Blogginlägg

I min skivhylla: Traveling Wilburys

TRAVELING WILBURYS: Volume One (Wilbury Records 925 796-1)

Release: 17 oktober 1988
Placering i skivhyllan: Specialhylla 1. Mellan Wilburys maxisinglar "Handle of care" (1988) och ”End of the line” (1989).

DET VAR NATURLIGTVIS EN DRÖM, en nästan omöjlig dröm, att min Beatles-favorit George Harrison plötsligt skulle befinna sig i en ny grupp i slutet på 80-talet. Och att han tillsammans med fyra likasinnade mycket kända ikoner började tillverka musik som var både fantastiskt spontan, anspråkslöst charmig och dessutom av bara farten kommersiell och otroligt underhållande. När jag idag lyssnar på den drygt 30 år gamla skivan blir jag bara bekymmerslöst glad men också överraskad och snopen att det 1988 var möjligt att producera så spontan och avslappnad musik när fem så kända ansikten möttes i en studio.
   Det allra mest sensationella i sammanhanget var ju möjligheten att samla fem så starka soloartister i samma studio utan att stelbenta advokater, trångsynta managers, skivbolagsdirektörer och annat inflytelserikt folk ovanför allas huvuden lade krokben för ett fruktbart samarbete.
   Det här unika samarbetet har sin naturliga förklaring i bakgrunden. Vad jag kan räkna ut idag var det nog det mycket lyckosamma samarbetet mellan artisten George Harrison och producenten Jeff Lynne, som resulterade i "Cloud nine"-albumet (1987), som grundlade Traveling Wilburys-konceptet.
   Det var ju Harrisons riktigt stora comeback i strålkastarljuset. Han var ju sedan många år tillbaka vän med Bob Dylan som året innan hade turnerat med Tom Petty och hans grupp Heartbreakers. Och femte hjulet under Wilburys-vagnen var rutinerade sångaren Roy Orbison som 1988 var en ganska bortglömd legendar men som året innan ändå hade tagit några steg mot en storstilad comeback när han blev invald i Hall Of Fame i januari 1987.
   Producenten T Bone Burnett tog då initiativet att tillsammans med Orbison spela in alla hans gamla hits på nytt med fräscha arrangemang och färgstarka studiomusiker. Inspelningarna resulterade i en alternativ greatest hits-skiva, "In dreams", och i samband med releasen hösten 1987 spelades tv-showen "Black and white"- in där ett fantastiskt stjärnstarkt gäng med bland annat Bruce Springsteen Bono, Tom Waits, Jackson Browne och Elvis Costello mötte upp.
   Roy Orbison hade långt tillbaka i tiden (maj/juni 1963) genomfört en konsertturné i England med Beatles. Men den naturliga kopplingen just här var att Lynne precis hade inlett arbetet med att producera Orbisons stora comebackalbum "Mystery girl".
   Där fanns plötsligt de naturliga kopplingarna mellan fem olika artister men det var ändå tillfälligheter som gjorde att de strålade samman på samma plats samtidigt i april 1988. Fortfarande levde Harrison på framgångarna med "Cloud nine" och tillsammans med Lynne hade han planer på att spela in en unik singel-b-sida för en kommande singel från albumet. Det rapporteras ofta, och jag har själv citerat historien här, vara till ”When we was fab”-singeln men den hade redan släppts i januari 1988. Målet var nog nästa singel från albumet, "This is love", men resultatet där i studion med fem stjärnor närvarande tyckte skivbolaget blev bättre än en simpel singel-b-sida.

I PROJEKTET ATT SPELA IN SINGEL-B-SIDAN, som alltså resulterade i att en ny grupp föddes, var Harrison, Lynne och Orbison den första kärngruppen, inspelningen planerades att göras i Bob Dylans hemmastudio men Harrisons gitarr befann sig hemma hos Tom Petty. Tillfälligheter som bildade en kvintett.
   För att göra det både spännande, överraskande och lite hemligt uppträdde de fem stjärnorna under komiska pseudonymer som påhittade bröder: Nelson Wilbury (Harrison) , Otis Wilbury (Lynne), Lefty Wilbury (Orbison), Charlie T Jnr (Petty), och Lucky Wilbury (Dylan). Harrisons sinne för humor bottnar ofta i Monty Python-relaterade historier och Michael Palin återfinns mycket riktigt i tack-listan på skivomslaget.
   Låtskrivandet var demokratiskt men inget går att utläsas via låtskrivarnamnen ty alla låtar har givits en anonym Traveling Wilburys-credit men med lite fantasi och goda öron går det att härleda varje låt till respektive medlem. "Handle with care" och några låtar till ("Dirty world" och "End of the line) är ett typiskt samarbete mellan alla både som låtskrivare och sångare vid mikrofonerna där minst fyra eller fem av gruppmedlemmarna gör sig till känna.
   Skivmässigt var Bob Dylan 1988 inne i en sviktande period men på sina uppenbara bidrag här, "Congratulations" och "Tweeter and the monkey man", är han i samma form som i fornstora dagar.
   "Not alone any more" innehåller allt som vi minns av Roy Orbisons vemodigt sorgsna utstrålning. Han sjunger med sedvanlig dramatik och passion i rösten och med den smärtfria och spontana produktionen i ryggen är det omöjligt att misslyckas.
   Jeff Lynne hade länge fascinerats av gammal rock'n'roll, jämför exempelvis ELO:s "Hold tight", och får här utrymme att göra den rockabilly-osande låten "Rattled".
   Det är väl egentligen bara Tom Petty som hamnade lite i kläm mellan åldermännen i sällskapet. Men "Volyme one" är ändå, med glimten i ögat, genomgående "mogen, mänsklig och mästerlig popmusik" som jag inte kunde undvika att skriva i min recension i Nerikes Allehanda 1 november 1988.
   Mindre än två månader efter release avled Roy Orbison på grund av hjärtattack och den sorgliga händelsen är ju jämförbar med John Lennon-tragedin 1980 när han precis planerade stor comeback och blev mördad. Traveling Wilburys var ju på samma sätt Orbisons stora chans till stor comeback som han aldrig fick uppleva själv.
   Samarbetet mellan Harrison, Lynne, Orbison, Dylan och Petty avslutades inte i och med första Traveling Wilburys-skivan. Nästan alla finns med på Orbisons "Mystery girl"-album, Harrison spelar på Pettys ”Full moon fever” (1989) som Lynne producerade, Harrison medverkar också på Lynnes soloalbum "Armchair theatre" (1990) och på Dylans "Under the red sky" (1990). Och Traveling Wilburys-samarbetet fortsatte 1990, då som kvartett, med andra albumet "Volume three" (titeln är ett Python-relaterat Harrison-skämt) som kanske inte riktigt når upp i "Volume one"-kvalitén.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.