Tidigare blogginlägg

Covers Special: Linda Ronstadt 1973

LINDA RONSTADT: Don't cry now (Asylum, 1973)

1973 TOG LINDA RONSTADT STEGET att lämna skivbolaget (Capitol) som hon hade haft kontrakt med sedan 1967. Först som medlem i folkmusiktrion Stone Poneys och sedan på tre soloalbum. Hon var vid det här laget missnöjd med skivbolagets bristande ansträngningar och det blev naturligt att byta till det just då hetaste bolaget i västra USA. Asylum.
   Asylum Records hade startat 1971 med några få företrädesvis singer/songwriter-artister som David Blue och Judee Sill. En artistskara som året efter utökades med Joni Mitchell, John David Souther men också grupperna Eagles och Jo Jo Gunne och duon Batdorf & Rodney.
   Som etablerat skivbolag fortsatte Asylum växa under 1973 med nya artister/låtskrivare som Steve Ferguson, Tom Waits, Ned Doheny, Rod Taylor – och Linda Ronstadt som var allt annat än singer/songwriter. Men Asylum-stallet var en naturlig hemvist för henne, där befann hon sig bland sina musikaliska vänner och en av de närmaste, John David Souther, blev inte bara ny producent utan också hennes nya pojkvän.
   Souther, som mellan 1968 och 1971 var ena halvan av Longbransch Pennywhistle tillsammans med den kommande Eagles-medlemmen Glenn Frey, hade precis solodebuterat (på Asylum, naturligtvis) som artist. Och var en flitig och begåvad låtskrivare som skulle komma väl till pass på Lindas nya album. Som producent fick Souther dela på ansvaret med John Boylan (producent på Lindas senaste album) och Peter Asher (vid den här tidpunkten var han Lindas manager). Asher var inte så rutinerad som producent men låg bakom några skivor med James Taylor, Taylors syster Kate, gruppen Jo Mama och Tony Joe White.
   Här inleds alltså det musikaliska samarbetet Linda/Peter Asher som blev det framgångsrika team som kom att styra på elva album, inklusive tre skivor med enbart evergreen-låtar, framåt.
   På ”Don't cry now”-albumet var det däremot John David Souther som var högst ansvarig som producent och det var säkert han som satte den lågmälda och långsamma tonen på en majoritet av de tio låtarna. Både som artist och låtskrivare var han väldigt ofta känslomässig och nästan sentimental i sitt tilltal och det har tydligt gjort det här albumet till en balladdominerad skiva. I stora drag fyra ballader och en poplåt på varje skivsida.
   Jag vill inte kritisera det ofta långsamma tempot ty Linda sjunger genomgående med både kraft och emotionell känsla och arrangemangen är alltid välbalanserade och detaljerat intressanta.
   Det finns en steelguitar med på nio av albumets tio låtar men här är de tidigare så tydliga countryinfluenserna med ett undantag bortstädade och ersätta av Sid Sharp-stråkar, tjejkörer, ett akustiskt piano och blås på en låt. Undantaget heter "Silver Threads and Golden Needles", The Springfields mindre hitlåt från 1962, som med Gib Gilbeaus pigga fiol längst fram blir ganska klassisk countrymusik.
   Nej, det är de långsammare låtarna som dominerar albumet. Som en något överlastad version av ”Love has no pride” där två elektriska gitarrer, elpiano, steelguitar och stråkar ska jämföras med Bonnie Raitts original där enbart en akustisk gitarr, piano och ståbas gör låten helt rättvis.
   Annars är det de fyra pianodominerade låtarna, den bara ett halvår gamla ”Desperado”, titellåten, Randy Newmans ett år gamla ”Sail away” och Neil Youngs ”I believe in you”, som står i centrum på albumet. Arrangemangen på de låtarna kanske gör skivan lite musikaliskt likriktad men Lindas underbart starka sång till effektiva arrangemang gör allt så njutbart.
   Men allra bäst på skivan tycker jag ”Colorado” är, där låtskrivaren och Flying Burrito Brothers-medlemmen Rick Roberts gästar med sin akustiska gitarr.


