Blogginlägg från maj, 2023

Nu snurrar vinylskivorna igen

Postad: 2023-05-31 14:21
Kategori: Blogg



LÄSER I DAGENS DIGITALA TIDNING (Nerikes Allehanda har just nu svårigheter att leverera en fysisk morgontidning till oss...) att Anna Ternheim fyller 45 år idag. Uppseendeväckande i sig men det betyder samtidigt att jag just nu är så kolossalt gammal och mycket äldre än jag tror. Fast under den senaste månaden har jag faktisktb blivit så mycket äldre. Tillsammans med hustrun har jag flyttat boendet in till de centrala delarna av Örebro. Och flyttbestyr är något som man genuint åldras av, det är något som är säkert.
   Under mer än en månad tillbaka har vi känslomässigt levt i ett kaosartat tillstånd omgivna av en myriad av flyttkartonger som till stor del har innehållit grammofonskivor som det så vackert hette förr i tiden. Framförallt tunga vinylskivor som man bara till hälften fick packa i flyttkartongerna och i övrigt fylla med lättare saker som kläder, sängkläder och mindre köksartiklar. Jo tack, det blev sammanlagt 44 lådor som jag noggrant numrerade (se etikett till höger) för att sedan kunna placera ut i alfabetisk ordning i de nyinköpta hyllorna.
   Nu innehöll flyttcirkusen inte bara 44 lådor med LP-skivor. I ytterligare ett tiotal lådor fanns mina samtliga cd-skivor som jag har sparat på mig i drygt 30 år. Blanklysande skivor som en och en väger lätt i handen men tillsammans med tusen och åter tusentals andra skivor blir tunga som bly. Fråga inte mig, fråga de supereffektiva flyttgubbarna som vi lejde. På mindre än fyra timmar hade de tömt den gamla lägenheten och sedan fyllt den nya. Ofattbart välorganiserat.
   Att flytta är inte bara en fysisk utmaning. Det är också en emotionell jordbävning när man i källarförråd upptäcker saker som man aldrig saknat men likafullt finns där och det krävs snabba beslut. Ska vi spara? Ska vi slänga? Ska vi skänka? Och ska jag kontakta min skivmånglande vän som kan befria mig från dvd-skivor, en mindre mängd vinylsinglar, ett stort antal digipack-album som jag aldrig lyssnar på, 95% av mina maxisinglar och även många cd-singlar? I detta pressade läge svarade jag ja på alla de frågorna. Och i samma stund blev jag av med det fysiska flyttproblemet och det bristande utrymmet i den nya lägenheten fick en lösning.
   Till flyttbestyren hör även det elektriska med alla kontakter till alla prylar. Inför flytten noterade jag både i skrift och foton var alla sladdar skulle sitta till, från och mellan tv, förstärkare, cd-spelare, högtalare och vinylgrammofon. Till min egen förvåning lyckades jag i söndags, nästan två veckor efter flytten, koppla in alla sladdar rätt och fick dessutom ljud i alla prylar.
   I samband med flytten bytte internetleveranserna förutsättningar vilket gjorde att vi i två veckor har varit utan wifi och fungerande tv men från i måndags är vi förbi även det problemet. Och det är tack vare min kära hustru Carina som har ringt hit och dit och överallt för att lösa knutarna.

RUBRIKEN OVAN ÄR MER POSITIV ÄN den huvudsakliga texten jag hittills har skrivit, baserad på den gränslösa glädjen när vinylgrammofonen började snurra programenligt och ljud och musik strömmade ur högtalarna.
   Först på grammofontallriken blev en riktig raritet som jag fick i min hand till följd av 70-årsfirandet. Genom nära kontakter hade en vän lyckats knipa ett exemplar av dubbelalbumet ”Ingen går hel ur det här”, skivprojektet som enligt planerna skulle ges ut i en limiterad upplaga (200 ex) i samband med utgivningen av Kjell Anderssons biografiska bok med samma namn som släpptes tidigt förra året.
   Enligt samma planer skulle samma musikaliska innehåll finnas tillgängligt på Spotify och först var det helt programenligt och normalt när jag då lyssnade på den unika skivan och till och med skrev en recension. Innan Per Gessle, en av de medverkande artisterna, sparkade bakut och ville inte tillåta någon digital release av sitt och Helena Josefssons framförande av Ulf Lundell-låten ”Sniglar och krut”. Vilket grusade hela skivprojektet som efter bara några dagar försvann från Spotify och jag drog tillfälligt tillbaka min recension. Den unika vinylskivan släpptes i höstas till Kjell Anderssons närmaste vänner under mindre ståhej.
   Under några dagar vecka 6 2023 fanns skivan ”Ingen går hel ur det här”-skivan alltså tillgänglig på Spotify men drogs sedan in av rättighetsskäl. Jag hann skriva en recension och publicerade den också under några timmar innan jag valde att lyfta bort den. För att lägga tillbaka den en månad senare.

/ Håkan

Hårdare än bra

Postad: 2023-05-31 07:45
Kategori: Katastrofgig

ÄNNU EN GÅNG VAR JAG FEL MAN på fel plats. Hårdrock har aldrig varit min melodi och jag uppfattade den engelska trion Budgie som en ganska tråkig representant för den genren. Gruppen hade jämförts med betydligt mer kända namn som Led Zeppelin och Black Sabbath men var i mina öron en blek kopia av de grupperna.
   Budgie bildades ursprungligen 1968 av originalmedlemmarna Burke Shelley, bas/sång, Ray Phillips, trummor, och Tony Bourge, gitarr. Gruppen inledde med enbart covers på sin repertoar men efter några började de skriva egna låtar. Kom i kontakt med Roger Bain som hade jobbat med just Black Sabbath och 1971 släpptes bandets första album, "Budgie".
   Debuten följdes av ytterligare tre album, "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill", skivan som var aktuell när Budgie turnerade hösten 1974 och faktiskt låg på den svenska försäljningslistan just då.
   I november 1973 lämnade trummisen Bourge gruppen och ersattes av Peter Boot som alltså satt bakom trummorna på Konserthuset den här septemberkvällen 1974.
   ”In for the kill”, var enligt min mening hårdrock i dess mest simpla form. Av det musikaliska på konserten minns jag idag ingenting. Däremot har jag inte glömt basisten och sångaren Burke Shelleys utfall mot mig under konserten. Jag satt på en av de främsta bänkraderna och när jag inte klappade med i konsertens samtliga låtar härsknade han till. Recensionen kan till viss mån förklara varför jag inte klappade med hela tiden.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1974.

BUDGIE
Konserthuset, Örebro 12 september 1974


Den engelska popgruppen Budgies besök i Örebro blev den kommersiella framgång man förväntade sig. Mycket folk kom till Konserthuset på torsdagskvällen och de trivdes uppenbart. Den lättflirtade publiken klappade, stampade och skrek ut sin förtjusning över den, som de tyckte, helt underbara konserten. Budgies musik är nämligen så pass påträngande att de flesta genast föll för den utan att egentligen riktigt veta varför.
   Det var som en ogenomtränglig ljudvägg som kastades över publiken när Budgie stod på scen. För att bara vara tre man åstadkom de ett ordentligt oväsen när gitarristen kramade tonerna ur sin överförstärkta gitarr, basisten pumpade på och trummisen slutligen slog hårdare än bra.
   Det mesta de framförde grundade sig tydligen på deras valspråk: Att spela så högt som möjligt utan att anstränga sig. Det var en väldigt otymplig musik som Budgie spelade. Tyngre musik än de flesta andra grupper och samtidigt så ointressant att jag efter en halvtimme saknade variation i framförandet. De strävade hela tiden åt samma håll och det lilla som hände det hände kring sologitarristen som i sina bästa stunder lät riktigt hyfsat.
   Det vägde ojämnt på scenen. Gitarren var väldigt högt påskruvad så att den ofta totalt dränkte sångaren. Rösten som på skivorna påminner om Robert Plant kunde ha varit roligare att höra.
   Budgies musik är föga originell och det finns säkert tusen andra grupper som är lika bra som Budgie – många av dem dessutom bättre. Konserten byggde hela tiden på upprepningar. De utgick från ett gitarriff som sedan återkom med jämna mellanrum och däremellan bredde musiken ut sig åt alla håll.
   Så enkelt kan man nästan få ett helt Konserthus i extas med musik som i mina öron övervägande lät som en stenkross.

Trolig setlist:
1. Breadfan 7:02
2. When You're Living On Your Own 8:35
3. Parents 9:57
4. You Are The Biggest Thing Since Powdered Milk 8:12
5. Zoom Club 17:45
6. Rocking Man 1:25
7. Drum Solo 9:46
8. Running From My Soul 5:23

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-30 07:47
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanVAN MORRISON Trägårn Göteborg 6 juni 1992.

