Blogginlägg från december, 2018

Håkans Pop önskar ALLA Ett Gott Nytt År!

2019 står för dörren och Håkans Pop önskar alla läsare Ett Gott Nytt År!

Nästa år på Håkans Pop kommer att fortsätta ungefär som höstsäsongen 2018 visade upp sig. Listan över mina 50-talsfavoriter kommer räknas ned till #1 någon gång i maj. #17 står närmast på tur att avslöjas och kommer att publiceras 14 januari 2019.

Serien med mina återpublicerade intervjuer, från 1974-1994, kommer också att fortsätta varje onsdag som tidigare. Den följetongen är kronologisk och vi befinner oss just nu i 1984.

En kategori på Håkans Pop som har varit långtifrån kronologisk och helt saknat en röd musikalisk tråd är mina spontana val ur skivhyllan med vinylplattor. Jag kommer fortsätta leta skivor i vinylhyllan men ambitionen att hitta de absolut bästa skivorna kommer under våren 2019 att ändras något. Jag har ju under två och ett halvt år försökt hitta de riktiga guldkornen till skivor, album som jag kanske missade när jag på Håkans Pop under år tillbaka rangordnade mina skivor från 70-, 80- och 90-talet.
   Jag kommer rikta in mig på skivor som kanske inte är så kända, som jag inte har hört på länge eller som jag helt enkelt har glömt men som har en intressant historia att berätta. Jag kommer leta skivor mer systematiskt, börja på A första hyllan och sedan se hur långt vi kommer innan sommarlovet inträffar någon gång i maj.

Nu ser jag fram mot ett spännande nytt musikaliskt år med många både nya och nygamla upptäckter. Hoppas vi ses på Håkans Pop!



/ Håkan

2018: Melodierna jag minns

ENSKILT STARKA LÅTAR ÄR NOG DET som mest driver mitt lyssnande av skivor. OK, jämnstarka album är givetvis en ynnest att få uppleva men ofta handlar allt om styrkan i specifika låtar. Som får mig att haja till, får mig att vakna till i det rutinmässiga lyssnandet och ibland får mig att lyssna närmare på hela det aktuella albumet. Därför är det nu, på årets sista dag, på sin plats att ägna dessa oförglömliga låtar ytterligare uppmärksamhet.
   Naturligtvis figurerade många av årets bästa låtar på årets bästa album men det fanns också starka låtar på som helhet mindre framträdande album och det var kanske ännu större glädje att på just de skivorna hitta de oförglömliga höjdpunkterna.

1. SARAH KLANG: "Demons" (från albumet "Love in the milky way")
Det var faktiskt innehållet på Sarahs fantastiska debutalbum som inspirerade mig mest till att sätta ihop en årsbästalista på årets starkaste låtar. Albumet är fyllt av underbara låtar och jag kan nästan välja vilket spår som helst från skivan och de är kvalificerade för en plats på den här listan.
   I den starka konkurrensen väljer jag avslutningslåten som kanske har hamnat lite i skuggan av det övriga materialet på albumet. Det inledande pianot sätter stämningen direkt, Sarahs modernt souliga och kraftfulla röst fyller på innan en bubblande hammond utökar arrangemanget under låtens första minut innan trummorna dunkar igång tempot och skapar en viss hitkänsla. Efter drygt två minuter tas låten ner igen, åter med enbart piano i kompet och Sarah mässar "could we do it all again" samtidigt som tempot ökar igen, orgel/piano målar soulstämmor och en hög bakgrundröst (synt?) lyfter arrangemanget till rent magiska höjder. Låten tonar sedan ut i en dryg minut och försvinner men minnet finns kvar.

2. FIRST AID KIT: "It's a shame" (från albumet "Ruins")
Systrarna Söderberg har för tredje gången i rad producerat ett album, "Ruins", som håller en exklusiv kvalité som räcker för en plats på min årsbästalista. Ballader och lugnare låtar har genom åren varit deras signum. Därför är det med glädje jag väljer en något snabbare låt från senaste albumet.
   Duon har med åren målat sina låtar med mer färger och mer instrument. På "It's a shame" är det akustiska gitarrer, orgel, piano, steelguitar och galopperande trummor som driver på bakom de sedvanligt magiska rösterna. Och just den personliga stämsången tillsammans med en enda akustisk gitarr avslutar låten så underbart stillsamt och kröner samtidigt låtens styrka.

3. DEE RANGERS: "Gotta have a good time" (från albumet "All you need tonight")
Klassisk powerpop är verkligen inte välrepresenterad på min lista över årets bästa låtar men den svenska gruppen Dee Rangers kan verkligen ämnet med bravur. På deras album finns minst tre kanonlåtar som jag inte kan sluta lyssna på. "Gotta have a good time", "Patchouli" (på svenska!) och "Nothing's changed", ingen låt tillhör de mest spelade låtarna på Spotify, är en treklöver som perfekt representerar albumet. Efter en frustrerande valsituation väljer jag den förstnämnda låten.
   Här möts energin hos exempelvis Hives med en popkänsla från heaven och arrangemanget hinner till och med presentera ett kort och vasst gitarrsolo (13 sek) på låtens blygsamma 2:45.

4. DOCENTERNA: "Tusen år" (från albumet "Kritstrecksränder och missiler")
Egentligen är det de rena rocklåtarna, de raka "London calling"-besläktade arrangemangen, som imponerar mest på Docenternas comebackalbum. Men den här låten, i en typ av halvtempo, känns ändå mest homogen på hela skivan.
   "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en fantastiskt fin inledande textrad som kryddas med en fin elektrisk kompgitarr och slidegitarr. Jocke Pihlgrens personligt präglade icke-röst, uppbackad med körer, skänker profil åt hela låtens uppbyggnad.

5. WILL COURTNEY: Too high now (från albumet "Crazy love")
Inledningen på "Too high now" är kanske en prydlig Neil Young-rip off men det är ändå fantastiskt häftig rockmusik som Will och hans band levererar. I rockkretsar har Will en ganska snäll och nästan poppig stämma men som låt är "Too high now" helt underbar poprock.
   De Neil Young-inspirerade rötterna i Wills arrangemang återkommer på flera av albumets låtar och avslutningen på "Too high now" doftar också Neil i de där galna och äventyrliga soloutflykterna på elgitarren.

6. THE JAYHAWKS: "Everybody knows" (från albumet "Back roads and abandoned motels")
Det var länge sedan jag lyssnade på en och samma nya Jayhawks-album så många gånger och jag hade flera låtar på förslag till den här listan. "Backwards women" och "Gonna be a darkness" (skriven tillsammans med Jakob Dylan) är verkligen toppar på skivan men jag väljer till slut "Everybody knows" fast titeln känns lite för använd för att uppfattas som originell.
   Gary Louris har verkligen lyckats i sitt låtskrivande. Det akustiska gitarriffet som inleder låten måste bara premieras. Jag tänker mig hur en låtskrivare som skapar något så vackert måste utbrista i ett yes! eller hurra! när han löser ekvationen med de till synes bakvända ackorden. Louris trygga stämma, det himmelska körandet bakom och en steelguitar på slutet fulländar arrangemanget när bandets kvinnliga medlem, Karen Grotberg, sedan gör entré.

7. AMERICAN AQUARIUM: "The world is on fire (från albumet "Things change")
En typisk representant på min lista. En fantastisk öppningslåt på albumet som gjorde att förhoppningar på resten av skivan nådde rent omöjliga höjder. Med en John Mellencamp-hes stämma ger sångaren och låtskrivaren BJ Barham låten en djup personlig prägel med en engagerande text och bandet avlossar ett elgitarr/steelguitar-kryddat arrangemang som avslöjar en närvarokänsla som sällan hörs på USA-producerad musik.
   Albumet i övrigt når inte alls de höjderna, möjligen med undantag av "When we were younger men". och skivan som helhet landar någonstans i opersonligt Bryan Adams-mediokra arrangemang.

8. ELLEN SUNDBERG: "Brustna drömmars boulevard" (från albumet "Du köpte min biljett")
När jag tidigare i år kommenterade jämtländskan Ellens tolkningar av Kjell Höglunds låtar påpekade jag att hans repertoar var till stor del okänd för mig. Därför kom Ellens skiva som ett uppvaknande. Och allra bäst fungerar den här smått vemodiga låten som genom ett stämningsfullt arrangemang även får mig att lyssna på texten medan Ellens röst formulerar några fina textrader ("sänk ditt huvud och höj din guard" sitter numera etsad i mitt huvud) medan arrangemanget med inledande trummor, lager av gitarrer, en smygande bas och ett snyggt keyboardsolo sammanfattar en perfekt genomförd inspelning.

9. TOMAS ANDERSSON WIJ: "Jag nådde aldrig riktigt fram till dig" (från albumet "Avsändare okänd")
Ibland kan det vara något överraskande tempo på en låt som gör att melodin och texten fastnar i mitt huvud. Just den här Andersson Wij-låten är poppigare och temposnabbare än jag tidigare har hört med honom. Smygande snabba trummor, gitarrer och keyboards i en varm omfamning och en sedvanligt berättande historia gav låten ett ständigt liv i mitt minne.

10. KAJSA GRYTT: "Kniven i hjärtat" (från albumet "Kniven i hjärtat")
Kajsas låtar lutar ofta åt det mer suggestiva än rent melodistarka och den här titellåten är inget undantag. Dessvärre väcker titeln sorgliga minnen (sättet Elliott Smith tog sitt liv) men här frodas Kajsas personlighet mer än något annat.
   Till sin hjälp får hon en stråkkvartett och en avskalad och ödesmättad gitarr som doftar mer personlig känsla än ren och skär melodisk skönhet.

