Blogginlägg

I min skivhylla: John David Souther

Postad: 2018-12-07 07:51
Kategori: I min skivhylla



JOHN DAVID SOUTHER: Black rose (Asylum 7E-1059)

Release:
Maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan "John David Souther" (1972) och J.D. Southers ”You're only lonely” (1979).

I MIN SERIE MED SKIVOR UR MIN SKIVHYLLA är variationen stor. Efter de senaste veckornas nedslag i vinylhyllorna, där raden av tämligen kända namn som Rockpile, Crosby, Stills & Nash, Elvis Costello, Rod Stewart och Traveling Wilburys har figurerat, kan namnet John David Souther kanske blekna i jämförelse. Men som genuin Asylum-artist var han en favorit hos mig på 70-talet utan att nå några större kommersiella framgångar. Men internt i amerikansk musikbransch var Souther accepterad och respekterad, främst som låtskrivare, utan att producera mängder av skivor i eget namn.
   John David, eller JD som han numera ofta skriver sitt förnamn, tillhörde som artist och låtskrivare den amerikanska västkustfalangen tidigt 70-tal men han var född i Detroit i mitten på 40-talet. Det fanns mycket musik hemma, hans pappa John Souther (som uppträdde under namnet Johnny Warren) var sångare i storband innan familjen flyttade till Texas. Efter skoltiden flyttade John David till Los Angeles och på den stadens legendariska klubb The Troubadour träffade han Glenn Frey och Jackson Browne första gången 1968. Där spelade alla tre på open mike-måndagarna och en livslång vänskap uppstod för de tre låtskrivarna.
   Frey och Souther bildade till och med en duo, Longbranch Pennywhistle, som 1969 fick chansen att spela in ett album som inte gjorde något väsen av sig fast musiker som Ry Cooder och James Burton fanns med i kompet. Året efter sprack duon, Frey började spela i Linda Ronstadts kompband som ytterligare ett år senare skulle bli Eagles.
   Ungefär samtidigt blev John David pojkvän till Linda som resulterade i hans närvaro på Lindas album "Linda Ronstadt" (1972), de sjunger tillsammans på "Crazy arms". En skiva som jag främst minns för att Moon Martin (under sitt riktiga namn John Martin) gör ett av sina tidigare studiojobb.
   Vid den tidpunkten hade både Frey (i Eagles) och Jackson Browne lyckats få skivkontrakt (Asylum) och på den senares uppmaning tog sig John David till audition hos skivbolagschefen David Geffen som gav klartecken. På det singer/songwriter-vänliga skivbolaget blev John David Souther en i det stora gänget av kommande låtskrivarstjärnor. Efter Judee Sill, Jackson Browne och David Blue var det dags för hans debutalbum "John David Souther" (1972). Välgjord men dämpad countryrock som saknade hits fast hans egen låt "How long" släpptes på singel. En låt som långt, långt senare (2007) skulle väcka uppmärksamhet på Eagles comebackalbum "Long road out of Eden".
   Lite pressad av det kommersiella fiaskot för debutalbumet accepterade John David uppmaningen att bli en tredjedel i Souther-Hillman-Furay Band, en supergrupp utan stjärnor. Jag har bandets båda skivor men har inte riktigt förstått innehållet.

UNDER SAMMA TID FANNS JOHN DAVID vid Linda Ronstadts sida, bidrog med tre låtar till "Don't cry now" (1973), bland annat titellåten, och på nästan varje nytt Linda-album fanns det låtar signerade JD Souther. Han blev samtidigt något av låtleverantör till Eagles album på 70-talet. På "Desperado"-albumet återfinns han både på skivomslaget (längst till höger av de "avrättade" Dalton-bröderna) och bland låtskrivarna. På "Doolin-Dalton" är han en av många (Browne, Frey och Don Henley) låtskrivare.
   Sedan skulle hans namn dyka upp bland låtskrivarna på ytterligare tre Eagles-album på 70-talet, på bland annat låtarna "The best of my love" och "New kid in town", och gästar av naturliga skäl även på Freys och Henleys senare soloskivor.
   Fyra år efter Southers debutalbum kom nästa soloskiva, "Black rose", som egentligen inte har så mycket mer kommersiella detaljer än debuten men det är en påkostad produktion (Peter Asher) med åtskilliga intressanta gäster och när jag lyssnar närmare är låtskrivandet genomarbetat och på en kvalitativt hög nivå.
   Några låtar är numera bekanta via Lindas diskografi. "Faithless love" spelades hon in redan 1974 till "Heart like a wheel"-albumet, "Silver blue" återfinns på "Prisoners in disguise" (1975) och "Simple man, simple dreams" skulle blir titellåt på Lindas album 1977.
   Det känsloladdade vemodet i texterna och låttitlarna symboliseras visuellt så vackert på skivomslaget, den svarta rosen över det helt söndertorkade landskapet ger bilden av John David Southers ofta nedstämda, lågmälda och emotionellt baserade texter. På "If you have crying eyes" (Ronstadt-duett), redan nämnda "Faithless love" och titellåten blir det så påtagligt när det ofta i kompet finns snyggt arrangerade stråkar och blås av David Campbell (för övrigt pappa till artisten Beck).
   En rad namnkunniga musiker gästar sporadiskt, basisten Stanley Clarke, slidegitarristen Lowell George och slidegitarristen Joe Walsh men ingen får något större utrymme att ta över fokus från sångaren John David Souther. Däremot har det på många låtar lagts resurser på körrösterna där David Crosby, Art Garfunkel, Eagles-folk och Asylum-kollegor som Andrew Gold och Ned Doheny gör fina insatser.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.