/ Håkan

Tina Turner (1939-2023)

Postad: 2023-05-29 20:03
Kategori: Minns

ÄR DET NÅGON ARTIST SOM KUNDE leva upp till sin kultstatus som ikon så var det TINA TURNER eller Anna Mae Bullock som hon egentligen hette men det var inte många som visste det. Tina började sin offentliga karriär på skiva 1960, långt innan jag regelbundet lyssnade på musik. Det var i duo med den nio år äldre gitarristen Ike Turner som Tina skulle få sitt genombrott långt senare.
   Tillsammans med Ike fick hon några smärre hits på den amerikanska r&b-listan under det tidiga 60-talet, ofta sjöng Tina låtar som Ike hade skrivit. Med titlar som ”You should'a treated me right”, ”Please don't hurt me” och ”(I'll Do Anything) Just To Be With You” som i historiens backspegel luktar ganska illa. Med tanke på den våldsamma relationen som Tina fick genomleva med den grymme Ike.
   Det tog ytterligare några år innan jag som 13-åring fick upp ögon och öron för Ike & Tina. Det var när ”River deep – mountain high” spelades på Tio i Topp i juli 1966. En fantastisk låt, ett underbart arrangemang (Jack Nitzsche), en historisk produktion (Phil Spector) och magnifik sång av Tina. Ofattbart hamnade singeln på en 15:e-plats(!) utanför de tio och skivan blev, lika ofattbart, ingen större hit över världen. Och i USA nådde den bara en 88:e-plats...
   Duon gjorde ytterligare några singlar tillsammans med Spector men de nådde inte ens 100-listan i USA. Phil Spector blev helt knäckt och lämnade musikbranschen i flera år och Ike & Tina återvände till en karriär i skymundan med skivsläpp som inte alls uppmärksammades.
   En liten vändning kom i slutet på 1969 när de gav ut sin version av Beatles-låten ”Come together” (b-sida ”Honky tonk women”) som drygt ett år senare ledde fram till den soulgospelladdade versionen av Creedence-låten ”Proud Mary”, duons första miljonsäljare.
   I kölvattnet av den framgången fick duon ytterligare hits med ”Nutbush City limits” (1973) som exklusiv höjdpunkt, en låt som Tina hade skrivit helt på egen hand.
   Men relationen mellan Ike och Tina knakade i fogarna och 1976 begärde hon skilsmässa från Ike. Karriären befann sig under de här åren långt ner på stegen innan hon 1979 fick en ny manager som förvandlade Tina från en ren nostalgiartist till en sångerska i ropet med England som utgångspunkt.
   Kommande album spelades in i England med övervägande engelska musiker, låtskrivare och producenter som Rupert Hine och Mark Knopfler . Hon fick hits som ”What's love got to do with it”, Knopflers ”Private dancer”, filmlåten ”We don't need another hero” och ”Typical male”. Mot slutet av 80-talet uppmärksammade Tina låtar av Tony Joe White (bland annat ”Steamy windows”) som också fick fart på hans egen karriär som artist.
   Framgångsrika och hitladdade år för Tina men hon gjorde allt med stor dignitet, samarbetade med rätt människor och duktiga låtskrivare. Då var det ett nöje att lyssna på hennes skivor.
   Tina Turner avled 24 maj 2023 efter en längre tids sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-29 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanNIKOLA 2012.

/ Håkan

Hyllning till Bob Dylan i Nora

Postad: 2023-05-28 21:56
Kategori: Live-recensioner



Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
ANDERS WALLÉN
AGNETA WISTRAND ROSENDAL
Björk Kafé och Skafferi, Nora 25 maj 2023
Konsertlängd: 19:00-19:50 och 20:09-21:03 (104 min)
Min plats: Sittande på en stol ca 10 meter från scenen.


EFTER SUCCÉN PÅ STÅ I ÖREBRO, där de hyllade Bob Dylan på hans 82-årsdag, tog det strävsamma paret Lindgren & Unenge temat till Nora. Tillsammans med två lokala gästlyriker/Dylandyrkare, Anders Wallén och Agneta Wistrand Rosendal som läste personliga Dylan-relaterade texter, blev det en kväll i Bob Dylans anda som bjöd på en koncentrerad och stundtals jublande atmosfär.
   Anders inledde kvällen med en lite kritisk text om låten ”License to kill”, från Dylanalbumet ”Infidels”. där han hade upptäckt en felande ton. En överraskande skojig vinkling på Dylans musik.
   Inför en uteslutande sittande och koncentrerat lyssnande publik blev också Lindgren & Unenges framförande lite mer dämpat och lite mindre lössläppt. Men det rådde inga tveksamheter till att publiken älskade det de såg och hörde. Bakom mig gissades det att publikens snittålder den här kvällen var 72 år...
   Både ”Early morning rain”, och ”Tomorrow is a long time” hade flyttats till konsertens första avdelning som avslutades med Agnetas högläsning. Hon hade snyggt och effektivt vävt ihop Dylan-låttitlar med sin egen historia, en text som hon ursprungligen hade skrivit till Bob Dylans 70-årshyllning.
   På originalsetlistan (se nedan) skulle ”One more cup of coffee” framföras i första avdelningen men blev nu inledningen på andra där man kunde ana en lite mer energisk ton fast tempot ofta var lågt.
   I andra avdelningen fick vi premiärspelningen av ”It takes a lot to laugh”. Andra höjdpunkter var naturligtvis ”Just like Tom Thumb's blues”, Olles soloframframförande av ”Song to Woody”, ”You're gonna make me lonesom”, allvarliga ”Farväl vackra Sara” och den underbara finalen med ”You ain't going nowhere” för att sedan avsluta kvällen med extranumret ”Forever young”, nu utan allsång.



/ Håkan

Underhållande glädje och stort engagemang

Postad: 2023-05-28 17:47
Kategori: Live-recensioner



Alla bilder: Jan-Ola Sjöberg

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
STÅ, Örebro 24 maj 2023
Konsertlängd: 20:06-20:51 och 21:12-22:08 (106 min)
Min plats: Stående ca 5 meter från scenen.


NU ÄNTLIGEN HAR DET BLIVIT DAGS att sammanfatta Richard Lindgrens senaste visit i Örebro och de norra länsdelarna. När det gäller Lindgren och Unenge har gränsen mellan artist och vän med kraft suddats ut. Under onsdag, torsdag och fredag blev det förutom konserter många pubbesök, boulespel (Richard är sedan flera år en hängiven boulespelare...) och annat som knyckte tid från viktiga analyser av konserter.

FÖR NÄSTAN EXAKT 4 ÅR SEDAN stod jag också fem meter från den tajta duon Lindgren och Unenge på STÅ och njöt av en rad Dylan-låtar. Igår fick jag samma känsla av underhållande glädje när paret upprepade sin ”show” som hyllade Bob Dylan på hans 82 årsdag. Numera också med pianot till värdefullt ackompanjemang.
   Det här gamla och numera också strävsamma paret bor visserligen 50 mil (Malmö/Örebro) från varandra men deras samarbete fungerar smärtfritt och naturligt, som om de alltid har spelat tillsammans fast de aldrig repeterar.
   Det var återigen en ynnest att få uppleva Richard som med en stark och personlig röst tar rejält tag i Dylan-repertoaren som sedan Olle följsamt broderade med utsökt gitarrspel på sitt akustiska instrument. Det här var en personlig konsert som på två set närmade sig två timmars längd och musikaliskt befann sig långt från covertraditionens opersonligt bleka genre.
   Med ett hurtligt ”Happy Birthday, Bob” drog onsdagskvällens konsert igång på ett fullpackat och trångt STÅ. Samspelet mellan de här (far)bröderna var sedvanligt perfekt och spontant i en repertoar som sitter i ryggraden (och hjärtat) hos de båda Dylan-älskande artisterna.
   Konserten (se ursprunglig setlist nedan) startade med stort engagemang med ”She belongs to me” och ”Positively 4th street” och fortsatte lite förutsägbart med ”Don't think twice it's allright” och ”I'll be your baby tonight”. Planerade ”Early morning rain” sparades till extralåtarna, som en hyllning till dess låtskrivare Gordon Lightfoot (som avled för några veckor sedan) som var en mentor för Bob Dylan, och första avdelningens slutlåt blev den instrumentala ”Nashville skyline rag” med blixtrande gitarrspel av herr Unenge.
   Engagemanget från ”scen” var på topp från start i den här konserten men energin i låtval och arrangemang blev än mer kraftfullt i konsertens andra avdelning. Som inleddes med ”Just like Tom Thumb's blues” och ”One more coffee for the road” och fortsatte med ”Love minus zero/No limit” för att mot slutet nå konsertens höjdpunkter.
   För ett ögonblick fick konserten en lite allvarligare ton när Olle Unenge framförde ”Farväl vackra Sara” som är hans svenska version av ”Farewell Angelina” som han sjöng för sin unga dotter som avled i cancer.
   En fantastisk ”You ain't going nowhere” stoppade duon in i konserten utan att den fanns med på ursprunglig setlist. Tillsammans med ”Tomorrow is a long time”, sedvanligt på både engelska och svenska, och ”You're gonna make me lonesome” avslutades konserten med en allsångskryddad ”Forever young” strax efter tio på kvällen. Och som sagt blev Gordon Lightfoot-hyllningen ”Early morning rain” kvällens final.



/ Håkan

Just nu händer det i norra Italien

Postad: 2023-05-28 16:59
Kategori: Blogg



SENT I FREDAGSKVÄLL DROG Malmöpågen Richard Lindgren från Örebro och via Malmö och Kastrup till Italien för att medverka i en Townes Van Zandt-festival som denna söndagskväll genomförs i Figino Serenza i provinsen Como i regionen Lombardiet i norra Italien.
   Bland en mängd italienska artister har Richard fått en programpunkt tillsammans med USA-artister som Will Sexron, Amy Lavere och den Bob Dylan-relaterade Scarlet Rivera. Att dela scen med just Rivera fascinerade Richard allra mest - fast han var rädd att hon hade orm och svärd med sig...
   Vilket påminner mig om att jag inom överskådlig framtid ska sammanfatta Richards senaste besök i Örebro och de norra länsdelarna. Kommer inom kort...

