Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanKAJSA GRYTT 2011.

/ Håkan

Trots hårdför image tajt spel på hög volym

Foto: Anders Erkman


KING KURT VAR ETT SPEKTAKULÄRT engelsk rockband som med provokativt punkmanér spelade psychobilly med väldigt stökiga konserter i sitt hemland som följd. Nu blev det ganska lugnt på Örebrokonserten men också musikaliskt enahanda som har gjort att jag inte minns så mycket av konserten.
   King Kurt tillhörde musikaliskt den engelska psychobilly-vågen av band som sköljde över världen under 80-talet.
   Bandets kontrakt med skivbolaget Stiff 1983 gjorde bandet mer kända än de var värda och valet av producent, Dave Edmunds, på albumet "Oh wallah wallah" ökade på mitt intresse för King Kurt. Singlar som "Destination zululand" och "Mack the knife" (släpptes april 1984) var mindre hits.
   King Kurts Örebrokonsert var kanske bokstavligen inte en katastrof men ändå en medioker och lättglömd upplevelse.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1984.

KING KURT
Power House, Örebro 8 mars 1984

Galenskap och fullständigt kaos brukar vara ledmotivet vid King Kurts numera legendariska konserter i sitt hemland England. Onsdagskvällens konsert på Kolingsborg i Stockholm hade alla de häftiga inslagen men på Power House i torsdagskväll var det både lugnare och mindre spektakulärt.
   Bland förväntansfulla och sensationslystna fans (som tyvärr svek denna afton) och uppskrämda arrangörer stod jag själv tämligen neutral inför King Kurts Örebrobesök. Albumet "Ooh wallah wallah" är en fräsch skiva med god rockabilly och genomgående bra låtar.
Det vilda utspelet och provocerande showen som gruppen vanligtvis genomför i England har tagit all uppmärksamhet från musiken till deras image som råhudade gangsters.
   Därför var det delvis glädjande att se gruppen genomföra en så pass tajt och bra konsert där den höga ljudvolymen dock ibland förstörde nyanser i repertoaren som huvudsakligen innehöll albummaterial.
   Gamlingen och producenten Dave Edmunds entusiasm är inte svår att förstå då gruppens musikaliska rötter kommer från rockabilly som de sedan blandat upp med energi och råhet. Som alla strikt musikaliskt inriktade band blev en timme rockabilly väldigt enahanda.
   Fast det var fascinerande att se ungdomar dansa sig svettiga till gammal god hederlig rock'n'roll.

Gary "The Smeg" Clayton, sång
John Reddington, gitarr
Bert Boustead, bas
Alan "Maggot" Power, saxofon
Rory Lyons, trummor
Paul "Thwack" Laventhol, gitarr

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanJOHN HIATT 1985.

/ Håkan

”Eldkvarn: Dö med stövlarna på”

HÅKAN LAHGER
ELDKVARN: Dö med stövlarna på
(Mondial)

NÄR NYHETEN OM EN NY BOK om Eldkvarn kom någon gång i våras slog den inte direkt ned som en bomb utan möttes med motfrågan ”Varför?”. Förutom böcker om och med Ulf Lundell är nog Eldkvarns historia berättad i fler rekordmånga upplagor i både böcker, biografier (Pluras ”Resa genom ensamheten”), cd-box med bok (”Den goda skörden”) och en praktfull Kjell Andersson-designad bok med tyngdpunkt på Pluras texter (”Den stora landsvägen”). Så vad ska Håkan Lahgers nya biografi om Eldkvarn kunna tillföra ämnet?
   Inledningskapitlet ”Prolog” i den nya boken massakrerar effektivt min skeptiska och lite negativa hållning till ännu en biografi om det omvittnade bandet. Där berättar Lahger med sedvanlig närvarokänsla en naken rapport hur landet Eldkvarn ligger just nu eller egentligen hösten 2022. Där tar den här boken avstamp, i en planerad återförening som inte blir av. Genom några intervjuer med dels 4/5-delar Eldkvarn och dels Plura målas det upp hur fullständigt omöjligt en återförening ska se ut.
   Inget i Lahgers rapporter tyder på att det finns en välvilja inom bandet att ställa sig på en scen för sista gången tillsammans. Dramatiken i det inledande kapitlet är talande och skapar ett otroligt intresse att läsa fortsättningen av boken. Från det här omöjliga och förhållandevis låsta läget vet vi ju sedan några månader tillbaka att det trots allt blir två återföreningskonserter i Norrköping om en månad. Den nyheten finns med i boken som en liten bisats med aktuell affisch som en illustration.
   Lahger kan ju som gammal musikjournalist Eldkvarn-historien utantill och berättar den också en gång till här men med nya ord och nya intressanta vinklingar och slutsatser. Inför Eldkvarns planerade men inställda återförening, som inkluderade livespelningar och en skivinspelning, intervjuade Lahger medlemmarna i Eldkvarn plus associerade medlemmen Adrian Modiggård och Liten Falkeholm och Wenche Arnesen från Eldkvarns/Piska Mig Hårts tidiga inkarnation.
   Det är stor journalistik som Lahger presenterar, intressanta samtal och inget känns uppenbart upprepande och är en aktuell lägesrapport från Eldkvarns just nu komplicerade horisont.
   Vi får på slutet av boken en fullständig diskografi, en lista på böcker om och med Eldkvarn, ett bandträd och en så gott som komplett lista på Eldkvarns konserter från 1971 till 2015.