Side one

1. "I Can Almost See It" (J. D. Souther) 3:50
Original.
2. "Love Has No Pride" (Eric Kaz/Libby Titus) 4:10
1972. Från albumet "Give it up" med Bonnie Raitt.
3. "Silver Threads and Golden Needles" (Dick Reynolds/Jack Rhodes) 2:28
1956. B-sida ("Hot Dog! That Made Him Mad") på singel med Wanda Jackson.
4. "Desperado" (Don Henley/Glenn Frey) 3:30
1973. Från albumet "Desperado" med Eagles.
5. "Don't Cry Now" (J. D. Souther) 4:28
Original.

Side two

1. "Sail Away" (Randy Newman) 3:05
1972. Från albumet "Sail away" med låtskrivaren.
2. "Colorado" (Rick Roberts) 4:18
1971. Från albumet "The Flying Burrito Brothers" med The Flying Burrito Brothers.
3. "The Fast One" (J. D. Souther) 3:40
1972. Från albumet "John David Souther" med John David Souther.
4. "Everybody Loves a Winner" (Bill Williams/Booker T. Jones) 3:15
1967. Singel med William Bell.
5. "I Believe in You" (Neil Young) 2:50
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.

/ Håkan

April 2023 på Håkans Pop

Flyttbestyr har färgat min senaste månad.

RAPPORTEN OM INNEHÅLLET PÅ HÅKANS POP under april 2023 blev kraftigt försenad på grund av flyttbestyr, internetsvårigheter och ett allmän kaos. Jag har försökt beskriva det i ord och det förklarar väl hur jag har haft svårt att komma till dator och få formuleringarna att fungera.
   Utöver de traditionella programpunkterna listan med Bästa Örebrokonserter och Coverskivor var det bara några få händelser. Ett tragiskt dödsfall och en konsert med några göteborgare.
   På min 100-lista på bästa Örebrokonserter kunde jag under april redovisa placeringarna #4-11: Pughs fantastiska ”Ett steg till”, Magnus Lindberg 1983, Totta 2002, Lars Winnerbäck 2007, The Facer 1999, Lolita Pop 1990, Eldkvarn 2006 och Magnus Lindberg 1989.
   Coverskivorna som jag under april satte fokus på hade gjorts av Willie Nelson, Willie Nile, Bryan Ferry och Rickie Lee Jones.
   Jag skrev också en liten text inför den kommande konserten på STÅ i Örebro där örebroaren Olle Unenge och Malmö-bon Richard Lindgren skulle fira Bob Dylans 82-årsdag 24 maj.
   Månadens i särklass mest tragiska ögonblick var Lasse Wellanders dödsfall. Jag skrev en lång text om hans liv och den texten hamnade också på ett uppslag i Nerikes Allehanda.
   Jag, Olle och Janne i TisdagsAkademien har möte varje tisdag och i april rapporterade jag, för 14:e gången, om våra senaste musikaliska ämnen.
   Det sedvanligt trevliga gänget från Göteborg, Majornas 3dje Rote, blev månadens konsert, en glad kväll på Närkes Kulturbryggeri.

