Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDISNEYLAND AFTER DARK 1986.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanCLAS OLOFSSON & KARIN WISTRAND (Jeremias Session Band) 2013.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1974

LINDA RONSTADT: Heart like a wheel (Capitol, 1974)

1973 GICK LINDA RONSTADT ÖVER TILL ASYLUM från Capitol, gav ut albumet ”Don't cry now” men upptäckte oväntat att kontraktet med det gamla skivbolaget krävde ett album till. Jag tror aldrig att jag har upplevt ett liknande förargligt misstag i musikbranschen men Linda, hennes rådgivare och producent tog fadäsen med jämnmod och gick in i studion och spelade in ett album av hög kvalité. Det var den okonventionella förberedelsen till ”Heart like a wheel” som blev Lindas hittills största kommersiella framgång.
   Med samma trogna kompanjoner bredvid sig gick Linda in i studion och nu för första gången med Peter Asher som helt ansvarig för produktionen. Ronstadt/Asher-samarbetet på Lindas skivor skulle sedan pågå utan avbrott till 1989.
   På ”Heart like a wheel” finns namn som John David Souther, Sneaky Pete, Glenn Frey, Don Henley och John Boylan som hade följt med på Lindas skivor i flera år. Men på det nya albumet dök det upp ett helt nytt namn, Andrew Gold, som dessutom tog stor plats.
   Andrew hade en perfekt bakgrund, hans pappa skrev filmmusik (bland annat ”Exodus”) och hans mamma var sångerska, och kom in i musikbranschen på rätt sätt. Skivdebuterade 1968 i duon Villiers & Gold, med endast en singel utgiven, innan han 1970 hittade rätt omgivning i gruppen Bryndle. En kvartett med bland annat Kenny Edwards, som för övrigt var en gammal Stone Poneys-medlem tillsammans med Linda. I den gruppen fanns också fler medlemmar som det finns anledning att återkomma till på senare Linda Ronstadt-skivor.
   Bryndle spelade in ett album 1970 men det gavs aldrig ut. Gold började sedan spela på skivor med Wendy Waldman (också från Bryndle), Maria Muldaur, Asylum-artisten Rod Taylor och Rita Coolidge innan han fick en nyckelroll hos Linda på ”Heart like a wheel”. Gold, som var på väg att bli artist i eget namn (debuterade som artist 1975 på Asylum, var annars?), var en månginstrumentalist av stora mått och spelade på det här albumet allt från trummor, alla typer av gitarrer och ukulele(!) till keyboards plus sång på flera låtar.
   Andrew Gold blev en viktig musikalisk ryggrad i Linda Ronstads sound, fick plats i hennes kompband och hyllades med ”Special thanks to Andrew Gold for his help with the arrangements” på skivans inneromslag.
   Efter det väldigt balladbaserade albumet ”Don't cry now” kan man här höra både tempoökning och mer intensiva arrangemang som kanske förklaras av Andrew Golds närvaro med alla sina instrument. Och låturvalet är av mer varierad sort jämfört med albumet innan. Men i mina öron är det ändå de mer långsamma låtarna som är albumets höjdpunkter.
   Innehållet på ”Heart like a wheel” blev som vanligt en mix av huvudsakligen gamla covers och en originallåt av John David Souther. Återigen är det inte de lite mer kommersiellt beräknade coverlåtarna från Buddy Hollys och Everly Brothers diskografi eller låten som 1964 blev känd i Sverige med The Swinging Blue Jeans (”You're no good”), som i två fall blev stora singelhits för Linda, som väcker min beundran för albumet. Nej, det finns så många andra ljuvliga höjdpunkter på skivan.

