Blogginlägg från 2018-11-22

Mäktigt i Nikolaikyrkans varma atmosfär

Postad: 2018-11-22 09:05
Kategori: Live-recensioner

Foto: Björn Wallgren


"Örebro tillsammans för Musikhjälpen"
ANNA FOGEL/NISSE P/JOACIM & MIA DUBBELMAN/OLLE UNENGE/HELLO OCEAN/KARIN WISTRAND & BJÖRN LYCKLIG/DSH5/MARTIN HÅKAN/ISABELLA LUNDGREN/MEADOWS/THE BLAND/ANDERS F RÖNNBLOM
Nikolaikyrkan, Örebro 21 november 2018
Konsertlängd: 18:00-20:42 (162 min)
Min plats: Rad 14. Plats 235. Till höger om mittgången ca 25 m från scenen.


DET BLEV EN ARTISTMÖNSTRING AV SÄLLAN skådat slag. En skara artister plus några grupper med huvudsakligen lokal förankring men också en etablerad artist från Stockholm. Raden av artister som ställde sig på Nikolaikyrkans "scen" på onsdagskvällen var så lång och huvudsakligen så slagkraftig att tiden rusade i väg och till slut resulterade i levande musik under två timmar och drygt 40 minuter. Tempot var högt, artisterna avlöste varandra och blandningen av musik var stor och mäktig. I stort sett alla artister fick sina två låtar och hela arrangemanget flöt på med väldigt få eller inga tekniska missöden.
   Artisterna i programmet, som var en del i insamlingen till Musikhjälpen, äntrade scenen enligt ovannämnda artistuppräkning och blev till en brokig underhållning där Nikolaikyrkans akustik blev till en äkta sammanhållande länk.
   Skönsjungande Anna Fogel inledde med sin egen "Time" ensam vid flygeln och just det underbara pianosoundet skapade en underbar atmosfär genom hela konsertkvällen. En majoritet av artisterna eller grupperna hade flygeln som en skön ingrediens i sina arrangemang. Jag har sett Anna Fogel uppträda tidigare men hon har aldrig imponerat med sin personlighet lika mycket som under den här kvällen. Hon framförde bara en låt men återkom senare under kvällen.
   Niklas Törnblom, "till vardags" trummis i Les Gordons, håller på att skaffa sig en solokarriär i strålkastarljuset under namnet Nisse P. Tillsammans med tre vänner, bland annat en pianist, gjorde han personlig pop på svenska enligt en modell som ofta har Göteborg i sina rötter. Hans senaste singel "Sundbyberg" fanns med i repertoaren.
   Sedan kom det äkta paret Joacim och Mia Dubbelman, som också hade musiker med sig, och sjöng två välskrivna sånger på engelska.
   Olle Unenge har flera karriärer igång, både som soloartist och ledare för Tullamore Brothers, och valde två låtar från den senare repertoaren. Ensam på scen blev det två irländska sånger där han kombinerade sin perfekt irländska accent med ett fint akustisk sound på sin gitarr.
   Hello Ocean är en duo med kvinnlig sång, Stina Svensson, och en manlig pianist, Erik Slättberg, och det blev ännu mer tydligt hur bra flygeln lät denna kväll. Duon bjöd på en egen låt plus Joni Mitchells "Both sides now".
   Sedan skulle enligt förhandsrapporterna Karin Wistrand uppträda tillsammans med Björn Lycklig, en av kvällens arrangörer, och David Södergren men den programpunkten delades upp i två delar. Först Karin och Björn med Niclas Jonsson som musikalisk dekoratör när han rufsade till det lågmälda soundet med sin elektriska gitarr. Först Karins 25 år gamla sololåt "Längtan är en fågel" och Björn sjöng sin "Snöar i Stockholm" med både inlevelse och kraft.
   Sedan visade det sig att David Södergren hade nästan hela sitt DSH5 med sig på scen. Troligen samlade med kort varsel ty den viktige mandolinspelaren Lennart Hessel saknades och bandets trummis rusade in genom kyrkporten i samma stund som bandet äntrade scenen. Deras repertoar för kvällen var långt från det frejdigt folkrockiga och med fint flygelspel av Erik Mattsson tillhörde bandets "Lyckan och jag" och "För den förbannade kärlekens skull", från senaste albumet, kvällens melodiska höjdpunkter.
   Martin Håkan vill jag gärna uppfatta som ett band men fungerar lika bra som duo, Martin Qvarfort och Carl Carlsvärd (på valthorn). Martin överraskade mig med att spela flygel på sin underbara "Stay the night" där han framkallade en läckert hummande publikallsång och i den mer handfasta "Is this it" fick han hjälp vid sångmikrodonen av Amanda Ekberg.
   Blev i förhand tipsad om den värmländska jazzsångerskan Isabella Lundgren. Som icke-jazzfantast blev jag först lite överkörd av hennes första låt där röstresurserna var lite för avancerade för mina jazzallergiska öron. Men i den andra låten blev det lugn magi med underbar lite mer sparsmakad sång och hennes gitarrist Niklas Boman hade en egendomlig förmåga att spela både gitarr och bas på sitt instrument. Mycket läckert.
   Sedan kom numera mycket rutinerade The Bland upp på scen. Just hemkomna från Europaturné var det en slimmad variant av sextetten som uppträdde men de har en förmåga att anpassa arrangemangen efter situationen och jag har aldrig hört pianot (igen!) vara så fint representerat i deras musik.
   Störst namn fick avsluta konsertkvällen i Nikolaikyrkan, Anders F Rönnblom. Med hela sin rutin och avslappnad energi kom han in och sjöng två av sina största klassiker. Först "Din barndom ska aldrig dö" och sedan den mer än passande (efter onsdagsförmiddagens snöfall i Örebro) "Det är inte snön som faller" som också blev slutpunkt på den långa konsertkvällen.

/ Håkan

"The Beatles" - femtio år senare

Postad: 2018-11-22 07:48
Kategori: Beatles





JUST IDAG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN SLÄPPTES släpptes det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Projektet som 60-talets ledande band inte kunde ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från året innan, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som, inte bara, Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva.
   Trots min rangordning med "The Beatles" som största favorit har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppen som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men inget tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig på i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog med en egenskriven låt, "Don't pass me by".
   Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hej Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
   Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är de rockigare och mer högljudda än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.
   Jag tror det är variationerna, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig god upplevelse.
   Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9" en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del som älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del som inte förstår någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 50 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2018.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.
   Jag har tjuvlyssnat på ena skivan i den aktuella "White album"-utgåvan, den som innehåller demolåtar inspelad i George Harrisons hem i Esher i Londons sydvästra utkanter. Där spelar de igenom 27 låtar akustiskt och i de avskalade men ändå välplanerade arrangemangen låter det autentiskt och fantastiskt. Och kanske ungefär som när de skrev låtarna i Indien under våren 1968 utan elektricitet inom räckhåll. Kanske skulle skivan blivit mer homogen och mindre splittrad/underhållande med demoarrangemangen som röd tråd.
   På inspelningarna hemma hos George låter de verkligen som en harmonisk grupp som har ett gemensamt mål att göra världens bästa album. Jag tycker att de lyckades.

FOTNOT: Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.