Blogginlägg från juli, 2023

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanOLLE UNENGE 2014.

/ Håkan

Fortfarande lika övertygande som enhet

Jesper Lindell Band håller flaggan högt även i år.


Med sina nästan övernaturliga röstresurser bjöd Jesper Lindell på en fantastisk konsert. Och brorsan Anton kompade med tungt basspel.


Konsertens magiska avslutning ute i publiken.

JESPER LINDELL BAND
Slottsgatans Innergård, Örebro 29 juli 2023
Konsertlängd: 19:00-20:10 (70 min)
Min plats: Sittande ca 20 från scenen + stående snett till höger ca 10 m från scenen.

FÖRRA ÅRETS STORA ARTISTGENOMBROTT, Jesper Lindell med band, håller flaggan lika högt i år. Det kunde vi konstatera när det Live at Heart-marknadsförda gratisevenemanget genomfördes under vädermässigt perfekta förhållanden på lördagskvällen. Precis som gårdagens Håkan Hellström-konsert inför 9000 åskådare i Brunnsparken var det utomhus men i övrigt fanns det få paralleller mellan de båda konsertarrangemangen.
   Nej, jag besökte inte Hellström-spektaklet och har i stort sett hoppat över jättestora konserter sedan många år tillbaka. Senast jag upplevde masshysteri av stora mått var för elva år sedan när jag närvarade vid Bruce Springsteens konsert inför 80 000 åskådare i Hyde Park i London. Det var naturligtvis en helt okej konsert men upplevelsen jag minns mest är folk, folk och folk och väldigt trötta ben.
   I tisdags upplevde jag en numera väldigt sällsynt publikdragande konsert när Eldkvarn hade lockat över 5000 till sin avslutningsfinal i en park i Norrköping. Även den konserten var musikaliskt och ljudmässigt helt okej eller ännu lite bättre men rent praktiskt blev det en stor kraftansträngning med långt avstånd till scen och en närvarokänsla nära noll.
   Nej, jag föredrar numera små intima konsertspelningar när man både ser, hör och känner pulsen av ett levande framträdande som riktar sig till mig och mina ögon, öron samt hjärta. På det viset var Jesper Lindells lågprofilerade konsert tidig lördagskväll i centrala Örebro på gränsen till helt perfekt.
   Nåja, sedan albumdebuten ”Twilights” har inte Lindell presenterat så mycket nytt material att scenrepertoaren fortfarande domineras av en skiva som tillhörde förra årets allra bästa. Men nu har bandet en ep på gång som släpps i slutet på augusti som det bjöds ett par smakprov från. Dessutom är samarbetet med Magnus Carlson på g med både ett album och en turné i höst, 26 oktober på Conventum i Örebro.
   Det senaste årets flitiga turnerande i både Sverige och övriga Europa har svetsat samman Jespers redan tajta och proffsiga band till något utöver det vanliga. På lördagskvällens konsert hade bandet en vikarie på trummor (Magnus Olsson, tillfälligt inlånad från Melissa Horns band) som helt orepeterad(!) smälte in fantastiskt i det smakfulla kompet.
   Det var en ren fröjd att åter få njuta av Jesper Lindell Band vars medlemmar, inklusive Jesper, känns ännu mer avslappnade, ännu mer musikaliskt luttrade och fortfarande lika övertygande som enhet. Det häpnadsväckande samspelet mellan de två keyboardsspelarna, Jimmy Reimers glänsande insatser på både slide, trumpet, fiol och munspel, det tunga basspelet från Jespers bror Anton Lindell gav utrymme för Jespers nästan övernaturliga röstresurser och bländande gitarrspel.
   Kort sagt en underbar lördagskväll med 70 minuters musik av absolut bästa märke. Som avslutades med extralåtarna ”Twilight”, The Band-låten, och ”Moving slow” där Jesper ställde sig tillsammans med två bandkollegor nedanför scenen och sjöng rakt ut i luften utan mikrofoner. Magiskt.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1989

LINDA RONSTADT featuring AARON NEVILLE: Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind (Elektra, 1989)

REDAN INNAN LINDA RONSTADTS senaste album, ”Get closer” (1982), var hon på väg mot en seriösare del av sin artistkarriär. Mycket oväntat och snarare sensationellt blev hon en del i Jospeh Papps klassiska opera ”The privates of Penzance”. Den hundraåriga operaföreställningen, i en mer musikalkomisk version, hade nypremiär i januari 1981 och Linda sjöng rollen som Mabel. En föreställning som fick entusiastiska recensioner.
   Efter de framgångarna ville Linda sikta in sig på gamla evergreen-låtar men tvingades av sitt skivbolag att göra ett ”typiskt Linda Ronstadt”-album vilket resulterade i ”Get closer”-albumet.
   Därefter satsade Linda helhjärtat på sina evergreen-favoriter med jazzinriktning. En trilogi album, ”What's new” (1983), ”Lush life” (1984) och ”For sentimental reasons” (1986), där Linda kompas av stor orkester med den legendariske orkesterledaren Nelson Riddles arrangemang. Gamla låtar, en dammig repertoar och ett långtifrån spännande låturval.
   Skivor som lämnade mig oberörd på 80-talet och fortfarande gör. Därför hoppar jag gladeligen över de albumen och koncentrerar mig på nästa Linda Ronstadt-album med en rad mer moderna covers, ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind”.
   På omslaget till det albumet står det högt och tydligt att skivan presenterar soulsångaren Aaron Neville men hans personliga duettröst framträder bara på fyra låtar. Men samarbetet mellan Linda och Aaron är tveklöst kärleksfyllt. Två år senare producerade Linda Aarons album ”Warm your heart”.
   1989 hade det alltså passerat många år utan att Linda hade attackerat sin repertoar med sin rockiga röst och det hörs på ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind” ganska tydligt att det är en mer mogen och mindre rockigare Linda som ställer sig vid mikrofonen. Och kompet är inte heller så färgstarkt personligt som under 70-talet.
   Jag upptäcker ibland namn som Andrew Gold, Lee Sklar och Russ Kunkel men det är helt andra mer opersonliga studionamn som Dean Parks och Mike Landau som dominerar inspelningarna. Dessutom kryddas varje låt på albumet av en stor symfoniorkester (Skywalker Symphony Orchestra) och/eller en ännu större gospelkör (Oakland Interfaith Gospel Choir) som inte direkt höjer temperaturen eller energin i arrangemangen. Ett snyggt stråkarrangemang kan ha sin poäng när Jimmy Webb har arrangerat sin egen låt, det nya originalet ”Adios”, men annars blir det ofta smetigt och utslätat.
   Låtmässigt finns det dock några höjdpunkter som räddar albumet från den lite tveksamma prägeln. Titellåten av Eric Kaz, som har skrivit en av Lindas finaste covers (”Love has no pride”), är en gyllene pärla. Det är också välkommet att Linda återigen har tittat in i Karla Bonoffs stundtals geniala låtkatalog. Och givetvis är Jimmy Webbs fyra låtar mer eller mindre intressanta. Men som sagt: Så mycket rock är det inte.
   De två coverlåtarna från Paul Carracks underbart fina "Suburban voodoo" höjer både tempot och energin något.


