Blogginlägg

2018: Melodierna jag minns

ENSKILT STARKA LÅTAR ÄR NOG DET som mest driver mitt lyssnande av skivor. OK, jämnstarka album är givetvis en ynnest att få uppleva men ofta handlar allt om styrkan i specifika låtar. Som får mig att haja till, får mig att vakna till i det rutinmässiga lyssnandet och ibland får mig att lyssna närmare på hela det aktuella albumet. Därför är det nu, på årets sista dag, på sin plats att ägna dessa oförglömliga låtar ytterligare uppmärksamhet.
   Naturligtvis figurerade många av årets bästa låtar på årets bästa album men det fanns också starka låtar på som helhet mindre framträdande album och det var kanske ännu större glädje att på just de skivorna hitta de oförglömliga höjdpunkterna.

1. SARAH KLANG: "Demons" (från albumet "Love in the milky way")
Det var faktiskt innehållet på Sarahs fantastiska debutalbum som inspirerade mig mest till att sätta ihop en årsbästalista på årets starkaste låtar. Albumet är fyllt av underbara låtar och jag kan nästan välja vilket spår som helst från skivan och de är kvalificerade för en plats på den här listan.
   I den starka konkurrensen väljer jag avslutningslåten som kanske har hamnat lite i skuggan av det övriga materialet på albumet. Det inledande pianot sätter stämningen direkt, Sarahs modernt souliga och kraftfulla röst fyller på innan en bubblande hammond utökar arrangemanget under låtens första minut innan trummorna dunkar igång tempot och skapar en viss hitkänsla. Efter drygt två minuter tas låten ner igen, åter med enbart piano i kompet och Sarah mässar "could we do it all again" samtidigt som tempot ökar igen, orgel/piano målar soulstämmor och en hög bakgrundröst (synt?) lyfter arrangemanget till rent magiska höjder. Låten tonar sedan ut i en dryg minut och försvinner men minnet finns kvar.

2. FIRST AID KIT: "It's a shame" (från albumet "Ruins")
Systrarna Söderberg har för tredje gången i rad producerat ett album, "Ruins", som håller en exklusiv kvalité som räcker för en plats på min årsbästalista. Ballader och lugnare låtar har genom åren varit deras signum. Därför är det med glädje jag väljer en något snabbare låt från senaste albumet.
   Duon har med åren målat sina låtar med mer färger och mer instrument. På "It's a shame" är det akustiska gitarrer, orgel, piano, steelguitar och galopperande trummor som driver på bakom de sedvanligt magiska rösterna. Och just den personliga stämsången tillsammans med en enda akustisk gitarr avslutar låten så underbart stillsamt och kröner samtidigt låtens styrka.

3. DEE RANGERS: "Gotta have a good time" (från albumet "All you need tonight")
Klassisk powerpop är verkligen inte välrepresenterad på min lista över årets bästa låtar men den svenska gruppen Dee Rangers kan verkligen ämnet med bravur. På deras album finns minst tre kanonlåtar som jag inte kan sluta lyssna på. "Gotta have a good time", "Patchouli" (på svenska!) och "Nothing's changed", ingen låt tillhör de mest spelade låtarna på Spotify, är en treklöver som perfekt representerar albumet. Efter en frustrerande valsituation väljer jag den förstnämnda låten.
   Här möts energin hos exempelvis Hives med en popkänsla från heaven och arrangemanget hinner till och med presentera ett kort och vasst gitarrsolo (13 sek) på låtens blygsamma 2:45.

4. DOCENTERNA: "Tusen år" (från albumet "Kritstrecksränder och missiler")
Egentligen är det de rena rocklåtarna, de raka "London calling"-besläktade arrangemangen, som imponerar mest på Docenternas comebackalbum. Men den här låten, i en typ av halvtempo, känns ändå mest homogen på hela skivan.
   "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en fantastiskt fin inledande textrad som kryddas med en fin elektrisk kompgitarr och slidegitarr. Jocke Pihlgrens personligt präglade icke-röst, uppbackad med körer, skänker profil åt hela låtens uppbyggnad.

