Blogginlägg från november, 2018

Naturligt samarbete och spontana infall

Postad: 2018-11-30 10:05
Kategori: Live-recensioner

Foto: Anders Erkman
Foto: Carina Österling
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE
Clarion Hotel, Örebro 29 november 2018
Konsertlängd: 20:05-21:03 och 21:36-22:17 (99 min)
Min plats: Stående i baren ca 4,5 meter från scenen.


OM ÄN TILLFÄLLIGT HAR DET STRÄVSAMMA PARET Olle Unenge och Richard Lindgren återförenats för några konserter. Sedan 2012 har de delat både scen och kompband och det var som alltid en fröjd att på torsdagskvällen ännu en gång få se det naturliga samspelet och få uppleva den kreativa lågan brinna starkt under några timmar. I grund och botten har de Bob Dylan som gemensam beröringspunkt men som låtskrivare har de lite olika sätt att förmedla sitt låtmaterial.
   Olle är vissångaren med verbal briljans i de svenska texterna och Richard har med den amerikanska singer/songwriter-traditionen i ryggen på senare år utvecklats åt det alltmer rockiga. Men ensamma på scen med sina akustiska gitarrer, plus Richards piano, blev konserten en ypperlig plattform för samarbete, god underhållning och spontana infall.
   Som låtlistan nedan tydligt visar var det, som konsertaffischen också var utformad, Richard och hans låtar som dominerade konserten men så har han ett överflöd av material att gräva ur, både gamla "säkra" hits och nya färska och ännu ej utgivna låtar. Med Richard vid mikrofonen fick Olle stort utrymme att läckert dekorera arrangemangen med sin gitarr som för kvällen hade ett kittlande vackert klingande sound.
   Det är två år sedan Richard senast gav ut en skiva, "Malmostoso", men under nästa år planeras det för hela tre nyproducerade album från Malmöprofilen. I februari kommer "Death & love" som följs av "Spanish incidents" två månader senare och "Grand jubilee" i oktober. Vi fick under torsdagskvällen tre mycket fina bidrag från Richards nya material, "Building a rainbow" vackert framförd på piano, "No more colours" med fint attackerande gitarrer från båda artisterna och "My little empire is in ruins". Låtar som lovar gott inför nästa år.
   Olles material kom kanske lite i skymundan, det var ju också hela konsertens upplägg, där gästen från Malmö skulle stå i centrum. Två fina exempel från Olles senaste album, "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack", fick sällskap av en överraskande cover som inledde hela konsertkvällen. Det var Olles svenska tolkning av Hoyt Axtons "Lightning bar blues" som egentligen inte hade fått någon titel men som jag gärna vill döpa till "En trivsam liten bar". Olle fick också utrymme att visa upp sin alldeles hyperskickliga finger picking-teknik i Davy Grahams helt instrumentala "Angie". Andlöst.
   Efter första avdelningens överraskningar blev det mer förväntat i andra med starkt framförda versioner av "Drunk on arrival" och "Back to Brno" och där båda artisternas förkärlek för Dylans repertoar kom till sin rätt på slutet. Richard överraskade med att sjunga "Tomorrow is a long time" utan att kombinera den, som han brukar, med den svenska texten "Bara om min älskade väntar". Sedan gick konsertens avslutning i Dylans färger med sedvanligt känsligt manér.
   Ikväll fortsätter Lindgren/Unenges konsertsväng med konsert på Hillstreet i Lindesberg. Richard har "hotat" med att spela ledmotivet från tv-serien Hill Street Blues. Vi får se hur det blir med den saken.

I en trivsam liten bar
Building a rainbow
No more colours
Åter i Marais
My little empire is in ruins
3-stjärnig Metaxa
Five pints and a wink from Gwendolyn
Sundown on a lemon tree
Dunce's cap
Make me a pallet on the floor

Paus

From Camden Town to Bleecker Street
Drunk on arrival
Angie
Back to Brno
Tomorrow is a long time
Goodbye Rosie
Don't think twice it's alright

Extra
You're gonna make me lonesome

/ Håkan

I min skivhylla: Traveling Wilburys

Postad: 2018-11-30 07:56
Kategori: I min skivhylla



TRAVELING WILBURYS: Volume One (Wilbury Records 925 796-1)

Release:
17 oktober 1988
Placering i skivhyllan: Specialhylla 1. Mellan Wilburys maxisinglar "Handle of care" (1988) och ”End of the line” (1989).

DET VAR NATURLIGTVIS EN DRÖM, en nästan omöjlig dröm, att min Beatles-favorit George Harrison plötsligt skulle befinna sig i en ny grupp i slutet på 80-talet. Och att han tillsammans med fyra likasinnade mycket kända ikoner började tillverka musik som var både fantastiskt spontan, anspråkslöst charmig och dessutom av bara farten kommersiell och otroligt underhållande. När jag idag lyssnar på den drygt 30 år gamla skivan blir jag bara bekymmerslöst glad men också överraskad och snopen att det 1988 var möjligt att producera så spontan och avslappnad musik när fem så kända ansikten möttes i en studio.
   Det allra mest sensationella i sammanhanget var ju möjligheten att samla fem så starka soloartister i samma studio utan att stelbenta advokater, trångsynta managers, skivbolagsdirektörer och annat inflytelserikt folk ovanför allas huvuden lade krokben för ett fruktbart samarbete.
   Det här unika samarbetet har sin naturliga förklaring i bakgrunden. Vad jag kan räkna ut idag var det nog det mycket lyckosamma samarbetet mellan artisten George Harrison och producenten Jeff Lynne, som resulterade i "Cloud nine"-albumet (1987), som grundlade Traveling Wilburys-konceptet.
   Det var ju Harrisons riktigt stora comeback i strålkastarljuset. Han var ju sedan många år tillbaka vän med Bob Dylan som året innan hade turnerat med Tom Petty och hans grupp Heartbreakers. Och femte hjulet under Wilburys-vagnen var rutinerade sångaren Roy Orbison som 1988 var en ganska bortglömd legendar men som året innan ändå hade tagit några steg mot en storstilad comeback när han blev invald i Hall Of Fame i januari 1987.
   Producenten T-Bone Burnett tog då initiativet att tillsammans med Orbison spela in alla hans gamla hits på nytt med fräscha arrangemang och färgstarka studiomusiker. Inspelningarna resulterade i en alternativ greatest hits-skiva, "In dreams", och i samband med releasen hösten 1987 spelades tv-showen "Black and white"- in där ett fantastiskt stjärnstarkt gäng med bland annat Bruce Springsteen Bono, Tom Waits, Jackson Browne och Elvis Costello mötte upp.
   Roy Orbison hade långt tillbaka i tiden (maj/juni 1963) genomfört en konsertturné i England med Beatles. Men den naturliga kopplingen just här var att Lynne precis hade inlett arbetet med att producera Orbisons stora comebackalbum "Mystery girl".
   Där fanns plötsligt de naturliga kopplingarna mellan fem olika artister men det var ändå tillfälligheter som gjorde att de strålade samman på samma plats samtidigt i april 1988. Fortfarande levde Harrison på framgångarna med "Cloud nine" och tillsammans med Lynne hade han planer på att spela in en unik singel-b-sida för en kommande singel från albumet. Det rapporteras ofta, och jag har själv citerat historien här, vara till ”When we was fab”-singeln men den hade redan släppts i januari 1988. Målet var nog nästa singel från albumet, "This is love", men resultatet där i studion med fem stjärnor närvarande tyckte skivbolaget blev bättre än en simpel singel-b-sida.

I PROJEKTET ATT SPELA IN SINGEL-B-SIDAN, som alltså resulterade i att en ny grupp föddes, var Harrison, Lynne och Orbison den första kärngruppen, inspelningen planerades att göras i Bob Dylans hemmastudio men Harrisons gitarr befann sig hemma hos Tom Petty. Tillfälligheter som bildade en kvintett.
   För att göra det både spännande, överraskande och lite hemligt uppträdde de fem stjärnorna under komiska pseudonymer som påhittade bröder: Nelson Wilbury (Harrison) , Otis Wilbury (Lynne), Lefty Wilbury (Orbison), Charlie T Jnr (Petty), och Lucky Wilbury (Dylan). Harrisons sinne för humor bottnar ofta i Monty Python-relaterade historier och Michael Palin återfinns mycket riktigt i tack-listan på skivomslaget.
   Låtskrivandet var demokratiskt men inget går att utläsas via låtskrivarnamnen ty alla låtar har givits en anonym Traveling Wilburys-credit men med lite fantasi och goda öron går det att härleda varje låt till respektive medlem. "Handle with care" och några låtar till ("Dirty world" och "End of the line) är ett typiskt samarbete mellan alla både som låtskrivare och sångare vid mikrofonerna där minst fyra eller fem av gruppmedlemmarna gör sig till känna.
   Skivmässigt var Bob Dylan 1988 inne i en sviktande period men på sina uppenbara bidrag här, "Congratulations" och "Tweeter and the monkey man", är han i samma form som i fornstora dagar.
   "Not alone any more" innehåller allt som vi minns av Roy Orbisons vemodigt sorgsna utstrålning. Han sjunger med sedvanlig dramatik och passion i rösten och med den smärtfria och spontana produktionen i ryggen är det omöjligt att misslyckas.
   Jeff Lynne hade länge fascinerats av gammal rock'n'roll, jämför exempelvis ELO:s "Hold tight", och får här utrymme att göra den rockabilly-osande låten "Rattled".
   Det är väl egentligen bara Tom Petty som hamnade lite i kläm mellan åldermännen i sällskapet. Men "Volyme one" är ändå, med glimten i ögat, genomgående "mogen, mänsklig och mästerlig popmusik" som jag inte kunde undvika att skriva i min recension i Nerikes Allehanda 1 november 1988.
   Mindre än två månader efter release avled Roy Orbison på grund av hjärtattack och den sorgliga händelsen är ju jämförbar med John Lennon-tragedin 1980 när han precis planerade stor comeback och blev mördad. Traveling Wilburys var ju på samma sätt Orbisons stora chans till stor comeback som han aldrig fick uppleva själv.
   Samarbetet mellan Harrison, Lynne, Orbison, Dylan och Petty avslutades inte i och med första Traveling Wilburys-skivan. Nästan alla finns med på Orbisons "Mystery girl"-album, Harrison spelar på Pettys ”Full moon fever” (1989) som Lynne producerade, Harrison medverkar också på Lynnes soloalbum "Armchair theatre" (1990) och på Dylans "Under the red sky" (1990). Och Traveling Wilburys-samarbetet fortsatte 1990, då som kvartett, med andra albumet "Volume three" (titeln är ett Python-relaterat Harrison-skämt) som kanske inte riktigt når upp i "Volume one"-kvalitén.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Anne-Lie Rydé (1983)

Postad: 2018-11-28 07:59
Kategori: Intervjuer

MIN FÖRSTA INTERVJU MED ANN-LIE RYDÉ var tämligen inofficiell och provisorisk. På en efterfest på ett hotellrum. Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band (ett kort och bekvämt bandnamn, va?) hade tidigare på kvällen 18 oktober 1983 spelat i Örebro (Idrottshuset). Jag och fotograf Anders Erkman hade på ett eller annat sätt tagit oss till Esso Motorhotell i Västhaga en bit utanför Örebros centrum tillsammans med några kvinnliga fans om jag minns rätt.
   På hotellrummet hade organisten Hasse Olsson hand om baren, ett permanent inslag på den tidens stora svenska turnéer, och i hotellrummet rådde ett sorts organiserat kaos. På inget sätt stökigt men mycket folk på ett begränsat utrymme där många samtal pågick samtidigt framkallar ofrånkomligt en hög volym. Mitt i det sorlet får jag kontakt med Anne-Lie Rydé, körsångerska på turnén, som för dagen också var aktuell med sin första soloskiva, "Anne-Lie Rydé".
   Jag recenserade albumet i Nerikes Allehanda samtidigt som intervjun publicerades. Se nedre högra kanten på tidningsklippet ovan. "Bäst tycker jag hennes röst kommer fram i balladerna och de lugnare låtarna, där sången förvandlas till ett starkt soloinstrument", skrev jag bland annat.
   Efter åren i den Göteborgsbaserade gruppen Extra (se diskografin), 1978 till 1982, flyttade hon tillbaka till Stockholm men var kvar på EMI som soloartist. I gruppen var hon framträdande sångerska och blickfång men skrev inga låtar. Som artist i eget namn skulle hon utvecklas som låtskrivare fast den första hitlåten från albumet, "Segla på ett moln", var skriven av Per Gessle.
   I samband med soloalbum-releasen fick Anne-Lie chansen att följa med som körsångerska på Raj Montana-turnén men fick också framföra några egna låtar.
   Efter avslutad konsert på Idrottshuset ilade jag och Erkman tillbaka till tidningen, skrev recension och framkallade(!) bilder till morgondagen, för att sedan återansluta med turnégänget på en sen middag på Slottskällaren. Där uppvaktades Anne-Lie på sin 27-åriga födelsedag, som jag beskriver i intervjun, som dock inte var sant. Hennes officiella födelsedag hade egentligen inträffat dagen före, 17 oktober, men då var Dan, Py och gänget turnélediga och därför kom uppvaktningen en dag senare.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/10 1983.