INNAN FLYTTBESTYREN BLEV RIKTIGT seriösa hann jag under april lyssna på några intressanta skivor. Men jag valde också bort några, Allan Clarke, Ivan Neville, Robbie Fulks och Jethro Tull, som inte höll för mina krav på lyssnande höjdpunkter. Dessutom finns det anledning att i höst återvända till de nya skivorna med Matthews Souther Comfort och Susanna Hoffs ty de innehåller enbart covers.
   Den amerikanska trio COUNTRY WESTERNS är visserligen från Nashville men lever inte alls upp till sitt namn. På albumet ”Forgive the city” är det ettriga gitarrer och sångaren Joseph Plunkets raspiga röst som dominerar. Det är ganska högljudd rockmusik men jag hör en och annan poppig melodi i bandets ösiga framtoning.
   När IAN HUNTER släpper ett nyinspelat album är man tvungen att lyssna och analysera. Många gästartister, som Ringo Starr, Jeff Beck och Todd Rundgren, ökar på min nyfikenhet men här finns också några hårdrockande namn som ger soundet en onödig tuff prägel. Har svårt att hitta de rejäla höjdpunkterna men ”Bed of roses” och ”No hard feelings”, med Johnny Depp, dugerbra.
   ESTHER ROSE, från New Orleans, har släppt sitt fjärde album, ”Safe to run”, utan att jag tidigare har upptäckt henne. Ser snäll och vanlig ut men sjunger rätt kraftfullt fast hon uppenbart tillhör den traditionella singer/songwriter-genren. Bästa låt är ”Chet Baker”.
   På 90-talet var BIE KARLSSON medlem av Docenterna och gör något av solocomeback med sitt nya album ”Hat & kärlek” där han både sjunger och skriver låtar med stort självförtroende. Poprock i en stark Max Lorentz-produktion som borde nå ut på allvar i ett land där vi saknar Olle Ljungström. Så kvalitativa är Bies låtar. Lyssna bara på ”Cadillac”, ”Kung Karamell” och titellåten, stora favoriter just nu.
   Den gamle stofilen ANDY FAIRWEATHER LOW gör rock'n'roll på gammalt sätt i ungefär samma genre som Geraint Watkins, båda med rötter i Wales. ”Flang dang” innehåller lite rockabilly, lite ska, lite soul och mycket renlärig rock'n'roll. Och allt framförs med ett otroligt sväng och Andy sjunger lika bra som under Amen Corner-tiden på 60-talet.
   MANDO DIAO befinner sig nu långt från svenska visor. På nya albumet, med den onödigt krångliga titeln ”Boblikov's magical world”, blandar de upp ösiga och högljudda låtar med lite skumma ljud, moderna maskiner och rena Status Quo-boogierock.
   Att ALICE HOWE har spelat in sitt senaste album ”Circumstance” i Fame-studion i Muscle Shoals och det väcker naturligtvis både nyfikenhet och förväntningar. En stark naturlig röst som de ärrade studiomusikerna ger bästa uppbackning.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det var längesedan jag gillade ett HÅKAN HELLSTRÖM-album som när jag lyssnar på senaste skivan ”Poetiska försök”. Jag förstår varför jag gillar albumet när jag läser kritik på annat håll som tycker att det låter taffligt poppigt om albumet. Det är just det jag tycker är positivt och bra.
   Håkans låtar, de flesta skrivna med Björn Olsson, är väl inte alltid så originella och unika men jag bryr mig inte om de stjäl, lånar eller omedvetet har tur när de konstruerar nya låtar. Det må vara hänt att det ekar John Lennon här och där, inledande ”Jag är en wild story” ekar ”Mind games” och låttiteln ”Vem vill vara din vän när du har tappat glänsen” är uppenbart hämtad från ”Nobody loves you when you're down and out.
   I mina öron ekar det både bekant och personligt om Håkan Hellström 2023 på ”Poetiska försök”. Jag blir förvånad att jag kan ge albumet betyget Månadens bästa album. Och allra bäst på albumet är ”Jag är en wild story” (skriven tillsammans med bland annat Jonas Lundqvist och Theodor Jensen), ”Små bäckar, stora floder”, ”Den här gången är det på riktigt” och ”Lovsång”.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanTONI HOLGERSSON 2013.