5. WILL COURTNEY: Too high now (från albumet "Crazy love")
Inledningen på "Too high now" är kanske en prydlig Neil Young-rip off men det är ändå fantastiskt häftig rockmusik som Will och hans band levererar. I rockkretsar har Will en ganska snäll och nästan poppig stämma men som låt är "Too high now" helt underbar poprock.
   De Neil Young-inspirerade rötterna i Wills arrangemang återkommer på flera av albumets låtar och avslutningen på "Too high now" doftar också Neil i de där galna och äventyrliga soloutflykterna på elgitarren.

6. THE JAYHAWKS: "Everybody knows" (från albumet "Back roads and abandoned motels")
Det var länge sedan jag lyssnade på en och samma nya Jayhawks-album så många gånger och jag hade flera låtar på förslag till den här listan. "Backwards women" och "Gonna be a darkness" (skriven tillsammans med Jakob Dylan) är verkligen toppar på skivan men jag väljer till slut "Everybody knows" fast titeln känns lite för använd för att uppfattas som originell.
   Gary Louris har verkligen lyckats i sitt låtskrivande. Det akustiska gitarriffet som inleder låten måste bara premieras. Jag tänker mig hur en låtskrivare som skapar något så vackert måste utbrista i ett yes! eller hurra! när han löser ekvationen med de till synes bakvända ackorden. Louris trygga stämma, det himmelska körandet bakom och en steelguitar på slutet fulländar arrangemanget när bandets kvinnliga medlem, Karen Grotberg, sedan gör entré.

7. AMERICAN AQUARIUM: "The world is on fire (från albumet "Things change")
En typisk representant på min lista. En fantastisk öppningslåt på albumet som gjorde att förhoppningar på resten av skivan nådde rent omöjliga höjder. Med en John Mellencamp-hes stämma ger sångaren och låtskrivaren BJ Barham låten en djup personlig prägel med en engagerande text och bandet avlossar ett elgitarr/steelguitar-kryddat arrangemang som avslöjar en närvarokänsla som sällan hörs på USA-producerad musik.
   Albumet i övrigt når inte alls de höjderna, möjligen med undantag av "When we were younger men". och skivan som helhet landar någonstans i opersonligt Bryan Adams-mediokra arrangemang.

8. ELLEN SUNDBERG: "Brustna drömmars boulevard" (från albumet "Du köpte min biljett")
När jag tidigare i år kommenterade jämtländskan Ellens tolkningar av Kjell Höglunds låtar påpekade jag att hans repertoar var till stor del okänd för mig. Därför kom Ellens skiva som ett uppvaknande. Och allra bäst fungerar den här smått vemodiga låten som genom ett stämningsfullt arrangemang även får mig att lyssna på texten medan Ellens röst formulerar några fina textrader ("sänk ditt huvud och höj din guard" sitter numera etsad i mitt huvud) medan arrangemanget med inledande trummor, lager av gitarrer, en smygande bas och ett snyggt keyboardsolo sammanfattar en perfekt genomförd inspelning.

9. TOMAS ANDERSSON WIJ: "Jag nådde aldrig riktigt fram till dig" (från albumet "Avsändare okänd")
Ibland kan det vara något överraskande tempo på en låt som gör att melodin och texten fastnar i mitt huvud. Just den här Andersson Wij-låten är poppigare och temposnabbare än jag tidigare har hört med honom. Smygande snabba trummor, gitarrer och keyboards i en varm omfamning och en sedvanligt berättande historia gav låten ett ständigt liv i mitt minne.

10. KAJSA GRYTT: "Kniven i hjärtat" (från albumet "Kniven i hjärtat")
Kajsas låtar lutar ofta åt det mer suggestiva än rent melodistarka och den här titellåten är inget undantag. Dessvärre väcker titeln sorgliga minnen (sättet Elliott Smith tog sitt liv) men här frodas Kajsas personlighet mer än något annat.
   Till sin hjälp får hon en stråkkvartett och en avskalad och ödesmättad gitarr som doftar mer personlig känsla än ren och skär melodisk skönhet.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.