Anne-Lie Rydé:
"UNDERBART ATT VARA SOLOARTIST"


NÄR DE STORA PRATMAKARNA DAN HYLANDER och Py Bäckman talat färdigt inför församlad press och massmedia, genomfört en lång konsert tillsammans med Raj Montana Band och alla sedan ätit en mycket sen middag talar jag med Anne-Lie Rydé, gruppens sångerska.
   Samtalet med Dan och Py handlade om att deras båda framgångar är frukten av långsiktigt arbete, att pågående turnén varit psykiskt och fysiskt mycket ansträngande och att de nu satsar på övriga Norden och Europa.
   Pratstunden med Anne-Lie Rydé är mer okonventionell, på ett hotellrum där tre musiker packar trunken och tar nattåget hem medan Anne-Lie bakom ryggen på fotograf Anders Erkman förklarar hur mycket hennes första album betyder just nu.
   - Det känns underbart att vara soloartist. Även om alla recensioner har varit blandade så har de flesta berömt mina egna låtar och sådant värmer oerhört. Och det ger mig inspiration att skriva vidare.
   - I Extra (gruppen Anne-Lie tidigare sjöng i) skrev jag aldrig några låtar så det här har givit mig världens kick.
   I all officiell information om Anne-Lie har hon länge varit 27 år men samma dag hon var i Örebro för en vecka sedan var hennes rätta födelsedag. Champagne, en fyndig födelsedagsvers från arbetsgivare Hylander och några presenter från bandet blev till kalaset efter konserten.
   Hennes version av Per Gessles "Segla på ett moln" var en av konsertens absoluta höjdpunkter några timmar tidigare.
   - Det är nog skivans starkaste låt och när jag åker till London i december tänker jag försöka övertala Per att skriva en engelsk text för det är en underbar låt. Och folk känner redan igen den, säger Anne-Lie och tänker på de igenkännande applåderna från publiken efter några takter och jublet efter låten.
   När jag kommenterar arrangemanget som Phil Collins-inspirerat, skäms hon nästan och säger:
   - Det är alldeles rätt, vi gjorde den helt med Collins i tankarna. Tillsammans med Danne (Sundquist, producenten) har allting fungerat fantastiskt fast han inte var inblandad i själva förberedelserna. På nästa album ska han vara med från början och då blir det ännu bättre.
   21 november ska Anne-Lie Rydé, denna svenska version av "Black magic woman", uppträda i Måndagsbörsen kompad av flera Raj Montana-medlemmar. Berättar Anne-Lie som ännu inte seglar på moln men är en bra bit på väg att etablera sig som duktig rocksångerska.

/ Håkan

50-tal: #23. "Why" (1957)

Postad: 2018-11-26 07:57
Kategori: 50-talets bästa



LLOYD PRICE
Why

(KRC)

ROCKMUSIKEN SOM KOM FRÅN NEW ORLEANS gjorde 50-talets rockmusik så mycket mer färgstark och satte ofta en personlig ton på decenniets musikhistoria. Det var inte rock'n'roll eller rockabilly på det vanliga sättet. Musiken som kanske spelades in i en trång studio i stadens French Quarter med de bästa studiomusikerna fick en speciell karaktär och den har påverkat mig mer än vad jag egentligen har förstått förrän nu.
   På bara några veckor har jag i den här serien skrivit om ett par namn som representerar New Orleans-falangen inom 50-talsrocken, Smiley Lewis och Huey Smith, och fortsätter idag med ytterligare en. Jag är övertygad om att följetongen kommer att fortsätta och innehålla ytterligare några New Orleans-relaterade profiler.
   Lloyd Price, dagens huvudroll i min 50-talslista, har i stort sett samma bakgrund som de övriga som är födda i New Orleans-området, i Lloyds fall närmare bestämt i Kenner, Louisiana. Född 1933 och blev i unga år musikintresserad och redan i high school var han med i ett New Orleans jazz/r&b-band. Jobbade i sin mammas restaurang, Fish N Fry, när den kände producenten Dave Bartholomew av en händelse råkade komma förbi och fick höra den talangfulle tonåringen Lloyd spela och sjunga sin egen låt "Lawdy miss Clawdy".
   Bartholomew hade redan då en lång karriär bakom sig, både som jazztrumpetare, orkesterledare, låtskrivare och producent, och hade sedan slutet på 1949 jobbat som talangscout på skivbolaget Imperial. Där hade han upptäckt den då unge pianisten Fats Domino och under 1950 sprutade paret ur sig en mängd låtar och några hits innan Bartholomew bröt med Imperial och även lämnade Domino-samarbetet innan de återförenades 1955.
   Under tiden jobbade Bartholomew med flera andra skivbolag och tipsade Specialty, rock'n'roll-etikett som ännu inte fått några större framgångar, som senare skulle bli hemvist för rock'n'roll-ikoner som Little Richard; Sam Cooke och Larry Williams. 1952 var rock'n'roll ett ganska okänt begrepp men Lloyd Prices "Lawdy miss Clawdy" slog hårt och stort, sålde en miljon ex(!) och nådde långt utanför kretsen av enbart svarta skivköpare. Låten, med Fats Domino på piano, borde rent objektivt vara klart kvalificerad för min 50-talslista men jag vill, när tillfälle ges, gärna upptäcka andra mindre kända men lika storslagna låtar inom samma område.

LLOYD PRICES KARRIÄR FICK ALLTSÅ EN flygande start redan 1952 med debuten "Lawdy miss Clawdy", sju veckor som nummer ett på Billboards r&b-lista. Hans 50-talskarriär blev lång men inte lika framgångsrik hela tiden men det fanns rellt mindre intresse för Price under krigsåren gjorde att han tillsammans med några kompisar startade ett eget skivbolag, KRC som stod för Kent Record Corporation, och då kom originaliteten tillbaka. Hans debut på KRC, "Just because", blev också en kommersiell comeback (3:a i USA) och jag har på singelns b-sida hittat min stora Lloyd Price-favorit, "Why". En galopperande catchy och intensiv rocklåt med ett brölande fantastiskt fint saxofonsolo som russinet i kakan.
   Den singeln lockade till sig det större resursstarka skivbolaget ABC-Paramount som blev Lloyd Prices hemvist under resten av 50-talet. Då kunde Lloyd räkna in sitt livs största hits i låtar som "Stagger Lee", "Personality" och "I'm gonna get married". Kommersiellt stora ögonblick i Lloyd Prices karriär men där blir personligheten naggad lite i kanten.
   85 år gammal lever Lloyd Price än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: Rod Stewart

Postad: 2018-11-23 07:55
Kategori: I min skivhylla



ROD STEWART: Never a dull moment (Mercury SRM-1-646)

Release:
21 juli 1972.
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rods "Every picture tells a story" (1971) och ”Atlantic crossing” (1975).

NÄR JAG FÖR TÄMLIGEN MÅNGA ÅR SEDAN satte ihop en lista på mina 70-talsfavoritskivor fick jag välja strikt och prioritera hårt. För att göra listan mångsidig och färgstark stod ofta valet mellan olika skivor med samma artist. Ambitionen var att inkludera så många olika artister/grupper som möjligt. I det specifika valet av Rod Stewart-skiva var det från min sida ganska givet att "Every picture tells a story" hör hemma där som Rods bästa 70-tals-skiva. Det var kanske inte det mest spännande valet, snarare lite tråkigt och förutsägbart, men albumet är fantastiskt från en tidsepok som trots allt var den mest kreativa och intressanta med Rod.
   Jag misstänker att Rods album året efter, "Never a dull moment", också håller en hög kvalitetsnivå och tänkte just nu kolla upp den detaljen. Albumet är gjort efter ungefär samma modell som "Every picture...", med huvudsakligen samma musiker i kompet, och är i sound och låtsammansättning väldigt jämförbara.
   För min del var "Every picture..."-skivan den första jag ägde med Rod och första upptäckten av en artist ligger ofta känslomässigt lite närmare hjärtat. Det kan nämligen vara svårt att inte uppfatta uppföljaren som en mindre kopia när receptet upprepar sig och inte blir riktigt lika sensationellt eller originellt. Men jag tror den känslan var större då än nu.
   Redan 1968, medan Rod fortfarande var medlem i Jeff Beck Group, inleddes planerna på en solokarriär. Han solodebuterade på skiva redan 1964 och några år framåt, visserligen lite anspråkslöst på några spridda singlar, när han sjöng i många olika band (detaljer om det hittar du här) men 1968 blev det liksom på allvar när han fick ett seriöst solokontraktsförslag. Nästan samtidigt blev han Faces-medlem och fick under några obeskrivligt intensiva år försöka samköra sina båda stora karriärer parallellt.
   Under åren 1969 till 1973 släppte Rod sammanlagt nio(9!) album, fem med gruppen och fyra soloskivor. Det kallar jag extrem produktivitet som idag, när artister/grupper i snitt släpper ett enda album under samma tidsperiod, måste beskrivas som nästan overkligt.
   Det fanns ingen samordning mellan Rods båda karriärer som dessutom utspelade sig på två olika skivbolag. Faces-skivorna gavs genomgående ut på Warner Bros, och producenten hette ofta Glyn Johns, medan Rod producerade soloskivorna själv eller tillsammans med Lou Reizner. De två inledande soloalbumen gavs ut på proggetiketten Vertigo i hemlandet men i fortsättningen gav han på båda sidor Atlanten ut sina skivor på Mercury.
   Redan från start på solokarriären var Rod Stewart en internationell artist med en global spridning av sin musik. Mellan alla sina skivprojekt turnerade Rod flitigt både i USA och England och då var det i samtliga fall tillsammans med Faces. Ändå var det paradoxalt nog soloskivorna som sålde bäst. Faces var onekligen det perfekta live- och partybandet men hemma på grammofonen ville skivköparna lyssna på de lite mindre rockiga soloskivorna. Förutsättningar som skapade slitningar inom bandet och till slut resulterade i Faces splittring hösten 1975 och 1976 blev Rod den stora solostjärnan även som turnerande artist.

