Tidigare blogginlägg

Just nu händer det i norra Italien

SENT I FREDAGSKVÄLL DROG Malmöpågen Richard Lindgren från Örebro och via Malmö och Kastrup till Italien för att medverka i en Townes Van Zandt-festival som denna söndagskväll genomförs i Figino Serenza i provinsen Como i regionen Lombardiet i norra Italien.
   Bland en mängd italienska artister har Richard fått en programpunkt tillsammans med USA-artister som Will Sexron, Amy Lavere och den Bob Dylan-relaterade Scarlet Rivera. Att dela scen med just Rivera fascinerade Richard allra mest - fast han var rädd att hon hade orm och svärd med sig...
   Vilket påminner mig om att jag inom överskådlig framtid ska sammanfatta Richards senaste besök i Örebro och de norra länsdelarna. Kommer inom kort...

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1972

LINDA RONSTADT: Linda Ronstadt (Capitol, 1972)

EFTER DEN TILLFÄLLIGA UTFLYKTEN till Nashville på förra albumet ”Silk purse” blev det sedan mycket naturligt för Linda Ronstadt att stanna i Kalifornien. Linda hade efter ”Silk purse” skaffat sig ett nytt band på turné, med fyra killar som snart skulle bilda ett eget band (Eagles), som naturligtvis finns med på nya skivan som lite fantasilöst inte fick någon riktig titel.
   ”Linda Ronstadt” är huvudsakligen inspelad i Hollywood plus att tre låtar är inspelade live på The Troubadour i Los Angeles. Märkligt nog är en låt (”I won't be hangin' around”) inspelad i Muscle Shoals i Alabama långt från Kalifornien. Även inför detta album bytte Linda producent och valde den då ganska oetablerade John Boylan som egentligen bara hade en känd albumproduktion med The Association bakom sig.
   På det här albumet börjar Linda få fason på sitt personliga uttryck och den musikaliska helheten är tydlig fast tre livelåtar och ett uppenbart soulinfluerat sound på en låt, Muscle Shoals-låten, stör mig något i mitt homogena önsketänkande.
   Fortfarande finns det kvar en viss countryklang i arrangemangen på några låtar men det är albumets intressanta jakt på låtmaterial som gör ”Linda Ronstadt” till Lindas hittills bästa och mest personliga album.
   Här släpper hon Jackson Brownes ”Rock me on the water” ungefär samtidigt som låtskrivaren själv skivdebuterar med första albumet. Hon gör en fin version av Eric Andersens ”I ain't always been faithful” innan han själv ger ut den samma år (som ”Faithful”) på sitt mest berömda album ”Blue river”. Hon ger också uppmärksamhet åt James Taylor mindre kända låtskrivande bror Livingston när hon sjunger ”In my reply” så fint med Bernie Leadon och Herb Pedersen i kören.
   Det kanske mest intressanta namnet bland låtskrivarna på albumet är Eric Kaz. Hans legendariska låt ”Love has no pride” ska snart få release med Bonnie Raitt, som sedan Linda kommer göra på sitt nästa album. Tillsammans med sin producent har Linda koll på Kaz och hans låtskrivarkvalitéer.
   1967 spelade Kaz keyboards i gruppen The Children Of The Paradise som året därefter skrev musiken till Brian De Palma-komedin ”Greetings” (där Robert De Niro gjorde sin första officiella filmroll) innan gruppen byter namn till Bear. Och släpper albumet ”Greetings, Children of Paradise”... som producerades av John Boylan. Där Eric Kazs låt som Linda spelar in hösten 1971, ”I won't hangin' round”, finns med.
   Det är den låten som spelas in i Muscle Shoals berömda studio med proffs som Barry Beckett, David Hood och Roger Hawkins i kompet och en rejäl soulkör, bland annat Merry Clayton, bakom. Intressant men inte så musikaliskt lyckat i sammanhanget.
   Kanske fanns det just här en liten soulådra i Linda Ronstadts kropp för hon gör även Fontellas Bass soulklassiker ”Rescue me” i en livlig liveversion här. Traditionen att göra covers på 60-talshits förföljer Linda under hela 70-talet.
   Bland musikerna på ”Linda Ronstadt”, med de fyra framtida Eagles-medlemmarna som ryggrad, finns bland annat fiolspelaren Gib Gilbeau, steelgitarristen Sneaky Pete, Herb Pedersen och John Martin. Mannen bakom det sistnämnda lite anonyma namnet blev många år senare känd som Moon Martin. Efter åren i gruppen Southwind, med två album bakom sig, är det här hans första studiojobb som gitarrist på två låtar.
   Neil Youngs ”Birds” är tillsammans med ”In my reply” albumets bästa spår.