KONCENTRERAT KRING DE TRE sista låtarna på förstasidan når albumet sin högsta nivå. ”Faithless love” är en av John David Southers bästa och mest innerliga kompositioner som förstärks av hans känsliga duettsång. Dan Penn, som här krediteras med sitt riktiga efternamn Pennington, har många låtar på sitt samvete och ”Dark end of the street” tillhör de absoluta guldkornen. Låten behandlas ypperligt av Linda men jag minns faktiskt en gammal liveversion av Richard & Linda Thompson som ännu bättre.
   Så har vi den helt ljuvliga titellåten som slår allt på hela albumet. Utan min vetskap hade det mindre kända folkrockbandet McKendree Spring spelat in låten utan uppmärksamhet redan 1972. Sedan gav Linda ut låten, ett drygt år innan låtens upphovskvinna Anna McGarrigle gav ut låten tillsammans med sin syster Kate, i en makalöst vacker version med ett andlöst stråkarrangemang. Den kärva cellon slåss om uppmärksamhet med fiolen som spelas av den i våras sorgligt avlidne David Lindley som här gör sin första entré på en skiva med Linda Ronstadt som dessutom råkar vara hans kusin(!).
   ”Heart like a wheel”-låten är en underbar final på albumets förstasida men det finns fler guldkorn på sida två. ”Willin'” är Lowell Georges kanske finaste bidrag till Little Feat-repertoaren som jag fram till nu trodde var första utgivna version av låten men som några månader innan hade gjorts på skiva av countryartisten Johnny Darrell.
   Finalen på sida två på ”Heart like a wheel” är nästan lika stark som framsidan. I vanlig ordning har Linda nosat fram ännu en unik så gott som okänd låtskrivare, Paul Craft. Hans fina låt ”Keep me from blowing away” hade hon hittat på ett album med The Seldom Scene som på sina album gjort flera Craft-låtar. 1974 var Eagles ute i samma ärende som Linda när de på albumet ”On the border” gör Crafts låt ”Midnight flyer”.
   Albumets sista låt ”You can close your eyes” gör Linda, i mina öron, ännu bättre än låtskrivaren James Taylor som gav ut sin version bara några månader efter sin syster Kate. Peter Asher gör förresten ett profilerat inhopp som sångare på den låten.


Side one

1. "You're No Good" (Clint Ballard Jr.) 3:44
1963. Singel med Dee Dee Warwick.
2. "It Doesn't Matter Anymore" (Paul Anka) 3:26
1959. Singel med Buddy Holly.
3. "Faithless Love" (John David Souther) 3:15
Original.
4. "The Dark End of the Street" (Dan Pennington/Wayne Moman) 3:55
1967. Singel med James Carr. Skriven av Dan Penn/Chips Moman.
5. "Heart Like a Wheel" (Anna McGarrigle) 3:10
1972. Från albumet "McKendree Spring 3" med McKendree Spring.

Side two

1. "When Will I Be Loved" (Phil Everly) 2:04
1960. Singel med The Everly Brothers.
2. "Willin'" (Lowell George) 3:02
1970. Från albumet "California stop-over" med Johnny Darrell.
3. "I Can't Help It (If I'm Still in Love with You)" (Hank Williams) 2:45
1951. B-sida ("Howlin' at the moon") på singel med Hank Williams with His Drifting Cowboys.
4. "Keep Me from Blowing Away" (Paul Craft) 3:10
1973. Från albumet "Act 2" med The Seldom Scene.
5. "You Can Close Your Eyes" (James Taylor) 3:09
1971. Från albumet "Sister Kate" med Kate Taylor.

/ Håkan

Spontanitet som till slut skapade magi

Sofia Karlsson i mitten med Lisa Rydberg och Gustaf Ljunggren bredvid. Med Dan Anderssons autentiska gitarr från 1800-talet längst fram på scen.

SOFIA KARLSSON
OLLE UNENGE & ORKESTERN
Spelgården/Under Bar Himmel 7 juni 2023
Konsertlängd: 19:02-19:34 (OU, 32 min), 20:31-21:40 (SK, 69 min)
Min plats: På bänkrad 8 på läktaren.