1. "Still Within the Sound of My Voice" (Jimmy Webb) 4:32
1987. Från albumet "Still Within the Sound of My Voice" med Glen Campbell.
2. "Cry Like a Rainstorm" (Eric Kaz) 3:36
1972. Från albumet "If you're lonely" med Eric Justin Kaz.
3. "All My Life" (Karla Bonoff) 3:36
1988. Från albumet "New world" med låtskrivaren.
4. "I Need You" (Paul Carrack/Nick Lowe/Martin Belmont) 2:52
1982. Från albumet "Suburban voodoo" med Paul Carrack.
5. "Don't Know Much" (Barry Mann/Cynthia Weil/Tom Snow) 3:35
1980. Från albumet "Barry Mann" med Barry Mann.
6. "Adios" (Jimmy Webb) 3:36
Original.
7. "Trouble Again" (Karla Bonoff/Kenny Edwards) 3:19
1979. Från albumet "Restless nights" med Karla Bonoff.
8. "I Keep it Hid" (Jimmy Webb) 3:58
1968. Från albumet "Jim Webb sings Jim Webb" med Jim Webb.
9. "So Right, So Wrong" (Paul Carrack/Nick Lowe/Martin
Belmont/J. E. Ceiling/James Eller) 3:28
1982. Från albumet "Suburban voodoo" med Paul Carrack.
10. "Shattered" (Jimmy Webb) 2:54
1985. Från albumet "It's just a metter of time" med Glen Campbell.
11. "When Something Is Wrong with My Baby" (Isaac Hayes/David Porter) 3:52
1966. Från albumet "Double dynamite" med Sam & Dave.
12. "Goodbye My Friend" (Karla Bonoff) 3:44
1988. Från albumet "New world" med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAN HYLANDER 1983.

/ Håkan

Sinéad O'Connor (1966-2023)

DEN IRLÄNDSKA SÅNGERSKAN OCH låtskrivaren SINÉAD O'CONNOR gjorde oförglömliga spår i mitt minne på sina två första album 1987 och 1990. Men det var inte bara positiva minnen, hon var tidigt en artist som musikaliskt och artistmässigt under några år pendlade mellan himmel och jord. För att sedan försvinna från min horisont.
   Jag recenserade båda hennes album, ”The lion and the cobra” (1987) och ”I do not want what I haven't got” (1990), när de kom ut och uppskattade skivorna på olika sätt.
   1987 skrev jag att Sinéad hade ”ett spännande uttryck i både sångröst och utseende. Skivan pendlar mellan kaos och harmoni, mellan gapiga, skrikiga rocklåtar och harmoniska, suggestiva ballader”. Albumet var ett personligt statement men skivan var inget jag återvände till ofta.
   1990 när Sinéads andra album ”I do not want what I haven't got” var det annat ljud i min kritik. Rubriken till min recension blev ”Sinéads nya är suverän”, betyget blev 5+ (vilket jag sällan delade ut...) och i min text staplade jag positiva ord på varandra:
   ”Utan att förlora något av sin säregna personlighet har den blott 23-åriga sångerskan blivit både jämnare, mognare och totalt bättre sedan debuten. Det nya albumet är huvudsakligen lågmält musikalisk med texter som är gallskrik i tystnaden.. Det blir sagolikt effektfullt. Starka ord behöver inte förstärkas.
   Hela skivan andas närvaro på ett förbluffande sätt. Dår är man övertygad om att Sinéad befinner sig i samma rum som lyssnaren”.
   Jag gav som sagt albumet maximalt betyg, den Prince-skrivna singeln ”Nothing compares 2 U” hjälpte till, och skivan hamnade givetvis i på min årsbästalista, på andra plats och bara slagen av John Hiatts ”Stolen moments”.
   Sedan måste jag erkänna att jag tappade kontakten med Sinéad och hennes ojämna karriär. En karriär som jag bara för några veckor sedan fick ny kontakt med genom SvtPlay-dokumentären ”Nothing compares”. Mycket sevärd, otäck och intressant om ett problemfyllt och turbulent liv. Rekommenderas!
   ”Nothing compares” är ord som har upprepats i alla otaliga minnesord till minnet av en sångerska som inte går att jämföras med någon annan.
   Meddelandet om Sinéad O'Connors död kom igår, 26 juli 2023.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 2015.

/ Håkan

Eldkvarn brinner igen – för sista(?) gången

Bilder: Olle Unenge

ELDKVARN
Götaparken, Norrköping 25 juli 2023
Konsertlängd: 19:16-21:30 (134 min)
Min plats: Ca 50 m från scenen.

NÄR VI LÄMNADE NORRKÖPING STRAX efter lunch idag var det med Eldkvarns musik ringande i öronen. Mest för att Pluras gamla band laddade och soundcheckade för sin sista(?) konsert i det som blev en tvådagarsfestival i Norrköping som skulle sluta cirkeln kring bandets mer än 50 år gamla historia. Det färska minnet av tisdagskonserten värmde just då också positivt hjärtat.
   Konserten igår, imponerande drygt två timmar lång, kan väcka förhoppningar på en fortsättning men det var ett delvis sargat, av sjukdom drabbat där bristande kondition och ryggproblem var orosmoln på en annars molnfri himmel. Inför drygt 5000 personer i publiken gjorde Plura och Eldkvarn sin kanske viktigaste, måhända näst sista men förhållandevis bra konsert som ett godkänt statement.
   Det var tämligen kaotiskt vid insläppet, där kön av konsertbesökare ringlade sig lång och mäktig, till det tillfälliga festivalområdet i Götaparken mittemot Centralstationen i Norrköping. Trångt innanför grindarna och oron växte för några minuter när arrangören 19:11 meddelade att bandet väntar på att hela konsertpubliken ska infinna sig innan konsertstart. Fem minuter senare smög Plura & Co igång konserten med den 12 minuter långa starkt bluesinfluerade och suggestivt tunga ”27”.
   Inledningen på en konsert som hade kallats både comeback, återförening och final överraskade mig. Innan Norrköpingskonserten hade jag upplevt Eldkvarn 28 gånger tidigare men den här gången förvånade mig starten av bandets konsert. Men det skulle på något sätt bli ett tecken på vad vi skulle förvänta oss med en dominans av lite mer tänkvärda och långsamma låtar. Inte alls så koncentrerat hitdominerat utan med många överraskande och fantastiskt bra nedslag i en fantastisk låtkatalog. Det fanns till och med lite soultendenser i kvällens version av låten.
   Nu, åtta år efter Eldkvarns sista officiella konsert, fick jag möjlighet att lyssna, förundras och väldigt ofta imponeras av Pluras fantastiska låtskrivande som jag aldrig tänkte på när jag såg bandet nästan varje år under decennier mellan 80-, 90-, 00- och 10-talet. Nu var ljudet dessutom alldeles perfekt och Plura sjöng med sin bästa stämma. Däremot var det lite si och så med mellansnacken.
   Efter den överraskande lugna eftertänksamma starten, med textraden ”inte min stad längre”, kom den första men inte den sista Norrköpingsinspirerade texten, ”3:ans spårvagn genom ljuva livet”. Just det spårvagnsnumret passerar idag några hundra meter från kvällens konsertplats på väg till Vidablick eller Klockaretorpet. (Se bild nedan).
   På ”3:ans spårvagn...” gjorde en av extramusikerna, Marcus Olsson, en himmelsk insats på saxofon med ett solo som inte var sämre än Claes Carlssons originalinsats 1981.
   Redan här hade publikens allsångsintentioner avreagerat sig och fortsatte på Eldkvarns senaste hit, ”Fulla för kärlekens skull” och ”Alice” (där ”snön föll”-ramsan från publiken samsades med bilden på stora skärmen)
   Den näst sista(?) konserten på Eldkvarns långs historia hade flera höjdpunkter med låtar som jag tidigare har försummat. Exempelvis ”Bättre än dig” med Marcus Olssons orgel och ”Som om du var här”, första extralåt, där det musikaliskt exploderade och blev nästan magiskt.
   Under ordinarie konsertavdelningen fyrade Eldkvarn av några av sina största och mest kända låtar med ”Kungarna från Broadway” (när annars sittande basisten Tony Thorén var uppe på benen), ”Kärlekens tunga” och Carlas ”Kungsholmskopplet” som tunga höjdpunkter. Alla är ju, tillsammans med ”Konfettiregn” som vi aldrig fick live, nominerade som bästa avsltuningslåt men det blev inte så.
   Den kanske allra bästa och mest passande finallåten ”Pojkar, pojkar, pojkar” avslutade huvudavdelningen som sedan följdes av ett rekordlångt sjok av extralåtar som kändes lite långt och utdraget men innehöll några fina ögonblick, bland annat Carlas båda ”Ingen lätt match, Bobbo” och ”Runt solen”.
   När vi stod och befarade att den gamla Cornelis Vreeswijk-coverlåten ”Somliga går i trasiga skor” skulle avsluta konserten - blev det just det. En ganska uttjatad Eldkvarn-avslutningslåt som kanske är i publikens smak men har sina brister i en jämförelse med Pluras originalmaterial.