/ Håkan

2018: Årets bästa konserter

ÄNNU EN ÅRSBÄSTALISTA MED MINA KONSERTFAVORITER under året. Och det har varit lika svårt och frustrerande som alla andra år att jämföra konserter under så helt olika förutsättningar. Säg den levande människa som rättvist kan jämföra ett återförenat Wilmer X utomhus med 30000 hängivna fans framför sig med Magnus Lindberg ensam med en akustisk gitarr i en källare på Katarina Bangata på söder i Stockholm. Nåja, jag har efter moget övervägande kommit fram till följande rangordning:

Foto: Carina Österling

1. MIKAEL RAMEL BAND 22/4 Närke Kulturbryggeri, Örebro
Tillsammans med ett underbart starkt band, bland annat Kenny Håkansson och Göran Lagerberg, framförde Mikael Ramel en uppdaterad version av det 46 år gamla albumet "Till dej". Samtliga låtar från albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid några tillfällen, bland annat slutet på "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde låten på egen hand. Med underhållande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.

2. WILMER X 10/8 Malmöfestivalen
Vilken makalös comeback på hemmaplan för ett återförenat Wilmer X! I somras beskrev jag konserten som närmast en magisk upplevelse och tillsammans med en rekordpublik, 20 000 eller kanske ännu fler, blev det känslor som jag aldrig kommer att glömma. Bandet äntrade scenen på exakt utsatt tid och bjöd på en homogen och fullständigt koncentrerad konsert framför publikhavet och de hundraprocentiga hyllningarna.

3. KARIN WISTRAND & DSH5 14/2 Konserthusets foajé, Örebro
Örebro Stadsmission arrangerade en välgörenhetskonsert för stadens hemlösa och många lokala artister medverkade, en konsertkväll som egentligen bara innehöll höjdpunkter. Rutinerade Karin Wistrand och DSH5 visade upp ett välrepeterat engagemang och många intressant nyarrangerade låtar där repertoar och framförande blev en fascinerande helhet.

4. RICHARD LINDGREN BAND 12/8 Malmöfestivalen
Traditionsenligt uppträdde även Richard Lindgren med band på Malmöfestivalen. Richard är ingen vanlig singer/songwriter och när han hade sitt alldeles lysande band i ryggen levererade han en ganska makalös blandning av rock, pop och visa. Många nya låtar i repertoaren gjorde framförandet extra spännande.

5. MAGNUS LINDBERG 15/11 Twang, Stockholm
I källaren på ett fullpackat Twang badade atmosfären av förväntan när Magnus skulle bjuda på många ögonblick då närvarokänslan var hundraprocentig både på scen och i publiken. Han senaste skiva är fantastisk, "Magnus Lindbergs skörd", med ett inspirerat band i ryggen. Ensam på scen blev det lite andra förutsättningar men Magnus skriver låtar som håller i alla sammanhang. Och nya "Längesen, längesen" fungerade överraskande perfekt även akustiskt.

6. ANNA STADLING 7/7 Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik
Årets Packmopedsturné hade slimmat artistskaran något och det gav gästartisterna lite större utrymme. Anna, som gjorde sin tredje Packmopedsturné, sjöng vackrare, starkare och mer emotionellt än någonsin denna kväll. Med sitt senaste album, det mycket fina och känslostarka "Efter stormen", i bagaget fanns det många pärlor att plocka fram.

7. MARTIN HÅKAN 5/1 Folk at Heart, Örebro
Visserligen är det här ett soloprojekt med Martin Qvarfordt men tillsammans med sitt band bjöd han på ett personligt sound med både utsökta popmelodier och känsliga ballader. Öppningen på konserten var närmast en popexplosion som jag vill jämföra med Beatles i brist på något mer fantasirikt.

8. ANDERS F RÖNNBLOM 21/4 Plugged Records, Stockholm
Ett mer än oplanerat besök på årets upplaga av Record Store Day lockade oss ner i källaren på Plugged Records i Gamla Stan och ett som vi trodde kort smakprov med Anders F och ett begränsat band. Men Anders var på humör och bjöd på en timme lång konsert. Han hade en fantastisk klang i sin elgitarr när han pendlade mellan gamla och nya låtar.

9. IVORY TUSK 6/9 Live at Heart, Örebro
Jag upplevde argentinaren Ivory Tusk redan på förra årets Live at Heart och kom ihåg hans unika gitarrklang. Han återvände i år och sjöng som en viskande Steve Forbert men det som imponerade mest var hans gitarrteknik som bjöd på ett sound som fyllde "rummet".

10. RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE 30/11 Clarion Hotel, Örebro
Begränsade repetitioner kan inte hindra de här "gubbarna" att prestera sitt yttersta. Ett naturligt samspel och den kreativa lågan brann starkt under några timmar. En konsert fylld med god underhållning och spontana infall.

/ Håkan

2018: Årets bästa album

MIN KONTAKT MED ÅRETS HIPPASTE ARTISTER och skivor har varit obefintlig. Men det är väl som det ska vara. De fyra bäst placerade skivorna på Sonics årsbästalista har jag inte hört talas om, skivan på 5:e-platsen har jag inte hört och först på 6:e-plats finns ändå ett namn (Cat Power) som jag känner igen. Men det är väl som det ska vara.
   På min egen årsbästalista är jag otroligt nöjd med att sex av tio skivor är svenskproducerade och tre av dessa ockuperar första-, andra- och tredjeplatsen.



1. MAGNUS LINDBERG: Magnus Lindbergs skörd
Magnus efterlängtade comeback på allvar motsvarar helt alla förhoppningar och alltför stora förväntningar. Med hjälp av den legendariske producenten Kjell Andersson har Magnus blivit trygg och kreativ och tacklar både rocklåtar och ballader med stort självförtroende.

2. SARAH KLANG: Love in the milky way
25-åriga Sarah Klang är med stor marginal årets debutant. "Love in the milky way" förmedlar musik, arrangemang, sound och låtar med ett nytt spännande och personligt grepp. Och med en röst som både river och smeker.

3. DOCENTERNA: Kritstrecksränder och missiler
En stor, överraskande och självklar comeback. Ur Joppe Pihlgrens mun kommer ett lekfullt språk som pendlar mellan genialt och naivt. Och bandet tuggar på som om tiden har stått still mellan Docent Döds klassiska mini-lp och nu.

4. PAUL McCARTNEY: Egypt station
"Egypt station" är McCartneys bästa album sedan 2005. Här blandar han lekfullhet med melodisk briljans i en fräsch musikalisk skrud som gjord för 2018. Den lätta och okomplicerade produktionen lyfter fram både melodier och anspråkslös lättja som inte är varken ansträngt eller modernt.

5. DEE RANGERS: All you need tonight
Energisk poprock från ny bekantskap. Bandet balanserar på gränsen mellan stark powerpop och garagerock i sitt punkenergiska sound. Härlig upptäckt.

6. FIRST AID KIT: Ruins
Klara och Johanna Söderberg uppgraderar långsamt men säkert sitt sound. Här imponerar rösterna, starkare och mognare, och duon balanserar återigen på gränsen mellan tidstrogen folkmusik, americana och pop. Ännu en fullträff!

7. ELVIS COSTELLO: Look now
Överraskande stark Costello-skiva. Poplåtarna dominerar men det finns stickspår åt både pianoballader och lite rockigare material. Hans bästa skiva på många år.

8. MARIANNE FAITHFULL: Negative capability
En väldigt lättlyssnad men också otroligt engagerande skiva. Här finns de avskalade låtarna och den bräckliga sången i all sin prakt. Samarbetet med yngre förmågor som Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan, Nick Cave och Ed Harcourt har gjort henne gott.

9. JOHN HIATT: The eclipse session
Den avslappnade atmosfären är väldigt närvarande på årets Hiatt-skiva. Soundet på skivan kan beskrivas som halvakustiskt och jag misstänker att inspelningen är gjord live i studion för den känns så nära och personlig. Hiatt har skrivit några av sina bästa låtar på väldigt länge.

10. ULF LUNDELL: Skisser
"Skisser" var otroligt tålamodskrävande när den kom. 27 låtar och två timmars lyssnande blev en tung start på något som till slut resulterade i fascination och ett oreserverat gillande. Energin finns där och jag blir imponerad av att det låter så bra på dessa hemmainspelade låtar.

Skivorna precis utanför Topp 10:
THE JAYHAWKS: Back roads and abandoned motels
OLLE UNENGE: Pensionerade hippies & tatuerade sexpack
ROSANNE CASH: She remembers everything
ANDERSON EAST: Encore
CITIZEN K: III
KAJSA GRYTT: Kniven i hjärtat
BRANDY CARLILE: By the way, I forgive you
EAGLE-EYE CHERRY: Streets of you
DOUG PAISLEY: Starter home

/ Håkan

God Jul till er ALLA!

DARLENE LOVE! BARA NAMNET ÄR POESI och hon sjunger med en röst som en hel symfoni. En popsymfoni signerad producenten Phil Spector och av absolut bästa märke. "Christmas (baby please come home)" är den klart mest vältajmade poplåt som bör spelas varje julafton. Darlene Love sjöng på originalet 1963 men hon blev nog mest känd när hon på 80-talet började sjunga den regelbundet varje år på David Lettermans julupplaga av sin tv-show.
   Jag har under flera år på Håkans Pop hänvisat till Darlenes olika framträdanden på Letterman genom åren, exempelvis 1981, 2006 och 2012. 2014 sjöng hon lagom till jul för sista gången (se ovan) på showen. För i maj 2015 drog sig Letterman tillbaka och jultraditionen dog därmed.

BÅDE U2 OCH WEEPING WILLOWS HAR GJORT fullt godkända versioner av denna julklassiker men ingen toppar naturligtvis Darlene Love. Och hur den låter med Mariah Carey, Arvingarna (!) och Hanson (!!) vill jag inte veta. Det enda jag vill veta är att Darlene Love gör låten och arrangemanget full rättvisa. Nedan återfinns Darlenes näst sista uppträdande på Letterman från 2013.

Håkans Pop önskar GOD JUL till er ALLA!



/ Håkan

Nu är det jul(skivor) igen!

