Tidigare blogginlägg

Glest besatt på popkonsert i Örebro

I SEPTEMBER 1971 SÅG JAG den engelska gruppen Colosseum i Örebro, en månad senare splittrades gruppen. Dave Greenslade, på keyboards, inledde då planerna på en solokarriär och bland det första han gjorde var att turnera i Sverige med den svenska gruppen Nature. Ett tillfälligt samarbete som aldrig upprepades.
   Jag minns konserten som ett intressant möte mellan en engelsman och en svensk rockgrupp som dessutom hade rötter i Örebro. Däremot blev konserten ett publikfiasko som påverkade stämningen i både salongen och på scenen.
   Innan Colosseum bildades i september 1968 hade Dave i mitten på 60-talet spelat i Chris Farlowes band The Thunderbirds tillsammans med bland annat Albert Lee. Han spelade också live med Geno Washington & the Ram Jam Band.
   I Daves konsert med Nature fanns i repertoaren "Dreams" och "How sweet I roam från field to field" som i juni 1972 kom på Natures debutalbum "Nature". Dessutom framfördes den äldre Colosseum-låten "Valentine suite" samt T-Bone Walkers blueslåt "Stormy Monday".   
   Jag skriver i recensionen att Dave efter konserten var på väg hem till England för att bilda ett band som skulle kompa låtskrivaren Tony Hazzard. Men det som kom att bli ännu viktigare för Dave var att han hösten 1972 bildade en egen grupp, under namnet Greenslade, som under åren 1973-1975 gav ut fyra album.
   Under senare decennier har Dave Greenslade koncentrerat sig på jazzmusik.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1972.

DAVE GREENSLADE & NATURE
Konserthuset, Örebro 13 februari 1972

”Välkomna – båda två”. På detta lilla ironiska sätt hälsade Dave Greenslade den fåtaliga publiken välkommen till popkonserten tillsammans med Nature i Örebro Konserthus på söndagskvällen.
   Nature är en av få svenska grupper som fortfarande spelar en okomplicerad bluespop. Dave Greenslade var en sjättedel av engelska gruppen Colosseum som nu är blott en ruin. När han och de övriga medlemmarna i Colosseum var här i september förra året var det fullsatt. Nu kom endast ett hundratal. Tiderna förändras.
   Dave Greenslade och Nature spelade musik som påminner mycket om Colosseum. Hård, tung och jordnära med väldiga kast mellan soloinstrumenten. Flera nummer av Dave Greenslade ingick i konserten, både nya och gamla. Hans verk kan karaktäriseras som melodiös hårdpop. Han börjar på en enkel melodiramsa som han upprepar ett antal gånger och som sedan varieras för att till slut sitta där. Han fick god hjälp av Lasse Wellander på sologitarr som vid flera tillfällen spelade långa, sugande solostycken.
   Greenslades variationsförmåga och omväxlande sound underströks ytterligare när han tog plats bakom flygeln och skulle spela ”en spansk sak”, som han uttryckte det. Ett stämningsfullt stycke som helt avvek från de övriga melodierna.
   Detta var den sista konserten under den veckolånga Sverige-turnén för Dave Greenslade tillsammans med Nature. Nu far Dave tillbaka till England där han nyligen bildat en ny grupp som ska kompa sångaren och låtskrivaren Tony Hazzard.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanCHUCK BERRY Himmelstalundshallen Norrköping 28 oktober 1984.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL Prisma Örebro 23 augusti 1978.

/ Håkan

Sommarens solskenstema: Linda Ronstadt

SOMMARENS ÅTERKOMMANDE COVERTEMA på Håkans Pop kommer att ägnas åt den amerikanska sångerskan LINDA RONSTADTS 70- och 80-talsalbum. Hon var verkligen ingen artist jag vill placera i den lite opersonliga covergenren. Men som en mycket blygsam låtskrivare fick Linda lita på andra låtskrivares låtar eller rena covers som sedan kom att bli en majoritet låtar på hennes album.
   Som musikaliskt decennium framstår 70-talet historiskt som rena guldgruvan vilket gjorde att jag under åren 2009-2011 rangordnade mina 70(!) bästa albumfavoriter på Håkans Pop. Finns dokumenterat under bloggkategorin ”70-talets bästa” men inget av Linda Ronstadts album fick dock plats på den listan men jag minns att hennes skivor på 70-talet ganska frekvent hamnade på min grammofon. Och tillsammans med de alltid lika grafiskt snygga skivomslagen (Design and Art Direction by Kosh) blev hennes album stora favoriter.
   Denne Kosh, engelsmannen John Kosh, bildade skola med sina visuellt läckra skivomslag som var fyllda med låttexter, kompmusiker för varje låt och all annan informativ fakta som gjorde musikintresset så viktigt på 70-talet.