1. 27
2. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
3. Fulla för kärlekens skull
4. Alice
5. Ta min hand
6. Jag är bättre än dej
7. Vår lilla stad
8. Nånting måste gå sönder (Markus Krunegård)
9. Ett hus på stranden
10. Landsortsgrabb
11. I skydd av mörkret
12. Kungarna från Broadway
13. Kärlekens tunga
14. Kungsholmskopplet (Carla Jonsson)
15. Jag är det hjärta
16. Pojkar pojkar pojkar 

Extralåtar: 

17. Som om du var här
18. Nerför floden
19. Ingen lätt match, Bobbo (Carla Jonsson)
20. Du älskar inte mej
21. Största skvallret i stan
22. Runt solen (Carla Jonsson)
23. Jag har gjort det igen (Adrian Modiggård)
24. Barn av sommarnatten
25. Somliga går med trasiga skor



/ Håkan

Riktigt kul - i en kvart

1988 VAR DET DRYGT 10 ÅR sedan den engelska punkvågen firade triumfer så det engelska rockbandet UK Subs var lite sent ut när de kom till Örebro i januari 1988.
   UK Subs var aldrig något stort och viktigt i den engelska punkeran, albumdebuterade 1979 med "Another kind of blues", men frontmannen och sångaren Charlie Harper fanns fortfarande med i gruppen 1988. Övriga medlemmar den här kvällen, som alltså inte var så oförglömlig, var trummisen Tezz Roberts, basisten Alvin Gibbs och gitarristen Alan Lee.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/1 1988.

UK SUBS
Kulturhuset/Rockmagasinet 20 januari 1988

1977, för elva år sedan, slog punkrockmusiken igenom med dunder, brak och ett helt nytt mode i släptåg. Fortfarande väntar vi på nästa av ny rockmusik men under tiden kan vi medrockmusikens hjälp återvända till den primitiva aggressionen som för ett decennium sedan betraktades som en revolution.
   I onsdagskväll stod UK Subs, ett av Englands punkband från den här tiden, på Kulturhusets scen. Högt tempo, outsinlig energi, våldsamma uttryck, utmanande poser och stundtals rasande effektiv rockmusik.
   Kulturhuset är Rockmagasinets nya namn men det mesta var sig likt. Den stora breda pelaren framför scenen stod förargligt kvar och lokalen är i skriande behov av fungerande luftkonditionering.
   PR-sinnade managers, skivbolag och bokningsfirmor vill så här i efterhand göra något stort av UK Subs. Men faktum är att de för tio år sedan spelade en mindre roll i skuggan av kanoner som Sex Pistols, Clash, Damned, Stranglers med flera.
   Men ändå har gruppen tydligen fortfarande en stor publik för Kulturhuset var överraskande välfyllt i onsdagskväll. Unga punkare och äldre fans dansade vilt framför scenen.
   Till en rockmusik som i dessa dagar är en nyttig energispruta. Som är riktigt rolig i en kvart, fullt acceptabel i en halvtimme men som sedan mot slutet blev enahanda.
   Att efter UK Subs konsert gå in på individuell kritik är, som det heter på sportsidorna efter en 0-0-match, ointressant. Men att Charlie Harper, ärrad och fårad sångare, leder sitt band för tionde året är dock anmärkningsvärt.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanNEIL YOUNG 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanJOHN FOGERTY 1997.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1982

LINDA RONSTADT: Get closer (Asylum, 1982)

EFTER LINDA RONSTADTS FÖRRA ALBUM, ”Mad love” som hade sin musikaliska tyngdpunkt i rockmusik, var hon på ”Get closer” tillbaka i den mixade zonen där rock, popmusik, country, en originallåt och några konventionella covers från 60-talet skulle resultera i ett högst varierat album. Här knyter hon också kontakt med den store låtskrivaren Jimmy Webb som bidrar med två låtar till det här projektet av vilka en är ett tidigare outgivet original. Ronstadt/Webb-samarbetet fulländas elva år senare när Linda faktiskt producerar hans album ”Suspending disbelief”.
   Den inledande låten på ”Get closer” är också titellåt och skriven av Jonathan Carroll som mellan 1976 och 1981 var medlem i Starland Vocal Band som sammanlagt släppte fem album. Som gruppmedlem kallade han sig för Jon Carroll, skrev låtar, sjöng och spelade keyboards och gitarr. Sedan dess har Carroll haft en begränsad solokarriär och har mest arbetat som musiker, just nu turnerar han med Mary Chapin Carpenter. Först 1990 släppte han sitt första soloalbum. ”Home & away”, där han gör sin egen version av ”Get closer”.
   ”Get closer”-låten följer upp det rockiga soundet från ”Mad love” ganska perfekt. Tre elgitarrister, återvändande Andrew Gold, proffsige Danny Kortchmar och ständige Linda-musikern Waddy Wachtel, är fulla av energi och Linda körar tillsammans med Patti Austin, som redan då gav ut soloskivor, och Rosemary Butler.
   Resten av ”Get closer”-albumet är inte lika rockigt och balanserar i fortsättningen mellan easy listening-pop och country. Bokstavligen från Jimmy Webb till Dolly Parton. Webb är en av populärmusikens störste låtskrivare men balanserar ibland på gränsen till smörig pop men lyckas väldigt ofta hålla sig på rätt sida. En otrolig låtskrivare med en otroligt kreativ ådra fast han ofta befinner sig på den ”lätta sidan” av musikbransch. Låttiteln "The Moon Is a Harsh Mistress" är ju ett under av fantasi, ”Månen är en sträv älskarinna”...
   "Easy for You to Say" är inte lika fantasifull, varken som låt, text eller titel.
   Däremot blir jag överraskat imponerad av den för mig okända Joe South-låten ”I knew you when” som tillhör albumets bästa höjdpunkter. Linda sjunger rakt ut och det uppstår magi i luften.
   I sedvanlig stil är ”Get closer”-albumet full av covers som huvudsakligen känns ganska allmängiltigt och inte så exremt intressant. Låtar som ”Tell him”, James Taylor-duetten ”I think it's gonna work out fine”, Lee Dorseys ”People gonna talk” och ”Lies” väljer jag det mindre spännande nivån. ”Lies” är dock en underbar powerpoplåt med one hit wonder-bandet The Knickerbockers som är en oförglömlig hit som konstigt nog bara nådde Tio i Topp en tiondeplats en vecka.
   Förutom Joe South-låten finns det tre mindre högljudda låtar som tillhör albumets allra bästa. För det första är Kate & Anna McGarrigle mycket fina ”Talk to me of Mendocino”. I kompet med originalet kompas systrarna med bara ett piano men Lindas version är än mer vacker med cello, mandelin och ett dragspel som spelas av Lindsey Buckingham(!).
   På slutet av ”Get closer”-albumet fins det två countryinfluerade låtar som doftar några år äldre än det vanliga på skivan. ”Sometimes you just can't win” är hämtad från George Jones repertoar och är inspelad redan sommaren 1977 med dåvarande vapendragaren John David Souther som duettsångare.
   Det är än mer countrydofter i Dolly Parsons låt ”My blue years” där Dolly, Linda och Emmylou Harris möts och sjunger tillsammans. Det är också en fyra år gammal inspelning, ett samarbete som till slut kom till skott 1987 på allvar på första ”Trio”-albumet. En vacker avslutning på ett lite ojämnt album.