/ Håkan

Nu snurrar vinylskivorna igen

LÄSER I DAGENS DIGITALA TIDNING (Nerikes Allehanda har just nu svårigheter att leverera en fysisk morgontidning till oss...) att Anna Ternheim fyller 45 år idag. Uppseendeväckande i sig men det betyder samtidigt att jag just nu är så kolossalt gammal och mycket äldre än jag tror. Fast under den senaste månaden har jag faktisktb blivit så mycket äldre. Tillsammans med hustrun har jag flyttat boendet in till de centrala delarna av Örebro. Och flyttbestyr är något som man genuint åldras av, det är något som är säkert.
   Under mer än en månad tillbaka har vi känslomässigt levt i ett kaosartat tillstånd omgivna av en myriad av flyttkartonger som till stor del har innehållit grammofonskivor som det så vackert hette förr i tiden. Framförallt tunga vinylskivor som man bara till hälften fick packa i flyttkartongerna och i övrigt fylla med lättare saker som kläder, sängkläder och mindre köksartiklar. Jo tack, det blev sammanlagt 44 lådor som jag noggrant numrerade (se etikett till höger) för att sedan kunna placera ut i alfabetisk ordning i de nyinköpta hyllorna.
   Nu innehöll flyttcirkusen inte bara 44 lådor med LP-skivor. I ytterligare ett tiotal lådor fanns mina samtliga cd-skivor som jag har sparat på mig i drygt 30 år. Blanklysande skivor som en och en väger lätt i handen men tillsammans med tusen och åter tusentals andra skivor blir tunga som bly. Fråga inte mig, fråga de supereffektiva flyttgubbarna som vi lejde. På mindre än fyra timmar hade de tömt den gamla lägenheten och sedan fyllt den nya. Ofattbart välorganiserat.
   Att flytta är inte bara en fysisk utmaning. Det är också en emotionell jordbävning när man i källarförråd upptäcker saker som man aldrig saknat men likafullt finns där och det krävs snabba beslut. Ska vi spara? Ska vi slänga? Ska vi skänka? Och ska jag kontakta min skivmånglande vän som kan befria mig från dvd-skivor, en mindre mängd vinylsinglar, ett stort antal digipack-album som jag aldrig lyssnar på, 95% av mina maxisinglar och även många cd-singlar? I detta pressade läge svarade jag ja på alla de frågorna. Och i samma stund blev jag av med det fysiska flyttproblemet och det bristande utrymmet i den nya lägenheten fick en lösning.
   Till flyttbestyren hör även det elektriska med alla kontakter till alla prylar. Inför flytten noterade jag både i skrift och foton var alla sladdar skulle sitta till, från och mellan tv, förstärkare, cd-spelare, högtalare och vinylgrammofon. Till min egen förvåning lyckades jag i söndags, nästan två veckor efter flytten, koppla in alla sladdar rätt och fick dessutom ljud i alla prylar.
   I samband med flytten bytte internetleveranserna förutsättningar vilket gjorde att vi i två veckor har varit utan wifi och fungerande tv men från i måndags är vi förbi även det problemet. Och det är tack vare min kära hustru Carina som har ringt hit och dit och överallt för att lösa knutarna.

RUBRIKEN OVAN ÄR MER POSITIV ÄN den huvudsakliga texten jag hittills har skrivit, baserad på den gränslösa glädjen när vinylgrammofonen började snurra programenligt och ljud och musik strömmade ur högtalarna.
   Först på grammofontallriken blev en riktig raritet som jag fick i min hand till följd av 70-årsfirandet. Genom nära kontakter hade en vän lyckats knipa ett exemplar av dubbelalbumet ”Ingen går hel ur det här”, skivprojektet som enligt planerna skulle ges ut i en limiterad upplaga (200 ex) i samband med utgivningen av Kjell Anderssons biografiska bok med samma namn som släpptes tidigt förra året.
   Enligt samma planer skulle samma musikaliska innehåll finnas tillgängligt på Spotify och först var det helt programenligt och normalt när jag då lyssnade på den unika skivan och till och med skrev en recension. Innan Per Gessle, en av de medverkande artisterna, sparkade bakut och ville inte tillåta någon digital release av sitt och Helena Josefssons framförande av Ulf Lundell-låten ”Sniglar och krut”. Vilket grusade hela skivprojektet som efter bara några dagar försvann från Spotify och jag drog tillfälligt tillbaka min recension. Den unika vinylskivan släpptes i höstas till Kjell Anderssons närmaste vänner under mindre ståhej.
   Under några dagar vecka 6 2023 fanns skivan ”Ingen går hel ur det här”-skivan alltså tillgänglig på Spotify men drogs sedan in av rättighetsskäl. Jag hann skriva en recension och publicerade den också under några timmar innan jag valde att lyfta bort den. För att lägga tillbaka den en månad senare.