VI VAR INBJUDNA TILL EN KONSERT men fick uppleva en akustisk onsdagskväll i ett seriöst skimmer. För mig som gammal rockrecensent gränsade den Dan Andersson-baserade föreställningen med Sofia Karlsson och hennes två musiker till seriös finkultur men blev till otrolig underhållning med fenomenal musikalitet och en stor dos avslappnad personlighet.
   Under hela konserten, inklusive den spontana avslutningen som en magisk final, slogs mina fördomar i spillror om tekniskt skickliga musiker som lite tråkiga och allvarliga.
   Sofia och hennes musiker, fiolspelaren Lisa Rydberg och månginstrumentalisten Gustaf Ljunggren, turnerar just nu med Dan Anderssons material som genomgående tema. Turnén bär också samma titel som Sofias 18 år gamla album ”Svarta ballader”. Konserten på den natursköna scenen i Wadköping var baserad på ett allt vanligare koncept i musikbranschen, att spela ett helt album från början till slut. Så vi fick samtliga elva låtar i rätt ordning, från ”Jag väntar” till ”Minnet”.
   Om inte Dan Anderssons historiska texter gjorde mig omvänd så var det enormt imponerande arrangemang där Lisas fiol och ett stort antal olika instrument, som både Sofia och Gustaf spelade på, som fick mig att glömma både tid och rum. Sofias vackra röst och rent mänskliga framtoning bäddade in föreställningen i en vacker skrud som bara överträffades av hennes egen ståtliga klädsel.
   Dan Anderssons autentiska gitarr placerad längst fram på scenen, som Sofia spelade på ibland, gav kvällen ett historiskt skimmer. Musikaliskt bjöds det på varierat fina arrangemang där Gustaf spelade både gitarr, klarinett och lapsteel medan Sofia briljerade på både gitarr, olika flöjter och fiol. Och alla på scen sjöng också.
   När det ursprungliga albumets innehåll var slut blev Sofia och musikerna givetvis inklappade för extralåtar och då övergick kvällen från det strikt planerade till något mycket spontant, önskelåtar från publiken. Sofia förkastade alla önskningar utanför Dan Anderssons horisont och utan att tveka slängde hon sig handlöst in i låtmaterial som inte var planerat och knappt någonsin repeterat.
   Med helt underbara versioner av ”Gässen flytta”, ”Hemlängtan” och den tungvrickande ”Milrök” förvandlades konserten från något konventionellt på rutin till unika ögonblick med magiska förtecken. Som får mig att minnas det här konsertögonblicket med stor unik glädje.
   Onsdagskvällens konsertarrangemang i Wadköping, Under Bar Himmel, inleddes också akustiskt med Olle Unenge och hans lilla Orkester. En stolt Olle som fick dela scen med Dan Anderssons autentiska gitarr sjöng och spelade några sånger på svenska från både nutid och framtid, ett album släpps i augusti.
   Med solen som största strålkastaren framförde Olle och hans medmusiker Oskar Hansson och Janne Hedström fem underhållande sånger som blev en naturlig start på en osedvanligt njutbar kväll.


Innan konserten ”gömde sig” Olle Unenge med orkester bakom scendraperiet.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanL-P ANDERSSON (Voodoo Dolls) 1985.

/ Håkan

Maj 2023 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergOlle Unenge och Richard Lindgren firade Bob Dylan på scen i Örebro på hans födelsedag 24 maj.

MAJ 2023 UTSPELADE SIG UNDER DEN omtumlande tid som jag och min hustru flyttade, som jag har berättat om tidigare. Ändå har Håkans Pop uppdaterats nästan dagligen och har under månaden innehållit slutet på min lista över Bästa Örebrokonserter, text om en coverskiva, presentation av sommarens tema, ett sorgligt adjö av ännu en svensk popikon och en amerikansk sångerska, några aktuella konserter och lite annat.
   På maj månads första dag kom det väntade men ändå väldigt sorgliga beskedet att Pugh Rogefeldt hade avlidit. Tre veckor senare kom den världsomfattande nyheten att även Tina Turner hade lämnat oss.
   Maj är varje år månaden när säsongen avslutas på Håkans Pop, när det ofta stora nedräknande temat (i år var det Bästa Konserter i Örebro) når sitt slut och när genomgången av coverskivor tar paus. På min Topp 3 Örebro Live-lista fanns Håkan Hellström (#1), Ulf Lundell 2008 (#2) och Ulf Lundell 1982 (#3).
   Den enda coverskivan som jag skrev om i månaden hade gjorts av Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong.
   Under maj presenterade jag också sommarens planer på Håkans Pop och berättade att sommarens solskenstema på sidan är min genomgång av Linda Ronstadts album under 70- och 80-talet. Och i maj skrev jag om ”Silk purse” (1970) och ”Linda Ronstadt” (1972)
   Under alla publiceringsfria dagar kommer jag även denna sommar presentera ett stor antal Anders Erkman-foton.
   Ett annat tema under sommaren är konserterna som jag lite slarvigt har valt att kalla ”Katastrofgig i Örebro”. Och hann under maj skriva om konserter med Dave Greenslade, Bill Haley och Budgie.
   Månadens aktuella konserter koncentrerades till Malmö-pågen Richard Lindgrens besök i Örebro där han uppträdde tillsammans med Olle Unenge för att fira Bob Dylans 82-årsdag. Jag följde hans första steg i Örebro för att sedan recensera konserten på STÅ och konserten i Nora. Några dagar innan Dylan-temat upplevde jag Olle Unenges konsert tillsammans med sin Orkester i Svalbo, eget material på svenska.
   Sedan kunde jag på maj månads sista dag berätta om flyttbestyr och att vinylskivorna rullar igen på grammofonen.