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1972

Postad: 2023-05-26 07:55
Kategori: Cover-skivor

LINDA RONSTADT: Linda Ronstadt (Capitol, 1972)

EFTER DEN TILLFÄLLIGA UTFLYKTEN till Nashville på förra albumet ”Silk purse” blev det sedan mycket naturligt för Linda Ronstadt att stanna i Kalifornien. Linda hade efter ”Silk purse” skaffat sig ett nytt band på turné, med fyra killar som snart skulle bilda ett eget band (Eagles), som naturligtvis finns med på nya skivan som lite fantasilöst inte fick någon riktig titel.
   ”Linda Ronstadt” är huvudsakligen inspelad i Hollywood plus att tre låtar är inspelade live på The Troubadour i Los Angeles. Märkligt nog är en låt (”I won't be hangin' around”) inspelad i Muscle Shoals i Alabama långt från Kalifornien. Även inför detta album bytte Linda producent och valde den då ganska oetablerade John Boylan som egentligen bara hade en känd albumproduktion med The Association bakom sig.
   På det här albumet börjar Linda få fason på sitt personliga uttryck och den musikaliska helheten är tydlig fast tre livelåtar och ett uppenbart soulinfluerat sound på en låt, Muscle Shoals-låten, stör mig något i mitt homogena önsketänkande.
   Fortfarande finns det kvar en viss countryklang i arrangemangen på några låtar men det är albumets intressanta jakt på låtmaterial som gör ”Linda Ronstadt” till Lindas hittills bästa och mest personliga album.
   Här släpper hon Jackson Brownes ”Rock me on the water” ungefär samtidigt som låtskrivaren själv skivdebuterar med första albumet. Hon gör en fin version av Eric Andersens ”I ain't always been faithful” innan han själv ger ut den samma år (som ”Faithful”) på sitt mest berömda album ”Blue river”. Hon ger också uppmärksamhet åt James Taylor mindre kända låtskrivande bror Livingston när hon sjunger ”In my reply” så fint med Bernie Leadon och Herb Pedersen i kören.
   Det kanske mest intressanta namnet bland låtskrivarna på albumet är Eric Kaz. Hans legendariska låt ”Love has no pride” ska snart få release med Bonnie Raitt, som sedan Linda kommer göra på sitt nästa album. Tillsammans med sin producent har Linda koll på Kaz och hans låtskrivarkvalitéer.
   1967 spelade Kaz keyboards i gruppen The Children Of The Paradise som året därefter skrev musiken till Brian De Palma-komedin ”Greetings” (där Robert De Niro gjorde sin första officiella filmroll) innan gruppen byter namn till Bear. Och släpper albumet ”Greetings, Children of Paradise”... som producerades av John Boylan. Där Eric Kazs låt som Linda spelar in hösten 1971, ”I won't hangin' round”, finns med.
   Det är den låten som spelas in i Muscle Shoals berömda studio med proffs som Barry Beckett, David Hood och Roger Hawkins i kompet och en rejäl soulkör, bland annat Merry Clayton, bakom. Intressant men inte så musikaliskt lyckat i sammanhanget.
   Kanske fanns det just här en liten soulådra i Linda Ronstadts kropp för hon gör även Fontellas Bass soulklassiker ”Rescue me” i en livlig liveversion här. Traditionen att göra covers på 60-talshits förföljer Linda under hela 70-talet.
   Bland musikerna på ”Linda Ronstadt”, med de fyra framtida Eagles-medlemmarna som ryggrad, finns bland annat fiolspelaren Gib Gilbeau, steelgitarristen Sneaky Pete, Herb Pedersen och John Martin. Mannen bakom det sistnämnda lite anonyma namnet blev många år senare känd som Moon Martin. Efter åren i gruppen Southwind, med två album bakom sig, är det här hans första studiojobb som gitarrist på två låtar.
   Neil Youngs ”Birds” är tillsammans med ”In my reply” albumets bästa spår.


Side one

1. "Rock Me On the Water"
(Jackson Browne) 3:40
1971. Från albumet "Home grown" med Johnny Rivers.
2. "Crazy Arms" (Ralph Mooney/Chuck Seals) 3:33
1956. Singel med Kenny Brown and Marilyn Kaye and The Arkansas Ramblers.
3. "I Won't Be Hangin' Round" (Eric Kaz) 3:03
1968. Från albumet "Greetings, Children of Paradise" med Bear.
4. "I Still Miss Someone" (Johnny Cash/Roy Cash Jr.) 2:42
1958. Från albumet "The fabulous Johnny Cash" med Johnny Cash.
5. "In My Reply" (Livingston Taylor) 3:32
1970. Från albumet "Livingston Taylor" med låtskrivaren.

Side two

1. "I Fall to Pieces"
(Hank Cochran/Harlan Howard) 3:11
1961. Singel med Patsy Cline with The Jordanaires.
2. "Ramblin' 'Round" (Woody Guthrie/Huddie Ledbetter/John A. Lomax) 3:22
1943. "Goodnight Irene" från albumet "Songs by Lead Belly" med Lead Belly (Huddie Ledbetter).
3. "Birds" (Neil Young) 3:01
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.
4. "I Ain't Always Been Faithful" (Eric Andersen) 2:51
Original.
5. "Rescue Me" (Raynard Miner/Carl Smith) 2:47
1965. Singel med Fontella Bass.

/ Håkan

En man med gitarr steg av tåget...

Postad: 2023-05-25 10:34
Kategori: Blogg


På onsdagseftermiddagen steg Richard Lindgren, uppskattad sångare och låtskrivare från Malmö, av tåget på Örebro C...



...där han möttes av Olle Unenge och tillsammans skulle duon framföra en stor mängd Bob Dylan-sånger senare på kvällen., Med bestämda steg tog Richard, Olle och Richards sambo Anita sikte på konsertlokalen STÅ...



...där soundcheck genomfördes under ledning av Björn ”Björta” Wallgren. Två akustiska gitarrer, ett piano och två sjungande röster finjusterades...



...inför kvällens konsert där duon framförde sina favorit-Dylan-sånger för en uppsluppen och helnöjd publik i en trång gemytlig lokal. På repertoaren...



...fanns för kvällen både kända och mindre kända Dylan-alster.



JAG BER ATT FÅ ÅTERKOMMA I ÄMNET med en utförligare rapport om konserten på STÅ. Jag kommer då även uppmärksamma kvällens konsert på Björk Kafé och Skafferi.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-25 07:40
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF DAGEBY 1985.

/ Håkan

Känslolös Bill Haley i uppreklamerad gala

Postad: 2023-05-24 07:50
Kategori: Katastrofgig

SOM JAG SKREV I KONSERTRECENSIONEN nedan var det 1972 länge sedan Bill Haley var en stor, känd och populär rock'n'roll-kung. Han var visserligen känd men hans popularitet var i dalande och det var en gammal och uppenbart trött artist som kom till Örebro och ett halvfullt Idrottshuset. På en gala som aldrig höll på att ta slut.
   Haley och hans kompband The Comets levde länge på sina 50-talsframgångar utan att förnya sig eller utveckla sin musikaliska sida. Dessutom blev han på 60-talet alkoholiserad och det gjorde att hans karriär sviktade fast han på 70-talet tog tag i sina personliga problem.
   1974 besökte Bill återigen Sverige för diverse spelningar. Sista gången Bill Haley besökte Sverige var 1979 då han gjorde reklam för sin nya LP i tv-programmet Måndagsbörsen.
   Sommaren 1980 drabbades Bill av en hjärntumör, turnéer ställdes in men han gjorde många misslyckade försök till comeback innan han, 55 år gammal, avled i sitt hem i Harlingen i februari 1981.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/9 1972.

BILL HALEY & HIS COMETS
BIBI ANDER
ROCKGREVEN & ROCK'N'ROLL CIRKUS
ROCKOLGA & GAUFFINS DUBBELBLANDNING
Idrottshuset, Örebro 17 september 1972


Rock’n’roll lockar inte så mycket folk nu som för 15 år sedan. 1957 hade säkert ett utsålt Idrottshus tagit emot Bill Haley. På söndagskvällen kom inte ens hälften.
   Rock’n’roll är ju en glad musikform och det bevisades ytterligare när artisterna fick publiken att sjunga och dansa till de gamla kända melodierna. De svenska rockarna, som inledde kvällen, skulle liksom skruva upp stämningen till den absoluta höjdpunkten innan Bill Haley tog scenen i besittning. De lyckades alldeles utmärkt med den uppgiften.
   Bibbi Ander med grupp fick publiken i stämning från början med publikfriande låtar som ”What’d I say” och ”Party”. Sedan kom Rockgreven, eller som han nu kallade sig – Elvis Presley! Han och hans kompgrupp Rock’n’Roll Cirkus körde också flera Elvis-låtar som ”That’s alright mama”, ”Jailhouse rock” och ”Rip it up”.
   Efter Rockgreven följde så den svenska rockdrottningen Rock-Olga. Tillsammans med Gauffins Dubbelblandning fick hon med publiken i sin signatur ”What you’ve done to me”.
   Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt – Bill Haley och Comets. Efter en ilfärd med bil från Göteborg, där han hade varit tidigare på kvällen, klev han upp på scenen och sjöng sina ”See you later alligator” och ”Crazy man crazy” som fick den ungdomliga publiken att släppa på alla hämningar och börja dansa framför scenen.
   Rytmen fanns där men känslan tror jag har börjat svalna hos Haley. Han verkar inte tycka att det är så roligt längre att bara vara känd för en enda låt, ”Rock around the clock”. Det var också den låten som avslutade rockkvällen som inte alls går till den historia som reklamen utlovat. Till det behövs det ytterligare en handfull internationellt kända stjärnor och exempelvis svenska Rockfolket.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-23 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN Stadsträdgården Örebro 10 november 2012.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-22 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL McCARTNEY Isstadion Stockholm 29 september 1989.

/ Håkan

Musikalisk pondus och fågelkvitter

Postad: 2023-05-21 23:44
Kategori: Live-recensioner

OLLE UNENGE & ORKESTERN
Svalbo Café 21 maj 2023
Konsertlängd: 17:00-17:33 och 17:54-18:43 (84 min)
Min plats: Utomhus sittande på stol ca 8 m från scenen.