Side one

1. "Rock Me On the Water" (Jackson Browne) 3:40
1971. Från albumet "Home grown" med Johnny Rivers.
2. "Crazy Arms" (Ralph Mooney/Chuck Seals) 3:33
1956. Singel med Kenny Brown and Marilyn Kaye and The Arkansas Ramblers.
3. "I Won't Be Hangin' Round" (Eric Kaz) 3:03
1968. Från albumet "Greetings, Children of Paradise" med Bear.
4. "I Still Miss Someone" (Johnny Cash/Roy Cash Jr.) 2:42
1958. Från albumet "The fabulous Johnny Cash" med Johnny Cash.
5. "In My Reply" (Livingston Taylor) 3:32
1970. Från albumet "Livingston Taylor" med låtskrivaren.

Side two

1. "I Fall to Pieces" (Hank Cochran/Harlan Howard) 3:11
1961. Singel med Patsy Cline with The Jordanaires.
2. "Ramblin' 'Round" (Woody Guthrie/Huddie Ledbetter/John A. Lomax) 3:22
1943. "Goodnight Irene" från albumet "Songs by Lead Belly" med Lead Belly (Huddie Ledbetter).
3. "Birds" (Neil Young) 3:01
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.
4. "I Ain't Always Been Faithful" (Eric Andersen) 2:51
Original.
5. "Rescue Me" (Raynard Miner/Carl Smith) 2:47
1965. Singel med Fontella Bass.

/ Håkan

En man med gitarr steg av tåget...

På onsdagseftermiddagen steg Richard Lindgren, uppskattad sångare och låtskrivare från Malmö, av tåget på Örebro C...



...där han möttes av Olle Unenge och tillsammans skulle duon framföra en stor mängd Bob Dylan-sånger senare på kvällen., Med bestämda steg tog Richard, Olle och Richards sambo Anita sikte på konsertlokalen STÅ...



...där soundcheck genomfördes under ledning av Björn ”Björta” Wallgren. Två akustiska gitarrer, ett piano och två sjungande röster finjusterades...



...inför kvällens konsert där duon framförde sina favorit-Dylan-sånger för en uppsluppen och helnöjd publik i en trång gemytlig lokal. På repertoaren...



...fanns för kvällen både kända och mindre kända Dylan-alster.


JAG BER ATT FÅ ÅTERKOMMA I ÄMNET med en utförligare rapport om konserten på STÅ. Jag kommer då även uppmärksamma kvällens konsert på Björk Kafé och Skafferi.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF DAGEBY 1985.

/ Håkan

Känslolös Bill Haley i uppreklamerad gala

SOM JAG SKREV I KONSERTRECENSIONEN nedan var det 1972 länge sedan Bill Haley var en stor, känd och populär rock'n'roll-kung. Han var visserligen känd men hans popularitet var i dalande och det var en gammal och uppenbart trött artist som kom till Örebro och ett halvfullt Idrottshuset. På en gala som aldrig höll på att ta slut.
   Haley och hans kompband The Comets levde länge på sina 50-talsframgångar utan att förnya sig eller utveckla sin musikaliska sida. Dessutom blev han på 60-talet alkoholiserad och det gjorde att hans karriär sviktade fast han på 70-talet tog tag i sina personliga problem.
   1974 besökte Bill återigen Sverige för diverse spelningar. Sista gången Bill Haley besökte Sverige var 1979 då han gjorde reklam för sin nya LP i tv-programmet Måndagsbörsen.
   Sommaren 1980 drabbades Bill av en hjärntumör, turnéer ställdes in men han gjorde många misslyckade försök till comeback innan han, 55 år gammal, avled i sitt hem i Harlingen i februari 1981.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/9 1972.