JAG TÄNKTE I SOMMAR ÅTERVÄNDA till Miss Ronstadts skivproduktion under främst 70-talet. Lyssna kronologiskt på albumen, noggrant analysera låtarna och utröna ursprunget och helt enkelt recensera sång, musik och produktion på varje skiva. Det är en chansning, mitt minne av fantastiska låtar och underbar skönsång kanske ljuger och jag kanske uppfattar det typiska 70-talssoundet som något mycket malplacerat idag. Det återstår att se - och höra.
   Linda Ronstadts så kallade karriär startade i mitten på 60-talet som medlem i folkrocktrion Stone Poneys som skivdebuterade 1967. Efter två mindre uppmärksammade singlar fick Linda bokstavligen credit (”featuring Linda Ronstadt”) på tredje singeln ”Different drum” som blev en stor hit. Hamnade inte på Tio i topp men låten skrevs av Mike Nesmith som just då firade framgångar och hits som medlem i The Monkees. ”Different drum” blev en typisk one-hit-wonder, framgångarna gick inte att upprepa och gruppen tynade bort.
   Men Linda skulle snart få ett skivkontrakt som soloartist på samma skivbolag (Capitol) och gav ut sitt första soloalbum 1969, på en solokarriär som därmed sparkade igång och nästan varje år resulterade i ett nytt album.
   Det var Linda Ronstadt som introducerade mig för countryrocken och jag kom tack vare henne i kontakt med massor av andra musiker, låtskrivare och artister som hade countryrock som minsta gemensamma nämnare. Det var ju också hon som bildade Eagles fast hon inte visste om det…
   Under 1969 hade hon på turné ett kompband, The Corvettes, med musiker som senare skulle spela med Mike Nesmith och Emmylou Harris och 1971 träffade hon på Troubadour i Los Angeles fyra killar med olika ursprung som blev hennes nya grupp. Det var basisten Randy Meisner från Rick Nelson & the Stone Canyon Band, trummisen Don Henley från gruppen Shiloh, Glenn Frey från duon Longbransch Pennywhistle och Bernie Leadon från Flying Burrito Brothers. Hösten 1971 skulle den kvartetten bilda bandet Eagles och ett år senare skivdebutera.
   Linda skulle under hela 70-talet omge sig med musiker som mer eller mindre blev nära vänner och fasta medlemmar i hennes kompband, skickliga västkustmusiker som kom att forma hennes sound och fick riklig credit på skivorna. På de album som jag nästa vecka på Håkans Pop kronologiskt börjar syna i sömmarna.

/ Håkan

Sommaren 2023 på Håkans Pop

DET MÅ BLI SOMMAR, VÄRME OCH SOL även detta år och Håkans Pop kommer att leva och frodas även denna sommar. Ok, det blir en massa återblickar i både bild och text men från måndag nästa vecka kommer sidan att uppdateras varje vardag hela sommaren.
   Jag kommer på måndagar att samla ihop några av mina sämsta(!) konsertupplevelser i Örebro och på fredagar presentera en specialupplaga av album med många intressanta coverlåtar. På övriga vardagar ska jag återvända till min så saknade fotograferande vän Anders Erkmans arkiv.
   Sedan möts vi 21 augusti när nästa säsong av Håkans Pop startar.

   Glad Sommar till alla Håkans Pop-läsare!


Konserten med Budgie 1974 i Konserthuset är inget jag minns positivt.

JAG HAR JUST AVSLUTAT EN SERIE om mina 100 bästa konserter i Örebro. Jag kom efter moget övervägande fram till att det är den legendariska konserten på Frimis 2002 med Håkan Hellström som är min största liveupplevelse i Örebro. Och de 99 andra konserterna på min lista tillhör på sätt vis också den positivt oförglömliga skaran.
   Det fick mig under den senaste veckan och tänka på andra oförglömliga men inte alls lika positiva minnen: Konserterna som inte har varit så bra eller helt enkelt blev en katastrof. Det kan bero på artisten/gruppen som inte levererade, publiken som inte kom eller att jag befann mig på fel plats vid fel tidpunkt.
   Alltså blir sommarens lilla tema på Håkans Pop mina mindre positiva konsertminnen. Utan rangordning.




I SOMMAR GER JAG MIN KATEGORI med ”Cover-skivor” ett utökat utrymme med en serie coverskivor som jag tidigare har unvikit och egentligen inte vill placera i den lättsamma och ibland lite ytliga covergenren. Nämligen Linda Ronstadts 70- och 80-talsalbum som innehöll en rad covers, några originallåtar men skivor som jag uppskattade stort när det begav sig och som jag hoppas jag uppskattar lika mycket idag. Det återstår att se och höra!


Foto Anders ErkmanEn av Anders Erkmans många fina bilder, Thåström (och Christian Falk) på en Imperiet-konsert 1984.

JAG BER DENNA SOMMAR ATT få återkomma till minnet av min fotograferande vän Anders Erkman många fantastiska fotografier. Anders avled våren det ödesdigra pandemiåret 2020 och jag har nästan varje dag tänkt på Anders och alla hans fina bilder som under decennier illustrerade mina recensioner i Nerikes Allehanda och nu också finns med här på Håkans Pop.
   Nästan varje dag denna sommar kommer jag att ägna utrymme åt Anders bilder på Håkans Pop. Som får oss att tänka tillbaka på fantastiska musikupplevelser genom åren. Och givetvis ge minnet av Anders Erkman (1958-2020) full uppmärksamhet.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #1: Håkan Hellström 2002

