Blogginlägg

The Electric Light Orchestra

Postad: 2009-03-27 07:50
Kategori: Mina favoriter




Begreppet ELO, eller utskrivet ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA som jag tycker är ett värdigare gruppnamn, har så många grenar och så många olika rötter att det är svårt att veta var man ska inleda beskrivningen. Rötterna är ju den engelska Birmingham-gruppen The Move som på 60-talet var en anmärkningsvärt originell hitgrupp med den store låtskrivaren Roy Wood som idéspruta och udda personlighet.
   Egentligen borde både The Move och Wood vara värda egna rubriker i min följetong, och det kanske kommer, för det är mäktiga karriärer jag pratar om. Och skivorna som släpptes i slutet på 60-talet och början på 70-talet hade stort utrymme i mitt intresse.
   Från ”Night of fear” (1966) till ”Curly” (1969) var The Move stora favoriter. Låtar som “Flowers in the rain”, “Fire brigade”, “Wild tiger woman” och “Blackberry way” är ju alla fantastiska låtar och fantastiska skapelser. Som albumgrupp var gruppen mindre imponerande och personlig. Det var först 1970 och ”Shazam” som jag föll för gruppens album.
   Då hade gruppen utökats med Jeff Lynne, profilstark ledare för en annan Birmingham-grupp, The Idle Race. Redan när Lynne kom med i gruppen började han och Woods idéer om ett nytt och helt annorlunda band med symfoniska och klassiska drag växa fram. Men det skulle dröja till 1971 innan de planerna förverkligades i Electric Light Orchestra.
   Då hade jag uppfattningen att det var Roy Woods hela idé. Han hade ju styrt Move mot allt högre nivåer med sin personliga rockpop och därför trodde jag ELO var ännu ett infall från detta geni/galning. Men nu när jag återvänder till ELO:s första album och läser bakgrunden förstår jag att Lynne hade minst lika mycket att säga till om. Om inte mer.
   Lynne skrev förstasingeln ”10538 Overture” och det var ju en fantastisk presentation. I programförklaringen för ELO lät beskrivningen att de skulle bjuda på en fortsättning på vad Beatles och ”I am the walrus” hade inlett flera år senare. Det skapade naturligtvis förväntningar hos mig, en gammal kär Beatles-vän, och när jag sedan hörde resultatet blev jag 100% tillfredsställd. Det lät verkligen Beatles, men kanske snarare likt ”Strawberry fields forever”, symfoniskt med härligt sträva cellostråkar och Lynne sjöng inte så lite influerad av John Lennon.
   Första albumet ”Electric Light Orchestra” (1971) blev snabbt en favorit men när jag lyssnar idag så känns den lite ojämn i sin balans mellan pop och klassisk musik, mellan konventionella låtar och instrumentaler. Och Lynne och Wood skrev alla låtar utan att samarbeta, var och en skrev på sitt håll.
   Det fanns väl en underliggande skillnad mellan Lynne och Wood men de skulle tillsammans i alla fall genomföra en gemensam turné 1972 under namnet ELO. Innan Woods skaparglädje och rasande kreativa ådra sprängdes inom det här bandets ramar. Det var även samarbetsproblem mellan de båda artisternas management så Wood lämnade och gick vidare till Wizzard, ett storband med blås och mycket influerad av Phil Spectors vägg av ljud.

Inför ELO:s andra album, ”ELO 2” (1973), stod Lynne som ensam ledare för ett band som bestod av både rockmusiker och klassiska musiker. Andra skivan var ingen hit för mig, en överlastad version av ”Roll over Beethoven” kändes som ett desperat rop efter en hit. Så jag tappade lite kontakt med det här bandet under några år.
   Jag struntade helt sonika i bandets tredje album, ”On the third day” (också 1973), och började så smått få tillbaka Jeff Lynne-intresset 1974 och bandets fjärde album, ”Eldorado”, mycket tack vare den fina låten ”Can’t get it out of my head”. Beatles-influerade tongångar fick en renässans i mitt liv.
   Sedan utvecklades bandet mot fantastiska kommersiella framgångar parallellt med otroligt skickligt skriven popmusik av Jeff Lynne. Efter ”Evil woman” (1975) följde hit på hit och under albumen ”Face the music” (1976), ”A new world record” (1977) och ”Out of the blue” (1978) växte och utvecklades hitkänslan till något riktigt stort.
   Så stort och mäktigt att jag i april 1978 inte kunde motstå frestelsen att se och verkligen uppleva ELO live i Stockolm på Johanneshovs Isstadion, som det hette då. På eftermiddagen 22 april 1978 var jag dessutom på presskonferens på Sheraton i Stockholm och fick några standardsvar på några standardfrågor.
   Senaste skivan var naturligtvis i centrum i repertoaren under konserten med stora hits i ”Turn to stone”, ”Mr blue sky” och ”Standin’ in the rain”. Men konserten var ju också en mycket visuell upplevelse med laserstrålar som bäddade in Hovet i ett spindelnät av blå strålar. Allt det här gick att återuppleva på en dvd som släpptes 2006.
   Det här var utan tvekan höjdpunkten i ELO:s karriär och det började gå utför redan på nästa album, ”Discovery” (1979), och även om bandet turnerade och producerade skivor så var det svårt att upptäcka gnistan och den genomgående höga standarden på materialet. Men skivorna fortsatte komma fram till 1986, om än mer sporadiskt och av allt blekare kvalité.
   Ändå fortsatte jag känna en viss fascination för Jeff Lynnes sätt att skriva låtar och producera andra artister som George Harrison, Dave Edmunds (”Information” är dock inget bra exempel!), Duane Eddy, Brian Wilson, Everly Brothers, Roy Orbison och Tom Petty. Och sedan det fantastiska jobbet i Traveling Wilburys. Plus några egna soloskivor och på 90-talet när han fick det otroligt förtroendegivande uppdraget att kombinera nyinspelad musik från Paul, George och Ringo med gamla John Lennon-demos. Där fanns återigen Beatleskänslan hos Jeff Lynne.
   Jag vill avsluta med en exklusiv koppling Beatles/ELO. 1983 spelade gruppen in låten "Beatles forever". Den har aldrig givits ut men låter så här:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.