Blogginlägg

Exklusiv recension: Legend

LEGEND: Never too old to rock (Wild Bird/Down At Heel)
I veckan var det mycket snack om prinsessor, prinsar och tronarvingar. Själv lyssnade jag på kungen. Kungen av traditionell rock: Mickey Jupp. Idag är en stor dag i våra pubrockiga hjärtan. Då releasas nämligen den engelska gruppen Legends fjärde album, ”Never too old to rock”, och efter definitionen i titeln så blir du aldrig för gammal för rock. Inte heller Jupp som stundtals sjunger bättre än någonsin på den här nya Legend-skivan.
   Den här skivan är väl en alldeles normalt bra skiva men bakgrundshistorien gör ju att aptiten efter ”nya” Mickey Jupp-sånger aldrig riktigt vill svalna. Och att åter bli bekant med Legend, efter närmare 37 års paus, är väl närmast osannolikt.
   Legend existererade mellan 1968 och 1972, med tre album som livsverk. Minnet av gruppen har framförallt levt vidare tack vare sångaren, ledaren och låtskrivaren Mickey Jupps fortsatta högst sporadiska karriär.
   Den här återföreningen är inget luftslott ty sättningen är identisk med den grupp som gjorde ”Moonshine”-albumet 1971, Mo Witham, gitarr, John Bobin, bas, och Bob Clouter, trummor, med tillägget att även Chris East, gitarristen och låtskrivaren i första upplagan av gruppen, ingår i dagens Legend. East har dessutom skrivit samtliga låtar på skivan tillsammans med Jupp.
   Som jag sa är det traditionell rock som är huvudingrediens på den här skivan med betoning på det första: traditionell. Jupp har ju alltid haft en musikalisk förankring i 50-talet, tidlös och trygg, och nyhetens behag är inte så viktig i hans värld. Just därför är inte alla låtar helt nya på skivan. De är dessutom genomgående skrivna i mitten på 80-talet.
   Chris Farlowe, The Judds och 4 Runners har spelat in några av låtarna innan och även Jupp själv återupplivar här några av sina gamla låtar.
   Så det är alltså med både traditionella och tidlösa grepp som gruppen har återsamlats för att göra en skiva som låter gammal och omslaget är, som ni kan se, en parafras på gruppens mest kända skiva, ”Red Boot”-album. Den hette egentligen bara simpelt ”Legend” men fick ett smeknamn. Som även den nya har fått, ”The red brogue album” efter skon på omslaget.
   Ibland vill man ju att tiden ska stå still. Som i höstas när mitt pånyttfödda Legend-intresse rusade uppåt tack vare återutgivningen av Legends debutskiva från 1969. Akustiskt, enkelt och anspråkslöst utan pretentioner. Jag tror ambitionen på den nya skivan hade samma simpla recept men att de inte rikigt kunda hålla sig från att utnyttja elektricitet, några pålägg och moderna arrangemang.

Med reservation för låtordning och exakt innehåll på den officiella skivan (mina rader grundar sig på det förhandsex som Sveriges Mickey Jupp-expert Lasse Kärrbäck levererat till mig) ber jag nu att få bjuda på detaljerna.
   Titellåten inleds på det enkla sättet. En akustisk gitarr, som nästan ekar Mark Knopfler, och de tajta och tillbakalutade rytmerna har ett visst släktskap med J J Cale och när jag mot slutet, efter 3:17, tänker på kopplingen Cale/Eric Clapton blixtrar elgitarrsolot till à la Slowhand 1971. Tjejkören (som egentligen är manipulerade Jupp/East-röster) och den lätt ekodränkta Mickey Jupp-rösten tillhör kategorin överarbetat.
   På ”Good lookin’” är det också eko på sången och blåsarrangemanget på keyboards känns omotiverat pretentiöst. Annars är låten ren och skär Jupp-magi med textrader som ”Driving along in the Cadillac”.
   ”You wear my ring”, en nyinspelning av låten från ”You say rock”, är hederlig Jupp-rock mixad med tryggt Refreshments-liknande sväng. Och den sjungande 64-åringen låter bättre och naturligare än på många år. Cale-soundet gör sig påmint och det här är faktiskt pubrock 2009 av bästa märke.
   ”Teach you children” ekar bokstavligen 50-tal och Jupp är både musikaliskt och textmässig på hemmaplan. ”Route 66”, 50-tal och doo-wop i en skön och naturlig blandning.
   På ”Claggin’ on”, en nyinspelning från ”X”, är det återigen ren Jupp-klass men jämfört med det över tjugo år gamla originalet så bjuder fuzzgitarren och ekosoundet inte på så mycket mer.
   ”Tears for you” är en melodiös pärla. Och det är inte så konstigt att The Judds upptäckte låten redan 1985 och gjorde den på ett album som har sålt i minst två miljoner exemplar. Den raffinerat arrangerade kören, tillsammans med gruppmedlemmarna, lyfter låten till nya fantastiska höjder.
   Jupp har alltid klarat av det simplaste textämnet kärlek med värdighet och en ofta överraskande vinkling. På ”I need a woman” upprepar han låttiteln åtskilliga gånger innan han avslutar med ”…and I don’t mean you”. Piano istället för syntar hade varit det ultimata.
   ”Good enough for you” är ännu en skruvad Jupp-text på det enkla ämnet. Där han försöker övertyga kvinnan men alltid kommer till den bittra slutsatsen att ”you’re looking for a superman”.
   ”Function to function” kunde vara ännu en i raden av många Dr Feelgood-låtar som Mickey Jupp levererat genom åren. Om Lee Brilleaux levt och pubrocken haft evigt liv. En låt som gungar på utan att vara melodisk. R&b kryddad med ”tjejkör” och en härlig textrad som ”country house and a Cadillac car”.
   "Never too old to rock" går att beställa här för £10 inklusive frakt. Dessutom kan ni på sidan höra en hittills okänd Mickey Jupp-låt, "David".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.