DET HÄR VAR TIDIGT I HÅKAN HELLSTRÖMS anmärkningsvärda karriär. Men det hindrade inte konserten han framförde i december 2002 att vara en helt oförglömlig upplevelse. Den gränslösa energin på scen, den totala publikhysterin, 100-procentiga allsången och alla de fantastiska låtarna är något jag aldrig kommer att kunna sudda ut ur mitt minne.
   För mig slog Hellström till underifrån, för den stora älskvärda publiken var han redan jordens största stjärna. Jag blev en Hellström-beundrare sent i livet. Jag kunde omöjligt komma undan hans ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som började cirkulera på radion i maj 2000 men jag uppfattade den först som en så kallad novelty-hit, en liten kul udda grimasch från en inte helt klockren stämma, och tog den inte på allvar först. Men jag märkte att ungdomarna runt om mig tände på alla cylindrar och redan från början såg en ny seriös karriär av en ny sångare från Göteborg segla upp under sommaren 2000.
   Succésingeln skulle naturligtvis följas av ett album, med samma titel dessutom, med andrasingeln ”Ramlar” framåt hösten.
   Ännu en gång är det en ”gästrecensent” som har skrivit den autentiska recensionen av denna magiska kväll på Frimis i Örebro, den alltid på hugget dåvarande nöjeschefen på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg. Dessutom anade han hösten 2000 att uppmärksamheten skulle explodera när albumet var på plats i oktober. Och bokade helt sonika Hellström till Menygalan i Örebro i december medan gagepriserna ännu så länge var på en rimlig nivå. När Hellström kom till Prisma i Örebro 12 december för att toppa artistskaran, med bland annat Feven (vem minns henne idag?) och det lokala rockbandet Slowblow, var han det hetaste namnet i Sverige.
   När Hellströms solokarriär satte fart under 2000 var han fortfarande Broder Daniel-medlem, där han spelade bas. Efter ytterligare några egna singlar under 2001, ett uppmärksammat framträdande på ”Sen kväll med Luuk” 30 november 2001 med Broder Daniel (”Shoreline”) och en uppmärksammad cover-ep, ”Luften bor i mina steg”, lämnade Håkan Broder Daniel under 2002 inför sitt andra album, ”Det är så jag säger det”, som också skulle släppas i oktober. Men först singeln ”Kom igen Lena”, release 7 oktober, som fick sin radiopremiär på min 50-årsdag! Medan ungdomarna satt med spetsade öron framför radiohögtalarna den eftermiddagen.
   Soundet på Hellströms nya andra album hade växt fram under en resa till Rio de Janeiro och var klart sambainfluerat och turnén hösten 2002 gick under namnet Explodera Bateria. En turné, 7 november-20 december, som var succé från start till mål. Förhandsintresset var mycket stort, extrakonserter i Stockholm och Göteborg, och avslutningskonserten på hemmaplan i Lisbergshallen spelades in och gavs ut på dvd:n ”Explodera Bateria!”.
   Hösten 2002 fanns gitarristen Timo Räisänen fortfarande kvar i Håkan Hellströms band tillsammans med Daniel ”Hurricane” Gilbert, gitarr, Oscar Wallblom, bas/sång, Stefan Sporsén, blåsinstrument/klaviatur/sång, Finn Björnulfsson, slagverk, Lars-Erik ”Labbe” Grimelund, trummor, och Viktor Brobacke, trombon.
   Publikens taktfasta "Håkan! Håkan! Håkan!"-ramsa sitter fortfarande etsad i mitt medvetande och minne, 21 år senare.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 2002.

ALLA VERKAR ÄLSKA HÅKAN HELLSTRÖM

HÅKAN HELLSTRÖM
Frimis, Örebro 4 december 2002

JA, JAG SÄGER då det. Jag visste ju att den här grabben har fått sitt definitiva genombrott i år. Att senaste singeln hamnat högt på listorna. Att skivan har sålt enligt kalkylerna. Att han tillhör de där riktigt stora nu.
   Men så kommer Håkan Hellström till Örebro en råkall onsdag och höjer temperaturen så att det måste kännas ända bort till Kumla. Jag tror aldrig jag har varit med om ett varmare mottagande från en publik i den här stan – och då räknar jag ändå in den hysteriska tillställningen med Kent i Brunnsparken i somras.
   En gång i tiden, det berättar han själv gärna så ofta han kan, var Håkan Hellström livrädd för att gå fram och hålla ett föredrag för sin egen skolklass. Nu verkar han aldrig vilja lämna scenen. Och han har ju ingenting att frukta. Precis alla verkar älska Håkan Hellström, och Håkan Hellström älskar tillbaka så att vi nästan rodnar.
   JAG TÄNKER INTE förneka att jag halvsågade nya skivan. Debuten är förstås en klassiker men uppföljaren levde knappast upp till mina höga förväntningar. Fast det är en sak att sitta hemma vid skivspelaren och analysera arrangemang och ackordföljder.
   Det är en helt annan att uppleva de här låtarna i verkligheten, tillsammans med 700 galna supportrar som effektivt lyckas dölja alla eventuella svackor i konserten. Det är allsång från första låten till sista, det är dans, det är presenter, det är kärleksförklaringar, det är bandmedlemmar som surfar omkring på uppsträckta händer, det är svett, öl, såpbubblor och snöflingor.
   Det är helt enkelt en klassisk kväll, en sån där kväll då man efteråt träffar arrangören som berättar att han var nära att börja gråta.
   Några av stunderna som jag kommer att minnas: Rivstarten med en euforisk "Mitt Gullbergs kaj paradis". Trummorna och tjurfäktnings-scenerna i en vild "Ramlar" som glider över i min favorit "En vän med en bil". Extranumren "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena!", förstås.
   Och så den mäktiga avslutningen med en tio minuter lång "Vi två, 17 år" där hela publiken bildar en enda stor kör. Och då har jag ändå inte nämnt "Uppsnärjd i det blå" och "Nu kan du få mig så lätt", två av de mer anonyma spåren från första skivan som numera känns som riktiga storverk.
   JAG HAR SETT många artister i mina dagar men ingen kan jämföras med Håkan Hellström. Det är svårt att säga vad som gör honom så unik. Han har ingen sångröst, knappast några märkvärdiga texter och tydligen väldigt få egna melodier.
   Han har ett band som mest verkar bestå av hans gamla kompisar. Och han verkar inte ha någon som helst koll på vad som gäller i musikbranschen eller i livet i övrigt. Men han sliter ut sitt hjärta varje kväll och ger det till alla som vill ha det. Och det är många, många som vill ha det.
                                                                                  JOHAN HEDBERG


