Blogginlägg

I min skivhylla: Crosby, Stills & Nash

CROSBY, STILLS & NASH: Crosby, Stills & Nash (Atlantic SD 8229)

Release: 29 maj 1969
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Crosby/Nashs "Live" (1977) och Crosby, Stills & Nashs ”CSN” (1977).

MAN KAN SÄGA ATT FRÖET TILL DEN HÄR så kallade supergruppen började gro sommaren 1967 men blev officiell verklighet först i december 1968 för att sedan resultera i trions första album i maj 1969. Det kanske med dagens mått mätt inte är någon lång tidskrävande process men på det händelserika 60-talet, när en ny singel släpptes var tredje månad och det producerades i snitt två album per år, var bildandet av trion Crosby, Stills & Nash trots allt en ganska snårig historia.
   Det var på den legendariska Monterey-festivalen sommaren 1967 som David Crosby, ännu så länge Byrds-medlem, blev inbjuden av Stephen Stills att tillfälligt ersätta den ofta frånvarande Neil Young under Buffalo Springfields festivalkonsert. Crosby hade kvällen innan, under Byrds konsert, pratat mycket politik mellan låtarna och det skapade interna stridigheter i bandet. Efter ytterligare meningsskiljaktligheter framåt hösten under skivinspelningar fick Crosby sparken från den gruppen.
   Stills fortsatte det delvis ansträngda samarbetet i Buffalo Springfield men gästade här och där på skivor med bland annat Joni Mitchell (Crosby producerade debuten "Songs to a seagull"), Judy Collins och Al Kooper/Mike Bloomfield medan han samtidigt diskuterade ett kommande samarbete med Crosby. Han hade i flera år varit vän med Jefferson Airplane-gruppen och tillsammans med den gruppens Paul Kantner skrev han och Stills en låt, "Wooden ships", som skulle hamna på både Airplanes och CSN:s kommande skivor,. Fast på CSN-skivan ströks Kantner som låtskrivare på uppmaning av hans manager...
   I ett helt annat land (England) i en helt annan världsdel (Europa) hade Graham Nash från en helt annan grupp (Hollies) kommit till insikt. Han ville inte vara tonårsidolen som sprutade ur sig kortlivade pophits. Han skrev "King Midas in reverse", underbar låt men långt ifrån kommersiell, till Hollies-repertoaren som en protest och precis när den släpptes i mars 1968 befann sig hans grupp på Nordamerikansk turné. När Hollies spelade i Ottawa, Canada mötte Graham kanadensiskan och den nyss albumdebuterande Joni Mitchell och där visade båda intresse för varandra. En händelse och ett möte som skulle visa sig bli livsavgörande för Nash.
   Strax efter sommaren 1968, efter ytterligare några konventionella Hollies-hits med "Jennifer Eccles" och "Listen to me", lämnade Nash bandet, landet och äktenskapet bakom sig i England och for till Los Angeles och Joni Mitchells hus i Laurel Canyon. I det huset sammanfördes Crosby, Stills och Nash, alla gemensamma vänner/ex-pojkvänner till Joni, och när tre olika men individuellt anpassade röster mötte varandra skapades helt enkelt musikhistoria. Energisk stämsång, inte alls solbränd och mysig enligt Beach Boys-modellen, som präglar så gott som alla låtar på trions första skiva oberoende vem som har skrivit eller sjunger låten.

KANSKE VAR TRION HISTORIENS FÖRSTA supergrupp, det numera välkända begreppet när stora profiler söker sig till varandra och bildar band. Det så kallade gruppnamnet skvallrar väl om att de här tre profilerna inte helt ville ge upp sina solokarriärer och mycket riktigt kom det inom några år soloskivor med samtliga medlemmar och duon Crosby & Nash (eller Nash & Crosby) var snart ett faktum.
   Stills var tveklöst motorn i trion. Efter tiden i Buffalo Springfield på Atlantics underetikett Atco var det hans skivkontrakt som vägde tyngst, tyckte skivbolagschefen Ahmet Ertegun. Ryktet om att gruppen var aktuella för Beatles skivbolag Apple, men avvisades av George Harrison, får nog tillskrivas myterna.
   Det var också Stills låtmaterial som kom att dominera innehållet på debutalbumet, både till mängd och kvalité. Skivans båda inledande låtar på varsin skivsida bär hans tunga signatur. Den långa (7:22) "Suite: Judy blue eyes" är just en svit med flera olika delar som avslöjar Stills hela arsenal av influenser. Allt från singer/songwriter-akustisk välsång via karibiskt svängande rytmer (något Stills ska bära med sig i många år på sina egna skivor) till akustisk rock. "Wooden ships", som han alltså skrev med Crosby är en lika storslaget skiftande låt fast lite mer elektrisk.
   "Crosby, Stills & Nash" är en osedvanligt lågmäld skiva för att komma från tre berömda artister. Där arrangemangen överlag är finstämda och begränsat arrangerade. Förutom trummisen Dallas Taylor (han skymtar i ett fönster på skivomslaget) var det återigen Stills som musikaliskt var i centrum som både gitarrist, basist och organist. I övrigt var det Crosby som spelade kompgitarr medan Nash enbart bidrog med sin läckra tenorstämma.
   Varken förr eller senare i rockmusiken har tre så genuint individualistiska röster passat så förbaskat perfekt tillsammans. Det är just den detaljen som gör albumet så originellt och har sedan satt prägel på allt de har gjort tillsammans sedan dess. Låtmässigt är det, förutom redan ovannämnda Stills-höjdpunkter, dock som helhet mindre sensationellt där Nash förväntat levererar de lättsammare låtarna och Crosby, ännu mer förväntat, är djupare och mer atmosfärisk på sitt material.
   "Crosby, Stills & Nash" är naturligtvis en helt godkänd debutplatta men som ändå bara är ett lovande förstaförsök inför fortsättningen som ska visa sig bli så mycket mer exklusiv och musikaliskt stark på först studioskivan "Deja vu" och sedan det mäktiga livealbumet "4 way street".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.