/ Håkan

Hårdare än bra

ÄNNU EN GÅNG VAR JAG FEL MAN på fel plats. Hårdrock har aldrig varit min melodi och jag uppfattade den engelska trion Budgie som en ganska tråkig representant för den genren. Gruppen hade jämförts med betydligt mer kända namn som Led Zeppelin och Black Sabbath men var i mina öron en blek kopia av de grupperna.
   Budgie bildades ursprungligen 1968 av originalmedlemmarna Burke Shelley, bas/sång, Ray Phillips, trummor, och Tony Bourge, gitarr. Gruppen inledde med enbart covers på sin repertoar men efter några började de skriva egna låtar. Kom i kontakt med Roger Bain som hade jobbat med just Black Sabbath och 1971 släpptes bandets första album, "Budgie".
   Debuten följdes av ytterligare tre album, "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill", skivan som var aktuell när Budgie turnerade hösten 1974 och faktiskt låg på den svenska försäljningslistan just då.
   I november 1973 lämnade trummisen Bourge gruppen och ersattes av Peter Boot som alltså satt bakom trummorna på Konserthuset den här septemberkvällen 1974.
   ”In for the kill”, var enligt min mening hårdrock i dess mest simpla form. Av det musikaliska på konserten minns jag idag ingenting. Däremot har jag inte glömt basisten och sångaren Burke Shelleys utfall mot mig under konserten. Jag satt på en av de främsta bänkraderna och när jag inte klappade med i konsertens samtliga låtar härsknade han till. Recensionen kan till viss mån förklara varför jag inte klappade med hela tiden.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1974.

BUDGIE
Konserthuset, Örebro 12 september 1974

Den engelska popgruppen Budgies besök i Örebro blev den kommersiella framgång man förväntade sig. Mycket folk kom till Konserthuset på torsdagskvällen och de trivdes uppenbart. Den lättflirtade publiken klappade, stampade och skrek ut sin förtjusning över den, som de tyckte, helt underbara konserten. Budgies musik är nämligen så pass påträngande att de flesta genast föll för den utan att egentligen riktigt veta varför.
   Det var som en ogenomtränglig ljudvägg som kastades över publiken när Budgie stod på scen. För att bara vara tre man åstadkom de ett ordentligt oväsen när gitarristen kramade tonerna ur sin överförstärkta gitarr, basisten pumpade på och trummisen slutligen slog hårdare än bra.
   Det mesta de framförde grundade sig tydligen på deras valspråk: Att spela så högt som möjligt utan att anstränga sig. Det var en väldigt otymplig musik som Budgie spelade. Tyngre musik än de flesta andra grupper och samtidigt så ointressant att jag efter en halvtimme saknade variation i framförandet. De strävade hela tiden åt samma håll och det lilla som hände det hände kring sologitarristen som i sina bästa stunder lät riktigt hyfsat.
   Det vägde ojämnt på scenen. Gitarren var väldigt högt påskruvad så att den ofta totalt dränkte sångaren. Rösten som på skivorna påminner om Robert Plant kunde ha varit roligare att höra.
   Budgies musik är föga originell och det finns säkert tusen andra grupper som är lika bra som Budgie – många av dem dessutom bättre. Konserten byggde hela tiden på upprepningar. De utgick från ett gitarriff som sedan återkom med jämna mellanrum och däremellan bredde musiken ut sig åt alla håll.
   Så enkelt kan man nästan få ett helt Konserthus i extas med musik som i mina öron övervägande lät som en stenkross.

Trolig setlist:
1. Breadfan 7:02
2. When You're Living On Your Own 8:35
3. Parents 9:57
4. You Are The Biggest Thing Since Powdered Milk 8:12
5. Zoom Club 17:45
6. Rocking Man 1:25
7. Drum Solo 9:46
8. Running From My Soul 5:23

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanVAN MORRISON Trägårn Göteborg 6 juni 1992.

/ Håkan

Tina Turner (1939-2023)