Side one

1. "Get Closer" (Jonathan Carroll) 2:29
Original.
2. "The Moon Is a Harsh Mistress" (Jimmy Webb) 3:03
1974. Från albumet "I can stand a little rain" med Joe Cocker.
3. "I Knew You When" (Joe South) 2:53
1964. B-sida ("That other place") med Wade Flemons.
4. "Easy for You to Say" (Jimmy Webb) 4:03
Original.
5. "People Gonna Talk" (William Wheeler/Lee Dorsey/Morris Levy/Clarence L. Lewis) 2:38
1961. B-sida ("Do-re-mi") med Lee Dorsey.
6. "Talk to Me of Mendocino" (Kate McGarrigle) 2:57
1976. Från albumet "Kate & Anna McGarrigle” med Kate & Anna McGarrigle.

Side two

1. "I Think It's Gonna Work Out Fine" (Rose Marie McCoy/Sylvia McKinney) 4:01
1961. Singel ("It's gonna work out fine") med Ike & Tina Turner.
2. "Mr. Radio" (Roderick Taylor) 4:07
1974. B-sida ("I Know (You Don't Love Me No More)") på singel ("Radio") med låtskrivaren Rod Taylor.
3. "Lies" (Buddy Randell/Beau Charles) 2:35
1965. Singel med The Knickerbockers.
4. "Tell Him" (Bert Berns) 2:35
1962. Singel ("Tell her") med Gil Hamilton.
5. "Sometimes You Just Can't Win" (Smokey Stover) 2:30
1961. B-sida ("She thinks I still care") på singel med George Jones.
6. "My Blue Tears" (Dolly Parton) 2:40
1971. Singel med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG 2013.

/ Håkan

En vansinnig grupp

FRANSKA ROCKGRUPPEN DOGS har på skiva flera gånger visat upp strålande kvalitéer inom garagerockgenren. Men gruppens första Örebrobesök i februari 1985 blev inte så bra som vi förväntansfulla besökare hade trott. Det var främst sångaren Dominique Laboudées fel ty han visade dålig respekt för både utrustning och publik när han stundtals sparkade medhörningen av scenen och svingade vilt med mikrofonstativet.
   Det naiva uppträdandet förstörde konsertupplevelsen helt och kvällens behållning blev det lokala förbandet Voodoo Dolls.
   Dogs och sångaren tog rejäl revansch på Örebropubliken när de återvände till Örebro och Rockmagasinet i november 1986.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1985.

DOGS/VOODOO DOLLS
Rockmagasinet, Örebro 13 februari 1985

Franska rockgruppen Dogs i Örebro är inte årets mest kommersiella rockhändelse och således får jag leta förgäves efter gruppens skivor i affärerna. Både skivorna och deras konserter har lovordats från många håll så det var ändå, utan att ha hört bandet på skiva, med viss förväntan jag tog emot Dogs på Rockmagasinet.
   Frankrike är inte bara syntpoppare och smöriga chansoner utan är även hemlandet för slamrig och upprorisk rockmusik. Många engelska och amerikanska band har sökt sig till Frankrike när skivbolag i deras respektive hemland visat ointresse. Se bara på namn som Flamin Groovies, Barracudas och Johnny Thunders.
   Därför är Dogs som fenomen inget uppseendeväckande och var dessutom på scen, skulle det visa sig, en rent vansinnig grupp, som inte kunde bestämma sig för om de skulle spela slamrig garagerock, muskulös 60-talsrock eller punk.
   Idéerna och mycket bra material fanns där, och stundtals spelade de verkligen suverän energisk rock, men däremellan och egentligen alldeles för ofta fick sångaren Dominique Laboudée så naiva och odisciplinerade utbrott att jag nästan blev mörkrädd.
   När han inte sparkade medhörningen av scenen slog han mikrofonstativet vilt omkring sig så den stackars ljudkillen sprang runt på scenen mest hela tiden som en femte medlem.
   Ljudet var redan från början vasst och lite hårdhänt bearbetat och ljudmixaren var på gång att sätta inofficiellt världsrekord i rundgång när gruppen lite uppgivetlämnade scenen efter en timmes konsert.
   Förband var lokala Voodoo Dolls som spelade, när det var som bäst, snabb och energisk rockabilly som var kul i en halvtimme men knappast i 50 minuter när de bara agerade som förband.


LP, sångare och basist i Voodoo Dolls.
Bilder: Anders ErkmanDanny Boy, gitarrist i förbandet Voodoo Dolls.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPHIL COLLINS (Genesis) Scandinavium Göteborg 14 september 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATHIAS LILJA 2013.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1980

LINDA RONSTADT: Mad love (Asylum, 1980)

PÅ ”MAD LOVE” BÅDE SER OCH HÖR JAG att Linda Ronstadt har lämnat det eleganta 70-talet bakom sig. Den ”sönderrivna” designen på skivomslaget skvallrar om att punkgenerationen hade passerat förbi och soundmässigt var det tuffare rock med stort fokus på attackerande elgitarrer. Även bland låtskrivarna hade Linda hittat fram till en ny generation.
   Countrytendenserna, som till och från dominerat på hennes 70-talsskivor, var nu som bortblåsta och det kommersiella konceptet att plocka upp 60-talshits med aktuella arrangemang spelade nu en mindre roll i Lindas karriär.
   För en gångs skulle får Elvis Costello ursäkta, låtskrivaren som får mest uppmärksamhet på ”Mad love” heter Mark Goldenberg och bidrar med tre låtar och spelar gitarr på åtta av albumets tio låtar. Strax innan Lindas album släpptes hade Goldenbergs band The Cretones skivdebuterat med albumet ”Thin red line” där originalversionerna till titellåten ”Mad love”, ”Cost of love” och ”Justine” finns med.
   Det bandets basist, Peter Bernstein, figurerar också på Lindas ”Mad love”-album. Han var under 70-talet engagerad på Wendy Waldmans skivor, både som producent och musiker. Waldman var en sångerska i Linda Ronstadts närhet då hon har körat på flera av hennes album. Bernstein var för övrigt son till den kände filmmusiklåtskrivaren Elmer Bernstein, ”Exodus” bland annat, i vars fotspår sonen har gått sedan 80-talet. Och Goldenberg började spela med Jackson Browne på 90-talet och fanns med på scen när jag såg Jackson 2010 i Stockholm.
   Förutom Goldenberg är det ett ganska tajt och homogent gäng musiker som kompar Linda på ”Mad love”. Bekanta namn som Dan Dugmore och Russell Kunkel från tidigare Linda-skivor finns där och namn som Billy Payne, keyboards, och Bob Glaub, bas, är nya i sammanhanget men mycket rutinerade i övrigt.
   En lång rad körsångare kryddar arrangemangen men jag saknar de riktiga duettinsatserna och även de unikt exklusiva originallåtarna som så läckert har kryddat tidigare Linda Ronstadt-skivor. Men de tre Cretones-låtarna var ju så färska när Lindas skiva kom att de gott och väl kan kallas original.
   Det är en enda låt på ”Mad love” som får sin premiär, Billy Steinbergs ”How do I make you” som togs från en demoinspelning med kvartetten Billy Thermal där Billy sjöng. Originalinspelningen släpptes inte på skiva förrän 2014, en powerpoplåt med klar hitpotential.
   Albumets två typiska 60-talscoverlåtarna är hämtade från samma år, 1965, som ändå inte är så kända i sina originalversioner. På den här sidan Atlanten är ju ”I can't let go” mest känd som en hitlåt med The Hollies men Linda gör den med beröm godkänt där kören med Nicolette Larson och Rosemary Butler har vässat arrangemanget. Danny Kortchmar gör för övrigt ett piggt tillfälligt inhopp med ett gitarrsolo på ”Hurt so bad”.
   Redan på ”Living in the USA”-albumet gjorde Linda en Elvis Costello-cover, ”Alison”, och löper linan ut här med ytterligare tre Costello-låtar som tillhör skivans absolut mest intressanta höjdpunkter. Linda slår inte Dave Edmunds fantastiska version av ”Girls talk” men lyckas bättre än Costello på de övriga två låtarna.