JAG TAR MIG IGENOM LISTAN på bokens Eldkvarn-konserter och försöker notera de 28 gånger jag upplevde bandet live. Inte bara i Örebro ett stort antal gånger utan också i Stockholm, Kumla, Västerås, Hallsberg och Karlskoga:

1981
22/10 Brunnsparken, Örebro
1986
28/2 Rockmagasinet, Örebro
1987
13/3 Nya Continental, Örebro
30/5 Brunnsparken/Parkteatern, Örebro
1988
1/5 Strömpis, Örebro
1993
1/6 Kåren/Universitet, Örebro
1997
8/11 Nobelhallen, Karlskoga
20/11 Strömpis, Örebro
1999
23/4 El Sombrero, Örebro
2000
26/4 Kumla Torg, Kumla
2001
28/4 Home, Karlskoga
23/11 Frimis, Örebro
2002
8/6 El Sombrero, Örebro
25/12 El Sombrero, Örebro
2003
7/2 Frimis, Örebro
25/12 Sombrero, Örebro
2005
26/8 Hotell Stinsen, Hallsberg
10/12 Badhuset, Örebro
2006
27/12 K5, Örebro
2007
4/5 Backstage, Örebro
2008
30/11 Bengans, Stockholm
2009
28/3 Conventum Club 700, Örebro
8/7 Värdshuset Vinön
2011
1/10 Konserthuset, Västerås
18/11 Konserthuset, Örebro
2012
7/11 Konserthuset, Örebro
20/12 Cirkus, Stockholm
2013
6/12 Kulturhuset, Örebro

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanJACKSON BROWNE 1997.

/ Håkan

Pendlade mellan förvirring och magi

Bilder: Carina Österling
DAVID RITSCHARD
Spelgården/Under Bar Himmel 16 juni 2023
Konsertlängd: 20:30-22:00 (90 min)
Min plats: På bänkrad 11 på läktaren.

INTE VISSTE JAG ATT COUNTRY PÅ svenska kunde vara så populär och så gränslöst hajpad att konserten i det trivsamma Wadköping sedan en lång tid tillbaka var slutsåld. Inte visste jag heller att föremålet för hajpen, David Ritschard, så till den milda grad ville placera konsertupplevelsen bland de historiskt oförglömliga utan att riktigt leverera ett musikaliskt helgjutet framträdande.
   Hos den del av publiken där de övertygade fansen befann sig var det redan från start en tydlig hemmavinst. Men vi, i den mer neutrala falangen som ville uppleva en förhoppningsvis legendarisk konsert med en up and coming svensk artist som skulle sätta ett landmärke i Örebros livehistoria, fick förväntningarna att frysa till is vid ett flertal tillfällen fast sommarkvällen var ljus och ljum.
   Kanske var förhoppningarna lite väl upptrissade och nästan uppjagade av den legendstatus som namnet David Ritschard numera bär med sig. Efter fredagskvällens konsert har jag i nästan ett dygn försökt analysera ambition och kunnande och kommit fram till att Ritschard till varje pris vill göra sitt konsertuppträdande till något unikt och personligt. Han lyckades ganska väl utan att varken musikaliskt och artistmässigt göra rätt för sig.
   David Ritschard är en udda fågel i svenskt musikliv och kanske ska vi inte jämföra honom med någon annan artist eller något annan konsertupplevelse. Han befinner sig i en musikgenre där det inom de svenska gränserna inte finns någon konkurrens. Som en osannolik mix av Alf Robertson och George Jones, med en tydlig Stockholm-accent, försöker han muta in en egen lite plats. På skiva har han lyckats väl men efter fredagskvällens upplevelse har jag svårt att placera honom på en piedestal som Sveriges just nu största countrystjärna fast han är tämligen ensam i genren.
   David hade ett fulländat countryrelaterat kompband med sig på scen, från vänster elgitarr (Peter Strömquist), akustisk gitarr/sång (Mira Ray), bas (Gustav Erlandsson), trummor (Fabian Ris Lundblad) och pedalsteel (Daniel Wigstrand) med Davids hustru Agnes ”Nalle” Odén Ritschards fiol i en framträdande roll.
   Bandet inledde konserten snyggt och elegant, med en sjungande trummis, innan huvudpersonen gjorde entré i en fritidskostym med hårband, kortbyxor (se bild ovan) och väska och verkade mellan låtarna allmänt förvirrad. Doften av 70-tal och dansband var överhängande.
   Efter två låtar frågade David, fortfarande lite förvirrad, ”orkar ni en till?” innan Mira Ray sjunger en låt och huvudpersonen släntrar av scenen.
   Så dags förstår jag att det här är en show som ska tillfredsställa fansen och de tillresta fantasterna och vi andra känner oss lite utanför den inre gemenskapen när han börjar krama vissa personer på de närmaste publikplatserna. Ibland ger han mikrofonen till någon i publiken som fyller i refrängen.
   Plötsligt presenterar han en ny låt, släppt samma dag som konserten, ”Duplantis blues” som i både energi och melodi tillhörde konsertens höjdpunkter. Följt av ”Inte här (när jag är här)” som också var en del av konsertens klart bästa sekvens.
   Sedan når den här konsertupplevelsen ännu en märklig downsekvens långt utanför Ritschards repertoar. Mira Ray får ytterligare ett solonummer där hon framför NJA-gruppens ”Balladen om Olsson” i en textmässigt tillspetsad version jämfört med originalet.
   När det blev dags för extralåt blev David naturligtvis hysteriskt inklappad under ovationsartade former och satte sig ensam på scen, utan kompband, med en elgitarr i sina händer och sjöng Cornelis Vreeswijks ”Sambaliten”. Nästan magi i luften.
   Sedan avslutas konserten än mer förvirrat när David vände sig till publiken, bjöd upp en kille (Johan) i cowboyhatt som ensam fick sjunga ytterligare en Cornelis-låt, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.
   Som publik står vi just då ganska förvirrade och undrar om konserten är slut eller... Innan vi tar oss ner från läktarna och är övertygade om att vi har varit med om något unikt och annorlunda. Om än inte musikaliskt perfekt eller speciellt strukturerat.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1975

LINDA RONSTADT: Prisoner in disguise (Asylum, 1975)