ROD MÅ VARA FÖDD I LONDON OCH GENOM hela sin karriär har han haft världen som arbetsplats. Men hjärtat har alltid bott i Skottland. Det skotska arvet från sin pappas sida har följt Rod genom alla år på många skivor. På omslaget till "Never a dull moment" står han med sin skotskrutiga halsduk och mössa i ett gigantiskt fotbollsmål tillsammans med medverkande musiker och tekniker. En bild som andas engelsk atmosfär.
   Av någon märklig anledning är mina första Rod Stewart-skivor amerikanska pressningar men jag misstänker att just den upplagan som officiellt distribuerades i Sverige vid den här tidpunkten kom från USA. Snygga avancerade konvolut med den kraftiga pappkvalitén som amerikanskt producerade skivor ofta hade och stod där lockande och nästan självlysande i skivbutiken.
   Som jag redan nämnt ger innehållet på "Never a dull moment" en ganska avslöjande bild av ambitionen att göra en "Every picture tells a story" del 2 med samma ingredienser, liknande musikersamling, arrangemang efter samma modell och samma uppdelning av original/coverlåtar. Jag påstår inte att "Never a dull..." är en tråkig kopia men den lever heller inte upp till sin titel ty några mindre intressanta detaljer kan jag nog notera.
   Första låten "True blue" är ju en riktig Faces-dänga, tung rock med tunga elgitarrer och elpiano (Ian McLagan), med samtliga gruppmedlemmar närvarande. Med Glyn Johns som tekniker kan jag misstänka att låten och inspelningen ursprungligen var avsedd för en officiell Faces-skiva. "Italian girls" har samma intensiva koncept men blir en tråkig upprepning.
   Det är när den typiska rockmusiken möter den lite mer akustiska folkmusiken som Rod Stewarts tidiga solokarriär blir som mest spännande. "Lost Paraguayos" har ett härligt arrangemang (med Martin Quittenton på akustisk gitarr) som kombinerar Faces- och Stewart-soundet Den beskrivningen gäller också "You wear it well", skivans singelval, som nog är den här skivans "Maggie May" fast utan den riktiga passionen.
   Under de tidiga 70-talsåren valde Rod tämligen unika Bob Dylan-rariteter till sin repertoar. På "Every picture..." hittade han den fram till 1971 outgivna Dylan-låten "Tomorrow is a long time". Och här finns den ytterst vackra "Mama you been on my mind" som 1972 var helt outgiven med låtskrivaren själv men som numera återfinns på några samlingar.
   Förutom den fina tolkningen av den postumt utgivna Jimi Hendrix-låten "Angel" är övriga covers på skivan ganska mediokra, lite förutsägbara och höjer inte direkt helhetskvalitén på skivan.
   Under sin tidiga solokarriär ville nog Rod Stewart framstå som en spontan och simpel klacksparkare. Som när han på omslaget till "Every picture..."-skivan låtsades ha glömt namnet på mandolinspelaren (Ray Jackson) i gruppen Lindisfarne. Men på "Never a dull..." har minnet blivit ännu sämre ty instrumentet nämns inte överhuvudtaget liksom credit för blåset på "Lost Paraguayos" som saknas. Dessutom förekommer flera slarviga stavfel när namnen Glynn Johns och arrangören Jimmy Horovidtzz (Jimmy Horowitz) presenteras.

/ Håkan

Mäktigt i Nikolaikyrkans varma atmosfär

Postad: 2018-11-22 09:05
Kategori: Live-recensioner

Foto: Björn Wallgren


"Örebro tillsammans för Musikhjälpen"
ANNA FOGEL/NISSE P/JOACIM & MIA DUBBELMAN/OLLE UNENGE/HELLO OCEAN/KARIN WISTRAND & BJÖRN LYCKLIG/DSH5/MARTIN HÅKAN/ISABELLA LUNDGREN/MEADOWS/THE BLAND/ANDERS F RÖNNBLOM
Nikolaikyrkan, Örebro 21 november 2018
Konsertlängd: 18:00-20:42 (162 min)
Min plats: Rad 14. Plats 235. Till höger om mittgången ca 25 m från scenen.


DET BLEV EN ARTISTMÖNSTRING AV SÄLLAN skådat slag. En skara artister plus några grupper med huvudsakligen lokal förankring men också en etablerad artist från Stockholm. Raden av artister som ställde sig på Nikolaikyrkans "scen" på onsdagskvällen var så lång och huvudsakligen så slagkraftig att tiden rusade i väg och till slut resulterade i levande musik under två timmar och drygt 40 minuter. Tempot var högt, artisterna avlöste varandra och blandningen av musik var stor och mäktig. I stort sett alla artister fick sina två låtar och hela arrangemanget flöt på med väldigt få eller inga tekniska missöden.
   Artisterna i programmet, som var en del i insamlingen till Musikhjälpen, äntrade scenen enligt ovannämnda artistuppräkning och blev till en brokig underhållning där Nikolaikyrkans akustik blev till en äkta sammanhållande länk.
   Skönsjungande Anna Fogel inledde med sin egen "Time" ensam vid flygeln och just det underbara pianosoundet skapade en underbar atmosfär genom hela konsertkvällen. En majoritet av artisterna eller grupperna hade flygeln som en skön ingrediens i sina arrangemang. Jag har sett Anna Fogel uppträda tidigare men hon har aldrig imponerat med sin personlighet lika mycket som under den här kvällen. Hon framförde bara en låt men återkom senare under kvällen.
   Niklas Törnblom, "till vardags" trummis i Les Gordons, håller på att skaffa sig en solokarriär i strålkastarljuset under namnet Nisse P. Tillsammans med tre vänner, bland annat en pianist, gjorde han personlig pop på svenska enligt en modell som ofta har Göteborg i sina rötter. Hans senaste singel "Sundbyberg" fanns med i repertoaren.
   Sedan kom det äkta paret Joacim och Mia Dubbelman, som också hade musiker med sig, och sjöng två välskrivna sånger på engelska.
   Olle Unenge har flera karriärer igång, både som soloartist och ledare för Tullamore Brothers, och valde två låtar från den senare repertoaren. Ensam på scen blev det två irländska sånger där han kombinerade sin perfekt irländska accent med ett fint akustisk sound på sin gitarr.
   Hello Ocean är en duo med kvinnlig sång, Stina Svensson, och en manlig pianist, Erik Slättberg, och det blev ännu mer tydligt hur bra flygeln lät denna kväll. Duon bjöd på en egen låt plus Joni Mitchells "Both sides now".
   Sedan skulle enligt förhandsrapporterna Karin Wistrand uppträda tillsammans med Björn Lycklig, en av kvällens arrangörer, och David Södergren men den programpunkten delades upp i två delar. Först Karin och Björn med Niclas Jonsson som musikalisk dekoratör när han rufsade till det lågmälda soundet med sin elektriska gitarr. Först Karins 25 år gamla sololåt "Längtan är en fågel" och Björn sjöng sin "Snöar i Stockholm" med både inlevelse och kraft.
   Sedan visade det sig att David Södergren hade nästan hela sitt DSH5 med sig på scen. Troligen samlade med kort varsel ty den viktige mandolinspelaren Lennart Hessel saknades och bandets trummis rusade in genom kyrkporten i samma stund som bandet äntrade scenen. Deras repertoar för kvällen var långt från det frejdigt folkrockiga och med fint flygelspel av Erik Mattsson tillhörde bandets "Lyckan och jag" och "För den förbannade kärlekens skull", från senaste albumet, kvällens melodiska höjdpunkter.
   Martin Håkan vill jag gärna uppfatta som ett band men fungerar lika bra som duo, Martin Qvarfort och Carl Carlsvärd (på valthorn). Martin överraskade mig med att spela flygel på sin underbara "Stay the night" där han framkallade en läckert hummande publikallsång och i den mer handfasta "Is this it" fick han hjälp vid sångmikrodonen av Amanda Ekberg.
   Blev i förhand tipsad om den värmländska jazzsångerskan Isabella Lundgren. Som icke-jazzfantast blev jag först lite överkörd av hennes första låt där röstresurserna var lite för avancerade för mina jazzallergiska öron. Men i den andra låten blev det lugn magi med underbar lite mer sparsmakad sång och hennes gitarrist Niklas Boman hade en egendomlig förmåga att spela både gitarr och bas på sitt instrument. Mycket läckert.
   Sedan kom numera mycket rutinerade The Bland upp på scen. Just hemkomna från Europaturné var det en slimmad variant av sextetten som uppträdde men de har en förmåga att anpassa arrangemangen efter situationen och jag har aldrig hört pianot (igen!) vara så fint representerat i deras musik.
   Störst namn fick avsluta konsertkvällen i Nikolaikyrkan, Anders F Rönnblom. Med hela sin rutin och avslappnad energi kom han in och sjöng två av sina största klassiker. Först "Din barndom ska aldrig dö" och sedan den mer än passande (efter onsdagsförmiddagens snöfall i Örebro) "Det är inte snön som faller" som också blev slutpunkt på den långa konsertkvällen.

/ Håkan

"The Beatles" - femtio år senare

Postad: 2018-11-22 07:48
Kategori: Beatles





JUST IDAG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN SLÄPPTES släpptes det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Projektet som 60-talets ledande band inte kunde ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från året innan, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som, inte bara, Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva.
   Trots min rangordning med "The Beatles" som största favorit har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppen som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men inget tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig på i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog med en egenskriven låt, "Don't pass me by".
   Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hej Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
   Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är de rockigare och mer högljudda än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.
   Jag tror det är variationerna, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig god upplevelse.
   Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9" en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del som älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del som inte förstår någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 50 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2018.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.
   Jag har tjuvlyssnat på ena skivan i den aktuella "White album"-utgåvan, den som innehåller demolåtar inspelad i George Harrisons hem i Esher i Londons sydvästra utkanter. Där spelar de igenom 27 låtar akustiskt och i de avskalade men ändå välplanerade arrangemangen låter det autentiskt och fantastiskt. Och kanske ungefär som när de skrev låtarna i Indien under våren 1968 utan elektricitet inom räckhåll. Kanske skulle skivan blivit mer homogen och mindre splittrad/underhållande med demoarrangemangen som röd tråd.
   På inspelningarna hemma hos George låter de verkligen som en harmonisk grupp som har ett gemensamt mål att göra världens bästa album. Jag tycker att de lyckades.