UTFLYKTEN DENNA FINA SÖNDAG i maj tog oss till trivsamma och miljömässigt underbara Svalbo Café, inramad av oändligt gröna nejder, där det till ackompanjemang av fågelkvitter organiserades konsert utomhus på en nybyggd scen med tak. Olle Unenge och hans Orkester bjöd på nära nog en och en halv timme lång konsert med repertoarmässigt stort fokus på ett kommande album, ”Sånger från långsamheten”.
   Ett smakprov från skivan släpptes digitalt i fredags, ”Den stora damens café”, och tanken är att med ojämna mellanrum släppa låtar från albumet fram till slutet av augusti när hela skivan ska presenteras. På den tidiga söndagskvällen inleddes konserten med samtliga nio låtar från albumet, en serie låtar som är formade som en resa mellan bland annat Grekland (Olles Amorgos-keps gav dignitet åt texten), Mexiko, Mallorca, Florens och flera andra geografiska platser.
   Med instrumental hjälp av Janne Hedströms bas och Oskar Hanssons läckra akustiska gitarr blev det en njutbar musikalisk afton som kryddades av Olles egen gitarr, underbart poetiska texter och, inte minst, underhållande och spontant påhittade mellansnack.
   Som ni ser på den autentiska låtlistan (lite omkastat på slutet) nedan har de nya inledande sångerna spännande titlar som ”Den stora damens café”, ”Harry Dean Stanton” (Olle kallade filmen för ”Happy” men den heter ”Lucky”...) och ”I dårarnas gränd i Florens” och är musikaliskt lika fantasiframkallande trots de till synes på pappret begränsade arrangemangen. Den klassiskt skolade Oskar dekorerade melodierna snyggt medan det tajta samspelet mellan Janne och Olle gav pondus åt både melodier och texter.
   Konsertkvällen/eftermiddagen avslutades med några äldre Unenge-alster som ”3-stjärnig Metaxa” (”det finns alkoholfria alternativ”...), ”Vid denna blåa dörr”, ”Långsamt väder” och extralåten ”Åter i Marais”.
   Olle inledde konserten med att utlova ”Vi ska göra vårt bästa” och vi kan konstatera att han och bandet lyckades.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1970

Postad: 2023-05-19 07:55
Kategori: Cover-skivor

LINDA RONSTADT: Silk purse (Capitol, 1970)

JAG VÄLJER ATT INLEDA MIN SOMMARSPECIAL om Linda Ronstadts 70-talsalbum med ”Silk purse” som släpptes våren 1970. Linda hade visserligen solodebuterat ett år innan med sitt första album i eget namn, ”Hand sown... homegrown”, men det var från ”Silk purse” och framåt som hennes karriär bara växte och växte, både musikaliskt och kommersiellt.
   På debuten producerades Linda av Chip Douglas, som hade gjort samma sak på Monkees och Turtles skivor tidigare, men på andra soloalbumet var det Elliot F Mazer som tog hand om jobbet som både producent, tekniker och arrangör på några låtar. Han började sin producentbana tidigt på 60-talet men skulle på 70-talet bli ett uppskattat namn på flera Neil Young-skivor, bland annat ”Harvest”, ”Time fades away” och ”Tonight's the night”.
   ”Silk purse” är inspelad i Nashville och det vilar en tung countryklang över arrangemang och på sättet Linda sjunger de flesta låtarna här. Arrangemangen doftar ofta typisk country med fiol, steelguitar och munspel i centrum. Instrument som framförs av anonyma musiker vilket gör lyssnandet lite mindre intressant. Inte heller får vi veta vem som sjunger den fina manliga andrastämman på ”He dark the sun”. Kanske är det Gene Clark, en av låtskrivarna?
   ”Silk purse” är ett kort och snärtigt album på tio låtar med en speltid på under en klart underhållande halvtimme där låtinnehållet ändå pendlar mellan countrystuket i ”Lovesick blues” (mest känd med Hank Williams) och ”Mental revenge” och fina ballader som ”Nobodys”, ”Long, long time” och ”He dark the sun”.
   Blandningen av rena covers och unika originallåtar började redan här, under 70-talets första månader, att prägla Linda Ronstadts skivor och bli mer regel än undantag under hennes fortsatta skivkarriär.
   På ”Silk purse” är det okände Gary Whites låtskrivande som väcker både beundran och nyfikenhet. Hans ”Long, long time” är med Norbert Putnams mustiga stråkarrangemang kanske albumets absoluta höjdpunkt. Låten släpptes också på singel och blev med en 25:e-placering Lindas första lilla notering som soloartist på USA-listan.
   Det var genom sin vän David Bromberg som Linda kom i kontakt med låten och sedan också Gary själv. Linda och David såg Gary uppträda på Cafe Au Go-Go i New York. Efteråt träffade de Gary och det resulterade i att Linda spelade in ytterligare en Gary White-låt, ”Nobodys”, på albumet. Han sjunger dessutom andrastämman på Paul Siebels låt ”Louise”.
   Märkligt nog var och är Gary White fortfarande okänd som både låtskrivare och artist. Under 60-talet var han medlem i gruppen Circus Maximus, tillsammans med bland annat Jerry Jeff Walker, som gjorde två album som dock inte innehåller några Gary White-låtar.


Side one

1. "Lovesick Blues"
(Cliff Friend/Irving Mills) 2:07
1922. B-sida till singel ("Waikiki, I hear you calling me") med Elsie Clark.
2. "Are My Thoughts with You?" (Mickey Newbury) 2:47
1968. Från albumet "Harlequin melodies" med låtskrivaren.
3. "Will You Love Me Tomorrow" (Gerry Goffin/Carole King) 2:27
1960. Singel ("Tomorrow") med The Shirelles.
4. "Nobodys" (Gary White) 2:56
Original.
5. "Louise" (Paul Siebel) 3:25
1970. Från albumet "Woodsmoke and oranges" med låtskrivaren.

Side two

1. "Long, Long Time"
(Gary White) 4:21
Original.
2. "Mental Revenge" (Mel Tillis) 2:46
1966. Singel med låtskrivaren.
3. "I'm Leaving It All Up to You" (Don Harris/Dewey Terry) 2:21
1957. Singel ("Leavin' it all up to you") med Don & Dewey.
4. "He Dark the Sun" (Gene Clark/Bernie Leadon) 2:40
1968. "She darked the sun" från albumet "The Fantastic Expedition of Dillard & Clark" med Dillard & Clark.
5. "Life Is Like a Mountain Railway" (Traditional; arranged by Elliot Mazer and Linda Ronstadt) 3:24
1918. Singel ("Life's Railway to Heaven") med Edward Allen and Charles Hart.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-18 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Olle Unenge & Co) Stadsträdgården Örebro 12 april 2013.

/ Håkan

Glest besatt på popkonsert i Örebro

Postad: 2023-05-17 08:00
Kategori: Katastrofgig



I SEPTEMBER 1971 SÅG JAG den engelska gruppen Colosseum i Örebro, en månad senare splittrades gruppen. Dave Greenslade, på keyboards, inledde då planerna på en solokarriär och bland det första han gjorde var att turnera i Sverige med den svenska gruppen Nature. Ett tillfälligt samarbete som aldrig upprepades.
   Jag minns konserten som ett intressant möte mellan en engelsman och en svensk rockgrupp som dessutom hade rötter i Örebro. Däremot blev konserten ett publikfiasko som påverkade stämningen i både salongen och på scenen.
   Innan Colosseum bildades i september 1968 hade Dave i mitten på 60-talet spelat i Chris Farlowes band The Thunderbirds tillsammans med bland annat Albert Lee. Han spelade också live med Geno Washington & the Ram Jam Band.
   I Daves konsert med Nature fanns i repertoaren "Dreams" och "How sweet I roam från field to field" som i juni 1972 kom på Natures debutalbum "Nature". Dessutom framfördes den äldre Colosseum-låten "Valentine suite" samt T-Bone Walkers blueslåt "Stormy Monday".   
   Jag skriver i recensionen att Dave efter konserten var på väg hem till England för att bilda ett band som skulle kompa låtskrivaren Tony Hazzard. Men det som kom att bli ännu viktigare för Dave var att han hösten 1972 bildade en egen grupp, under namnet Greenslade, som under åren 1973-1975 gav ut fyra album.
   Under senare decennier har Dave Greenslade koncentrerat sig på jazzmusik.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1972.

DAVE GREENSLADE & NATURE
Konserthuset, Örebro 13 februari 1972


”Välkomna – båda två”. På detta lilla ironiska sätt hälsade Dave Greenslade den fåtaliga publiken välkommen till popkonserten tillsammans med Nature i Örebro Konserthus på söndagskvällen.
   Nature är en av få svenska grupper som fortfarande spelar en okomplicerad bluespop. Dave Greenslade var en sjättedel av engelska gruppen Colosseum som nu är blott en ruin. När han och de övriga medlemmarna i Colosseum var här i september förra året var det fullsatt. Nu kom endast ett hundratal. Tiderna förändras.
   Dave Greenslade och Nature spelade musik som påminner mycket om Colosseum. Hård, tung och jordnära med väldiga kast mellan soloinstrumenten. Flera nummer av Dave Greenslade ingick i konserten, både nya och gamla. Hans verk kan karaktäriseras som melodiös hårdpop. Han börjar på en enkel melodiramsa som han upprepar ett antal gånger och som sedan varieras för att till slut sitta där. Han fick god hjälp av Lasse Wellander på sologitarr som vid flera tillfällen spelade långa, sugande solostycken.
   Greenslades variationsförmåga och omväxlande sound underströks ytterligare när han tog plats bakom flygeln och skulle spela ”en spansk sak”, som han uttryckte det. Ett stämningsfullt stycke som helt avvek från de övriga melodierna.
   Detta var den sista konserten under den veckolånga Sverige-turnén för Dave Greenslade tillsammans med Nature. Nu far Dave tillbaka till England där han nyligen bildat en ny grupp som ska kompa sångaren och låtskrivaren Tony Hazzard.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-16 07:44
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCHUCK BERRY Himmelstalundshallen Norrköping 28 oktober 1984.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-05-15 07:39
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL Prisma Örebro 23 augusti 1978.