1975 BÖRJAR DET BLI TEMPO I Linda Ronstadts skivutgivning. Mindre än ett år efter ”Heart like a wheel” kom nästa högprofilerade album från vår västkustfavoritkvinna. Läser man listan på bidragande låtskrivare är det ingen större överraskning. Förutsägbara namn som Neil Young, James Taylor, Lowell George och, naturligtvis, John David Souther finns med som upphovsmän på albumet.
   Lägg till två Motown-låtar, en låt från den gamla countryskolan (James & Martha Carson) plus tre unika intressanta originallåtar och vi får ett perfekt sammansatt och sedvanligt musikaliskt starkt album av hög kaliber.
   Den nära vännen John David Southers låtar har i flera år varit en fast centralpunkt på Lindas skivor. Ofta har det varit enbart originalmaterial specialskrivet för Linda men den här gången är det dels en cover på en redan utgiven Souther-låt, titellåten, och dels är det en original-Souther-låt, ”Silver blue” som är överraskande konventionell och nästan medioker. Linda gör båda med Souther som sångare vid sin sida.
   Titellåten hade John David Souther tidigare samma år publicerat på en egen skiva tillsammans med Chris Hillman och Richie Furay, utgiven under gruppnamnet The Souther-Hillman-Furay Band, en countryrock-supergrupp i ordets rätta mening. Men där sjunger Souther ganska konventionellt i en medelmåttig countryrock-inramning. Linda ger låten däremot en mer sensuell profil i ett finkänsligt avskalat arrangemang.
   Ännu en gång är det Andrew Gold som är den musikaliska ryggraden på en Linda Ronstadt-skiva och här spelar han än mer instrument än på ”Heart like a wheel” där han gjorde sin premiär i Lindas närhet. Både syntar och säckpipa(!) har han här lagt till i den redan långa raden av instrument. Gold får ett speciellt tack på skivomslaget även denna gång: "Very special thanks to Andrew Gold for all his help".
   Förutom Southers originallåt ”Silver blue”, som han själv skulle göra på skiva ett år senare, kryddas ”Prisoner in disguise”-albumet av ytterligare två utsökta originallåtar, Neil Youngs ”Love is a rose” och Anna McGarrigles ”You tell me that I'm falling down”.
   Historien om ”Love is a rose” är lång. För det första är låten en variant på Neils ”Dance, dance, dance” som Crazy Horse gjorde på skiva 1971, sedan spelade Neil själv in ”Love is a rose” 1974 men den inspelningen gavs inte ut förrän på samlingsskivan ”Decade” 1977. På omslaget till den skivan kommenterar Neil Lindas version med orden ”Done up well by Linda Ronstadt, a soulful girl with big brown eyes”.
   Lindas version av ”Love is a rose” inleder hennes album på ett alldeles underbart sätt med Herb Pedersens banjo och David Lindleys fiol i ledande musikaliska roller. Lindley gör här sitt andra inhopp hos kusinen Linda och bjuder på ännu en fin insats på ”You tell me that I'm falling down”, en låt som låtskrivaren Anna McGarrigle själv inte ger ut förrän 2010 tillsammans med sin syster Kate.
   På den sistnämnda låten sjunger Linda tillsammans med Maria Muldaur och på en annan låt, ”The sweetest gift”, gör Emmylou Harris samma exklusiva bidrag vid sångmikrofonen. Ett tidigt samarbete som så småningom ska resultera i ”Trio”-konceptet tillsammans med Dolly Parton 1987. För att understryka det nära samarbetet gör Linda här världens första cover på Dollys ”I will always love you” bra mycket känsligare och mer personligt än Whitney Houstons miljonsäljande slätstrukna version 1992.
   Det bör tilläggas att låtskrivaren bakom Little Feat-låten ”Roll um easy”, Lowell George, gästar med sin ljuvliga slidegitarr på sin egen låt.
   Att Linda Ronstadt plockar upp två tämligen kända Motown-låtar placerar jag under avdelningen kommersiell eftergift. Hon gör givetvis det bästa i sina tolkningar av klassikerna men det är ändå inte så spännande.


Side one

1. "Love Is a Rose" (Neil Young) 2:46
Original.
2. "Hey Mister, That's Me Up on the Jukebox" (James Taylor) 3:56
1971. Från albumet "Mud Slide Slim and the Blue Horizon" med låtskrivaren.
3. "Roll Um Easy" (Lowell George) 2:58
1973. Från albumet "Dixie chicken" med Little Feat.
4. "Tracks of My Tears" (Warren "Pete" Moore/William "Smokey" Robinson Jr./ Marvin Tarplin) 3:12
1965. Singel ("The tracks of my tears") med The Miracles.
5. "Prisoner in Disguise" (John David Souther) 3:54
1975. Från albumet "Trouble in paradise" med The Souther Hillman Furay Band.

Side two

1. "Heat Wave" (Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland) 2:46
1963. Singel med Martha & the Vandellas.
2. "Many Rivers to Cross" (Jimmy Cliff) 4:05
1969. Från albumet "Jimmy Cliff" med låtskrivaren.
3. "The Sweetest Gift" (James B. Coats) 3:00
1947. Singel ("The Sweetest Gift, a Mother's Smile") med James and Martha.
4. "You Tell Me That I'm Falling Down" (Carol S. Holland/Anna McGarrigle) 3:17
Original.
5. "I Will Always Love You" (Dolly Parton) 3:00
1974. Från albumet "Jolene" med låtskrivaren.
6. "Silver Blue" (John David Souther) 3:03
Original.

/ Håkan

TisdagsAkademien (15)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari en ny möteslokal, Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Från maj har vi bytt inomhus i Biblioteket till utomhus på Stallbacken. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.

HÄR KOMMER EN AKTUELL RAPPORT från 2023-vårens sammankomster på Makeriet i det centrala Örebro. Det blir en något lång rapport med några minnesnoteringar kring program av väldigt olika karaktär och innehåll. TisdagsAkademien har tagit för vana att förutsättningslöst pendla mellan ämnen och en bred skara artister. Under våren har vi diskuterat allt mellan himmel och jord, såväl dokumentärer om Skivomslagens historia och skivbolaget A&M men också artister som David Lindley, Olle Ljungström, Aretha Franklin och Sparks. På nästa möte i Midsommarveckan är det Beach Boys/Brian Wilson på programmet.
   Välkommen till en fullständig rapport om TisdagsAkademiens senaste möten.