Trolig setlist:
1: Mitt Gullbergs Kaj Paradis
2: Uppsnärjd I Det Blå
3: Gråsparven När Hon Sjunger
4: Fulaste Flickan I Världen
5: Minnen Av Aprilhimlen
6: Ramlar
7: En Vän Med En Bil
8: Förhoppningar & Regnbågar
9: Det Är Så Jag Säger Det
10: Rocken Roll Blåa Ögon Igen

Extralåtar
11: Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
12: Kom Igen Lena
13: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
14: Vi Två 17 År

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #2: Ulf Lundell 2008

LUNDELL FÖLJS AV LUNDELL I MIN SERIE med favoritkonserter i Örebro. I måndags placerade jag Ulf Lundells turnépremiär sommaren 1982 på en hedrande 3:e-plats på min lista. Med 40-50 Lundell-konserter på mitt samvete är nog Ulf Lundell den artist som jag har upplevt live flest gånger av dem alla. Och vid en majoritet av tillfällen har det varit just i Örebro, utomhus i Brunnsparken eller Stadsparken och inomhus på Prisma, i Konserthuset, Idrottshuset eller Conventum, har jag sett honom. Alltså en rik flora av konsertupplevelser med Sveriges ledande rockartist under fem decennier.
   Hela 13 unika Ulf Lundell-konserter fick plats på min 100-lista och i mina recensioner av konserterna har jag nog ”i stridens hetta” och med stressade lämningstider på Nerikes Allehanda vid ett par-tre tillfällen utropat att just den konserten varit den bästa i Örebro. Så även när jag snabbt analyserade den akustiskt baserade 2008-konserten. Men jag klargör ju på slutet i recensionen att det är svårt att ”jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar med 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg” och senare höjdpunkter. Helt klart omöjligt men nu har jag ändå fastslagit rangordningen av mina bästa Lundell-konserter och övrigt på listan där enbart min egen smak har styrt.
   Just det: Jag har ju en konsert kvar att redovisa. En svensk artist på en konsert som överträffar allt annat som jag har upplevt på en scen i Örebro. På måndag, 8 maj, vet vi svaret på frågan som jag aldrig formulerade.

DET SKULLE TA 32 ÅR EFTER KONSERTDEBUTEN för Ulf Lundell att uppträda ensam på scen, sitta på en stol, berätta utförligt och samtala med publiken på ett helt och osannolikt avslappnat sätt. Efter att ha sett 36 konserter med Ulf Lundell, som på 00-talet hade blivit alltmer förutsägbara, hade jag sannerligen inte väntat mig det. Det var både mycket överraskande och extremt oväntat att Ulf gick i land med de här konserterna och hela turnén på detta påfallande ödmjuka sätt.
   Nu var inte Ulf ensam på scen under hela konserten, egentligen bara på den sju låtar långa inledningen, men den där avslappnande prägeln genomsyrade uppträdandet i sin helhet. Även när bandet, som var fem man starkt men akustiskt baserat, kom in på scen.
   Lundell hade inte turnerat sedan sommaren 2006 och kompbandet var till större delen nytt men också ”gammalt”. Jens Frithiof, gitarr/lap steel, och Marcus Olsson, saxofon/keyboards, hade kompat Lundell 2006 medan de i det här sammanhanget rutinerade musikerna Jerker Odelholm, bas, och Andreas Dahlbäck, trummor, var tillbaka efter en mer (Jerker) eller mindre (Andreas) lång Lundellpaus och gitarristen Fredrik Rönnqvist, även mandolin/bouzouki, var helt ny i sammanhanget men rutinerad i Lisa Miskovskys kompband. Och gitarrfantomen Janne Bark var tacksamt bannlyst från den här akustiskt dominerade turnén.
   Även på skivområdet hade första halvan av 00-talet varit dumdristigt och hysteriskt produktivt med Lundell där finalen 2005 med dubbelalbumet "Lazarus" var en tung (22 låtar med över två timmars spellängd), högljudd, blueskryddad men inte speciellt intressant skiva.
   En plötslig drygt tre år lång paus i skivutgivningen resulterade i en mindre mediokerbluesig och mer luftigt poppig skiva, ”Omaha”. En skiva som släpptes 19 november när den en och en halv månad långa succéfyllda turnén hade avslutats. Men Ulf bjöd ändå på rikligt med smakprov från det kommande albumet under den här turnén.
   Som lite uppvärmning inför Örebrokonserten såg jag Västerås-spelningen en månad innan han kom till Conventum. Ulf Lundells turné hösten 2008 gick mycket riktigt gick under namnet ”Unplugged” och fick en uppföljning på skiva när ”Unplugged solo” släpptes sommaren 2011. En skiva inspelad i bland annat Stockholm och Göteborg under denna turné. 14 låtar, samtliga hämtade från de inledande sekvenserna när Lundell var själv på scen. Rekommenderas!
   Vid flera tillfällen under den här turnén, men inte på Örebrokonserten, pratade Lundell om att det här ska bli hans sista turné. Knappast! Efter den här konserten har jag vid minst sju tillfällen upplevt Lundell på konsert...