JAG HAR UNDER DE SENASTE VECKORNA LYSSNAT mycket på julmusik. Jag har fått min dos julmusik så mycket att det nästan växer grannbarr ur näsan på mig. Jag har med åren blivit ganska skeptisk mot julmusik, de där ständigt återkommande klassiska versionerna av julevergreens är ungefär lika spännande som Kalle Anka på julafton. Men på tre av de fem nyligen utgivna julalbum med fem olika artister/grupper jag har lyssnat på är det huvudsakligen nyskrivet material med jultema i texter och titel men musikaliskt ofta lite mer respektlöst och fritt.
   Länkarna nedan leder till Spotify.


JD McPHERSON: Socks (New West)
Den amerikanske rock/rockabilly-artisten JD McPherson, "förnamnet" är för övrigt en förkortning på Jonathan David, var aktuell här för exakt ett år sedan när jag utnämnde hans förra album, "Undivided Heart & Soul" till 2017 års bästa album. En skiva som blandade upp den traditionella rock'n'roll-grytan med lite ballader och pop. Lagom till jul i år är han nästan ännu mer aktuell eftersom han har bestämt sig för att göra en skiva med enbart jullåtar.
   "Socks" släpptes 2 november och jag har lyssnat regelbundet på skivan sedan dess. Med lite distans till jultraditionerna har JD närmat sig ämnet ödmjukt och i första hand gjort en rock'n'roll-platta och i andra hand dekorerat musiken med lite jultexter. Kanske en liten protest mot julhysterin och det kommersiella...
   På bara 30 minuter presenterar JD med band tio låtar som med ett ord kan beskrivas som ren och skär rock'n'roll. Lite mer musikaliskt enkelriktad mot just 50-talets sound än förra årets fullträff men låtmässigt är det ändå varierat och ytterst välkomponerat med underhållande texter som inte upprepar det förutsägbara snälla jultemat.
   Saxofonen låter så där härligt daterad men JD sjunger så bra att det faktiskt är ett rent nöje att lyssna. Många bra låtar där "Hey skinny Santa" och "Every single Christmas" imponerar och "Holly, Carol, Candy & Joy" är skivans självklara hit.


ERIC CLAPTON: Happy Xmas (EPC Enterprises)
Rutinerade Eric Clapton har en mer grundläggande syn på skivreleaser och blir ibland också lite mer långrandig, 14 låtar på 56 minuter. Han ägnar utrymmet på skivan huvudsakligen åt covers. Med ett enda undantag, egna låten "For love on Christmas day" som är en mjuk fin låt där faktiskt pianot spelar huvudrollen i arrangemanget, är det gamla och nya covers som är skivans ryggrad. Men jag saknar en låt, John Lennons "Happy Xmas", som kunde ha blivit den naturliga titellåten.
   När det gäller albumets mest förutsägbara material, som exempelvis "White Christmas", "Silent night" och "Jingle bells", känns låtvalet knappast upphetsande. Men Eric har stöpt om arrangemangen till blues, reggae respektive en nästan sex minuter lång helt elektronisk hyllning av Avicii (!).
   Urvalet i övrigt är inte lika ospännande för han använder sig huvudsakligen av låtar som inte alls är så kända att jag nästan uppfattar dem som nya. Williams Bells "Everyday will be like a holiday" (1967) och Freddie Kings bluesiga "Christmas tears" (1961) är inte direkt söndertjatat material. Och hos mindre kände Anthony Hamilton har han hittat "Home for the holidays" och "It's Christmas" från samma inte alls gamla (2014) album.
   Soundet på flertalet låtar påminner lite om tiden när Clapton och hans band innehöll ett par tjejer i körenö. På den här skivan medverkar både hans fru och dotter vid mikrofonerna. Men ibland vältrar sig Clapton i sentimentala och snälla arrangemang, en låt heter "Sentimental moments" (1955), och blir då mer allmängiltig än det är nyttigt. Den smetiga versionen av Charley Prides "Christmas in my hometown" (1970) är nästan olyssningsbar.


THE MAVERICKS: Hey! Merry Christmas! (Mono Mundo)
Raul Malo & Co lät bandet ligga nere i tio år mellan 2003 och 2013 men ger nu regelbundet ut skivor igen. Idén till den aktuella julskivan uppstod redan förra året när bandet släppte en julsingel med två låtar som finns med här, "Christmas time (coming 'round again)" och "Christmas (baby please come home)", och tillhör topparna på albumet.
   Här finns både det 50-talsinfluerat rockiga, texmexsoundet, några smetiga ballader och klockrent poppiga låtar. För mig fungerar den sista kategorin allra bäst. En majoritet av låtarna på skivan är nyskrivna original men Mavericks ska inte skämmas för sin cover på "Christmas (baby please come home)", från Phil Spectors legendariska julalbum "A Christmas gift for you" (1963), där de släpper loss all tänkbar melodisk energi.
   Bandets egen "Santa does" har samma pophits-liknande karaktär, småinfluerad av just Spectors 60-tal, och i mina öron låter den som en klockren singelhit.
   Kanske är det några för många låtar som låter förvillande likt gamla evergreen-jullåtar, fast de är nyskrivna, som inte gör soundet så up to date. Den rock'n'roll-influerade titellåten med sitt hamrande piano kan man tro är gjord 1957 och inte 2018.
   Mavericks faller lite för kravet att vara till lags och inte störa för mycket i julens tindrande tid.


RODNEY CROWELL: Christmas everywhere (New West)
Det här är den känsligaste skivan i dagens kvintett med julskivor. Crowell började sin artistkarriär som rockare innan han blev en snäll poplåtskrivare med en underbart formulerad sångstämma. Den rösten återfinns på några låtar här men albumet, som är inspelat under lång tid vid olika tillfällen och under olika förhållanden, har en varierad och underhållande blandning. På titellåten är mixen än mer tydligt när den pendlar mellan det snabbt jazziga och bryts av med en sekvens där Texas-sångerskan Lera Lynn kommer in och drömmer sig bort till tider när John Lennon levde.
   Skivan inleds vackert och emotionellt och nästan accapella på "Clement's lament (we'll see you in the mall)". Tjejkören med Tania Hancheroffs och Kim Keyes bräckligt personliga röster ekar Carter Family och sätter tonen för hela skivan som innehåller en majoritet låtar med "Christmas" i sina titlar men musikaliskt är det övervägande konventionellt utan gnistrande bjällror. Country, ballader och lite rock.
   Förutom Lynn gästar ytterligare några damer från Texas, Brennen Leigh och poeten Mary Karr, som gör framförandet än mer intressant. Karr har skrivit "Christmas in Vidor" tillsammans med Crowell och båda reciterar berättelsen under större delen av låten. Det annorlunda greppet och dramatiskt stråkarrangemang och högljutt elgitarrsolo gör den till en av skivans höjdpunkter.
   Likt Clapton har även Crowell gjort julskivan till en familjelägenhet. På avslutningslåten "All for little girls & boys", inspelad redan i början på 80-talet, som egentligen är en demoinspelning omger sig Rodney med tre av sina då unga döttrar. Uppsluppet och glatt.


THE MONKEES: Christmas party (Rhino)
Den här skivan hade jag inte alls några förväntningar på, "dagsländan" Monkees var förutom några oförglömliga hits på 60-talet också komiker på tv, men både innehållet och framförandet är mer intressant än så. "Christmas party"-albumet fick mig att vakna och upptäcka bandets två år gamla comebackskiva "Good times!" som jag då uppenbart missade. Producerad av Fountains Of Wayne-killen Adam Schlesinger och många exklusiva låtskrivare (vad sägs om Noel Gallagher/Paul Weller?) bidrar med material.
   Den musikaliska succén med den skivan fick en fortsättning med den här julskivan. Precis som Clapton ovan innehåller Monkees-skivan några gamla så kallade klassiska obligatoriska jullåtar, "Snowfall", "Angels we have heard on high" och "Merry Christmas, baby" plus några mer moderna men ändå söndertjatade jullåtar (Paul McCartneys "Wonderful Christmastime" och Wizzards "I wish it could be Christmas every day"). Men "Christmas party" innehåller även nyskrivet material där exklusiva gäster som Weezers Rivers Cuomo, XTC:s Andy Partridge och R.E.M.:s Peter Buck imponerar med sina överraskande bidrag.
   Bandets tre originalmedlemmar, med Micky Dolenz i spetsen, är på plats plus gamla inspelningar med Davy Jones (som avled för sex år sedan) gör "Christmas party" till ett ganska homogent album. Inledningen med Partridges "Unwrap you at Christmas" och Cuomos "What would Santa do" är otroligt stark och Bucks "Christmas party" är en halvpsykedelisk pärla. Att Schlesinger och bandet sedan lyckats gräva fram Alex Chiltons "Jesus Christ" från Big Stars tredje album (1975) tillhör ju avdelningen kulturgärningar.


Det finns också några nyproducerade och nyutgivna singlar med jultema att notera:

AGONY STREET: Merry Christmas anyway (Paraply)
På ovan nämnda julalbum är det nog främst popögonblicken som är mina favoriter på de skivorna. Här fortsätter jakten på den perfekta poplåten. Klas Qvist (Citizen K) och hans kamrat Gudmundur Bragason har bildat en duo som framför sin egenskrivna "Merry Christmas anyway".
   Låt, arrangemang och sång följer mönstret som Citizen K i sina bästa stunder har visat upp på två album, det senaste "III" var aktuellt tidigare i höst, med pianot och välsång som bästa ingredienser. Vad jag förstår är väl duon en tillfällig konstellation jämförbar med helgen vi har framför oss. Dock ett helt lyckat experiment.

PHOEBE BRIDGERS: Christmas song (Dead Oceans)
23-åriga Phoebe Bridgers är ännu en amerikansk spröd röst som försöker göra sig hörd men jag upptäcker något personlig i hennes fina röst, inte bara exklusiv välsång. På ett gammalt gistet piano sjunger hon en lågmäld sång om ensamhet med klanger av känslighet.
I refrängen ("You don't have to be alone to be lonesome...") får hon sånghjälp av Jackson Browne men han gör ett nästan anonymt intryck medan stråkarrangemanget höjer tempot i låten och skänker temperament till hela framförandet..