JAG HAR NATURLIGTVIS INTE RIKTIGT följt med i skivutgivningen under den senaste månaden men har försökt lyssna tillbaka och bilda mig en uppfattning om månadens bästa skivor.
   Den är en skör akustisk och väldigt fräsch klang på PAUL SIMONS nya album ”Seven psalms”. Han sjunger om ”the lord” i var och varannan låt men det låter andå sedvanligt poetiskt om Simons sju sånger som löper utan paus i drygt 33 minuter. Han sjunger dessutom utmärkt och jag tycker mig höra en röst som påminner om Steve Forbert.
   PATRIK ISAKSSON hade sin storhetstid som artist runt millenieskiftet och hade det inte varit för det faktum att han numera är örebroare hade jag definitivt glömt namnet fast några av hans hits från den tiden står sig bra i bruset drygt 20 år senare. Nya albumet ”Mellan hopp och förtvivlan” är också inspelad i Örebro med musiker av allra största kvalité.
   Albumtiteln utlovar något personligt främst i texterna. Men det jag hör mest från skivan är allmänt schlagerbaserade melodier i storslagna arrangemang där de eventuellt personliga texterna drunknar i ett ekande sound och stundtals tonartshöjningar. Förvisso ett godkänt försök till comeback, där ”Bortom rop, bortom skratten” och ”Chelsea Hotel” är självklara hits, men som helhet är albumet blott ett eko av svunna tider.
   Bakom duonamnet GALEN & PAUL döljer sig Kevin Ayers dotter Galen och gamla Clash-basisten Paul Simonon. I en överraskande tillbakadragen Tony Visconti-produktion på albumet ”Can we do tomorrow another day?”rör sig paret i en klassisk avskalad genre med djupa engelska rötter. Galen sjunger några låtar på spanska medan Paul har en härligt engelsk accent.
   MARTY STUART har genuint amerikanska countryrötter, en gång gift med en av Johnny Cashs döttrar, men har blivit rockigare med åren. På nya albumet ”Altitude”, tillsammans med sitt band med det fantastiska namnet HIS FABULOUS SUPERLATIVES, låter det fräscht och modernt. Bästa låtar är ”Vegas”, ”The sun is quietly sleeping” och den fina ”The angels came down”.
   Nu till några amerikanska skivor med intressant poprockigt innehåll. THE SALT COLLECTIVE är just ett kollektiv, eller en supergrupp, format runt Parismusikern Stéphane Schück och ett gäng musiker från North Carolina som på 80-talet spred så mycket fin poprock. Chris Stamey har producerat välljudet och skrivit några låtar och det klingar bekant när man tänker på hans bakgrund i The dB's. Hans gamla kollega Peter Holsapple finns också med på ett hörn tillsammans med närbesläktade namn som Mitch Easter, Richard Lloyd och Matthew Sweet. Lägg ihop samtliga ovannämnda namn och ni förstår hur genuint och angenämt poprockigt det låter om albumet ”Life”.
   ERIC SILVERMAN, från Kalifornien, är en ännu mindre känd amerikan som framförallt har ett poprockigt sound som ibland lutar sig mot lite tuffare och friare rockmusik. Förutom det tråkiga skivomslaget är ”Stay in it” en stor och positiv överraskning. Helheten kanske haltar lite men låtar som ”News to me”, ”Better days” och den inledningsvis lite lugnare ”Ballad of the wayside gambler” är melodiska höjdpunkter.
   På nya albumet ”The Chicago sessions” framför RODNEY CROWELL alltför många av sina låtar på ett traditionellt och lite opersonligt sätt där hans unika röst hamnar i kläm. Men det finns några undantag, några höjdpunkter på albumet, där det blir lite mer känsligt och hans underbara röst kommer till sin rätt. Lugna fina ”Making lovers out of friends” och ”Loving you is the only way to fly” är höjdpunkter liksom samarbetet med albumets producent Jeff Tweedy, ”Everything at once”.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett GRAHAM NASH-album rakt igenom utan att otåligt hoppa mellan låtarna men nya ”Now” känns som helhet både bra och jämnstarkt. Lite brutalt producerat på sina ställen men både röst, texter och melodier framträder fint.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra året gjorde den amerikanska sångerskan EILEN JEWELL med sitt band comeback i Örebro med en fin konsert. Gamla hits och några nya låtar gjorde repertoaren underbar och nu finns nya albumet ”Get behind the wheel” ute som understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet.
   Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform, som påminner mer om förra årets liveatmosfär.
   Hennes egen ”Crooked river” och den mindre kända coverlåten ”Could you would you”, från Thems 60-talsrepertoar, var höjdpunkter på förra årets konsert och på skiva håller de precis samma underbara kvalitetsnivå. Att Jackie DeShannons ”Breakaway” också finns med är kanske ett onödigt försök att få en billig hit.
   Men i övrigt är den drygt 41 minuter långa resan på albumet, från Eilens originallåtar ”Alive” till ”The bitter end”, både underhållande och engagerande.