Den här recensionen publicerades ursprungligen på Nerikes Allehanda/Meny Webb 30/10 2008.

LUNDELLS BÄSTA KONSERT NÅGONSIN I ÖREBRO

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 30 oktober 2008
Konsertlängd: 19.35-22.27 (172 minuter)
Min plats: På rad 12, plats 771, rakt framför scenen.

EFTER EN OSEDVANLIGT LÅNG TURNÉPAUS på drygt två år är Ulf Lundell tillbaka med konserter som på många sätt är unika. Aldrig tidigare har han gjort så flexibla, oförutsägbara och musikaliskt spännande konserter och Conventum på torsdagskvällen var inget undantag. En totalt avslappnad, spontant öppen och helt närvarande Lundell bjöd på sin kanske allra bästa konsert någonsin i den här staden.
   En artist med över 30 år bakom sig på turné har givetvis många generationer att tillfredsställa men på den här höstens konserter är det de genuina fansen, de långlivade fanatikerna, som är prioriterade. De som ständigt kräver spänning, nyheter och rent spontana infall (jag är en av dessa…) fick sina önskemål uppfyllda. Och vi slapp för en gångs skull en massa sönderspelade hits på rutin.
   Det var full koncentration från första sekund. När Ulf kom in ensam, i svart tröja och blåjeans, slog sig ned på en stol bredvid det lilla bordet med munspel, plektrum och ett glas vatten. Och två akustiska gitarrer bredvid sig. Där inledde han med att framföra en fantastisk inbjudan, ”Kom in, kom in”, och alla på det stora Conventum befann sig plötsligt i det berömda ”vardagsrummet”. Där historierna, de akustiska sångerna och överraskningarna avlöste varandra på ett ganska euforiskt sätt och riktade sig till var och en av de 1200 åhörarna.
   Han ansträngde sig, utan att egentligen anstränga sig…, för att ta tid på sig mellan låtarna. Pauserna blev till egna föreställningar och Ulf ville verkligen beröra och personligt berätta om minnen och händelser av lokalt slag. I resonemanget kom han naturligtvis inte förbi Nature, hans första kompband, och påstod att all blues kom från Örebro, räknade upp exempel som Finn Sjöberg, Lasse Wellander och Mats Ronander, och de vilda åren på Power House som han dock själv missade.
   Ulf Lundell hösten 2008 är musikaliskt allt annat än vild. Under den lugna lågmälda inledningen gjorde han om volymskadad rock (”Hungerdepartementet”) till en känslig akustisk visa eller tog en klassiker som en avskalad ”Snön faller och vi med den” och den talade direkt till publiken. Eller en bortglömd akustisk raritet, ”Hon måste va en kristen kommunist”, och gav den några minuter i rampljuset.
   När bandet från åttonde låten gjorde sällskap med Lundell på scen blev det följaktligen lite mer arrangerat utan att varken tempo eller volym märkbart höjdes. Konserten därefter blev en underbart spännande resa mot finalen och det var märkligt hur bandet var både tungt och smidigt, hade ett sällsynt markerat groove och gav arrangemangen en ljuvlig luftighet som beredde plats för den allt bättre sjungande Lundell.
   Hans sång, som lät lika bra på första låten som sista, är en av nycklarna till dagens suveräna Ulf Lundell-form. Han har verkligen lärt sig att sjunga och varje stavelse gick att identifiera.
   Borta var den andfådda stressen, Janne Barks Flying V-gitarr och de rossliga mellansnacken. Nu blev det istället en andlöst underhållande och engagerande föreställning med en genomgående nyarrangerad repertoar. En fröjd för oss veteraner i publiken men kanske inte lika klockrent för ”greatest hits”-intresserade öron.

I ÖREBRO SLÄPPTE INTE LUNDELL NYHETEN att hans turnerande nu nått sitt slut. Han gjorde ”Din tid är ute”, en av konsertens två helt nya låtar, utan kommentarer men i övrigt gjorde han flera filosofiska utläggningar till mellansnack under konserten.
   Av naturliga skäl var repertoaren som mest flexibel under de inledande låtarna när Lundell var ensam på scen men även under huvudavdelningen så bjöds det på hisnande överraskningar i arrangemangen som gjorde en koncentrerad publik än mer koncentrerad.
   Det träskinspirerade introt till en fantastiskt nyrestaurerad ”Folket bygger landet”, ”Hon gör mig galen” omgjord till en suggestiv hymn i flera delar medan scenen badade i blodrött ljus och den Rickenbacker-dekorerade ”En eld ikväll”, med fina avslutande körer, var bara några av konsertens väldigt många höjdpunkter.
   Alla de här genomgående nya arrangemangen gav bandet plats att briljera på många händer. Kvällens favorit var trummisen Andreas Dahlbäck som såg ut att ha så kul och ändå vara ett under av musikalitet i varje detalj. Slutet på ”Skaka på dom” stopp/gå-spelade han så att klockorna stannade.
   Även om konserten aldrig blev någon berusande show så stegrade sig stämningen mot slutet i några välvalda, men ändå inte uttjatade, showstoppers som ”Lycklig man”, ”Gå ut och var glad”, ”St Monica” och ”Ut ikväll”. En något mer publikfriande men ändå läcker final. Som fick sitt definitiva slut i ännu en både vacker och effektiv slutpunktpunkt, ”En eld ikväll”.
   Inledningsvis insinuerade jag något att det här kan ha varit Ulf Lundells bästa konsert i Örebro men jag ska, eller kan, inte jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar, 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg med dagens åldrande och suveräna dignitet. Alla epoker har en stor plats i mitt hjärta men just nu känns det som Ulf Lundell nått bergets topp - men fortsätter ändå upp, för att citera en gammal pärla från 1978.

