasen och nyhetskanalen när det gäller Jupps liv och leverne, karriär och icke-karriär och fullständiga diskografi. Och då gäller det inte bara den simpla officiella engelska utgivningen utan Lasse går i sedvanlig stil på djupet och redovisar både covers, åtskilliga låttexter, biografier, demolyssning, många YouTube-länkar till Jupp-relaterat material och en massa gamla unika tidningsklipp.
   Lasse har med andra ord mer koll på Mickey Jupp än Jupp själv har. Att återutgivningen av Legends första skiva, hösten 2007, fick ett så fullpackat och genomarbetat innehåll var faktiskt hans förtjänst. Han bidrog först med bilder på skivetiketter som illustrationer till häftet i cd-fodralet. Sedan blev Lasse mer inblandad när han påpekade att stereo- och monomixningarna och även singelmixningarna skilde sig åt så märkbart.
   Repertoire använder nästan aldrig gamla masterband för återutgivningar utan spelar av vinylskivor som de anser har ett bättre ljud än gamla, ofta fellagrade, ömtåliga masterband har. Nu visade det sig att ingen hade dessa skivor, ingen i Legend, inte ens Mickey och ingen på skivbolaget. Det blev Lasses skivor som användes till nyutgåvan av Legends första album.
   Lasse är 63 år, bor med sambo i Solna men föddes i Trollhättan men har bott i Stockholmsområdet i 59 år. Han har fyra barn och har alltid varit musikintresserad mycket tack vare sin far som också var det.
   ”Jag började att spela in musik på en trådbandspelare i början på 50-talet. För er som inte vet vad en trådbandare är så är det kort utryckt en rulle ståltråd 0,5 mm som man spelar in på. Vansinnigt bra ljud, tyckte man då. Övergick sedan till modernare grejer när den riktiga bandspelaren kom. 2-spårs mono, uppgraderades till en i stereo så fort denna kom. Det som gällde då var radiostationerna Voice of America, Radio Luxemburg och Radio Caroline som var det först piratradiofartyget om jag inte minns fel.
   Sedan så blev ju självklart Radio Nord och därefter P2 i radion när dom förbjöd Radio Nord. Köpte min först skiva 1953, en 78:a som jag fortfarande har kvar (hel).”

   Lasse har sett dom flesta av sina idoler men, paradoxalt nog, aldrig Mickey Jupp.
   ”Alla de gånger som Mickey befunnit sig i Sverige och nära Stockholm så har jag befunnit mig utomlands i jobbet eller av andra skäl. Och har jag varit i London så har Mickey inte spelat… Kalla det gärna ödets ironi. , jag har heller inte pratat med Mickey, han kräver ett visst mått av privatliv och det respekterar jag. Däremot så pratar jag med de andra i Legend som är sanslöst trevliga.
   Alla låtar med Mickey har givit ett outplånligt intryck på mig, jag kan nog inte riktigt förklara varför. Kemi bara. Men jag gillar ju inte bara Mickey. Johnny Cash och alla rockers som kom på 50-talet och senare, Rockpile och Brinsley Schwarz fram till dagens moderna rock. Men med Jupp var det något speciellt och är så fortfarande.”

   Idén med Lasses hemsida om Mickey Jupp började för drygt tio år sedan.
   ”Jag började att leta info om Mickey på nätet och hittade inte något runt 1997-98 eller så. Jag hade ju samlat på skivorna sedan en tid och nu började jag samla på sådant som skrivits om Mickey. Min tanke var att få ihop en ganska komplett hemsida. Innan jag hade gjort färdigt min sida så hade en kille, Paul Moules, i England hunnit före 2003.
   Hans sida var så dålig, tyckte jag, att jag bad honom om ett samarbete vilket han samtyckte till. Det gav inte så mycket så jag tog över hans sida och gjorde den till ”min” och där är vi idag. Nu började en jakt på material, jag skrev eller ringde till folk för att få använda deras skriftliga alster eller foton.
   Alla har sagt ja med glädje, det är killar som Bert Muirhead (boken om Stiff) , Will Birch (från The Records), John Bobin (i Legend), Pete Frame (som skrev Rock Family Trees Vol. 1 - 4). I Sverige har Micke Werkelin, Lennart Persson, Frank Östergren, Micke Finell och andra välvilligt ställt upp och låtit mig använda deras alster. Jag har också skrivit till massor av musiker och skivbolag i min jakt på material. Det har också lett till att jag idag har kontakter med folk i alla väderstreck.”

   När jag ber Lasse nämna sin största Mickey Jupp-favorit blir det, inte överraskande, en lång lista med låtar. “Heather On The Hill”, “So Long”, “If Only Mother”, “Old Rock’n’roller”, “Standing At The Crossroads”, “Taxi Driver”, “Guitar Picker Slim” men till slut bestämmer han sig för “Somebody in love”, en låt från “Red boot”-skivan.
   ”En fantastisk låt, det kunde lika gärna ha varit en Fats Domino-låt. Ett fantastiskt fett Fats-sound”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28  

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.