/ Håkan

Sommarens solskenstema: Linda Ronstadt

Postad: 2023-05-13 07:12
Kategori: Cover-skivor



SOMMARENS ÅTERKOMMANDE COVERTEMA på Håkans Pop kommer att ägnas åt den amerikanska sångerskan LINDA RONSTADTS 70- och 80-talsalbum. Hon var verkligen ingen artist jag vill placera i den lite opersonliga covergenren. Men som en mycket blygsam låtskrivare fick Linda lita på andra låtskrivares låtar eller rena covers som sedan kom att bli en majoritet låtar på hennes album.
   Som musikaliskt decennium framstår 70-talet historiskt som rena guldgruvan vilket gjorde att jag under åren 2009-2011 rangordnade mina 70(!) bästa albumfavoriter på Håkans Pop. Finns dokumenterat under bloggkategorin ”70-talets bästa” men inget av Linda Ronstadts album fick dock plats på den listan men jag minns att hennes skivor på 70-talet ganska frekvent hamnade på min grammofon. Och tillsammans med de alltid lika grafiskt snygga skivomslagen (Design and Art Direction by Kosh) blev hennes album stora favoriter.
   Denne Kosh, engelsmannen John Kosh, bildade skola med sina visuellt läckra skivomslag som var fyllda med låttexter, kompmusiker för varje låt och all annan informativ fakta som gjorde musikintresset så viktigt på 70-talet.

JAG TÄNKTE I SOMMAR ÅTERVÄNDA till Miss Ronstadts skivproduktion under främst 70-talet. Lyssna kronologiskt på albumen, noggrant analysera låtarna och utröna ursprunget och helt enkelt recensera sång, musik och produktion på varje skiva. Det är en chansning, mitt minne av fantastiska låtar och underbar skönsång kanske ljuger och jag kanske uppfattar det typiska 70-talssoundet som något mycket malplacerat idag. Det återstår att se - och höra.
   Linda Ronstadts så kallade karriär startade i mitten på 60-talet som medlem i folkrocktrion Stone Poneys som skivdebuterade 1967. Efter två mindre uppmärksammade singlar fick Linda bokstavligen credit (”featuring Linda Ronstadt”) på tredje singeln ”Different drum” som blev en stor hit. Hamnade inte på Tio i topp men låten skrevs av Mike Nesmith som just då firade framgångar och hits som medlem i The Monkees. ”Different drum” blev en typisk one-hit-wonder, framgångarna gick inte att upprepa och gruppen tynade bort.
   Men Linda skulle snart få ett skivkontrakt som soloartist på samma skivbolag (Capitol) och gav ut sitt första soloalbum 1969, på en solokarriär som därmed sparkade igång och nästan varje år resulterade i ett nytt album.
   Det var Linda Ronstadt som introducerade mig för countryrocken och jag kom tack vare henne i kontakt med massor av andra musiker, låtskrivare och artister som hade countryrock som minsta gemensamma nämnare. Det var ju också hon som bildade Eagles fast hon inte visste om det…
   Under 1969 hade hon på turné ett kompband, The Corvettes, med musiker som senare skulle spela med Mike Nesmith och Emmylou Harris och 1971 träffade hon på Troubadour i Los Angeles fyra killar med olika ursprung som blev hennes nya grupp. Det var basisten Randy Meisner från Rick Nelson & the Stone Canyon Band, trummisen Don Henley från gruppen Shiloh, Glenn Frey från duon Longbransch Pennywhistle och Bernie Leadon från Flying Burrito Brothers. Hösten 1971 skulle den kvartetten bilda bandet Eagles och ett år senare skivdebutera.
   Linda skulle under hela 70-talet omge sig med musiker som mer eller mindre blev nära vänner och fasta medlemmar i hennes kompband, skickliga västkustmusiker som kom att forma hennes sound och fick riklig credit på skivorna. På de album som jag nästa vecka på Håkans Pop kronologiskt börjar syna i sömmarna.

/ Håkan

Sommaren 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-05-11 07:58
Kategori: Blogg

DET MÅ BLI SOMMAR, VÄRME OCH SOL även detta år och Håkans Pop kommer att leva och frodas även denna sommar. Ok, det blir en massa återblickar i både bild och text men från måndag nästa vecka kommer sidan att uppdateras varje vardag hela sommaren.
   Jag kommer på måndagar att samla ihop några av mina sämsta(!) konsertupplevelser i Örebro och på fredagar presentera en specialupplaga av album med många intressanta coverlåtar. På övriga vardagar ska jag återvända till min så saknade fotograferande vän Anders Erkmans arkiv.
   Sedan möts vi 21 augusti när nästa säsong av Håkans Pop startar.

   Glad Sommar till alla Håkans Pop-läsare!


Konserten med Budgie 1974 i Konserthuset är inget jag minns positivt.

JAG HAR JUST AVSLUTAT EN SERIE om mina 100 bästa konserter i Örebro. Jag kom efter moget övervägande fram till att det är den legendariska konserten på Frimis 2002 med Håkan Hellström som är min största liveupplevelse i Örebro. Och de 99 andra konserterna på min lista tillhör på sätt vis också den positivt oförglömliga skaran.
   Det fick mig under den senaste veckan och tänka på andra oförglömliga men inte alls lika positiva minnen: Konserterna som inte har varit så bra eller helt enkelt blev en katastrof. Det kan bero på artisten/gruppen som inte levererade, publiken som inte kom eller att jag befann mig på fel plats vid fel tidpunkt.
   Alltså blir sommarens lilla tema på Håkans Pop mina mindre positiva konsertminnen. Utan rangordning.




I SOMMAR GER JAG MIN KATEGORI med ”Cover-skivor” ett utökat utrymme med en serie coverskivor som jag tidigare har unvikit och egentligen inte vill placera i den lättsamma och ibland lite ytliga covergenren. Nämligen Linda Ronstadts 70- och 80-talsalbum som innehöll en rad covers, några originallåtar men skivor som jag uppskattade stort när det begav sig och som jag hoppas jag uppskattar lika mycket idag. Det återstår att se och höra!


Foto Anders ErkmanEn av Anders Erkmans många fina bilder, Thåström (och Christian Falk) på en Imperiet-konsert 1984.

JAG BER DENNA SOMMAR ATT få återkomma till minnet av min fotograferande vän Anders Erkman många fantastiska fotografier. Anders avled våren det ödesdigra pandemiåret 2020 och jag har nästan varje dag tänkt på Anders och alla hans fina bilder som under decennier illustrerade mina recensioner i Nerikes Allehanda och nu också finns med här på Håkans Pop.
   Nästan varje dag denna sommar kommer jag att ägna utrymme åt Anders bilder på Håkans Pop. Som får oss att tänka tillbaka på fantastiska musikupplevelser genom åren. Och givetvis ge minnet av Anders Erkman (1958-2020) full uppmärksamhet.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #1: Håkan Hellström 2002

Postad: 2023-05-08 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

DET HÄR VAR TIDIGT I HÅKAN HELLSTRÖMS anmärkningsvärda karriär. Men det hindrade inte konserten han framförde i december 2002 att vara en helt oförglömlig upplevelse. Den gränslösa energin på scen, den totala publikhysterin, 100-procentiga allsången och alla de fantastiska låtarna är något jag aldrig kommer att kunna sudda ut ur mitt minne.
   För mig slog Hellström till underifrån, för den stora älskvärda publiken var han redan jordens största stjärna. Jag blev en Hellström-beundrare sent i livet. Jag kunde omöjligt komma undan hans ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som började cirkulera på radion i maj 2000 men jag uppfattade den först som en så kallad novelty-hit, en liten kul udda grimasch från en inte helt klockren stämma, och tog den inte på allvar först. Men jag märkte att ungdomarna runt om mig tände på alla cylindrar och redan från början såg en ny seriös karriär av en ny sångare från Göteborg segla upp under sommaren 2000.
   Succésingeln skulle naturligtvis följas av ett album, med samma titel dessutom, med andrasingeln ”Ramlar” framåt hösten.
   Ännu en gång är det en ”gästrecensent” som har skrivit den autentiska recensionen av denna magiska kväll på Frimis i Örebro, den alltid på hugget dåvarande nöjeschefen på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg. Dessutom anade han hösten 2000 att uppmärksamheten skulle explodera när albumet var på plats i oktober. Och bokade helt sonika Hellström till Menygalan i Örebro i december medan gagepriserna ännu så länge var på en rimlig nivå. När Hellström kom till Prisma i Örebro 12 december för att toppa artistskaran, med bland annat Feven (vem minns henne idag?) och det lokala rockbandet Slowblow, var han det hetaste namnet i Sverige.
   När Hellströms solokarriär satte fart under 2000 var han fortfarande Broder Daniel-medlem, där han spelade bas. Efter ytterligare några egna singlar under 2001, ett uppmärksammat framträdande på ”Sen kväll med Luuk” 30 november 2001 med Broder Daniel (”Shoreline”) och en uppmärksammad cover-ep, ”Luften bor i mina steg”, lämnade Håkan Broder Daniel under 2002 inför sitt andra album, ”Det är så jag säger det”, som också skulle släppas i oktober. Men först singeln ”Kom igen Lena”, release 7 oktober, som fick sin radiopremiär på min 50-årsdag! Medan ungdomarna satt med spetsade öron framför radiohögtalarna den eftermiddagen.
   Soundet på Hellströms nya andra album hade växt fram under en resa till Rio de Janeiro och var klart sambainfluerat och turnén hösten 2002 gick under namnet Explodera Bateria. En turné, 7 november-20 december, som var succé från start till mål. Förhandsintresset var mycket stort, extrakonserter i Stockholm och Göteborg, och avslutningskonserten på hemmaplan i Lisbergshallen spelades in och gavs ut på dvd:n ”Explodera Bateria!”.
   Hösten 2002 fanns gitarristen Timo Räisänen fortfarande kvar i Håkan Hellströms band tillsammans med Daniel ”Hurricane” Gilbert, gitarr, Oscar Wallblom, bas/sång, Stefan Sporsén, blåsinstrument/klaviatur/sång, Finn Björnulfsson, slagverk, Lars-Erik ”Labbe” Grimelund, trummor, och Viktor Brobacke, trombon.
   Publikens taktfasta "Håkan! Håkan! Håkan!"-ramsa sitter fortfarande etsad i mitt medvetande och minne, 21 år senare.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 2002.