• Kom in kom in
• Hungerdepartementet
• Venus & Jupiter
• Snön faller och vi med den
• Hon måste va en kristen kommunist/
• En fri man i stan
• Kär och galen
• Din tid är ute
• En bättre värld
• Folket bygger landet.
• Kvar där för gott
• Kärlekens hundar/
• Förlorad värld
• Hon
• Lär dig älska mörkret
• Hon gör mig galen
• Jag saknar dig
• Lycklig man
• Gå ut och var glad

Extralåtar:
• Baby om morgonen
• St Monica
• Skaka på dom
• Ut ikväll

Extra extralåt:
• En eld ikväll

/ Håkan

Covers: Billie Joe Armstrong

BILLIE JOE ARMSTRONG: No fun Mondays (Reprise, 2020)

REDAN PÅ SITT FÖRSTA SOLOPROJEKT, ”Foreverly” (2013) tillsammans med Norah Jones, var det egentligen covers i blickpunkten för Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong, Där var det fokus på Everly Brothers, som titeln skvallrar om, men det var huvudsakligen traditionellt och åldersstiget låtmaterial och innehållsmässigt en kopia av Everly-brödernas album ”Songs our daddy taught us” (1958).
   Billie Joes andra soloalbum är något helt annat. Dels är han ensam artist och dels är covermaterialet färskare, inte några traditionellt dammiga låtar utan hämtade från 1963 och framåt. Ett ganska demokratiskt urvalt material från 60- till 90-talet med en viss majoritet från 70-talet i vars decennium Billie Joe är född.
   ”No fun Mondays” är inte så märkvärdigt gjord och producerad, ganska raka okomplicerade tolkningar av originalversionerna. I det lilla bandet bakom Billie Joe, som spelar både gitarr, bas och trummor, finns en Green Day-relaterad musiker, turnégitarristen Jason White plus Chris Dugan, trummor, och Bill Schneider, bas. Hela den kvartetten uppträder ibland som The Coverups som inte överraskande har enbart covers på sin repertoar.
   Nej, det märkvärdiga och absolut mest spännande med ”No fun Mondays” är urvalet av låtar i den melodiskt poprockiga genren. Billie Joe har inte enbart siktat in sig på självklara och förutsägbara hits, nåja ”Kids in America” och ”Manic Monday” hamnar kanske under den svajiga kategorin men det går inte att missa energin i hans versioner. Fast i övervägande fall är det mer charmig powerpoprock än aggressiv Green Day-rock.
   Sedan är det naturligtvis ett stort plus när Billie Joe har letat upp Wreckless Erics fullständigt legendariska låt ”Whole wide world” till ett coveralbum där den kommer efter John Lennons mäktiga ”Gimme some truth”.
   Bland de andra färgstarka höjdpunkterna på skivan märks Billy Braggs ”A new England”, filmpowerpoplåten ”That thing you do” och The Equals ”Police on my back” (som Clash gjorde en cover på ”Sandinista”, 1980).
   Eric Carmens melodiradiorocklåt ”That's Rock 'N' Roll” och den Burt Bacharach-relaterade låten ”Amico” kunde ha lämnats utanför albumet men Billie Joe väcker upp ett visst intresse för 70-talet och banden Starjets och Avengers vars låtar från 1979 inte skäms för sig här.
   På ”Manic Monday” krediteras Prince här som låtskrivare fast han på The Bangles-originalet döljer sig bakom pseudonymen Christopher.


1. I Think We're Alone Now (Ritchie Cordell) 2:14
1967. Singel med Tommy James & the Shondells.
2. War Stories (Liam L'Estrange/John Martin/Terence Sharpe) 2:41
1979. Singel med Starjets.
3. Manic Monday (Prince) 3:06
1985. Från albumet "Different light" med The Bangles.
4. Corpus Christi (Bradley Grant Kent/Daniel J. O'Brien/James Calvin Wilsey/Penelope Houston) 3:24
1979. Från ep:n "Avengers" med Avengers.
5. That Thing You Do! (Adam Schlesinger) 2:48
1996. Från albumet "That thing you do!" med The Wonders.
6. Amico (Bob Hilliard/Burt Bacharach/Don Backy/Giulio "Mogol" Rapetti) 2:27
1963. Singel med Don Backy.
7. You Can't Put Your Arms Round A Memory (Johnny Thunders) 3:31
1978. Singel med låtskrivaren.
8. Kids In America (Marty Wilde/Ricky Wilde) 3:08
1981. Singel med Kim Wilde.
9. Not That Way Anymore (Frank Secich/Stephen Bator) 2:52
1980. Singel med Stiv Bators.
10. That's Rock 'N' Roll (Eric Carmen) 2:59
1975. Från albumet "Eric Carmen" med låtskrivaren.
11. Gimme Some Truth (John Lennon) 2:48
1971. Från albumet "Imagine" med låtskrivaren.
12. Whole Wide World (Eric Goulden) 3:18
1977. Singel med Wreckless Eric (Eric Goulden).
13. Police On My Back (Edmond Grant) 3:11
1967. Singel med The Equals.
14. A New England (Billy Bragg)
1983. Från albumet "Life's a Riot with Spy vs Spy" med låtskrivaren.