BILL HALEY & HIS COMETS
BIBI ANDER
ROCKGREVEN & ROCK'N'ROLL CIRKUS
ROCKOLGA & GAUFFINS DUBBELBLANDNING
Idrottshuset, Örebro 17 september 1972

Rock’n’roll lockar inte så mycket folk nu som för 15 år sedan. 1957 hade säkert ett utsålt Idrottshus tagit emot Bill Haley. På söndagskvällen kom inte ens hälften.
   Rock’n’roll är ju en glad musikform och det bevisades ytterligare när artisterna fick publiken att sjunga och dansa till de gamla kända melodierna. De svenska rockarna, som inledde kvällen, skulle liksom skruva upp stämningen till den absoluta höjdpunkten innan Bill Haley tog scenen i besittning. De lyckades alldeles utmärkt med den uppgiften.
   Bibbi Ander med grupp fick publiken i stämning från början med publikfriande låtar som ”What’d I say” och ”Party”. Sedan kom Rockgreven, eller som han nu kallade sig – Elvis Presley! Han och hans kompgrupp Rock’n’Roll Cirkus körde också flera Elvis-låtar som ”That’s alright mama”, ”Jailhouse rock” och ”Rip it up”.
   Efter Rockgreven följde så den svenska rockdrottningen Rock-Olga. Tillsammans med Gauffins Dubbelblandning fick hon med publiken i sin signatur ”What you’ve done to me”.
   Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt – Bill Haley och Comets. Efter en ilfärd med bil från Göteborg, där han hade varit tidigare på kvällen, klev han upp på scenen och sjöng sina ”See you later alligator” och ”Crazy man crazy” som fick den ungdomliga publiken att släppa på alla hämningar och börja dansa framför scenen.
   Rytmen fanns där men känslan tror jag har börjat svalna hos Haley. Han verkar inte tycka att det är så roligt längre att bara vara känd för en enda låt, ”Rock around the clock”. Det var också den låten som avslutade rockkvällen som inte alls går till den historia som reklamen utlovat. Till det behövs det ytterligare en handfull internationellt kända stjärnor och exempelvis svenska Rockfolket.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN Stadsträdgården Örebro 10 november 2012.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPAUL McCARTNEY Isstadion Stockholm 29 september 1989.

/ Håkan

Musikalisk pondus och fågelkvitter

OLLE UNENGE & ORKESTERN
Svalbo Café 21 maj 2023
Konsertlängd: 17:00-17:33 och 17:54-18:43 (84 min)
Min plats: Utomhus sittande på stol ca 8 m från scenen.

UTFLYKTEN DENNA FINA SÖNDAG i maj tog oss till trivsamma och miljömässigt underbara Svalbo Café, inramad av oändligt gröna nejder, där det till ackompanjemang av fågelkvitter organiserades konsert utomhus på en nybyggd scen med tak. Olle Unenge och hans Orkester bjöd på nära nog en och en halv timme lång konsert med repertoarmässigt stort fokus på ett kommande album, ”Sånger från långsamheten”.
   Ett smakprov från skivan släpptes digitalt i fredags, ”Den stora damens café”, och tanken är att med ojämna mellanrum släppa låtar från albumet fram till slutet av augusti när hela skivan ska presenteras. På den tidiga söndagskvällen inleddes konserten med samtliga nio låtar från albumet, en serie låtar som är formade som en resa mellan bland annat Grekland (Olles Amorgos-keps gav dignitet åt texten), Mexiko, Mallorca, Florens och flera andra geografiska platser.
   Med instrumental hjälp av Janne Hedströms bas och Oskar Hanssons läckra akustiska gitarr blev det en njutbar musikalisk afton som kryddades av Olles egen gitarr, underbart poetiska texter och, inte minst, underhållande och spontant påhittade mellansnack.
   Som ni ser på den autentiska låtlistan (lite omkastat på slutet) nedan har de nya inledande sångerna spännande titlar som ”Den stora damens café”, ”Harry Dean Stanton” (Olle kallade filmen för ”Happy” men den heter ”Lucky”...) och ”I dårarnas gränd i Florens” och är musikaliskt lika fantasiframkallande trots de till synes på pappret begränsade arrangemangen. Den klassiskt skolade Oskar dekorerade melodierna snyggt medan det tajta samspelet mellan Janne och Olle gav pondus åt både melodier och texter.
   Konsertkvällen/eftermiddagen avslutades med några äldre Unenge-alster som ”3-stjärnig Metaxa” (”det finns alkoholfria alternativ”...), ”Vid denna blåa dörr”, ”Långsamt väder” och extralåten ”Åter i Marais”.
   Olle inledde konserten med att utlova ”Vi ska göra vårt bästa” och vi kan konstatera att han och bandet lyckades.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1970

LINDA RONSTADT: Silk purse (Capitol, 1970)