ÄR DET NÅGON ARTIST SOM KUNDE leva upp till sin kultstatus som ikon så var det TINA TURNER eller Anna Mae Bullock som hon egentligen hette men det var inte många som visste det. Tina började sin offentliga karriär på skiva 1960, långt innan jag regelbundet lyssnade på musik. Det var i duo med den nio år äldre gitarristen Ike Turner som Tina skulle få sitt genombrott långt senare.
   Tillsammans med Ike fick hon några smärre hits på den amerikanska r&b-listan under det tidiga 60-talet, ofta sjöng Tina låtar som Ike hade skrivit. Med titlar som ”You should'a treated me right”, ”Please don't hurt me” och ”(I'll Do Anything) Just To Be With You” som i historiens backspegel luktar ganska illa. Med tanke på den våldsamma relationen som Tina fick genomleva med den grymme Ike.
   Det tog ytterligare några år innan jag som 13-åring fick upp ögon och öron för Ike & Tina. Det var när ”River deep – mountain high” spelades på Tio i Topp i juli 1966. En fantastisk låt, ett underbart arrangemang (Jack Nitzsche), en historisk produktion (Phil Spector) och magnifik sång av Tina. Ofattbart hamnade singeln på en 15:e-plats(!) utanför de tio och skivan blev, lika ofattbart, ingen större hit över världen. Och i USA nådde den bara en 88:e-plats...
   Duon gjorde ytterligare några singlar tillsammans med Spector men de nådde inte ens 100-listan i USA. Phil Spector blev helt knäckt och lämnade musikbranschen i flera år och Ike & Tina återvände till en karriär i skymundan med skivsläpp som inte alls uppmärksammades.
   En liten vändning kom i slutet på 1969 när de gav ut sin version av Beatles-låten ”Come together” (b-sida ”Honky tonk women”) som drygt ett år senare ledde fram till den soulgospelladdade versionen av Creedence-låten ”Proud Mary”, duons första miljonsäljare.
   I kölvattnet av den framgången fick duon ytterligare hits med ”Nutbush City limits” (1973) som exklusiv höjdpunkt, en låt som Tina hade skrivit helt på egen hand.
   Men relationen mellan Ike och Tina knakade i fogarna och 1976 begärde hon skilsmässa från Ike. Karriären befann sig under de här åren långt ner på stegen innan hon 1979 fick en ny manager som förvandlade Tina från en ren nostalgiartist till en sångerska i ropet med England som utgångspunkt.
   Kommande album spelades in i England med övervägande engelska musiker, låtskrivare och producenter som Rupert Hine och Mark Knopfler . Hon fick hits som ”What's love got to do with it”, Knopflers ”Private dancer”, filmlåten ”We don't need another hero” och ”Typical male”. Mot slutet av 80-talet uppmärksammade Tina låtar av Tony Joe White (bland annat ”Steamy windows”) som också fick fart på hans egen karriär som artist.
   Framgångsrika och hitladdade år för Tina men hon gjorde allt med stor dignitet, samarbetade med rätt människor och duktiga låtskrivare. Då var det ett nöje att lyssna på hennes skivor.
   Tina Turner avled 24 maj 2023 efter en längre tids sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanNIKOLA 2012.

/ Håkan

Hyllning till Bob Dylan i Nora

Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
ANDERS WALLÉN
AGNETA WISTRAND ROSENDAL
Björk Kafé och Skafferi, Nora 25 maj 2023
Konsertlängd: 19:00-19:50 och 20:09-21:03 (104 min)
Min plats: Sittande på en stol ca 10 meter från scenen.

EFTER SUCCÉN PÅ STÅ I ÖREBRO, där de hyllade Bob Dylan på hans 82-årsdag, tog det strävsamma paret Lindgren & Unenge temat till Nora. Tillsammans med två lokala gästlyriker/Dylandyrkare, Anders Wallén och Agneta Wistrand Rosendal som läste personliga Dylan-relaterade texter, blev det en kväll i Bob Dylans anda som bjöd på en koncentrerad och stundtals jublande atmosfär.
   Anders inledde kvällen med en lite kritisk text om låten ”License to kill”, från Dylanalbumet ”Infidels”. där han hade upptäckt en felande ton. En överraskande skojig vinkling på Dylans musik.
   Inför en uteslutande sittande och koncentrerat lyssnande publik blev också Lindgren & Unenges framförande lite mer dämpat och lite mindre lössläppt. Men det rådde inga tveksamheter till att publiken älskade det de såg och hörde. Bakom mig gissades det att publikens snittålder den här kvällen var 72 år...
   Både ”Early morning rain”, och ”Tomorrow is a long time” hade flyttats till konsertens första avdelning som avslutades med Agnetas högläsning. Hon hade snyggt och effektivt vävt ihop Dylan-låttitlar med sin egen historia, en text som hon ursprungligen hade skrivit till Bob Dylans 70-årshyllning.
   På originalsetlistan (se nedan) skulle ”One more cup of coffee” framföras i första avdelningen men blev nu inledningen på andra där man kunde ana en lite mer energisk ton fast tempot ofta var lågt.
   I andra avdelningen fick vi premiärspelningen av ”It takes a lot to laugh”. Andra höjdpunkter var naturligtvis ”Just like Tom Thumb's blues”, Olles soloframframförande av ”Song to Woody”, ”You're gonna make me lonesom”, allvarliga ”Farväl vackra Sara” och den underbara finalen med ”You ain't going nowhere” för att sedan avsluta kvällen med extranumret ”Forever young”, nu utan allsång.