JACK TEMPCHIN/JESSE DAYTON/RUSTY YOUNG: Jesus & Mohammed (Blue Élan)
"Peaceful easy feeling"-låtskrivaren Tempchin gjorde den här låten live redan 2012 och en mer eller mindre välarrangerad studioinspelning tre år senare. Nu har han bjudit in outlaw/country-artisten Jesse Dayton och förre Poco-legendaren Rusty Young till en avskalad och avslappnad version med akustiska gitarrer, en mandolin och en tamburin.
   Den här låten, som Tempchin har skrivit tillsammans med Bill Franklin, har väl inte textmässigt det klassiska julinnehållet men hos sångens "huvudrollsinnehavare" uppstod den värld vi lever i där religiösa stridigheter påverkar oss alla.
   Trion avlöser naturligt varandra vid mikrofonen. Tempchins skrovliga stämma, jämför med Kris Kristofferson, inleder och Daytons lätt plågade rockröst tar vid medan tjejkören fyller i. Och mot slutet av låten ansluter Youngs trygga countryrockröst.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lorne de Wolfe (1984)

LORNE DE WOLFE HADE, SOM HAN BESKRIVER i intervjun, en lång men sporadisk karriär bakom sig när Hansson de Wolfe United tog form i slutet på 70-talet. Först i Contact, tillsammans med bland annat Ted Ström, och sedan under en kort tid i gruppen Vargen som 1975 släppte albumet "I original" med nio låtar skrivna av de Wolfe.
   I Vargen sammanstrålade två medlemmar från Contact, de Wolfe och Claes Palmkvist, med Dick Hansson första gången. Den trion fortsatte samarbeta och bildade 1978 Hansson de Wolfe United som ett rent studioprojekt vid sidan av sina civila jobb med grafisk formgivning, reklam och konst.
   1979 kom gruppens första album, "Iskalla killen (full av mänsklig värme)", som följdes av "Existens-maximum" (1981) och "Yes box allright" (1982) innan trion hösten 1982 bestämde sig för att turnera med en omsorgsfull kompgrupp i ryggen. Det skulle upprepas flera gånger under 80-talet och vid samtliga tillfällen besöktes Örebro, 1982, 1984 (när nedanstående intervju gjordes) och 1986. Inför varje turné släpptes ett album och 1984 var "Container" precis aktuellt när bandet gav sig ut på vägarna.
   Redan när turnén annonserades ut i februari 1984 gjorde jag en liten telefonintervju med Lorne de Wolfe som förklarade att "Första turnén (1982) var en prövning där vi ville visa var vi stod i konsertsammanhang. Den här gången känns det allvarligare men vi vill fortfarande hålla det på en lekfull nivå".
   Jag träffade Lorne för intervju i samband med konserten på Idrottshuset i Örebro. Mellan soundcheck och konsert fick jag min lilla pratstund med ledaren för det band som förutom ovannämnda Hansson och Palmkvist också innehöll Jonas Isacsson: gitarr, Anders Neglin, piano/synthar, Ulf Andersson, saxofon, Magnus Persson, trummor, och Sam Bengtsson, bas.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 1984.

Lorne de Wolfe om sin och Uniteds chosefria musik:
MED EN OERHÖRD KÄNSLA I HJÄRTAT

LORNE DE WOLFE BEFINNER SIG SOM MEST i strålkastarljuset. Han är den centrala blickpunkten i Hansson de Wolfe United, en mycket udda svensk musikprodukt som gått från att vara enbart ett skivprojekt till turnégrupp utan att förlora varken innerlighet eller publik. I Örebro i torsdags kväll inledde gruppen andra halvlek på den pågående turnén som lockat lika mycket folk som den uppmärksammade debutturnén förra hösten.
   För Lorne är turnerandet inget nytt. Redan för fjorton år sedan befann han sig på ständig turné med Contact där han spelade bas. I ett Sverige som då dominerades av musikrörelsen var den gruppen ett stort namn med "hits" som "Hon kom över mon" och "Fyrvaktarens dotter". Låtar som Lorne var med och skrev.
   - Vi existerade mellan 1970 och 1972 men det verkar nu som en hel evighet sedan, säger Lorne och minns en spelning i Örebro Konserthus hösten 1971.
   Efter Contact fortsatte Lorne jobba tillsammans med en annan medlem, Claes Palmkvist, numera United, på Europafilms skivbolag som producenter och träffade där konstnären Dick Hansson. Redan för tio år sedan bildades det som så småningom skulle bli Hansson de Wolfe United.
   De började skriva låtar ihop och spelade också in ett album under namnet Vargen som kom ut samma dag som skivbolaget lades ner 1976.
   Därefter bildades en arbetsgrupp med de Wolfe, Hansson, Palmkvist och Ingrid Munthe (Lornes fru) som skrev texter eller uppslag och stämningar.
   1979 hade arbetsgruppens jobb resulterat i Hansson de Wolfe United och inspelningen av deras första album började.
   - Dick och jag spelar många instrument själva och gör grunderna i studion innan musikerna kallas in en i taget. Så gjorde vi de tre första skivorna så bandet som medverkar på skivorna kände inte varandra förrän vi skulle göra första turnén.
   Bandet i övrigt består av rutinerade studiomusiker som alla är översållade av arbete. Trummisen Magnus Persson och basisten Sam Bengtsson stack till exempel direkt till Stockholm för studioarbete efter konserten i torsdags. Jonas Isacsson, gitarristen, spelar på ett nytt Eva Dahlgren-album i maj.
   Kärntruppen i Hansson de Wolfe United är däremot endast deltidmusiker med civila arbeten, Lorne och Claes jobbar på en annonsbyrå och Dick är konstnär.
   - Att som artist ha ett heltidsjobb ger stor frihet åt musiken. Man är inte lika beroende av framgångar och succéer.
   På en fråga om inte publiken är överdrivet stillsam på konserterna med United, svarade Lorne:
   - Publiken är väl i viss mån som oss själva. Inga yviga gester fast man i hjärtat känner oerhört mycket. Slöhet kan också betyda eftertanke.
   Texterna Lorne sjunger har ofta ett positivt och mänskligt budskap utan att bli schablonmässigt sirapsdränkta.
   - Bland alla negativa trender och djupsinnigheter måste man intala sig att det inte går åt helvete. Det finns hopp om livet och kärleken, sade Lorne avslutningsvis. En man med ovanligt mänskliga åsikter.

/ Håkan

50-tal: #20. "Leave my kitten alone" (1959)

LITTLE WILLIE JOHN
Leave my kitten alone
(King)

MANNEN MED DET LEGENDARISKA NAMNET Little Willie John spelar dagens huvudroll på plats nr 20 i min historiska genomgång av 50-talets bästa musik. Jag är i ämnet personligen ute på tunn is ty jag har inga eller få levande minnen av det decenniets musik. Jag har lärt mig genom att lyssna på covers i över 50 år, läsa välberättade anekdoter och historier och har plöjt genom ett stort antal böcker. Jag har genom åren lärt mig uppskatta musiken och lägga namn på minnet men jag har inte automatiskt någon detaljerad kunskap om 50-talets musikhistoria. Därför gräver jag djupt, lyssnar igen, jämför och rangordnar och har till slut sammanställt en lista på mina absolut bästa 50-talsfavoriter. Och nu har jag kommit till Little Willie John.
   Det är omöjligt att komma förbi namnet Little Willie John. Några legendariska klassiker har han på sitt samvete, ett stort antal singlar släppte han på 50-talet och hans liv är fyllt med dramatiska detaljer av vilka några är noggrant nedskrivna och sedvanligt intressant återberättade av Lennart Persson i boken "Sånger om sex, Gud och ond bråd död".
   Lennart ägnar ett kapitel i boken åt låten "Fever" (1956), Little Willies största hitlåt, men jag är personligen inte så imponerad av just den låten, snarare ganska trött på en låt som har dansat runt i mitt huvud i många, många år med många, många olika artister. En så kallad evergreen som för mig inte symboliserar det bästa från 50-talet.
   Men Little Willie John, eller William Edward John som han föddes som, gjorde så mycket mer och i mina öron så mycket bättre musik. I grund och botten tillhörde Willie decenniets bluesgeneration och många låtar tillhör den lite upprepande ickeoriginella genren och sällan så bra som "Need your love so bad", ännu en klassiker i Little Willie Johns karriär. Ingen har väl missat Fleetwood Macs cover på gruppens andra singel 1968.
   Det var även Little Willies andra singel 1955 där han ofta får credit som låtskrivare men egentligen var det hans bror Mertis John Jr som skrev låten. När singeln återutgavs 1961 var låtskrivarnamnet korrigerat.
   Det som i folkmun ofta kallas Little Willie John-låtar är väldigt sällan egna originallåtar. Inte ens "Fever", som skrevs av John Davenport (pseudonym för Otis Blackwell) och Eddie Cooley, hade han ett finger med i låtskrivandet. Däremot är han till en tredjedel ansvarig för låten som är min största Little Willie John-favorit, "Leave my kitten alone" från 1959.
   Titeln råkar låta som en barnvisa men är sannerligen rock and roll av absolut bästa märke. Bluesnyanserna, som var så vanligt förekommande i Li9ttle Willies övriga 50-talsproduktion, är nedtonade och det svänger grymt och respektlöst om både låt och framförande med Mickey Baker på gitarr. Enligt originalskivetiketten skrev Willie låten med sångaren Titus Turner och hans låtskrivarpartner James McDougal men på senare upplagor, exempelvis 1961-hitversionen med Johnny Preston, har Johns credit försvunnit.
   Det var just den amerikanske sångaren Johnny Prestons svaga lite komiska tolkning som tidigt fick Beatles intresserad av "Leave my kitten alone". Under 1961 och 1962 fanns låten med i bandets scenrepertoar och 14 augusti 1964 spelade Beatles in låten. Fem tagningar och en helt acceptabel slutprodukt men den gavs inte ut - förrän 1995 på "Anthology 1". Det var där jag på allvar upptäckte låten ty John Lennons framförande är klockrent underbart men når ändå inte upp till Little Willie Johns originalinspelning från 1959.
   En annan påverkande faktor för att "Leave my kitten alone" finns med på min 50-lista är Peter LeMarcs låt "Little Willie John" från 1991. Peter har skrivit en sedvanligt stark text om relationen till en tjej som älskade en Little Willie John-låt. Han avslutar låten med att sjunga några strofer från "Talk to me, talk to me" och "Need your love so bad".
   30 år gammal avled Little Willie John 26 maj 1968 efter en hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Dave Edmunds

DAVE EDMUNDS: Get it (Swan Song SS 8418)

Release: Mars 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Eddie & the Hot Rods minialbum "One story town" (1985) och Edmunds ”Tracks on wax 4” (1978).