JAG VÄLJER ATT INLEDA MIN SOMMARSPECIAL om Linda Ronstadts 70-talsalbum med ”Silk purse” som släpptes våren 1970. Linda hade visserligen solodebuterat ett år innan med sitt första album i eget namn, ”Hand sown... homegrown”, men det var från ”Silk purse” och framåt som hennes karriär bara växte och växte, både musikaliskt och kommersiellt.
   På debuten producerades Linda av Chip Douglas, som hade gjort samma sak på Monkees och Turtles skivor tidigare, men på andra soloalbumet var det Elliot F Mazer som tog hand om jobbet som både producent, tekniker och arrangör på några låtar. Han började sin producentbana tidigt på 60-talet men skulle på 70-talet bli ett uppskattat namn på flera Neil Young-skivor, bland annat ”Harvest”, ”Time fades away” och ”Tonight's the night”.
   ”Silk purse” är inspelad i Nashville och det vilar en tung countryklang över arrangemang och på sättet Linda sjunger de flesta låtarna här. Arrangemangen doftar ofta typisk country med fiol, steelguitar och munspel i centrum. Instrument som framförs av anonyma musiker vilket gör lyssnandet lite mindre intressant. Inte heller får vi veta vem som sjunger den fina manliga andrastämman på ”He dark the sun”. Kanske är det Gene Clark, en av låtskrivarna?
   ”Silk purse” är ett kort och snärtigt album på tio låtar med en speltid på under en klart underhållande halvtimme där låtinnehållet ändå pendlar mellan countrystuket i ”Lovesick blues” (mest känd med Hank Williams) och ”Mental revenge” och fina ballader som ”Nobodys”, ”Long, long time” och ”He dark the sun”.
   Blandningen av rena covers och unika originallåtar började redan här, under 70-talets första månader, att prägla Linda Ronstadts skivor och bli mer regel än undantag under hennes fortsatta skivkarriär.
   På ”Silk purse” är det okände Gary Whites låtskrivande som väcker både beundran och nyfikenhet. Hans ”Long, long time” är med Norbert Putnams mustiga stråkarrangemang kanske albumets absoluta höjdpunkt. Låten släpptes också på singel och blev med en 25:e-placering Lindas första lilla notering som soloartist på USA-listan.
   Det var genom sin vän David Bromberg som Linda kom i kontakt med låten och sedan också Gary själv. Linda och David såg Gary uppträda på Cafe Au Go-Go i New York. Efteråt träffade de Gary och det resulterade i att Linda spelade in ytterligare en Gary White-låt, ”Nobodys”, på albumet. Han sjunger dessutom andrastämman på Paul Siebels låt ”Louise”.
   Märkligt nog var och är Gary White fortfarande okänd som både låtskrivare och artist. Under 60-talet var han medlem i gruppen Circus Maximus, tillsammans med bland annat Jerry Jeff Walker, som gjorde två album som dock inte innehåller några Gary White-låtar.


Side one

1. "Lovesick Blues" (Cliff Friend/Irving Mills) 2:07
1922. B-sida till singel ("Waikiki, I hear you calling me") med Elsie Clark.
2. "Are My Thoughts with You?" (Mickey Newbury) 2:47
1968. Från albumet "Harlequin melodies" med låtskrivaren.
3. "Will You Love Me Tomorrow" (Gerry Goffin/Carole King) 2:27
1960. Singel ("Tomorrow") med The Shirelles.
4. "Nobodys" (Gary White) 2:56
Original.
5. "Louise" (Paul Siebel) 3:25
1970. Från albumet "Woodsmoke and oranges" med låtskrivaren.

Side two

1. "Long, Long Time" (Gary White) 4:21
Original.
2. "Mental Revenge" (Mel Tillis) 2:46
1966. Singel med låtskrivaren.
3. "I'm Leaving It All Up to You" (Don Harris/Dewey Terry) 2:21
1957. Singel ("Leavin' it all up to you") med Don & Dewey.
4. "He Dark the Sun" (Gene Clark/Bernie Leadon) 2:40
1968. "She darked the sun" från albumet "The Fantastic Expedition of Dillard & Clark" med Dillard & Clark.
5. "Life Is Like a Mountain Railway" (Traditional; arranged by Elliot Mazer and Linda Ronstadt) 3:24
1918. Singel ("Life's Railway to Heaven") med Edward Allen and Charles Hart.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Olle Unenge & Co) Stadsträdgården Örebro 12 april 2013.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.