NEJ, JAG LYCKADES INTE HITTA någon dokumentär om och med den nyligen avlidne David Lindley som var mitt uppdrag inför ett nytt möte i TisdagsAkademien i mars 2023. Men på min jakt hittade jag lite annat intressant om denne exceptionellt skicklige musiker och färgstarka artist. Som exempelvis den här inspelningen från Måndagsbörsen 14 september 1982:



Presenterad av Jonas Hallberg gör David Lindley och hans band tre låtar, två från första soloalbumet ”El Rayo X” (1981), en låt som ännu inte var utgiven och ingen låt från det då precis aktuella albumet ”Win this record”.
   Inledande ”Mercury blues” är nog den låt som gjorde Lindley mest berömd av alla sina inspelningar. Det är faktiskt en cover från 1948 som då hette ”Mercury boogie”, skrevs av K C Douglas och Bob Geddins och originalet spelades in av K C Douglas Trio. Information som jag just läst mig till.
   Lindley-bandets andra låt på Måndagsbörsen är också en cover, Isley Brothers ”Your old lady”, som framfördes i sedvanlig livlig positiv version. I bandet ser vi basisten Jorge Calderon, gitarristen Bernie Larsen, trummisen Ian Wallace och den hoppande slagverkaren Ras Baboo (George Pierre).
   Måndagsbörsen-besöket avslutas med Lindley själv på scen som spelar och sjunger ”Rag bag”, en låt skriven av Bob ”Frizz” Fuller, som inte kom på skiva förrän 1983 när liveminialbumet ”El Rayo Live” släpptes.
   Jag hittade ytterligare en liveinspelning med David Lindley solo på scen, från Kansas City 2009. Då framför han en fin version av Bruce Springsteen-låten ”Brothers under the bridges”.
   Sedan hittade jag en lång intervju i text med David Lindley gjord av artisten Ben Harper. Lindley berättar intressant hur han som 5-6-åring lär sig spela fiol, banjo, mandolin och piano(!), naturligtvis om tiden med Jackson Browne och när han senare spelar med Ry Cooder.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Can't wait” med Johannes Nilsson som gäst.



TOMPA EKEN – ett liv i punkens tjänst (59 min, 2023)
EBBA THE MOVIE (1:14, 1982)
TISDAGSAKADEMIEN TOG SIG AN en ”dubbelmacka” med svensk punk som gemensam nämnare. Först en dokumentär om artisten och bandbokaren Tommy Ekengren, mer känd som Tompa Eken, en legend inom svensk punk. Han startade mytomspunna livescener som Ultrahuset i Handen och 44:an på Kafé 44 på Södermalm. Där spelade artister som Ebba Grön, KSMB, Tant Strul och Black Flag, men också Backyard Babies, Hives och Latin Kings.
   När eldsjälen Tompa Eken går i pension efter 40 år i alternativmusikens tjänst gör han det som fattigpensionär. Hans vänner styr därför upp en hyllningskonsert där den svenska artisteliten vill hylla en levande legend - den bullbakande Tompa Eken. Med Refused, Teddybears, Kajsa Grytt, Moneybrother och Weeping Willows. En svensk dokumentärfilm från 2023 av Ola Fredholm.
   Tompa Eken heter egentligen Tommy Ekengren Leijon och någon beskriver att han är ”Symbolen för nåt fint i en rutten värld”. Jag kan inte låta bli att tänka på Magnus Lindberg när jag ser och hör honom. ”Jag vill inte vara förmer än andra”
   I juni 1979 startade Kulturföreningen Ultra och Ultrahuset fanns 1980-1988. 1987 drabbades lokalen av avhysning och en ockupation inleddes 1988.
   1990 uppstod föreningen i Kafé 44 (Kapsylen) på söder i Stockholm.
   En hyllningskonsert på Kägelbanan. Magnus Carlson sjunger ”Broken promise land”
   En vemodig låt med ett ensamt piano avslutar programmet.


”EBBA THE MOVIE” ÄR EN DOKUMENTÄR från 1982 om det svenska punkbandet Ebba Grön regisserad av Johan Donner. I filmen förekommer det mycket livemusik och intervjuer med gruppens medlemmar
   Gruppens historia börjar i Rågsved, en arbetarklassförort till Stockholm. Dokumentären följer Ebba Grön på turné.
   Det svenska skabandet Dag Vag medverkar också i delar av filmen. Det finns två versioner av filmen. Vid premiären 1982 var filmen 78 minuter lång. Johan Donner klippte ner filmen till 52 minuter, ”hardcoreversionen”.
   Filmens ironiska titel refererar till 1977-dokumentären om ABBA The Movie.
   Inledningen live med ”Förortsbarn”. Vilken otrolig energi. Tunnelbanan. Flimrande jobbiga bilder. Byggkranar. Liten konsertlokal. Trångt men det är bra och proffsigt inspelat tekniskt.
   Ballad. Från en tunnelbaneskylt” sjunger Thåström. ”Bright lights, big city blues”, Thåström övar på akustisk slide.
   Progg på grammofonen: Blå Tåget.
   Gurra röker inomhus. The Haters är bandet före Ebba. Det här är en kompromisslös dokumentär med mycket musik. ”Den nya tiden”, akustisk gitarr. Tajt!
   Berättar om livet i Rågsved, på turné och på hotell.
   Fjodor läser serietidning. Dag Vag backstage. Monotona textrader.
   ”Ung och kåt”. 1980 turné ”Turister i tillvaron”. Fjodor svagaste länken.. Mycket backstage. Acappella. ”Sverige Sverige fosterland”. Kaos. ”Staten och kapitalet” med Fjodor på sång.
   ”Häng Gud” i kyrkan. Thåström på kyrkorgel.
   Skivinspelning. Jämför soundet med The Police. Inte punk. Thåström på gitarr.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Without a song” (Perry Como).


BESÖK HEMMA HOS THOMAS EKLUND

TisdagsAkademien blev exklusivt inbjudna till Bob Dylan-experten Thomas Eklund. Det besöket och det mötet fick en egen rapport.