FOTNOT: Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Phil Lynott (1983)

Postad: 2018-11-21 07:57
Kategori: Intervjuer

PÅ EN VÄLDIGT SNABBT ORGANISERAD TURNÉ åkte Thin Lizzy-ledaren Phil Lynott ut på en tämligen lång Sverige-turné sommaren 1983. Jag såg han och hans band, The Philip Lynott Band som de bokstavligen kallade sig, i Karlskoga Folkets Park 3 augusti men inte, märkligt nog, Örebrokonserten i Brunnsparken två dagar senare. Den konserten finns för övrigt numera dokumenterad på en skiva, ”Live in Sweden 1983”, som släpptes 2002.
   Dave Edmunds hade precis ställt in sin Sverigesväng, och drog till USA där han fick bättre betalt, när budet gick till Lynott som mellan Lizzyturnéerna hade några veckor obokade och gjorde sin andra turné i Sverige som soloartist. I oktober 1982, i samband med Lynotts andra soloalbum, ”The Philip Lynott album”, hade han som Philip Lynott and Band gjort några spelningar i Sverige.
   Sommaren 1983 tog han bland annat med sig två Lizzy-kompisar, trummisen Brian Downey och gitarristen John Sykes, på turnén. Efter konserter i Alingsås, Stockholm och Norrköping kom han till Karlskoga där jag innan konserten ( recension här) i samband med soundcheck träffade Phil (jag föredrar att kalla honom för Phil…) för en kort pratstund.
   Innan han gick ut för att posera för min fotograf Anders Erkman och spontant fick tag i en fotboll utan att direkt visa upp någon tydlig bollkänsla. Men bildmässigt blev det naturligtvis succé. Själv stod jag förbluffad och lutade mig mot staketet (se nedan) medan Phil ganska avslappnat försökte bli vän med bollen.
   Jag kan inte påstå att jag märkte av Phil Lynotts ökade drogproblem när jag träffade honom. Men han var inte så pratsam och jag fick dra ur honom svar på mina få frågor.
   Hans uppgifter om att Thin Lizzys dagar var räknade stämde mycket riktigt. Några veckor efter Sverige-äventyret (där han också spelade på udda platser som Gävle, Kristianopel, Västervik, Hunnebostrand, Västerås, Södertälje och Avesta) gjorde bandet sina sista spelningar med Phil Lynott vid mikrofonen. Det var på tre Monsters of Rock 83-festivaler i Tyskland under de första dagarna av september.
   1984 bildade Phil en ny grupp, Grand Slam eller Phil Lynott’s Grand Slam som bandet ofta kallades, och turnerade regelbundet under det året. 1985 var det, förutom gästinhopp med Pogues, Motorhead och Gary Moore, få liveframträdanden för Phil Lynott. Nu svårt drog- och alkoholberoende kollapsade Lynott på juldagen 1985 efter blodförgiftning som följdes av lunginflammation och hjärtstopp som gjorde att Phil Lynott avled 4 januari 1986 vid 36 års ålder.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/8 1983.

Phil Lynott:
1983 SISTA ÅRET FÖR THIN LIZZY


NÄR DAVE EDMUNDS SÅLDE SIG OCH SIN MUSIK, ställde in den planerade Sverigeturnén och drog till USA där de stora pengarna finns, gick budet till Phil Lynott att genomföra den drygt två veckor långa turnén. Han är stor i Sverige, främst som ledare för Thin Lizzy men också i den nya rollen som soloartist.
   Thin Lizzy är historiens mest personliga hårdrocksgrupp. Lynotts låtar och oerhörda röst är främsta anledningen. Men gruppen sjunger på sista versen, berättar Phil för Allehanda när vi träffar honom några timmar innan konserten i Karlskoga Folkets Park i onsdagskväll.
- 1983 blir avskedets år för Thin Lizzy. I våras påbörjades den avskedsturné (bland annat Sverige) som i höst avslutas med Reading-festivalen i England, besök i Tyskland, Spanien och ytterligare några länder fram till jul, berättar Phil.
   Lynotts egna planer sträcker sig inte heller längre och bandet han just nu turnerar tillsammans med är mer ett experiment än ett permanent kompband. Bland annat ingår ytterligare två Thin Lizzy-medlemmar, gitarristen John Sykes och trummisen/veteranen Brian Downey.
   Sverigeturnén, som avslutas på måndag i Stockholm, har tagit Lynott till många genuina folkparker där utländska artister vanligtvis inte brukar uppträda.
   - Med Thin Lizzy kunde vi bara spela i de stora idrottshallarna i Stockholm, Göteborg och Lund, ofta på vinterhalvåret. Därför vill jag nu uppleva den svenska sommaren och se den svenska naturen, avslutade Phil vår pratstund just när solen var på väg ner och den svala augugustikvällen blev till kall natt.
   Efter en geografisk oförklarlig "mellanlandning" i Södertälje igår torsdag kommer Phil Lynott & Co till Örebro och Brunnsparken ikväll.

Övriga bilder från Anders Erkmans kamera:




/ Håkan

50-tal: #24. "The hippy hippy shake" (1959)

Postad: 2018-11-19 07:52
Kategori: 50-talets bästa



CHAN ROMERO
The hippy hippy shake

(Del-Fi)

DET VAR NATURLIGTVIS THE SWINGING BLUE JEANS då omskakande version av "Hippy hippy shake" (utan "The" i början) som först introducerade låten för mig i februari 1964. Liverpoolgruppen hade släppt låten på singel i december 1963 och 1 februari 1964 gick den som nykomling på Tio i Topp in som nummer ett direkt där den avlöste The Beatles "I want to hold your hand". Den ruskade onekligen om i mitt 11-åriga ständigt musiklyssnande liv.
   Då hade jag inte en aning om låtens historia eller ursprung och att rötterna gick att finna i 50-talets rock'n'roll-generation. Jag hade då inte heller något som helst minne av att låten figurerat på Tio i Topp redan i augusti 1962 med Maori Hi Five, en grupp från Nya Zeeland som till och från bodde i Sverige vid den tidpunkten. Jag har inte hört den gruppens tolkning av låten men tvivlar på att den kan konkurrera med Swinging Blue Jeans Walter J. Ridley-producerade version av Chan Romeros genombrottslåt från 1959.
   Chan Romeros original är dock inte långt efter hitversionen från 1964 fast den spelades in under helt andra och resursfattigare förutsättningar i juni 1959. Av naturliga skäl äger originalinspelningen inte alls samma tekniska finess men lever i allra högsta grad på närvarokänslan, den hickande sången och det explosiva arrangemanget som Chan och bandet trollade fram i studion.
   Chan, eller Robert Lee som hans förnamn egentligen är, föddes 1941 av föräldrar med både spanskt, indianskt, mexikanskt och irländskt ursprung. Han fick sitt nya förnamn av sin farfar och blev tidigt genuint musikintresserad. Inkörsporten var country (Hank Williams, Hank Snow och Jimmie Rodgers) men när han fick se och höra Elvis Presleys version av "Hound dog" 1956 blev han rock'n'roll-frälst.
   1958, som 17-åring, åkte han till East Los Angeles och skrev då "The hippy hippy shake" och försökte få skivbolaget Speciality intresserad men de nappade inte riktigt. Tillbaka i sin hemstad i Montana bildade han ett band och blev intresserad av en artist med samma etniska bakgrund som han själv, Ritchie Valens. Dock omkom Valens i den tragiska flygolyckan i februari 1959 innan de träffades. Genom sin manager fick Chan våren 1959 kontakt med Valens manager Bob Keane i Los Angeles som var på jakt efter en efterträdare till Valens. Chan blev snabbt kontrakterad av samma skivbolag som Valens, Del-Fi, och gick i juni 1959 in i samma studio (Gold Star Studios, Hollywood), med samma musiker på samma skivbolag som Valens, och spelade in "The hippy hippy shake".
   Musikerna på inspelningen gör verkligen väsen av sig på alla sina 103 sekunder: Rene Hall, sologitarr och 6-strängad bas, Irving Ashby (från Nat King Coles trio), ståbas, Barney Kessel, kompgitarr, och Earl Palmer, trummor.
   För andra veckan i rad på min 50-talslista har jag valt en artist från det sena decenniet med en förhållandevis kort karriär, jämför med Vince Taylor. Både Romero och Taylor skrev ändå in sig i musikhistorien med sina legendariska låtar. Dock blev Romeros "The hippy hippy shake" inte den stora USA-hit som den verkligen är värd. Hans inspelning slog bättre i Australien men låten har förevigt etsat sig fast i många artisters coverrepertoarer. 1961, 1962 och 1963 sjöngs den exempelvis av Paul McCartney när Beatles uppträdde.
   77 år gammal lever Chan Romero än idag.

/ Håkan

Massiv succé för Magnus på hemmaplan

Postad: 2018-11-17 15:15
Kategori: Live-recensioner

Foto: Tommy Sundström
Foto: Jan-Ola Sjöberg

MAGNUS LINDBERG
Twang, Stockholm 15 november 2018
Konsertlängd: 19:50-20:45 och 21:03-21:40 (55 + 37 = 92 min)
Min plats: Ca 4 m framför scenen.


PÅ ETT DIREKT FULLPACKAT TWANG i centrala Stockholm bjöd Magnus Lindberg på en massiv succé i torsdagskväll. I den trånga, varma och intima källarlokalen visste hela publiken varför den var på plats. Atmosfären badade i förväntan och kärlek där Magnus fina röda akustiska gitarr stod parkerad på scenen bredvid det obligatoriska notstället.
   Kärleken visade sig vara ömsesidig när Magnus äntrade den lilla scenen och lite på lek började med fel textrad ("När sekunderna försvinner") när han egentligen inledde med "3 + 7 = 11", kvällens mest exklusiva låt. Det har nästan blivit tradition för Magnus att live missa eller glömma textrader, stanna upp, titta närmare i sin textblad och sedan fortsätta. Ögonblick då närvaron både på scen och i publiken var hundraprocentig den här kvällen.
   Tidigare i år upplevde jag Magnus live i ett ännu mindre sammanhang i Örebro och det var väl en liten repris att så tätt inpå se och höra honom igen. Men efter senaste albumet, den fantastiska "Magnus Lindbergs skörd" som för övrigt är given på min årsbästalista, fanns det ändå ett visst sug efter den nya repertoaren.
   På skivan omger han sig med ett oerhört tajt och inspirerat band och arrangemangen tillhör verkligen det bästa som Magnus har gjort. Ensam på scen kunde man inte riktigt jämföra de olika förutsättningarna och visst stod jag ibland och saknade Jens Frithiofs smakfulla slide eller Basse Wickmans kraftfulla körande. Men Magnus Lindberg skriver låtar som är fantastiska i alla sammanhang och som håller i alla miljöer.
   Kanske hade jag väntat mig livepremiär för några fler aktuella låtar men det var en överraskning att få höra den på skiva så rockiga och häftigt elektriska "Längesen, längesen" fungera så perfekt i detta akustiska sammanhang.
   Upplägget på konserten var ganska givet och slutet tämligen förutsägbart med de obligatoriska låtarna "Tårar över city" "Röda läppar" och den här gången ingen extralåt som i flesta tidigare konserterna har betytt "Månsken Peggie".


3 + 7 = 11
När sekunderna försvinner
För oss
Tro på dig
Från en mörk, mörk himmel
I alla mina drömmar
När jag ser dig
Det finns dom som aldrig sett en vän
Lycklig man
Den risken finns
Starkare
Varje gång du faller ner

Paus

Dansa med mig
Jag har aldrig vart i Memphis
Vinden vänder
Jag saknar oss
Allt som jag kan ge dig
En ensamvarg
Längesen, längesen
Tårar över city
Röda läppar

/ Håkan

I min skivhylla: Elvis Costello & the Attractions

Postad: 2018-11-16 07:52
Kategori: I min skivhylla



ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: Punch the clock (F-Beat XXLP 20)

Release:
5 augusti 1983
Placering i skivhyllan: Hylla 2. Mellan Costellos "This year's model" (1978) och ”King of America” (1985).