ÅRETS SISTA BESÖK I MIN SKIVHYLLA ÄR EN REN JULKLAPP med rock and roll som tema!
   Om vi bestämmer oss för att betrakta "Get it" som den första "Rockpile-plattan" kan jag konstatera att den där perfekta, kompromisslösa och livebaserade Rockpile-formeln på skiva inte var riktigt utvecklad 1976/77 när skivan spelades in. Efter många år som självspelande artist i studiomiljön kom det här året som en brytpunkt i Dave Edmunds skivkarriär.
   Rockpile, där Edmunds var en fjärdedel, var redan 1976 en fast turnerande konstellation. Men genom managerbråket mellan Nick Lowe och Edmunds, som dessutom var knutna till två olika skivbolag, var det ju omöjligt att på skiva uppträda under det namnet före 1980 när historiens första och enda Rockpile-album släpptes.
   På "Get it", Dave Edmunds tredje album under eget namn, har han inte riktigt släppt huvudansvaret som musiker ty han spelar alla instrument, gitarr, bas, trummor och keyboards, men får också hjälp av andra närbesläktade musiker.
   När Edmunds på helt egen hand gjorde sina två första 70-talsalbum var han soundmässigt inspirerad av Phil Spectors sätt att arrangera sin popmusik med den skillnaden att Spector på 60-talet använde sig av ett stort antal musiker medan Edmunds gärna ville spela allt själv.
   Edmunds historia innan 1977 är alldeles för lång men också förhållandevis intressant för att här kunna berättas i detalj. Ändå är det några uppseendeväckande detaljer, som jag kanske glömt eller förträngt, som vaknar till liv när jag ögnar igenom hans bakgrund i Wales. Som exempelvis i gruppen The Creators där han spelade vars sångare var Andy Fairweather-Low och att det faktiskt var Keith Emerson, av alla människor, som fick Dave intresserad av klassiska stycken som slutade med att "Sabre dance" blev hans första hit.
   Daves tidiga karriär var kommersiellt ojämn och bara sporadiskt framgångsrik. Efter "Sabre dance" 1968 dröjde det två år innan nästa fullträff, tre miljoner ex sålda av "I hear you knocking" som under artistnamnet Dave Edmunds' Rockpile toppade Englandslistan runt jul 1970. Efter ytterligare tre kommersiellt väldigt avvaktande år, inklusive första soloalbumet "Rockpile" (1971), fick han trots allt några enstaka hits (coverlåtarna "Baby I love you" och "Born to be with you") men det var extremt tillfälliga framgångar.
   Under första halvan av 70-talet var det nog huvudsakligen som producent i Rockfield-studion Dave livnärde sig. Den verksamheten började redan 1970, samma månad som "I hear you knocking" släpptes, med Shakin' Stevens & the Sunsets "A legend"-album. Och det fortsatte med några album med Man, Foghat, Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och "Stardust"-soundtrack plus singlar med Flamin' Groovies, Pete Dunton, The Droop och Del Shannon.
   Dave bodde då nära studion i Monmouth, Wales, och från och med ovannämnda hitsinglar 1972/73 var han även som artist knuten till Rockfield-etiketten, en epok som kulminerade med albumet "Subtle as a flying mallet" (1975), men återutgiven samma år på RCA-etikett.
   Under de här åren hade Rockfield-etiketten distribuerats av RCA och Kingsley Ward, studiochefen, försökte 1975 förlänga det kontraktet men misslyckades. (Från 1976 levde Rockfiled-etiketten vidare under United Artists distribution). Elton Johns skivbolag Rocket visade tillfälligt intresse för Dave Edmunds men när han i en studio sprang på Robert Plant, sångaren i Led Zeppelin, accepterade han förslaget att skriva på för Swan Song, skivbolaget som bandet och deras manager Peter Grant hade startat 1974.
   Det kontraktet var början till stridigheterna som gjorde att Edmunds och Nick Lowe, som från 1976 var Stiff-artist med Jake Riviera som manager, inte kunde ge ut skivor tillsammans under namnet Rockpile. Ett namn som Edmunds alltså lekt med sedan 1970 och finns med på "Get it" som "Produced by Dave Edmunds for Rockpile Productions".
   Med tanke på osämjan mellan managers/skivbolag är det märkligt att Dave Edmunds nästan på dagen samtidigt som "Get it" släpps finns med på Stiffs första album, "Bunch of Stiffs", släppt 1 april 1977. Där framför han sin version av Chuck Berrys "Jo Jo Gunne" och har även producerat Jill Reads omtvistade version av "Maybe". Och till hösten 1977 fortsatte Daves Stiff-samarbete när han i sista minuten hoppade på paketturnén "Live Stiffs live" där han fanns med i kompbanden bakom både Nick Lowe och Larry Wallis.
   I Larm#5 (maj 1977) recenseras i samma text båda ovannämnda Dave Edmunds-relaterade album av Lennart Persson där han drömmer om "den första Rockpile-LP:n för Stiff". Riktigt så prestigelöst var inte samarbetet mellan Edmunds/Lowe eller Swan Song/Stiff.

NU SKA VI DOCK ÄNTLIGEN KONCENTRERA OSS på "Get it" vars försmak vi fick bekanta oss med redan i augusti 1976 när första singeln "Here comes the weekend"/"As lovers do" släpptes. Som sedan fick en fortsättning med ytterligare en singel, "Where or when"/"New York's a lonely town" i oktober 1976, ett halvår innan albumet släpptes. Intressant är att båda singlarnas b-sidor inte finns med på "Get it" men som mycket troligt härstammade från samma inspelningar.
   "Get it" innehåller samma blandning av låtar som alltid har varit Dave Edmunds signum. Sju låtar av tolv är gamla covers, både konventionella rocklåtar och mindre omtalat material. Plus några originallåtar av vilka en är, nästan unikt, skriven av Edmunds själv: Den läckert countrydoftande "Worn out suits, brand new pockets" där han spelar en välklingande steelguitar. Ett musikaliskt intressant spår han tyvärr bara har följt sporadiskt under sin karriär.
   Sedan har Dave skrivit två låtar tillsammans med sin nya parhäst Nick Lowe, som på min amerikanska pressning nämns med sitt eleganta födelsenamn Nicholas Lowe. Som låtar har "Here comes the weekend" ett typiskt tempoladdat Rockpile-stuk och "Little darlin'" är lite snällare och poppigare, utmärkt anpassat material, men båda har i studion befriats från ren och skär livekänsla.
   Sedan har naturligtvis Nick Lowe bidragit med några helt egna låtar av vilka en, "I knew the bride", måste beskrivas som en odödlig klassiker. Här gör låten debut och inga studiofinesser kan förstöra låtens inneboende kvalitéer. Ännu temposnabbare "What did I do last night?" är kanske skriven på lite väl tydlig rutin men är i sammanhanget klart godkänd som Rockpile-låt.
   Sedan återstår skivans genuina covers av vilka den äldsta, musikallåten "Where or when" från 1937, låter som en mix av Beach Boys och Phil Spector. Jag gissar att Edmunds var helt själv i studion när låten spelades in. Och fördelade ett lager av röster på röster och det är väl just den återkommande detaljen som har gjort att själva livekänslan ofta har gått förlorad i framförandet på flera av albumets låtar. Tempot och det ibland tajta spelandet är det däremot inget fel på.
   Den nyaste coverlåten, "Back to school days", är hämtad från Graham Parkers knappt ett år gamla debutalbum "Howling wind". Parkers egen version finns för övrigt med på ovannämnda Stiff-skivan "Bunch of Stiffs" utan att den nämns på varken omslag eller etikett. På "Get it" gör Dave låten som om det var 1954 och inspelningsresurserna begränsade. Ännu tydligare är den känslan på hans "tolkning" av "My baby left me" där han verkligen försöker kopiera Elvis Presley. Skojigt men inte så intressant.
   Då låter versionen av Bob Segers bara några år gamla "Get out of Denver" mer up to date och där lyckas Dave verkligen få fram den där genuina Rockpile-live-känslan. En larmig kompromisslös öppning på hela skivan. Andrasidan på "Get it" inleds precis lika furiöst och direkt knockande. Det är Jim Fords "Juju man" (som den stavas här, annars är "Ju ju man" vanligare), en säker höjdpunkt på alla Rockpile- och Dave Edmunds- (och för all del också Refreshments-) konserter jag har upplevt. Ännu en låt som har klivit in i Dave Edmunds repertoar via Brinsley Schwartz och Nick Lowe. Låten fanns ju med bland de 40 Jim Ford-låtarna som skulle spelas in när Ford reste till England i maj 1970, Brinsleys skulle kompa och allt sprack i sista stund. Ford lär lite senare vid samma tillfälle ha spelat in alla låtarna själv men inspelningarna försvann och har blivit en legend. Men flera låtar har dykt upp i andra närbesläktade sammanhang. Bland annat "Ju ju man", "I'm Ahead If I Can Quit While I'm Behind", och "36 inches high" (Nick Lowe)
   "Let's talk about us", Otis Blackwell-låten som i original gavs ut av Jerry Lee Lewis (på Sun) 1959, är en femstjärnig 50-talsklassiker som Dave gör sin bästa Rockpile-version av här. Låten fanns mycket riktigt också med i Rockpiles scenrepertoar, exempelvis som finallåt på Stockholms Konserthus 9 mars 1979.
   På Dave Edmunds "Get it" stavas titellåten "Git it" och är i original mest känd i inspelningen som Gene Vincent gjorde tillsammans med kompgruppen The Blue Caps och gav ut på singel 1958. Men mannen som skrev låten, den inte alls så kände rockabillyartisten Bob Kelly, hade spelat in låten innan men den inspelningen gavs ut långt senare. Dave utnyttjar inspelningsfinessen att lägga röster på röster i sitt arrangemang av låten. En version som sedan inspirerade bland annat Jerry Williams att också ge ut låten på skiva innan 1977 var slut.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Magnus Lindberg (1983)