SKIVOMSLAGENS HISTORIA (SvtPlay, 2022, 54 min)
EN DOKUMENTÄR OM SKIVOMSLAGEN som har blivit musikhistoria. Varifrån kommer den mun som blev The Rolling Stones logotyp, varför har Michael Jackson vita strumpor på sitt album "Off The Wall" och hur tog Nirvana bilden i en pool till sin skiva "Nevermind"?
   Om legendariska samarbeten med band som The Beatles, Pink Floyd och The Police med flera. I filmen berättar fotografer om arbetet med artister som Janet Jackson, Lenny Kravitz och Katy Perry och om skivomslag som "Hotel California", "Dark Side of the Moon" och "Saturday Night Fever".
   En amerikansk dokumentärfilm av Kevin Hosmann från 2022.
   En väldigt späckad dokumentär fylld med information, många snabba intervjuer och exempel på en rad olika skivsomslag. Lite korvstoppning i vårt tycke där man knappt hade smält intrycket kring ett skivomslag innan nästa och nästa dök upp. Programidén hade mått bättre av mer prioriterad info.
   Neal Preston, fotograf. Mick Haggarty, bildkonstnär. John Kosh, designer. Roger Dean, konstnär.
   Det här var också historien om den stora LP-skivans berättelse där illustrationer fick breda ut sig. Historien om 70-talet när ”alla blev höga och hade kul”.
   ”Abbey Road” utan titel och utan artistnamn på skivomslaget.
   John Van Hamerweld, designer. Chuck Beeson, art director. Henry Diltz, fotograf. Tom Wilkes, art director. Historien om omslaget till Joe Cockers ”Delta lady”, en rasterbild på en kvinnas sköte upponer...
   ”Sticky fingers”, blixtlåset påverkade pressningen av vinyl. Tungan, logotypen som blev Rolling Stones signum.
   Historien om ”Desperado” fotograferingen med Eagles och de andra liggande på marken.
   ”Animals” med Pink Floyd, Battersea Power Station och en uppblåst grisballong som sprack, slet sig iväg och stoppade flygtrafiken.
   Illustrationer sitter i huvudet på folk. Jeri Heiden. Tommy Steele, formgivare. Melanie Nissen.   
   Sedan kom den digitala framtiden. Det talades om Supercablehighway
   En fundering: En svensk variant på dokumentär om Kjell Anderssons historia.
   Liten text på slutet sida upp och sida ner med copyright på alla medverkande bilder och upphovsmän.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Truckin'” (Grateful Dead).



OLA MAGNELL: den motvillige rockpoeten (SvtPlay, 2023, 59 min)
Artisten, låtskrivaren och gitarristen Ola Magnell - en legend inom rock och progg. Han var en stilbildare med språklig uppfinningsrikedom och sväng i låtarna som inspirerat samtida artister och låtskrivare. Men karriären var långt ifrån spikrak för Ola Magnell.
   Rockstjärnekostymen satt trångt på den oroliga rockpoeten och proggaren. Efter succédebuten i mitten av 70-talet valde Magnell en väg vid sidan av det skarpa rampljuset. En film av Martin Widman och Tell Aulin som försöker förstå en av de stora gåtorna i den svenska musikhistorien. Med Tomas Andersson Wij, Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck, Marie Bergman med flera. Svensk dokumentärfilm från 2023.
   Lisa Nilsson? Vad gjorde hon där? En liten förklaring på slutet att Lisa var med Ola på scen på den sista konserten.
   ”Påtalåten” beskrevs som en stor succé. Har hört senare att det var Gösta Lindherholm som fick en hit med låten.
   ”Ny och säregen röst”. Göran Greider: ”Rösten spricker”. Lars Winnerbäck (född 1975): ”Jag känner igen mig”. Marie Bergman: ”Högkänslig”.
   Tomas Andersson Wij får stort utrymme med sina kommentarer om Ola: ”Han gjorde nåt med det svenska språket”
   Calle Ekerstam spelade en fin akustisk gtr.
   Ola: ”Jag var frukansvärt snäll”.
   Gamla privata filmer från Olas ungdom.
   ”Han var en ordkonstnär”.
   Muscle Shoals-studion. ”Höstkänning” (1977), fem låtar inspelade i den studion. Filmer från inspelningen.
   ”Det var viktigare att hitta sig själv än att bli en bra artist”. Ola hade en flackande blick.
   ”Tomma tunnor skramlar mest”. Han vill inte kalla det poesi. Ändå tituleras han vispoet. Från vänsterhåll krisierades Ola för att vara alltför kommersiell.
   Röda brallor på scen för att visa sina vänstersympatier. Det var en polarisering på 70-talet.
   Greider: ””Han var en del av proggrörelsen”.
   Ola avslappnad men känslig. ”Rolös” (2010), senaste skivan.
   Greider: ”Han sände på den smala frekvensen.
   Blidösund live. Fattigpensionär. Han sjöng en Laleh-låt på På Spåret.
   Han var hellre boxare än artist. Gitarristen Jonatan Stenson förklarar.
   ”Musiken får man från Gud, resten får man tänka ut själv”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Ball of confusion” (Temptations).



EN FILM OM OLLE LJUNGSTRÖM (58 min, 2009)
En film av Jacob Frössén. Det börjar med att Olle förklarar att han har varit hos tandläkaren.
   Heinz Liljedahl, gitarr.
   ”Att man får allt som man åtrår men inte kan njuta av det”.
   Ropar genom brevinkastet. Olle?
   ”Dom trodde jag skulle ta livet av mig.” Jacob ringer: ”Jag har nycklar, Visa kort och Id-leg.
   1981. Måndagsbörsen med Reeperbahn. Dan Sundqvist, bas.
   Olle kör bil! ”Mycket sprit, mycket droger”. Trasig bil.
   2002. Afghanistan. Bomb. ”herre jävla Gud”.
   Obegripligheter ur hans mun. ”Uppfylld av mig själv”. Omringad av gröna tapeter” sjöng han.
   Olles mamma Misse: ”Olle var alltid längst uppe i ett träd, längst ut på isen vid vattnet”. ”Han är väldigt sjuk”.
   1995. Konsert, tweedkostym.
   Heinz skriver melodierna. ”Jag måste ta itu med mitt liv”. Letar hus. Alingsås.
   Blidösund. ”Som du” med kör i Uppsala. Caroline af Ugglas presenterar.
Ny producent, ny partner: Torsten Larsson i Gbg. Ny skiva.
   På golfbanan!
   ”Jag är så fruktansvärt olycklig och jag är så fruktansvärt lycklig!”

