Blogginlägg

In memory of Ritz

Man brukar lite allmänt säga att minnet spelar små spratt men är det inte mest så att minnet sviker. Meddelandet från Debaser om att för en kväll göra en Ritz Reunion drog igång minnet från det numera klassiska rockstället nere i källaren i hörnet Götgatan/Folkungagatan i på söder i Stockholm. Kom man från tunnelbanan behövde man inte ens gå upp på gatan. Och köerna i trappan upp var ofta långa och då var det besvärligt och grinigt när kön skulle passeras och vakterna granskade en från topp till tå för att sedan motvilligt kolla upp gästlistan för kvällen.
   Det var som sagt ett klassiskt rockställe i storstaden, på både gott och ont, och jag minns det tämligen klart fast det var runt 30 år sedan jag satte min fot där.
   Men det är då minnet verkar svika och blir extra tydligt med just Ritz för när jag kollar närmare bland mina konsertbesök så blir det blott ett fåtal. Ändå gjorde plats och ställe så oerhörda intryck där nere i källaren. Ingen perfekt plats för konserter med sina många välvda tak i de lokalerna och till slut en lite större konsertlokal med scen. Ingalunda perfekt när stället var knökfullt och man hamnade lite ”utanför”.
   Som sagt, i mina noteringar, hittar jag bara tre regelrätta konserter på Ritz och två tämligen okonventionella besök. Jag vet att jag också besökte lokalen privat utan konserter på programmet och det kanske har hjälpt till att förstärka minnet. Men allvarligt talat så borde inte just de besöken, bland drinkar, öl och annat, förstärka någonting.
   Om vi ska ta det från början så hette Ritz från början Club Malmen uppkallat och kanske ägt av hotellet som fortfarande heter Malmen eller omdöpt till Scandic som hälften av landets hotellsbestånd numera verkar vara.
   Det var förresten på just det hotellet jag gjorde en intervju med City Boy, bandet med hitlåten ”5705”, i januari 1979. Men det var inte det jag i första hand skulle berätta.
   Första konserten för mig på Malmen var i november 1978. Steve Gibbons Band hade precis släppt ”Down in the bunker” och just den konserten, inför ett Malmen som var fyllt till bristningsgränsen, betydde genombrottet för Gibbons i Sverige. I ljus kavaj och Jerry Lee Lewis-t-shirt sjöng Gibbons med klockren känsla och stark röst. Inför en publik där både Ted Gärdestad och Bert Karlsson trängdes.
   Till våren 1979 var Gibbons och bandet tillbaka och gjorde en längre Sverige-turné som inkluderade Örebro där jag träffade Gibbons för intervju.
   Nästa gång jag återkom till Malmen var i maj 1979. Det var ingen konventionell konsert och det var ingen vanlig presskonferens. I ett rum i källaren på Malmen genomförde Robert Fripp en föreställning, inför en specialinbjuden skara människor, där han spelade gitarr genom två rullbandspelare och fick fram ett märkligt ljud som lät långt bortom 1984. Jag har beskrivit allt här.
   På hösten samma år hamnade jag ännu en gång på en typ av pressträff efter Undertones konsert på näraliggande Göta Lejon. Då bjöd skivbolaget på en typ av kräftskiva med bandet och mer eller mindre spontana intervjuer.
   Sedan börjar mina riktiga Ritz-minnen. I mars 1982 spelade Squeeze där. Paul Carrack hade precis lämnat bandet, bandet hade precis spelat in men inte givit ut sin mindre bra uppföljare till ”East side story”, ”Sweets from a stranger”, men det var sedvanligt fantastisk popmusik som rullade ut ur högtalarna.
   Nästa gång jag besökte Ritz, i januari 1983, skulle jag hamna i artistlogen och komma kvällens artister väldigt nära. Fotografen Anders och jag träffade Dan Hylander och Py Bäckman på kineskrogen på Götgatan för en intervju. Sedan tog vi tillsammans bakvägen på Tjärhovsgatan genom en hiss in på Ritz innan konserten drog igång med bandet som inkluderade Anne-Lie Rydé och för kvällen gästades av Mats Ronander.
   I september 1983 fick jag uppleva den väldigt tillfälliga artistkonstellationen Nick Lowe-John Hiatt-Paul Carrack. Bandet saknade tyvärr den ryggskadade Martin Belmont och Hiatt fick ersätta gitarristen med hjälp av sin Gretsch. Det var tre konserter i en och en rad profilstarka låtar på 90 minuters uppträdande. Där både Carrack och Hiatt bjöd vilt på låtar från kommande skivor och det var naturligtvis en ynnest att få uppleva "Riding with the king"-låtar live innan skivan fanns ute.
   Det var mina små minnen från en lokal där både en rad utländska och svenska artister spelade. Syl Sylvain spelade där liksom Duran Duran, Mink DeVille, Eldkvarn, Docent Död, Fleshtones, Wilmer X, Barracudas, Nomads, Gun Club, Reeperbahn, Ratata, Lustans Lakejer, Orup, DiLeva, Dag Vag, Dream Syndicate, Stevie Ray Vaughan, Tom Verlaine och LL Cool J. Bland många, många andra. Och Imperiet gjorde sin sista spelning i Sverige på rockklubben Ritz den 11 september 1988.
   På lördag är det alltså Ritz Reunion på näraliggande Debaser Medis med Nevermindtheorchestra och en samling djs.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.