Blogginlägg

60: #26. ARETHA FRANKLIN (1960-1969)

ARETHA FRANKLINS Topp 3:

1. A Natural Woman (You Make Me Feel Like) (1967)
2. Cry like a baby (1966)
3. Think (1968)

SOM NI KAN SE I RUBRIKEN OVAN GAV ARETHA FRANKLIN ut singlar under hela 60-talet men det var under den senare delen hennes röst och hennes låtar gjorde historiska avtryck. Ja, hon skivdebuterade faktiskt redan 1956 som 14-åring. Men det var fyra år senare, 1960, som Arethas professionella karriär sparkade igång på allvar. Då som artist på det stora kända skivbolaget Columbia upptäckt av skivproducenten John Hammond, mannen som ett år senare skulle "springa på" Bob Dylan och ytterligare tio år senare bli övertygad om att han i Bruce Springsteens första demolåtar anade en framgångsrik framtid.
   När jag började planera min serie om 60-talets singelfavoriter var Aretha Franklin ett givet namn, ett beslut baserat uteslutande pÃ¥ hennes fantastiska singlar frÃ¥n 1967 till 1969. Men Aretha hade ju en lÃ¥ng karriär bakom sig som jag dÃ¥ runt 1967, när det kommersiellt började hända saker, var helt omedveten om. Det har gjort att jag ägnat mycket research även Ã¥t hennes tidigare produktion som jag minst sagt var obekant med.
   De sex Ã¥ren pÃ¥ Columbia hade nÃ¥gra smÃ¥ framgÃ¥ngar. Den fantastiska rösten var redan dÃ¥ hennes största och bästa tillgÃ¥ng men soundet, med övervägande jazz- och blues-lÃ¥tar, befann sig i mÃ¥nga Ã¥r i musikens forntid med storband i kompet, jazzcovers och en allt annat än modern repertoar, ofta producerad av just Hammond. Det räcker att jämföra Arethas mjuka smetiga 1962-version av "Try a little tenderness" med den explosion Otis Redding orsakade fyra Ã¥r senare med samma lÃ¥t.
   Ibland tolkade hon Hoagy Carmichael, "Skylark" samtidigt som Beatles höll pÃ¥ att besegra världen, och hyllade sedan Dinah Washington 1964, "Unforgettable", men singeln "Soulville" var ett ljus i mörkret innan hon var tillbaka bland smetiga strÃ¥kar och trumpetsolon. Men 1966, sista Ã¥ret pÃ¥ Columbia, började det likna nÃ¥got. Ny producent i Bob Johnston, som just hade inlett samarbetet med Bob Dylan, och pÃ¥ lÃ¥ten med den osannolikt lÃ¥nga titeln "Tighten Up Your Tie, Button Up Your Jacket (Make It For The Door)" var det mer fart, mer tryck och mer personlighet. Och pÃ¥ "Cry like a baby" (sista Columbia-singeln), skriven av det framtida Motown-teamet Ashford/Simpson och ej att förväxlas med Box Tops-lÃ¥ten, nÃ¥r Aretha nya höjder med en fantastiskt fin lÃ¥t.

DEN LÅTEN VAR BARA EN FÖRANING OM vad som komma skulle när hon skrev på Atlantic-kontraktet, fick den legendariske skivproducenten Jerry Wexler vid sin sida och åkte till FAME-studion i Muscle Shoals och spelade in klassiker efter klassiker. "I Never Loved a Man (The Way I Love You)" var en underbar balladdebut på nya bolaget och på "Respect" utmanade hon Otis Reddings egen två år gamla version mycket tufft. Men med hjälp av en brinnande kör, ett knivskarpt komp och King Curtis saxofon-solo överträffade hon faktiskt Otis original.
   Men min oslagbara favorit bland Aretha-singlarna är det rutinerade lÃ¥tskrivarparet Gerry Goffin/Carole Kings "A Natural Woman (You Make Me Feel Like)" som den hette frÃ¥n början, ännu en magisk och dramatisk ballad. SÃ¥ mycket inspirerad av producent Wexler att även hans namn hamnade som upphovsman.
   Aretha gjorde mÃ¥nga covers under sin karriär men det är ju inte som en simpel coverartist jag minns Queen Of Soul. LÃ¥tarna hon gjorde var ju inga kopior utan i högsta grad originaltolkningar med en röst, en produktion och ett lÃ¥tval som i nästan varje detalj var soulhistoria.
   Sedan kanske coverlÃ¥tarna i nÃ¥gra fall var lite väl uppenbart kända och i vissa fall ouppnÃ¥eliga i sina original. Jag menar, det är ganska svÃ¥rt för att inte säga omöjligt, att överträffa Rolling Stones "Satisfaction", The Bands "The weight" och Beatles "Eleanor Rigby" som alla gavs ut pÃ¥ singel med Aretha. Däremot gjorde hon ju en hedervärd version av "Let it be" men dÃ¥ är vi inne pÃ¥ 70-talet...
   Men Aretha skrev ocksÃ¥ lÃ¥tar. Tillsammans med sin man Ted White skrev hon lÃ¥tar till albumen och 1968 stod de även för singelmaterial. Först "(Sweet Sweet Baby) Since You've Been Gone" och sedan sanslös soulgospel i "Think" där Ã¥terigen Arethas brinnande stämma, Spooner Oldhams pianointro, kören (The Sweet Inspirations), blÃ¥s och övriga kompmusiker skapar historia.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.