MELLAN 1982 OCH 1986, MELLAN STORVERKEN "Imperial bedroom" och "King of America", hade Elvis Costello en sällsynt dipp i sin långa och på ytan mycket jämna karriär. Under den här tidsperioden går det faktiskt att hitta mindre övertygande detaljer i hans liv. "Goodbye cruel world" (1984) har varit den överlägset största besvikelsen i Costellos hela skivproducerande karriär. Nyfiken som jag är, glömsk som jag också är, tog jag fram "Punch the clock"-albumet som kom året innan. Jag ville förnya uppfattningen om skivan och allmänt bedöma var Elvis Costello som artist befann sig 1983.
   För att anknyta till albumtiteln så får Costello inte klockorna att stanna på "Punch the clock" men det är en detaljrik skiva med många intressanta nyheter i arrangemangen och fler gästartister/musiker än någonsin bidrar. Costello spelar fem olika instrument och Steve Nieve, Attractions mest skolade musiker, omger sig med sex olika keyboards. Så var det minsann inte på Nick Lowes tid som producent...
   Efter ett antal koncentrerade lyssningar upptäcker jag en stegrande kvalitetsförbättring där många låtar sätter sig i hjärnan på ett övertygande sätt. Faktiskt påminner hela "Punch the clock"-konceptet om Costellos senaste album "Look now". Luftiga och poppiga låtar, intressanta arrangemangsidéer och det lite utökade utrymmet för Nieves keyboards. Kanske inte så gränslöst mångfacetterat och in i detalj intressant som på "Imperial bedroom", skivan innan, men jag känner många friska vindar på 1983-skivan. Det flitigt använda blåset sätter ofta tonen i arrangemangen och är något av nyhetens behag.
   Onekligen influerad av Dexy's Midnight Runners framgångar kidnappade Costello, kanske inte bokstavligen, några av det bandets blåsare, döpte om kvartetten till The TKO Horns och lät just blåset ta huvudrollen på flera låtar. Det resulterade huvudsakligen i poppiga och snärtiga arrangemang.
   Vid något enstaka tillfälle ("Everyday I write the book") går Costello över gränsen till något soulflörtande med hjälp av soultjejduon Afrodiziak (Caron Wheeler/Claudia Fontaine). Kanske var det här som Costello fick (den dåliga) idén att göra ett genomgående soulinfluerat album som resulterade i det svaga bottennappet "Goodbye cruel world" (1984).
   Men på "Punch the clock" är det huvudsakligen den genuina popkänslan som gör sig påmind. Allra tydligast på "The element within her" (med en oslagbar la-la-la-refräng) och "Love went mad" men "TKO (Boxing day)", ""Charm school" och "The invisible man" innehåller också samma influenser. Singellåten "Let them all talk", som släpptes redan under sommaren 1983, inleder albumet och har en typisk hitpotentiell Costello-klang där just blåset höjer kvalitén.

DET GICK OVANLIGT LÅNG TID MELLAN inspelning och utgivning av "Punch the clock". Både Costello och manager Jake Riviera brukade agera snabbt och överraskande men när skivan under våren 1983 var klar för utgivning stod skivbolaget F-Beat utan engelsk distributör och allt försenades. Kanske var det därför rastlöse Elvis Costello startade sin egen lilla etikett, IMP Records, för att han var ivrig att publicera sin senaste låt "Pills and soap", en politisk kommentar, och fick då uppträda under namnet The Imposter.
   När distributionen sedan löste sig till sommaren fick låten plats på albumet i en lätt omgjord och nymixad version. En annan låt på "Punch the clock" som hade hämtats från arkivet är "Shipbuilding", ännu en Costellos-låt med politiska undertoner, som över ett år gammal var en känd Robert Wyatt-singel. Lite omotiverat att spräcka helheten på albumet med en gammal låt men Costellos version är minst lika stark som Wyatts supertolkning. När sedan den exklusiva gästartisten Chet Baker kommer in och blåser en ljuvlig och ömsint trumpet gör entré påverkar det kvalitén på hela albumet.
   Till slut blir "Punch the clock" till en underhållande och bra skiva. När jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda i september 1983 gav en kreativ redigerare rubriken "Costellos åttonde underverk" till min övervägande positiva recension. Så fantastisk är väl inte skivan i sin helhet men "Punch the clock" är heller inte någon parentes i Costellos långa diskografi.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Per Gessle (1983)

Postad: 2018-11-14 07:56
Kategori: Intervjuer

DEN STORA HÖSTTURNÉN 1982 FÖR Gyllene Tider blev aldrig av. När sedan militärtjänstgöring för 4/5-delar av gruppen, med början i januari 1983, blev verklighet gav det möjlighet för den sista eller första(?) femtedelen, Per Gessle, att satsa på ett soloalbum.
   I januari 1983, samtidigt som de andra grabbarna i bandet ryckte in på I16 i Halmstad, hade Per 25 svenska låtar klara för att eventuellt spelas in. Efter en hård gallring tillsammans med skivbolagets Kjell Andersson blev det till slut tretton låtar, elva original plus John Holms "Den öde stranden" och en svensk version av John Sebastians "Stories we could tell".
   Skivan spelades in under februari i EMI:s studio i Stockholm med Gyllene-producenten Lasse Lindbom i högsätet och en mängd olika musiker som Janne Bark, Kjell Öhman, Niklas Strömstedt, Backa Hans Eriksson, Hasse Olsson och Reg Ward till hjälp. Redan 30 mars fanns skivan i butik och genast gav sig Per ut på en signeringsturné där jag lyckades fånga honom när han passerade Örebro.
   Efter tre år, tre albumsuccéer och upprepade turnéer med publikhysteri i dess spår blev det alltså plötsligt tyst och händelsefattigt från Gyllene Tider-hållet. Det hade givetvis en förödande inverkan på gruppens popularitet och topposition i svensk showbiz. Men det var nog ingen som våren 1983 förstod att gruppens dagar vara räknade, allra minst Per som i min intervju glatt planerade för nästa grupproduktion. Efter det tämligen misslyckade albumet "The Heartland Café" (1984) på engelska rann Gyllene Tiders framtid ut i sanden för den här gången. Sedan har ju bandet återförenats vid ett flertal tillfällen och återigen skapat hysteri på sina sommarturnéer.
   Nattklubben/diskoteket Prisma blev en naturlig mötesplats för mig och Per då Gyllenes och Gessles ekonomiske rådgivare, örebroaren Janne Beime, sedan många år drev stället. Just den här fredagskvällen, 15 april 1983, var det David Bowie-tema med anledning av den helt nysläppta albumet "Let's dance". Med låtar som fick ackompanjera vårt samtal över mat och dryck. Jag ser på Anders Erkmans bild att jag dricker öl medan Per föredrar rödvin.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1983.

PER GESSLE - ARTIST I LEKHAGEN JÄMFÖRT MED DE STORA SVENSKA!

ATT PER GESSLE, SÅNGAREN, LÅTSKRIVAREN och ledaren i Gyllene Tider, nyligen har släppt ett uppmärksammat soloalbum lär nog ingen, gammal som ung, ha missat. Det är resultatet av en målmedveten lansering i tv, radio och press. Just nu reser han omkring och signerar skivor under tumultartade former.
   Allehanda lyckades fånga den populäre sångaren och idolen vid en kort mellanlandning i Örebro i fredagskväll.
   Över en rostbiff på Prisma berättade han om sin soloskiva och sina egna och Gyllene Tiders framtidsplaner.
   Allt till ett ackompanjemang av David Bowie-musik som pumpade ut ur högtalarna denna speciella Bowie-afton på stället.
   - Den dagen man tror att man säljer skivor automatiskt utan reklam och PR kan man lika gärna lägga av, svarar Per på en fråga om han, som är en av Sveriges mest populära i popbranschen, verkligen behöver ge sig ut på denna PR-inriktade "turné".
   - Då har man inte längre några mål och ambitioner att nå ännu längre.
   Just att drömma och planera framtidens målsättningar är viktiga för Per själv och hela Gyllene Tider och det återkom ofta under vårt samtal.
   Han påpekade flera gånger att den aktuella soloskivan inte på något sätt innebär splittring i gruppen utan till och med är en viktig del i Gyllenes karriär.
   - Gyllenes musik utvecklas just nu åt det tyngre hållet med engelska texter men det hindrar ju inte att gruppen kanske någon gång i framtiden breddar sin musik med akustiska låtar.
   - När vi förhoppningsvis får chansen att göra konserter på 1½-2 timmar, säger Per och avslöjar ännu en dröm.
   På Gyllene Tiders skivor har låtar och arrangemang skräddarsytts för en yngre målgrupp medan Per Gessle nu på egen hand visar upp en mognare och mer fullvuxen inriktning med influenser från både Bruce Springsteen, Neil Young, Eagles och - John Holm.
   - John Holm är en av de verkligt stora i Sverige. Det var han som fick mig att börja skriva låtar på svenska när jag 1976 upptäckte hans otroligt fina album "Sordin", från vilken Per hämtat en låt, "Den öde stranden", till sitt nya album.
   - Ingen vet vem John Holm är idag. Jag försökte få med honom på min skiva men han var tyvärr inte intresserad, säger Per om en av sina många artistkollegor han ser upp till.
   På samma entusiastiska sätt beskrev Per hur han träffade John Sebastian i Los Angeles 1981, fick sitta på första bänk vid en inspelning av en tv-show med Sebastian som gillade Gyllenes provinspelningar på engelska.
   - För några år sedan gjorde vi nya versioner av gamla Gyllene-låtar på engelska, kallade oss Modern Times och försökte få utlandet intresserat.
   - Nu när vi tänker satsa helt på engelska blir det dock allvarligare menat. Låtar skrivna på engelska från början.

I UTLANDSLANSERINGEN INGÅR GIVETVIS också planerna på att spela in utomlands. Per nämner skivproducenten Jimmy Iovine (Petty, Springsteen, Patti Smith med flera) med respekt flera gånger men tillägger också att Lasse Lindboms skicklighet räcker mycket långt. Möjligheterna att jobba med en amerikansk tekniker och Lasse som producent är kanske mer realistiska.
   Trots återhållsamma och annorlunda arrangemang jämfört med Gyllenes skivor är det inga svårigheter att identifiera Pers sensuella stämma.
   Personligt viskande röst med få variationsmöjligheter där faktiskt medsångerskan Marie Fredriksson gör en mycket duktig insats på skivan. Hennes fantastiska sångröst ger flera låtar ett märkbart lyft.
   - Jag har känt Marie i fyra-fem år och hon är väldigt begåvad. Få sångerskor har fått så mycket beröm för sina uppmärksammade inhopp på andras skivor.
   - Hon sjunger vanligtvis i en annan Halmstads-grupp, MaMas Barn, men hon och jag planerar nu ett soloalbum som jag tror mycket på.
   Vid sidan av den egna artistkarriären arbetar Per mycket i skymundan med att skriva låtar och producera andra artister och drömmer också om att ha ett eget skivbolag.
   Hans bidrag till Fridas förra album slog så väl ut att han nu skriver två låtar till hennes nästa, några överblivna Gyllene-låtar kommer på Maria Wickmans nya album och han skrev även en låt till Agnetha Fältskogs soloalbum som dock inte användes.
   Dessutom skriver han stadigt låtar tillsammans med Niklas Strömstedt som de båda använder på sina respektive skivor.
   - Jobbet bakom, själva skapandet, fascinerar mig nog allra mest. Idoldyrkandet är sekundärt, artistbiten är lättast att undvara. Den kan vara påfrestande, det är ok att stå på scen men själva turnerandet är ytterst monotont.
   Per nämner "Long after dark", album med Tom Petty, som en ledtråd till avslöjandet av Gyllenes kommande sound. Spelar in en singel och video i maj och ett album i höst.
   - Jag känner just nu precis samma hunger som när vi en gång jagade skivkontrakt, säger Per bestämt.
   Trots enorma framgångar för Gyllene Tider och stor uppmärksamhet kring Per Gessle är han en 24-åring som står med båda fötterna på jorden och utstrålar en raffinerad blandning av både respekt, ett barns naiva syn och fullvuxen mognad. Han ser världen och sin egen situation med lite för anspråkslösa ögon.
   - Jag är ingen Springsteen, säger Per när vi talar om de ursprungliga planerna på ett helt akustiskt album.
   - Jag befinner mig fortfarande i lekhagen och kastar jojo i jämförelse med stora svenska artister som Ulf Lundell och Dan Hylander, säger han blygsamt.
   Per kan sin pophistoria med en nästan bedövande exakthet och kommenterar många av de Bowie-låtar som passerar revy denna speciella kväll och han klarar frågeformuläret utan minsta tvekan.
   Han berättar dessutom många pikanta detaljer från rockvärlden innan discjockeyn Erik J pumpar ut Bowies "Let's dance" för full volym och därmed omöjliggjorde vidare konstruktiv konversation.