ALLA VERKAR ÄLSKA HÅKAN HELLSTRÖM

HÅKAN HELLSTRÖM
Frimis, Örebro 4 december 2002


JA, JAG SÄGER då det. Jag visste ju att den här grabben har fått sitt definitiva genombrott i år. Att senaste singeln hamnat högt på listorna. Att skivan har sålt enligt kalkylerna. Att han tillhör de där riktigt stora nu.
   Men så kommer Håkan Hellström till Örebro en råkall onsdag och höjer temperaturen så att det måste kännas ända bort till Kumla. Jag tror aldrig jag har varit med om ett varmare mottagande från en publik i den här stan – och då räknar jag ändå in den hysteriska tillställningen med Kent i Brunnsparken i somras.
   En gång i tiden, det berättar han själv gärna så ofta han kan, var Håkan Hellström livrädd för att gå fram och hålla ett föredrag för sin egen skolklass. Nu verkar han aldrig vilja lämna scenen. Och han har ju ingenting att frukta. Precis alla verkar älska Håkan Hellström, och Håkan Hellström älskar tillbaka så att vi nästan rodnar.
   JAG TÄNKER INTE förneka att jag halvsågade nya skivan. Debuten är förstås en klassiker men uppföljaren levde knappast upp till mina höga förväntningar. Fast det är en sak att sitta hemma vid skivspelaren och analysera arrangemang och ackordföljder.
   Det är en helt annan att uppleva de här låtarna i verkligheten, tillsammans med 700 galna supportrar som effektivt lyckas dölja alla eventuella svackor i konserten. Det är allsång från första låten till sista, det är dans, det är presenter, det är kärleksförklaringar, det är bandmedlemmar som surfar omkring på uppsträckta händer, det är svett, öl, såpbubblor och snöflingor.
   Det är helt enkelt en klassisk kväll, en sån där kväll då man efteråt träffar arrangören som berättar att han var nära att börja gråta.
   Några av stunderna som jag kommer att minnas: Rivstarten med en euforisk "Mitt Gullbergs kaj paradis". Trummorna och tjurfäktnings-scenerna i en vild "Ramlar" som glider över i min favorit "En vän med en bil". Extranumren "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena!", förstås.
   Och så den mäktiga avslutningen med en tio minuter lång "Vi två, 17 år" där hela publiken bildar en enda stor kör. Och då har jag ändå inte nämnt "Uppsnärjd i det blå" och "Nu kan du få mig så lätt", två av de mer anonyma spåren från första skivan som numera känns som riktiga storverk.
   JAG HAR SETT många artister i mina dagar men ingen kan jämföras med Håkan Hellström. Det är svårt att säga vad som gör honom så unik. Han har ingen sångröst, knappast några märkvärdiga texter och tydligen väldigt få egna melodier.
   Han har ett band som mest verkar bestå av hans gamla kompisar. Och han verkar inte ha någon som helst koll på vad som gäller i musikbranschen eller i livet i övrigt. Men han sliter ut sitt hjärta varje kväll och ger det till alla som vill ha det. Och det är många, många som vill ha det.
                                                                                  JOHAN HEDBERG


Trolig setlist:
1: Mitt Gullbergs Kaj Paradis
2: Uppsnärjd I Det Blå
3: Gråsparven När Hon Sjunger
4: Fulaste Flickan I Världen
5: Minnen Av Aprilhimlen
6: Ramlar
7: En Vän Med En Bil
8: Förhoppningar & Regnbågar
9: Det Är Så Jag Säger Det
10: Rocken Roll Blåa Ögon Igen

Extralåtar
11: Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
12: Kom Igen Lena
13: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
14: Vi Två 17 År

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #2: Ulf Lundell 2008

Postad: 2023-05-05 07:41
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

LUNDELL FÖLJS AV LUNDELL I MIN SERIE med favoritkonserter i Örebro. I måndags placerade jag Ulf Lundells turnépremiär sommaren 1982 på en hedrande 3:e-plats på min lista. Med 40-50 Lundell-konserter på mitt samvete är nog Ulf Lundell den artist som jag har upplevt live flest gånger av dem alla. Och vid en majoritet av tillfällen har det varit just i Örebro, utomhus i Brunnsparken eller Stadsparken och inomhus på Prisma, i Konserthuset, Idrottshuset eller Conventum, har jag sett honom. Alltså en rik flora av konsertupplevelser med Sveriges ledande rockartist under fem decennier.
   Hela 13 unika Ulf Lundell-konserter fick plats på min 100-lista och i mina recensioner av konserterna har jag nog ”i stridens hetta” och med stressade lämningstider på Nerikes Allehanda vid ett par-tre tillfällen utropat att just den konserten varit den bästa i Örebro. Så även när jag snabbt analyserade den akustiskt baserade 2008-konserten. Men jag klargör ju på slutet i recensionen att det är svårt att ”jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar med 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg” och senare höjdpunkter. Helt klart omöjligt men nu har jag ändå fastslagit rangordningen av mina bästa Lundell-konserter och övrigt på listan där enbart min egen smak har styrt.
   Just det: Jag har ju en konsert kvar att redovisa. En svensk artist på en konsert som överträffar allt annat som jag har upplevt på en scen i Örebro. På måndag, 8 maj, vet vi svaret på frågan som jag aldrig formulerade.

DET SKULLE TA 32 ÅR EFTER KONSERTDEBUTEN för Ulf Lundell att uppträda ensam på scen, sitta på en stol, berätta utförligt och samtala med publiken på ett helt och osannolikt avslappnat sätt. Efter att ha sett 36 konserter med Ulf Lundell, som på 00-talet hade blivit alltmer förutsägbara, hade jag sannerligen inte väntat mig det. Det var både mycket överraskande och extremt oväntat att Ulf gick i land med de här konserterna och hela turnén på detta påfallande ödmjuka sätt.
   Nu var inte Ulf ensam på scen under hela konserten, egentligen bara på den sju låtar långa inledningen, men den där avslappnande prägeln genomsyrade uppträdandet i sin helhet. Även när bandet, som var fem man starkt men akustiskt baserat, kom in på scen.
   Lundell hade inte turnerat sedan sommaren 2006 och kompbandet var till större delen nytt men också ”gammalt”. Jens Frithiof, gitarr/lap steel, och Marcus Olsson, saxofon/keyboards, hade kompat Lundell 2006 medan de i det här sammanhanget rutinerade musikerna Jerker Odelholm, bas, och Andreas Dahlbäck, trummor, var tillbaka efter en mer (Jerker) eller mindre (Andreas) lång Lundellpaus och gitarristen Fredrik Rönnqvist, även mandolin/bouzouki, var helt ny i sammanhanget men rutinerad i Lisa Miskovskys kompband. Och gitarrfantomen Janne Bark var tacksamt bannlyst från den här akustiskt dominerade turnén.
   Även på skivområdet hade första halvan av 00-talet varit dumdristigt och hysteriskt produktivt med Lundell där finalen 2005 med dubbelalbumet "Lazarus" var en tung (22 låtar med över två timmars spellängd), högljudd, blueskryddad men inte speciellt intressant skiva.
   En plötslig drygt tre år lång paus i skivutgivningen resulterade i en mindre mediokerbluesig och mer luftigt poppig skiva, ”Omaha”. En skiva som släpptes 19 november när den en och en halv månad långa succéfyllda turnén hade avslutats. Men Ulf bjöd ändå på rikligt med smakprov från det kommande albumet under den här turnén.
   Som lite uppvärmning inför Örebrokonserten såg jag Västerås-spelningen en månad innan han kom till Conventum. Ulf Lundells turné hösten 2008 gick mycket riktigt gick under namnet ”Unplugged” och fick en uppföljning på skiva när ”Unplugged solo” släpptes sommaren 2011. En skiva inspelad i bland annat Stockholm och Göteborg under denna turné. 14 låtar, samtliga hämtade från de inledande sekvenserna när Lundell var själv på scen. Rekommenderas!
   Vid flera tillfällen under den här turnén, men inte på Örebrokonserten, pratade Lundell om att det här ska bli hans sista turné. Knappast! Efter den här konserten har jag vid minst sju tillfällen upplevt Lundell på konsert...




Den här recensionen publicerades ursprungligen på Nerikes Allehanda/Meny Webb 30/10 2008.

LUNDELLS BÄSTA KONSERT NÅGONSIN I ÖREBRO

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 30 oktober 2008
Konsertlängd: 19.35-22.27 (172 minuter)
Min plats: På rad 12, plats 771, rakt framför scenen.