RUBRIKEN PÅ MIN INTERVJU MED MAGNUS Lindberg, "Pengar betyder mycket", låter helt absurd i sitt lösryckta sammanhang. Men läser du intervjun förstår du säkert Magnus tankegångar när det även för en rockartist gäller att överleva i det konsumtionssamhälle där det kostar pengar för allt.
   1983 hade Magnus Lindberg på några år levererat två av svensk rockhistorias bästa album, "Röda läppar" (1981) och "I en hand" (1982), men hamnade ändå i kläm på det stora svenska skivbolaget EMI. Sökte sig till ett mindre skivbolag, Moonshine, där han kom närmare besluten men hamnade också i en resurssvagare miljö.
   Inför konserten på Lord Nelson i Örebro 10 november 1983 (recension) släpptes en singel, "Bortom horisonten", och ett album utlovades till våren 1984 men den skivan fick aldrig se dagens ljus. Tragiskt nog försvann även Magnus från rockscenen och skulle inte dyka upp förrän drygt fem år senare, då med hjälp av ett kompband från Örebro med Staffan Ernestam i spetsen.
   Jag träffade Magnus i omklädningsrummet bakom scenen på Lord Nelson för intervju strax innan konserten. En ypperlig konsert där han bjöd rikligt på sig själv.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1983.

Magnus Lindberg
"PENGAR BETYDER MYCKET"

MAGNUS LINDBERG, SVENSK ROCKARTIST AV STORT format, har sedan sin splittring med gruppen Landslaget för åtta år sedan hela tiden målmedvetet strävat mot ett rockigare sound.
   Han har producerat sig på skiva väldigt sporadiskt, bara fyra album på åtta år, men har för varje skiva utökat skaran av beundrare. Förra året gjorde Magnus sin bästa, mest kritikerrosade och mest sålda album, "I en hand".
   Ändå är det en missnöjd och besviken Magnus Lindberg Allehanda träffar strax före konserten på Lord Nelson för drygt en vecka sedan.
   - Jag har inte fem hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Jag har aldrig haft något intresse av papper och ekonomi, vill helst slippa den kommersiella delen. Men mat är dyrt, jävligt dyrt, och när ett par jeans kostar 300 spänn kan man inte komma ifrån att pengar idag har en otrolig betydelse.
   - Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik, fortsätter Magnus. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
   För första gången i sin åttaåriga solokarriär står Magnus på riktigt egna ben. Sedan tiden med Landslaget har han förknippats med samma skivbolag, stora EMI; där han tycker sig ha kommit i kläm mellan andra större artister. Han ger numera ut sina skivor på ett mindre skivbolag, Moonshine.
   - När jag var färdig med en skiva gick jag till EMI som hade 94% (nittiofyra procent!) av intäkterna och la all lansering i händerna på dem. Och uppriktigt sagt så hände inte mycket. På ett mindre bolag får jag, varken jag vill det eller inte, försöka sälja mig själv och förhoppningsvis tjäna på det.
   Samma svåra konkurrensproblem utsattes Magnus för vid en kaotisk inspelning för tv (Casablanca) för ett år sedan.
   - Dagen före inspelningen fick vi många klappar i ryggen men i studion fick vi minimal tid efter ett engelskt band. 40 minuter innan strömmen skulle brytas,, Det blir inte bra!
   Magnus kommer i dagarna med en ny singel, "Bortom horisonten", och ett album är planerat till februari/mars men den är långtifrån färdigskriven och inspelad.
   - Jag är en mycket långsam låtskrivare. Jag har skrivit 7-8 låtar men det är inte säkert att de hamnar på skivan. Jag ändrar ständigt och i stället för att slänga låtar låter jag dem vila och bygger vidare på dem vid senare tillfällen.
   - Jag hoppas verkligen att ha halva albumet inspelat före jul för att jag lugnt ska kunna fira jul, säger Magnus med beslutsam ton i rösten.
   Sebastian Håkansson,, tidigare sångare i Alien Beat och nu soloartist, delar huvudsakligen kompband med Magnus och det finns planer att i framtiden göra en gemensam turné, möjligen nästa sommar. Även Sebastian har en singel ute och ett album på gång.
   Berättade en pratglad men fattig Magnus Lindberg innan han gick in och gjorde en av höstens absolut bästa rockkonserter i Örebro, en fullständigt personlig rockshow.

/ Håkan

50-tal: #21. "Shout - part 1" (1959)

THE ISLEY BROTHERS
Shout - Part 1
(RCA Victor)

ÄVEN DENNA VECKA I MIN 50-TALSFÖLJETONG följer jag Motown-spåret men hamnar i vanlig ordning någon annanstans. Bröderna Isley (uttalas "Ajsly") hade efter en nästan tio år lång karriär en period på tre år, 1966-69, på Motown men hade gjort så mycket mer innan. Och det började alltså mycket tidigare på 50-talet. De tre bröderna, O'Kelly Jr, Rudolph och Ronald, plus en fjärde bror, Vernon som omkom i bilolycka 1955, började uppträda 1954. Om man tar trions första singlar, från 1957 och framåt, som riktmärken tillhörde gruppen doo-wop-genren men under åren fram till 1960 går det att placera gruppen under både gospel-, soul-, r&b- och rock and roll-rubriken.
   Skivdebuterade alltså 1957 med doo-wop-inspirerade "The cow jumped on the moon" som följdes av "Rockin' MacDonald", en svängigare variant på barnvisan "Old MacDonald had a farm" från 1917, som är så gott som olyssningsbar. Doo-wop som i sina talade intron sneglade åt den allt mer populära rock and roll-genren. Influenser som blommade fullt ut på gruppens tredje singel, ännu rockigare "Everybody's gonna rock and roll" (1958), som mycket nära höll på att bli min favoritlåt med bröderna.
   De första åren hoppade trion mellan skivbolagen för varje ny singel och utan större kommersiella framgångar letade sig trion tillbaka till det snälla balladträsket på sina tre nästkommande singlar. Inga favoriter där men på b-sidan av den tredje singeln i den raden, "Turn to me" (1959), hittar jag "I'm gonna knock on your door". Ja, låten som 1961 blev en stor hit och Tio i topp-etta med barnskådespelaren Eddie Hodges som sångare. Isleys inspelning är originalversionen, vilket jag inte hade en aning om innan jag började den här efterforskningen, och är både tuffare, roligare och fräschare och det höll på att placera deras version på min 50-talslista.
   Men den Isley Brothers-singeln skulle följas av en ännu större hit och det historiska genombrottet, "Shout" skriven tillsammans av de tre bröderna Isley. 1959 skrev gruppen kontrakt med RCA Victor och blev då skivbolagskollegor med Elvis Presley. I samband med den övergången fick gruppen nya skivproducenter i kusinerna Hugo Peretti och Luigi Creatore som inom några år skulle bli heta producenter/låtskrivare åt Elvis ("Can't help falling in love"), The Tokens ("The lion sleeps tonight"), Ray Peterson och Sam Cooke. Och nu gav kusinerna Isley Brothers sin första hit.
   Mitt första möte med "Shout" var ju på Tio i topp 1964 när den blott 15-åriga skotska sångerskan Lulu gick in på listan. Utan tanke på original eller bakgrund rycktes jag spontant med i Lulus sprudlande framtoning. Isleys originalversion är ju något mer gospelsvängigare och förmedlar in i ryggraden så mycket mer energi som det rimligtvis går att pressa in på blott 2:15. Den gospelinfekterade rytmen är så påträngande att det inte räcker med en singelsida för låten som i sitt hela original sträcker sig 4:25 och delas upp på singelns båda sidor. På b-sidan fortsätter "Shout - Part 2", därför avslutas a-sidans uppspelning ovan lite abrupt och överraskande.
   48 år gammal avled O'Kelly Isley Jr 31 mars 1986 efter en hjärtattack. 79-årige Rudolph Isley lever än idag och 77-årige Ronald Isley lever också än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: John David Souther

JOHN DAVID SOUTHER: Black rose (Asylum 7E-1059)

Release: Maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan "John David Souther" (1972) och J.D. Southers ”You're only lonely” (1979).