Side A

1. "Mad Love" (Mark Goldenberg) 3:40
1980. Från albumet "Thin red line" med The Cretones.
2. "Party Girl" (Elvis Costello) 3:22
1979. Från albumet "Armed forces" med Elvis Costello & the Attractions.
3. "How Do I Make You" (Billy Steinberg) 2:25
Original.
4. "I Can't Let Go" (Chip Taylor/Al Gorgoni) 2:44
1965. Singel med Evie Sands.
5. "Hurt So Bad" (Teddy Randazzo/Bobby Wilding/Bobby Hart) 3:17
1964. Singel med Little Anthony and The Imperials. (Bobby Wilding=Robert Weinstein)

Side B

6. "Look Out for My Love" (Neil Young) 3:29
1978. Från albumet "Comes a time" med låtskrivaren.
7. "Cost of Love" (Mark Goldenberg) 2:38
1980. Från albumet "Thin red line" med The Cretones.
8. "Justine" (Mark Goldenberg) 4:00
1980. Från albumet "Thin red line" med The Cretones.
9. "Girls Talk" (Elvis Costello) 3:22
1979. Från albumet "Repeat when necessary" med Dave Edmunds.
10. "Talking in the Dark" (Elvis Costello) 2:12
1979. B-sida ("Accidents will happen") med Elvis Costello & the Attractions.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPHIL LYNOTT 1983.

/ Håkan

Ett kort bäst-före-datum

ONE HIT WONDER-ARTISTER HAR SÄLLAN eller aldrig presterat något oförglömligt på en konsertscen och den här rekordstora gruppen, med sin enda hit "We're from Barcelona" gjorde ett mycket blekt intryck på mig i slutet på maj 2006.
   Och som jag mycket riktigt förutsåg i slutet på recensionen ("har ett bäst före-datum innan sommaren 2006 sagt adjö") försvann gruppen från stjärnhimlen mycket snabbt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 2006.

I'M FROM BARCELONA
Klubb Smart/Satin, Örebro 27/5 2006

Aldrig förr i Örebros levande konserthistoria har så många personer på en scen, 27 enligt en noggrann konsertbesökare, levererat så lite. I’m From Barcelona har ett överbefolkat medlemsantal men på deras repertoar i lördagskväll fanns inte så mycket mer än några trallvänliga la-la-refränger och ett par evigt allsångsmässiga na-na-sekvenser.
   Klubb Smarts säsongsfinal, som rubricerades som ”världens bästa skolavslutning”, blev en festlig tillställning med ballonger och glada ungdomar. Men musikaliskt var det som sagt mer än lovligt tunt när i stort sett alla var nöjda med en enda låt, årets one-hit-wonder: ”We’re from Barcelona”.
   OK, ett album, en hit gör ingen konsert fullfjädrad men visst hade det varit positivt överraskande om alla dessa personer på scen, under ledning av Emanuel Lundgren, hade haft större ambitioner än att enbart bjuda på 40 minuter, åtta låtar, ett förvirrat reggaebas-intro och sedan inga extralåtar.
   Dessutom var Emanuels sångmikrofon nedmixad och han stod bokstavligen utanför strålkastarna och i skuggan av den övriga massan som kallar sig kör men mest skrålade med på ungefär samma nivå som publiken.
   Hela gruppen och deras musik är naturligtvis en stor och mäktig hajp och dessutom en helt fantasifull skapelse som ännu så länge inte kan leva upp till sina förväntningar.
   Redan på skiva, albumet ”We’re from Barcelona”, var det en tunn soppa kokad på ett fattigt recept med få ingredienser och egentligen bara en enda hit som lockbete.
   En del flower power, en del musikalen Hår och en del frisläppt spontanitet ger inga originella vibrationer i mitt huvud. Däremot flöt några häftklistrande refränger förbi som värdefulla livbojar och hindrade konserten från att hjälplöst sjunka till botten.
   Förutom deras ofrånkomliga hitlåt så är ju ”Treehouse”, ”Rec & play” och avslutande ”The painter” (med sin mäktiga ”Don’t give up on your dreams, Buddy”-ramsa) helt godkända allsånger och jag räknar kallt med att gruppen dyker upp på Skansen i sommar.
   Ändå är jag rädd för att den här gruppen, det här konceptet, har ett bäst före-datum innan sommaren 2006 sagt adjö.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 1986.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAVID SÖDERGREN, NIKOLA & KARIN WISTRAND 2017.

/ Håkan

”Med plektrum i fickan”

FINN SJÖBERG
Med plektrum i fickan
(Slide Books)

DET FINNS MÅNGA MUSIKERHISTORIER som snurrar runt jorden. Bakom alla musiker som vill berätta sin unika historia finns det personliga berättelser som är mer eller mindre allmänt kända. Historier som med tiden har tynat bort i det otroliga mediabruset som under senare decennier har ökat i intensitet. Gitarristen och skivproducenten Finn Sjöbergs bakgrund i svensk musikalisk offentlighet ligger några decennier tillbaka i tiden men hans berättelse, som omfattar en lång rad samarbeten med många svenska ikoner under främst 70- och 80-talet, är en intressant resa tillbaka i tiden.
   Finn föddes i Lund men hans familj flyttade till Örebro i mitten på 60-talet. Det var där han formades musikaliskt som gitarrist och började spela på allvar i grupper. Det är bokens första rejält intressanta sekvens där Finn har hittat fina bilder på lokala ”storheter” som The Squareheads Blues Band och A Music Band. Finn berättar också om den tillfälliga konstellationen Papa Lightfoot Blues Band som spelade förband till John Lee Hooker i Örebro 1969.
   Som alla i den här generationen av gitarrister i Örebro var Finn tillsammans med Lasse Wellander och Mats Ronander stora beundrare av Blues Qualitys gitarrist Tommy Svensson som vid den här tidpunkten, i slutet på 60-talet, hade genistämpel. Finn berättar känsloladdat om när han i slutet på 60-talet höll i Tommys körsbärsröda Gibson 335:a och jammade en kväll på Power House.
   1970 flyttade Finn till Stockholm för att plugga men musiken tog snabbt överhand och han blev snart en del av huvudstadens musikerkrets med främst blues och jazz på programmet. Hamnade i den instrumentala gruppen Kvartetten Som Sprängde som under Anders Burmans ledning fick göra ett album 1973. Finn Sjöbergs skivdebut som skulle öppna upp hans karriär i musikbranschen. Först som studiomusiker och sedan med Anders Burmans hjälp skivproducent och däremellan en ofta anlitad gitarrist. I det senare fallet var han delaktig i ABBA:s första turnéer.
   Finn förstärkte dansbandet Beatmakers när de kompade ABBA 1974/75 och han blev tillsammans med Lasse Wellander gitarrist när gruppen 1976 gjorde sin första världsturné. En av de tunga kapitlen i Finns bok där han detaljerat i ord beskriver resan till Australien illustrerad med många privata bilder. Finn spelar för övrigt gitarr på albumet ”ABBA” (1975).
   I övrigt är det bredden och Finns samarbeten med en imponerande rad av svenska artister på främst 70-talet som dominerar i hans bok. Det känns intressant att återvända till numera legendariska artistnamn som Ola Magnell, Harpo, Magnus Uggla, John Holm, Marie Bergman, Bernt Staf och Ulf Lundell som Finn jobbade med under flera år. Historierna om inspelningen av Lundells två första album är inte så sensationellt avslöjande vilket även inkluderar Kentas korta tillfälliga karriär där Finn hade rollen som producent.
   Finn var också involverad i Marie Fredrikssons första allvarliga försök i skivbranschen, när han 1982 producerade duon MaMas Barns album ”Barn som barn”. Men Finn har också funnits med i andra sammanhang som i Hasse & Tages shower, Astrid Lindgren-föreställningar och bakom stora men mindre rockmusikaliska artister som Lill Lindfors och Totte Wallin.
   Listan på artister som Finn har jobbat med under åren är lång och imponerande. Jag misstänker att den listan är ännu längre än den som har fått plats i ”Med plektrum i fickan”. Jag hade gärna läst en fullständig lista på Finn Sjöbergs många artistsamarbeten med artister och en autentisk rad av skivor som han har producerat.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1978