EFTER EN OSEDVANLIGT LÅNG TURNÉPAUS på drygt två år är Ulf Lundell tillbaka med konserter som på många sätt är unika. Aldrig tidigare har han gjort så flexibla, oförutsägbara och musikaliskt spännande konserter och Conventum på torsdagskvällen var inget undantag. En totalt avslappnad, spontant öppen och helt närvarande Lundell bjöd på sin kanske allra bästa konsert någonsin i den här staden.
   En artist med över 30 år bakom sig på turné har givetvis många generationer att tillfredsställa men på den här höstens konserter är det de genuina fansen, de långlivade fanatikerna, som är prioriterade. De som ständigt kräver spänning, nyheter och rent spontana infall (jag är en av dessa…) fick sina önskemål uppfyllda. Och vi slapp för en gångs skull en massa sönderspelade hits på rutin.
   Det var full koncentration från första sekund. När Ulf kom in ensam, i svart tröja och blåjeans, slog sig ned på en stol bredvid det lilla bordet med munspel, plektrum och ett glas vatten. Och två akustiska gitarrer bredvid sig. Där inledde han med att framföra en fantastisk inbjudan, ”Kom in, kom in”, och alla på det stora Conventum befann sig plötsligt i det berömda ”vardagsrummet”. Där historierna, de akustiska sångerna och överraskningarna avlöste varandra på ett ganska euforiskt sätt och riktade sig till var och en av de 1200 åhörarna.
   Han ansträngde sig, utan att egentligen anstränga sig…, för att ta tid på sig mellan låtarna. Pauserna blev till egna föreställningar och Ulf ville verkligen beröra och personligt berätta om minnen och händelser av lokalt slag. I resonemanget kom han naturligtvis inte förbi Nature, hans första kompband, och påstod att all blues kom från Örebro, räknade upp exempel som Finn Sjöberg, Lasse Wellander och Mats Ronander, och de vilda åren på Power House som han dock själv missade.
   Ulf Lundell hösten 2008 är musikaliskt allt annat än vild. Under den lugna lågmälda inledningen gjorde han om volymskadad rock (”Hungerdepartementet”) till en känslig akustisk visa eller tog en klassiker som en avskalad ”Snön faller och vi med den” och den talade direkt till publiken. Eller en bortglömd akustisk raritet, ”Hon måste va en kristen kommunist”, och gav den några minuter i rampljuset.
   När bandet från åttonde låten gjorde sällskap med Lundell på scen blev det följaktligen lite mer arrangerat utan att varken tempo eller volym märkbart höjdes. Konserten därefter blev en underbart spännande resa mot finalen och det var märkligt hur bandet var både tungt och smidigt, hade ett sällsynt markerat groove och gav arrangemangen en ljuvlig luftighet som beredde plats för den allt bättre sjungande Lundell.
   Hans sång, som lät lika bra på första låten som sista, är en av nycklarna till dagens suveräna Ulf Lundell-form. Han har verkligen lärt sig att sjunga och varje stavelse gick att identifiera.
   Borta var den andfådda stressen, Janne Barks Flying V-gitarr och de rossliga mellansnacken. Nu blev det istället en andlöst underhållande och engagerande föreställning med en genomgående nyarrangerad repertoar. En fröjd för oss veteraner i publiken men kanske inte lika klockrent för ”greatest hits”-intresserade öron.

I ÖREBRO SLÄPPTE INTE LUNDELL NYHETEN att hans turnerande nu nått sitt slut. Han gjorde ”Din tid är ute”, en av konsertens två helt nya låtar, utan kommentarer men i övrigt gjorde han flera filosofiska utläggningar till mellansnack under konserten.
   Av naturliga skäl var repertoaren som mest flexibel under de inledande låtarna när Lundell var ensam på scen men även under huvudavdelningen så bjöds det på hisnande överraskningar i arrangemangen som gjorde en koncentrerad publik än mer koncentrerad.
   Det träskinspirerade introt till en fantastiskt nyrestaurerad ”Folket bygger landet”, ”Hon gör mig galen” omgjord till en suggestiv hymn i flera delar medan scenen badade i blodrött ljus och den Rickenbacker-dekorerade ”En eld ikväll”, med fina avslutande körer, var bara några av konsertens väldigt många höjdpunkter.
   Alla de här genomgående nya arrangemangen gav bandet plats att briljera på många händer. Kvällens favorit var trummisen Andreas Dahlbäck som såg ut att ha så kul och ändå vara ett under av musikalitet i varje detalj. Slutet på ”Skaka på dom” stopp/gå-spelade han så att klockorna stannade.
   Även om konserten aldrig blev någon berusande show så stegrade sig stämningen mot slutet i några välvalda, men ändå inte uttjatade, showstoppers som ”Lycklig man”, ”Gå ut och var glad”, ”St Monica” och ”Ut ikväll”. En något mer publikfriande men ändå läcker final. Som fick sitt definitiva slut i ännu en både vacker och effektiv slutpunktpunkt, ”En eld ikväll”.
   Inledningsvis insinuerade jag något att det här kan ha varit Ulf Lundells bästa konsert i Örebro men jag ska, eller kan, inte jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar, 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg med dagens åldrande och suveräna dignitet. Alla epoker har en stor plats i mitt hjärta men just nu känns det som Ulf Lundell nått bergets topp - men fortsätter ändå upp, för att citera en gammal pärla från 1978.

• Kom in kom in
• Hungerdepartementet
• Venus & Jupiter
• Snön faller och vi med den
• Hon måste va en kristen kommunist/
• En fri man i stan
• Kär och galen
• Din tid är ute
• En bättre värld
• Folket bygger landet.
• Kvar där för gott
• Kärlekens hundar/
• Förlorad värld
• Hon
• Lär dig älska mörkret
• Hon gör mig galen
• Jag saknar dig
• Lycklig man
• Gå ut och var glad

Extralåtar:
• Baby om morgonen
• St Monica
• Skaka på dom
• Ut ikväll

Extra extralåt:
• En eld ikväll

/ Håkan

Covers: Billie Joe Armstrong

Postad: 2023-05-03 07:53
Kategori: Cover-skivor

BILLIE JOE ARMSTRONG: No fun Mondays (Reprise, 2020)

REDAN PÅ SITT FÖRSTA SOLOPROJEKT, ”Foreverly” (2013) tillsammans med Norah Jones, var det egentligen covers i blickpunkten för Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong, Där var det fokus på Everly Brothers, som titeln skvallrar om, men det var huvudsakligen traditionellt och åldersstiget låtmaterial och innehållsmässigt en kopia av Everly-brödernas album ”Songs our daddy taught us” (1958).
   Billie Joes andra soloalbum är något helt annat. Dels är han ensam artist och dels är covermaterialet färskare, inte några traditionellt dammiga låtar utan hämtade från 1963 och framåt. Ett ganska demokratiskt urvalt material från 60- till 90-talet med en viss majoritet från 70-talet i vars decennium Billie Joe är född.
   ”No fun Mondays” är inte så märkvärdigt gjord och producerad, ganska raka okomplicerade tolkningar av originalversionerna. I det lilla bandet bakom Billie Joe, som spelar både gitarr, bas och trummor, finns en Green Day-relaterad musiker, turnégitarristen Jason White plus Chris Dugan, trummor, och Bill Schneider, bas. Hela den kvartetten uppträder ibland som The Coverups som inte överraskande har enbart covers på sin repertoar.
   Nej, det märkvärdiga och absolut mest spännande med ”No fun Mondays” är urvalet av låtar i den melodiskt poprockiga genren. Billie Joe har inte enbart siktat in sig på självklara och förutsägbara hits, nåja ”Kids in America” och ”Manic Monday” hamnar kanske under den svajiga kategorin men det går inte att missa energin i hans versioner. Fast i övervägande fall är det mer charmig powerpoprock än aggressiv Green Day-rock.
   Sedan är det naturligtvis ett stort plus när Billie Joe har letat upp Wreckless Erics fullständigt legendariska låt ”Whole wide world” till ett coveralbum där den kommer efter John Lennons mäktiga ”Gimme some truth”.
   Bland de andra färgstarka höjdpunkterna på skivan märks Billy Braggs ”A new England”, filmpowerpoplåten ”That thing you do” och The Equals ”Police on my back” (som Clash gjorde en cover på ”Sandinista”, 1980).
   Eric Carmens melodiradiorocklåt ”That's Rock 'N' Roll” och den Burt Bacharach-relaterade låten ”Amico” kunde ha lämnats utanför albumet men Billie Joe väcker upp ett visst intresse för 70-talet och banden Starjets och Avengers vars låtar från 1979 inte skäms för sig här.
   På ”Manic Monday” krediteras Prince här som låtskrivare fast han på The Bangles-originalet döljer sig bakom pseudonymen Christopher.


1. I Think We're Alone Now (Ritchie Cordell) 2:14
1967. Singel med Tommy James & the Shondells.
2. War Stories (Liam L'Estrange/John Martin/Terence Sharpe) 2:41
1979. Singel med Starjets.
3. Manic Monday (Prince) 3:06
1985. Från albumet "Different light" med The Bangles.
4. Corpus Christi (Bradley Grant Kent/Daniel J. O'Brien/James Calvin Wilsey/Penelope Houston) 3:24
1979. Från ep:n "Avengers" med Avengers.
5. That Thing You Do! (Adam Schlesinger) 2:48
1996. Från albumet "That thing you do!" med The Wonders.
6. Amico (Bob Hilliard/Burt Bacharach/Don Backy/Giulio "Mogol" Rapetti) 2:27
1963. Singel med Don Backy.
7. You Can't Put Your Arms Round A Memory (Johnny Thunders) 3:31
1978. Singel med låtskrivaren.
8. Kids In America (Marty Wilde/Ricky Wilde) 3:08
1981. Singel med Kim Wilde.
9. Not That Way Anymore (Frank Secich/Stephen Bator) 2:52
1980. Singel med Stiv Bators.
10. That's Rock 'N' Roll (Eric Carmen) 2:59
1975. Från albumet "Eric Carmen" med låtskrivaren.
11. Gimme Some Truth (John Lennon) 2:48
1971. Från albumet "Imagine" med låtskrivaren.
12. Whole Wide World (Eric Goulden) 3:18
1977. Singel med Wreckless Eric (Eric Goulden).
13. Police On My Back (Edmond Grant) 3:11
1967. Singel med The Equals.
14. A New England (Billy Bragg)
1983. Från albumet "Life's a Riot with Spy vs Spy" med låtskrivaren.