I MIN SERIE MED SKIVOR UR MIN SKIVHYLLA är variationen stor. Efter de senaste veckornas nedslag i vinylhyllorna, där raden av tämligen kända namn som Rockpile, Crosby, Stills & Nash, Elvis Costello, Rod Stewart och Traveling Wilburys har figurerat, kan namnet John David Souther kanske blekna i jämförelse. Men som genuin Asylum-artist var han en favorit hos mig på 70-talet utan att nå några större kommersiella framgångar. Men internt i amerikansk musikbransch var Souther accepterad och respekterad, främst som låtskrivare, utan att producera mängder av skivor i eget namn.
   John David, eller JD som han numera ofta skriver sitt förnamn, tillhörde som artist och låtskrivare den amerikanska västkustfalangen tidigt 70-tal men han var född i Detroit i mitten på 40-talet. Det fanns mycket musik hemma, hans pappa John Souther (som uppträdde under namnet Johnny Warren) var sångare i storband innan familjen flyttade till Texas. Efter skoltiden flyttade John David till Los Angeles och på den stadens legendariska klubb The Troubadour träffade han Glenn Frey och Jackson Browne första gången 1968. Där spelade alla tre på open mike-måndagarna och en livslång vänskap uppstod för de tre låtskrivarna.
   Frey och Souther bildade till och med en duo, Longbranch Pennywhistle, som 1969 fick chansen att spela in ett album som inte gjorde något väsen av sig fast musiker som Ry Cooder och James Burton fanns med i kompet. Året efter sprack duon, Frey började spela i Linda Ronstadts kompband som ytterligare ett år senare skulle bli Eagles.
   Ungefär samtidigt blev John David pojkvän till Linda som resulterade i hans närvaro på Lindas album "Linda Ronstadt" (1972), de sjunger tillsammans på "Crazy arms". En skiva som jag främst minns för att Moon Martin (under sitt riktiga namn John Martin) gör ett av sina tidigare studiojobb.
   Vid den tidpunkten hade både Frey (i Eagles) och Jackson Browne lyckats få skivkontrakt (Asylum) och på den senares uppmaning tog sig John David till audition hos skivbolagschefen David Geffen som gav klartecken. På det singer/songwriter-vänliga skivbolaget blev John David Souther en i det stora gänget av kommande låtskrivarstjärnor. Efter Judee Sill, Jackson Browne och David Blue var det dags för hans debutalbum "John David Souther" (1972). Välgjord men dämpad countryrock som saknade hits fast hans egen låt "How long" släpptes på singel. En låt som långt, långt senare (2007) skulle väcka uppmärksamhet på Eagles comebackalbum "Long road out of Eden".
   Lite pressad av det kommersiella fiaskot för debutalbumet accepterade John David uppmaningen att bli en tredjedel i Souther-Hillman-Furay Band, en supergrupp utan stjärnor. Jag har bandets båda skivor men har inte riktigt förstått innehållet.

UNDER SAMMA TID FANNS JOHN DAVID vid Linda Ronstadts sida, bidrog med tre låtar till "Don't cry now" (1973), bland annat titellåten, och på nästan varje nytt Linda-album fanns det låtar signerade JD Souther. Han blev samtidigt något av låtleverantör till Eagles album på 70-talet. På "Desperado"-albumet återfinns han både på skivomslaget (längst till höger av de "avrättade" Dalton-bröderna) och bland låtskrivarna. På "Doolin-Dalton" är han en av många (Browne, Frey och Don Henley) låtskrivare.
   Sedan skulle hans namn dyka upp bland låtskrivarna på ytterligare tre Eagles-album på 70-talet, på bland annat låtarna "The best of my love" och "New kid in town", och gästar av naturliga skäl även på Freys och Henleys senare soloskivor.
   Fyra år efter Southers debutalbum kom nästa soloskiva, "Black rose", som egentligen inte har så mycket mer kommersiella detaljer än debuten men det är en påkostad produktion (Peter Asher) med åtskilliga intressanta gäster och när jag lyssnar närmare är låtskrivandet genomarbetat och på en kvalitativt hög nivå.
   Några låtar är numera bekanta via Lindas diskografi. "Faithless love" spelades hon in redan 1974 till "Heart like a wheel"-albumet, "Silver blue" återfinns på "Prisoners in disguise" (1975) och "Simple man, simple dreams" skulle blir titellåt på Lindas album 1977.
   Det känsloladdade vemodet i texterna och låttitlarna symboliseras visuellt så vackert på skivomslaget, den svarta rosen över det helt söndertorkade landskapet ger bilden av John David Southers ofta nedstämda, lågmälda och emotionellt baserade texter. På "If you have crying eyes" (Ronstadt-duett), redan nämnda "Faithless love" och titellåten blir det så påtagligt när det ofta i kompet finns snyggt arrangerade stråkar och blås av David Campbell (för övrigt pappa till artisten Beck).
   En rad namnkunniga musiker gästar sporadiskt, basisten Stanley Clarke, slidegitarristen Lowell George och slidegitarristen Joe Walsh men ingen får något större utrymme att ta över fokus från sångaren John David Souther. Däremot har det på många låtar lagts resurser på körrösterna där David Crosby, Art Garfunkel, Eagles-folk och Asylum-kollegor som Andrew Gold och Ned Doheny gör fina insatser.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Janne Bark (1983)

HITTILLS I MIN SERIE MED GAMLA INTERVJUER har det i övervägande fall handlat om mer eller mindre genomarbetade, noga planerade och förutbestämda möten. Men ibland sprang jag på någon intressant person högst spontant i samband med något helt annat uppdrag. Som när jag och ännu en gång fotograf Anders Erkman tillbringade två dagar på filminspelningen av Ulf Lundells bok "Sömnen" i oktober 1983.
   I fokus under de här dagarna stod givetvis filmens huvudrollsinnehavare Mats Ronander, med rötter i vår hemstad Örebro. Runt Ronander, som personifierade karaktären Tommy Cosmo, dök det emellertid upp flera intressanta personer under de inspelningar vi besökte i Stockholm.
   Som exempelvis gitarristen Janne Bark, i verkligheten hårt anlitad Ulf Lundell-musiker, som här hade fått rollen Kriss som i Lundells bok snarast motsvaras av Mats Ronander på riktigt. Lite komplicerat kanske men boken är ju skriven under en tid när Lundell turnerade med Nature där Ronander var sångare.
   Mellan filmtagningarna på Stockholm Centralstation, där karaktärerna Kriss och Bonk (Örjan Ramberg) försöker hindra Tommy Cosmo att åka till Åre, diskuteras även filmmusiken. Tillsammans med Janne Bark, Rutger Gunnarsson, Åke Sundqvist, Hasse Olsson och Clarence Öfwerman hade Ronander spelat in Lundell/Ronander-live-favoriten "It's all for the love of rock'n'roll" till filmen.
   Vid ett tillfälle, i en inspelningspaus, slänger Ronander ur sig en fråga till Janne Bark: "Har du lust att vara med och gasa på några spår på mitt nya album?". Mats spontana idé ledde nog aldrig till praktisk handling ty ingen Janne Bark figurerar på "50/50" som kom till våren 1984.
   I någon ytterligare filminspelningspaus blir jag intresserad av Janne Barks vardag som musiker när Ulf Lundell inte turnerar och han berättar om sitt nya band.
   Barks Nynäshamnskompisar på bas och trummor, som han pratar om men inte namnger i samtalet, är Kenneth Holmér respektive Johan Tigenius. Både Holmér och Tigenius, som tidigare hade spelat i Isterband, medverkar på låten "Fritt fall" på samlingsskivan "Hi Fidelity 1" (1983). Båda finns också med i gruppen som fick namnet Bark och albumdebuterade 1985 med "Ritual".

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/10 1983.

JANNE BARK STARTAR TURNÉ

GITARRISTEN JANNE BARK GÖR JUST NU sin första filmroll i filmatiseringen av Ulf Lundells "Sömnen". Han spelar Kriss, som i verkligheten motsvaras av Mats Ronander, huvudrollsinnehavaren i samma film. Både Mats och Janne är överens om att Ronander spelas bäst av Ronander.
   Sedan den uppmärksammade Ulf Lundell-turnén förra året har Janne Bark varit en flitig gäst i skivstudion, mest på andras skivor men har just nu bildat en egen grupp.
   - Det är två killar från Nynäshamn, basist och trummis, som jag har gått ihop med. Vi har just spelat in en låt till ett kommande samlingsalbum på Parlophone. En egen låt, säger Janne som inte skrev särskilt många låtar i The Radio.
   - Om det blir turnéer får vi väl tillfälligt utöka med en klaviaturkille, avslutar Janne, som snart ger sig ut på turné med Niklas Strömstedt, start på Lord Nelson i Örebro 17 november.

/ Håkan

November 2018 på Håkans Pop

Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg på Twang i Stockholm.

EFTER NÅGRA INTENSIVA LIVE AT HEART-DYGN i början på september har det för mig blivit några konsertfria månader men under november blixtrade det till lite på den fronten. Åkte till Stockholm och fick uppleva Magnus Lindberg på det lilla mysiga spelstället Twang på söder. Och på hemmaplan i Örebro fick jag tag i en biljett till Musikhjälpen-arrangemanget "Örebro tillsammans för Musikhjälpen" i Nikolaikyrkans varma atmosfär med bland annat Karin Wistrand, Björn Lycklig, Martin Håkan och Anders F Rönnblom på scen. Sedan blev jag under de sista dagarna i november upptagen av Richard Lindgrens besök där han traditionsenligt uppträdde tillsammans med Olle Unenge, först på Clarion i Örebro och sedan i Lindesberg på Hillstreet.
   Annars inleddes november för min del med en stor och mäktig födelsedagsfest på Käringön där Olle Unenge firade sin 70-årsdag. I samband med födelsedagen passade jag på att hylla Olle och alla hans verksamheter som både soloartist, Tullamore Brothers-ledare, tecknare, fotograf och bokutgivare.
   I de återkommande kategorierna på Håkans Pop har jag under november publicerat gamla intervjuer med Niklas Strömstedt, Per Gessle, Phil Lynott och Anne-Lie Rydé . På min lista över 50-talsfavoriter skrev jag under månaden om Huey Smith, Vince Taylor, Chan Romero och Lloyd Price . Och i min skivhylla hittade vinylalbum med Crosby, Stills & Nash (1969), Elvis Costello (1983), Rod Stewart (1972) och Traveling Wilburys (1988).
   Jag hann även med att uppmärksamma 50-årsjubileet för världens bästa Beatles-album, "The Beatles". Och uppmärksammade även dödsfallet för en av de viktigaste musikerna i ELO, cellisten Hugh McDowell.