/ Håkan

Underhållande glädje och stort engagemang

Alla bilder: Jan-Ola Sjöberg

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
STÅ, Örebro 24 maj 2023
Konsertlängd: 20:06-20:51 och 21:12-22:08 (106 min)
Min plats: Stående ca 5 meter från scenen.

NU ÄNTLIGEN HAR DET BLIVIT DAGS att sammanfatta Richard Lindgrens senaste visit i Örebro och de norra länsdelarna. När det gäller Lindgren och Unenge har gränsen mellan artist och vän med kraft suddats ut. Under onsdag, torsdag och fredag blev det förutom konserter många pubbesök, boulespel (Richard är sedan flera år en hängiven boulespelare...) och annat som knyckte tid från viktiga analyser av konserter.

FÖR NÄSTAN EXAKT 4 ÅR SEDAN stod jag också fem meter från den tajta duon Lindgren och Unenge på STÅ och njöt av en rad Dylan-låtar. Igår fick jag samma känsla av underhållande glädje när paret upprepade sin ”show” som hyllade Bob Dylan på hans 82 årsdag. Numera också med pianot till värdefullt ackompanjemang.
   Det här gamla och numera också strävsamma paret bor visserligen 50 mil (Malmö/Örebro) från varandra men deras samarbete fungerar smärtfritt och naturligt, som om de alltid har spelat tillsammans fast de aldrig repeterar.
   Det var återigen en ynnest att få uppleva Richard som med en stark och personlig röst tar rejält tag i Dylan-repertoaren som sedan Olle följsamt broderade med utsökt gitarrspel på sitt akustiska instrument. Det här var en personlig konsert som på två set närmade sig två timmars längd och musikaliskt befann sig långt från covertraditionens opersonligt bleka genre.
   Med ett hurtligt ”Happy Birthday, Bob” drog onsdagskvällens konsert igång på ett fullpackat och trångt STÅ. Samspelet mellan de här (far)bröderna var sedvanligt perfekt och spontant i en repertoar som sitter i ryggraden (och hjärtat) hos de båda Dylan-älskande artisterna.
   Konserten (se ursprunglig setlist nedan) startade med stort engagemang med ”She belongs to me” och ”Positively 4th street” och fortsatte lite förutsägbart med ”Don't think twice it's allright” och ”I'll be your baby tonight”. Planerade ”Early morning rain” sparades till extralåtarna, som en hyllning till dess låtskrivare Gordon Lightfoot (som avled för några veckor sedan) som var en mentor för Bob Dylan, och första avdelningens slutlåt blev den instrumentala ”Nashville skyline rag” med blixtrande gitarrspel av herr Unenge.
   Engagemanget från ”scen” var på topp från start i den här konserten men energin i låtval och arrangemang blev än mer kraftfullt i konsertens andra avdelning. Som inleddes med ”Just like Tom Thumb's blues” och ”One more coffee for the road” och fortsatte med ”Love minus zero/No limit” för att mot slutet nå konsertens höjdpunkter.
   För ett ögonblick fick konserten en lite allvarligare ton när Olle Unenge framförde ”Farväl vackra Sara” som är hans svenska version av ”Farewell Angelina” som han sjöng för sin unga dotter som avled i cancer.
   En fantastisk ”You ain't going nowhere” stoppade duon in i konserten utan att den fanns med på ursprunglig setlist. Tillsammans med ”Tomorrow is a long time”, sedvanligt på både engelska och svenska, och ”You're gonna make me lonesome” avslutades konserten med en allsångskryddad ”Forever young” strax efter tio på kvällen. Och som sagt blev Gordon Lightfoot-hyllningen ”Early morning rain” kvällens final.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.