LINDA RONSTADT: Living in the USA (Asylum, 1978)

LINDA RONSTADT SPRIDER SOM VANLIGT sitt urval av coverlåtar och på det här albumet är de huvudsakligen hämtade från 50-, 60- och 70-talet. Tillsammans med en riktigt gammal evergreenlåt från 30-talet plus en ny John David Souther-låt som blir udda fåglar i det kompakta covermaterialet.
   Peter Asher är sedvanlig producent och kompet på ”Living in the USA” är nästan identiskt med senare Linda Ronstadt-album. Rutinerade trummisen Russell Kunkel är tillbaka i gänget Edwards, Wachtel, Grolnick och Dugmore som är homogent närvarande på albumets flesta låtar. Det är väldigt få tillfälliga gästmusiker på ”Living in the USA” men altsaxofonisten David Sanborn spelar på två låtar, "Alison" och Smokey Robinsons "Ooh baby baby".
   När jag ser skivomslaget med Linda Ronstadt på framsidan kommer jag på att 1978 var året när rullskridskor och skateboard plötsligt blev hysteriskt populärt. Den svenska gruppen Magnum Bonum sjöng ”Skateboard” och Linda drog sig inte för att ställa sig på rullskridskor i sportiga kläder på ett skivomslag.
   Linda körde ett återkommande koncept på sitt album när hon den här gången blandade huvudsakligen kända hits med två låtar av John David Souther och Eric Kaz. Låtmässigt kanske inte så spännande men det var genomgående fräscha versioner som trots allt gjorde lyssnandet till en trevlig tillvaro om jag minns mig själv rätt på den tiden. När jag lyssnar nu är väl inte ”spännande” det första ord jag tänker på. Men det låter trots allt genomarbetat och seriöst om Linda Ronstadts sång och musik.
   Det låter visserligen bra men lite statiskt om produktionen (Peter Asher) och utförande. Lite begränsat med samma musiker på i stort sett alla låtar och inte många överraskningar eller personliga påhitt i arrangemangen där countryinfluenserna är helt borta. I en snabb jämförelse tycker jag ”Living in the USA” är Lindas sämsta 70-tals-album.
   Innehållsmässigt finns det inte så mycket att upptäcka. Förutom en fjärde Warren Zevon-cover på de tre senaste albumen är det bara låtar av de tidigare så obligatoriska låtskrivarna John David Souther och Eric Kaz som känns något så när spännande.
   Southers ”White rhythm & blues”, som han ett år senare skulle ge ut på egen hand på sitt album ”You're only lonely”, är helt väntat skivans mest känsliga ögonblick. Kaz-låten ”Blowing away” är också en höjdpunkt i den emotionella genren. Låten fick ju sin premiär som ”I'm blowin' away” på ett tre år gammalt Bonnie Raitt-album men det var kanske låtskrivarens egen version från American Flyers album ”Spirit of a woman” som inspirerade Linda/Peter Asher allra mest.
   Annars är skivan fylld av låtar och arrangemang med singelpotential, därmed inte så konstigt att fyra singlar släpptes från albumet. Jag tycker den kommersiellt tydliga ambitionen med ”Living in the USA” gör Linda Ronstadt en björntjänst som sångerska. Att blanda Elvis Costellos just då ganska aktuella ”Alison” med Elvis Presleys smetigaste låt ”Love me tender” är inget lyckat grepp, som att omfamna en alltför stor publik.
   Att ge sig på evergreens, som "When I Grow Too Old to Dream", var ännu inte ett moget beslut i Lindas karriär. Hon skulle mycket senare, 1983-1986, satsa fullt ut på evergreen-genren på tre album i sträck. Skivor som i min mening tillhör hennes sämsta.


Side one

1. "Back in the U.S.A." (Chuck Berry) 3:02
1959. Singel med låtskrivaren.
2. "When I Grow Too Old to Dream" (Oscar Hammerstein II/Sigmund Romberg) 3:52
1935. Från filmen "The night is young" med Ramon Novarro & Evelyn Laye
3. "Just One Look" (Gregory Carroll/Doris Payne) 3:20
1963. Singel med Doris Troy (Doris Payne).
4. "Alison" (Elvis Costello) 3:20
1977. Singel med låtskrivaren.
5. "White Rhythm & Blues" (John David Souther) 4:17
Original.

Side two

1. "All That You Dream" (Paul Barrere/Bill Payne) 3:43
1975. Från albumet "The last record album" med Little Feat.
2. "Ooh Baby Baby" (William Robinson/Warren Moore) 3:18
1965. Singel med The Miracles.
3. "Mohammed's Radio" (Warren Zevon) 4:20
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.
4. "Blowing Away" (Eric Kaz) 3:15
1975. ”I'm blowin' away” från albumet "Home plate" med Bonnie Raitt.
5. "Love Me Tender" (Elvis Presley/Vera Matson) 2:39
1956. Singel med Elvis Presley. (Låtskrivarnamnet Vera Matson är en psuedonym för Ken Darby).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAN HYLANDER 2019.

/ Håkan

Bluesigt vemod på det gröna gräset

VINCENT JEDSELIUS
Stadsparken, Örebro 5 juli 2023
Konsertlängd: ca 17:30-18:31 (ca 60 min)
Min plats: Stående på gräsmattan ca 8 m från ”scenen”

VINCENT JEDSELIUS TOG ”SCENEN” i besittning med sitt sedvanligt bluesiga vemod men lät tillsammans med sitt tremannaband oväntat tajt och proffsigt i det spontana konsertarrangemanget.
   Lite okonventionellt hade konserten marknadsförts på nätet med en obestämd plats i Stadsparken som lockbete. Första försöket för några veckor sedan ställdes in på grund av regnigt väder men på onsdagseftermiddagen/tidig kväll genomfördes detta arrangemang inför ett 50-tal personer i publiken.
   Vincent var inte övertygad om att det var lagligt att uppträda så här spontant. ”Berätta inte för någon...” var hans kommentar innan han och hans band genomförde en timme lång konsert på gräset framför rådjursstatyn.
   Jag kom lite sent på plats och möttes av den gamla folkvisan ”Kom fattigdom”. Förutom ett antal låtar från hans tidigare skivor, exempelvis ”Ahlbäck”, ”Åmänningen”, ”Ja ba kör”, ”Krama taggtråd” och ”Kokar mina nudlar”, framförde han sedan den nyligen släppta låten ”66an”. En lite ovanligt snabbare låt i Vincents repertoar som domineras av mer eftertänksamma, lite långsammare material.
   Överraskande bra ljud i den gröna miljön som gav musikaliskt utrymme till både elgitarristen Andreas Toya Bjurström och munspelaren Peter Edgren där Vincents akustiska gitarr och Max Koldenius bas fyllde ut arrangemangen.