DEN STORA SKIVFLODEN MED NYUTGIVNA SKIVOR bromsade under november in något i intensitet. Själv fastnade jag i Marianne Faithfulls "Negative capability" som trots sin krångliga titel är en väldigt lättlyssnad men också otroligt engagerande skiva. En skiva jag inte kan sluta lyssna på. Jag har väl under flera år tappat kontakten med Marianne, som jag trodde musikaliskt hade rört sig mot jazziga områden, men här finns de avskalade låtarna och bräckliga sången i all sin prakt.
   Samarbetet med lite yngre förmågor som Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan, Nick Cave och Ed Harcourt har gjort henne gott och när artisterna levererar starka låtar blir materialet i nivå med det fina framförandet.
   Harcourts fyra bidrag, inledande "Misunderstanding", "In my own particular way", "Don't go" och "No mmoon in Paris", är alla lysande. Lanegans "They come at night", om terrorn i Paris, känns långt in i själen. Inte ens repriserna av "As tears go by", "Witches song" (från "Broken English") och Dylans "It's all over now, baby blue" kan störa det fina helhetsintrycket.
   En annan sångerska med stora kvalitéer, Rosanne Cash, har också gjort ett bra album, "She remembers everything". Hennes man, gitarrist och producent John Leventhal har bidragit till det personliga, sångmässigt starka resultatet mer än jag trodde han var mäktig. Men det är nog producenten Tucker Martine som har givit majoriteten av albumets låtar ett underbart sound. Men så var han ju också ansvarig för First Aid Kits senaste album "Ruins".
   I skuggan av de båda damerna hamnade bland annat Mark Knopflers senaste album "Down the road wherever".
   JD McPherson har släppt ett utmärkt julalbum, "Socks". Den och övriga aktuella julalbum med Eric Clapton, Mavericks och Rodney Crowell kommer jag uppmärksamma några dagar innan jul.

/ Håkan

50-tal: #22. "Have mercy baby" (1952)

THE DOMINOES
Have mercy baby
(Federal)

IBLAND ÄR DET VÄGEN SOM ÄR MÅLET när jag vill upptäcka bra men inte alltid så välkänd 50-talsmusik. I dagens jakt på nya favoriter hade jag det berömda namnet Jackie Wilson långt bak i hjärnan. Eftersom jag redan i barndomen fascinerades av Motown-historien och mängder av spännande namn hade jag en ambition att upptäcka rötterna till det som senare skulle utvecklas till ett skivbolagsimperium i Detroit. Berry Gordy Jr, Motown-grundaren, började som låtskrivare åt just Jackie Wilson och där ville jag hitta guldkornet som skulle hamna på min 50-talslista.
   Men det räcker inte att vara ett klassiskt namn, Wilson har ett otal hits på sitt samvete men fick sina största framgångar på 60-talet ("Higher and higher"), ty hans 50-talsmaterial är i mina öron ganska mediokra. Wilson-spåret fick mig att utforska r&b-gruppen där han tidigare sjöng, Billy Ward & the Dominoes, och där hade han ersatt Clyde McPhatter som jag redan har uppmärksammat i min 50-talsföljetong.
   I Ward/Dominoes historia fick jag kronologiskt vada tillbaka i ganska grumligt vatten. I mitten och mot slutet av 50-talet, när gruppen avlöste komiska låtar mängder med sentimental smörja ("Star dust", "Rags to riches" och "These foolish things") innan jag hittade något intressant. Tog mig tillbaka i historien och hamnade faktiskt på 1952 och låten "Have mercy baby" med ovannämnda McPhatter som sångare.
   Gruppen hade bildats 1950 och hette än så länge bara The Dominoes men det var den klassiskt skolade pianisten och arrangören Billy Ward som var ledaren som styrde sin grupp med järnhand och hade en sträng fallenhet. Han hade öga för unga talanger och hittade den sjuttonårige McPhatter, som han lockade iväg från gospelgruppen The Mount Lebanon Singers, men gav honom också sparken 1953.
   Dominoes hade redan haft några hits, bland annat "Sixty minute man", innan "Have mercy baby" släpptes i april 1952. Låten, som skrevs av Ward tillsammans med sin affärskompanjon Rose Marks och producerades av skivbolagschefen Ralph Bass, kom att toppa den amerikanska r&b-listan i tio veckor.
   Vid den här tidpunkten fanns det faktiskt en viss frispråkighet i populära sångtexter där sex och sprit hade en naturlig och spännande plats i låtarna. Arrangemanget, som kombinerar svart gospel med blues, kan väl också beskrivas som doo-wop med den spektakulära basrösten bakom Clyde McPhatter som avslutar låten med att (spontant?) skratta.
   80 år gammal avled Billy Ward 16 februari 2002.

/ Håkan

Ludwig Hart förband till Kjellvander

Foto: Magnus Sundell (tack!)

NEJ, DET HÄR ÄR INGEN RECENSION av Ludwig Harts lilla förbandsframträdande innan Christian Kjellvander på Clarion Hotel i Örebro i lördagskväll. Det är knappt någon beskrivning alls av konserten ty besöket i hotellets foajé var långtifrån planerat och utan förberedelser från mitt håll.
   Efter en liten sittning sen lördageftermiddag på Bishops Arms tog jag sällskap med min vän Olle Unenge hem eftersom vi båda bor på öster i Örebro. Mitt i promenaden stannar Olle upp och minns att han har två gitarrer att hämta på Clarion. Det är följden av två spelningar Olle genomförde med Richard Lindgren torsdag - och fredagkväll. När vi kommer in på Clarion är det insläpp för kvällens konsert med Kjellvander och Hart och arrangören Björn "Björta" Wallgren vinkar in oss förbi biljettkön och tycker att vi ska stanna och njuta av ännu en fin konsertkväll.
   Fast egentligen har vi inte tid, Olle ska hem och slänga ihop en aioli och jag ska hem för att ta fram en brieost som planering för en sen ost- och kex-avslutning på kvällen. Jag stannar dock på förbandet Ludwig Hart & the Rumours som strax efter 19:00 är på väg upp på scen.
   Jag har sett och hört Ludwig Hart ett flertal gånger och alltid förvånats över hans flexibilitet och anspråkslöst trevliga sätt att presentera sig. Ludwig har olika sätt att framföra sin musik, från helt akustiskt till mer rockigt a la Neil Young. I lördags gjorde han tillsammans med delar av sitt band någonting mittemellan för att som förband inte ta över uppmärksamheten från Kjellvander.
   Tillsammans med Emil Kreivi, bas, Theo Stocks, steelguitar/gitarr, och Michaela Holmberg, sång/percussion, men ingen trummis ett helt elektriskt set som höll sig på den där behagligt njutbara nivån. Som icke initierad av Ludwigs repertoar kan jag inte berätta om de fem-sex låtarna på scen var nya eller gamla men det lät oerhört bra i en lokal som började fyllas på med folk. En publik som lyckades övertala Ludwig att spela en extralåt.
   Själv lämnade jag tillställningen några minuter efter att Ludwig Hart och hans band slutligen lämnade scenen men innan dess var det någon som viskade i mitt öra att Tomas Andersson Wij visat intresse för bandet och ville ge ut hans nya skiva på sitt skivbolag. Spännande.

/ Håkan

Ambitioner att hela tiden bjuda på nytt

Alla bilder: Carina Österling
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE
EGO
Hillstreet 1, Lindesberg 30 november 2018
Konsertlängd: 20:00-20:28 (EGO, 28 min) och 20:38-22:01 (Lindgren & Unenge, 83 min)
Min plats: Stående ca 4,5 meter från scenen.

EFTER EN LITEN ROADTRIP NORRUT befann sig artistparet Lindgren/Unenge på fredagskvällen i Lindesberg på Kullgatan 1, Studiefrämjandets lokal, vars konsertlokal döpts till Hillstreet 1. Fin rymlig scen och lokalen var som en intim rockklubb där konserten med Richard Lindgren och Olle Unenge skulle bli en något annorlunda variant jämförd med Clarion-konserten kvällen innan.
   Det här är ett kreativt par som inte vill upprepa sig och ha ambitioner att hela tiden bjuda på nytt. Naturligtvis var det en del repriser från gårdagen men också flera mer eller mindre spontana nyheter. Som ytterligare ett smakprov från Richards skivprojekt nästa år, den fina pianoballaden "Where you ever with me".
   Det spontana är alltid närvarande när Richard Lindgren står på scen och fredagskvällen bjöd på flera sådana ögonblick. Några små takter från "Hill Street Blues"-signaturmelodin fick vi och när ett litet flickebarn tillfälligt gästade konsertlokalen började Richard vid pianot sjunga några verser från "Jag är en vanlig vampyr" till publikens stora glädje. Han överraskade vid några tillfällen även Olle som när han exempelvis fick en idé att efter Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" spela ytterligare en låt från samma repertoar, "Hey baby, right away". En låt som Olle aldrig hade hört tidigare.
   I vanlig ordning avslutade paret konserten med låtar av Bob Dylan. Efter fria önskemål från publiken ("Driftwood", "David Reynold's last ride"...) bestämde de sig ändå för ett eget val och gjorde en läckert framförd "Love minus zero/No limit" på två gitarrer.
   Lindesbergsartisten Christer Pilblad inledde konsertkvällen när han under sitt alter ego EGO framförde en rad egna låtar med akustisk gitarr. Han avslöjade sina gamla punkrötter med bett i både röst och gitarr som befann sig på gränsen till distad.

I en trivsam liten bar
Rainbow building
Åter i Marais
3-stjärnig Metaxa
Where you ever with me
Bara om min älskade väntar
Five pints and a wink from Gwendolyn
Angie
Make me a pallet on the floor
Right away
Vid denna blåa dörr
(Jag är en vanlig vampyr)
Tom Taubert's blues
Don't think twice it's alright
Love minus zero/No limit

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.