/ Håkan

Pugh Rogefeldt (1947-2023)

Postad: 2023-05-01 13:02
Kategori: Minns

I FREDAGS SKREV JAG OM DEN FANTASTISKA ”Ett steg till”-konserten 1974 i min rangordnade lista på bästa konsertupplevelser i Örebro. Mitt bästa minne av PUGH ROGEFELDT på scen fick en hedrande 4:e-plats på min 100-lista. Tre dagar efter min publicering finns inte Pugh längre och det finns knappt gränser för att sammanfatta det totala minnet av en svensk musikikon. Jag kan börja med att upprepa den inledande texten från i fredags:
   ”Pugh Rogefeldt, född Torbjörn i förnamn, var ingen man eller artist som gjorde det förväntade. Efter sin makalöst uppseendeväckande (han sjöng ju på svenska!) debut-skiva ”Ja dä ä dä” överraskande han musikbranschen flera gånger under 70-talet. Inte bara genom att sjunga på låtsasspråk (”Pughish”), raka sitt huvud rent från hår (kom ihåg att det var 1973!) eller ställa upp i Melodifestivalen några år senare.”
   Men Pughs långa karriär var så mycket längre och så mycket mer innehållsrik. Jag såg Pugh på konsert vid minst elva tillfällen i olika konstellationer och i olika sammanhang. Från det legendariska samarbetet med Nature som kompband 1972 via Rainrock-premiären sommaren 1973, ovannämnda ”Ett steg till”, ett nytt Rainrock 1977 (med Mats Ronander som debuterande gitarrist), konserter på 80-talet med både Trousers och The Radio som kompband, turnén 2000 som följde upp det fantastiska ”Maraton”-albumet, några hårdrocksinfluerade och mindre legendariska spelningar på tidiga 2000-talet och ett par inspirerade solospelningar 2007 och 2008. Och till slut sista gången jag upplevde Pugh på scen, sommaren 2015 med en energisk Pugh och ett litet kompband på högvarv på den stora scenen vid Slottet i Örebro.
   Den långa karriären med Pugh på skiva är inte mindre legendarisk men också stundtals lite ojämn. Alla vill framhålla ”Ja dä ä dä” (1969) som Pughs och svensk rockmusiks stora milstolpe och den är givetvis omöjlig att undvika när man talar om svensk musikhistoria. För mig personligen är ”Hollywood”-albumet (1972) ännu ett strå vassare och vi ska i sammanhanget inte heller glömma de två singlarna, ”En gång tog jag tåget bort” (med Ulf Lundells text) och ”Slavsång”, som Pugh spelade in med Nature 1972.
   Schlager-försöket ”Nattmara” och EMI-albumen runt 1980 lyser kanske inte stjärnglans och hårdrockiga ”Hammarhjärta” var brötigt monoton. Men mellan varven överlevde Pugh musikaliska dippar med stor framgång. ”Pop o twist” och ”Två lika är ett” är fina singelhits och framgångarna med Grymlings första album (1990) var inte minst Pughs förtjänst. Albumet ”Maraton” (1999) tillhör faktiskt mina största Pugh-favoriter.
   Natten till idag, 1 maj 2023, avled Torbjörn Pugh Rogefeldt efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #3: Ulf Lundell 1982

Postad: 2023-05-01 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

EN KLASSISK KONSERT, ETT KLASSISKT regn och en klassisk turnépremiär. Just den här turnén var startskottet på Ulf Lundells publikmässigt och kommersiellt mest framgångsrika period. Vi fick smakprov från det kommande albumet ”Kär och galen” som skulle släppas till hösten 1982. Då Ulf Lundell blev nationalpoet med hela det svenska folket tack vare ”Öppna landskap”. Uppståndelsen och framgångarna visste inga som helst gränser. En uppskattning och hysteri som Lundell själv aldrig riktigt har hämtat sig ifrån.
   Premiären på den här sommarturnén, med titeln "Kär och galen igen...", gick alltså av stapeln i Örebro folkpark, även kallad Brunnsparken, och så gott som alla svenska dagstidningars recensenter och reportrar hade invaderat stan och uppmärksamheten kring Ulf Lundell var just då stor, mycket stor.
   Lundell hade hållit sig ifrån turnerandet sedan hösten 1980 och skivmässigt hade han bara släppt en skivbox, ”Innan jag anfölls av indianerna”, samlingsskivan ”Preskriberade romanser”och julsingeln 1981, ”Snart kommer änglarna att landa”. På den singeln hade Lundell delvis börjat samarbeta med nya musiker. Bland annat folk från The Radio med bland annat gitarristen Janne Bark som därmed skulle inleda ett långt, långt och troget samarbete med Ulf Lundell.
   Med på singeln fanns också trummisen Pelle Alsing som också blev ny medlem i Lundells turnéband under 1982. Ett turnéband som till hundra procent var identiskt med musikerna på ”Kär och galen”-skivan. Där det endast var organisten Hasse Olsson kvar från 1980-bandet. Han var dessutom kapellmästare på Lundells turné.
   Olsson och Alsing var samtidigt medlemmar i ett annat mycket framgångsrikt turnerande band, Raj Montana Band. Bandet som kompade Dan Hylander och Py Bäckman under flera år i början på 80-talet. Förutom Bark, Alsing och Olsson bestod bandet sommaren 1982 av basisten Martin Cerha och pianisten Olle Nyberg. Båda byttes för övrigt ut till höstturnén.
   Martin Cerha hade spelat bas sedan tidigt 70-tal. Då i gruppen Friendship Time som kom från Upplands Väsby och var starkt influerade av engelska Yes och deras svävande rockmusik. Cerha ersattes till hösten av Backa Hans Eriksson i Lundells band. Då sökte sig Cerha vidare till Per Cussion och senare också Louise Hoffsten. Cerha, med medfött hjärtfel, dog 1992.
   Olle Nyberg, född i Falun 1959, spelade 1977-78 i Motvind, sedan med den engelske bluesmunspelaren Johnny Mars och 1980 startade han ett band tillsammans med den amerikanske låtskrivaren Gary T´To innan Lundell fick upp ögonen för Nyberg. Efter Lundell-äventyret emigrerade han till Paris och livnärde sig som bar- och bluespianist en tid innan han blev permanent medlem i Björn Afzelius Band 1984 då ett långt samarbete med Afzelius inleddes. På senare år har Nyberg, som för övrigt spelar piano på Lundells skivversion av ”Öppna landskap”, spelat i Sven-Ingvars.
   Efter premiärkonserten på Lundells sommarturné, som genomfördes i hällande regn, blev det fest/presskonferens i Regnbågen som jag helt oplanerat ramlade in på. Innan stora delar av sällskapet drog in till Lord Nelson där festen fortsatte för att sedan avslutas uppe på hotellet i samma hus. Jag var med ett tag innan jag gick hem och lyckades försova mig dagen efter och hade då inte skrivit en rad till recensionen som skulle levereras samma morgon...


Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1982.

ULF LUNDELL LEVDE UPP TILL FÖRVÄNTNINGARNA

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 30 juni 1982


REGNET FÖLL TVEKLÖST, DEN FRISKA NORDANSVINDEN bet hårt och det var kylslaget. Det var alltså en tämligen normal svensk sommarkväll när Ulf Lundell med spänning emotsedda folkparksturné hade Sverigepremiär på onsdagskvällen i Brunnsparken.
   Trots miserabla yttre förutsättningar blev det musikaliskt en helgjuten afton för alla Ulf lundell-fans som hade mött upp mangrant. Allsångsovationerna i ”Ooh la la” och ”Sextisju sextisju” knäckte faktiskt Ulf Lundell själv.
   - Publiken var sagoilik, trots förhållandet, sa Ulf Lundell direkt efter konserten.
   Ulf Lundell har inte turnerat i folkparkerna sedan 1978 och det var med viss nervositet han tog scenen i besittning efter en två minuter lång förvirrande inledning med afrikansk djungelmusik.
    Titellåten för hela turnén och även det kommande albumet inledde. En lång, melodisk och alldeles enorm rocklåt som bara Ulf Lundell kan skriva i sina bästa stunder.
   I övrigt innehöll konserten, förutom undantaget ”Aldrig nånsin din clown”, enbart kända och välrenommerade Ulf Lundell-låtar som sakta men säkert fångade in publiken (otroliga 3200 personer) och skapade mot slutet en rent kaotisk upphetsning.
   Det var en glädjande upplevelse i den mörka och kalla sommarnatten.
   Repertoaren var skräddarsydd för folkparkerna men trots den ansenliga konsertlängden (fantastiska 1 tim 40 min) var det aldrig jämförbart med den totala upplevelse som Lundell brukar skapa i en mörk konsertlokal med väggar och tak.
   Omständigheter har ryckt ifrån oss det unika och perfekta samarbetet mellan Lundell och Mats Ronander och nu har inte Ulf inte längre någon med Ronanders erfarenhet och säkerhet att luta sig tillbaka på.
   Även bandet är skräddarsytt för den här turnén, och den längre inomhusturnén i höst, med Lundell-veteranen Hasse Olsson, på orgel, i spetsen för ett väldigt habilt kompband.
   Det var inledningsvis mindre gitarrattacker än tidigare. Förutom Ulf var det bara en gitarr (Janne Bark) på scen och klaviaturspelande Hasse Olsson, med massiva orgelslingor, och Olle Nyberg, med mäktigt pianoklinkande, hade större roll i arrangemangen än förut.
   Avslutningen var sanslös och mycket fin på en konsert där förväntningar och resultat mot slitet ändå var överens.
   På ”Do you wanna dance” och den oundvikliga ”Snart kommer änglarna att landa” var det full passion både på scen och i publikhavet. Då var det snudd på magi.

21.20
Kär och galen
Stockholm city
På fri fot
Håll mej... åh ingenting
Precis som en kvinna
Odyssevs
Rom i regnet
Bättre tider
Stackars Jack
Posörerna
Glad igen (Carey)
Snön faller och vi med den
Jag går på promenaden (Walking on sunset)
Distraherad

Extralåtar
Distraherad (forts)
Aldrig nånsin din clown
(Oh la la) Jag vill ha dej
Sextisju, sextisju

Extra extralåtar
Do you wanna dance
It's all for the love of rock'n roll
Snart kommer änglarna att landa
23.00

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (519)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2023 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.