/ Håkan

Hästpojken lämnade oss både missnöjda och otillfredsställda

AV ALLA KATASTROFGIG SOM JAG under sommaren har berättat om på Håkans Pop är nog den här spelningen med Hästpojken det mest pinsamma. Det fanns förväntningar i luften, debutsingeln "Shane MacGowan" från 2007 lovade gott och det aktuella albumet "Caligula" hamnade så småningom på årsbästalistan, men bandet (eller i praktiken duon) var inte riktigt moget livescenen.   
   Albumet hade tydliga punkintentioner och möjligen ville Martin och Adam leva ut alla provocerande poser på en gång. Men att bjuda på bara 20 minuter på scen var inte mycket till provokation utan bara barnsligt naivt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/5 2008.

HÄSTPOJKEN
Backstage, Örebro 30/4 2008
Konsertlängd: 23.10-23.30 (20 minuter)
Recensentens plats: Stående några meter från scenen.

Ja, nog har jag varit med om lågprofilerade och oinspirerade uppträdanden men när omtalade och stort marknadsförda Hästpojken tog Backstages fina scen i besittning i onsdagskväll slog bottennivån i backen rejält.
   Konserten var en nödlösning, all credit till Micke Lehikoinen på Backstage, efter Festivalborgs krasch men det var en sällan skådad antiklimax att se två akustiska skärvor av ett högpotent rockband framföra en repertoar som var så knapphändig att den näppeligen kunde kallas repertoar.
   Hästpojken har gjort en av årets bästa svenska rockskivor. En utstuderad punkskiva med melodiska inslag som lyfter de nakna och avklädda arrangemangen över den accepterade nivån.
   Nu var det sångaren Martin Elisson och gitarristen Adam Bolméus som skulle bära upp förväntningarna som den skivan skapat. Det slutade inte med fiasko och katastrof men med tanke på att hela repertoaren under duons sammanlagt tjugo (20!) minuter på scen endast omfattade sex låtar, varav en cover plus två Bad Cash Quartet-låtar, så var det i extremt tunnaste laget.
   Två akustiska gitarrer och en röst, som i bästa fall kan beskrivas som hes, var inget kraftpaket och de hade svårt att överrösta publikens pladdrande diskussioner. Allt framfördes spontant, Martin pratade med Adam som om de inte riktigt visste vilka låtar som skulle komma, men ”konserten” blev mer resultatet av oplanering än charmig spontanitet.
   Annars började det bra med ”Shane MacGowan”, den uppenbara hitlåten från Hästpojkens skiva. Martins svårt sargade röst fick luta sig mot Adams gitarrspel och inget av duons sound gick fram nämnvärt bland ungdomarna som stod längre än tre meter från scenen.
   Sedan kom en cover på engelska innan nästa klockrena hit från Hästpojken-repertoaren följde, ”Caligula”. Aaah-allsång och så långt en närmast godkänd konsert.
   Sedan följde konsertens första Bad Cash Quartet-låt, ”Valentine”, som levde mer på sin melodiska styrka än framförandet på scen. Just då var soundet extremt tunt, det var bara Adam som kompade på sin akustiska gitarr.
   Ännu en låt från senaste skivan, ”Lena 60”, följde innan Bad Cash Quartets kanske mest kända låt, ”Big day coming”, till publikens glädje, fick avsluta konserten. Men det var en tandlös och blek version av den vanligtvis magnifika slutlåten. Sedan lämnade de scenen för att aldrig återvända.
   Så efter endast 20 minuter stod vi där och var både missnöjda och otillfredsställda. Inte bara besvikna för att vi missade en extralåt.. Kanske ville vi ha för mycket, önskade mer än vi förtjänade och hade, med skivan som stöd, för höga förväntningar. Ändå fick vi uppleva en musikalisk motsvarighet till en kraschlandning på Backstage i onsdagskväll.

/ Håkan

Juni 2023 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingDavid Ritschard i en förvirrad konsert med några magiska höjdpunkter.

HÅKANS POP-SIDAN MÅ FIRA SOMMAREN i viss dvala men har under juni ändå uppdaterats med texter, Anders Erkmans konsertbilder och några helt aktuella konsertrecensioner. Och jag har som vanligt lyssnat på ett antal nysläppta album. I slutet av denna rapport skriver jag om skivorna som det finns anledning att påminna om.
   Som sagt gör jag under sommaren en liten bakåtblickande koll i saligen saknade fotografen och vännen Anders Erkmans arkiv. Nästan varje dag sedan i mitten på maj har jag återpublicerat några av hans historiskt ovärderliga bilder och jag kommer fortsätta fram till mitten av augusti. Anders bilder finns för övrigt också samlade under Håkans Pop-kategorin ”Anders Erkman”.
   Ett av sommarens tema på Håkans Pop är en tillbakablick på mindre lysande konsertupplevelser i Örebro som jag, lite provokativt, har kallat ”Katastrofgig”. Under juni skrev jag om konserter med Iggy Pop, Elvis Costello(!), King Kurt och The Jesus & Mary Chain.
   Jag har under månaden också bevakat några aktuella konsertevenemang av vilka David Ritschards förvirrade framträdande som med lite distans om några kanske kan tillhöra historiens katastrofgig i Örebro. Ytterligare två konserter, med Patrik Isaksson och Sofia Karlsson, hann jag med under juni.
   Ett annat återkommande tema under sommaren är min historiska genomgång av Linda Ronstads 70- och 80-talsalbum. Under juni skrev jag om ”Don't cry now”, ”Heart like a wheel”, ”Prisoner in disguise”, ”Hasten down the wind” och ”Simple dreams”.
   En rapport från TisdagsAkademiens möten, en bokrecension av Håkan Lahgers ”Eldkvarn: Dö med stövlarna på” och några rader om ett kort besök i London kunde jag också klämma in under junihändelser på Håkans Pop.