/ Håkan

Förakt för publiken går inte hem i Örebro

EN I SANNINGENS NAMN KLASSISK konsert i Örebro! Inte musikaliskt och inte publikmässigt men kaos och avbruten konsert är ju också en klassisk konsert, för att citera en annan artist som inledde sin karriär på 70-talet.
   En sedvanligt barbröstad och starkt provocerande Iggy Pop möttes av stenar och ölburkar och konserten stoppades efter bara tre låtar. Annars upplevde Iggy 1977 sin mest berömda skivepok. Strax innan Örebrokonserten släpptes "The idiot" och på hösten kom "Lust for life", båda producerade av David Bowie.
   Min så kallade recension handlade av förklarliga skäl mer om förbandet Kal P Dal, som jag av någon anledning genomgående kallade för Kalle Pedal. Bandet var aktuella med albumet "Till Mossan!".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1978.

IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band
KAL P DAL
Brunnsparken, Örebro 27 maj 1978

Det skulle bli en oförglömlig rockkonsert. David Bowie/Lou Reed/Iggy Pop-intresset verkar ha fått sitt andra uppsving och lördagskvällens konsert i Brunnsparken med Iggy Pop skulle bli en manifestation för den dekadenta livsstil han företräder. Sommarkvällen var ljum och stämningen hög när Iggy Pop dök upp i ett moln av grön rök.
   Nu fanns det i publiken en del sabotörer som började kasta föremål, ölburkar, sand och stenar på Iggy Pop som bara efter en kvart lämnade scenen och genom den danske arrangören gav publiken ultimatum. Slutar inte stenkastningen fortsätter inte konserten.
   Folkparkspubliken har i alla år varit svår att kommunicera med uttryck som ”Kiss my ass” och ”Fuck off” så något mer fick vi aldrig se.
   Konsertens inledning stod skånska Kalle Pedal för. Ett uppträdande där kommunikationen mellan scenen och publik fungerade bättre. Kalle, på kryckor, och en basist i sjuksängen hindrade inte bandet från att göra en helgjuten rockorienterad show. Fullt hålligång i bänkraderna när de drog kända låtar som ”Bara rock’n roll”, ”Blåa skor”, ”Tutti frutti” och nya singeln ”Rocka och rulla”.
   När de någon gång lugnade ner tempot skriker publiken efter rock, rock och rock. Dessutom klarade Kalle Pedal själv av vad tre vakter misslyckades med. Att få publiken att stå kvar kvar framför scenen och inte hoppa upp. Det är sådant som kallas att ta publiken på rätt sätt. Iggy Pop är inte intresserad.
   De tre låtarna, gymnastikövningarna och dansstegen är svåra att bedöma i Iggy Pops framträdande. Men jag har en känsla av att konserten i övrigt hade ungefär samma beståndsdelar: Hårdrock, provokation och publikförakt.

Iggy Pop: Vocals
Fred 'Sonic' Smith: Guitar
Scott Asheton: Drums
Gary Rasmussen: Bass
Scott Thurston: Keyboard

Kal P Dal: sång
Mårten "Micro" Tegnestam: gitarr
Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas
Bosse "Bronco" Nyman: trummor
Janne "Knuda" Knutsson: kompgitarr

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanGYLLENE TIDER 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanTHE GO-BETWEENS 1985.

