Blogginlägg från 2013-02-07

Tjejernas sprudlande kreativitet

Bilder: Magnus Sundell


FIRST AID KIT
Conventum, Örebro 6 februari 2013
Konsertlängd: 20:05-21:34 (89 min)
Min plats: Rad 11 plats 668.

Jag befinner mig i en musikalisk berg-o-dalbana, konsertmässigt har det varit snabba kast mellan upplevelserna men kvalitén har genomgående varit av väldigt hög kvalité. I fredags var jag på en lågmäld, personlig föreställning med Toni Holgersson, i lördags var jag på en rasande effektiv rockkonsert med Hives och några dagar senare, igår, såg jag systrarna i First Aid Kit trollbinda publiken i en fin men inte magisk konsert. På ett fullständigt utsålt Conventum Kongress, en till sista plats fylld konsertlokal, vilket innebär 1500 sittande personer.
   En unikt underbar publiksiffra och systrarna Johanna och Klara Söderberg gjorde väl allt sÃ¥ bra som det gick att göra. Att jag inte betecknar konserten som magisk är väl att jag alldeles för tidigt i deras karriär kräver underverk när jag egentligen mÃ¥ste vara nöjd med det allra bästa.
   I ett blÃ¥skimrande och sparsmakat ljus gjorde systrarna entré strax efter Ã¥tta tillsammans med sina medmusiker Melvin Duffy, steelgitarr och mandolin, och Niclas Lindström, trummor.
   Inledde lite överraskande med förra skivans första lÃ¥t, "In the morning", innan ett sjok lÃ¥tar, med undantag av "Hard believer", frÃ¥n senaste skivan satte nivÃ¥n och temperaturen pÃ¥ den här kvällen. Sedan i höstas har duon städat bort flera äldre lÃ¥tar och lyft in mer aktuellt material. För de här unga tjejerna är givetvis nuet det allra viktigaste, och de passade pÃ¥ att bjuda pÃ¥ tvÃ¥ helt nyskrivna lÃ¥tar, men de har en imponerande backkatalog att luta sig emot som dock inte stod i centrum denna kväll.
   Men nämnda "Hard believer", snabba "I met up with the king" och "Ghost town" (med ett tillfälligt "Örebro" i texten), alla frÃ¥n deras förra skiva, bjöd pÃ¥ nÃ¥gra av konsertens russin. PÃ¥ den sistnämnda lÃ¥ten tog Klara och Johanna nÃ¥gra steg fram till scenkanten och sjöng och spelade rakt ut i lokalen utan mikrofon och teknik och dÃ¥ tangerade konsertupplevelsen trots allt det magiska med stor närvarokänsla.
   Det naturligt avslappnade var kryddan som gjorde konserten unik. LÃ¥ngt frÃ¥n det rutinmässiga och allmänt professionella bjöd tjejerna pÃ¥ musik frÃ¥n hjärtat. Där rösterna stod i centrum, de ungdomligt stajlade mellansnacken och de varierade lÃ¥tarna blev en behaglig resa frÃ¥n första till sista stund.
   I den huvudsakligen förväntade repertoaren stoppade de in en cover pÃ¥ Bob Dylans "One more cup of coffee" och överraskade alla med att presentera tvÃ¥ nya lÃ¥tar som enligt tjejerna inte hade nÃ¥gra titlar. PÃ¥ lÃ¥tlistan (se nedan) som jag efterÃ¥t fick av Benkt Söderberg, ljudmixare och pappa till de här talangfulla systrarna, kan vi dock utläsa exakta namn pÃ¥ lÃ¥tarna. Där "Heaven knows", bland extralÃ¥tarna, var en pigg gospelinspirerad höjdpunkt pÃ¥ hela konserten.
   Sedan var det gulligt att tillägna "Emmylou" bÃ¥de Gram Parsons, Johnny Cash, June Carter, Emmylou Harris och - morfar. Medan deras numera världsberömda version av Paul Simons "America" inte kunde komma upp i den genuina nivÃ¥n frÃ¥n Polarprisevenemanget.
   Men jag har en övertygande känsla av att First Aid Kit, med sin sprudlande kreativitet, under de närmaste Ã¥ren kommer att växa musikaliskt, utvecklas pÃ¥ ett än mer personligt sätt och producera ännu bättre material. En framtid att med nöje följa och hÃ¥lla koll pÃ¥.



/ HÃ¥kan

Wilkos rock värmer

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 1985.

WILKO JOHNSON
CAN CAN
Rockmagasinet, Örebro 30 oktober 1985

Vintern är över oss och det känns bättre än någonsin att uppleva rockkonserter live. Rockmagasinets nästan osannolikt intensiva konsertverksamhet, med just nu fem konserter på åtta dagar och ett i övrigt regelbundet utbud, blir den bästa trösten i vintermörkret.
   Det är Rockmagasinet som kvantitativt och kvalitativt är den ledande arrangören av konserter i Örebro. Utan stöd frÃ¥n kommunen vore det en omöjlighet dÃ¥ den bevisligen stora rockälskande publiken i Örebro sviker Rockmagasinet och andra konserter.
   Det är synd för pÃ¥ Rockmagasinet samsas all världens musik och de senaste kvällarna har bjudit pÃ¥ bÃ¥de norsk new wave (Can Can), engelsk bluesrock (Wilko Johnson), svensk blues (Rolf Wikström), improvisationsrock (Skeleton Crew) och ikväll amerikansk rock (Rain Parade).
   Det började i onsdagskväll med en annorlunda mix av norska Can Can och engelsmannen Wilko Johnson.
   Det pÃ¥stÃ¥s pÃ¥gÃ¥ en norsk rockvÃ¥g över världen, snarare ett enkelt popskvalp som dock Can Can inte tillhör. De spelade modern rock modell Lolita Pop men säger nog inte nej till utlandet för sÃ¥ngerskan Anne Grete Preus sjunger även pÃ¥ engelska.
   Hon är ofantligt lÃ¥ng (1.90) och hade en bra rockröst till Can Cans repertoar. Hennes keyboards var nÃ¥got lÃ¥gt mixade för att riktigt kunna reproducera mÃ¥nga av de bra lÃ¥tarna, bland annat den avslutande "Oppenheimer" som är en riktig pärla frÃ¥n deras debutalbum frÃ¥n förra Ã¥ret.
   1985 diskuterar folk Mark Knopflers gitarrspel medan Wilko Johnson kränger levande rockgitarrmusik pÃ¥ smÃ¥ syltor och spelställen. Världen är bra orättvis. Wilko gjorde allt rätt utan att fÃ¥ den minsta uppmärksamhet.
   Wilko pÃ¥ scen var en vilde, besatt av rock'n'roll-djävulen. Hans gitarrspel var klassiskt och fulländat, han bÃ¥de kompade och spelade solo - samtidigt!
   I hans repertoar fanns fortfarande en handfull Dr Feelgood-lÃ¥tar, bland annat "Back in the night", "Don't let your daddy know" (dÃ¥ han gjorde klart barnförbjudna lekar med gitarren) och "Paradise", men ocksÃ¥ nyare egna lÃ¥tar efter samma recept.
   Hans basist, Norman Watt-Roy frÃ¥n Blockheads, var nÃ¥got överkvalificerad för detta enkla hantverk men var ändÃ¥ kraftfull tillsammans med den unge energiske trumslagaren Sav Ramundo. Wilko Johnsons jordnära rockmusik värmde.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.