/ Håkan

Pugh Rogefeldt (1947-2023)

I FREDAGS SKREV JAG OM DEN FANTASTISKA ”Ett steg till”-konserten 1974 i min rangordnade lista på bästa konsertupplevelser i Örebro. Mitt bästa minne av PUGH ROGEFELDT på scen fick en hedrande 4:e-plats på min 100-lista. Tre dagar efter min publicering finns inte Pugh längre och det finns knappt gränser för att sammanfatta det totala minnet av en svensk musikikon. Jag kan börja med att upprepa den inledande texten från i fredags:
   ”Pugh Rogefeldt, född Torbjörn i förnamn, var ingen man eller artist som gjorde det förväntade. Efter sin makalöst uppseendeväckande (han sjöng ju på svenska!) debut-skiva ”Ja dä ä dä” överraskande han musikbranschen flera gånger under 70-talet. Inte bara genom att sjunga på låtsasspråk (”Pughish”), raka sitt huvud rent från hår (kom ihåg att det var 1973!) eller ställa upp i Melodifestivalen några år senare.”
   Men Pughs långa karriär var så mycket längre och så mycket mer innehållsrik. Jag såg Pugh på konsert vid minst elva tillfällen i olika konstellationer och i olika sammanhang. Från det legendariska samarbetet med Nature som kompband 1972 via Rainrock-premiären sommaren 1973, ovannämnda ”Ett steg till”, ett nytt Rainrock 1977 (med Mats Ronander som debuterande gitarrist), konserter på 80-talet med både Trousers och The Radio som kompband, turnén 2000 som följde upp det fantastiska ”Maraton”-albumet, några hårdrocksinfluerade och mindre legendariska spelningar på tidiga 2000-talet och ett par inspirerade solospelningar 2007 och 2008. Och till slut sista gången jag upplevde Pugh på scen, sommaren 2015 med en energisk Pugh och ett litet kompband på högvarv på den stora scenen vid Slottet i Örebro.
   Den långa karriären med Pugh på skiva är inte mindre legendarisk men också stundtals lite ojämn. Alla vill framhålla ”Ja dä ä dä” (1969) som Pughs och svensk rockmusiks stora milstolpe och den är givetvis omöjlig att undvika när man talar om svensk musikhistoria. För mig personligen är ”Hollywood”-albumet (1972) ännu ett strå vassare och vi ska i sammanhanget inte heller glömma de två singlarna, ”En gång tog jag tåget bort” (med Ulf Lundells text) och ”Slavsång”, som Pugh spelade in med Nature 1972.
   Schlager-försöket ”Nattmara” och EMI-albumen runt 1980 lyser kanske inte stjärnglans och hårdrockiga ”Hammarhjärta” var brötigt monoton. Men mellan varven överlevde Pugh musikaliska dippar med stor framgång. ”Pop o twist” och ”Två lika är ett” är fina singelhits och framgångarna med Grymlings första album (1990) var inte minst Pughs förtjänst. Albumet ”Maraton” (1999) tillhör faktiskt mina största Pugh-favoriter.
   Natten till idag, 1 maj 2023, avled Torbjörn Pugh Rogefeldt efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #3: Ulf Lundell 1982