/ Håkan

50-tal: #25. "Brand new Cadillac" (1959)

Postad: 2018-11-12 07:52
Kategori: 50-talets bästa



VINCE TAYLOR AND HIS PLAYBOYS
Brand new Cadillac

(Parlophone)

IDAG TÄNKER JAG BJUDA PÅ UPPMÄRKSAMHET för en engelsman som egentligen är en enda stor parentes i 50-talets musikhistoria. Ändå har han bidragit med en klassisk låt som var ett kommersiellt fiasko på 50-talet, efter omarbetning en stor hit i Sverige på 60-talet och figurerade även i punkkretsar på 70-talet. En onekligen intressant och spännande utveckling som har givit mannen i fråga, Vince Taylor, ett visst gott eftermäle fast han som person var en underlig individ och udda profil under några år i rock'n'roll-branschen.
   Jag brukar inte basera mina 50-talsupptäckter på eventuella coverversioner men i det här fallet är det nästan omöjligt att undvika "Brand new Cadillac"-låtens resa genom decennier. Men jag ska också be att få understryka att Vince Taylor gjorde en underbart viktig insats när han skrev låten, spelade in den och gav ut den i april 1959. Hans karriär och produktion var både kort och ihålig och Vince var väl en typisk representant för begreppet one-hit-wonder - fast i hans fall fick han ju inte ens en enda hit...
   Vince Taylors historia innehåller måhända några poänger som bör återberättas. Han föddes 1939 som Brian Holden i Isleworth i sydvästra London. Familjen emigrerade till USA när Brian var sju år, efter studier tog han flygcertifikat men i 18-årsåldern blev musik hans stora intresse och favoriterna var Bill Haley, Gene Vincent och Elvis Presley. Han började sjunga på lokala tillställningar och när hans amerikanska svåger 1958 åkte till London för att kolla den engelska musikscenen följde Brian intresserat med och knöt omgående kontakter med musiker och hade snart ett eget kompband, The Playboys.
   På ett cigarettpaket fastnade Brian för frasen "In hoc signo vinces", hans favoritskådespelare hette Robert Taylor och genast hade han skaffat sig ett artistnamn, Vince Taylor.
   Överraskande snabbt skrev Vince på ett skivkontrakt för Parlophone och blev en rock'n'roll-pionjär på etiketten som under 50-talet främst gav ut jazz-, komedi-, gospel- och storbandsskivor. Vince skivdebuterade i december 1958 på singel med Charlie Richs rockabillylåt "Right behind you baby" från en Sun-singel med Ray Smith. (Även b-sidan hade Sun-relaterat material: Roy Oribsons "I like love").
   Tv-framträdanden och turnéer lovade gott för Taylors karriär och nästa singel blev hans egen "Brand new Cadillac". En rockig och gitarrdominerad låt med kompromisslös sång och producerad av rutinerade Norrie Paramor som då främst hade erfarenhet som producent av soundtracks.
   Båda Vince Taylors singlar är intensiva rock'n'roll-skivor men kommersiellt var det noll respons hos skivköparna. En förklaring är att "Brand new Cadillac" bannlystes på BBC Radio då låten uppfattades som bilreklam. Den ettriga elgitarren spelas av Joe Moretti som för övrigt ett år senare gör samma sak på Johnny Kidd & the Pirates legendariska "Shakin' all over".
   Missnöjda med det kommersiella utfallet rev Parlophone Taylors kontrakt, musikerna i Playboys övergav honom (några hamnade via Marty Wilde hos Cliff Richard) och personliga problem gjorde att hans karriär redan var på väg utför. Fick göra ytterligare några skivor på ett litet nystartat skivbolag, Palette, men utan större uppmärksamhet. Turnerade dock flitigt med musiker som kom och gick innan han plötsligt hittade en ny marknad i Frankrike, dit han också flyttade, där han under första halvan av 60-talet uteslutande gav ut skivor med kända rock'n'roll-covers. Frankrike fortsatte vara hans marknad men drogproblem och religiösa grubblerier gjorde inte karriären gott innan han 52 år gammal dog i lungcancer 1991.

MEN HANS "BRAND NEW CADILLAC" HAR LEVT vidare under decennier i olika skepnader. 1964 blev låten åter aktuell med den engelska gruppen The Renegades som gjorde om låten till en ballad, kortade ned titeln till enbart "Cadillac" och fick en stor hit i Finland som nästan blev gruppens nya hemland. Det var via Renegades version som Hep Stars fick upp ögonen och öronen för "Cadillac". Men innan Svenne Hedlund och grabbarna upptäckte låten hade en annan svensk grupp, The Shamrocks som hade turnerat med Renegades i Finland, spelat in låten. Den gavs emellertid ut efter Hep Stars version och hamnade därmed helt i skuggan av Hep Stars första och största hit våren 1965.
   Läser man noga på Hep Stars singeletikett finns inte låtskrivarnamnet Vince Taylor omnämnt utan fyra andra efternamn som står för Kim Brown-Denys Gibson-Graham Johnson-Ian Mallett och är de fyra medlemmarna i The Renegades. När engelsmännen så i grunden förändrade "Brand new Cadillac" ville de låtsas som att originalet aldrig hade existerat. Renegades lurendrejeri gick inte hem hela vägen ty Taylors förlag upptäckte "stölden", när "Cadillac" blev en hit, och krävde naturligtvis ersättning. Överenskommelsen blev att alla, inklusive Taylor, delade på copyrightpengarna.
   När Hep Stars gav ut "Cadillac" visste de ingenting om Vince Taylors original och trodde att låten var Renegades och låtskrivarnamnen därefter...
   När The Clash som första låt under inspelningarna till "London calling"-albumet spelade in "Brand new Cadillac" var det enklare att utröna ursprung och original och Vince Taylor anges rätt och korrekt som låtskrivare. Medlemmarna i Clash visste inte ens om att producenten Guy Stevens spelade in låten när de harvade på i studion. När bandet tyckte att den gick för fort protesterade Guy: "Great! All rock'n'roll speeds up. Take!".
   Clashs version av "Brand new Cadillac" är 2:08 lång, 29 sekunder snabbare än originalet.
   52 år gammal avled Vince Taylor 28 augusti 1991 i lungcancer.

/ Håkan

I min skivhylla: Crosby, Stills & Nash

Postad: 2018-11-09 07:51
Kategori: I min skivhylla



CROSBY, STILLS & NASH: Crosby, Stills & Nash (Atlantic SD 8229)

Release:
29 maj 1969
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Crosby/Nashs "Live" (1977) och Crosby, Stills & Nashs ”CSN” (1977).

MAN KAN SÄGA ATT FRÖET TILL DEN HÄR så kallade supergruppen började gro sommaren 1967 men blev officiell verklighet först i december 1968 för att sedan resultera i trions första album i maj 1969. Det kanske med dagens mått mätt inte är någon lång tidskrävande process men på det händelserika 60-talet, när en ny singel släpptes var tredje månad och det producerades i snitt två album per år, var bildandet av trion Crosby, Stills & Nash trots allt en ganska snårig historia.
   Det var på den legendariska Monterey-festivalen sommaren 1967 som David Crosby, ännu så länge Byrds-medlem, blev inbjuden av Stephen Stills att tillfälligt ersätta den ofta frånvarande Neil Young under Buffalo Springfields festivalkonsert. Crosby hade kvällen innan, under Byrds konsert, pratat mycket politik mellan låtarna och det skapade interna stridigheter i bandet. Efter ytterligare meningsskiljaktligheter framåt hösten under skivinspelningar fick Crosby sparken från den gruppen.
   Stills fortsatte det delvis ansträngda samarbetet i Buffalo Springfield men gästade här och där på skivor med bland annat Joni Mitchell (Crosby producerade debuten "Songs to a seagull"), Judy Collins och Al Kooper/Mike Bloomfield medan han samtidigt diskuterade ett kommande samarbete med Crosby. Han hade i flera år varit vän med Jefferson Airplane-gruppen och tillsammans med den gruppens Paul Kantner skrev han och Stills en låt, "Wooden ships", som skulle hamna på både Airplanes och CSN:s kommande skivor,. Fast på CSN-skivan ströks Kantner som låtskrivare på uppmaning av hans manager...
   I ett helt annat land (England) i en helt annan världsdel (Europa) hade Graham Nash från en helt annan grupp (Hollies) kommit till insikt. Han ville inte vara tonårsidolen som sprutade ur sig kortlivade pophits. Han skrev "King Midas in reverse", underbar låt men långt ifrån kommersiell, till Hollies-repertoaren som en protest och precis när den släpptes i mars 1968 befann sig hans grupp på Nordamerikansk turné. När Hollies spelade i Ottawa, Canada mötte Graham kanadensiskan och den nyss albumdebuterande Joni Mitchell och där visade båda intresse för varandra. En händelse och ett möte som skulle visa sig bli livsavgörande för Nash.
   Strax efter sommaren 1968, efter ytterligare några konventionella Hollies-hits med "Jennifer Eccles" och "Listen to me", lämnade Nash bandet, landet och äktenskapet bakom sig i England och for till Los Angeles och Joni Mitchells hus i Laurel Canyon. I det huset sammanfördes Crosby, Stills och Nash, alla gemensamma vänner/ex-pojkvänner till Joni, och när tre olika men individuellt anpassade röster mötte varandra skapades helt enkelt musikhistoria. Energisk stämsång, inte alls solbränd och mysig enligt Beach Boys-modellen, som präglar så gott som alla låtar på trions första skiva oberoende vem som har skrivit eller sjunger låten.

KANSKE VAR TRION HISTORIENS FÖRSTA supergrupp, det numera välkända begreppet när stora profiler söker sig till varandra och bildar band. Det så kallade gruppnamnet skvallrar väl om att de här tre profilerna inte helt ville ge upp sina solokarriärer och mycket riktigt kom det inom några år soloskivor med samtliga medlemmar och duon Crosby & Nash (eller Nash & Crosby) var snart ett faktum.
   Stills var tveklöst motorn i trion. Efter tiden i Buffalo Springfield på Atlantics underetikett Atco var det hans skivkontrakt som vägde tyngst, tyckte skivbolagschefen Ahmet Ertegun. Ryktet om att gruppen var aktuella för Beatles skivbolag Apple, men avvisades av George Harrison, får nog tillskrivas myterna.
   Det var också Stills låtmaterial som kom att dominera innehållet på debutalbumet, både till mängd och kvalité. Skivans båda inledande låtar på varsin skivsida bär hans tunga signatur. Den långa (7:22) "Suite: Judy blue eyes" är just en svit med flera olika delar som avslöjar Stills hela arsenal av influenser. Allt från singer/songwriter-akustisk välsång via karibiskt svängande rytmer (något Stills ska bära med sig i många år på sina egna skivor) till akustisk rock. "Wooden ships", som han alltså skrev med Crosby är en lika storslaget skiftande låt fast lite mer elektrisk.
   "Crosby, Stills & Nash" är en osedvanligt lågmäld skiva för att komma från tre berömda artister. Där arrangemangen överlag är finstämda och begränsat arrangerade. Förutom trummisen Dallas Taylor (han skymtar i ett fönster på skivomslaget) var det återigen Stills som musikaliskt var i centrum som både gitarrist, basist och organist. I övrigt var det Crosby som spelade kompgitarr medan Nash enbart bidrog med sin läckra tenorstämma.
   Varken förr eller senare i rockmusiken har tre så genuint individualistiska röster passat så förbaskat perfekt tillsammans. Det är just den detaljen som gör albumet så originellt och har sedan satt prägel på allt de har gjort tillsammans sedan dess. Låtmässigt är det, förutom redan ovannämnda Stills-höjdpunkter, dock som helhet mindre sensationellt där Nash förväntat levererar de lättsammare låtarna och Crosby, ännu mer förväntat, är djupare och mer atmosfärisk på sitt material.
   "Crosby, Stills & Nash" är naturligtvis en helt godkänd debutplatta men som ändå bara är ett lovande förstaförsök inför fortsättningen som ska visa sig bli så mycket mer exklusiv och musikaliskt stark på först studioskivan "Deja vu" och sedan det mäktiga livealbumet "4 way street".