JUNI 2023 HAR VARIT OSEDVANLIGT VÄLFYLLT med intressanta skivreleaser. Tack vare tips från många olika håll har jag ganska intensivt haft fullt upp med uppgraderingar av ny musik. Påminner nästan om den gamla goda tiden, 90-talet, när recensioner av nya skivor varje vecka skulle levereras till tidningen. Numera är Håkans Pop min enda kontakt mot yttervärlden.
   JASON ISBELLS nya album ”Weathervanes”, med sin kompgrupp THE 400 UNIT, trodde jag på förhand skulle tillhöra skaran av skivor som tävlade om ”Månadens Bästa Album”-titeln men jag blir ganska besviken när jag lyssnar. Blandningen av rock och mjukare låtar är okej men jag hittar inte det där oförglömligt personliga i varken låtmaterial eller framförande. Kanske hade jag för stora förhoppningar och elektriskt hårdrockiga låtar som ”When we were close” och ”This ain't it” kan definitivt inte övertyga mig.
   Göteborgsbandet LOVE ON DRUGS, med sångaren och låtskrivaren Thomas Pontén i spetsen, är kanske för skickliga för att tillhöra den personliga genren av rockgrupper. Men jag tycker bandets originalmaterial på albumet ”Fluke” har många positiva sidor som när de exempelvis plockar in en steelguitar i arrangemangen. Lyssna på de lite tuffare ”Never walk away” och ”Stranger danger”.
   Jag var aldrig varit någon beundrare av Doug Sahms karriär men när jag lyssnar på den amerikanska countryrockgruppen SON VOLTS nya album ”Day of the Doug”, som är fylld med Sahm-låtar och en hyllning till den legendariske Texas-artisten, blir jag intresserad. Inte så mycket texmex utan mer otroligt svängig poprockcountry. Finns nog anledning att återvända till den här skivan i höst när jag åter börjar skriva om intressanta coverskivor på Håkans Pop.
   Cat Stevens är tillbaka. 1979 konverterade artisten, som på 70-talet radade upp hits, till islam och bytte namn till Yusuf. Under många decennier var han borta från den kommersiella världen men sedan några år tillbaka kallar han sig numera för YUSUF/CAT STEVENS och nya albumet ”King of a land” är en seriös comeback till ”den vanliga världen”. Huvudsakligen mjuka fina melodiska sånger snyggt producerade av Paul Samwell-Smith, som också låg bakom de tidiga 70-talsskivorna.
   Artistnamnet SUNYEARS är skapat av Peter Morén (Peter Bjorn and John) som här skriver ett nytt kapitel i sin solokarriär. ”Come fetch my soul!” är i grund och botten ren popmusik med arrangemangmässigt vida gränser. Kanske inte så hitkoncentrerat, plötsligt kan det dyka upp en instrumentallåt, men med tålamod och upprepad lyssning kan man upptäcka många läckra detaljer. Inte minst när Peter bjuder in artister som Ron Sexsmith och Kathryn Williams.
   2020 uppmärksammade jag den 85-åriga folkmusiksångerskan SHIRLEY COLLINS album ”Heart's ease”. Hamnade tveklöst på min årsbästalista och nu upprepar den numera 88-åriga sångerskan ”succén” med djupt brittiska folkmusikmelodier och det är så anmärkningsvärt vackert och traditionellt att det är omöjligt att i varje sekund inte älska det du hör.
   Under det ganska tungrodda namnet NOEL GALLAGHER'S HIGH FLYING BIRDS fortsätter den före detta Oasis-medlemmen sin karriär. Jag har inte varit så imponerad tidigare av gruppens album, som pendlat mellan proggrock och Pink Floyd-sound, men på ”Council skies” är det mer personligt än så. Pop av psykedelisk karaktär vars låtar växer med tiden men titellåten är omedelbar och bra. ”Love is a rich man” är ännu bättre.
   Portland, Oregon-sångerskan KASSI VALAZZA, som albumdebuterade 2019, har jag missat tidigare och höll på det göra det igen. De två första låtarna på albumet ”Kassi Valazza knows nothing” var ganska mediokert konventionella men från låt tre, ”Corners”, växer skivan. Hennes ljusa stämma möter kompbandet som ibland tar överraskande stor plats i arrangemangen.
   Med båda fötterna i den amerikanska indiemusikbranschen tycker jag mig höra att JESS WILLIAMSON går sin egen väg och lyckas göra sitt sound personligt. På ”Time ain't accidental” pendlar det mellan elektriskt och akustiskt där små programmerade detaljer i trummorna gör det både spännande och personligt.
   GYLLENE TIDER gör ju numera regelbundna comebackförsök och lyckas nästan varje gång klämma ur sig ett godkänt album. Senaste skivan, ”Samma skrot och korn” (2019), placerade jag faktiskt på årsbästalistan. Det fanns förväntningar i luften även denna gång men jag blir som helhet lite besviken. Per Gessle är ju en låtmakare av rang men tycks den här gången gå mer på rutin och säker mark än kreativ fantasi. En rad säkra powerpopdängor bildar ryggrad och det är egentligen bara en låt, avslutande ”Det perfekta svaret”, som är spännande.
   Jag har tidigare uppmärksammat BETTYE LAVETTE som en gudabenådad soulsångerska. Ofta har hon fyllt sina album med covers men den här gången är låtmaterialet helt eller delvis skrivna av gitarristen Randall Bramblett men resultatet är som vanligt enormt imponerande. Världens bästa levande soulsångerska? Förmodligen!

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:”Folkocrazy”, RUFUS WAINWRIGHTS nya album, tillhör kanske också samma genre som ovannämnda Son Volt-album med genomgående covers på albumet. Jag har aldrig gillat Rufus ljusa högt svingande röst men i det här ofta avskalade formatet med många gästartister (McGarrigle-släktingar, Van Dyke Parks, David Byrne...) blir resultatet förvånansvärt underhållande.
   Inledningen på skivan sätter den folkmusikaliska tonen perfekt. En Ewan MacColl-låt följs av en Peggy Seeger-sång. Urgamla folksånger blandas med mer moderna låtar och i de lågmälda arrangemangen är det lätt att identifiera mandolinen, fiolen och banjon. Rufus lyckas återskapa det gamla Mamas & Papas-soundet tillsammans med Susanna Hoffs, Chris Stills och Sheryl Crow på "Twelve-Thirty (Young Girls Are Coming to the Canyon)" men traditionella sånger som ”Shenandoah”, ”Arthur McBride” och ”Wild mountain thyme” är höjdpunkter.
   Men ännu mer intressant är "Kaulana Nā Pua" när Rufus och Nicole Scherzinger sjunger på det hawaiiska språket.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanNICLAS EKHOLM 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATS RONANDER 2019.

/ Håkan

En lördageftermiddag på Stallbacken

MATHILDA WAHLSTEDT
DIMPKER BROTHERS
Stallbacken, Örebro 1 juli 2023
Konsertlängd: 16:01-16:38 (MW, 37 min), 17:00:17:53 (DB, 53 min)
Min plats: Sittande ca 3 m från scenen.

LEVANDE MUSIK I CENTRALA ÖREBRO cirka 100 meter från bostaden går inte att motstå. Är det dessutom fri entré och ett strålande sommarväder finns det egentligen inga hinder när City Örebro bjuder på levande musik från den lilla centralt placerade scenen på Stallbacken.
   Örebros sångfågel Mathilda Wahlstedt inledde eftermiddagens arrangemang med drygt en handfull egna sånger i det avskalade formatet med enbart elgitarr och en kompmusiker (Erik) som spelade både keyboards, bas och gitarr. Hon sjunger enormt vackert och sångerna kommer till sin rätt i de lågmälda arrangemangen. På en låt kompades Mathilda av enbart en basgitarr, synnerligen läckert imponerande.
   Efter den mjuka skönt melodiska inledningen kom bröderna Dimpker upp på scenen och ökade på energin, tempot och volymen. Sedan 2016 har Martin och Adam varit stadiga gäster på Örebros scener, främst på festivalerna Folk at Heart och Live at Heart. Med stämsång och två akustiska gitarrer gjorde jag det då enkelt och jämförde bröderna med Everly Brothers eller Proclaimers. Men sedan några år tillbaka spelar lillebror Adam elgitarr med ett tydligare popsound som följd. Kan med fördel avnjutas på förra årets album ”Deathless”.
   I ett under av musikalitet blev Dimpker Brothers framförande på Stallbacken mycket uppskattat. Martin höll i det underhållande mellansnacket och spelade både trumma och tamburin med sina flinka fötter medan Adam hade fullt upp med alla sina pedaler. Sångerna från albumet dominerade repertoaren men också en version av James McMurtrys ”Rachel's song”. Även en nyskriven låt, ”Motivation”, fick plats.
   Inte överraskande blev bröderna inklappade för en extralåt, en cover på The Bands låt ”The weight”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.