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Black magic woman”.



ARETHA FRANKKLIN: Soul sister (52 min, SvtPlay, 2020)
Aretha Franklin har en unik plats i musikhistorien som drottningen av soul. Hennes genombrott kom 1967 med ”Respect”. Så småningom skulle det bli 73 låtar på Billboardlistan, 18 grammypriser och inval i Rock & Roll Hall of Fame som första kvinna. Aretha Franklin var onekligen en diva, men deltog också i medborgarrättsrörelsen. Hennes namn kommer för evigt att vara förknippat med Motown, Detroit.
   Inledning i New Bethel Baptist Church. Kören sjunger ”Think”.
   ”Hon sjöng soundtracket till den afroamerikanska kvinnan i ständig förvandling”.
   ”Detroit är mitt hem”. Snö i Detroit. Helig mark. Motownkoppling. Detroit var inte lika segregerat. Räknas som Motown-artist.
   Gospel + soul.
   Föddes i Memphis men flyttade till Detroit när hon var 4 till hon var 15 år.
   ”Det var musik i hela huset”. Mahalia Jackson var en vän till familjen. Pappa C L Franklin, pastor.
   Miljondollarrösten.
   ”Hon var också en predikant”. ”Statement + response”.
   Duke Fakir (Four Tops) uttalar sig. ”Hennes liv var som en blueslåt”.
   Aretha ensam vid pianot. Nästan magi.
   Carole Kings låt ”Natural woman”.
   ”Hon ville bli en svart Barbra Streisand”.
   Producenten Jerry Wexler: ”Hon var en oslipad diamant”. Hade ”driving force”.
   ”I never loved a man”. ”Respect” och ”Say a little prayer” är faktiskt covers.
   Aretha blev inte överraskande en del av Civil Rights Movement. Och Black Panther. 60 upplopp i Detroit 1967. 43 dödades på 4 dagar.
   Aretha Franklin Day. 16 februari. ”Alldaglig diva”.
   Hos Obama sjöng Aretha ”Natural woman” och Carole King blev som galen.
   Tre dagars begravning. Med 100 rosa Cadillacs i kortege. Rörande.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Witchy woman” (Eagles).



SANDY DENNY: Folk music's unsung pioneer (BBC, 1:53)
Inleds med ”Crazy lady blues”, live med Sandy och en akustisk gitarr. Otroligt vemodig, vacker och personlig.
   Nigel Williamson: Hon ville inte vara en English Rose som bara sjöng vackert. Uttrycksfull och en stark känsla i rösten.
   En 18-åring från Wimbledon. Inspirerad av Bob Dylan.
   Mötte Jackson C Frank ”Just like anything”. 400 folkclubs i London. På radion 1966. Gaelisk sång. Les Cousins ett folkmusikställe.
   Dave Cousins, Strawberry Hill Boys, sent 1966. Skiva spelades in i Sverige!
   ”Who knows where the time goes”. Hon sjöng som en ängel.
   Martin Carthy. ”Måste ha albumet med Strawbs”. 1968 när hon börjar jobba med Richard Thompson. Dylan goes electric. Många åsikter.
   ”Electricity was satan”, Rolig Carthy.
   ”Folk ville att hon skulle sjunga jazz.
   Joe Boyd föreslog Fairport Convention. Elektrisk. Ersatte Judy Dyble.
   Sommaren 1967 Fairport. Album blev viktigare. Lät som ett amerikanskt västkustband. Sandy tog med sig trad-låtar.
   Richard Thompson blyg. Skrev låtar med Sandy. ”Meet on the ledge”. Power and passion. ”Doomed romantic”.
   Dave Swarbrick: ”She was the driving force”. ”Sailor's life” på ”Unhalfbricking” med Dave Swarbrick.
   Hit med "Si Tu Dois Partir". ”Schoolboy lyrics”.
   Turnébuss krasch 1969.
   Trummisen Dave Mattacks förklarar att Swarb betydde mycket. ”We brought someting to the table”.
   ”Liege and leaf”, concept album.
   ”Hon ville sjunga sina egna sånger.”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Lovesick” med Ulf Wallin som gäst.