/ Håkan

Hugh McDowell (1953-2018)

Postad: 2018-11-08 10:43
Kategori: Minns

HUGH McDOWELL GAV CELLO ETT ANSIKTE inom popmusiken. Att jag, en hängiven popfantast, minns en cellist kanske är en smula överraskande men Hugh och ljudet av hans instrument hade från tidigt 70-tal en speciell plats i musikaliska hjärta. Och mycket är från början Roy Woods förtjänst. Jag har berättat tidigare att jag gillade Roy Wood, då i gruppen The Move, från första stund (1967) och följde automatiskt med i utvecklingen när han ville kombinera pop med klassisk musik och bildade Electric Light Orchestra 1970.
   Under inspelningen av ELO:s första album "The Electric Light Orchestra" (1971) och singeln "10538 Overture" spelade Wood själv cello och nästan alla andra instrument (oboe, akustisk gitarr, bas, ståbas, fagott, klarinett, blockflöjt, slide och percussion...). Men när bandet 16 april 1972 första gången ställde sig på en scen live fanns den 19-årige och klassiskt skolade Hugh McDowell med på cello i den nybildade gruppen.
   Under inspelningarna till gruppens andra album, "ELO 2" (1973), lämnade Wood gruppen och tog med sig McDowell in i nästa projekt som hette Wizzard. En minst lika spännande utveckling som ELO och jag följde intresserat båda grupperna. Albumet "Wizzard brew" (1973) följdes strax efter av kanonsingeln "See my baby jive" innan McDowell tröttnade på Woods alltmer galna idéer och återvände till Jeff Lynnes mer trygga Electric Light Orchestra.
   Från september 1973, och albumet "Eldorado" (1974), blev McDowell trogen ett alltmer populärt och kommersiellt framgångsrikt Electric Light Orchestra under resten av 70-talet. Han finns alltså med på albumen "Face the music" (1975), "A new world record" (1976) och det fantastiska dubbelalbumet "Out of the blue" (1977) plus alla turnéer däremellan. Han fanns alltså med på scen när jag såg gruppen uppträda på Johanneshov i Stockholm i april 1978.
   Från 1979 fanns det ingen plats för stråkar i Electric Light Orchestras sättning som gjorde att McDowell, Mik Kaminski, violin, och Melvyn Gale, cello, fick lämna gruppen.
   Hugh McDowell avled 6 november 2018. Dödsorsak: Långvarig sjukdom.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Niklas Strömstedt (1983)

Postad: 2018-11-07 07:54
Kategori: Intervjuer

NIKLAS STRÖMSTEDT VAR TIDIGT I KARRIÄREN en svärmorsdröm. Med sitt långa mörka hår drog han till sig flickornas blickar och även i musikbranschen drog han till sig uppmärksamhet. Först som dj på klubben Atlantic i Stockholm där han knöt kontakter med alla och med hjälp av källarbandsaktiviteter blev han medlem i Lasse Lindbom Band och sedan ”på köpet” Ulf Lundell-musiker på både skiva, ”Ripp rapp”, och turné hösten 1979.
   Första gången jag träffade Niklas var inför Ulf Lundells konsert på Konserthuset i Örebro i oktober 1979. Ulf och bandet hade varit i stan sedan dagen före och uppenbart hade Niklas försvunnit över natten och anslöt nu till gänget och berättade att han varit och spelat squash med några tjejer…
   Niklas gjorde skivdebut på skivbolaget EMI:s julskiva ”Glitter, glögg och rock’n’roll” (1979) och året efter började det komma skivor i Niklas eget namn. Först några snyggt designade 45:or och sedan albumet ”Skjut inte… det är bara jag” (hösten 1981).
   Fast 1980 hade han fullt upp med Ulf Lundell-jobbet. Först skivinspelning i England som resulterade i det magnifika dubbelalbumet ”Längre inåt landet” och sedan turnésuccén på hösten.
   Efter ytterligare några skivor gav han sig ut på turné med bandet Skarpa Skott, en variant på bandet The Radio som egentligen hade en helt egen karriär att syssla med. Jag såg Niklas och bandet på Prisma i Örebro på en dåligt besökt konsert och med livekvalitéer som då var på den tämligen anonyma nivån.
   Till sitt andra album, ”Andra äventyr”, hade Niklas uppgraderat bandet med idel ädla musikerproffs som var en mix av Raj Montana Band- och Ulf Lundell-folk: Janne Bark, gitarr, Hasse Olsson, keyboards, Ola Johansson, bas, och Pelle Alsing, trummor.
   Den 22 konserter långa turnén startade i Örebro, 30 mars 1983 på Lord Nelson, och låtarna från det tämligen snälla albumet lät både bättre och tyngre på scen. Fast skivan hade ännu inte släppts när jag såg konserten. Jag intervjuade en förkyld Niklas på hans hotellrum på Hotell Continental i Örebro innan konserten och pianisten Niklas förklarade att han nu bara spelar gitarr på scen. Han var vid den här tidpunkten en sympatisk, trevlig men kanske inte någon stenhård personlighet för att ta för sig som artist i eget namn.
   Jag minns också att det efter konserten blev någon typ av efterfest på samma hotellrum men det är väl också det enda jag minns från den natten…
   Niklas spelade vidare i Lasse Lindbom Band som senare förvandlades till The Husbands som i sin tur fick en parallellkarriär som Triad när hitlåten och numera julklassikern ”Tänd ett ljus” slog till julen 1987. Ett par-tre konserter under de här åren, 1987, 1988 och 1989 bestod av övervägande covers. Julen 1989 åkte Husbands runt med ett julrockpaket där gästartister toppade föreställningen.
   Niklas Strömstedt har med åren, det började 1989 med bland annat balladen "Sista morgonen", blivit allt snällare som artist. Och den där mjuka och snälla bilden av en popartist är nästan Niklas personifierad. Lite tuffare blev det nog med Glenmark-Orup-samarbetet men i övrigt har hans mest spännande låtar suddats bort ur minnet i samma takt som jag under säkert tjugo år inte träffade Niklas privat. Förrän sommaren 2016 när han uppträdde vid Örebro Slott. Innan konserten träffades vi hemma hos en gemensam vän och Niklas hade otäckt bra minne om gamla tider...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 1983.

Niklas Strömstedt - mest känd som pianisten hos Ulf Lundell
SATSAR PÅ GITARREN PÅ SIN EGEN TURNÉ


NIKLAS STRÖMSTEDT ÄR PIANISTEN, GITARRISTEN och sångaren som kanske är mest känd för de karaktäristiska orgelslingorna på Ulf Lundells "Odysseus". Men han har, inte överraskande, även skaffat sig ett grundmurat rykte som pianist på två Lundell-turnéer, medlem i Lasse Lindbom Band och däremellan ett hittills halvhjärtat försök till sololansering.
   Just nu befinner sig Niklas på sin egen turné tillsammans med idel kända ansikten i kompgruppen: Janne Bark, Hasse Olsson. Pelle Alsing och Ola Johansson.
   - Det är enbart ett nöje att få jobba med så proffsiga musiker, säger en krasslig Niklas Strömstedt till Allehanda strax före konserten i onsdags kväll på Lord Nelson i Örebro.
   Niklas har dragit på sig en rejäl förkylning och halsont som låter illa när han talar men som lyckligtvis inte hämmade honom som sångare visade det sig senare på kvällen.
   - Men det går åt rätt håll. Förra helgen hade jag även feber i kroppen, säger Niklas och visar upp en flaska hostmedicin som lär hjälpa.
   Niklas blev allmänt känd 1979 då han från "ingenstans" utsågs till pianist i Ulf Lundells turnégrupp.
   - Jag spelade då med källarband och hade gjort en del demotejper som kom i händerna på Lasse Lindbom, som sedan etablerade kontakten, säger Niklas som anser sig vara bättre gitarrist än pianist!
   - På den här turnén spelar jag bara gitarr men jag kanske bara är såld på den traditionella rockmyten, säger han och ler.
   Niklas just startade sex veckor långa turné möjliggjordes mellan skivinspelningar och turnéer med Dan Hylanders Raj Montana Band av vilka tre man i Niklas grupp vanligtvis ingår. För övrigt exakt samma manskap som spelar på Niklas kommande album, "Andra äventyr", i slutet på månaden. En enklare och rockigare skiva, enligt hans egen utsago.
   Turnéer på egen hand med egen grupp och soloskivor till trots är Niklas huvudsakligen medlem i Lasse Lindbom Band som turnerar flitigt.
   - Tidigare har jag enbart varit en man i bandet men kommer på sommarturnén att göra åtskilliga låtar från mitt nya album. Vi kommer att turnera mer eller mindre intensivt från maj till oktober och spelar in ett nytt album på Gotland i juli, avslutar Niklas som även berättade många specifika minnen från Lundell-tiden, på turnéer och under skivinspelningar.

/ Håkan

Oktober 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-11-06 07:49
Kategori: Blogg

VI PRATAR OM DEN TUNGA HÖSTEN SOM KRYPER fram i dystert dis och ännu tydligare mörker men det stämmer inte. I alla fall går inte tiden långsamt för plötsligt passerade oktober utan att vi knappt märkte det. Det var varmt och kallt om vartannat och medan just mörkret blev djupare runt oss tvingades jag ta adjö från några musikaliska profiler.
   Först var det Beatles-teknikern Geoff Emerick som lämnade oss och mot slutet av månaden gjorde den amerikanske swamprockaren Tony Joe White samma sak. Dödsorsaken var i bådas fall plötsliga hjärtattacker medan det var den förhatliga cancersjukdomen som tog John Wicks , en gång sångare och gitarrist i The Records, liv.
   Måndagar, onsdagar och fredagar ägnas Håkans Pop den här säsongen åt fasta och återkommande avdelningar. Säsongens rangordnade och nedräknande lista, på 38 placeringar, har tema 50-talets bästa musik, mina favoriter från ett avlägset decennium. Där har jag under oktober avslöjat platserna 31 till 27 . I ordningen New Orleans-profilen Smiley Lewis , den väldiga Willie Mae "Big Mama" Thornton, Hank Ballards grupp The Midnighters , vit rock'n'roll med The Johnny Burnette Trio (se vänster) och en tidig (1953) muskulös r&b-låt med The Drifters med Clyde McPhatter som sångare.
   En annan återkommande avdelning på Håkans Pop är mina återpublicerade intervjuer. Där har jag under månaden mött den engelska gruppen Original Mirrors , fotografen Stefan Wallgren , trummisen Ingemar Dunker , den inte helt okände Mats Ronander och 80-talets största rockduo: Dan Hylander/Py Bäckman . Alla intervjuer gjordes under tidigt 80-tal.
   I den spretiga följetongen med spontant valda skivor ur skivhyllorna hade turen den här månaden kommit till Mats Ronander (1984), Dan Fogelberg (1975), The Men They Couldn't Hang (1989) och Rockpile (1980).

