Blogginlägg

I min skivhylla: Rod Stewart

ROD STEWART: Never a dull moment (Mercury SRM-1-646)

Release: 21 juli 1972.
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rods "Every picture tells a story" (1971) och ”Atlantic crossing” (1975).

NÄR JAG FÖR TÄMLIGEN MÅNGA ÅR SEDAN satte ihop en lista på mina 70-talsfavoritskivor fick jag välja strikt och prioritera hårt. För att göra listan mångsidig och färgstark stod ofta valet mellan olika skivor med samma artist. Ambitionen var att inkludera så många olika artister/grupper som möjligt. I det specifika valet av Rod Stewart-skiva var det från min sida ganska givet att "Every picture tells a story" hör hemma där som Rods bästa 70-tals-skiva. Det var kanske inte det mest spännande valet, snarare lite tråkigt och förutsägbart, men albumet är fantastiskt från en tidsepok som trots allt var den mest kreativa och intressanta med Rod.
   Jag misstänker att Rods album året efter, "Never a dull moment", också håller en hög kvalitetsnivå och tänkte just nu kolla upp den detaljen. Albumet är gjort efter ungefär samma modell som "Every picture...", med huvudsakligen samma musiker i kompet, och är i sound och låtsammansättning väldigt jämförbara.
   För min del var "Every picture..."-skivan den första jag ägde med Rod och första upptäckten av en artist ligger ofta känslomässigt lite närmare hjärtat. Det kan nämligen vara svårt att inte uppfatta uppföljaren som en mindre kopia när receptet upprepar sig och inte blir riktigt lika sensationellt eller originellt. Men jag tror den känslan var större då än nu.
   Redan 1968, medan Rod fortfarande var medlem i Jeff Beck Group, inleddes planerna på en solokarriär. Han solodebuterade på skiva redan 1964 och några år framåt, visserligen lite anspråkslöst på några spridda singlar, när han sjöng i många olika band (detaljer om det hittar du här) men 1968 blev det liksom på allvar när han fick ett seriöst solokontraktsförslag. Nästan samtidigt blev han Faces-medlem och fick under några obeskrivligt intensiva år försöka samköra sina båda stora karriärer parallellt.
   Under åren 1969 till 1973 släppte Rod sammanlagt nio(9!) album, fem med gruppen och fyra soloskivor. Det kallar jag extrem produktivitet som idag, när artister/grupper i snitt släpper ett enda album under samma tidsperiod, måste beskrivas som nästan overkligt.
   Det fanns ingen samordning mellan Rods båda karriärer som dessutom utspelade sig på två olika skivbolag. Faces-skivorna gavs genomgående ut på Warner Bros, och producenten hette ofta Glyn Johns, medan Rod producerade soloskivorna själv eller tillsammans med Lou Reizner. De två inledande soloalbumen gavs ut på proggetiketten Vertigo i hemlandet men i fortsättningen gav han på båda sidor Atlanten ut sina skivor på Mercury.
   Redan från start på solokarriären var Rod Stewart en internationell artist med en global spridning av sin musik. Mellan alla sina skivprojekt turnerade Rod flitigt både i USA och England och då var det i samtliga fall tillsammans med Faces. Ändå var det paradoxalt nog soloskivorna som sålde bäst. Faces var onekligen det perfekta live- och partybandet men hemma på grammofonen ville skivköparna lyssna på de lite mindre rockiga soloskivorna. Förutsättningar som skapade slitningar inom bandet och till slut resulterade i Faces splittring hösten 1975 och 1976 blev Rod den stora solostjärnan även som turnerande artist.

ROD MÅ VARA FÖDD I LONDON OCH GENOM hela sin karriär har han haft världen som arbetsplats. Men hjärtat har alltid bott i Skottland. Det skotska arvet från sin pappas sida har följt Rod genom alla år på många skivor. På omslaget till "Never a dull moment" står han med sin skotskrutiga halsduk och mössa i ett gigantiskt fotbollsmål tillsammans med medverkande musiker och tekniker. En bild som andas engelsk atmosfär.
   Av någon märklig anledning är mina första Rod Stewart-skivor amerikanska pressningar men jag misstänker att just den upplagan som officiellt distribuerades i Sverige vid den här tidpunkten kom från USA. Snygga avancerade konvolut med den kraftiga pappkvalitén som amerikanskt producerade skivor ofta hade och stod där lockande och nästan självlysande i skivbutiken.
   Som jag redan nämnt ger innehållet på "Never a dull moment" en ganska avslöjande bild av ambitionen att göra en "Every picture tells a story" del 2 med samma ingredienser, liknande musikersamling, arrangemang efter samma modell och samma uppdelning av original/coverlåtar. Jag påstår inte att "Never a dull..." är en tråkig kopia men den lever heller inte upp till sin titel ty några mindre intressanta detaljer kan jag nog notera.
   Första låten "True blue" är ju en riktig Faces-dänga, tung rock med tunga elgitarrer och elpiano (Ian McLagan), med samtliga gruppmedlemmar närvarande. Med Glyn Johns som tekniker kan jag misstänka att låten och inspelningen ursprungligen var avsedd för en officiell Faces-skiva. "Italian girls" har samma intensiva koncept men blir en tråkig upprepning.
   Det är när den typiska rockmusiken möter den lite mer akustiska folkmusiken som Rod Stewarts tidiga solokarriär blir som mest spännande. "Lost Paraguayos" har ett härligt arrangemang (med Martin Quittenton på akustisk gitarr) som kombinerar Faces- och Stewart-soundet Den beskrivningen gäller också "You wear it well", skivans singelval, som nog är den här skivans "Maggie May" fast utan den riktiga passionen.
   Under de tidiga 70-talsåren valde Rod tämligen unika Bob Dylan-rariteter till sin repertoar. På "Every picture..." hittade han den fram till 1971 outgivna Dylan-låten "Tomorrow is a long time". Och här finns den ytterst vackra "Mama you been on my mind" som 1972 var helt outgiven med låtskrivaren själv men som numera återfinns på några samlingar.
   Förutom den fina tolkningen av den postumt utgivna Jimi Hendrix-låten "Angel" är övriga covers på skivan ganska mediokra, lite förutsägbara och höjer inte direkt helhetskvalitén på skivan.
   Under sin tidiga solokarriär ville nog Rod Stewart framstå som en spontan och simpel klacksparkare. Som när han på omslaget till "Every picture..."-skivan låtsades ha glömt namnet på mandolinspelaren (Ray Jackson) i gruppen Lindisfarne. Men på "Never a dull..." har minnet blivit ännu sämre ty instrumentet nämns inte överhuvudtaget liksom credit för blåset på "Lost Paraguayos" som saknas. Dessutom förekommer flera slarviga stavfel när namnen Glynn Johns och arrangören Jimmy Horovidtzz (Jimmy Horowitz) presenteras.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.