A&M, artisternas skivbolag (2021, SvtPlay 51 + 48 min)
Historien bakom Herb Alperts skivbolag A&M Records som gav ut skivor med artister som Burt Bacharach, The Carpenters, Joe Cocker, Cat Stevens, Carole King och senare även The Police och Janet Jackson. Bolaget särskilde sig genom att alltid ha artisten i fokus.
   En dokumentär om ett amerikansk skivbolag i 2 delar.
   Intro: Supertramps ”Give a little bit”, perfekt.
   Två gubbar, Herb Alpert och Jerry Moss, artist resp businessman, bildade ett skivbolag i ett garage sommaren 1962. Hette först Carnival Records men det fanns för många med det namnet så det ändrades till A&M, deras initialer. Kontoret blev i Charlie Chaplins mycket mysiga studioprospekt med både studio och kontor.
   Det är en proffsig dokumentär.
   Skivbolag med många personliga artister.
   Cat Stevens: ”Det är min familj” (fast han i sitt hemland UK tillhörde skivbolaget Islands artistskara).
   En trivsam intervju med Alpert och Moss som löper igenom båda dokutimmarna.
   Under namnet A&M fick skivbolaget en hit direkt med Tijuana Brass-singeln ”The lonely bull”, en instrumentallåt med Herbs trumpet som huvudinstrument. (Märkligt att Herbs stora singelhit ”This guy's in love with you” 1968, där han sjunger, aldrig nämns i dokumentären).
   A&M var som ett klassiskt indiebolag medan medborgarrättsrörelsen växer i USA. Ett populärt ämne i många av våra dokumentärer i Akademien. Mest uppmärksamhet väckte Tijuana Brass-singlarna men kända namn som Waylon Jennings, Rod McKuen, Phil Ochs, Burt Bacharach, Captain Beefheart(!) och Leon Russell gjorde singlar på A&M från 1963. We Five-singel ”You were on my mind” och Sergio Mendes And Brasil '66 var på A&M.
   Humble Pie, Joe Cocker, The Move, Fairport Convention, Spooky Tooth, Procol Harum var andra namn som i USA släpptes på A&M.
   Ingenting i dokumentären om Phil Spectors comeback 1969 på A&M.
   Flying Burrito Bros. Artistvänligt skivbolag. Robert Young gjorde skivomslagen. Dokumentären blev en uppradning av artister: Carpenters, Carole King, Go Go's: Märkligt gjorde aldrig någon skiva på A&M, däremot IRS, Miles Copeland pratade.
   Alpert och Moss: ”Vi gav även ut skräp (”Honest turkey”).
   Peter Frampton blev otroligt stor. ”Frampton comes alive”. Tävlade med liveskivor av Eagles och Fleetwood Mac.
   Styx, inget personligt band.
   Supertreamp. Sex Pistols var på först EMI, sedan A&M i några dagar innan Virgin tog över ”God save the queen”.
   A&M sökte sig mot UK. Kontor i England. The Police, new wave inte punk. Störst på MTV 1978.
   Karen Carpenter, anorexi. Tragiskt.
   När cd-skivan etablerades: ”Christmas in July” sades det.
   Suzanne Vega.
   ”We are the world (Harry Belafonte blinkar förbi i en otroligt stor, märkig och berömd skara artister.) Märkligt, utgiven på Columbia, inte A&M. Inspelad i A&M-studion, förklaring.
   1986: Janet Jackson.
   En bitter negativ avslutning på historien om A&M 1989 såldes bolaget till Polygram 500 miljoner dollar. Alpert and Moss styrde bolaget till 1993. 1998 stämde de PolyGram...

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Money honey” (Elvis Presley).



WILLIE NELSON: Texas style (1988, 47:56)
Willie Nelson om sitt kära Texas. ”Att åka buss är det bästa sättet”
   Billie Joe Shaver: ”Att resa ät det bästa sättet att nå frihet”.
   Asleep at the Wheel live (Ray Benson) med Willie (fulla människor i publiken). Storbandsjazz, inte country-western.
   Jackie King, jazzgitarrist på båt i floden.
   I Austin på 6th Street med jazz, blues och country-western. Ray Charles på scen: ”Milk cow blues” och ”Georgia on my mind”.
   Willie visade sitt hus (cabin) i Texas. Willie spelade golf! Hade en studio i huset: Cut & Put. Bruce Hornsby, piano och dragspel, Willie sjöng ”Nobody there but me” från albumet ”Island in the sea” 1987.
   Willies gamla hemstad.: Abbott, Texas
   ”Family bible on the table”. Bobbie Nelson, Willies syster på piano i kyrkan. ”Amazing grace”. The Pic Nic 4 juli. ”Always on my mind” och ”On the road again”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Long tall Sally” (Little Richard).



HULTSFRED – berättelsen om en musikfestival (SvtPlay, 2023, 1:14)
I början av 80-talet arrangerar några uttråkade ungdomar i Hultsfred en spelning med banden Ebba Grön och Dag Vag. Det blir startskottet för vad som skulle bli Sveriges största musikfestival.
   Storheter som Ramones, Black Sabbath och The Cardigans är bara några av alla dem som gästat scenerna vid sjön Hulingens strand under de 23 år som festivalen pågick och blev hela Hultsfreds angelägenhet.
   Men med framgång och tillväxt uppstod också interna konflikter och ekonomiska problem. I Hans-Erik Therus film om evenemangets uppgång och fall varvas ett rikt arkiv med nutida nedslag hos grundarna Per Alexandersson, Putte Svensson Sahlin, Gunnar Lagerman och Håkan Waxegård.
   ”Den mest attraktiva platsen i Sverige”.
   Festivalen startade 1986. 6000 i publiken. Rockparty startade några år innan. Det här är också historien om Hultsfred. Avfolkad bygd.
   1980 föddes idén. Ebba Grön i Idrottshallen. Startskottet.
   ”Lolita Pop” på den textade väggen. Fritidsgård. Folkets Park.
   På scen: Public Image, Creeps, Blue For Two. Entombed.
   Saknar tidsangivelser i dokumentären. Utvecklingen år för år. Överskott! När?
   Gammal gubbe på cykel: ”Jävla skrål”. Sedan Entombed.
   ”Syndens näste”. ”Onaturligt”.
   Metropol. Ny lokal. En tidig Håkan Hellström.
   Ledningsgruppen växte ifrån varandra. Tidigt 90-tal. Slängde ut Waxegård, han var ju festivalens starke man och mest känd.
   Mycket dokumentära bilder. Både foton och filmer.
   Festivalpublik: ”Mycket bra band. Mycket öl”.
   Husfabriken i Hultsfred gick i konkurs 1992.
   1998. Sabbath krävde 2 miljoner i deponering/förskott för att festivalen fick marknadsföra gruppnamnet.
   Dödsfall på Hole-konsert. När?
   Broder Daniel 2005. När grävs det? Rockcity.
   Robyn 2005. 31 000 personer. Rekord. 10 miljoner back 2007. Ödesåret.
   2008 ställs festivalen in. Konkurs. 5 000 bilj sålda.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Old violin” (Johnny Paycheck).