PÅ FÖRHAND SÅG OKTOBER UT ATT BLI en riktigt intensiv skivsläppsmånad. Raden av spännande namn som skulle ge ut skivor blev lång. Efter en viss sållning, när förhandsrapporterna visade sig innehålla både livesinspelade skivor (Jason Isbell) och arkivmaterial (Primal Scream), blev skivhögen lättare att hantera. Inget ont om liveskivor eller samlingar men nyheter är det ju inte.
   Lyssnandet under månaden har för min del koncentrerats till två rejält bra skivor från Elvis Costello och John Hiatt. En engelsman och en amerikan som historiskt inte är helt obekanta med varandra som just nu har levererat två väldigt starka album.
   Costellos "Look now" är en generös nästan för späckad skiva med musik, låtar och olika sound. Deluxe-varianten innehåller 16 låtar men det räcker så bra med den konventionella upplagan på tolv låtar. Då slipper man höra Elvis traggla sig fram på franska i en låt. Låtarna på skivan är så fantastiskt variationsrika att man lätt blir övermätt med för många låtar på menyn. Poplåtarnas antal dominerar men det finns stickspår åt både pianoballader och lite rockigare material. Elvis har kort sagt gjort ett album som med sin idérikedom är hans bästa skiva på många år.
   Han har tagit upp samarbetet med Burt Bacharach igen och det finns några vackra ögonblick på skivan som påminner om deras förra möte på den 20 år gamla "Painted from memory". Inte schlager i ordets rätta mening men känslofull pop där Bacharachs klanger doftar bekant. Då är Elvis som ensam låtskrivare mer poppig i låtarna där arrangemangen är vidlyftigt genomarbetade och stundtals ljuvliga som i "Under lime" och "Unwanted number". Sedan får vi ett intressant möte mellan Elvis och Carole King i "Burnt sugar is so bitter".
   Hiatts nya "The eclipse session" rapporterades först som en ny "Bring the family" och sådana jämförelser, förmodligen yttrat av någon marknadsföringskille, fick mig bara skeptisk och tvivlande. Men när jag lyssnar närmare är ju den avslappnade atmosfären väldigt närvarande på nya skivan. Historiens bästa skivor är ju gjorda på det viset, anspråkslösa och spontana utan några kommersiella funderingar. Soundet på skivan kan beskrivas som halvakustiskt och jag misstänker att inspelningen är live i studion för den känns så nära och personlig. Sedan har Hiatt skrivit några av sina bästa låtar på väldigt länge.
   I övrigt har jag under månaden också lyssnat närmare på den brokiga blandningen av nya skivor med David Crosby, Eagle-Eye Cherry, Robyn, Peter Jöback och Strängen.
   David Crosbys soloskivor har alltid varit mer fascinerande än underhållande. Han har alltid en härligt personlig men också atmosfärisk nästan jazzig touch och nya "Here if you listen" är inget undantag.
   Eagle-Eye Cherry har nog gjort höstens mesta och bästa lättlyssnade skiva, "Streets of you". En majoritet av överraskande och unikt melodiska låtar som i sound och catchy form inte befinner sig så långt från hans oförglömliga "Save tonight".
   På 20 år har jag inte riktigt hittat hem i Robyns skivproduktion men nya "Honey" känns lite mjukare och poppigare. Men ändå lite för elektronisk för att riktigt falla mig i smaken.
   Hörde några smakprov från Peter Jöbacks "Shape of you" och drabbades av förhoppningar. Snyggt konstruerade poplåtar men med hela paketet i knä blir resultatet musikalpop med alltför uppblåsta arrangemang och Peter sjunger inte riktigt naturligt. Synd på några bra låtar, som exempelvis "The mask".
   Att få höra gitarristen Strängen (Robert Dahlqvist), som tragiskt gick bort i vintras, sjunga på svenska (nya albumet heter "Rock på svenska"...) blir ren och skär 70-talsnostalgi. Ungefär där progg och punk mötte varandra som exempelvis när Ebba Grön mötte Blå Tåget. Roligare än bra.

/ Håkan

50-tal: #26. "Genevieve" (1959)

Postad: 2018-11-05 07:50
Kategori: 50-talets bästa



HUEY SMITH and his CLOWNS
Genevieve

(Ace)

MIN FASCINATION FÖR DEN HELT UNDERBARA "Sea cruise"-låten, en minst sagt vanlig men sönderspelad coverlåt i den traditionella rock'n'roll-världen (Mickey Jupp har gjort den varje gång jag har sett honom live), inledde researcharbetet för dagens 50-talsfavorit. Namnet Frankie Ford, som gjorde den första och mest kända versionen av låten, hade först en central plats i mina efterforskningar i ämnet men både låten, versionen och artisten fick ge sig efter en ganska abrupt upptäckt. En historia som innehåller både musikaliskt övergrepp, förljugna ambitioner och att gå över lik. Hårda ord som strök Frankie Fords "Sea cruise" från mina funderingar men som till slut, efter ytterligare research, resulterade i en för mig okänd låt men en ypperlig pärla med pianisten som skrev "Sea cruise".
   Den New Orleans-baserade rock'n'roll-musiken kommer med ojämna mellanrum att dyka upp i min kategori med 50-talsfavoriter. Både när jag tittar i backspegeln (Smiley Lewis) och i kristallkulan på kommande artister på min lista finns det ytterligare artister från de sydligaste delarna av Nordamerika representerade. Skrapar man på ytan och gräver lite djupare i musikhistorien finns det många spännande namn att upptäcka. Dagens namn är artisten med det iögonfallande artistnamnet Huey "Piano" Smith som under namnet Huey Smith and his Clowns gav ut "Genevieve" på en Ace-singel i maj 1959.
   Med New Orleans-bluessångaren Professor Longhair som förebild inledde Huey Smith sin karriär redan som 15-åring när han spelade på klubbar ofta tillsammans med gitarristen Guitar Slim. Huey spelade piano på Slims första singel, "New arrival" (1951), och året efter skrev Huey som 18-åring på ett eget skivkontrakt. Hösten 1952 släpptes hans första singel, "You made me cry", en tung men tempofattig piano-rock'n'roll-låt. Men solokarriären tog nästan omgående en paus när Huey började spela med Earl King och sedan på skivor med Lloyd Price och Smiley Lewis. 1955 blev han medlem i Little Richards kompband och först 1956 tog solokarriären fart igen.
   Först som Huey Smith and his Rhythm Aces på en singel innan han och hans band 1957 fick gruppnamnet Huey Smith and the Clowns. Först tidigt 1958 erövrade Huey sitt historiskt klingande Huey (Piano) Smith-namn på singeln "High blood pressure", en explosiv låt som länge låg nära att bli nominerad på min 50-talslista. Pianisten Smith var under större delen av sin solokarriär också en framstående låtskrivare där han ofta fick dela credit med sin producent, Johnny Vincent, som låg bakom "stölden" av Hueys låt och inspelning av "Sea cruise".
   Vincent, som under det tidiga 50-talet var producent på Specialty Records (där bland annat Little Richard gav ut skivor) men startade 1955 det egna skivbolaget Ace Records, spelade in Hueys version av "Sea cruise" 1958. Efteråt suddade han ut sångpålägget och la på Frankie Fords röst istället. Medan Huey och hans band var ute på turné fick Vincent idén att en vit sångare skulle ha så mycket större kommersiella möjligheter med "Sea cruise". Idén var naturligtvis lyckosam, Ford fick en Topp 20-hit med låten, men Huey blev rasande när han återvände från turnén och upptäckte "stölden".
   Fram till 1958 hade Huey och bandet gjort sin kanske mest kända låt, "Sea cruise" oräknad, med "Rocking Pneumonia And The Boogie Woogie Flu (Part 1)". Men den låten och många av hans andra låtar, exempelvis "Don't you just know it", från 1956-1958 är ganska veka, försynta eller komiska låtar där möjligen Refreshments Johan Blohm kan hitta någon låt till sin snälla pianorepertoar.
   Efter "Sea cruise"-debaclet satte Smith enbart sitt eget namn under sina låtar och "Genevieve" är en lysande pärla i hela hans diskografi. Det intensivt tunga pianointrot, låter i mina öron som att Lennon/McCartney kopierade det till sin "Hey bulldog", följs av några lika intensiva sångröster (Bobby Marchan och Gerri Hall) och arrangemanget toppas sedan med blås, Lee Allens saxofon och Alvin "Red" Tylers trumpet från Fats Dominos band.. En smått fantastisk kombination.
   84-årige Huey "Piano" Smith lever än idag.

/ Håkan

GRATTIS på födelsedagen, Olle!

Postad: 2018-11-02 07:28
Kategori: Grattis!







Alla bilder: Anders Erkman

IDAG FREDAG FÅR DEN TRADITIONELLA HÅKANS POP-kategorin "I min skivhylla", där jag spontant letar skivor i vinylhyllorna, stå tillbaka för en alldeles speciell gratulation. Min vän låtskrivaren, Dylan-fanatikern, tecknaren, Greklandsälskaren, sångaren, reseledaren, fotografen, gitarristen, författaren, brobyggaren (hans egen beskrivning) och Guinness-älskaren OLLE UNENGE fyller idag 70 år.
   Just idag blir det därför än mer uppenbart än någonsin att ålder bara är en siffra ty medan vi alla andra blir äldre för varje dag har jag en känsla av att Olle blir yngre för varje dag. Eller som Bob Dylan en gång skaldade "Ah, but I was so much older then I'm younger than that now". En fras som Olle själv gärna och ofta citerar och använde sig av i en av sina sångtexter på svenska, "Men jag var mycket äldre då, jag är yngre än då, nu!" sjunger han i "Vid denna blåa dörr" på första soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre...", 2014).
   Att resa är ofta målet för Olle, tillsammans med sin Agneta åker han gärna till ett antal Greklandsöar, och med betoning på just öar känner han sig mer än hemma på både Irland, Koster, Mallorca, Käringön, Ven och Donoussa (...och kanske Hydra, Syros och Amorgos också).
   Olle är sångaren som tecknar fantastiskt, han är låtskrivaren som fotograferar så fint, han är bandledaren (i Tullamore Brothers) som älskar irländska poeter och han är marknadsföraren som är öppen för ständigt nya idéer och utmaningar. Men mest och bäst är han vännen Olle Unenge som kan stå vid bardisken på Bishop's Arms med en Guinness på bardisken och samspråka om både poesi, intressanta ord, musik utan gränser, historia och livet.
   Olle är 70-åringen som gärna vill göra allt samtidigt och lyckas ändå hålla många bollar i luften och går alltid i mål med sina ambitioner. Därför har han i år släppt sitt andra soloalbum "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack", producerat fotoboken "Längs Svartån", turnerat med sitt Tullamore Brothers (som han bildade för 30 år sedan), arrangerat flera utställningar, uppträtt på flera konserter (både solo och med bandet) och organiserat en sällskapsresa till Irland.
   Olle är kort sagt en man som gillar utmaningar. På första soloalbumet bjöd han in tio musiker och sångare för att kunna ge varje låt på skivan en unik utformning och speciell touch. Det resulterade i en skiva med en förbluffande variation.
   På årets aktuella album tog Olle ut svängarna ännu mer. Han överlämnade allt ansvar för arrangemang och produktion till två yngre studioägare/musiker som fick fria händer att utforma soundet. Och resultatet blev både vackert, spännande och fantastiskt bra .
   Han är inte rädd men totalt prestigelös och han heter Olle Unenge.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.