/ Håkan

Pratglad Patrik med genialt komp

PATRIK ISAKSSON
Spelgården/Under Bar Himmel 2 juni 2023
Konsertlängd: 20:33-21:54 (81 min)
Min plats: På bänkrad 10 på läktaren.

DET FANNS FÖR MIN DEL URSPRUNGLIGEN inga planer för att på fredagskvällen uppleva konserten med Patrik Isaksson och årets premiär av konsertprojektet Under Bar Himmel. Men under torsdagskvällens Marknadsafton-jippo i Örebro sprang jag på festivalchefen Martin Qvarfordt som spontant skrev en väldigt provisorisk fribiljett (se höger) till konsertarrangemanget. Därmed fick jag i all hast rekapitulera numera örebroaren Patrik Isakssons karriär och storhetstid runt millennieskiftet. Och lyssna in mig på det nya aktuella albumet ”Mellan hopp och förtvivlan”.
   Skivan är väl ett godkänt försök till comeback med några självklara hits som russin i den lite opersonliga kakan. Så förväntningarna på en artist som stod på topp för över 20 år sedan var ganska dämpade och mitt hopp inför konserten stod blott och bart till kompbandet Nygatan med bland annat de eminenta musikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh.
   Det stod klart ganska tidigt att Patriks kompband skulle rädda kvällen, killarna i bandet plus körtjejen Linda Karlstedt har ju till 4/5-delar en lång gemensam bakgrund och Patrik kunde tryggt luta sig tillbaka mot musikalisk rutin och skicklighet.
   I en repertoar som innehöll både gamla kända Patrik Isaksson-låtar och givetvis smakprov från hans helt nya aktuella album. Mycket överraskande för mig blev det tydligt att hans drygt 20 år gamla repertoar hade levt kvar i publikens minne där spontan allsång dök upp med jämna mellanrum.
   En pratglad på gränsen till flamsig Patrik satsade mycket på mellansnacken som vore han osäker och nervös vilket förvånar med tanke på hans långa karriär som inkluderar ett flertal Melodifestivalbidrag. Kanske var det premiärnerver som spökade till det när han dessutom befann sig på hemmaplan i sin nya hemstad Örebro?
   Vid sidan av de nya uppenbart hitpotentiella låtarna ”Chelsea Hotel” och ”Bortom rop, bortom skratten” hade scenrepertoaren en tung bakgrund i de gamla låtarna som jag i många fall hade förträngt men som återupplivades med hjälp av både Patrik och publik. ”Du får göra som du vill”, ”Kom genom eld”, ”Tillbaks på ruta ett”, ”Mitt Stockholm” och ”1985” blev något av musikalisk ryggrad i konserten, helt klart schlagerinspirerad lättpop som bandet i arrangemangen vid ett flertal tillfällen förvandlade till något rockigare och svängigare än de egentligen är värda.
   Patrik hade som sagt till sin hjälp ett smått genialt kompband som uppgraderade de gamla låtarna till något som inte skäms i nutid. Bakom klaviaturerna satt Stefan Örn, producenten till Patriks senaste album, och lät som kapellmästare fast han aldrig fick den titeln i presentationen. Den sedvanligt skicklige gitarristen Clas Olofsson tog ut svängarna ibland och Micke Dahlén var säkerheten själv bakom trummorna. Men den som gav hela konserten musikalisk tyngd och dignitet var basisten Fredrik Landh, placerad mitt på scen i tuff skinnjacka och hatt. Mitt i arrangemangen stod han trygg och stabil och var liksom musikens mästare.
   Linda Karlstedt, en gång i tiden kollega till Olofsson/Landh i gamla User, var inte bara en läcker körsångerska utan gav viktigt stöd vid mikrofonen under hela konserten. Hon fick sjunga en egen vers i det lite omarrangerade finalnumret ”Hos dig är jag underbar”, i mina öron Patriks absolut största höjdpunkt i sin karriär.


Patrik Isakssons kompband räddade kvällen. Från vänster: Clas Olofsson, Stefan Örn, Patrik, Linda Karlstedt, Fredrik Landh och Micke Dahlén.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.