Blogginlägg

Från "Imagine" till en lerig rugbyplan

Bilder: Carina Österling
IBLAND HÄNDER DET NÄR MAN MINST ANAR DET. I söndags stod vi på ett familjepräglat Bonfire-arrangemang vid Richmond Athletic Grounds rugbyplan och väntade på fyrverkerier ackompanjerade av historiskt kända musikallåtar. De vuxna drack mulled wine och försökte hålla värmen och de yngre barnen for omkring bland hisnande attraktioner på ett tillfälligt nöjesfält medan den leriga rugbyplanen låg öde.
   Då presenterades plötsligt den så kallade uppvärmande förakten i form av två äldre gentlemän med blott två akustiska gitarrer på en jättelik gräsplan inför ett tusental måttligt upphetsade åskådare. Den ena killen presenterades som Rod Linton och en musiker som spelade på John Lennons "Imagine"-album från 1971. I den sekunden var det nog bara jag som inte ryckte på axlarna i publiken.
   Rod Linton? Jag försökte minnas det snurriga inneromslaget till Lennon-skivan, där namnen på musikerna radade upp sig, och mycket riktigt kom jag faktiskt ihåg namnet Rod Linton. Inte för att han gör någon mer framskjuten insats på skivan eller på något annat sätt gör något musikaliskt ovärderligt utan för att han är ett av få okända namn på skivan.
   Bland alla stjärnglänsande namn som George Harrison, King Curtis, Nicky Hopkins, några Badfinger-medlemmar, Jim Keltner, Klaus Voormann var det inte så konstigt att Linton hamnade i skuggan fast han spelar akustisk gitarr på låtarna "Crippled inside", "Gimme some truth", "How do you sleep?" och "Oh Yoko!". Men det kanske märkligaste i hela historien är att Linton sedan inspelningarna i Ascot Sound Studios (John Lennons hemmastudio) mellan 20 och 28 maj 1971 inte har medverkat på några andra skivor eller musikaliska sammanhang av rang.
   Duon kom in på gräsplanen och gjorde några ganska energiska versioner av "Summertime blues", "Get back" och "That's alright, mama" innan jag tröttnade på att anteckna mer...

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.