EN KLASSISK KONSERT, ETT KLASSISKT regn och en klassisk turnépremiär. Just den här turnén var startskottet på Ulf Lundells publikmässigt och kommersiellt mest framgångsrika period. Vi fick smakprov från det kommande albumet ”Kär och galen” som skulle släppas till hösten 1982. Då Ulf Lundell blev nationalpoet med hela det svenska folket tack vare ”Öppna landskap”. Uppståndelsen och framgångarna visste inga som helst gränser. En uppskattning och hysteri som Lundell själv aldrig riktigt har hämtat sig ifrån.
   Premiären på den här sommarturnén, med titeln "Kär och galen igen...", gick alltså av stapeln i Örebro folkpark, även kallad Brunnsparken, och så gott som alla svenska dagstidningars recensenter och reportrar hade invaderat stan och uppmärksamheten kring Ulf Lundell var just då stor, mycket stor.
   Lundell hade hållit sig ifrån turnerandet sedan hösten 1980 och skivmässigt hade han bara släppt en skivbox, ”Innan jag anfölls av indianerna”, samlingsskivan ”Preskriberade romanser”och julsingeln 1981, ”Snart kommer änglarna att landa”. På den singeln hade Lundell delvis börjat samarbeta med nya musiker. Bland annat folk från The Radio med bland annat gitarristen Janne Bark som därmed skulle inleda ett långt, långt och troget samarbete med Ulf Lundell.
   Med på singeln fanns också trummisen Pelle Alsing som också blev ny medlem i Lundells turnéband under 1982. Ett turnéband som till hundra procent var identiskt med musikerna på ”Kär och galen”-skivan. Där det endast var organisten Hasse Olsson kvar från 1980-bandet. Han var dessutom kapellmästare på Lundells turné.
   Olsson och Alsing var samtidigt medlemmar i ett annat mycket framgångsrikt turnerande band, Raj Montana Band. Bandet som kompade Dan Hylander och Py Bäckman under flera år i början på 80-talet. Förutom Bark, Alsing och Olsson bestod bandet sommaren 1982 av basisten Martin Cerha och pianisten Olle Nyberg. Båda byttes för övrigt ut till höstturnén.
   Martin Cerha hade spelat bas sedan tidigt 70-tal. Då i gruppen Friendship Time som kom från Upplands Väsby och var starkt influerade av engelska Yes och deras svävande rockmusik. Cerha ersattes till hösten av Backa Hans Eriksson i Lundells band. Då sökte sig Cerha vidare till Per Cussion och senare också Louise Hoffsten. Cerha, med medfött hjärtfel, dog 1992.
   Olle Nyberg, född i Falun 1959, spelade 1977-78 i Motvind, sedan med den engelske bluesmunspelaren Johnny Mars och 1980 startade han ett band tillsammans med den amerikanske låtskrivaren Gary T´To innan Lundell fick upp ögonen för Nyberg. Efter Lundell-äventyret emigrerade han till Paris och livnärde sig som bar- och bluespianist en tid innan han blev permanent medlem i Björn Afzelius Band 1984 då ett långt samarbete med Afzelius inleddes. På senare år har Nyberg, som för övrigt spelar piano på Lundells skivversion av ”Öppna landskap”, spelat i Sven-Ingvars.
   Efter premiärkonserten på Lundells sommarturné, som genomfördes i hällande regn, blev det fest/presskonferens i Regnbågen som jag helt oplanerat ramlade in på. Innan stora delar av sällskapet drog in till Lord Nelson där festen fortsatte för att sedan avslutas uppe på hotellet i samma hus. Jag var med ett tag innan jag gick hem och lyckades försova mig dagen efter och hade då inte skrivit en rad till recensionen som skulle levereras samma morgon...


Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1982.

ULF LUNDELL LEVDE UPP TILL FÖRVÄNTNINGARNA

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 30 juni 1982

REGNET FÖLL TVEKLÖST, DEN FRISKA NORDANSVINDEN bet hårt och det var kylslaget. Det var alltså en tämligen normal svensk sommarkväll när Ulf Lundell med spänning emotsedda folkparksturné hade Sverigepremiär på onsdagskvällen i Brunnsparken.
   Trots miserabla yttre förutsättningar blev det musikaliskt en helgjuten afton för alla Ulf lundell-fans som hade mött upp mangrant. Allsångsovationerna i ”Ooh la la” och ”Sextisju sextisju” knäckte faktiskt Ulf Lundell själv.
   - Publiken var sagoilik, trots förhållandet, sa Ulf Lundell direkt efter konserten.
   Ulf Lundell har inte turnerat i folkparkerna sedan 1978 och det var med viss nervositet han tog scenen i besittning efter en två minuter lång förvirrande inledning med afrikansk djungelmusik.
    Titellåten för hela turnén och även det kommande albumet inledde. En lång, melodisk och alldeles enorm rocklåt som bara Ulf Lundell kan skriva i sina bästa stunder.
   I övrigt innehöll konserten, förutom undantaget ”Aldrig nånsin din clown”, enbart kända och välrenommerade Ulf Lundell-låtar som sakta men säkert fångade in publiken (otroliga 3200 personer) och skapade mot slutet en rent kaotisk upphetsning.
   Det var en glädjande upplevelse i den mörka och kalla sommarnatten.
   Repertoaren var skräddarsydd för folkparkerna men trots den ansenliga konsertlängden (fantastiska 1 tim 40 min) var det aldrig jämförbart med den totala upplevelse som Lundell brukar skapa i en mörk konsertlokal med väggar och tak.
   Omständigheter har ryckt ifrån oss det unika och perfekta samarbetet mellan Lundell och Mats Ronander och nu har inte Ulf inte längre någon med Ronanders erfarenhet och säkerhet att luta sig tillbaka på.
   Även bandet är skräddarsytt för den här turnén, och den längre inomhusturnén i höst, med Lundell-veteranen Hasse Olsson, på orgel, i spetsen för ett väldigt habilt kompband.
   Det var inledningsvis mindre gitarrattacker än tidigare. Förutom Ulf var det bara en gitarr (Janne Bark) på scen och klaviaturspelande Hasse Olsson, med massiva orgelslingor, och Olle Nyberg, med mäktigt pianoklinkande, hade större roll i arrangemangen än förut.
   Avslutningen var sanslös och mycket fin på en konsert där förväntningar och resultat mot slitet ändå var överens.
   På ”Do you wanna dance” och den oundvikliga ”Snart kommer änglarna att landa” var det full passion både på scen och i publikhavet. Då var det snudd på magi.

21.20
Kär och galen
Stockholm city
På fri fot
Håll mej... åh ingenting
Precis som en kvinna
Odyssevs
Rom i regnet
Bättre tider
Stackars Jack
Posörerna
Glad igen (Carey)
Snön faller och vi med den
Jag går på promenaden (Walking on sunset)
Distraherad

Extralåtar
Distraherad (forts)
Aldrig nånsin din clown
(Oh la la) Jag vill ha dej
Sextisju, sextisju

Extra extralåtar
Do you wanna dance
It's all for the love of rock'n roll
Snart kommer änglarna att landa
23.00

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.