SPARKS – bröderna som blev popikoner (2021, SvtPlay 2 tim 15 min)
Hur kan ett rockband vara framgångsrikt och underskattat, vara ikoniska förebilder och orättvist bortglömda på en och samma gång? Regissören Edgar Wright presenterar The Sparks Brothers, en musikalisk resa genom fem underliga och underbara decennier med bröderna Ron och Russell Mael.
   Storslagen pop inte så långt från Queens pompösa musik.
   Beck var en av många ansikten som uttalade sig positivt om bröderna Ron & Russell Mael. ”Anomali” var det någon som beskrev Sparks: ”Mellan det vackra och det motbjudande”.
   Alla trodde Sparks var britter men Mael Brothers var kaliforniare.. Har gjort hela 25 album. Kom i glamrockerans kölvatten.
   ”Kimono my house” producerad av Muff Winwood. 1974.
   ”Fel men på rätt sätt”.
   Surfing i USA. Andra gruppnamn: The Moonbaker Abbey. The Urban Renewal Project.
   ”Computer girl” 1967 innan datorer fanns. Pre-Kraftwerk. Halfnelson influerade av The Who och Kinks.
   Inspirerade av Ingmar Bergman. Upptäcktes av Todd Rundgren som producerade.
   En avancerad och pretentiös dokumentär.
   Succé i England men kallades tillbaka till USA.
   Bildkonst + musik. Filmmusik. ”Bytte alltid sound”. Var alltid ”arga och bittra”.
   Film: ”Rollercoaster”. Dinosauriemusik. Giorgio Moroder producerade. Återuppfann sig själva. Electropop/dans. Synthduo.
   ”When I'm with you” största hit.
   ”Pretending to be drunk” singel.
   Gjorde en musikalserie. ”Ingen framgång är stor nog för dem/Inget misslyckande är litet nog”.
   Album: ”Lil' Beethoven”
21 konserter i rad varje dag. Spelade hela album, nytt varje kväll. Jobbigt att repetera.
   ”De har tänjt på gränserna”

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Jesse James” (Harry McClintock).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPAUL SIMON Globen Stockholm 5 maj 1991.

/ Håkan

Försök till revansch i Örebro

Foto: Thomas Wiman


Foto: Jan-Ola Sjöberg

Elvis Costellos första konsert, av två, på Konserthuset i Örebro.

JA, DET ÄR FAKTISKT SANT: ELVIS COSTELLOS unika konsertbesök i Örebro, två konserter på två kvällar, tillhör besvikelserna bland alla mina konsertupplevelser. Elvis hade uppenbart dåligt humör (se anledning nedan). Tillsammans med bandet skruvade de upp volymen till max och detaljerna tynade bort i oväsendet.
   Medan Elvis Costello förberedde sig för sitt femte album, "Trust" (släpptes i januari 1981), genomförde han en liten svensk turné, Stockholm (Eriksdalshallen där jag fick uppleva när Dag Vag och Ebba Grön spelade skjortan av en förbannad Costello), Linköping, Karlshamn, två(!) konserter i Örebro och Göteborg, mellan 13-18 november dagarna efter varandra.
   Första Örebrospelningen, som jag recenserar nedan, var ingen knock-out så jag struntade helt enkelt i konserten dagen efter...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1980.

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Konserthuset, Örebro 16 november 1980

Det är inte alltid rättvist eller motiverat att göra jämförelser. Men det är svårt att undgå att dra vissa paralleller mellan Rod Stewart (Isstadion i Stocxkholm i lördags) och Elvis Costello (gårdagens stora rockbesök i Örebro).
   Intresset kring dem som personer är likartat och populariteten är väldigt idolinriktat. Fast det till stora delar rör sig om helt olika publik,
   Medan Rod Stewart turnerar i stora hallar med påkostade shower reser Elvis Costello mestadels den mindre popsvängen, så kallad landsortsturné, med en konsert helt utan visuella effekter.
   Costello klarar bevisligen inte av stora idrottslokaler. Såg honom i torsdags i Eriksdalshallen i Stockholm där han blev genant utspelad och effektivt överkörd av Dag Vag och Ebba Grön och hade sedan märkbart svårt i den akustiskt svåra lokalen.
   Det fanns många anledningar till det fiaskot, nämnda lokal, publikdragande förband och den tveksamma repertoaren med 75% nytt material. Folk blev helt enkelt lurade på många hits och säkra Costelloklassiker.
   Det var alltså motiverat med stor revansch i en för honom mer passande lokal, Konserthuset i Örebro igår kväll. Han gör för övrigt ytterligare en konsert där ikväll.
   Vis av misstaget vid Stockholmskonserten hade Costello stuvat om programmet något och modifierat sin scenshow med en inte fullt så stor portion nyskrivna låtar. Men det var fortfarande förvånansvärt mycket nytt material han framförde. Vi fick säkert höra huvuddelen av hans nya album som ska komma efter nyår.
   Den mindre lokalen passade honom bättre men då hans säregna sound bygger på mycket arrangemangsmässigt komprimerade låtar blev ljudet inledningsvis väldigt jämntjockt. Det var till en början svårt att utvärdera några som helst harmonier. Det mesta lät likadant.
   Så småningom, när ljudet blivit bättre, lyfte också showen till en viss del. Som scenprofil måste Elvis tillhöra en av de mest tråkiga rockstjärnorna. Han var mycket fåordig när han kortfattat presenterade varje låt. Dirigerade lite lätt med gitarrhalsen och det lilla kompet följde hans rörelser noggrant.
   Costello har unika röstresurser som kom bäst till sin rätt i balladerna där också kompet var mer nyanserat.
   Medan ljudet långsamt förbättrades tände också publiken och stod mangrant upp under "Girls talk" och kvällens stora favorit "Watching the detectives". Och Costello var generös med extralåtar, bland annat rockfavoriten "Slow down" och showstoppern "Pump it up" när volymen just då var otroligt hög.

Elvis Costello: gitarr och sång
Bruce Thomas: bas och sång
Steve Nieve: keyboards
Pete Thomas: trummpr

Låtarna:
01. Beaten To The Punch
02. Two Little Hitlers
03. White Knuckles
04. Temptation
05. Strict Time
06. The Imposter
07. New Lace Sleeves
08. Lovers Walk
09. You'll Never Be A Man
10. I've Been Born Again / King Horse
11. Big Sister's Clothes
12. Big Tears
13. High Fidelity
14. Fish 'N' Chip Paper
15. He's Got You
16. Clubland
17. Luxembourg
18. You Belong To Me
19. Pump It Up

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.